Mit eignem Schnee, Flughafen, Telefonen

und Juden. Brauner Villa des Diktators.

Und einer Statue des Sängers, welcher

das Vaterland als Freundin pries, womit

er sicher keinen exquisiten Riecher,

doch geographische Beschlagenheit

bewies: die aus dem Süden fahren samstags

nach Norden und, beschwipst nach Hause trabend,

da landen sie mitunter auch im Westen -

ein Thema für nen Sketch. Bei der Entfernung

könnten hier glatt Hermaphroditen leben.

Ein Frühlingsmittag. Pfützen, Wolkenfetzen,

zahllose Engel auf den Ziegeldächern

zahlloser Kirchen; hier wird jeder Mensch

entweder Opfer des Gedrängeis oder

Detail im ortsansässigen Barock.

II

Liejyklos

Denk dir, vor hundert Jahrn geboren,

da glotzt du aus den nassen Windeln

durchs Fenster und bestaunst hoch oben

die Kreuze von St. Katharinen;

schämst dich vor deiner Mutter, stammelst,

wirst rot, wenn ein Lorgnon dich mustert

und schiebst den Karren mit dem Ramsch

die gelben Gettostraßen runter;

du ziehst die Decke übern Kopf

und schmachtest nach den Polendamen;

der Erste Weltkrieg kriegt dich, prompt

fällst du für Glauben, Zaren, Vater­-

land in Galizien, du Held;

dann lieber: Peies zu Koteletten

frisiern, sich nach der Neuen Welt,

in den Atlantik kotzend, retten.

III

Cafe "Neringa"

In Wilna entweicht die Zeit durch die Tür

des Cafes, begleitet vom Krach

der Teller, Messer und Gabeln, während der Raum betütert

blinzelt und lange ihr nach starrt.

Der puterrote Kreis hat seine Füllung verloren

und erstirbt über Ziegeldachgiebeln,

und der Adamsapfel wölbt sich spitz vor,

als sei alles, was vom Gesicht überlebt: das Profil.

Und wie von des güldnen Fischleins Flüstern gelenkt, bewegt

die Serviererin in Batistbluse

nachtwandlerisch sicher die Beine, die eben

auf den Schultern eines Fußball-Lokalstars noch ruhten.

IV

Heraldik

Dem Drachentöter Georg bleiben

sein Pferd und Schwert; Allegorien

entschärfen nur die Lanze. Wie

und wo er kann, verfolgt er aufrecht

in Litauen ein andren Augen

vollkommen unsichtbares Ziel.

Wer ist es, gegen den er keck

sein Schwert zückt, fragt sich. Das Objekt

der Jagd liegt außerhalb des Wappens.

Wer ists? Ein Heide? Ein Giaur?

Die ganze Welt? Wenn so ist, war

Vytautas wahrlich nicht von Pappe.

V

Ad amicum-philosophicum de melancholia, mania et plica polonica

Schlaflosigkeit. Ein Teil von einer Frau.

Reptilien, die durch das Fenster quillen.

Der Tageswahnsinn rinnt vom Kleinhirn aus

zum Nacken, wo er eine Pfütze bildet.

Nur keine Regung, sonst spürst du genervt,

wie wer mit einer spitzen Feder höhnisch

in diese eiseskalte Brühe fährt

und langsam "... hasse ich" in einer Schönschrift,

wo jede Windung krumm und schief ist, malt.

Ein Teilstück einer Frau in fettem Rotton

schiebt lange Wort ins Gehör, als bohrte

sich eine Hand tief in verlaustes Haar.

Und du liegst in dem Dunkel nackt und einsam

auf deinem Laken. Wie ein Tierkreiszeichen.

VI

Polangen

Des Himmels Gesicht schauen darf

nur die See. Der Wanderer senkt seinen Blick,

in die Dünen geduckt, zum Wein, den er nippt,

wie ein König ohne sein Reich und die Harfe.

Das Haus ist verwüstet, die Herden geraubt.

Den Sohn hat ein Hirt in der Höhle versteckt.

Und vor ihm liegt nun: das Ende der Welt.

Übers Wasser zu wandeln, fehlt ihm der Glaube.

VII

Dominikonaj

Bieg von der Straße in die bei­-

nah blinde Gasse mit der Kirche,

geh - keiner ist da um die Zeit -,

setz dich auf eine Bank im Innern

und flüster dann in Gottes Ohr,

an dem der Tageslärm vorbei­-

rauscht, nur dies eine Wort:

Verzeih.

Med egen snö och flygplats, egna judar

och telefoner. Med ett residens

i mörkbrunt för diktatorn. Med staty

av sångaren som kallade sitt hemland

"väninna", vilket möjligen ger prov

på sämre smak än geografisk insikt:

På helgerna far folk i söder norrut

och det har hänt ibland på vägen hem

att somliga förirrat sig åt väster -

som i en sketch. Ty alla avstånd här

tycks vara skapta för hermafroditer.

Det våras. Middagstid. Små pölar, moln,

ett otal änglar svävande på taken

till tallösa kapell. Och människan

blir trängselns offer eller något slags

detalj i detta lands barockutsmyckning.

2. Liejyklos

Vore man seklet äldre såg

man över bolstervar på vädring

i fönstret ut mot parken, bort

mot S:ta Karins dubbelkors; och

säkert skämdes man för mor

och stammade inför lornjetten

och körde skottkärran med lump

igenom ghettots gula gränder;

då drog man över sig en filt

och drömde om små polska damer

i väntan på ett världskrig och

galizisk död för Fosterland och

för Tro och Tsar - i annat fall

fick flätorna bli polisonger

då man begav sig Over There

och spydde sjösjukt i Atlanten.

3. Kafé Neringa

Tiden i Vilnjus går i kaféentrén

åtföljd av slamret av tallrikar, knivar och gafflar;

rummet med sin aningen bakfulla blick

stirrar den länge och stint i nacken.

Och den blodsprängda runda ringen som mist

avigsidan stelnar högt ovan taken,

adamsäpplet spetsas som om med ens

bara profilen finns kvar av anletsdragen.

I sin batistjumper och som på order från

högsta ort får servitrisen fart på

benen som nyss har vilat kring halsen på

ortens fotbollsförmåga.

4. Emblem

S:t Göran, han som dödar drakar,

har i en allegorisk smältugn

förlorat lansen men har kvar

båd' svärd och häst, och överallt i

Litauen kämpar han med heder

för mål som ingen annan ser.

Vem har han med sitt svärd i handen

beslutat döda? Föremålet

finns inte med på hans emblem.

Vem är det? Hedningen? Barbaren?

Vår hela värld? I så fall hade

furst Vitovt faktiskt ganska rätt.

5. Amicum-philpsophum de melancholia, mania et plica polonica*

Insomnia. En kvinnas kroppsdel. Glas

som krälande reptiler söker fly ur.

Rakt genom hjärnan dagens vanvett flöt

och bildar nu en liten pol i nacken.

Det sticker till vid minsta rörelse

som om det sutte någon där som doppar

en pennspets i den frusna sörjan och

med omsorg präntar ned "jag hatar" efter

ett manuskript vars snirklar har förvrängts.

En ström av långa ord från kvinnans kroppsdel,

den sminkade, far raka vägen in

i hörseln som en hand igenom lushår.

Och naken vilar du i mörkret på

ett lakan, som en djurkrets, som en Fisk.

*Titeln på en medeltida handskrift i Vilnjus: "Till en filosof och vän om melankoli, mani och plica polonica (marlockar)"

6. Palanga

Bara havet kan möta himmelens blick,

och resenären som sitter bland strandens

dyner tittar ned och tar sig en klunk

utan fanfarer, som en landsflyktig furste.

Hemmet är plundrat, hans hjord har förts bort.

Sonen göms av en herde inne i någon grotta.

Detta är världens ände för honom. Så stark

är inte tron att han kan gå på vattnet.

7. Dominikanaj-kapellet

Ta av från huvudgatan, in i

en halvblind gränd, gå sedan in

i kyrkan, tom vid denna timme,

och sätt dig stilla på en bänk

och viska i Guds öronmussla,

som slutit sig för dagens larm,

de två oändligt enkla orden:

- Förlåter du?