Tu, šermukšni, nebūk toks baisingai raudonas!
H.Č.

O koks, koks, sakyk, mano broli,
turėčiau aš būti dabar?
Žinau, jau rytoj pasikeisiu,
rytoj būsiu dar baisingesnis,
būsiu žalias, raudonas ir juodas
su atspalviu.

Bet iš kur man paskolint akis,
Kur pasiskolint man naują drabužį,
apavą, tegul ir medinį, bet tikrą,
kad galėčiau ateit pas tave per lietų?

Šaltas yra lietus stotyse,
šaltas guolis, kur knarkia kinivarpos,
o reikės, reikės dar miegoti kitur,
po supuvusiais lapais, svetimom
violončelėm, po šerkšnu ir žvaigždėm,
kurios neįskaitomos.

Pila ir pila iš televizoriaus
šaltą prakaitą kibirais ir niekotėm,
žliaugia iš perpjautų vidurių
nenumaldomos aimanos,
sielvartas ir neviltis,
jinai raudonesnė už įkaitintą geležį, –
tai kodėl, brolau, taip gražu
šiam pasauly?

Kas galėtų man atsakyt,
stovi vien maišais apsigobę,
žmonės, permirkę kiaurai, bet aš
nedvejoju pats save į pasaulį išvaręs,
šleivas angelas, perskeltanagis.

Alksnis dar gali duot man žievės,
drebulės dar užžiebs man degtukų,
baukšti žuvis ant prekystalio
dar gali virsti metafora.

Bet kokia galia, sakyk, gena
į dar tamsesnes spalvas, į debesį,
ten, kur pasiklydęs garvežio vaikas
rauda taip purvinai apsirengęs?
Vanduo dar galėtų paskolint man burną,
aš kalbėsiuosi su lietum,
parašysiu jam tūkstantį žodžių
mėlyniausiu pasaulyje rašalu
nusipirksiu kregždutę ir lazerį.

Tie, kurie buvo balti, jau pajuodo,
tie, kur buvo žali, jau numirę,
tie, kur matė mane, išsigando.

Vienas akmuo, viena saulė, vienas arklys, –
jie sustojo prie geležinkelio,
jiems nereikia pieštukų nei rašalo,
nei giesmės, kuri pramuša ledą.
Sniego laukia pasaulis, šerkšno laukia akis,
kregždės lekia tolyn, niekas jų negrąžina,
apie vienatvę gražiau parašys mergaitė,
tai sudie, dabar aš esu geležinkelis.

Fresco In A Railway Station
Translated by Kerry Shawn Keys

                       You, rowan-tree, don’t be so terribly red!
              -- H.C. (Henrikas Cigriejus)  

How, tell me, brother,
how should I look now?
I know, no later than tomorrow,
I’ll have changed. Tomorrow I’ll
be more terrible, green, red
and black in different shades.

Who will lend me eyes.
Where will I borrow new clothes,
real shoes even if they’re wood,
so I can come to you in the rain?

Cold the rain in railway stations,
cold the bed where bark beetles snore.
I know, the day will come to sleep elsewhere,
under rotten leaves, foreign cellos,
under hoarfrost and stars,
indecipherable.

They keep pouring cold sweat
from the TV, buckets and tubs
gushing from severed bowels
a relentless moaning,
sorrow and despair,
redder than red-hot iron---
so why then, brother,
is the world so beautiful?

Who’s to answer me, covered
with plastic bags, standing
soaking wet, but I won’t hesitate,
self-banished to this world,
bandy-legged angel, cloven.

An alder tree can give me its bark,
an asp will light my matches,
a fearful fish on a counter
can still become a metaphor.
                                                                      
But, tell me, what force drives
me into even darker colors, into the cloud
where the lost child of a locomotive
is weeping, clothes all soiled?
Water could still lend me a mouth.
I’ll talk to the rain,
write a thousand words for it
with the bluest ink in the world
buying a little swallow and a laser.

Those that were white are now black,
those that were green are already dead,
those that saw me, scared.

One stone, one sun, one horse---
they stopped at the railway,
they don’t need pencils or ink,
nor a song to break the ice.
The world waits for snow, the eye for frost,
the swallows are flying away, nothing to bring them back,
loneliness would be more beautifully written by a girl,
so goodbye, now I’m the railway.

En fresk på en järnvägstation
Translated by Ulf Eriksson, Anna Harrison, Mikael Nydahl, Carina Nynäs, Liana Ruokyte, Casper Udmark

    Du rönn, var inte så vidrigt röd!
            Henrikas Čigriejus


Och hur, säg min bror, hur
borde jag te mig nu?
Jag vet, redan i morgon förvandlas jag,
i morgon blir jag ännu vidrigare,
jag blir grön, röd
och skiftar i svart.

Men var skall jag låna ögon,
var skall jag låna ny dräkt,
ordentliga skor – om så bara av trä –
så jag kan komma till dig genom regnet?

Kallt är regn på stationer,
kall är bädden där barkborrar snarkar,
det blir till att sova på annan plats,
under ruttna löv, under främmande
stråkinstrument, under rimfrost och stjärnor
som inte kan tydas.

Ur teven forsar
kallsvett hinkvis,
ur uppskurna inälvor väller
otröstlig klagan,
sorg och förtvivlan
rödare än glödgat järn, –
så varför, min bror, är det så vackert
i denna värld?

Vem kunde svara mig?
Folk står ju klädda i säckväv,
genomblöta, men jag,
en ängel på krumma ben, femtåig,
ångrar inte att jag slungade mig till världen.

Alen har ännu bark att ge mig,
asparna stickor att tända,
en skräckslagen fisk till försäljning
förblir en god metafor.

Men vilken kraft, säg mig, driver
mot allt mörkare färger, mot ett moln
där lokomotivets vilsna barn
gnyr i smutsiga kläder?
Kan vattnet ännu låna mig mun
skall jag tala med regnet,
skriva till det tusen ord
med det blåaste bläcket i världen,
köpa mig svala och laser.

De en gång vita har redan svartnat,
de gröna har dött,
de som såg mig förskräcktes.

En sten, en sol, en häst, –
de har stannat vid järnvägen,
de behöver ingen blyerts, inget bläck,
ingen sång som bryter genom isen.
Världen väntar snö, ögat frost,
svalorna flyger iväg, ingenting för dem tillbaka,
om ensamheten skall en flicka skriva vackrare,
så farväl, nu är jag väg av järn.

1992.iv.10