Gulland

Jun. 22

Vi vaknade med dagen kl. 2 om morgonen och fingo framför oss i ögnasikte Karlsöarna. Vädret lugnade efterhand, att fartyget nästan skred fram. Karlsöarne blevo alltmer och mer brante och höga på sidorna såsom skansar. Havet vart slätt som en spegel, på vilket här och där svärterna summo. Här såges inga tumlare eller marsvin, ej heller några skepp. Sjöfolket förnötte tiden med fåfängt prat om tvenne stora karbunklar, som skolat suttit uti dementis kyrka i Visby och här tillika med danska kong Valdemars IV skepp gått i kvav. De allena kunde tro, att masten än i dag plägade synas i stilla vatten, och att karbunklarnes glans emot solen undertiden lyste upp i de sjöfarandes ögon. Emellertid kom Klinteberg allt närmare, och stränderna av Gotland stodo på högra handen, sedan Karlsöarna veket av, liksom uppmurade av kalksten till ansenlig höjd. Solen sken varmt, och tiden skred fram till kl. 2 eftermiddagen, då vi hamnade vid Visby stad.

Jun. 23

Visby är den enda staden på Gotland, belägen nästan mitt på landet jämte västra stranden. Denna staden tycktes föreställa oss själva Rom i modell. Så många (13, 16, 19), så stora och så präktiga kyrkor stodo nu över hela staden taklöse, av tider och omskiften bragte till rudera. Deras höge murar av fast och huggen sten utan tillsats av tegel, deras härlige pelare och konstige valv vände vår åtanka på denna stadsens forna flor. Staden låg nästan utsträckt inom en halvcirkel inåt landet uppför sidan av dess branthet, där det sluttar åt havet. Han var ej synnerlig stor, åt landsidan kringstängd med en hög mur, uti vilken voro åtskilliga stadiga och gamla torn, omgiven med dubbla, dock förfallne vallar. Gatorna i staden voro mestedels ojämne, smala och trånga med något irreguläre gränder. Husen tyska, dels av sten, dels av korsverk och dels av trä. Merendels voro de täckte med tegel, som köpts från Tyskland. En del av husen voro så gamle, att murarne utanpå stodo helt svarta. De meste husen, som beboddes och som voro byggda av sten, hade den nedra våningen välvd, vilka valv sades fordom varit köpmanspackboder.

Invånarne voro gladlynte, belevade och humane. De bröto något av ifrån den nu gängse svenskan och stötte något på norska med accenten. Vattnet, som kom ut utur landsidan, var klart, ymnogt och rinnande, att man kunde i själva källarne hava små dammar med fisk. Man märkte ej att detta vattnet förorsakade någon stenpassion eller podager, ehuru det rann utur och nederåt hela det kalkberget, på vilket staden var byggd, eller fastän tekettlarna såges efter långsamt bruk innnantill överdragas med en stenskorpa eller tophus calcareus. Dock var hosta hos inbyggarna ej ovan, och colica hypochondriaca besvärade åtskilliga. Främlingar fingo merendels utslagna händer, då de först tvättade sig i detta vattnet, men det besynnerligit var: främmandes linkläder sades första gången de tvättades med detta vattnet bliva rödare, men sedermera de tvättades alltid vitare.

Växter stodo här åtskillige på gator och kyrkogårdar, som eljest voro mer sällsynte, såsom Echium, Cichorium, Conium, Chenopodium 2: dum, Scandix seminibus hispidis, Charophyllum caule maculato, geniculis tumidis. Lepidium foliis pinnatis integerrimis, petalis calyce minoribus. Hyoseris caule diviso nudo. Scandix seminibus nitidis ovato-subulatis eller rätta körvelen växte vild ibland säden, det man aldrig sett i Sverige, men akte sig var, den vill äga sitt vett, för Ethusa, om någon kyrvel vill plocka till köksbehov, ty bägge växa tillhopas och nog like.

Jättebenen, som bevarades i Stora kyrkan såsom underverk, voro verkeligen valfiskben.

Fisken, som i samma kyrka hängde över Görans bild, var en Piscis malacopterygius, cauda bifurca, pinnis dorsi duabus, ani unica, cum altera intra hanc & caudam e regione posterioris pinnæ dorsalis. Enfaldiga hopen sade, det om denna fisk vore spått, att då han blir förtärd, skall domen komma; måste alltså intet vara långt igen.

Ett stenkors (Korsbedningen), stort och högt, stod strax utom östra tullport, vilkets ring var med bokstäver uthuggit, fast nu med mossa övervuxne.

Dagen var het och klar.

Jun. 24

Midsommardagen, då man gick i kyrkan i Visby, såg man en stor del graver beströdde med varjehanda blomster, de där blivit strödde av de avlednas fränder, vilket maner här brukas var högtidsdag, men om vintren i det stället granris.

Lövhyddor hade i dag några få byggt sig, men de meste hade lövat sina hus med ekelöv, vartill vi i går sågo hela hästlassen införas, emedan björkelövet var förbudit, och gemene man ej argumenterade a minori ad majus. Drängar och pigor lupo skrattande hela natten till sina lekeplatsar.

Gasterosteus dorso tribus spinis armato, eller en liten fisk, spigg kallad, fanns vid havsstranden jämte staden.

Madreporæ simplices, ett slags koraller, funnos i gruset vid stranden, ett par famnar högre än havet, uti stor myckenhet. Somlige av desse sågo ut såsom små käglor, somlige som små bägare.

Madreporæ aggregatæ, som utanpå voro med små stjärnor helt tätt stämplade och i själva brottet utviste ett hoplagt nät med lamellis parallells perpendicularibus och decussantibus, voro ej sällsynte vid dessa stränder.

Conferva fusca ramosissima perennis växte allmänt på tångan och stenarne i havet.

Kakelugnarna här i staden voro av järn och sades vara köpte ifrån Norge.

Bänkarna i rummen såg man allmänt överlagde med långa eller ock många små fyrkantige dynor, ut molliter ossa cubent.

Jun. 25

Ehuruväl vi redan i går beställt hästar att resa bittida i dag bort, finge vi dem dock icke förrän efter middagen. Emellertid fornötte vi tiden att beskriva några sjöfåglar.

Ard. Näven var rund med tillbakas böjde, spitsiga tänder, översta käken var förlängd i spitsen. Huvudet svart på blått stötande med en lång nerhängande tufs. Halsen vitaktig. Bröstet frammantill gult (testaceum). Magen vit. Ryggen gråsvart. Skrivpennarna, de främre voro svarte men de inre vita. Vingarne hoplagde voro vita med tvenne tvära, svarta linjer. Stjärten svart, men omkring stjärten i vågor askfargad. Fötter och näv röda.

Anas rostri extremo dilatato rotundatoque; ungue incurvo. Hon var till färgen lik en snäppa (Scolopacea). Vingarna grå med en skinande, kopparlik fläck emellan tvenne vita tvärlinjer. Nävet var ytterst ganska brett och runt med en krokug, trubbug nagel, och tänderna stode upprätte like små fjäll.

Mave kallas Larus av gotlänningen, som är till storleken av en höna, helt vit utom vingar och rygg, som äro ljusgrå. De förste skrivpennarna äro nederst ljusgrå men ytterst svarte med en vit spits. Av desse pennar har 1 2, 3 en vit fläck inom det svarta och en vit spits. De inre pennarne äro vitaktige. Huvud, kropp och stjärt äro vita. Stjärten är hel och ej kluvd. Fötterna äro gula, lyckta, med en kort tumme. Låren äro halvbara. Ögnelocken äro på kanten bare och högröde, ävenså äro ock mungiporne. Nävet är gult, kullrigt nästan som på en skata. Övra nävkäken är något krokug ihopkramad och kullrig. Men den nedra står något ut under spitsen. Denna fågelen som beskrevs var en hann.

Resan ställtes ifrån Visby norrut jämte västra stranden. [...]

Jun. 28

[...] Fårösundet, som avskiljer Fåröen ifrån själva Öland, är vid pass ¹/8 mil brett, men i längden, som går emellan östra och västra havssidan, är inemot 1 mil. Inloppet på nordvästra sidan var mycket ihopdragit och grundat, att man allenast kunde inlöpa med 12 fots djupa fartyg, men östra inloppet i denna vik var ganska djupt och hade i sin mynning tvenne små holmar; är alltså här en vacker hamn.

Fåröen är en ö av en hel kyrkosocken, som ligger vid norra kanten av Gotland, åtskild med förr omnämnde sund.

En tärna sköts så snart vi stego utur färjan, vilken satt med sin maka vid stranden. Man såg med medymkan den fria makens affektion för den olyckeliga, ty den fria flög strax över den andra och ville ingalunda övergiva honom, då han av oss upptogs. Atrum erat caput superne, incanæ vero dorsum & alæ supra; dilutius adhuc incanum pectus. Alba demum abdomen, cauda & alæ subtus. Cauda forcipata. Rectricibus 1. 1: 2. 2. exteriori margine superne fuscis & longioribus acutioribus, sed extima longissima. Remiges ab apice alæ quo remotiores, eo etiam sensim breviores. Rostrum subulatum, versus apicem compressum, rectum, coccineum. Nares oblongæ, lineares. Femora seminuda. Pedes coccinei-palmati. Affinitas summa cum Hæmatopo.

Tröjor gingo bondfolket här allmänt klädde med, som voro lika reggarnströjor, merendels helt nätt utsirade med vita, blå och röda färgor, som hade de varit vävne, där de dock med bondkvinnans hand voro stickade.

Sandöen ligger ifrån Fåröen 5 mil uti havet och hörer under Fårös pastorat.

Själar fiskas vid Sandö av halva Fårös socken det ena året och av andra halvparten andra året. Själspäcket säljes här för 24 styver lispd, och en själ har ofta 16 lispd späck. Själköttet ätes dels färskt, dels insaltat, dels torkat i ugnen. Själfetman brukas så länge hon är färsk i stället för smör till pannekakors stekande. Själungarne voro en delice för desse invånare. Här märktes ibland desse själätare intet smittosamt skabb eller utslag.

Marsvin, som så ymnogt finnas i Östersjön, fångas varken här på Gotland eller Öland, fastän deras späck, ävensom själarnas, kunde brukas. Det är undran värt, att ingen flit och konst lärt fånga dem, utan att de endast skola få gå oskattade. På näten stanna de under tiden oförmodeligen av sig själva.

Ejder finnes här nog på holmarna men hanteras ej rätt här på öen, ty fåglarna skjutas, och, det än värre är, äggen uppsökas till pannekakor. Ja, man ser hela våren desse fåglar utsira Stockholms södre fiskaregångar. Den tid torde komma, då deras förträffeliga dun lärer göra dem säkra för skötten.

Tjäran som här brännes är klar och ljusbrun, nämligen den rätta Gotlandstjäran, som är bränd av rena rötter, sedan all ytan förut är avskalad och intet mera är övrigt än det som giver en pellucid spån av kåda, vilka rötter ofta några hundrade år legat i jorden, de där med möda uppfinnas och uppgrävas, varefter man ser allestädes tecken i de mofulle skogar. Sådan är den utvalda Gotlandstjäran (den bruna gemena tjäran göres ock här). Hon försäljes till Tyskland och debiteras sedermera över en stor del av Tyskland, som invånarna här för mig berättat, då tyskarna sedermera en gång om året därmed smörja fåren, att deras ull må bliva mjukare och bättre.

Fårö kyrka sågom vi kl. 9 om aftonen efter ¹/₂ mils resa ifrån sundet, där vi blevo över natten.

Jun. 29

Fårö kyrka besågs om morgonen, i vilken på främre gavelen vid altaret stod en märkvärdig händelse med 15 avtecknade karlar och en hop rim, som gåvo tillkänna att år 1603 hade desse 15 karlar gått ut på isen om vårtiden att fånga själar, då isen lossnat vid landet och de alla på denna isflanga måste begiva sig åt sjöss, och att de passerat Sandön, där 3 av dem hoppat upp på andra isstycken, att de lyckeligen uppkommit på Sandöen. De andre måste följa isen och vädret åt det vilda havet, men genom den Högstas beskydd alla efter 14 dagars sjöfart levande ankommit till Stockholms skär, fast de intet ägt annor skeppskost än rått själekött. Följande rim stå på danska uti samma tavla, dem jag nu allenast ändrat till dialekten:

Wi Fårös Män med rätt nu må säge

Om wår Skefne för fattige och rike

Bese denna figur, läs wäl och märk

Hur' GUD är mächtig i motgång stark

Wi Eder det här afmåla wilje

At I det andre igien förtälje

Då man skref Tusende Sexhundrade och Tre

På Sanct Matthiæ Dag i blide

Begärte wi på Isen at utgå

At fånga Skiäl-Fisk war wår åtrå

Men lyckan gick oss annorled's ann

Wår wilja förändrade Wåhr och wann

Rätt Femton Man woro wi i följe

Som Isen förde öfwer de Böljor

Jacob Nors den första jag säga wil

Christopher och Eschil och Nors Michel

Thomas Butley där til Anders Oesters

Staphen Gussemor och Hans fölgde med

Rasmund Simunds och Hans Simunds med woro

Rasmus Ringvid och Peder Sudergård

Bottel Sudergård, Jurgen Mor, Hans Mor

Woro på Isen från den faste jord

Wi fördes från Gulland från wår Fåreö

Strax därifrån och hän till Gullands Sandsö

Där hafwa Tre af de förenämde Män

Från oss til Sandö begifwit sig hän

Som woro Peder och Bottel Södergård

Jurgen Mor med den Tredje war

The fördes tilbaka af Guds försyn

Til Fåra-ö igien både karske och sund

Wi andre blefwo på Isen alt fort

Måste följa den hän, wiste ej hwart

I Ånger, Hunger, Frost och stor Lifsnöd

För ögon stod altid den bittra Död

Wår spis war osudet Skiäle-Kiöd

Det måtte wi äta förutan Bröd

I Fiorton Dagar uphölt det wårt Lif

Då kom GUD och halp oss på samma tid

At Isen dref hän til Sweriges Land

Och förlöste oss af Dödsens wånd

Wårfrudag i Fasta wi igienkom

Til wår Fåre-Ö, Hustru, Barn, Hus och Hem.

Runstenar lågo ett par stycken på kyrkogården. Den ena var omöjelig att läsa, men den andra var däremot mer tydelig, ty en fin Lichen crustaceus leprosus hade just fästat sig allenast i själva bokstäverna, varigenom de på långt håll kunde synas, men sedan samma Lichen var avnötter, blevo även bokstäverna på denna tämligen otydelige.

Resan anställdes bittida om morgonen ifrån Fårö kyrka jämte östra stranden åt Fåröens nordesta udde, dit man hade 1 1/4 mil och därifrån åter tillbakas till Fårö kyrka, men jämte västra stranden, som var även lika långt. 

Gödslen, som tages utur havet, var av fyra slag, nämligen hauter, tång, kräkel och ylle, som var och en har sitt olika värde.

Ylle (Conferva marina ramosissima) är den fetaste gödslen, men där den lägges i för stor myckenhet på åkren, skadar han.

Kräkel (Fucus dichotomus ramosissimus teres uniformis fastigiatus) är sämre än hauter och ylle men något bättre än tång.

Tång (Alga angustifolia Vitriarium I. B.) är densamma som ölänningen kallar grässja. Denna hålles före vara den sämsta.

Hauter (Fucus folio dichotomo integro, caule medium folium transcurrente, vesiculis verrucosis terminatricibus), den gotlänningen och ölänningen kallar slake. Denna är besynnerligen god, sedan han legat i högar och väl förbrunnit. Vi sågo härav store högarna tillsammanlagde att brinna, uti vilka fänaden rotade, utan tvivel att sleka saltet. Boskapen sades något litet äta detta om vårtiden, medan det ännu är friskt och nyss av havet uppdragit. Vid tjäremilarna såg man, att detta hauter bruktes i stället för jord att täppa och dämpa elden med.

Åkrarna sågo här ut som revlar eller stränder av idel kalkklapper, att man näppligen såg någon svartmylla utom den hautern som var blandad med klappern. Icke dess mindre växte rågen här ganska härlig, och var nästan enda olägenheten av denne myckna sten, att lantmannen måste taga dubbel säd till utsåning, emedan en stor myckenhet av kornet kvävdes av denna klappern.

Fåröen, så vida vi i dag reste, bestod av en steril mark, under vilken kalkflisan låg, men närmare sjökanten bestod landet av sand och klappur. Fältet var mindre jämnt än på Öland, dock utan stora stenar, berg eller djupa dalar. Skogen var av tall och enebuskar ojämnt vuxen och tämmelig uthuggen, men vid norra kanten av öen mer tillräckelig. Lövträd voro ganska få vid ängarna, dem stora tallar gjorde obehagelige. Hassel var här tämlig mycken, dock ej att likna mot Öland. Gran fanns ganska sällan på denna ö.

Insjöar räknades på Fåröen 18 stycken, som, fast de voro små, funnes dock alla fiskrike och ingalunda här inunder inräknade pussar, som i rötmånen uttorkas.

Säden som här sås är sällan annat än råg, ty korn växer ej gärna på torra åkrar. Deras rågåkrar giva vitt bröd och merendels tillräckelig spannemål åt lantmannen, som dessutom kan förskaffa sig penningar genom strömmingsfiske, torsk, flundror, själspäck och tjära.

Betesmarken är allmän över hela öen utom några små hagar, men åker och äng äro med gärdsel instängde.

Hus och gårdar äro här väl byggde. Taken bestå endast av dubbla bräder, men ladugården är merendels betäckt med äg, så tjockt som ett dubbelt halmtak. Merendels ser man vid gårdarna något litet stenhus.

Stenhusen äro av kalksten byggde, nu med kalkbruk murade, nu med bleke, ler och sand, fast bleket ej häftar så fast som kalkbruket. Utanpå äro desse husen med kalk helt vitmenade och med tegeltak försedde, vilket giver landet ingen ringa prydnad. Man kan se, att detta stenhusbyggandet på Fåröen är ej gammalt.

Ave bondegård låg 3/4 mil ifrån kyrkan åt östra stranden. Han såg täck och ordentelig ut. Här svalkade vi oss i den brännande hettan under en stor ek, som stod på gården.

Eken var en av de ansenligaste, ty dess stam var 7 alnar omkring, dess höjd var 37 alnar, och dess grenars sträckning eller diametren genom kronan var 44 alnar.

Ståndnäten till själfänget hängde här på gärdesgården. Garnet var tvinnat av trefalt segelgarn. Var maska var ett kvarter i kvadrat, helt tjärad och därav svart. Tändelen var tjock som en gåspenna, gjord av svart tagel, sydd eller häftad vid själva garnet med en tageltråd, som var tjock som en hönspenna. Tändelen upplyfte små flöten av trä, vardera en fot långa och ett par tum tjocka. Nätets höjd var 3 alnar, av 15 maskor i höjden, längden 8 famnar. Vid ena ändan bands en tjock stor sten, att nätet ej av själen bortdragas kunde. Så snart själen fastnar på nätet, slås han ihjäl av själfiskaren.

Fågelrev att fånga sjöfåglar med sågs vid stranden. Denna rev var ganska lång. Vid var halva aln var en träpinna att stickas neder i jorden, med vilken reven fastades. På bägge sidor om var träpinne var en snara av svart tagel till 3 1/2 kvarters längd, vilken snara hade uti sin bas en remsla av en penna, att snaran på detta stället måtte vara styvare och fastare. Denna rev utställdes långs åt stranden, att då änder och andra små sjöfåglar gingo upp måtte fastna uti henne.

Chrysomela viridi-ænea med en och samma färg över hela kroppen och till storlek av Mariæ nöckelpiga, med 7 svarta punktar eller ock något mindre, fanns i skogen.

Flygsand låg här och där vid stranden i stora högar uppdreven av havet, men vid nordesta udden var hela trakten utfylld med denna sand, som här formerade höga och ojämna Sandberg. Vi tyckte oss här gå på holländska doinarna. Sanden i desse doinar var vit, klar och små. Ojämnheterna i desse sandberg förorsakades av sandhavren, som här växte och höllt sanden kvar. Inom desse sanddoiner såg man liksom sandåsar eller vallar av samma art, den ena inom den andra inåt landet, men ju längre inåt landet, ju lägre voro ock de. Stillastående vatten åtskilde desse sandvallar liksom gravar. Här växte Drosera foliis orbiculatis & oblongis, Potamogeton foliis natantibus, Chara vulgaris, Juncus culmo nudo stricto, capitulo laterali och Centaurium minus offic.

Sandhavre It. Oel.139 eller holländarnas helm växte här i Sandbergen överallt. Underligit gräs, som uti torraste sanden så frodigt växer både i höjd och djup, och ju längre han kommer upp i sanden, ju flere grenar utskickar han, nämligen från varje led en gren. Bladen under sanden forvissna och förtorkas, därav ser han ut under sanden såsom en kvast, utur vilken sanden intet slipper. : Vi grovo att uppsöka sandhavrens nedersta rot men kunde aldrig komma så långt neder i den lösa sanden; lärde dock härvid, att gräset ej allenast under sanden växer rätt upp utan även ock på sidorna. Var som helst i desse berg något sandhavrestånd fattas, där kastar stormvädret sanden bort och gör en däld, och därav r. kommer att desse Sandbergen äro ojämna. Nyttan av detta gräs är åtskillig, ty där det växer måste flygsanden, som utur havet är uppkastad, på stranden kvarhållas utan att gå längre inåt landet och det fördärva. Ju mer sanden blåser till detta gräset, ju frodigare växer det, och ju högre bliver berget. Därföre såg man ; här emellan landet och desse Sandberg gamla och mindre sändberg, som nu begynte se ut som betesmark, sedan de högre sänd-bergen närmare till havet förtagit dem all tillförsel på sand. I desse var sandhavren mycket av sig kommen, som honom fattades frisk sand, uti vilken han frodigt växa kunde. Sedan bliver ock landet allt stadigt genom sandhavren vidlyftigare, emedan havet dageligen vräker sin sand till stranden, vilken, då han ej kan kasta sig över de höge Sandbergen, måste ligga utanfbre, då gräset kryper in i honom, densamma fäster och gör Sandberget alltid bredare mot havssidan och alltså själva landet större. Utom allt detta förhindrar sandhavren med sina sandberg, att havet må om vintren uppfälla och landet bortskära. Man ser i Holland, huru doinerna emellan Harlem och Haag såsom en mur avstänga värnet ifrån det sidlänte Nederland.

Pyrola floribus undique racemosis dispersis, staminibus pistillisque rectis, är en ört som jag aldrig tillförena fått se förrän här, där hon växte emellan de gamle Sandbergen. Hon var så lik den Pyrola man säljer på apoteken, som tvenne ägg varandra. Bladen voro ovala, de nederste voro mindre och de överste mera trubbiga (retusa). Blomklasen var lik den ordinäre Pyrola, men blommorna lutade mer och voro mindre utspärrande. Stamina tillika med stiften voro raka och rätt nederhängande, men ingalunda ifrån varandra böjde såsom på den allmänna Pyrola.

Rödfärg fanns i diken eller graverna emellan Sandbergen, i Han var lik en röd ockra eller snarare västgötarnas byttelet och alldeles densamma som fanns på havstångan vid Kläppinge kapell på Öland (It. Oel. 110), kanske ock här förorsakat av hauter, som för lång tid sedan bortruttnat.

Carabus nigricans pedibus tibiisque pallidis, ett insekt som på i havsstranden löpte i sanden uti stor myckenhet. Det var så hastigt, fastän det hade skal på sina vingar, att det var färdigare till flykten än någon bi. Det var helt och hållit svart, stort som en husfluga. Dess vingskal voro refflade med 8 fina linjer. Bröstskölden var glatt och hornen halvparten kortare än 2 kroppen.

Nordesta udden av Fåröen hade intet synnerligit utom en slät sandstrand, i vilken havet liksom ritat med en penna åtskillige berg och upphöjda fjäll.

Änder till milliontals, alla helt grå, lade sig här på vattnet 2 och flögo omkring oss. De många sjöfåglar, som här i Sverige utlägga sina ägg och utkläcka sina ungar, komma härifrån mestedels helskinnade men bliva fångade i Holland och andra södre orter, att man av dem ser alla dar torgen fulla; ty vår nation lärer intet ännu kommit till den fullkomlighet i detta fågelfängeri som hon kunde.

Tång (Alga) låg uppkastad vid stranden såsom smala, jämnbreda binnikeband. Somliga voro becksvarta och opaka, somliga snövita och pellucida blad.

Conferva ramosissima capillacea pallida, internodiis oblongis, låg även uppkastad vid stranden.

Serpyllum vulgare minus växte här på sanden, men helt luden och hårig.

Resan ställdes tillbaka jämte västra sidan.

Tärnorna flögo här så ymnogt, att man slog en med en piska i flykten, som föll halvdöd till marken. Hon var alldeles lik den vi i går sköte vid sundet, men nävet var vid spitsen ovanuppå svart.

Sandholmar lågo tvenne stycken den ena utom den andra utanför nordersta udden, på västra sidan. Bönderna berättade, att man kunde rida över vadet ut till dem, då vattnet voro mindre; lärer alltså dessa med tiden bliva inkorporerade med själva landet. Nu växte på dem en härlig säd och gräs.

Ängarna, som blivit där någon åker var ödelagd, stodo helt gula av Ranunculo acri och Loto corniculata glabra.

Kaipe kallas av bönderna ölänningens gräslök (It. Oel. 60), vilket ord tycktes vara brutit av Kaipi eller Cepa.

Bleke sågs allestädes. Man frågade böndren, om de någonstads bruka detta istället för gödsel, såsom kalkstenen allmänt höllos före att göda jorden, men de visste intet härav.

Butta kallades här ett slags flundror, som hade ögonen på vänstra sidan, vilken sida var grå och utan fläckar. Dess käkar voro fulla av små tänder, och gältäcket (membrana branchiostega) hade uti sig 7 strålar och intet 6. Strålarna voro uti ryggfenan 64, i bröstfenan 11, i magfenan 6, i gumpfenan 48, i stjärtfenan 16. Det mindre slaget av flundror med brandgula fläckar (pag. 27) varierade med ögonen nu på vänstra, nu på högra sidan.

Huskurer, som eljest äro nog få här på landet, lärde man här några av allmogen. Hansletsgräs kallades här Solanum officinarum C. B., vilken ört de bruka stöta emellan ett par stenar, medan hon ännu är frisk, tillika med spindelväv och härskt fläsk, det lägga de på fulslag (paronychia), som här kallas hanslet, vilket de försäkrade vara mycket visst, om sjukan ej voro gammal. En annor kur hade de ock emot samma skada, som bestod uti äggegula och kökssalt, av varjo lika mycket, väl blandat, pålagt.

Ballota kokas här av lantmannen och gives boskapen såsom en panacea, då de äro sjuka.

Färgegräsen, som här brukades, voro: Lichen fulvus sinibus dædaleis laciniatus, som växer på gamla gärdesgårdar och enebuskar, vilken kokad med alun färgar gult. Stenmossa, som allmänt brukas till färg, var ock här bekant, den böndren visste växa på gråstenar och ej på kalkstenar. Gulbark (Cortex Frangulæ) kokas rå med vatten utan salt, då han giver en gul färg; men är han förut torkad, färgar han brunt. Vallmaret kokas med barken på slutet. Getbark (Cortex Rhamni cathartici) kokas med vatten och dekokten strykes på vallmaret, torkas i solhettan, varav bliver en mörkbrun färg. Näten färgas här röda med björkbark, som är kokad i lut av hasselaska.

Linbär kallades mjölonriset, som här intagit hela landet.

Tulkegräs kallades Asclepian, som här växte över hela marken.

Språket var något svårare att förstå här på Fårön än eljest: över Gotland, ty bondfolket talade mycket brett och förbytte merendels vocales i diphtongos, e. gr.

Nej      Naj        Ja    Jau

De hade ock många ord, som alldeles gingo ifrån vår nu brukeliga svenska, såsom:

Häst    russ, pert.     Vrensk häst     fast.

Bandet över myssan     lausholk.

Spegel        söndags-au.

Livstycke     baudordi.       Spenar     mammer.

Gosse      sork.      Piga    pika.

Litet stycke      lillebisken.

Mossa       muus.

Sadel        fis-flacko.

Natten vilade vi åter vid Fårö kyrka.

Jun. 30

Resan ställdes ifrån Fåröen samma väg tillbakas över Fårösund, där bondfolken hade gästbud.

Gästbudet bestod uti dans av bönder och kvinnfolk. Takten var sällsam i dansen, ex uno pede longo, altero duplici saltu brevi. Här trakterades med lura, vilken drick var helt oklar, till färgen lik vitt vax, kokad med glödande gråstenar. Detta drickat hade en öselbo fört med sig, som själv spelte för gästerna på säckepipa.

Säckepipan var däruti särdeles, att man såg på henne ingen söm, ty hon var gjord av en hel själmaga. Hon inblåstes uti fundo ventriculi ver sus pylorum. Modulator var insatt i själva pyloro, och basen, som nedhängde, var insatt uti æsophago.

Rökkulor, i vilka flundror och strömming rökas, voro byggde under jorden helt täte, att röken på intet sätt kunde utslippa. De voro inuti helt kolsvarta, 3 alnar långa, 2 alnar breda, 2 alnar höga, och taket allenast syntes ovanjorden. Fisken, som var upphängd på hjällar, röktes med tall- och grankottar, även med rutin ek eller förmultnade tallstubbar, och med allt som ej gav låga, vilken rökning påstod allenast 4 à 5 timmar, att fisken ej måtte bliva för mycket torr.

Koraller, besynnerligen Milleporæ och Celleporæ, vilkas kant ser ut som en kedja, funnos nog många vid stranden av Fårösund.

Bunge kyrka restes åter förbi, som var annexen till Rute, låg höglänt, att landet ifrån henne sluttade av allt intill havet på östra sidan. Hon var i anseende till arkitekturen den präktigaste vi sett här på Gotland.

Stenar berättade oss bönderna finnas ett stycke ifrån kyrkan i öster, som skulle vara helt obekante här på landet och utan tvivel hålla något metall. Herr Adlerheim, som reste dit, kom tillbakas med några stycken av dem, då man såg att det var en spatum incarnatum lamellatum cum mica membranacea fissili alba.

Resan gick ifrån Bunge i söder åt östra havssidan genom skogen, som mest var uthuggen av kalkbrännare men här och där hade tillräckelig gran.

Tjärmilerna voro här byggde ovanpå jorden och föreställde en conum inversum, vars botten var av sten och väggarna 2 mångkantige av timrade stockar.

Växterna, som här sågos, voro Trifolium lupulinum till ymnoghet i skogen, Behen album i ängarna, Buphthalmum luteum, Verbascum, quod Tapsus barbatus, Jasione och Trifolium, quod Lagopus, växte här och där.

Scutellaria foliis integerrimis, inferioribus hastatis, superioribus sagittatis, fanns växa nere vid havsstranden. Denna ört, ehuru hon är av Rivino tämmeligen väl avbildad, hava botanici dock trott att hon intet annat voro än en förändring av den allmänna Scutellaria, där hon dock nu fanns vara helt åtskild. Roten kryper. Stjälken är så lång som ett finger, utan grenar, fyrkantig, med sex leder. Axet är så långt som stjälken, löst, utspärrande, blått, åt en sida böjt, då blommorna gå ut där bladet i axet fästes, på vardera sidan om stjälken, en enda, att blommorna således stå 2 och 2 vid var led av axet. Bladen äro lika Linariæ Elatine dictæ (hastata vel sagittata & auriculata simul), besynnerligen de nederste, som äga längre bladskaft, men de övriga bladen på stjälken äro pillike och nästan utan bladskaft fästa vid stjälken. Bladen i axet äro avlånga (ovato-lanceolata); alla bladen äro alldeles hela i kanten. Blomfodret har på ryggen en sköld. Blomkronans nedersta läpp är vågfull, men intet inskuren. Man fannt några stånd, som hade grenar vid roten.

Ejderdun sågom vi vid gården Malms, sådana som de ligga i själva boet. Dunen voro grå med vita spräcklor och ehuru de hängde fast tillsammans, att man kunde rista dem, utan att dunen förflögo, voro de dock mycket löse och utspärrade sig själve, sedan man dem ihopkramat. Detta dun pockar fågeln av sig i nästet därmed att täcka äggen, på det de ej måge kallna, under de timmar fågeln nödgas söka sig födan i liggtiden. Boet finns häromkring helst på öen Furillen och merendels under buskar. Dunet har uti sig en myckenhet av mossa och kvistar, från vilka det är svårt att rensa. Här brukades ett spänt snöre av segelgarn, vid pass famnslångt, med vilket dunen sprättades nästan som hattemakarne sprätta sin ull, varigenom den rena dunen blev hängandes vid strängen. Här såldes en mark ejderdun för i 10 caroliner in specie. 4 marker dun gjorde en liten dunbädd, vilken kunde ihopkramas till storlek av ett huvud, men så snart man honom släppte, pöste han ut till en fullkommen bädd, som för sin lätthet och värma skull äger sitt stora värde. Ejderdunet fördärvas intet, fast fågeln får utkläcka sina ungar, utan lämnas där i boet helt rent, sedan ungarna äro borta, borde därföre desto mer äggen och fågeln privilegieras. Ejderdunen har fuller en tranaktig smak, men inbyggarne veta här densamma förtaga, dymedelst att fågeln förvälles eller kokas med hö, förrän han stekes.

Jugås kallades här en sjöfågel, som var till skepnaden lik en gås men något mindre. Hon hade nästan dylikt dun med ejder och nästan så gott, men det var till färgen vitt. Vi sågom allenast honan, som var vit, men bröstet ovantill rostfärgat. Magen var långs åt gråspräcklot. Huvud och hals voro ovantill gråaktige. Skrevpennarne voro mot spitsen rostfärgade, varav en bred, rostfärgad tvärfläck syns på sidan av vingen. Hannen berättades hava helt annor färg och därtill i pannan jämte nävet en protuberantiam carnosam, vartill man såg intet tecken på honan, utan var hennes näv något gåslik men mer nedtryckt mittpå.

Grylle var en sjöfågel, som även här höllt sig i havet. Han var mindre än en höna, helt becksvart utom de röde löckte fötter, som bestå av 3 tår utan någon tumme. Skrevpennarna äro ock svarta, men deras täckfjädrar äro så ovan som inunder vita, vilka göra en stor vit fläck på sidan av vingen. Stjärten är kort. Nävet är syllikt, nästan likt ett hönenäv, kullrigt och svart. Den övra nävkäken är längre än den undra, och inga tänder sitta i kanten på nävet. Denna fågel är ett species av Colymbo eller lom.

Mås sköts en här, som var stor och helt vit undantagandes rygg och vingar, som voro mörka, men skrivpennarne alldeles svarta utom deras vita spitsar, fast på de förre skrivpennar knappt synlige. Den första pennen har en stor vit fläck inemot spitsen. Låren voro halvbara, fötterna gule och löckte. Nävet var blekt med avlånga näseborror. Nedra nävkäket hade mot spitsen en utstående knyl, som var högröd.

Kyllej blev vårt nattläger, sedan vi rest 2 3/4 mil i starkaste hetta och svett. [...]