read by Clas Zilliacus

 - - - livets bakterier frodas på din slemhud.
Stad, du vist välvda, du har icke brutit mitt hjärta:
alla dina människor komma från stäpper,
även den gråaste, tystaste, tristaste stäppen
är öppen för vinden.
Stad, du lidande, du är helgonbild,
stad, du kvalmiga, kvalfulla, du har djup,
där vi djupsjöfiskar andas.
Petersburg, Petersburg,
från dina tinnar fladdrar min barndoms förtrollade fana.

Det var tiden före de djupa såren, före de väldiga ärren,
före föryngringens glömskebad.
Petersburg, Petersburg,
på dina tinnar ligger min ungdoms glöd
som ett skärt draperi, som en lätt ouverture,
likt drömmarnas flor över titanens sömn.
Petersburg, Petersburg,
stå upp ur gyllne syner!
Vad jag älskar vill jag sammanfatta i lösryckta ord.
Minnets violer strör jag på drömmarnas guldtrottoarer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vad sker mig, medan jag talar?
Anar jag väl omätliga tragedier?
Stiga mina sagoviadukter aldrig över dina tak,
blixtra ej tågen förbi med hänförda vimplar
till Berlin - Paris - London?
Blir allt vad jag ser en omätelig askhög?
Eller är det blott trötthetens skyar som draga förbi?
Stiger ej i Helsingfors vårt underbara citadell ur havet?
Stå där ej väktare med blå och röda fanor som världen icke sett!
Stå de ej stödda mot spjutet, spejande ut över havet
med ödets granit i förstenade drag?

Eller är allt blott en spegling i sömngångarögon,
bor jag i dröm på en annan planet?
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Himmelen själv vill stiga ned på jorden.
Älsken ingenting annat än opålitligheten! är hans första bud.
Drömmen icke mindre än att kyssa Guds lillfinger.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Barn därnere, lastande gödsel på pöbelns kärror,
på knä! Gören bot! Nalkens icke ännu de heliga trösklar -

Zarathustra väntar därinne på utvalda gäster.

Vänner, vi äro så låga som masken i stoftet.
Icke en rad utav oss består inför framtidens blick.
Med allt det förgångna skola vi störta i Lethe.
Framtiden är rik, vad ha vi att ge ur vårt tiggarekram?
Över oss framtiden går med sin segrarehäl.
Vi äro ej värda att korsen stå kvar på vår grav.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vänner, jag siar en fest uti skönhetens tecken...
Var kan den väl vara om ej i Engadin?
De gamla bondgårdarna stå och se:
"Varifrån kom denna skönhet till oss?
Varifrån en främmande, väldig, nerrivande ande med gränslösa vingar,
bringande sorg och melankoli, avsked och död,
Skönhetens rastlösa, giriga, krävande ande...
Rivande ner våra brokiga blomster. Krossande rutan in där geranierna stå.
Inga idylliska stigar leda mer till hundraåriga hem,
demonernas väg är en annan, demonernas gång
är solarnas hjärtlösa flykt genom rymden.
Evig Föhn lämnar inga stenar kvar på våra tak,
stormen upphör ej på jorden...
Barnsäng och gravar, stjärnskott och blixtar;
skapelsedagar.

Har icke denna skönhet legat död bland oss i tusen år?
Som jungfru Snövit sovande i sin kista av glas.
Vi hava vandrat över hennes näsrygg, vi hava trampat hennes ögonlock...
Nu hava bergen stigit upp och börjat vandra,
bärande solens förfärande boll som lykta i handen.
Våra gamla ögon se intet mer.
Vi kunna ej knota. Prisad vare handen
som hänger stjärnekransen i våra gamla berg.
Undergående välsigna vi dig, obegripliga stjärnenatt.
Det kommer en gång en renare vind över jorden.
Då stiger människan ur bergen, som de,
med storhetens eviga sken över pannan.
Då öppnar sig Kosmos. Gåtorna falla klingande
in i Minervas omätliga offerskål."
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Människor, vi skola glömma oss själva
och bli förenta med Kosmos igen.
Vi skola höra skaparens stämma
tona metalliskt ur tingens bröst.
Intet är nog för den längtan som knäböjer
villig att draga en värld till sitt bröst.
Strömmen igenom oss: eviga vindar,
himmelens honung, alltets välsignelse!
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Den som har hört det och den som har sett det
stige att offra på heliga berg.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - life's bacteria thrive on your mucous membrane.
City, you wisely arched one, you have not broken my heart:
all your people come from the steppes,
even the greyest, most silent, saddest steppes
are open to the wind.
City, you suffering one, you are as gentle as a saint,
city, you suffocating, agonizing one, you have deeps
where we deep-sea fish can breathe.
Petersburg, Petersburg,
from your pinnacles flutters the magic flag of my childhood.

That was the time before the deep sores, before the terrible scars,
before rejuvenation's bath of oblivion.
Petersburg, Petersburg,
on your pinnacles the glow of my girlhood lies
like a pink drapery, like a light overture,
like the gauze of dreams over the sleep of giants.
Petersburg, Petersburg,
rise up out of golden visions!
What I love I will gather together in words torn loose.
I scatter the violets of memory on the golden pavements of dreams.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
What is happening to me as I speak?
Do I sense rightly the approach of immeasurable tragedies?
Do my fairy-tale viaducts never rise above your roofs,
do the trains not flash by with ecstatic pennants
to Berlin - Paris - London?
Will all that I see become a measureless ash-heap?
Or are these only clouds of tiredness passing?
Is our miraculous citadel not rising up out of the sea in Helsinki?
Are not watchmen standing there with blue and red flags the world has never seen?
Are they not standing, leaning on their spears, spying out the sea
with the granite of destiny in their petrified features?
Or is everything merely a mirror-reflection in sleepwalker's eyes,
do I live in a dream on another planet?
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Heaven itself wants to come down to earth.
Love nothing but infinity! is its first commandment.
Dream of nothing less than of kissing God's little finger.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Children down there, loading dung onto the carts of the rabble,
on your knees! Do penance! Do not approach the holy thresholds yet -

Zarathustra is waiting in there for chosen guests.

Friends, we are as low as worms in the dust.
Not one row of us will stand before the gaze of the future.
With all the past we shall plunge into Lethe.
The future is rich, what have we to give from our beggars' rubbish?
The future walks over us with his victor's heels.
We are not worthy that the crosses should remain on our graves.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Friends, I prophesy a feast in beauty's sign . . .
Where can it be if not in Engadin?
The old farms stand and look:
'From where has this beauty come to us?
From where a foreign, terrible, destroying spirit with boundless wings,
bringing sorrow and melancholy, farewell and death,
Beauty's restless, greedy, demanding spirit. . .
Destroying our gaudy flowers. Smashing the window in which the geraniums stand.
No idyllic paths lead any more to hundred-year homes,
the road of the demons is another, the march of the demons
is the heartless flight of the suns through space.
Eternal Fohn wind leaves not a stone intact on our roofs,
the storm will not cease upon earth . . .
Childbed and graves, shooting stars and lightning;
days of creation.

Has not this beauty lain dead among us for a thousand years?
Like maiden Snow-White sleeping in her glass coffin.
We have wandered over the ridge of her nose, we have trodden on her eyelids . . .
Now the mountains have risen up and begun to wander,
bearing the terrifying ball of the sun in their hands.
Our old eyes can see no more.
We cannot grumble. Praised be the hand
that hangs the wreath of stars on our ancient mountains.
As we perish we bless you, starry night beyond understanding.
Some time there will come a purer wind over the earth.
Then the human being will step out of mountains like these,
with the eternal light of greatness on its forehead.
Then Cosmos will be revealed. The riddles will fall echoing
into Minerva's immeasurable sacrificial bowl.'
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

People, we shall forget ourselves
and be united with Cosmos again.
We shall hear the creator's voice
sound metallic out of the breast of things.
Nothing is enough for the longing that kneels
willing to draw a world to its breast.
Stream through us: eternal winds,
honey or heaven, blessing of the all!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Let those who have heard and those who have seen
come to sacrifice on holy mountains.