Impaa ja su par'neeh

Impaa ja su par'neeh jalaa kåkte naggijin saamijt sil'pa-kier'kèv kieseehtit Sil'pa-tjåhkåst ja Aal'kast Huhttànij  

 

Vuoras almatjah kiehttun midjij maanàita — ja vajaal'tuhttàm läv tav kiehtòv var'ka kai'hka.

Laddèlattjah par'kin tåleen sil'pav Sil'pa-tjåhkån ja mui'htèt ham ai Aal'kan. Ja saamijt naggijin, ihka äh sitaa, sil'pa-kier'kèv kieseehtit Sil'pa-tjåhkåst ja Aal'kast Huhttànij. Tanne vuoin suddatin takkaar keer'kijt ja sil'pav vuol'kahtin vuolus. Men muhtèm saameeh kau'nujin, kutih ittjin jääkata kieseehtit, ihka kåhtjuh-tallin. Takkaar saameeh, kutih ittjin jääkata, tuobmihtallin tuopmàrist. Tiggee-sadjee lij nuor'htalin paddjeelattjan Huhttàna muhtèm pietsee kuoran ja vuoleen, mait kåhttjun tiggè-hai'hkan. Taasà tjååhkanin kaaihkah, mah lidjin väl'kòkissan sjaddam tiggài påahteet. Straffum-tjär'ta lij takkaar taaita, kutih ittjin jääkata kieseehtit. Takkaar assjaalattjaita jåsteestuvvujin jau'rài kuokte rutnee. Tuopmàra mierreetimee mil'te kuhkòi rudnee-kaskan. Assjaalasj tjanaahtuvài paddè-käähtjài ja kieseehtuvài tan kuouhtee rutnee kaskav jieŋa vuoleev ja nuppèv rutnèv pajaas. Kalle littjih tah årrum eetjaa straffum-tjäär'tah aassjee mil'te.

Såamès paalee lij tuobmim tuopmàr saamèv ja hääkkahtuhttaam. Te maneep jakee, kå lidjin tjååhkanam tan tiggee-hai'hkai ja tuopmàr vuoin ååtij tääl'ta sinne, te pååtijka tan hääkkahtuhteetum ål'maa kuokte par'nee iteetis tievaa nalaa ja jaulaika kai'hka eetjaa sahtee almatjijta: »Määhtjànit tal! Te pååhtih tal Impaa par'neeh hadduhtittjat ietjasa aahtjee varaav.» Ja nåv lijkaa täu'taam såddè-njuolait pirra ietjaska avee ja aalkijka vuohtjèt täl'tai. Vuostak vuotjijka vuollè-rab'tai. Ij mikee jietna kullu. Te pajeetijkà pajeepui. Nåv vijmak vaalaatij tuopmàr ja jaamij. Ja tat raajèst hiei'htin atneemist tikkèv tikkee-haaihkan.

 

© Per Ingvar Huosi, 2018

Impa und seine Söhne, oder wie man die Lappen zwang, Silbererz von Silpatjåkko und Alkavare nach Kvikkjokk zu fahren
Translated by Klaus-Jürgen Liedtke

 

Alte Leute erzählten uns Kindern folgendes, doch hab ich fast alles vergessen.

Einst brachen die Schweden Silbererz am Silpatjåkko und, wenn ich mich recht entsinne, auch bei Alkavare. Und obwohl die Lappen es nicht wollten, zwang man sie, Silbererz vom Silpatjåkko und Alkavare nach Kvikkjokk zu fahren. Dort nämlich schmolz man solches Erz und brachte das Silber ins Küstenland. Doch gab es eine Reihe von Lappen, die den Gehorsam verweigerten, obwohl sie verpflichtet worden waren, das Erz zu fahren. Solche Lappen, die nicht gehorchten, wurden von einem Richter verurteilt. Der Thingplatz lag im Norden, ein Stück oberhalb von Kvikkjokk, neben und unter einer Kiefer, die „Thingkiefer“ genannt. Dort sammelten sich alle, die zum Thing geladen waren. Die keinen Gehorsam zeigten, wurden auf folgende Weise bestraft: Für diese schlug man in den See zwei Löcher in das Eis. Der Abstand zwischen den Löchern wurde vom Richter festgelegt. Den Delinquenten band man ans Ende eines Seils und zog ihn unter dem Eis zwischen den Löchern durch und durch das zweite Loch wieder herauf. Allerdings dürfte es auch andere Strafmethoden gegeben haben, ganz nach der Art des Verbrechens.

Einmal hatte der Richter einen Lappen zum Tode verurteilt und ihn hinrichten lassen. Im Jahr darauf, als man sich an dieser Thingkiefer versammelte und der Richter im Zelt schlief, kamen die beiden Söhne des Hingerichteten am Morgen den Hügel herauf und sprachen zur versammelten Menge: „Aus dem Weg! Hier kommen Impas Söhne, um das Blut ihres Vaters zu rächen!“ Und sie hatten ihre Gürtel rundum mit Pfeilen bestückt und begannen auf das Zelt zu schießen. Erst zielten sie auf die untere Ecke. Nichts war zu hören. Dann zielten sie höher. Schließlich stieß der Richter einen Schrei aus und starb. Von dieser Zeit an hat man kein Gericht mehr an der Kiefer gehalten.

 

© Per Ingvar Huosi, 2018

Impa och hans söner, eller hur man tvingade lapparna att forsla silvermalm från Silpatjåkko och Alkavare till Kvikkjokk
Translation by Harald Grundström

 

Gamla människor berättade följande för oss barn, men jag har glömt nästan allt.

Svenskarna bröto fordom silvermalm på Silpatjåkko och, om jag minns rätt, också vid Alkavare. Och fastän lapparna inte ville, tvingade de dem att forsla silvermalm från Silpatjåkko och Alkavare till Kvikkjokk. Där smälte man nämligen sådan malm och förde silvret nedåt landet. Men det fanns en del lappar, som inte lydde, fastän de blevo ålagda att forsla malmen. Sådana lappar, som inte lydde, blevo dömda av domaren. Tingsplatsen låg i norr, ett stycke ovanför Kvikkjokk, invid och under en tall, som man kallade »tingstallen». Där samlades alla, som blivit skyldiga att infinna sig på tinget. De som inte lydde straffades på följande sätt: För sådana delinkventer stöttes två hål i isen på sjön. Avståndet mellan hålen bestämdes av domaren. Delinkventen bands fast i ändan av ett rep och drogs under isen mellan de två hålen och så upp genom det andra hålet. Det torde nog också funnits andra sätt för bestraffning allt efter brottets art.

En gång hade domaren dömt en lapp till döden och låtit avliva honom. Följande år, då man samlats vid den där tingstallen och domaren sov i tältet, kommo den avlivade mannens två söner på morgonen upp på kullen och sade till hela den övriga menigheten: »Ur vägen! Här komma Impas söner för att hämnas sin faders blod.» Och så hade de fyllt sina bälten med pilar runt omkring och började skjuta mot tältet. Först sköto de i nedre kanten. Ingenting hördes. Så sköto de högre upp. Slutligen uppgav domaren ett skrik och dog. Från den tiden upphörde man att hålla ting vid tingstallen.

© Per Ingvar Huosi, 2018


  • Country in which the text is set
    Sweden / Sámeednam
  • Featured locations
    Sil'pa-tjåhkå - Silpatjåhko
    Huhttàn - Kvikkjokk
     
     
  • Bibliographic information
    Skrifter utg. av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala, vol. 31, 1937, p. 158 / Swedish translation vol. 28, Uppsala 1933, p. 176
     
  • Translations
    Language Year Translator
    Swedish 1933 Harald Grundström
  • Year of first publication
    1937
  • Place of first publication
    Uppsala