Proteus dwells here yet, the hideous sea-god!
Him you must bind in chains, for his heart will never be moved by
Suppliant sighs – so catch him asleep and make him, in fetters,
Open his lips and foretell your rich and prosperous future.

Flee this land, O Muse! The Southern Sea with its palm-trees
     Sends no fragrance here: raging the breakers resound,
Stray birds seek their homes with a full-throated mournful lamenting,
     Pennants stream and whirl, whipped by the northerly gale.
Do not the thundering waves that batter the sides of your vessel
     Warn you, like Polar ice and the Cimmerian night?
All you can hear is the cry of the owl and grunts from the marshlands,
     Wild winds rumbling in woods, sorcerers rolling their drums,
Ninefold imprisoned, like Styx, the Vuoksi crashes and bellows.
     Even the sun’s disc, dimmed, stares through contemptuous clouds,
Down at Deucalion’s stones, which suit a hard generation,
     While in the wilderness roves, single, the sensitive heart!

No! the hills’ golden moss, the Northern Lights amid snowflakes,
Stars that roll on their courses, birds ecstatic on shipboard,
Roaring surge of the Sound, thus bade me the Baltic a welcome,
Tear-drops spring to my eyes and my heart glows red like the sunrise,
[4] For who, crowned with mamura and honeyed fragrance of heather,
Hands me the curlwood harp that sings like a fountain by moonlight?
Agèd Väinamöinen! Mist-clouds flee at its music,
Rocks rejoice all round, while the fields are dressed for the bridal.

Are not the pine-trees themselves the gloomy symbol of sorrow,
     Coating in needles the path taken by funeral trains?
Flee, lest your foot may stray in a deep dale darkened by midnight,
     Creepers entangle your step, bristling juniper shrubs.
Cat-headed owls, the moorhen that flutters up with a cackle,
     Pine-needles rustle and mourn in the dark and sorrowful grove.
Dry, one-leggèd and seamed, with shocks of hair stiff and shaggy,
     Tree-trunks fissured by cracks gape like spirits of night.
Gales have uprooted a monstrous tree-trunk; prostrate, it stretches,
     Scaly and leafless, gnarled, knobbly with whiskery warts,
Over the path traversed by a muddy serpentine streamlet,
     While from a rotting branch poisonous toadstools seethe!
Withered, drooping birch-trees border the ash-covered clearing,
     Dark devastation has left smouldering blackened remains.
Rolling thunder will follow and lightning’s hideous flashes
     Threaten to dart down death into Cimmerian night.

Friend, I take delight in the sons of the forest! On red rocks
Grow the ancient pines, a dark green shelter for mortals.
Even our forefathers dwelt in the shade of their far-spreading branches,
Pyramids thrusting aloft to the clouds, supporting the heavens.
See how the wild gale keeps the tree-tops surging and thrashing,
Down below, though, the pillared vaults are quietly rustling,
Breathing forth resin and strewing the ground with rosy-hued apples.
Pitch and tar go to sea, where lofty masts are a-swaying,
Bound for Britannia’s war in the distant infinite ocean, 
Needles are strewn at home to freshen the well-tended hallway.
Spruce-trees with spreading roots give wood for the fortepiano’s
[5] Sounding-board, odorous oil, and twigs that serve to feed cattle,
Sapwood pithy and sweet, collected in seasons of hunger.
Busy ants make towers (they are boiled for the gouty to soak in), 
Piling up needles and resin to form their conical dwellings,
Often smoked out, while their pupae provide the nightingale’s fodder.
There too sways the alder, laden with ringlets of brown grapes,
Mixed with black gleaming coal-dust to heighten the gunpowder’s thunder;
Birch-trees with silvery trunks and twigs that make rods for offenders,
Covered with yellow pollen, richly sprung from the ashes
Left by resinous fathers, drip oil on Russian leather,
While their wine offers healing for wretched victims of scurvy.
Also their tassels serve amid the steam of the sauna
When men’s loins are beaten by wenches with opulent bosoms. 
Durable birch-bark serves to cover cottages’ roof-tops,
Skilfully made into baskets, it gathers the rubicund berries,
Made into scoops, it draws water from every spring in the valley;
Yet my loftiest praise belongs to the brown-spotted curlwood,
Shipped from Kronburg’s rocks, and famous in far distant countries,
Where the joiner skilfully dyes it, the parlour to furnish!
Never defame the ash-strewn clearings, for ash makes us stronger,
Whirling aloft to heaven, its glow attaining the tree-tops,
Swathing field and forest in smoky mantle of night-time,
Whence the phoenix of plants, ascending, transfigures the powder, 
Changing its glow to milky corn, plump oats and whiskery barley,
Mouse-tailed beet and the lumpy fruit that Sir Francis Drake found.
Down below there struggle the blades of the double-pronged ploughshare,
Clods are crushed by the weight of irresistible rollers,
Man holds sway, the elements humbly quail at his bidding,
Each by the other controlled! The forests roar, and the thunder
Gathers the heat, while lightning absorbs the swamp’s poisonous vapour.

Good, you acknowledge the swamp! Morass is the name of the country,
     Thousands of years have seen black mud steam in the marsh.
[6] Leaves, pine-needles and boughs rotting under their burden of snow
     Form its mouldering cloak. Hollow, deceptive and blind,
Dances the tempting, malicious will-o’-the-wisp. A few berries
     Hang, withered and parched, quenching the thirst of the birds.
Poison from stagnant puddles can never be drawn by the sun’s rays,
     Nor can the fierce north wind ruffle their vile green scum.
Chaos broods eternally here; at evening the forests
     Don a misty blue garb. Out of the reed-fringed pool
Rises seething decay with germs of darkest diseases.
     Swarms of pestilent flies, hoarsely buzzing with rage,
Countless carrion-midges, a bitter torment to cattle, 
     Rise on its breath like clouds, turning day to red dusk;
Tortured, bellowing beasts make the forest shudder and tremble. 
     Here the croaking of frogs sounds an incessant lament, 
While from the greasy ooze of the mossy wilderness issue
     Vermin with golden scales, wallowing in their slime,
Serpents of sundry kinds with poison sacs at the ready. – 
     Should the ploughman repose under a half-rotten tree, 
Up from its eggs a snake comes coiling, opens its jaws wide, 
     Darting its fork-shaped tongue straight at the living man’s pulse.                                                                                                                                                                                         

No! New life swarms up from the silken grave of the pupae, 
Cheerful and rich in colour! Hark, there are buzzing belated
Bees that cruise in the moonlight. Drumming their legs on their bellies
Grasshoppers squeak and beetles are whirring, night-moths are humming,
Leading the schoolteacher forth with a butterfly-net made of gauze; he
Circles the marsh, flies flutter around his pupils who follow;
Shaken bushes give dewdrops, flowers, caterpillars aplenty,
Hairy and juicy; he takes them in boxes to keep them in glass jars;
Dragonflies, iridescent, with emerald eyes on their wing-spans,
Long-leggèd water-boatmen crossing the watery surface,
Beetles floating along with willow-leaves to support them. 
All these he catches, but the peacock butterfly lures him;
[7] Follows the flight of moths, drives away meal-beetles swarming,
Or he’s entranced by the wings of Aurora, reddish and sea-green,
And by the golden Apollo, and by the whole generation
Varied in colour, drinking the splendid calyx’s honey.
Are there not blossoming herbs close by, dispersing their fragrance,
Roots that deaden pain, for the good of humanity’s ailments,
Sought by the pharmacist, also mushrooms coloured like marble,
Milk-caps, too, and morels, a scanty meal for the poor folk.
Rich red strawberries squint from tufts of Icelandic peat-moss,
Lingonberries, cloudberries, stone brambles, bilberries also,
Klukva, good for purple-hued punch and jam spread on baking.
Bursting with lemon-flavoured juice, a fine drink for summer.
Best of all is mamura, sweet child of Fennia’s woodlands,
Earliest flower to spring from chaos, with peach-coloured blossoms,
Watered by dewy tear-drops shed by golden Aurora,
Modesty’s image, shyly concealed by moss-covered tree-trunks,
Often in tender bosoms heated by dust of the clearing,
Often also displayed to mark a beloved one’s name-day.
Who can count the refreshments for harvesters heated by labour? 
Count up all the luxuriant herbs that are sprouting and blooming,
Pinkish butterburs, azure forget-me-nots growing in copses,
Silvery water-lilies, bright gold crocuses, late frost’s
Snowy star-flowers, hyacinths hidden in bushes, the May-month’s
Harebells, carried to church in bulging bunches on Sunday,
Down to the blue-eyed bloom of the flax that dresses the nations,
And to the mystical plant that is plucked when the Eve of St John is
Celebrated with dances and songs on the neighbouring hilltops,
Full of a milky juice that cures the bite of the adder.

Horrible Nature! – never a mountain to gladden our senses,
     All things are dwarfish and small, nothing but half-formed shapes;
Never a cloudy colossus with pinnacles threatening heaven,
     Desolate mounds of sand, lichen crawling on cliffs
[8] Clattering stones and gravel and jagged masses of matter
     Cover the thirsty field, burning the sand-covered hills.
On the surrounding hills stands many a boulder of granite
     Washed by the northern floods out of the mud-covered dales.
Where the Finns’ blond forebears once sailed in hollowed-out tree-trunks,
     Forests now yield to the plough’s teeth, which their grandchildren drive. 
All humanity’s toil with fire and iron can scarcely
     Split the rocks and stones, that they may yield him his bread.

Thus did kindly Heaven divide the labours of mortals, 
Whetting the spirit with cares to keep it from resting in slumber,
Dully inert. It is work that the earth imposes, and work that
Tames her. Though servile now, yet fill her with hopes for the future!
Broad and infinite stairways, reddish moss-covered throne-seats,
Raise no lofty peaks to the Lord, like Switzerland’s mountains,
Rather, delightful hills whose herbs breathe odorous incense,
Knee-high, flourishing earlier here in His radiant sunshine. 
I speak not here of asbestos, flame-defying and fissile,
Nor of the laden veins of lead ore, copper and iron,
Nor of the army roads that smoothed the traveller’s journey; ‒
Rock-faces sternly gazing, veined with violet marble!
Modestly you conceal what art sublimely announces:
On your granite foundations rules the immortal Peter,
There his Empire’s nobility dwell on the banks of the Neva.
From the wilderness rise the sacred piles of the temples.
Overtopping them all, a work of Karelian marble,
Stands the cathedral, vowed to the sacred Mother of Kazan, 
Beautiful and sublime, like the Roman Thunderer’s temple,
Columns rising majestic from lowly rocks that support them;
Like an imperial crown they garland the autocrat’s forehead,
He who thus built the gateway leading to glory immortal.
Having stood for millennia, still they shall stand, never touched by
Time and its discolouration. Strangers, dismayed and delighted,
[9] Drawn by the choirs’ holy power, find the construction sublime, a
Foretaste of Heaven, for thousands of tears of pious believers
Float in the vaulted dome, a star-filled radiant heaven.
Thus shall Fennia’s stone enchant the world for millennia.

What of the waters? – treacherous lakes that keep overflowing,
     Surging all through the land, robbing the fields of their corn?
Cataracts, too, in the rivers, from source to turbulent delta,
     Hostile to ships and rafts, bringing horror and death?
Hideous fog-banks, constantly rising, disfigure the heavens,
     Mountainous heaps of cloud, bellies bulging with rain,
Toss in the gale’s confusion, darkening cliff-tops and valleys.
     Meanwhile the furious surf never ceases to pound,
Oceanus seems scarce to have left his foam-spattered refuge.
     Thunderous, crushing swell beats on the gravelly reef, 
Hiding its horrible rocks in seas whipped up by the tempest,
     Vessels of all kinds are lost, helplessly battered and wrecked.

Hail to the surging rivers, the iron-carrying streamlets,
Good for medicinal baths, with springy moss, watercress swaying,
Full of pearls fished up in the burning heat of the dog-days.
Hail to the nourishing waters with denizens finny and scaly!
Flame-lit boats can be seen at sea in the dark of the night-time,
Burning wood-blocks flare up to reveal the slumbering fishes,
Fishermen patiently waiting wield, like Neptune, the trident.
Down to its stony bed the laden fishing-net swishes, 
Mats are then used to carry home bream with corpulent bodies,
Perch and coiled-up lampreys and Baltic species of herring,
Cod and sand-fish, trout and mud-eels, scaly and slimy,
Golden carp, the sharp-fanged pike, crabs’ various kindred,
Silvery salmon too, the especial prey of the brethren
Dwelling in Ladoga’s cloister, who leap through the Kymene river
[10] Boldly on wooden piles that sway in the foam-spattered eddies.
Hail to the kindly lakes, the azure eyes of the landscape,
Clearly reflecting the sombre forests, bordered by reed-beds.
Breezes they bring in summer, against humidity’s sickness, 
All, but specially Saima, the Queen with forested islands.
See the chapel devoted to God on the sand-covered hillock,
Shaded by spruce-trees, broad its belly, narrow its shoulders
(Richly adorned inside with elk-antlers, bearskins and carving).
Thence comes, over the lake, through the mist of morning, the church-bell
Melancholy in tone; the country-folk’s round-bellied vessels
Come; all sing morning hymns in time to the oars and their plashing,
Scaring the gulls and diving birds that flutter around them,
Steering calmly past cliffs, and though the north wind may whistle
Hard at their sails of matting, they count the clouds and the billows, 
Seeing their faces reflected below, where fishes are diving! –
      Thee I greet also, thou image of strength, the thundering Vuoksi,
Fed by the Polar snows, tearing open the rocks of thy gateway,
Plunging through moss-covered wastelands, an arrow shot by the storm-wind.
Each step changes the scene. From basins surrounded by cliff-tops
Shattered barques and jagged rocks dance in blizzards of foam-spray.
Clouds precede him afar as he drives through darkening forests,
Whirlpools lost in the reed-beds of root-entangled morasses,
Reeling down from slope to slope, incited to rage by
Jagged rocks, he plunges to cool groves shrouded in darkness. 
Now he advances, choking, boiling with furious anger,
Rolling his sea of foam fast to the Imatra rapids.
Smoke-towers over the forest show that the giant approaches,
Fiercer than forest fire or the water-spouts of the Deluge.
Dully roaring thunder, like herds of bellowing lions,
Death and devastation proclaims to terrified mortals.
Take a step nearer the mystery, hidden in thickets of twilight,
See the blue stream steaming, glassy stars dancing around it,
[11] Pearls and sandy dust swirl up in the watery vapour.
See how the groaning bank shudders back in convulsions, 
Pebbles wildly roll in the cloven turbulent cauldron.
Pulled by the downdraught abyss-wards, the falcon screeches in terror;
Tortured, the forest’s ruin rushes onward, propelling
Corpses of bears and wolves. But beauty is coupled with horror.
Down where in daring arcs there dances the silvery salmon,
Flows the river, like snowy milk, in moss-covered margins.
Flowery islets float with golden blossoms for sail-cloth,
Tall ferns nod from the shore, birch-boughs dip deep in the water,
Onto their twigs, like tufts of wool, are droplets of foam hurled.
Far and wide the wilderness fills with harmonies savage; 
Polar frosts will fetter the river’s course, but the ice-floes
Ring like jubilant bells, and thousands of ice-covered mirrors
Up to the sun are hurled. In perfect circles, now Iris
Paints the burning arches, like fireworks over the water,
Placing the sign of the covenant linking man and the Godhead! –
Hark what the heartless river speaks to the heart of humanity!
Does it ring in the ear of your soul? Your fluttering locks rise,
Prostrate the spirit would plunge, but it cannot help flying upward.
See, thus life breaks through, its will goes clashing and whirling,
Boiling in boisterous heat, it wears itself out in vain raging. 
Yet as time elapses, so destiny, ruler of all things,
Calmly presents its rocky breast for the heart to be broken.
Bubbles burst, and the will ascends through shadowy vapours
Skywards, transfigured at last by the rainbow hues of the spirit,
Sinks and gently ripples, fertilizing its margins. 

There goes slouching the bear, the wilderness’ fearsomest monster,
     Surly, misshapen and rough, quitting his rock-bound den,
Grinding his jaws’ sharp fangs, viciously glancing around him,
     Creeping from bush to bush, glad of enveloping mists,
Great broad paws defying the treacherous pull of the marsh-ground. 
     Iron patience steels harder in winter his heart.
[12] Icicles hang from his shaggy pelt, in harmony tinkling,
     When his raging desire fumbles the she-bear’s breast,
Making hideous love in shaggy nocturnal embraces,
     Or he may growl in his beard, framing a murderous plan,
Villagers armed with picks may rouse him from somnolent torpor;
     Then he stands and glares, sucking his sticky claws,
Scratching his ears as though his head were ready for washing,
     Squashes his foe on a tree, thrusting his breast on the picks,
Till he rolls in the snow, ungainly, bleeding from death-wounds. 
     Many more fur-clad brutes, living by murder and theft,
Creatures with pointed snouts, to plague us with horrible blood-lust,
     Stalk on dry thin legs over the dismal swamp;
Worst of them all, as savage as death and greedy as graveyards,
     All kinds of grisly wolves. Hunting in hideous packs,
Lured at the start of the year by the bleating of newly born lambs, they
     Howl from dried-up throats, lifting their manes in the gale.
Often the lynx they pursue, with eyes that shine in the darkness,
     Often the whiskered fox, often dogs gone astray,
Burly elks, as fast as the wind, returning from Lapland, 
     Antlers ending in palms, bullet-defying hides,
Now the trembling, terrified hare that hides in the bushes,
     Or they may cautiously creep close to the cow-shed’s peace,
Tearing the cow’s udder from the whimpering calf being suckled;
     Or, allured by the stench cadavers send from the grave,
Dig in the churchyard, dragging the dead in their burial garments
     Over the fence, a foul meal for their ravenous brood.
Scarcely can cracking whips and the rattle of fetters disperse them. 

Where there is evil, the gods add good things. Sultry and humid
Weather yields to cool, as heat to frost. The destructive 
Animals save men’s lives by their deaths; the fur from their bosoms
Warms men’s sensitive bodies, spite of the predators’ fury,
Even bears’ cruel paws can make a convivial supper.
[13] Thus he gives us his pelt after stealing the peaceable lambkin,
Likewise the striped lynx gives us his coat, as the elk does,
Durable, warmly wrapping the loins of grandsire and grandchild.
O what voluptuous warmth you enjoy in thick winter clothing,
North winds blow from the Pole with snow and fiery flashes,
While your feet are encased in a shaggy brown bag of bear-fur,
Shunned by horses, who smell the monster. Weasels and martens, 
Or the skin of the comical squirrel, frequent in war-time,
Cosset the shoulders and necks of ladies sledging or skating
Sheltered by veils from the March sun’s rays descending in envy.
Finnish mothers drive to the church, ensuring their children’s
Naked limbs are swathed in fur as the sledge passes onward,
Breathing maternal love on the fair-haired shivering infants.
See how the keepers on country estates are muffled in fleeces,
Breathlessly leaping amid the trees when early spring frost grips,
During the mating display of the black and green capercailzie.
Down on the ice, in huts of green branches, keepers spread bearskins, 
Lying in wait for the blackcock; his feathers trembling with lust, he
Flits from the branch to the pulvan; his comb burns crimson with ardour,
Such is his raging desire, his gleaming pinions ruffle,
Black and bushy, spreading wide for the fight with his rival.
     Hark! In the city’s streets, in time with wheels rolling onward,
Shopkeepers put on display the skins of the wilderness’ monsters,
Made into splendid muffs and tippets; according to custom,
These must be worn till the breaking up of the ice in the Baltic,
Warming the belly and keeping at bay rheumatical headaches.

Well may you speak of the frost, the turbulent clouds of the year’s start, 
     When the cracking of ice even convulses the air.
Avalanches of snowflakes blow from Siberia’s chasms,
     Darkness darkens around, no red glows in the East.
Skeleton trees throw only cold and sinister shadows
     Over a burial shroud – Nature lies frozen and dead.
[14] Only the polar wind hisses over the sorrowful wastelands,
     From the forest’s throat hollow sighs can be heard.
Trees that split in the frost send out a hideous cracking,
     Ice-sheets howl and roar, like to the howling of dogs.
Clacking is no longer heard from the lonely mill in the valley, 
     Now that the winter’s ice brings its wheel to a stand,
Just as death must bury the beating heart in the grave-mound.
     Nothing reveals to the eye villages buried in snow
Save for the column of smoke that rises from red-glowing firewood;
     Children, naked and cold, crowd at the door of the house,
Or, by the smoke-hole, they peep out at the turbulent weather,
     While their father, removed, hammers a shoe on his horse.
Here comes the postman’s sledge, whipped on by its somnolent driver,
     Eyes that are frozen shut, beard that tinkles with ice,
Bruised and sore his breast, exposed to the flakes of the snowstorm. 
     Often the flakes fly up hiding the path from view,
Travellers, losing their way, are changed to statues of crystal,
     All around seem shapes born of a dismal dream.
Harsh as the winter’s frost appears the life of humanity,
     Pulses no longer beat, flowers are withered and dead.
Melancholy bows down the hoary heads of the forest,
     Even the stars look pale, snow-flakes hanging aloft.
Secret, sinister breezes whisper in horrible silence,
     Preaching, wise old men, chilly destruction alone.
Wrapped in his furs, man dreams his life away, and his heart breaks 
     Soon, amid nature’s death, bearing solitude’s load.

None but an idiot’s eyesight mistakes the winter for ruin,
Only a graver spirit floats through a world fallen silent;
Like to the sleeping bride, enwrapped in the lily-white robe of
Innocence, meadows repose. The fibrous flash of the full moon
Or the myriad laughing eyes that shine in the heavens
Beam serenely down from the North Pole’s blue everlasting.
[15] See, there gleams the west wind’s hallway. Clouds drawing rays up
Make a temple’s vault from the glowing mass of the sun’s sphere.
Crimson floods, like truth itself in shimmering ribbons, 
Stream down, enfolding only the earth’s grave wintertime clothing.
Like unto agèd celebrants, pine-trees stand on the hillsides,
Lifting their heads on high, surrounded by roseate garlands,
Gazing towards the setting sun, while the tips of their branches
Glitter with crystal bells, as pure as the sensitive eye’s dew
Shed in youth, but old age shapes it into a diamond!
How the sun’s rays are refracted, forming magical arches,
Teasing the eye with gleaming fires in the tremulous dancing
Air, till the dazzled eye seeks solace from tenebrous pine-trees. –
Frightful, magnificent scene, when waves whipped up by the storm-wind, 
Piled the one on the other, suddenly freeze into ice-floes,
Chaos formed of mysterious ruins. Then there comes striding
Over snowy crevasses the Finn in Laplanders’ snow-shoes,
Stalking the seal, and lurking behind the glittering ice-block;
Icy squares he saws off to make cool drinks for his cellar,
Or makes holes in the ice to draw up his strong-fibred meshwork
Filled with a swarming throng of pink-finned fish in their death-throes.
Others smooth the pathways, using a three-cornered snow-plough,
Waste-lands fill with life; here bushy-tailed foxes go creeping,
Crows are dancing, the white-furred long-eared jack-hare is skipping, 
Far and wide one hears the shameless croaking of ravens,
Steel-blue gleaming magpies alongside slate-coloured jackdaws!
Woodpeckers tap for larvae under the ice-covered tree-bark,
Even in fiercest frosts, they run round fences and gate-posts.
Waxwings and crossbills, too, mate in the middle of winter;
Yellowhammers and finches, with sparrows, crowd on the barn floor.
Tree-lined avenues stand in the silvery gleam from the marshes,
Showing the path and defying the storm-wind’s efforts to hide it.
Here the estate’s sledges fly on when the tea-pot is steaming,
And, when a coating of glassy ice with beautiful marbling 
[16] Renders the crystal lake transparent, fish play, astonished,
Under the runners; you hover over frightful abysses.
Starlight guides you homewards; the Northern Lights glowing crimson
Pour down roseate streams from the source of magnetic attraction
Into the snow, while pine-trees a mystic dance are performing,
Swains hug tightly the fur-clad tender breasts of their lovers;
Icy bells, attached to the horse-tail, tunefully tinkle. 

Always the Great Bear shines in the starry heavens above us.
     And the domain of night cloaks us in permanent gloom.
Maytime’s rain still lashes the dirty fragments remaining 
     After the winter’s dress, white once, has fallen to rags.
Buds dare scarcely open, the cutting north wind assails them,
     Cruel tyrant to blooms; often it shrivels them up.
Torches of vernal love in the swamps burn gloomy and smoky,
     Tremulous song-birds wail, trapped in their stiffening nests.
Here at the Pole are only two seasons, winter and summer,
     Hardly has one given warmth, frost arrives from its foe.
Even when south winds blow and Sol beats down on the rock-face,
     Everlasting snow glitters from wooded ravines.
Scarcely is heard the doleful croaking of frogs in a chorus, 
     Meanwhile, fallen leaves wearily cover the ground.
Ah! no flocks of silvery sheep grace jubilant meadows,
     Only the swine pluck roots out of the cracks in the rock.
Drought and nocturnal hoarfrost, the heavens’ various scourges
     Help to scorch the heath, rotting the pitiful crop.
Autumn is songless, here grow no sorrow-vanquishing vineyards,
     Nor any fruit-trees’ boughs giving refreshment and shade. 

Even ‘neath snow-covered rocks, the heart of nature glows warmly,
In death’s semblance, quiet and lonely, green hope is sprouting.
Threefold is the rejoicing when May’s blue eyes are reopened, 
Doors and windows are crowned with fragrant twigs of the birch-tree.
[17] Three more gales, then the ice bursts open, the floes crash together,
Loud reports are heard, like kettle-drums’ deep salutation,
Into the humming roar of rivers gushing and foaming
Forth from the rocks. A glad cry mounts from the suffering bosom,
From the bark-roof’s gutter down fall silvery tear-drops
As from an old man’s beard, when he contemplates glad resurrection.
Close to the verge of snow’s endless kingdom, blossoms are blooming,
Splendid in victory; death is freed from the graveyards of winter,
Sunlight transforms the hours to the seven days of creation. 
Bells are ringing on all sides; women with blossoming branches,
Shouting and speaking wisely, drive to the meadow the cattle,
There, amid festive bellows, to celebrate passionate nuptials.
Buffaloes roar with defiance, milch-cows are wanton and eager;
Foals with supple thighs, and goats that nibble the foliage,
Billy-goats butting with bearded chins, sheep draped in their fleeces,
Bristling swine with triangles tied to their throats, to prevent them
Breaking through fences – there follow geese, a tumultuous bevy.
Mischievous children wait for servant-maidens returning
Meaning to drench their heads and necks in water! – The skylark 
Mounting towards the heavens, the bullfinch, scarlet of bosom,
White-bellied swallows, all fly up, and a musical chorus
Swelling loudly pursues them from every part of the landscape.
Furthest of all are the eider ducks, now travelling northward,
Countless in number, plunging down to the greenish-hued seaweed,
Plucking the down from their snowy bosoms; love for their offspring
Teaches them thus to warm the nests where their delicate eggs lie.
     You who know the southern meadows, O would I might lead you
Hither with blindfold eyes, then suddenly strip off your bandage:
Which land might you imagine yourself astray in, observing 
Fields at rest in the midnight sun’s holy illumination,
When the red East melts gently into the crimson of evening,
And the heavens’ expanses, a tapestry shaded in saffron,
Change the night to milder daylight. The forest reposes
[18] Wreathed in mist; migrating birds in the pearl-coloured spaces
Fly like a row of black dots; like tiny flashes of lightning
Glow-worms dart through the blossoms, the moon’s boat shines on the billows,
And at two in the morning we hear a full-throated dawn chorus,
Waterfalls too can be heard, and spirits and angels united
May be seen descending in flame to love’s silent refuge. 

No, I shall not give in! In rocks no poet has chanted,
     Seek you those filthy folk, bosoms harder than stone?
Hyperborean, stunted, behold the crooked-shaped man-beasts,
     Formless, or rather deformed; living mummies, no more.
Yellowish cheeks with rusty patches are spotted and streaky,
     Squirting tobacco juice out of their bestial mouths,
Sluggish like all their forebears, they near you, glaring morosely! –
     That is the king of the fields, that is the son of this land.
Rigid as ice the mind of this Boeotian blockhead,
     Slow, unchanging and dull, creeps his life to its end. 
Over his furrowed forehead a mop of oil-coloured hair hangs,
     From his angular chin, scarcely adorned with a beard,
Sound the dismal vowels that form his monotonous language;
     Nature here has been harsh, cursed him with hideous looks.
Ugh! I quail at those huts, where smoke escapes through the crannies,
     Rock is the parlour floor, bed for a naked child,
Snoring with poultry and pigs and flakes of shrivelling cow-dung;
     Tarakan drop from the beams during the lengthy night,
Bloodsucking bedbugs too. Like half-clad Hottentot tribesmen,
     All sit muffled in rags, shadowy, silent, weak, 
Or, through the entry hole, grin and grimace at sunshine.

True, the brow of the child is marked by inherited sorrow,
Smoky interiors bring bitter tear-drops clouding one’s vision,
Yet the gaze expresses honesty, too, and submission.
[19] See the agèd men, short-winded, long in endurance,
Quietly bowed, dried up by the fiery wind of the clearing,
Speaking of toilsome, straitened lives, and plagues sent by Heaven,
Bodily gestures convey anxiety felt by the spirit.
See the coarse shirt hung on the fence-post next to the bath-house,
Who can count the drops of anxious sweat that are drying? 
Tiny patches of stony soil are anxiously fenced off,
During the endless winter, fodder runs short for the cattle,
Long they must toil for their masters; meanwhile their own crops lie rotting,
Leaving them, starving, to gnaw the inner bark of the birch-tree.
Kindly, even though poor, they gather berries in woodlands,
Milking their only cow to offer the wand’rer refreshment.
Do not fancy them sluggish if, fed with scanty provisions,
They may collapse on the soil of the heartless tight-fisted landlord;
Seething marshes’ pestilent air and mildewy moisture
Generate scurvy, whooping-cough, and cruel afflictions
Come to the cube-shaped hut that stands in the shade of a pine-tree
Spared by the axe, in sacred awe, for a century’s passage:
Beautiful? No, but still this hut kindly welcomes the stranger.
If you bear love in your bosom, and nothing human is alien,
Here are hospitable folk in patriarchal simplicity.
Hark, the wheels are humming, the flax is silken in texture,
Women reel lambs’ fleeces off spools, they sing in the night-time;
Not unskilled in weaving, they make poor sailors warm jerseys.
Meanwhile maidens rock the wooden hood-stick of cradles,
Fathers devoutly read the Bible aloud by the torch-light 
(All can read, you see), while others are weaving their baskets,
Sewing their nets, or working with stubborn wood from the tree-line;
Others carve from birchwood all manner of kitchen utensils,
Expert threshers wield their flails on the threshing-floor’s corn-stalks.
Home-made fiddles, coarsely jolly, add to their pleasure,
Stamping they dance, and northern sisters skip alongside them,
[20] Unconstrained by the bodice, snub-nosed, fair-haired and blue-eyed.
Under their rabbit-grey padded blouses, their bosoms are heaving
Ample in fullness, their hair, bedecked with colourful ribbons,
Falls from their shoulders, the frost heightens their ruddy complexions. 
All around stand sturdy women with covers of pasteboard
Over their foreheads, braided, with caps of pyramid fashion.
See how in endless lines they process to church and to weddings
Neatly adorned, resplendent in sunshine, side-saddle sitting,
Men and women together; foals trot gently alongside! –
Hail to thee, happy nation! Still in your soot-coloured garments
Deep in your peasant breasts you foster innocent manners.
Like unto new-fallen snow. No foreign nations, migrating,
Poured poison into your hearts, but sacred simplicity guides you.
Winter’s snow still lingers in May here, longer than elsewhere; 
Likewise your spirit, protected, bursts out only in spring-time.
Hark! The long-lived pine-trees speak with oracular wisdom,
Brighter weather foretelling; soon the Siberian ice breaks.
Cloudy mists of the marsh still lie at the feet of the heavens,
But, like a lovelier hope, the moon lights snow-covered meadows,
And, night over, the sun now graces humanity’s vision.
Gladly you’d mingle the spirit of Godhead, free and eternal,
High above times and elements, into the polar terrain here.
Trust me, the heart that gazes upon the wild-foaming Vuoksi
Feels love and God as much as the heart on the banks of the Elbe. 
Yes, the coffin may sink in the sand, but solid as rock is
Founded their firm faith in Him, before whom they kneel down
On the moss; he wraps the lamb in its woolly protection,
Shelters the meadow in snow; a kindly landlord, he smiles at
Pleas made in needless fear to Him, Him, Jumala God.

Frozen hearts here, alas, make a warmer heart bleed, lacerated,
     As when one places one’s hand, warm, upon frostbitten steel.
[21] Only the north wind’s cold breath touches and freezes the tear-drop,
     Showing the path that leads south, whither one soon will return.
Here in the silence, life falls sick. The eyes of the people 
     Flicker, pallid and dull, lamps that illumine a tomb.
All the gales that humble the highest trees of the forest
     Weigh down the yearning soul, swathe it in dismal gloom.
Here one can never feel, and nought can alleviate heart-ache;
     Cold, unfeeling and dead, beats the petrified breast.
Sighs of the mourning soul I hear the wilderness echo,
     Dreaming a lovelier home, all I see here is its grave.
Summer is fading away, the birds are ready to migrate,
      Heading for milder air, heading for homelier lands;
How my heart longs to rise in response to their hastening wing-beats, 
     Broken, however, it sinks back to this wintry land.

Friends and brothers dear to me, stalwart sons of Tuiskon,
If the southern soil still warms our hearts with its rapture,
O from the tree of the South let us drop like sanctified seedlings
Taking root in the North. Gold branches flourish unending,
Yearning desire for lovelier meadows calls forth the flowers;
Up to daylight and sunshine, through the Boeotian vapours,
Press the eternal fruits, against gales and moribund Nature.
When holy night arises with myriad star-constellations
Witnessing that beyond all nights eternally Light dwells, 
When Orion beckons, my vision trembles devoutly, –
O then the Northern world seems the dream of a holier future;
Brothers, dear to me, then I clasp you tight to my bosom,
Sons of Tuiskon, Fennia’s grandsons, hope of Ruthenia,
Raising you with me aloft to the worlds of light’s holy kingdom.
Let us forget the sand at our feet. From North Pole to South Pole,
Whether in Lapland’s ice-fields, or palm-groves lining the Indus,
Everywhere breathes humanity, equally sacred. The world is
Fatherland to us all; life’s crowns are virtue and wisdom.
[22] If they crown us too, brave sons of the northernmost regions, 
Then let our coffins advance with pine-needles strewing the pathways,
Sombre spruce-trees stand beside the snow-covered grave-mound.
Simple wooden crosses will mark where we rest from our struggles
High on the sandy hill, where in stony darkness we slumber.
Years like clouds will pass tranquilly over the grave-mounds,
And the Aurora will light them up with roses of midnight.
Immortality, thus chant Germany’s song-birds in spring-time,
Out of the night will rise departed spirits, transfigured,
Blazing like flames, prepared to transfigure the nights of the future.

Täällä hän - Proteus - on, meren harmaja herra.
Täytyy tuo sinun kahlita: häntä kun et rukouksin
taivuta, nukkuvan kimppuun käy, pakota käsivoimin
haltia niin sanomaan tulevaisuuden salat julki.

Hylkää, oi Runotar, tämä maa! Ei nuuhkia täällä
       tuoksuja etelän voi. Vain meri ulova on,
linnut kaulakkaat kujertaa surulaulua kilvan,
       puhkuen Pohjoinen viirien hulmuta suo.
Kai sua kammottaa meri ryskyen iskevä laivaan,
       Pohjolan jäätävä jää, yön pimeys Ereboon?
Pöllöjen huutoja kuuletkos, räminää rämesoilla,
       metsää myrskyävää, noitien rumpujakin,
pauhua yhdeksin kehin kiertävän Tuonelan Vuoksen?
      Päiväkin pilvestään katsoa voi alaspäin,
kun kivin Deukalion tylyt ihmiset viskeli tänne,
       kun läpi autiomaan vain sydän voi vaeltaa. –

Ei toki! Sammaliset salot, hahtuvatkin revontulten,
taivaan tuikkivat tähdet ja linnut ympäri laivan,
Beltin tyrskyvä salmi jo toivottaa tulevaksi.
Silmäni loistavat, niin sydän hehkuu kuin idän rusko,
[4] Väinö kun itsekin maamuurain-seppele päässään
harpun koivuisen ojentaa: kun kuutamoyössä
lähteen lailla se soi, heti synkät väistyvät usvat,
kalliot riemuitsee, keto kuollut häitä jo viettää.

Kyllähän kuuset on surun, murheenkin kuva aina:
      neulaset peittävät tien, kun sitä kuolema käy!
Pois mene! Kun sinä käyt yöntummien kuusien alle,
      törmäät köynnöksiin, pisteleviin katajiin.
Huuhkajat kissankasvoiset sekä suokanat ääneen
     murheissaan valittaa, neulaset kun suhisee.
Kuivina irvistää, sojottaa kun jäykkinä oksat,
      niin kuin aaveet yön puut rakohalkeamin.
Lehvätön, kaarnainen sekä naavaa, pahkoja täynnä
     myrskyn tempoma puu poikki jo tien levittyy
jättinä, kun sitä huuhtelemaan käy suoveden lieju,
      sienet myrkykkäät peittävät oksia puun! –
Paikkaa reunustaa sitä velttona riippuvat koivut,
      mustana kun savuaa hiiltynyt maaperä sen,
yhteen paikka se niin kokoaa jyrinät, salamatkin,
      rotkoihin Ereboon kuoleman kauhua tuo.

Ystävä! Viehättää pojat metsien! Kallion päällä
suojana ihmisten himertää ikivihreä kuusi.
Aikoihin isien levittyi jo sen oksien varjo,
pyrkivät pilviä päin pyramidit ja holvia kantoi.
Kas, miten vyöryvät aallot ja puiden huojuvat latvat,
alla on hiljaisuus, natisee vähän holvien pylväät,
hartsi kun tuoksua tuo, punapääkävyt peittävät tienoon.
Tervan lastaus käy, sekä huojuvat mahtavat mastot:
määrä Britannian on sota sen meriaavojen teitä.
Neulaset peittelevät koko porstuan lattian meiltä,
juurevat kuuset tarjoavat myös kaikuvat pohjat
[5] pianoihin, pikiöljyä, luutiakin akanoille,
pinnan pettua myös, jota hankittiin nälän tullen.
Muuraiset vilisten – (suo kiihtiin polttavan kylvyn) –
neulasten, jyvien kokoaa kekotorneja kilvan,
myös savutuksia suo, kotelot satakielien suihin.
Leppäkin huojua saa ja sen ruskeat röyhelötertut,
paukkuvan pulverin, hiilen se yhdistää pikimustan.
Vitsasoksainen, jalovartinen valkea koivu
nerkoin kellervin – oli tuhka sen taattojen pihka –
versoo, öljyllään nahan taikoo notkeammaksi,
myös kevätmahlallaan avun tuo keripukkia vastaan.
Oksat sen hekumalliset luontuvat saunojen löylyyn,
kun isorintaiset tytöt vihtovat kylkiä miesten.
Kattaa voi majojen katot koivun kestävä tuohi
tai punotut korit tuohikkaat kokoaa punamarjat;
tuohiset astiat ammentaa vedet laaksojen lähteen.
Varsinkin ylistän sua, täpläinen visakoivu,
maailmaan vaeltaa sinä saat ohi Kronborgin linnan,
tuot kalusteet asumuksiin puusepän taitojen myötä.
Kaskeakaan et moittia saa: on tuhka sen voima,
taivaisiin se kun loimuta voi, liki latvojen yltää
kietoen pellon, metsänkin yön himmeän vaippaan.
Hehkuvan tuhkan alta jo nousee kasvien Foiniks:
maitoinen jyvä – nousi jo parrakas ohra ja kaura,
nauris hiirenhäntä ja Draken maamukuloita.
Maahan painautuu terä kaksoiskyntinen auran,
kokkare murskautuu jyrän mahdin valtavan alla.
Ihminen käskijä on – elementit väistyä saavat
toisistaan, kun korkeuteen savun nostavat metsät!
Ukkonen lieskoineen hävittää suon henkivän myrkyn.

Kenties aattelet soita, kun on tämän maan nimi ’Suomi’!
      Suo on huokaillut usvia vuostuhannet,
[6] peittona neulaset, lehvät ja valtaisat lumitaakat
      verhoavat koko suon. Pettävä, pohjaton suo
häilyvin houkuttaa tulivirvoin. Kypsy ei marjat
      lintuja varten vaan kuihtuvat nuokkuessaan.
Koskaan ei lätäkön voi myrkkyä kuivata päivä,
     ei voi Pohjoinen myrskyäkään virittää.
Kaaos ilmaantuu jokailtainen, siniusvaan
     metsät verhota voi. Alta jo käy lätäkön
kaislaisen mädätys elämään, idut tautien tuottaa.
      Paarmat laumoineen karkean tuo pärinän.
Raatojen kärpäset suo – kirouksena sarvisen karjan –
      pilvinä henkäisee, päiväkin niin pimenee.
Kiusatun karjan mylvintää vapisee koko metsä,
      suon ikivoivotus on sammakon kurnutus tuo.
Rasvaisen, mädän maan sukeltaa jopa sammalikosta
     luikertain limassaan suomukas myös matonen,
käärmeiden suku, luo kerän niiden täplikäs nahka. –
      Kyntäjä kun väsynyt heittynyt on lahopuun
alle nukkuakseen, kohoaa munien pesueesta
      hammas haarakas kyyn niin uhaten elämää.

Silkkisen jättävät niin oliot vilisten kotelonsa,
kirjava hyörinä käy, kun myöhäiset mehiläiset
telmivät kuun valon alla ja kun rämisyttävät sirkat
rumpuja, kun hyrisee kovakuorinen, yökköjä lentää.
Koulun lehtori ympäri käy kera harsojen haavin
nummea, hattuja seurailee tätä, kärpäset telmii.
Pensaat kasteiset ravistaa käsin, kukkaset, toukat
karvaiset, mehukkaat mukanan vie hän rasioissa.
Sylfit kiinnostaa isosilmät, vihreävälkyt,
sääsket viilettää veden pintaa korkeakoivet,
uivat myös kovakuoriset pois pajunlehtien päällä.
Silmäkin kohdata voi jopa neidonperhosen silmät,
[7] kiitäjäperhoja kun haki, jauhonpukkia häätää.
Houkuttaa tätä Auroran punavihreä siipi,
uljas Apollo on kultainen, värit liitävät kaikki,
perhosten suku kierrellen hunajan pikarilla.
Aivan ei lähekkäin ole kauas tuoksuvat yrtit,
juuret särkyä pois ajavat, apu ihmisen heimon,
etsimä apteekin, ovat marmorinhohtavat sienet,
rouskut, korvakkaat, rutiköyhän tuo väen ruoka,
on myös islannin jäkälää, punamansikat loistaa,
puolukat, lillukat, muuraimet, sinimustikat nummen,
leivonnaisiin kelpaavat sekä purppurapunssiin;
sitruunainen on kesähelteen karpalojuoma.
Myös maamuurain on – rakas Suomen metsien lapsi –
persikankarvainen, kevätkaaoksen esikukka,
aamunruskon on ilonkyynelen myötä sen synty,
kohtuuden kuva kätkeytyy puunrunkojen taakse,
lämpöä rintaan tuo tulikasken hehkuva tuhka,
vaan useasti se saa koristaa nimipäivänä pöytää.
Kenpä nyt laskisikaan janojuomat niittäjämiesten?
Laskisikaan koko tuon yliversovan yrttien tarhan:
ruusuiset käenkukkaset on, sinilemmikit metsän,
veen hopeaiset liljat ja krookus leiskuva, huurteen
valkeat tähdet, niin hyasintit kuin kevätkuunkin
kellot, niitä kun kaupunkiin vaeltaa pyhäpäivin.
Pellava vaatettaa sinisilmillään koko kansan.
Taikojen kasvi on myös: kun taittaa sen sydänyöllä,
tanssi ja laulu kun soi Johanneksen kukkulan päältä,
maidollaan jopa lievittää kyyn iskemät haavat.

Kolkko on luonto: ei vuorta, ei katseelle avaruutta,
      kääpiömäinen on maisema, kypsymätön.
Missään huippua ei, joka taivaaseen ylettyisi,
      kallio huurteinen tai sorakumpare vain.
[8] Kun kalisee kivet tai krahisee sora, hirveät paakut
     peittävät kuivan maan, hietavat kukkulatkin.
Riippuu kallionlohkare myös moni kukkalan päällä,
      kerran jäävedet sen Pohjolan huuhtelivat.
Vaaleat maan asukkaat jos ruuhin kulkivat ennen,
      aura nyt viiltää saa maan kamaraa terineen.
Tuskin särkeä voi tulen, raudankaan väkivoimin
      kallion ihminen, niin jotta se sois ravinnon.

Meillehän vaivoja on jakanut hyvä korkea taivas
henkeä niin terästäin, tämä ettei raueta voisi
pelkkään tylsyyteen. Vain vaatii maa tyly työtä,
työ vain sen kesyttää, tulevan ajan toivoa tuottaa. –
Sammalen peittämät askelmat, punakalliovuoret! –
Ette te nousta voi kuten Sveitsin maan Iki-Alpit,
lempeät kukkulat maan tämän suitsukeyrttejä täynnä,
polveni suoja, kun ennen vain valo kultasi teidät.
Aattele vuoksi en asbestin, joka liekkejä pilkkaa,
raudan vuoksi en tai kuparin, en malmisen lyijyn,
maantien en sileän, joka kulkijan riemuna olkoon.
Purppuranhohtavan marmorin on karut kalliot täällä!
Vaan mitä kätkeä voitte, sen kertoo korkea taide:
teidänhän alustalla hän seisoo Pietari Suuri,
jonka nyt hahmoon huipentuu Nevan valtion kärki,
autiomaasta kun ympärillään pyhät temppelit nousee.
Tärkeä varsinkin on Karjalan mestariluomus,
maineikkaan Kasanin Pyhän Äidin tuomiokirkko,
niin tuo temppeli on kuin Rooman Ukkosen Herran
pylväineen, nämä kun kohoa ylöspäin matalalta
korkeuteen yli maan, yli ihmisten elon piirin.
Keisarikruunukseen rakentaa nuo keisari antoi,
portin niin teki itselleen hän halliin kuolematonten.
Kestävät vuostuhannet, värikään ei kauhtua saata
[9] aikoihin. Rakennus jalo hurmaa katsojan vieraan,
huumaa tuon sävelin pyhän kuoron valtava voima.
Niin on tuo rakennus kuin on esikartano taivaan,
holvikin on kupolin kuin tähtiä tuikkiva taivas.
Kansat niin ikiaikoihin lumoaa kivi Suomen.

Muistaa syytä on veet, nuo pettäen huuhtovat järvet,
      aaltoavat läpi maan, ryöstävät maan jyvätkin.
Virran on putous, sen lähde ja kuohuva lasku,
      siedä se laivoja ei, kauhua, kuoloa tuo.
Taivaankin sumentaa ikinousevat, synkeät usvat,
      pilvet päällekkäin paisuvat pyöriessään,
yöhön verhoavat kokonaan jopa kalliot, laaksot.
      Myrskykin jatkaa vain riehuen tasteluaan,
aivan kuin merikään ei jättäis vaahtoamista.
     Riuttaan hiekkaiseen tulva se murtua saa,
alle tunkeutuu meri rantojen kalliosotkun,
      harhaan rantautuu prammeja, laivojakin.

Terve te tulvivat virrat ja rautavat veet purojemme,
etsityt kylpyihin, nyt sammalen täyttämät, krassin,
tuottavat helmiäkin kesähelteen paahtavan aikaan.
Terve te ruokkivat veet sekä suomukkaat eväkarjat!
Nähdä venheiden voit loistavan yön pimeässä:
liekehtii päre, kun taas uinailee kalaparvet,
seisoo mies kädessään Neptunuksen raju aatrain.
Heittyy veen kivikkoon kohisten pisaroitseva nuotta:
saavat saaliikseen leveät sekä litteät lahnat,
ahvenet, ”nahkaiset”, silakat nuo – muotoa sillin –
turskatkin, forellit sekä ankeriaat limasuomut,
ruutanat kultaiset, kravut, hauetkin terähampaat.
Myös lohet mainitsen hopeaiset: Laatokan munkit
pyytävät niitä ja touhuavat Kymin kuohujen yllä,
[10] tehdä sen rohkenevat, jalan alla kun notkuvat paalut.
Terve te lempeät järvet, te Suomen maan sinisilmät
päilyvät, metsä kun ympäri on sekä rantojen kaislat.
Voivat vilvoittaa kesähelteen, torjua taudit,
kaikkikin, ennen muita sen voi kuninkaallinen Saimaa.
Kuusien saartama on jumalkappeli kukkulan päällä,
pullea on tila sen, kapeat ovat laskevat lappeet.
Puutyöt sen koristaa, nahat karhujen, hirvien sarvet
Aamuin kantautuu surumielinen kellojen kilke
veen yli, paateissaan väki keikkua saa tilavissa
ympärillään lokit vain, sukelluksiin painuvat kuikat.
Tahtiin soutajien väki maalainen toki laulaa
ohjatessaan karikon yli. Pohjoinen raju puhkuu
purjekankaisiin, väki aaltoja, pilviä tutkii,
parvia myös kalojen, vesi heijastaa omat kasvot.
      Pohjoisten lumien sinä ruokkima mahtava Vuoksi,
terve: itsehän sinä kallioporttisi raivaat,
syöksyt kun erämaan läpi sammalisen kuten nuoli.
Maisemat vaihtelevat. Jopa kallioseinien alla
tanssivat pirstotut purret ja vaahtiset kalliot kilvan.
Pilviä niin ajelee edellään läpi metsikön synkän,
pyörteineen katoaa rämesuon nyt korsien joukkoon,
laitaan horjuu laidaltaan, teräkalliot taas sen
raivoon kannustaa, ja se syöksyy metsien yöhön.
Koskea vyöryttää sekä raivon kiehua antaa,
keskittää Imatraan koko virran vaahtisen vallan,
maiseman metsäisen yli nousee sen vesipatsas
kuin kulo maailman, vedenpaisumusaikojen tulva.
Niin jyly kantautuu kuin mylvisi leijonalauma,
korviin ihmisten se jo kuoleman kauhua kylvää.
Tutkia saat salat julki sen usvan sankean alla,
pärskii kun sini virran ja tanssivat välkkyvät tähdet,
vuolteet pyörittää mukanaan vesihelmiä, hiekkaa.
[11] Kas, miten kouristuu vavisten joen raikuvat rannat,
kattilakourua pitkin kun kuurona vyöryvät massat!
Pohjaan kun putoaa, jopa kirkuu ilmojen haukka,
virtaan runkojakin rojahtaa, ruhot joutua voivat
karhujen, myös susien. Toki suuri on viehätys virran.
Kun lohet kiertelevät hopeaiset mahtavin kaarin,
niin joki aaltoilee liki rannan kuin lumimaito.
Täynnään kukkia on jokiuoman kumparesaaret.
Nuokkuvat vierekkäin saniaiset ja riippuvat koivut.
kuohut oksiin sinkoavat kuin pumpulivillaa.
Kaikuu sen erämään läpi villinsointuva soitto.
Talvi kun kahlitsee joen juoksun, jääpalat soivat
niin kuin kellojen kilke, ja jäisiä peilejä lentää
päivää päin. Siten muodostuu kehäkaaria ilmaan,
Iris aikaan saa tulinäytöksen veden ylle.
Ihmisten, Jumalan ikiliiton se merrkkinä olkoon!
Kylmää viestiä virran sen ihmisten sydämille
sielusi kuunnelkoon, ja jo hiuksesi nousevat pystyyn,
henkesi lannistuu, ylös raivona silti se pyrkii,
murtuu niin elokin, käy ristikkäin oma tahto.
Kiehuu hillitön kiihko ja saa siten raueta tyhjiin.
Kun ajat vaihtelevat, asettaa ikikohtalo vastaan
tyynenä paatisen rinnan, ja saa sydän riutua siinä.
Kuplat puhkeavat, ylös taivaaseeen läpi usvan
henki jo käy sekä kirkastuu sadekaarena sielun,
tyyntyen laskeutuu, joen rantojakin hedelmöittää.

Karhukin löntystää, erämaitten tuo peto julmin,
      kallioluolastaan julmana, kiukkua täys.
Kirskuvat hampaat sen, se kun hiipii kierona katse
      niin läpi pensaikon, usvakin on ilo sen.
Soitakin uhmaillen peto kahmivin kämmenin tallaa.
      Luonne sen terästyy, jos tulipakkanen on.
[12] Jääpuikot kilisee vain turkin tupsujen päässä,
      naaraan kimppuun käy, kun raju kiima on sen,
karvaiset jäsenet lyö painia metsien yössä.
     Parrastaan murisee kuoleman kauheudet,
jos sen hakkuineen unestaan herättää kylän kansa,
      vaanien seisoessaan kynsiä nuolla se voi,
raapii korvallista se kuin olis pestävä kallo,
      vaan hakun rintaan saa, miestä se kun rutistaa,
maassa se kiereksii lumisessa, ja pois veri vierii.
      Turkisheimoiset – tappajat ryöstelevät –
hölkkäävät pedot kuonokkaat, tosi vitsaus kansan,
     verta ne vainutessaan käy yli surkean suon.
Kolkkona – niin kuin kuolema vain – suursyömäriheimo
     sutten on suku tuo laumana, kauhuna maan.
Sutta kun kiihottaa sydäntalvena määkinä lampaan,
      harjakset suhisee, kuivana suu ulisee.
Ilveksen ajo sille on mieleen kiiluvin silmin,
      kettujakin ajelee, karkurikoiria myös,
nopsaa hirveäkin, joka saapunut on Lapin mailta:
      mahtava sarvi on sen, taljakin rikkumaton.
Säikyn jälkiä käy jäniksen, kun sen sydän hakkaa.
      Hiipii hiljalleen myös susi taa navetan,
lehmänkin utareilta se voi vasikan polon ryöstää.
     Hautuumaidenkin on haju houkutin sen,
haudat myllertää, jopa vainajat vie mukanansa
      käärinliinoineen: yöpalan poikaset saa.
Ruoskin säikytä et sitä, ketjujenkaan kalinalla.

Yhteen laittavat niin jumalat hyvän kuin pahan täällä:
viileän, helteen, lämmön ja pakkasen. Voi peto auttaa
kuolemallaan elämäämme, kun turkin tuuhea karva
suojaa kylmyydeltä ja lämpöä tuo jäseniimme,
kämmen karhun murhaisan on suupala maukas.
[13] Taljan lahjoittaa karitsan tuo ryöstäjä julma,
juovikas ilveskin, kokonaisena nyljetyn hirvi,
kylkiä lämmittää isovanhempain sekä nuorten.
Ah, miten lämmittää asu talvinen tuo ihanasti,
pohjoinen puhaltaa, revontultaan Jäämeri hohtaa,
jalkojen ympäri jos saa karhun ruskean taljan,
aistiihan hevonen pedon. Vaan lumikot sekä näädät
tai oravan nahat – suositut nuo sota-aikaan –
kaulaa, harteitaan hivelee, kun rouvat on reessä,
harso kun maalisauringon on suojana heillä.
Äiti kun kirkkoon käy sekä pilttiä vie mukanansa,
reessä hän turkiksiin heti peittää sen jalat paljaat,
lämpöä rakkauden puhaltaa sen pellavapäähän.
Pyytäjän maalaisen myös päällä on harmaja villa,
puulta kun puulle hän käy kevätalven aikana yksin:
metso se viettää soidintaan vihermustana rinta.
Karhuntaljan jäälle hän niin levittää havutelttaan
vaaniessaan urosteertä, kun tuo sulat siipien nostaa,
kun tekolintua niin lähestyy, punan saa koko harja,
raivoisan himon vuoksi on pörhöllään kukon siipi
mustana loistossaan, ja se ryhtyy villinä taistoon.
Maan pääkaupungin kojut vierivät pyörien päällä,
kilvan tarjoavat petotuotteitaan erämaasta:
muhvit, turkit, turkikset ovat kuin tapa vaatii
kaupan, kunnes murtuu jää merenlahtien vihdoin,
vatsaa lämmittää nämä voivat ja pääkivun estää.

Roudan jos mainitset, kuun tammisen pilvien kiihkon,
      jäätie kun krahahtaa, eetterikin vavahtaa.
Vyöryjä vierittää lumimyrsky Sipeerian vuorten,
      saartaa yön pimeys, ruskoton on itäkin,
puiden luurangot tylyn räikeän heittävät varjon
     ruumisliinoihin nukkuvan maan lumisen,
[14] niin erämaa murehtii, kun ulvoo Pohjolan tuuli,
      metsän huokaus soi yöllisen kolkkona niin.
Puutkin huurteiset nyt paukkua voi kumeasti,
      niin kuin koirat voi ulvoa sitkeä jää.
Ääneen raksuttaa ei saata nyt laaksojen mylly,
      rattaan kahlitsee ainoan talvinen jää:
kuolema hautaan niin sydämen myös sykkivän peittää.
      Ilmoittaa kylän niin hankien peittämän vain
sen punahohtoinen savupatsaan pää kipunoiva,
     paljaat pakkautuu lapsoset sen oven taa,
saattavat kurkistaa läpi räppänän myrskyjen säähän,
     kun isä matkaan käy, läiskiä saa hevostaan
Rinta se vain punertuu, läpi pyrkii kun rajun myrskyn –
      silmin huurteisin, partakin vain kalisten –
reellään posti ja kun tätä ruoskii läänitysmieskin.
      Polku jo peittoon jää hankien pöllyvien,
kulkijat jäykistyy jopa muotoihin lumipatsaan,
      kaikki ne mulle kuin kummitushahmoja on.
Niin kuin talvinen routa on ihmisten elo siellä:
      kun syke jähmettyy, kukkaset kuihtuvat pois.
Puiden painuvat päät lumitaakan synkeän alla,
      tähdet riippuvat kuin kalpeat haituvat yön,
Kaamea hiljaisuus vain kuulee tuulien kuiskeet,
      viisas vanhus niin loppua vain julistaa.
Ihminenkin masentuu elämässään, myös sydän murtuu:
      kuollut luonto kun on, yksin on ihminenkin.

Jos näkö tylsä on, näyttäytyy vain kolkkona talvi,
vaan terävämpänä nähdä sen voi läpi kuolevan luonnon,
liljojen peittämä kuin pois nukkunut morsian puhdas
niin keto talvinen on. Sädekimput loistavat täyskuun
tai lukemattomat muut valolähteet hilpeän taivaan,
niitä kun heijastuu napapiirin korkeudesta.
[15] Tuolla on lännen halli, ja pilvet säihkyväsilmät
temppelin muodostaa, laki päivän on hehkuva kehrä.
Purppuravirrat, kuin tulenvälkkyvat maiseman nauhat,
virtaavat alaspäin totiseen maan kietoen verhoon.
Niin kuin vanhukset siten seisovat vuorien kuuset
pystynä pää, ja on kulmillaan rusoruusujen seppel,
katsovat ruskoa päin, on kelloja oksien päissä
vertana kristallin kuin silmän kyynele nuoren,
jonka jo vanhuus nyt kiteyttänyt on timantiksi.
Välkkyen auringon värit taittuvat maagisin kaarin,
silmäkin häikäistyy värinässä sen ilmojen tanssin,
vaan sitä helpottaa ikikuusten vihreys tumma.
Hurja on katsoa, kun rajun myrskyn pieksemät aallot
vyöryvät päällekkäin sekä äkkiä jäätyvät jääksi:
rauniokaaos on tulos sen. Yli kirskuvan railon
suksii Suomen mies, Lapin sukset liukuvat allaan,
hylkeenpyyntiin valmistuu jään järkäle eessään.
Suorittaa sahauksia jään, jota kellari kaipaa,
tai porauttaa sen vetonuotan kiskomiseksi,
jäätyvien kalojen punertaa evät sen vilinässä.
Teitäkin auraavat monet kulmitetuin lumiauroin.
On salo täys elämää: livahtaa repo harmajahäntä,
leikkiä lyö varikset, hörökorvainen janö loikkii,
korppien kraakkuvien jopa tiuhaan iskevät siivet,
niin harakan teräksensinisen kuin harmajan naakan.
Myös tikat hakkaavat puun kuoren jäätävän alta
toukkia ruoakseen sekä kiertävät aidat ja seipäät
Tilhiä kuulla voi, käpylintujakin kosimassa,
peippoja, sirkkuja on sekä varpusparvia riihen.
Reunuspuut kujien kohoaa hopeoimina huurteen
suunnan näyttäen, kun luo umpee polkuja myrsky.
Maatilan reet suhahtaa ohi, teekupin höyry kun nousee.
Kun lasijääksi jo jähmettyy meri marmoriseksi,
[16] kristallin läpi katsoa voi, kalat säikkyä saavat
luistimen alla, ja kurkistat sinä säikkyen sinne.
Tähdet näyttävät tien, revontulten purppuraloimu
hankiin vuodattaa rusovirtoja Jäämeren yltä.
Kummina tanssivat kuuset, ja hellänä sulhanen peittää
alle turkisten oman rakkaan morsiamensa.
Siltikin kulkusten läpi kuuluu soinnukas soitto.

Karhun tähden allahan niin elelemme me täällä,
      peittää murheeseen maan ylivaltius yön.
Tamppaa toukoinen sadesää likariepuja talven
      vaatteen, kun repaleet hohtavat sen lumiset.
Pohjoisen puhurissa jos aukee arkana silmu,
      kohta sen lannistaa kukkien tappaja tuo.
Soihtua rakkauden on löytää vaikea soilta,
     lintukin vaikertaa, kun visertää pesässään.
Vuodenaikoja kaksi on täällä, on vain kesä, talvi:
      kun suvi hehkuu, niin jähmeä talvi sen vie.
Kun kevät päälle käy ja kun kohtaa kalliot päivä,
      niin lumi valkoinen laaksojen peittona on.
Tuskin sammakot kurnuttaa sekakuorona ehtii,
      syksyn lehtiä kun maassa jo kieriä voi.
Valkea lammaslauma ei vyöry niittyjä pitkin,
      vain sika nyhtää saa juuria maan kivisen.
Routa ja kuivuus yön, säänvaihtelut ruoskivan taivaan
     kankaan korventaa, viljojakin mädättää.
Syksykin lauluton on, rypäleet ei lohduta, eivät
      puutkaan suo hedelmää, oksa ei varjoakaan.

Talvisen kallion allakin voi sydän sykkiä luonnon,
vaan se on hiljainen, vain näyttää kuolevan toivo.
Riemu on kolminkertainen, heti kun kevät koittaa,
kun ovet, ikkunat verhokseen saa tuoksuvat koivut.
[17] Kolmekin myrskyä käy, sulavat jäät, riehuvat railot,
päästävät haljetessaan kumean, syvän, paukkuvan äänen,
kalliouomissan solisee, kohiseee joet kilvan.
Virtana kantautuu ilon huokaus nyt sydämestä,
puukatot räystäiltään tiputtaaa lasihelmiä maahan
ukkojen parrat kuin ylösnousemusriemua täynnä.
Vyöhykkeen lumisen jopa reunoja nyt kukat verhoo
voittoisasti, ja niin ovat auki jo talviset haudat,
auringon kera kertautuu pyhä luomisen aika.
Kellojakin kiliseee: nyt vaimot kukkivin oksin
karjaa maanitellen ulos laskevat pois navetoista,
jotta se riemuin vois hääjuhlaa mylvien viettää.
Sonnit kiimassaan ovat kuin myös lypsävä lehmä,
askelin taipuisin käy varsa, ja nauttivat vuohet,
puskevat parrakkaat pukit, hyppivät villavat lampaat,
kolmiot kaulassaan siat, etteivät ulos pääse
karkaamaan, jopa seurailee jono hanhien hurja.
Lapset vaanivat heittääkseen, kun saapuvat piiat,
päähän, niskaankin vähän vettä. Jo pyrkivät kiurut
ensimmäisinä korkeuteen, punatulkku on tullut,
pääskyt valkearinnat jo kiitävät. Saapuvat kuorot
ääneen laulavien maan ääret jättäen taakseen.
Saapuu kauimpaa päin Pohjaa pyrkivä haahka,
ketjuna syöksähtää meriruohon vihreän puoleen.
nyhtäen paljastaa lumivalkean untuvarinnan
lämpimän tehdäkseen pesän pieniä poikia varten.
Tunnet jos maat etelän, halajaisin silmäsi peittää,
niin sinut tuoda tänne ja poistaa äkkiä peitteen:
millaisen näkisit sinä maan, kun on kesäehtoo:
niityt uinuvat, kun yön yöttömän herkkä on hetki,
purppurailtaan yhdistyy idän lempeä aamu,
taivas loppumaton, joka on kuin sahramivaippa,
muuttaa voi suviyön kesäpäivää leppeämmäksi.
[18] Metsäkin uinailee. Yläilmojen muuttavat linnut
liitelevät poispäin. Salamoiden kukkia lyövät
taas kovakuoriset, ui meren aaltoja Kuuttaren venho.
Kello kun kaksi jo lyö, jopa laulavat, soittavat linnut,
vettenkin solisee putous, sekä enkelit, henget
liekkinä laskeutuu alas lemmen leppeän turviin.

Rauhaan en sua laske! On kansa sen kalliomaaston
      saastainen sekä niin karkea kuin kivi on.
Vain elukoita Hyperborean ovat kääpiöt kurjat:
      muotokin muodoton, kuin ihminen muumio on.
Sitruunanväriset sekä ruosteiset ovat posket,
      mies suupielestään sylkeä mälliä saa.
Arkana kun lähestyy, on silmissään jörö tylsyys! –
      Katsohan nyt isäntää: on kuningas tämän maan!
Tappina törröttää Boiotian tyhmyrin sielu:
     tylsänä toukkainen vieriä niin elo saa.
Otsaa reunustaa hiuskuontalo takkuja täynnä.
      Leuka kun kulmikas on, partakin ruokoton niin,
äänteet sen läpi kantautuu ikisurkean kielen.
      Saastainen kirous, luonto jos karkea on!
Pirtit ällöttää, rakojen läpi kun savu leijuu:
      kallio lattia on, lapsonen kun alaston
niin kanojen, sikojen sekä lannan seurana kuorsaa.
      Hirsien päältä ne taas öin putoaa torakat
tai veriset lutikat. Nämä hottentottiset lumput,
     kaikki ne istuvat niin mykkänä varjona vain
tai lymypaikastaan ulos kurkkivat vääränä naama.

Otsa on huolia täys, perinnöksi sen saa imeväiset,
silmiin pirtin tuo savu kitkerän kyyneletulvan,
rehtiys katsoo niistä ja nöyrä on kasvojen ilme.
[19] Seisovat vanhukset iäkkäät, lyhyt hengitys kuuluu,
niin väsyneet, kumarat ovat kasken polttamisesta,
hahmot ilmentää rasitusta ja sään kurimusta:
sielun ja ruumiin on siten yhteinen elekieli.
Tuo näe karhea paita, se kuivua saa liki saunan:
niin monet kuivannut se jo tuskan on hikihelmet,
ennen kuin väki ehtinyt on oman aidata pellon.
Karjankaan rehu riitä ei pitkien talvien halki,
niitosten jyvätkin mätänee, taksvärkki kun painaa:
saa nälissään nakertaa väki koivun pettua pelkkää.
Nöyrinä köyhyydessä he poimivat marjoja metsän,
lypsävät lehmästään sekä vieraan antavat juoda.
Heitä et saa vähätellä, jos lyöminä ankaran puutteen
vaipuvat suomaahan sydämettömän kartanonherran:
jäytävä ilma kun on, home taas tulos kosteudesta,
pettävä maa keripukkia tuo sekä hinkua yskän.
On talo muodoltaan neliöinen, varjoma kuuseen,
puun, jota kirves säästänyt on ylikin satavuotta.
Kaunis ei ole tuo talo, luokseen kutsuva sentään,
ihminen jos on arvossaan, jos on sydän lämmin.
Kansan löytää voit karun, patriarkaalisen, aidon.
Kehräävät suristen rukit hienoa pellavalankaa.
Villoja vyyhtelevät kelatakseen yöllisen käämin
vaimot taitaen myös kudonnan, siten lämpimän vaatteen
laivuri saa. Tytöt keikuttaa taas tankoa kehdon.
Kirjojen kirjaa käy lukemaan isä, kun päre loistaa
(kaikki he näät lukevat). Punovat taas vitsoja toiset,
verkkoa solmivat jotkut ja äksyjä kaaria vääntää.
Tehdään keittiötarvikkeet monet veistäen puusta.
Riihurikin viaton vain polkee olkia riihen,
vaan tätä virkistää ihan itsetehtynä viulu,
railakas tanssiminen, ei korsetit kylkiä paina,
[20] vaaleakutriset kun, sinisilmäiset tytöt tanssii:
aaltoilee nutun sarkaisen jänisharmajan alla
rintojen täyteys, hulmuavat alas kirjavat hiukset
nauhoineen, punan hehkua saa vilunvirkeät posket.
Vaimot käy lujapohkeiset, on pahvinen panta
otsallaan, värikkäät kuviot puvun, korkea myssy.
Kirkkoon pitkänä kulkue käy hääjuhlia varten
loistaen vaatteisaan, ovat rinnakkain satulassa
miehet, vaimotkin; liki ratsuja varsoja kulkee.
Terve autuas kansa! Kun sun nokisen pukus alla
rintasi on talonpoikainen, niin vilpitön, puhdas
kuin lumi valkoinen. Pilanneet läpikulkevat kansat
ei sua myrkyllään. Sinun sielusi on pyhä, rehti.
Niin kuin verhoutuu kevät talven hiutaleverhoon,
niin myös henkesi, kunnes se puhjeta voi kevätriemuun.
Kuusien ennustuksen ne kertovat – kuuntele niitä:
kohta jo kirkastuu, jää kohta Sipeerian murtuu.
Soiden pilvinen usva on taivaan peittona vielä.
Toivona kuin paremmasta jo kuu vaeltaa yli hangen,
yöstä kun tuo kajo auringon valon ihmisen silmiin.
Liität Pohjolan turpeeseen jumalallisen hengen,
tuon, joka pilkkaa maan elementtejä, aikoja aina.
Usko pois: sydän tuo, joka katsoo kuohuja Vuoksen,
tuntee rakkauden, Jumalan kuin ihminen Elben.
Arkkuhan hiekkaan jos karahtaa, toki kallion päälle
uskon nuo Jumalaan perustaa, joka ihmisen saattaa
polvilleen, joka villan lämpimän suo karitsoille
kuin lumen heidän pelloilleen, tyly kartanonherra
ei ole heille, vaan oma heidän on Jumalansa.

Jäätävä niin sydän raastaa lämpimän voi veriseksi
      kuin käsi lämpöinen tarttua voi metalliin!
[21] Jäätävä pohjoinen pois pyyhkii kyynelen, niin se
      näyttää tien etelään, ainoan tuon pakotien.
Täällähän sairastaa elo vain. Siten ihmisen silmät
      tuikkivat vain väsyneet, lamppuna kuoleman yön.
Myrsky kun taivuttaa pääkruunuja hoidetun metsän,
      innon ehkäisee, vain surumieltä se tuo.
Tuntea täällä ei voi, parantaa ei haavoja rinnan,
     kylmä ja tunteeton kun sydän lyö kivinen.
On kuin sielun huokaukset minä kuulisin sieltä,
      kauniimman kotimaan hautana vain näkisin.
Kun kesä haihtuu pois, pois lähtevät muuttavat linnut,
      siirtyvät kun etelään, löytävät taas kotimaan.
Nousisi siivilleen sydän mielellään kera noiden:
      tänne pohjoiseen vaan sydän murtunut jää.

Oi hyvät ystävät, veljetkin, pojat Thuiskonin rakkaat,
meillä jos innostus maan hehkuu kuin eteläisen,
tahtoni juurruttaa etelästä on oksia tänne,
maahan pohjoiseen. Nämä kultaiset jalot oksat
pyrkimys aavistaa parempaan kukat saaden
puhkeamaan. Läpi aurinkoon Boiotian usvan
vie hedelmät ikiaikaiset kera kuolevan luonnon.
Näin pyhä yö todistaa myriaadien tähtien kanssa:
lähdehän ikikirkkauden yön tuolla on puolen.
Viittoo Orion, ylenee näkö hartaudesta.
Pohjola näyttäytyy uni kuin tulevan ajan toivon.
Rakkaat veljet, teidät nyt sydämelleni painan,
niin pojat Thuiskonin, Suomen kuin Venäjän oman toivon,
teidät kanssani vien minä maailmaan valon vallan.
Paikan voi unohtaa: navan pohjoisen, eteläisen.
Käyn Lapin aavoja tai Induksen palmujen alle,
ihmisen hengitys on sama. On isänmaamme
kaikkeus maailman ja sen kruununa viisaus, kunto.
[22] Meidät Pohjolan arvokkaat pojat jos nämä kruunaa,
antaa arkkujen keinua vain havunoksien päällä,
tummien kuusien reunustaa lumikumpua haudan:
puinen ristihän on lepopaikan merkkinä, päällä
kukkulan hietaisen, kiviyössä kun uinua saamme.
Vuodet pilviä kuljettaa yli kukkivan kummun,
öin sen kirkastaa revontulten välkkyvä tuike.
”Sielu on kuolematon”, Germaanian laulavat linnut,
yöstä kun nousevat korkeuteen kuin hehkuvat liekit
henget vainajien: yön kirkkaan loihtivat meille.

© Martti Oksala, 2019, 2024

Старец морской пребывает ещё здесь, Протей хитромудрый! –
Но его сердце смягчиться моленья твои не принудят;
Сонного нужно схватить и связать его лентами прочно –
Чтобы изрёк его рот тебе славу и счастье в грядущем.

Этой, о Муза, страны избегай! Не атоллы в кокосах
     Манят сюда тебя, но грозный и дикий прибой,
Скорбные крики гортанные птиц, заблудившихся в небе;
     Вымпелов трепет всегда к югу направит Борей.
Разве не предостерёг тебя грохот кораблекрушений,
     Ужас полярного льда, ночи угрюмый Эреб?
Слышишь совиные вскрики, болотное хлюпанье, всхрапы
     Бури лесной – чародей будто бы бьёт в барабан –
Д евятикратному Стиксу подобна, Вуокса грохочет.
     Глянь же, как солнечный шар высветит ярко внизу
Девкалионов кремень, что рассыпан в бесплодном избытке.
     В этой пустыне глухой сердцу безрадостно жить. 

Нет! но холмов позолоченный мох, ослепительный всполох,
Звёзд переливы и птичий приветственный путнику щебет,
Шумный прилив среди шхер – страстно звали к Балтийскому морю.
Взор прояснился, и вспыхнуло сердце рубиновым цветом,
[4] Ибо, мамурой украсив и вереском медоточивым,
Арфу, звучащую в лунной ночи, как родник, передал здесь
Мне Вяйнямёйнен седой! Тронешь струны – туманы развеешь,
Скалам и гиблым равнинам придашь подвенечный наряд.

Ели являют собой символ мрачной и хмурой печали,
     Иглами выстелен путь, вьётся к погосту тропа!
Прочь! уже ты спотыкаешься в чёрно-полночной лощине,
     В петлях густых плаунов – и можжевельник колюч.
Клохчет болотный кулик, котоглавый заухает филин,
     Хвоя шушукается – жалобны звуки лесов.
Дупла в стволах пересохших, как духи ночные, зияют,
     Кроны древес в колтунах, трещины в мёртвой коре.
Вот он, безлист и чешуйчат, усеян кругом желваками,
     Вывернут бурею ствол, лёг на изгибе тропы
Так, что змеится под комлем болотная грязная жижа,
     Да на трухлявых ветвях ядом сочатся грибы.
Вяло-обвисших берёзок кайма вкруг недавней пожоги;
Смрад от угольев стоит, новь под покровом золы,
Галькой грохочущий гром и конвульсии молний ужасных
     Гибелью верной грозят, ночь беспросветно черна.

Друг! но меня восхищают сыны темнохвойного леса,
Вечнозелёного бора покров служит смертным защитой,
Над красноватыми скалами тень простиравший и предкам,
К тучам стремящийся ввысь пирамидами, небо несущий.
Ты посмотри, как волнуется, мечется лес в урагане,
Но как покойно под сводами, только колонны скрипучи,
Пахнет смолою, да почва рыжеет от шишек опавших.
Дёготь вывозят суда и качаются мощные мачты
На океанских просторах, в сраженьях британского флота,
Да и в сенях освежает дыханье нам чистая хвоя.
Ели к тому же используем мы для звучащей основы
[5] Фортепиано, из мелких ветвей скипидар производим,
И сладковатая заболонь – к пользе в голодные годы.
Густо кишат мураши (их используем мы при подагре)
И громоздят на земле свои конусовидные гнёзда –
Ищут коптильщики их ради куколок, птичьего корма.
Здесь же растёт и ольха, вся в серёжках коричневых, круглых,
Тех, что пускают на глянцево-чёрную к пороху примесь.
Так и берёза, чьи ветви, как прутья, и ствол серебристый,
Пышно покрыта косичками с жёлтой пылящей пыльцою,
Масло её добавляют по капле при выделке юфти,
С соком берёзы больные цингою пойдут на поправку.
В бане парной наслажденьем одарит нас чувственный веник,
Коль полногрудые девы по бёдрам мужчин отстегают, –
Хижины крыли в веках берестою, что долго служила,
Ягоды леса сбирали в корзины из прутьев сплетённых,
Да и черпак из берёзы всегда, где родник на покосе;
Но свилеватый хочу я восславить узор древесины,
Ставший известным от скального Кронбурга вширь повсеместно –
В утвари столяр искусный оттенки сведёт безупречно!
Но и пожогу бранить я не стану – с золой плодородной
Пекло, где пепел вздымается к небу, присыпав вершины,
Серым ночным одеялом накрыв и поляны, и рощи.
Вслед за огнём и за дымом появится феникс растений:
Млечное жито, ячмень бородатый, овёс пышнозёрный,
Хвостики свёклы да репы, и Дрейка белёсые клубни.
Низко новина пропашется плугом с двойными зубцами,
Комья земли раздробятся валками с огромною силой.
Коль повелел человек – элементы природы уступят,
Преодолеет одно чрез другое! леса покорятся подсекам,
Пламенем выжжено будет дурное дыханье болота.

Что ж, ты подумал: болота! Суоми – страна гиблой топи,
     Чёрных и вязких трясин, гнили сплошной вековой
[6] Сучьев и листьев, и хвои, придавленных тяжестью снега,
     В заплесневелых слоях. Лживый мерцающий свет
Танцем коварным приманит напрасно и слепо. Едва ли
     Жажду пичуг утолят ягоды дряблых кустов.
Ввек даже солнце не выпарит зеленоватые лужи,
     Самым свирепым штормам топей не опустошить.
Вечно здесь хаос царит, ввечеру и леса облекая
     В сине-туманный покров. Из камышовых трясин
Тленье вздымается паром, зародыш чернейших недугов.
     Слепни роятся кругом, злобно и мерзко жужжа.
Там и мошки мириады, летучей чумы для животных,
     Тучей взмывают сплошной, враз затмевающей день;
И широко содрогается лес от мычанья несчастного стада.
     Здесь и лягушки хрипят жалобно песни свои
И, глубоко зарываясь в протухшую жирную тину,
     В собственной слизи крутясь, гады блестят чешуёй –
Разного рода рептилии, шкурой пятнистой сверкая.
     Коль у трухлявого пня пахарь усталый прилёг,
Горе ему! там таится двужалой гадюки отродье:
     Мигом метнётся змея, целя в трепещущий пульс.

Всё же вздымается радостно над шелковистой гробницей
Вверх пестроцветная жизнь! Чу, то гудящие пчелки
К ульям спешат ввечеру, с барабаном притихшим на брюшке
Робкий кузнечик зудит, жук бурчит, слышен пядениц шелест,
Тут-то с сачком и отправится школьный учитель к болотцу;
Крылышек туча роится вокруг головного убора,
Всё ж он стряхнёт кучу гусениц жирных с росой и цветками
Прямо с кустарника – их дома в банке листвою докормит.
Иль большеглазых сильфид с изумрудным отливом он будет
Слушать, где в лужах скользят так изящно клопы-водомерки
Да отплывают жуки-вертляки на листочках ракиты.
Взор его манят глазки ли на крыльях павлиньего глаза,
[7] Бабочка-сфинкс привлечёт, отпугнёт мельтешенье капустниц,
Иль соблазнится белянкою-зорькой с игрой цветовою
Да аполлоном роскошным, златым, чьи летучие краски
Словно парят над цветами, над кубками, полными меда.
Но за душистыми травами также придётся порыскать
Теми, что ищет аптекарь, корнями, что боль утоляют,
За пестромраморной губкой, груздями – грибным совершенством –
И за сморчками худыми, бедняцкою скудною пищей.
В гуще исландского мха земляника краснеет обильно,
Да костяника с брусникой (но бор полон ягод и чёрных),
А для пурпурного пунша, для мусса, для выпечки всякой,
Как и для летних напитков, есть сочная, кислая клюква;
Но несравненна мамура, о Феннии лучшее чадо!
Персикоцветный цветок, раньше всех озаряющий хаос,
Видно, возник ты из радостных слёз златовешней Авроры!
Скромно в лесу за пеньком ли замшелым таишься от взгляда
Или из пепла пожоги взрастешь, словно лаской согрета,
Станешь свидетельством нежности ты на столе именинном.
О, кто сочтёт все услады для горла косцов разогретых?
Неисчислимы цветы разнотравного пышного мира,
Розолепестный ятрышник, лазурный лесок незабудок,
Лилий-нимфей серебро на воде, златопламенный крокус,
Снежных теснин анемоны – как звёзды на позднем морозце,
Майские ландыши в пышных воскресных букетах душистых,
До синеглазого льна, что народ одевает извека,
До тех мистических трав, озаряемых в полночь кострами,
Пеньем и пляской заклятых на праздник Ивана Купалы –
Всё исцелит млечный сок – даже выдры укус ядовитый.

Облик природы суров! – нет ни гор, что для взора и сердца
     Даль расширяли бы здесь; мелок ландшафт и незрел;
Пиков заоблачных нет здесь с грозящими небу зубцами –
     Только холмы из песка, плесенью крытый утёс.
[8] Камни гремящие, кочки ужасные, галька сплошная –
     Жаждущих бремя полей, сухость песчаных холмов.
Северным мощным потоком намытые в илистых долах
     Глыбы гранита окрест густо усеяли склон.
Где средь древес обжились белокурые праотцы финнов,
     Зубчатым плугом их внук лес непокорный теснит.
Силой огня и железа дробятся упрямые скалы,
     Камни крушит человек, хлеб добывающий свой.

Тяготы смертным по силе даёт милосердное небо,
Дух обостряя в заботах, чтоб он не дремал, цепенея,
В тусклом дурмане. Лишь труд укрощает стихии земные –
Труд для земли, но не рабский. В грядущее смотрим с надеждой!
Скальных уступов чреда – красноватые мшистые троны;
К Господу высятся горы предвечные – пусть и не Альпы,
Но ведь милы эти всхолмья, где травы душисты, как ладан.
Хоть не разбить бы колени, когда там встречаю рассветы!
Мне б не забыть про асбест – минерал огнестойкий, но хрупкий,
Да и про жилы железа и меди, свинцовые руды,
Сеть гладкобежных путей войсковых – шенкелям наслажденье;
Да про утёсы, в утробе пурпурный таящие мрамор!
В недрах сокрытое, выскажется в благородном искусстве:
Так на гранитном упоре простёр свою длань Пётр Великий
С невского брега весь облик империи преобразивший,
И над пустынею храм так возвысился великолепный.
Всех превзошли мастера, из карельского мрамора строя
Дивный собор Богородицы, в память иконы Казанской,
Полный колонн, словно в Риме внушительный храм Громовержца,
Гордо вознёсший главу столь величественно и державно
Ввысь над юдолью земною, над смертными, к вечному небу.
Словно властитель, короной имперской главу увенчавший,
К залу бессмертья колонны портал обрамляют собою;
Тысячелетья они простоят неизменными, краски
[9] Не исказятся от времени. Обворожён чужестранец
Храмом возвышенным, пением с клироса хора святого.
В купольном своде плывут небосводом в пылающих звёздах
Тысячи слёз вековых, проливаемых благоговейно.
Мир очарован породами горными Феннии древней.

О водоёмах подумай – числа нет обманным озёрам,
     Что заполняют страну, грабя на нивах зерно.
И о теснинах проливов, опасных с истока до устья,
     И кораблю, и плоту ужас несущих и смерть.
Вечно встают здесь туманы до неба дурной пеленою.
     Тучи брюхаты дождём, кучно плывут, громоздясь,
В бурю затмением ночи ложась на долины и скалы.
     С грохотом, пеной покрыт, дико ярится прибой,
Будто покинул едва Океана бурлящее ложе.
     С бешеным рёвом поток рифы на гравий дробит,
Страшно ныряя в штормах в мешанину свирепых утёсов,
     Часто крушение ждёт мачту, и судно, и чёлн.

Но шлю привет тем потокам, что мирными льются ручьями,
Где и купаться уютно средь мха и дрожащего кресса,
Где полумесяц осветит искателей нежных жемчужин.
Слава питающим водам, чешуйчатых полным созданий!
Глянь же, как светятся лодки на море в темнеющий вечер.
Там полыхает колода – приманка для рыб полусонных –
И терпеливый рыбак вдруг в добычу вонзает трезубец.
Каменным ложем глубоко проходит объёмистый невод,
И на рогоже улов громоздится: там лещ крупнотелый,
Окунь, миноги в клубках и салака, подобная сельди,
Нежночешуйчатый слизистый угорь, треска да форели,
Карпы, судак, острозубая щука и разные раки;
Там же порою лосось серебристый – с мостков его ловят
Смело монахи на Ладоге, или же прыгает сёмга
[10] В бурных порогах на Кюмени, грозных и брызжущих пеной.
Но так блаженны озёра, страны влажносиние очи,
Тёмных лесов зеркала, в изумрудной кайме камышовой.
Летом прохладу несут и скотину от мора спасают
Все они, Сайма лесистая меж остальных – королева!
Видишь: на взгорье песчаном устроена Божья капелла,
Елями затенена, чуть приземиста и узкоплеча.
(Рогом лосиным отделана, шкурой медвежьей, резьбою.)
Меланхолически звякнет оттуда призыв колокольный,
И поплывёт сельский люд на молитву на лодках, в тумане,
С пеньем псалмов, звуку вёсел согласным, и чайки с нырками
Будут кричать и кружить над гребцами, скользящими к рифам.
Парус рогожный наполнится нордом, ярящимся буйно,
И пронесётся по волнам бессчётным под облачным небом
Над косяками рыбёшек и тенью своею придонной!
          Также приветствую мощи явленье – Вуоксы гремящей
Снежнопитаемый ток, что врата между скал разрывает,
Мшаной пустыней пройдя, ставший страшной стрелой штормовою.
Здесь с каждым шагом картина предстанет иная. В бассейне
Скальном танцуют обломки ладьи в пенном снеге бурлящем,
Вдаль облака гонит ярый поток через чащи лесные,
Круговоротом, взахлёб, клокоча, баламутит болота –
То он шарахнется к склону от склона, разбившись о скалы,
Дикий от ярости, то упадёт в тень прохладную рощи.
Ныне же душит себя, кипятясь в пекле жаркого гнева,
Пенистым морем он к Иматры шлюзу бежит всё скорее.
Башни из брызг выше леса вздымаются, как великаны,
Словно пожар, тучи жгучи, столбы водяные восстали.
Рёв громовой рвётся в уши – подобие львиного рыка,
Гибель пророчит, зовёт разоренье для смертных созданий.
Брызжущей мглой приближается к краю таинственных дебрей,
Где синева воспаряет, танцуют стеклянные звёзды,
Пылью жемчужной прикрыты, песчаным окутаны вихрем.
[11] Глянь, как в конвульсиях линия берега бьётся и стонет,
Варево гальки вскипает в котлах крутобоких и шумных.
Ястреб с пронзительным криком к пучине слетает кругами,
Прячась в руинах лесных, где погибших волков и медведей
Трупы находит. Но с ужасом спарена всё же и прелесть.
Там, где внизу лососи серебрятся и пляшут в стремнине,
Мшистые кромки потока кипят в молоке белоснежном.
Папорот клонится с берега, ветви плакучей берёзы,
Будто пушистою шерстью, забросаны клочьями пены
И травяные плывут острова парусами златыми.
Дикой гармонии тоны всегда наполняют пустыню,
Схватит морозом поток – зазвенят глыбы льда, словно гулкий
Звон колокольный, и тысячи, тысячи льдистых зеркалец
К солнцу метнут свои зайчики. Луку тугому подобна,
Ирис горящей дугой над потоком взметнёт фейерверки!
Вечный союз человека и Бога она знаменует!
Слышишь, поток бессердечный, сей голос, к душе обращённый?
Внемлют ли уши, скажи? или локон мешает завитый?
Дух ведь срывается вниз – но и ввысь его тянет недаром.
Глянь – так ломается жизнь, пресекается вихрями воли,
Жар необузданный жжёт и себя изнуряет в бесчинстве.
Что ж, с лётом времени дух постигает судьбы повеленья
Властно-спокойные и – просит сердце само себе казни.
Но пузырей век недолог, а к небу сквозь мглу и туманы
Дух вознесётся однажды, чтоб, радугой преображённым,
В волны нырнуть и проплыть, берега нежной влагой лаская.

Всё же там бродит медведь, глухомани чудовище злое,
     Вот из расщелины он хрипло и грубо ворчит.
Пастью скрежещет зубастою. Взглядом косым и кровавым
     Путь озирает в кустах, радуясь мари лесной,
Широлапой походкою в топях шутя пробираясь.
     Зверь закалён, терпелив, сердцем суров по зиме.
[12] Обледенелые шишки в пучках зазвенят мелодично,
     Как на медведице он похоть свою утолит,
В жутких косматых объятьях любовную связь завершая;
     Или бормочет, кряхтя, замысел зверских убийств
В час, как от душного сна пробудит его люд деревенский,
     Слизистый коготь сосёт, зло на рогатины щерясь,
Уши дерёт на башке, будто вымыть её собираясь,
     К дереву жмёт он врага, грудью упершись в рожон,
Вплоть до того, как повалится в снег со смертельною раной.
     Весь этот род меховой, хищники и душегубы,
Чудища мрачных болот, остроносые злобные твари,
     Как кровожадны они, жаждая бедствий чужих!
Прежде всех – дикий, как смерть, как могила земная прожорлив,
     Волк – беспощаден и лют в стае свирепой своей.
Только заслышит зверьё, как заблеют ягнята в овчарне,
     Глотки сухие взревут, мчится в набег волчура.
Рыщут за всеми – за рысью с глазами, что светятся ночью,
     За приотставшей собакой и за усатой лисой,
И за лосём полнотелым со шкурой, устойчивой к пулям,
     Чьи лопастные рога помнят лапландский простор,
Или теперь за трусливо-трясущимся зайцем в погоне –
     Но затаился косой возле двора и домов.
Вымя откусят корове, телка обрекая на гибель;
     Может их нюх возбудить трупа протухшего вонь –
Роют погост глубоко и усопшего в саване тащат
     Через ограду – на корм выводку жадных волчат.
Лязгай цепями да щёлкай бичом – отпугнешь их едва ли.

Боги устроили так, что всегда там, где зло, есть и благо,
Зной дополняет прохлада, тепло будет вслед за морозом.
Жизнь человека спасают и звери-губители тоже:
Грудь, например, согревает нам шкура с груди хищной твари,
Лакомой пищей окажется лапа медведя-убийцы.
[13] Так и с разбойников тех, что зарезали агнцев невинных,
Серый покров заберём, так и с лося, и с тигровой рыси –
Долго служить будет полсть меховая и дедам, и внукам.
Разве ж по северной стуже незначимо нам одеянье –
Здесь, где над морем обмёрзлым огни в небесах полыхают,
Ноги укутай в ворсистый мешок из медвежьего меха,
Лошадь всхрапнуть может, правда, почуяв хозяина леса.
Ласка, куница, забавная белка одарят нас шкуркой,
Гладящей плечи и нежные шеи блистательным дамам,
В зимних санях проезжающим, зависть внушая прохожим.
Финская мать так же к церкви на розвальнях едет с дитятей
Зябнущим, плотно укутав его покрывалом мохнатым,
Лёгким дыханьем любви согревая льняную головку.
Глянь, так макушку седую прикроет охотник с поместья,
Коль по морозцу весеннему в роще решит подобраться
К жирным лесным глухарям с оперением чёрно-зеленым.
Выследит он в шалаше, под накидкой из кожи медведя,
Тетеревиного тока начало, когда с алым гребнем,
Перья встопорщив от страсти, самец спрыгнет с ветки к болвану
И, не заметив подвоха, крылами забьёт сладострастно
Глянцево-чёрными – глупый, стремящийся к битве любовной.
Да и в столице, колёсам подстать, проносящимся мимо,
Толпы топочут людские средь множества лавок торговых –
Щёголи в муфтах, в мехах, с меховою опушкой: обычай
Это носить предписал, греть живот, исцелять ли мигрени –
До ледохода на Балтике, после – уже не годится.

Ах, помнишь ли про мороз, про январские буйные тучи,
     Как в треске глыб ледяных корчится воздух тогда?
Снега лавины несёт ураган из сибирских ущелий,
     Розой не дышит восток, ночью сменяется ночь,
Резко-ужасные тени бросают скелеты деревьев
     На неподвижную плоть окоченелой земли.
[14] Траурно-тихо и голо кругом, только фыркает ветер
     Да вздох ночной издаёт леса пустынного зев.
Щёлкают жутко и глухо стволы перемёрзшие, воет
     Воем собачьим вокруг образовавшийся лёд.
Больше не шлёпают лопасти мельницы в тихой долине,
     Сковано льдом по зиме, стало её колесо.
Так вот над бьющимся сердцем надгробье могильное встанет.
     Сёла по крыши в снегу, видим мы в каждом селе
Дыма колонну от тлеющих дров с красноватым мерцаньем
     И возле двери в избе кучку раздетых детей,
Чёрных от сажи, глядящих на бурю в отверстье для дыма,
     Да на отца, что вдали ладит подкову коню.
С красной открытою грудью, вовсю забелённый пургою,
     Почту везёт на санях ленсман в деревню подчас,
Сонный – ресницы в ледышках, звенит борода от сосулек.
     Ах, заплутала тропа в замети частых метелей,
Коль растеряется, станет столбом заблудившийся путник.
     Кажется мне всё вокруг образом мрачного сна.
Жизнь человека мне видится точно бы зимним морозом,
     Стынет слабеющий пульс, вянут и жухнут цветы.
Самые зрелые головы клонит к упадку унынье,
     Звёзды спадают для них блёклыми хлопьями вниз.
Осень, как старец премудрый таинственным шелестом жутким
     В проповеди возгласит хладную гибель всему;
Близко предвестье беды: ощущает разбитое сердце
     Мёртвой природы покой и одиночества груз.

Нет, на руинах зимы остановится взор только слабый,
Более строгого духа умолкнувший мир – привлекает.
Словно невеста, уснувшая в лилиях девственной славы,
Так почивают поля. В полнолуние молнии блещут
И мириадами ласковых глаз улыбается небо,
С вечного полюса радость лучится таинственной синью.
[15] Глянь на просторы закатные: облачный храм там воздвигнут
Для раскалённого шара влекомого к западу солнца.
Льются пурпурные реки, объемля безвидную землю,
Словно снисходит к ней истина, ясным лучом осиянна.
И на горе, словно старцы на празднестве, елей вершины
Гордо из роз алоярких венцы на себя возложили.
Точно роса из чувствительных глаз, так чисты, так хрустальны
Виснут на кончиках веточек юной поры колокольцы –
Слёзки капели застывшие, ясные, как диаманты! –
Как преломились цвета по дуге в танце трепетной влаги,
В магии той семицветной, шутя обещающей глазу,
Что в тёмной зелени елей искомую сыщешь усладу. –
Грозно-прекрасная сцена, когда буря волны бичует
И от мороза вдруг станут они грудой белых торосов,
Хаосом странных руин друг на друге. Тут финны проходят
Между расщелин опасных в лопарских легко снегоступах,
Прячась за глыбами, ибо охоту ведут на тюленя.
Также для погреба выпилит финн здесь кубы ледяные
Для охлажденья напитков, а может быть, в прорубь запустит
Прочную донную сеть, красноперистых рыб добывая.
Или дорогу торят снежным триждыколенчатым плугом –
Нет, не пустынно вокруг; то лисичка шмыгнёт, то вороны
Примутся вдруг танцевать, то проскачет беляк долгоухий;
Вороны крыльями машут, бесстыдным заходятся граем,
Глянцем стальным отливают сороки и аспидны галки! –
Разнообразные дятлы долбятся в кору ледяную,
Мёрзлых личинок ища, не минуют заборы и жерди,
То свиристелей ты слышишь, клесты в январе распоются,
Зябликов трели в апреле, потом воробьи да овсянки…
Высятся елей ряды там в серебряном блеске болотном –
Верный укажут нам путь, штормовому препятствуя ветру.
Здесь пронесешься в санях ты к усадьбе, к вечернему чаю,
И заглядишься в стеклянное озеро в мраморных жилах,
[16] Как в хрустале рыбки прянут, испуганы тенью полозьев,
Как ты скользишь и паришь сам над этой пучиной дрожащей.
Путь же домой тебе звёзды осветят – пурпуровый сполох,
Розами брызнет, расплещется вечный магнитный источник.
В танце мистическом ели кругом, и поближе к подруге,
Шубкой укутанной, склонится друг, осязающий нежность.
Пусть же на конском хвосте бубенцы зазвенят ледяные!

Всё ж обитаем мы здесь под созвездьем Медведицы, ночи
     Чёрная долгая власть нас облекает в печаль.
Майские ливни, да града удары, растреплют на тряпки
     Снега, что прежде был бел, грязный и драный наряд.
Робко распустятся почки, но режущий ветер коварный,
     Заморозки поутру быстро загубят цветы.
Хмуры болота весной, и любви еле теплится факел,
     Так что и птичка в гнезде сетует жалобно тут.
Времени года лишь два в приполярных пространствах суровых:
     Лето едва возгорит, тут же остудит зима.
Юг ли напуган здесь, но, натолкнувшись на жаркие скалы,
     Высветит солнце в щели вечный нетающий снег.
Сиплый лягушечий хор свои ябеды только простонет,
     Почва уже, погляди – жухлой покрыта листвой.
Нет, здесь отарам серебряным негде пастись упоённо,
     Разве что травы средь пней щиплет худая свинья.
Изморозь ночью, да сухость, бичи переменные неба,
     Зноем изводят поля, скудный гноят урожай.
Ах, да и осень беспесенна, ведь и лоза не утешит –
     Тень плодоносных ветвей вряд ли тебя освежит.

Сердце природы под снежными скалами здесь пламенеет,
Мнимая смерть зеленеющей скрыла побеги надежды.
Праздник трёхкратный, когда май откроет лазоревы очи
Окна и двери украсит ветвями берёзы душистой.
[17] Бури трикрат пронесутся, расколются льдины сплошные
Глухо-приятные звуки рождая, подобно литаврам,
И зажурчат, и заплещут ручьи, из скалы пробиваясь.
Радостный «ах!» прозвучит из груди, прежде чахлой и впалой,
Капли живым серебром потекут с кровли, крытой корою,
Будто слезами раскаянья по бороде стариковской.
Снежного царства по краю цветы вспыхнут, как самоцветы,
Освобождённые смертью зимы, заблистают победно,
Эти часы обращая для нас в день творения солнца!
Колокола зазвонили кругом, вот уж гонят скотину
Женщины к пастбищу, шутят и в радости крик подымают,
Будто справлять собираются пылкую, жаркую свадьбу.
Тут и упрямцы-быки и молочных коров поголовье,
И гибкобёдрые тут жеребята, и лакомки-козы,
Да и козлята бодливые, и длинношёрстные овцы,
Свиньи – на шее нося треугольник, чтоб изгородь в поле
Не подкопали; за стадом в бесчисленном множестве гуси.
Дети – гляди! – шалуны, поджидают в засаде служанок,
Чтобы водой им плеснуть на макушку! – И в небе парящий
Жаворонок заливается песней, снегирь красногрудый
И белобрюхие ласточки так и порхают повсюду,
Со всех концов устремился сюда хор пернатых созданий.
Ну, а всех дальше на север весною потянется гага,
К водорослям с горных склонов слетая шумливою стаей,
Нежно яички согреет в гнезде она пухом мягчайшим,
Выщипав грудь белоснежную, чтобы птенцы согревались.
Видевший южные страны, хотел я тебя привести бы,
Перевязавши глаза – и внезапно сорвал бы повязку!
Вообразить себя мог бы ты где, коль открылись бы зренью
Спящие нивы в мерцанье святом полуночного солнца,
Там, где так плавно к рассвету закат проплывает пурпурный?
Это бескрайнее небо, ковёр золотисто-шафранный
К мягкому дню переходит из ночи. В тумане подвижном
[18] Лес почивает; как точки, видны перелётные птицы
На перламутровом своде – соцветья полны светлячками,
Лодочкою полумесяц колышется в ласковых волнах.
Около двух на часах, скоро трели послышатся птичьи,
Ангелам с духами время спускаться под звон водопадов
В пламени зорь для покоя в приюте любви молчаливой.

Нет, всё же я не оставлю тебя! – в этих скалах бесславных
     Грязный ютится народ, камню подобный во всём.
Глянь: человекоживотное, гиперборейский уродец,
     Образ без образа лишь мумии полуживой.
Щёки лимонного цвета во ржавых железистых пятнах,
     Мерзко обдаст табаком из злоуханного рта,
Что поражает – во взгляде угрюмая лень вековая! –
     Вот он, сей нивы король, сын этой бедной страны.
Стыл, как сосулька, ход мыслей в мужлана башке беотийской,
     Однообразная жизнь гусеницею ползёт.
Лоб изморщиненный, паклею виснут бесцветные пряди,
     Полумертва борода на угловатом лице.
Скорбные гласные говора, без выраженья звучанье;
     Так безобразию их свыше проклятье дано.
Фу, как мне тошно от хижин, где в трещины копоть забилась:
     Пол земляной, и сопит голый ребёнок в углу
Меж поросятами, курами, да на коровьем навозе,
     А вниз по балке спешит юркий ночной таракан
Либо же клоп кровоядный. И вот, в готтентотских лохмотьях,
     Сядут бессильно кружком, тускло глядят и молчат,
Или из мрака сквозь низкую дырку сощурятся к солнцу.

Передают по наследству младенцу морщины, печали,
Да и от дыма в лачуге из глаз льются горькие слёзы,
Но добросовестность тоже увидишь, покорность во взгляде.
[19] Вон, там стоят старики-долгожители, коротко дышат,
Словно поля иссушил суховей, так тихи и сутулы,
Глухо бормочут о вечной нужде и о карах небесных,
И проступают на теле черты душ запуганных, бренных.
Видишь у бани на жерди рубашку из грубой холстины?
Потом засохшим пропитана, страхом, нуждой и слезами.
Изгородь тщательно делит клочки каменистого поля.
Скот от бескормицы дохнет подчас бесконечной зимою.
Барщине отданы силы – хлеба загнивают на поле.
Грызть с голодухи приходится заболонь чахлой берёзы.
Хоть и бедны, но приветливы: гостю предложат любезно
Ягод лесных, молока от единственной жалкой коровы.
И представлять их не нужно унылым, задавленным сбродом
Даже когда они падают, полуголодные, еле
Живы от кашля, коварной цинги, задыхаясь в чахотке,
Алчному землевладельцу надел обработав покорно.
Глянь, над убогою хижиной крона раскидистой ели,
Что от священного страха топор не решается тронуть,
Пусть неказисты снаружи, приветливы эти лачужки.
Если не чужд состраданья, с любовью войди и найдёшь в них
Гостеприимный народ, простодушный и патриархальный.
Слышишь, мурлыкает прялка там, вьёт шелковистые нити.
Юркий челнок у старушки в руках, напевающей тихо,
Ткань сотворит, полотно для одежды из шерсти овечьей.
Девочка мерно качает за дужку дитя в колыбели,
Библию благоговейно читает отец при лучине
(Знают ведь грамоту все!), ремеслом занялись остальные:
Гнут хомуты, вяжут сети, из лыка сплетают корзины,
Утварь для кухни нарежут себе из берёзовых чурок;
И на гумне после жатвы колосья молотят усердно.
Пусть грубовато пиликает им самодельная скрипка –
Пустятся в пляс, да с притопом, курносые Севера сёстры,
[20] Светлоголовы и голубоглазы, корсетом не сжаты.
Вот и под ватником заячьим пышно колышутся груди
Щедрой волной, от волос и до плеч разноцветные ленты,
Щёки горят, освежённые будто бы лёгким морозцем.
И хороводом стоят крепконогие бабы в расшитых
Ярких налобных косынках под шапкою пирамидальной.
Глянь, они едут рядами несчётными к церкви, на свадьбу –
Принарядившись опрятно, сверкая на солнечном свете,
Боком в седле и мужчины, и бабы; кругом жеребята…
Благо тебе, о счастливый народ! в закоптелой одежде
Ты сохраняешь в мужицкой груди первоснежные нравы
Чистой невинности. Сердце твое не впитало ни капли
Яда от пришлых народов. Святой простотой оно дышит.
Дольше, чем зимнего снега покров, в сердце май зеленеет,
Дух твой высок ещё прежде, чем вешние чувства возвысят.
Чу! долгошумные ели оракул тебе прорицают,
Что скоро станет светлей, и сибирские льды разойдутся.
Еще облаками болотный туман лежит у подножия неба.
Что, как надежда, прекрасна луна над заснеженной нивой,
Солнце проглянет из ночи глухой человеческим оком.
Верно, божественный дух над землёю безвидной, полярной
Вечный и вольный, смеясь над пространством и временем, нёсся.
Сердце поистине чувствует здесь, над бурлящей Вуоксой,
Так же Любовь и Творца, как на Эльбе оно ощущало.
Может быть, гроб и в песке глубоко, но на скалах недвижных
Вера покоится финнов: колени во мху преклоняя,
Молят они о ягнятах, укутанных тёплою шерстью,
Словно бы поле под снегом… Сочувствует Благоподатель
Страхом внушённой мольбе, им ведь, финнам, лишь Юмала – Бог.

Ах, и в застывших сердцах с кровью рвётся горячее нечто,
     Будто бы мёрзлый металл тёплой рукою задет!
[21] Северный ветр лишь скользнёт по слезе, как она леденеет,
     Вроде, дорога на юг – тут же назад повернёт.
Жизнь и в затишье недужная. То-то глаза чуть мерцают
     Матовой бледностью здесь, склепа сродни фонарям.
Все эти бури гнетущие, гнущие кроны лесные,
     Держат душевный полёт, тяжкой доводят тоской.
Бьётся в груди каменеющей сердце, но раны едва ли
     В нём исцелятся, когда окоченело оно.
Стоны скорбящей души так и слышатся мне в глухомани,
     Родины облик моей здесь вижу – будто в гробу.
Ах, вот развеялось лето, шумят перелётные птицы,
     Тянутся в милую даль, в мягкий и ласковый край.
Как бы и сердце моё взмыло вслед торопящимся крыльям! –
     Сломано, падает вниз, к зимогрозящей земле.

Знайте, собратья, друзья мои, племя от корня Туисто,
Огненно в нас вдохновение сердца на южных пределах,
Если же вдаль от ствола отнесло семенами святыми –
Укоренимся на Севере. Ветви взрастут золотые,
Почки цветочные выманит тяга к лугам живописным;
Вызреют, к солнцу и дню обращаясь, плоды наливные
С глупым туманом в боренье, со штормом, со смертью природы.
Звёздные высокосвято взметнутся в ночи мириады –
Вечного Света свидетели с той стороны чёрной Ночи,
Мне Орион там помашет, и взор затрепещет, смиренный, –
О, мне грядущим божественным мир сей суровый предстанет,
И горячо вас прижму тогда к сердцу, любя всех, как братьев,
Будь вы Туисто сыны или Феннии внуки, России надежда.
Пусть, возносясь к царству света святого, к надмирному миру,
Мы позабудем пески у подножья. В лапландских пустынях
Или на Инде под пальмой людское дыхание веет –
Дух вездесущ, равносвят, ведь вселенная – наша отчизна.
У бытия две короны всего: добродетель и мудрость.
[22] Нас – но и Северной сферы достойных сынов увенчают.
Пусть же потом гроб спокойно везут в путь над лапником хвойным,
И окаймляет чреда чёрных елей заснеженный холмик.
Крест деревянный означит покой после жизненной битвы,
Мы же, едины под камнем, забудемся сном беспечальным.
Будут годами скользить облака над холмами немыми,
Небо возложит над ними полнощные розы сиянья.
Но о бессмертии птички Германии песнь прощебечут!
Над погребальною урной, ликуя, как пылкое пламя,
Дух просветлённый, блаженный осветит грядущие ночи.

Ofta här kommer till ön Proteus, ohygglig havsgud. –
Honom måste du fängsla. – Han blidkas inte med böner.
Ta honom medan han sover, håll honom stadigt,
till dess han öppnar sin mun och ger råd om din fortkomst.

Sky detta land, Sånggudinna, ty här, här möter du aldrig
          doften av palmer och sol, dånande bränningar blott,
sorgsånger blott hör du här ur flyttfåglars klagande strupar.
          Vimplarna spetsas som spjut, drivna av vinden från norr.
Varnas du inte av braket, när sjöarna krossas mot skeppet,
          inte av nordpolens is, inte av dödsrikets natt?
Lyssna till ugglornas skri, till de suckande kärren, till stormens
          rassel i nerisad skog, trolltrummans rungande röst,
bruset från floden, den stygiska, niofalt ringlade Vuoksen.
          Ser du hur solens klot, bleksiktigt, hånande ler
åt Deukalions stenar, det hårda kringkastade släktet –
          och i all ödslighet slår hjärtana, känslornas hem. –

Ändå! När skogarnas guldbruna mossar, norrskenets flammor,
himlens vandrande stjärnor, våryra fåglar kring skeppet,
bruset i Sundet sjöng ut sitt välkommen till Östersjöns portar,
glänste mitt öga, glödde mitt hjärta som morgonens rodnad.
[4] Sirad med åkerbärsrevor och doft av blommande ängar
klingar emot mig harpan av björk som en porlande källa.
Väinämöinen, den gamle, spelar och dimmorna skingras,
klipporna jublar runtom och ödemarken står brudklädd.

Granarna själva står där som dunkla bilder av sorgen,
          höljande stigen med barr som gör den vansklig och hal.
Fly! Du kan halka omkull i en kjusa så mörk som en midnatt.
          Slingrande växter tar tag, enarna sticker dig vasst.
Uvarna hoar, sumphönor flyger upp med stort oljud,
          tissel och tassel av barr fyller med ängslan din dal.
Torra, enbenta, spruckna, med vilt uppstående hårväxt
          gapar som gastar av natt stammar med fasliga hål.
Skrovlig och lövlös, full av kvisthål och skäggiga knölar,
          ligger ett otroligt träd, kullvräkt av stormen en gång,
tvärsöver skogsstigen, omslingrat av en skogsbäck, en grumlig;
          ut ur en ruttnande gren jäser en giftig sorts svamp! –
Vissnade björkar kantar en glänta uppfylld av aska;
          rykande ännu och svart ligger där marken förbränd,
lockande till sig åska och fasaväckande blixtar,
          bringande ond och bråd död ner till den kolsvarta natt.

Men, käre vän, jag är verkligt betagen av skogarnas söner,
som sedan urtiden sökt sig skydd på grangröna åsar.
Redan i uråldrig tid gav granen åt fäderna skugga,
stammarna strävade högt mot molnen och stöttade himlen.
Se, hur topparna vajar i vind och vrider sig undan,
allt medan lugnet råder under de susande valven.
Doften av kåda är stark och marken sållad med kottar.
Tjäran skeppas långt bort, och de väldiga masterna vajar
ända till britternas krig på det vilda oändliga havet.
Barren strödda i förstugan gör den snygg och ger frisk doft.
Granar med släta rötter gör klangen god i pianot.
[5] Kvistar blir strö under djuren och ger en skönt doftande olja.
Sötbark som samlats för nödår lockar myror i hopar
(sjudes i frätande giktbad) – barr och harts i förening
säljes som rökelse, puppor är näktergalsföda.
Här prasslar alar också med brunaktigt krusade kottar,
som när de bränts till kol kan blandas i dundrande pulver.
Björken, lövrik med silvervit stam och gula små flätor
spirar frodig ur fädernas aska och ger såsom olja
smidighet åt det läder som juft eller ryssläder kallas,
samt ger som björkvin bättring åt dem som lider av skörbjugg.
Knippen av kvistar av björk gör förunderlig verkan vid svettbad
särskilt när mulliga tärnor med dem piskar karlarnas bakar.
Täck gärna husen med tak av aldrig ruttnande näver,
samla i konstfärdigt flätade korgar därav dina skogsbär,
lägg ut skopor av näver vid alla höängars källor –
men vad som framom allt annat hos björken är värt att berömmas,
det är masurn från Kronoborg, som vuxit bland klippor,
högljutt prisad med rätta bland alla världens nationer.
Skaffa dig möbler av den, behandlad av snickare skickligt.
Dåligt är inte svedlandet heller, den bördiga askan,
glöden som rödmålar skyn och glimtar till mellan träden.
Skogar och fält kan den hölja i kväljande rök genom natten.
dock ur stoftet stiger förklarad en stolt fågel Fenix:
mjölkvit råg, borstigt korn och även den burriga havren,
rovor med råttsvans och ljusa knölar, som Drake sägs ha hitfört.
Plogen rotar därnere med dubbla spetsar på billen.
Kokorna krossas till stoft av den oemotståndliga välten.
Mycket krävs det av människan – hårda är elementen;
Sätten är många i kampen. Stor brusar skogen, och åskan
uppsamlar glöden, men blixtarna bränner dunster från kärret.

Gott! Du ger sankmarken, landet, ett namn, det är Kärrland.
          Och sedan tusentals år jäser sumpmarken här,
[6] ruttnande kvistar och barr, löv, under tyngden av snön
          breder ut mögel på allt. Bottenlös, svekfull och blind
lockar mossen med runtomdansande irrbloss. Av bären,
          vissnande på sina strån, släcks knappast fåglarnas törst.
Aldrig uppsuger solen giftet på tjärnarnas botten,
          aldrig tar nordan reson, lugnar sin vinande vind.
Här ruvar kaos för evigt, beslöjande skogen om kvällen,
          klär den med dimmor i blått. Djupt ur en vassbeväxt pöl
jäser det ruttnande liv och blir svåra sjukdomar sådda.
          Brummande, argsint och rått svärmar bromsarnas här;
myggorna i myriader förpestar boskapens dagar,
          skockas som moln ovanför, dagen blir rodnande skum.
Vrålet från plågade hjordar rullar långt genom skogen.
          Grodorna stämmer upp sin eviga kurrande sång.
Ur det flottiga djupet i denna ruttnande öken
          dyker där upp i sitt slem något som liknar en orm,
guldfjällig överallt och alltid med giftblåsan redo.
          Ack, om plöjaren trött hittat en murknande stock,
lutat sitt huvud mot den – med detsamma är odjuret framme,
          tungan letar sig svart, kluven mot sovarens puls.

Men se där virvlar det fram ur silkesomlindade puppor
mångfärgat liv, i månskensnätterna hör du här surra
bin som försenat sig. Gräshoppor spelar på bukarnas trummor.
Skalbaggar, nattflyn färdas. Läraren leder med håven
redo elever runt kärret, kring hattarna cirklar det flygfän.
Ner från buskarna rycker han daggdroppar, blommor och larver,
håriga feta, för att i förstoringsglaset studeras,
så även sländor, skimrande blå och smaragdögda, trolska ,
ser hur på vattnet långbenta myggor far som på skridskor,
simmande skalbaggar släpande med sig blad utav vide.
Även bruna påfågelsfjärilar gläder hans ögon,
[7] svärmare håvar han in till ollonborrarnas fasa.
Där en Auroras vingar, rodnande, gröna som havet,
Gyllne Apollo är där och en mångfald färgade flygfän,
alla fladdrande runt kring honungsbärande blommor.
Nära intill blommar andra olikdoftande örter,
rötter finns som mäktar ge lindring åt mänskornas smärta,
eftersökta av apotekare; många slags svampar,
riskor, toppmurklor främst, de fattigas torftiga skogsmat.
Ej långt från islandsmossan ses röda svällande smultron,
lingon och hjortron och hallon, och blåbär, blåa och svarta.
Men till purpurröd punsch, till mos och i många slags bakverk,
liksom till läskande saft om sommaren brukar man tranbär.
Främst dock är åkerbäret, Fennias älskliga skogsbarn,
persikofärgat som moget, den första blomman i Kaos,
spirad i tiden ur tårar av glädje, den gyllne Auroras,
blyg bak en kullfallen trädstam, en bild av anspråkslösheten.
Hetsande kryddor får bären av stoft från sveden i skogen.
Ofta nog läggs de kärleksfullt fram på namnsdagens festbord.                                                                                                                                                                                                  Makalös lisa ger de åt arbetsfolket vid slåttern.
Makalös är också mängden av blommor som växtriket bjuder:
klarröda gökblomster, azurfärgade förgätmigejer,
svärdsliljor, vita som silver, gyllene krokus och frostens
snövita stjärnor, blå hyacinter och maj månads klockor
knutna till stora buketter som prydnad för staden om söndag,
linets blå ögon, växten som kläder folken i världen,
sist den mystikens blomma som plockas vid midsommarelden,
allt medan sånger och danser pågår på midsommarkullen,
blomman, vars mjölksaft svalkar de giftiga betten av huggorm.

Hemska natur! – Inga fjäll, som kan vidga blickar och hjärtan,
          allt är så dvärgaktigt smått, ofullbordat och halvt.
Inga molnhöga berg med toppar som når upp till himlen,
          sten blott med lavar runtom, trädlösa kullar av sand.
[8] Klapperstenar och grus och äckliga högar av bråte
          uppfyller törstiga fält, uttorkar kullarnas mark.
Uppe på höjderna hänger stenblock som fordom har spolats
          fram av en forsande ström, stigit från sankare mark.
Finnarnas ljushyllta fäder färdades fordom i stockbåt
          där som de unga i dag plöjer en vikande skog.
Knappast kan eld eller järn spränga över hängande klippor,
          stenar kan tvingas att ge mänskorna dock deras bröd.

Så fördelade himlen, den goda, de dödligas möda,
härdande deras ande med sorger, hållande sömnens
slöhet borta från dem. Ty arbete utkräver jorden,
arbete tämjer den även. Slit och dröm om en framtid!
Stegvis fram mot den gyllene tronen, stoppad med mossa!
Väl icke upphöjd såsom i Schweiz på toppen av alper,
dock på behagliga kullar med rökelsedoftande växter,
och bevars, med sin egen glans, icke solens; jag tänker
icke på asbest, det eldbeständiga flisiga ämnet,
icke på rika ådror av järn eller bly eller koppar,
icke på lättframkomliga vägar, de resandes trevnad,
icke på branta klippor med ränder av purpurröd marmor,
utan på det som bäst sägs ut av den skönaste konsten:
Ty på ett block av granit regerar den evige Peter;
under hans blickar går rikets elit på stranden av Nevan,
upp ifrån intet stiger ett tempels praktfulla bygge,
mästerverket av marmor, forslad hit från Karelen,
domkyrkan tillägnad Herrens heliga moder av Kasan,
ståtlig som åskgudens tempel i Rom, med höga kolonner,
som majestätiskt höll kapitälen högt över marken,
högt över jorden, högt över alla dödliga mänskor.
Liksom en kejsarkrona blev de sin herre till ära.
Så byggde han åt sig själv en ingång till odödligheten,
ty där de står skall de stå i tusende år, oberörda
[9] hur än tiderna skiftar, upphöjda, väckande häpnad
hos varje främling, som tycker sig höra heliga körer,
skåda en forntida himmel, ty tusende tårar av andakt
flyter under kupolens valv som brinner av stjärnor.
Så förtrollas en värld genom tiden av Fennias stenar.

Vattendragen – tänker du alls på de svekfulla sjöar,
          som svämmar över så lätt, som förstör åkrarnas växt?
Eller på älvarnas fall från källorna till sina utlopp,
          Som inga fartyg fördrar, ruvar på kantring och död?
Gruvligt förvrider de ständigt uppstigande dimmorna himlen.
          Molnen med svällande buk, hopade över varann,
blandas av stormen till kaos och mörklägger höjder och dalar.
          Bränningen, splittrad och spridd, ger aldrig någonsin upp,
Vill Oceanus då aldrig lämna sin skummande strandbädd?
          Sjögången mal bara på, åsklikt mot grusiga rev,
som för att dyka i stormen ner under klippornas virrvarr,
          medan till lämningar bryts småbåtar, master och skepp.

Leve de flytande strömmarna, leve ni järnbärarbäckar,
en gång till bad eftersökta, fyllda av krasse och gungfly,
rikt försedda med pärlor som fiskas i rötmånadstiden.
Leve de närande vattnen, fulla av fjälliga väsen.
Se hur där lyser på havet båtar i mörknande kvällar.
Torrveden flammar på galler, fiskarna sover i vattnet,
medan den ivrige fiskaren svingar likt Neptun sin treudd.
Djupt ner mot stengrunden dras de tungt belastade garnen.
Fångsten hemförs sedan i säckar, fyllda av braxnar,
abborrar, slingrande nättingar, inte minst sillarten strömming,
torsk och, på sandgrund, foreller, slemmiga ålar med små fjäll
gyllene rudor, sylvasst tandade gäddor och kräftdjur,
silverlaxar ibland, men dessa fiskas av munkar
mest från klostret i Ladoga, dristigt på gungande pålverk,
[10] eller på flottar mitt i den skummande Kymmeneälven.
Leve ni, landets blå ögon, ni vänligt blickande sjöar,
med ögonfransar av säv, i mörka, skuggiga skogar.
Sommartid skänker ni svalka och avvärjer sjukdom som kvalmet
framkallar, drottningen Saimen främst, med skogklädda öar.
Ser du där borta på berget reser sig, skuggad av granar,
kyrkan, bred över buken, med höga smalnande skuldror.
(Inne pryds den av älghorn, björnhudar samt sniderier.)
Sorgmodigt klingar i morgondimman den klämtande klockan
ut över sjön, där lantfolket färdas i gungande båtar.
Runtomkring flyger måsar och olika dykande fåglar,
folket sjunger högljutt till årornas takt sina morgon-
sånger och stöter obekymrat på stenar i vattnet;
även om nordan brusar i seglen, räknar de vågor,
tittar på moln, ser fiskar i djupet och speglar sig däri.
          Hälsad vare du med, du dånande Vuoksen, en bild av
urkraften, närd av nordpolens snö, du bryter dig genom
porten av berg och drar som en storm genom mossar och marker.                                                                                                                                                                            Scenerna växlar, där dansar ur sammanträngda passager
spillror av småbåtar fram mellan trasiga klippor i skumsnö.
Framför dig driver du dimmoln igenom mörknande skogar,
stundom förlorar du dig som virvlar i ödsliga mossar,
stundom störtar du dig från avsats till avsats bland klippor,
eggad till vrede söker du ro i den svalkande dalen.
Men så samlar du dig och förnyar din jäsande vrede,
nu bär det av med fart mot Imatras dånande skumhav.
Ovanför skogen stiger en jättelik stapel av ånga,
lika dramatisk som moln som Noak en gång kunde skåda.
Dånet är värre än vrålet från vilda hjordar av lejon,
död och förödelse bådar det visst i de dödligas öron.
Men träd närmare hemligheten i skymmande snåren,
där som det vattenblå diset står och stjärnorna dansar,
klara som glas, och där pärlor och sand inblandas i dimman.
[11] Se hur liksom i kramp de skakade stränderna bävar.
Kullerstenar rullar omkring i den dånande klyftan.
Pressad av vinden ner emot avgrunden skriar en duvhök.
Stupade träd dras med i det svindlande svallet, kadaver
skymtar av björn eller varg. Men hur skönt ändå att beskåda.
Där hoppar silvergrå laxar i övermodiga bågar.
Forsen förvandlar vatten till mjölk vid den mossiga stranden.
Lummiga öar gungar i bruset med blommiga segel.
Majbräknen nickar på stranden, hängbjörkar lutar mot vattnet,
grenarna fångar som ull det flygande skummet från forsen.
Vida omkring fylls trakten av viltharmoniska toner,
men när polarfrosten stillar strömmen, uppstår av isen
nya högtidliga klanger likt klockor, och tusende speglar
blixtrar i solen. I vida färgade halvcirklar spänns ett
fyrverkeri över floden, ett tecken uppsatt på himlen
att mellan mänskan och Gud ett förbund skall evinnerligt råda.
Men vad säger den hjärtlösa floden till mänskornas hjärtan?
Genljuder det i örat på själen? Det fladdrande håret
reser sig, anden vill störta, men upprörd stiger den åter,
se, så bryter sig livet, en ström för den virvlande viljan,
sjuder av känslornas glöd, skummar av bortkastad vrede.
Men under tidernas gång ställer det mäktiga ödet
lugnt däremot sitt stenhårda bröst; som hjärtat förintar.
Blåsorna spricker, upp stiger anden som skimrande dimma,
upp mot himlen, förenas med själens regnbåge , sjunker
därefter neråt som mildaste regn, befruktande stranden.

Men se, där lufsar björnen, skogarnas grymmaste odjur,
          grovt tillyxad och vild, ut från sitt bergiga bo.
Väldiga tänderna gnisslar i gapet. Med blodsdåd i blicken
          smyger bland buskar och snår besten i dimmorna gömd.
Myrens bedrägliga fly, för det är hans ramar som gjorda.
          Tålamod har han i mängd, vintern gör hjärtat starkt.
[12] Saligt vrålande, full av testar och isiga tofsar,
          tumlar han upptänd av brunst in i björninnans famn,
till den mest häftiga älskog i skogens nattliga salar.
          Stundom vrålar han argt, när han ur sömnen har väckts,
byfolket samlats med spjut och han har blott kort väg till döden,
          tittar han skyggt under lugg, suger han rådvill en klo,
kliar han sig bakom örat som ville han tvätta sitt huvud,
          slänger en man mot ett träd, då finner spjutet sitt mål;
där ligger besten i snön och vältrar sig tills han förblöder.
          Av dessa raggiga djur, kända för rov och för mord,
travar rätt många långnäsor runt som fasliga plågor
          magra, begivna på blod , jämnt i vårt sorgemoras,
Värst är ändå, vild såsom döden och glupsk såsom graven,
          vargarnas skonlösa sort. Hemskt, när en rasande flock,
lockad av lammens bräk mitt i brinnande kall januari,
          ylar ur hungrande hals, ruskar sin rufsiga ragg;
lodjur jagar de ömsom med nattgenomlysande ögon,
          ömsom en räv med mustasch, ömsom en bortsprungen hund,
ömsom en storvuxen, vindsnabb älg, som har kommit från Lappland
          rustad med skovlar till horn, bärande skottsäker fäll,
ömsom en buskgenomhoppande hare med klappande hjärta.
          Stundom smyger de sig in till en ladugårdsdörr,
rusar mot kossornas juver, hugger en diande spädkalv.
          Vargarna skyr inte alls lukten av ruttnande lik,
gravar har de grävt upp och med hädangångna i svepning
          flytt över gravgårdens mur hemåt med mat åt sin kull.
Pisksmällar, skrammel med kätting skrämmer inte bort vargen.

Gudarna brukar se till att det onda vägs upp av det goda;
hetta av svalka, värme av köld; de farliga djuren
gör genom döden överlevnaden möjlig för människan.
Klädda över dig själv ger rovdjurens pälsar dig värme.
Brumbjörnens väldiga ramar blir den mest smakliga måltid.
[13] Nytta gör även skinnen från dem som tog de små lammen,
skinn av den tigerliknande lon och fällen från älgen,
alla har en gång beskyddat fädernas länder och anklar.
Underbart skönt känns det, när du i Norden, i vinterbeklädnad,
alltmedan norrhimlen strålar av flygande flammor från issjön,
åker med fötterna omslutna av en fotsack av björnskinn,
fruktad av hästen som känner dess vittring. Skinnen av vesslor,
mårdar, samt lustiga ekorrar, vanliga särskilt i krigstid,
smeker kvinnornas skuldror och smäckra halsar på färden,
medan en slöja ger skydd mot marssolens brinnande avund.
Kvinnorna åker i Finland till kyrkan i målade slädar,
där de små barnen är prydligt klädda i pälsverk av modern;
ofta viskar hon dikter om kärlek för lintotteliven.
Se hur lantmannen höljd i brokiga kläder av pälsdjur,
andlöst smyger från träd och till träd i vårnattens kyla,
alltmedan tjädern med grönsvartglänsande bröst väser verser.
Stundom vilar han tyst på en björnhud i kojan av granris
tills någon orre i parningsyra får syn på bulvanen
uppe i trädet, sänker sig ner, beredd att i tvekamp
slå konkurrenten, glödande röd lyser kammen på tuppen,
vingar och stjärt spärras upp till mått som kan avgöra striden.
Inne i huvudstaden, i takt med de rullande hjulen,
rullar en handel med allt vad ödemarkerna bjuder,
där prålar muffar och pälsar och kragar, för sådan är seden,
ända tills Östersjön kastar av sig isen om våren;
så hålls magarna varma och huvudknopparna friska.

Nej, tala inte om kölden, yrvädren i januari,
           kraset av bristande is, luften som vrids som i kramp.
Snö i laviner rullas där fram av sibirisk orkanvind.
           Nu är det nätternas natt, dagen en rodnad i öst.
Kalla, förfärande skuggor kastar de lövlösa träden
          över en likklädd natur, stelnad i döden för gott.
[14] Skogarna står som i sorg, polarvinden viner som alltid.
          Nattetid stiger det upp suckar ur skogarnas bröst.
Dova, skrämmande, skott skjuter stundom de köldsprängda träden,
          isarnas yl när en råk bildas liknar en hunds.
Hjulet på kvarnen i dalen har längesen slutat att klappra,
          vintern har med sin is hejdat det, liksom när
döden övertäcker det klappande hjärtat med graven.
          Allt man kan se, när en by ligger inlagd i snö,
är en stigande rök, som är upplyst av gnistor från spånor,
          utanför ingången glor skaran av halvklädda barn,
stormar det, ser man sotiga ansikten genom en rökglugg;
          fadern, med körslor på gång, piskar sin svettiga häst.
Blodröd i bringan av ispilar från den tjutande stormen,
          blind av den yrande snön banar sig posthästen väg,
piskad av mannen som kör, en trög och mest sovande lantman.
          Färdvägen drivar igen, snön plånar ut alla spår.
Vandrare som gett sig ut i stormen blir vita statyer.
          Allt som jag ser är som klippt ur en beklämmande dröm.
Hård som vintern och kölden är också mänskornas levnad;
          pulsarna klappar svagt, söderns blom vissnar bort.
Gripna av svårmod böjer träden ned sina hjässor.
          Stjärnorna hänger i skyn bleka som flingor av snö.
Spöklika väsningar hörs från fläktar som går i det tysta,
          visa gamlingars tal handlar om alltings slut.
Så grubblar mänskan sig fram genom livet i päls, medan hjärtat,
          tyngt av sin ensamhet snart speglar naturens död.

Nej, blott förvillade ögon ser den skövlande vintern,
vars förstummade värld lockar fram förstämning och allvar;
liksom en insomnad brud blir iklädd oskuldens liljor,
så sover marken. Fullmånens klara bländande strålar
och myriader av leende ögon uppe i höjden
vittnar för oss om en gladare himmel i nordpolens trakter.
[15] Se hur det lyser i västerns hall! De bestrålade molnen
bygger ett tempelvalv av solens glödande guldklot
Purpurfloder strömmar som bjärta girlander av sanning
ner för att lysa upp jordens allvarsmättade klädnad.
Uppe i bergen står, lika allvarsmän, gamla granar;
raka, med högburna huvuden, bärande rosiga kransar,
står de och ser på den sjunkande solen, i grenarnas spetsar
hänger kristallklockor, rena som daggen i känsliga ögon
tidigt om våren, men frusna med åren till diamanter.
Solens färger bryts runtomkring dem i magiska bågar,
gnistorna ter sig för ögat som luftens darrande danser,
granarnas gröna färg friskas upp av det gnistrande ljuset.
Skräcksköna scener ses, när av stormen gisslade vågor,
radade över varandra fryser till isiga stycken
plötsligt – ett kaos av förut aldrig sedda ruiner.
Men över klyftor och vallar färdas finnen på lapska
snöskor, sökande sälar, gömd bakom glänsande isblock.
Kuber av is kan han såga ut som ger källaren kyla.
Stora hål tar han upp för att dra den väldiga noten,
varmed han fångar högar av fisk som stelnar på isen.
Andra röjer upp väg med sin konstfullt vinklade snöplog.
Vildmarken är bebodd, där smyger en räv med kometsvans,
kråkor hoppar, och ofta en gammal långörad harpalt;
Vida omkring flyger flockar av skamlöst skränande korpar,
stålblå, glänsande skator och skifferfärgade kajor.
Hackspettssläktet kan konsten att hitta i barken på träden,
eller i gärdesgårdar och störar nerfrusna puppor;
sidensvansar och korsnäbbar sköter kärleksbestyren
i januari, sparvar och finkar kämpar om kornen
utanför logen; alléer visar i landskapet vägen,
var den har gått, innan snöstormen sopade bort den.
Lantgårdens slädar susar där fram mot en väntande testund.
Men där som sjön är täckt av isglas skönt marmorerat,
[16] genomskinligt , kristallklart, flyr små fiskar av skrämsel
undan för medarna, själv ser du ned i en hotande avgrund.
Stjärnorna leder dig hem, och ett blodrött flammande norrsken
målar rosor i snön, på uppdrag av magnetismen.
Granarna dansar mystiskt runtom, och pälsklädd i släden
söker en vän sig närmare sin väninna i pälsverk.
Spröda bjällror pinglar melodiskt i svansen på hästen.

Glöm inte att den stjärnbild vi bor under är Stora Björnen;
          nattens envåldsregim sveper i sorgmantel oss.
Häftiga majregn trummar hårt på smutsiga lappar,
          från vilkas trasiga kolt vintersnön spolas bort.
Skydda de knutna knopparna väl för den snoende nordan,
          blomstertyrannen får lätt knoppar att skrumpna ihop.
Dunkelt flammar i tjärnarnas botten kärlekens fackla,
          fåglarnas klagosång hörs ur deras fullsatta bon.
Två slags årstider finns under polen: vinter och sommar.
          Knappt hinner sommaren hit innan frosten slår till.
Södersidan är het, man kan stiga på solheta klippor,
          medan i klyftor i skog, snödrivor dröjer sig kvar.
Knappt har grodornas, hesa kärlekssångkörer tystnat,
          innan vissnande löv täcker lövskogens mark.
Ingen silvervit fårskock syns på det regnblöta betet,
          bara ett bökande svin söker bland rötter sin mat.
Nätternas väta och torka, himlens växlande gissel,
          härjar på åker och äng, grödorna ruttnar snart bort.
Hösten har inga sånger, vinrankor, grenar med frukter,
          skänker oss här ingen tröst, ger ingen skugga ens mer.

Sant är att under snötäckta stenar lever naturen
ensam och tyst, och dött tyckes hoppet om grönska.
Trefalt stiger jublet, när maj slår upp ljusblåa ögon,
dörrar och fönster smyckas till vår med doftande björklöv.
[17] Efter tre stormar bryts isarna upp, och det dånar, när flaken
bryts mot varandra, som mäktigt klingande pukor i djupet,
strömmar störtar sig sorlande, brusande ner ifrån bergen.
Ner från taket av näver droppar det tårar av silver,
liksom från gamlingens skägg av återuppståndelsens glädje.
Tätt intill snörikets rand står redan mängder av blommor,
segrande, stolta; gravarna göms och döden får ledigt,
timmar blir skapelsedagar under den strålande solen.
Skällorna klämtar igen, och boskapen som har stått inne
drivs av kvinnor med särskilda ramsor och sång ut på bete,
där den med olika läten kan leka parningens lekar:
bölande bråkiga ungtjurar, parningsvilliga kossor,
fölet med smidiga lemmar, den allting ätande geten,
stångande bockar med skägg under hakan, ulliga tackor,
borstiga svin med triangel på nacken, som hindrar att stängsel
genomströmmas – och slutligen gässens otaliga skara.
Uppsluppna ungar väntar tills flickorna söker sig hemåt,
då får de vatten slängt över hjässor och nackar! – Se lärkan
uppe i skyn, den är här nu, och domherrn med rosor i barmen,
svalor med kritvita bröst cirklar runt, en jublande sångkör
samlas igen till en fest från alla ändar av världen.
Längstifrån kommer av alla ejdrarna, när de styr norrut,
långa kedjor av dem störtar ner på grönskande sjögräs.
När sedan leken är slut, sliter honan dunen från bröstet
redande till ett bo för de kommande gulliga äggen.
          Dig som blott skådat sydliga nejder, dig vill jag leda
hit med förbundna ögon, och plötsligt lossa på bindeln,
då får du gissa namnet på landet där du har hamnat,
där du ser fälten vila i midnattssolens belysning,
alltmedan rodnaden viker i öst för en blodröd i väster,
och den oändliga himlen, det saffransfärgade täcket,
skiftar emot en ljusnande dag. I lekande dimmor
[18] sluter sig skogen. Fågelsträck i den pärlvita höjden
drar som små prickar förbi. Och småkryp klättrar i blomstren
ledigt, i vattnet blommar månens nyvakna skära.
Klockan är två och nu spelar redan fåglarnas strupar,
sången blandas med forsarnas brus, men andar och änglar
stiger i flammor upp mot den tysta kärlekens fristad.

Nej, jag har mer att säga! – Bland berg som väl ingen besjungit
          vill du se smutsigt folk, mer strävbröstat än sten?
Se där ett otäckt mänskodjur nalkas i nordlandets marskog,
          anskrämlig till sin gestalt, mumielik men vid liv!
Ansiktet skiftar i gult och är därtill som fläckat av järnrost,
          tobakens vidriga stank står ur en pustande trut,
blicken är tvär och förråder en nedärvd, surmulen tröghet. –
          Denne är markernas kung, äkta son av sitt land.
Stel som en istapp tycks den trögtänkta lunsen till lynnet;
          oföränderligt trist släpar hans levnad sig fram.
Vildvuxna, smutsgula testar täcker den fårade pannan,
          och ur hans kantiga käft bakom ett tvinande skägg
ljuder i entonig klagan språkets dystra vokaler.
          Sådan är hans natur: grov och av oskönhet märkt.
Hu! jag ryser för stugan, med springor där svalorna svirrar;
          inne på golvet av sten snarkar ett naket barn,
mitt bland grisar och höns och flagiga högar av dynga;
          nattetid dimper det ned kackerlackor i mängd,
ävensom vägglöss ur bjälklaget. Höljda i trasor
          sitter husfolket där, tysta och skugglika mest,
eller grinar ur mörkret ut genom gluggen mot solen.

Visst tyngs pannan av många bekymmer som även blir barnens,
nog vill ögonen rinna och tåras av svidande stugrök,
men även redlighet, även förnöjsamhet talar i blicken.
[19] Se, där står några andtäppta gubbar som hållit ut länge:
böjda av blåsten som viner på röjningen, skinntorra, stilla,
mumlar de dovt om möda och knapphet, och plågor från ovan,
och hela kroppen speglar ett uttryck av ängslan i själen.
Se, där hänger en grovsydd skjorta på stören vid bastun,
vem kan räkna de droppar av ångestfull svett som den torkat?
Oroligt gärdar de om sin ynkliga åker med stolpar;
under den ändlösa vintern tryter nämligen fodret,
och när dagsverkeskvoten är fylld har kornet förfarits;
sålunda svältfödda tuggar de innerbarken från björkar.
Gästfria är de sitt armod till trots, plockar skogsbär i dälden,
mjölkar sin endaste ko, och bjuder vandraren vänligt.
Misstro dem inte, de hunsade som av sitt torftiga kosthåll
dignar utmattade ner på den girige godsherrens mosse,
där genom osund luft och den jäsande våtmarkens mögel
skörbjuggen drabbar dem lömskt och de skakas av skrällande hosta.
Kom, titta in i en fyrkantig stuga som skuggas av granen,
skonad som heligt vårdträd av yxan i hundra år redan.
Skönhet bor knappast i stugorna här, men likväl en viss trevnad;
den som är öppen för mänskliga ting och har kärlek i hjärtat
finner ett folk som är gästfritt, enkelt, patriarkaliskt.
Hör, där snurrar ju spinnrockshjulen lin fint som silke;
vävkunnigt kvinnfolk gnolar vid spolen kvällen igenom,
allt medan lammull härvlas till kläder åt elända sjömän.
Flickorna håller vaggan i gungning med handen på kuren.
Andäktigt högläser fadern ur Bibeln i skenet från pärtan
(Skriften känner envar), medan andra flätar på korgverk,
binder maskor i nät eller bänder ett motspänstigt krumträ,
Somliga täljer sig slevar och annat dylikt av björke;
men emot halmen på tröskgolvet smattrar omutliga slagor.
Dock kan man lockas till gamman och stampande dans av en fela
timrad av spelmannen själv, och fria från hämmande snörliv
[20] skuttar de, Nordens blonda och blåögda, uppnästa systrar.
Under vadmal grå såsom haren i vinterpäls svallar
fylliga barmar, och prytt med brokiga band flyger håret
kring deras axlar, medan de frostnupna kinderna glöder.
Men omkring dem står tjockbenta moror iförda pannband
gjorda av papp, och toppiga mössor behängda med tränsar.
Se dem dra fram i oändliga rader till kyrkan vid högtid,
rena och pyntade så att de riktigt glimmar i solen,
män liksom kvinnor i sidled i sadeln, med fölen i följe! –
Hell dig, du lyckliga folk! än bär du trots sotsolkig klädsel
djupt i ditt tölpiga bröst den oskuldsfullaste renhet,
liksom av nyfallen snö. Inga folkslag på vandring har drupit
gift i ditt hjärta, ännu är enfald er heliga prydnad.
Liksom er majmånad dröjer att kasta snötäcket av sig,
likaså höjer sig anden hos er först när vårkänslor varsnas!
Lyssna och hör vad orakelspråk talas av åldriga granar:
snart blir det ljusare, snart skall Sibiriens isskorpa sprängas.
Än ligger töckniga dimmor på mossen för himmelens fötter.
Men liksom frommare hopp kan förvandla månsken på drivan
så att vårt öga tycker sig skåda solen om natten
tolkar du gärna nordlandens torva som själva Guds ande,
som ju är evig och fri, som flyr elementen och tiden.
Tro mig, det hjärta som där blickar ned i den skummande Vuoksen
känner kärlek och Gud liksom hjärtat vid stranden av Elbe.
Kistan må sänkas i sand, men på hälleberg har de
grundat sin fasta förtröstan på den inför vilken de böjer
knä djupt i mossan, den som ger lammet den värmande ullen
liksom marken dess snö, och icke som godsherren ogint
snäser åt ängsliga böner till honom – honom, Jumala, Gud.

Ack, dessa frostiga hjärtan som river ett varmare blodigt,
          liksom när handens hud låder vid frusen metall!
[21] Nordan allenast torkar din tår, eller snarare isar,
          styr sin kosa mot syd för att snart komma igen.
Livet blir krankt här i tystnaden. Mänskornas ögon
          glimmar glåmigt och matt, gravlyktor i en grift.
Alla de stormar som vränger trädens kronor i skogen
          hämmar känslornas flykt, lindar i svårmod dem in. .
Känna kan man icke här, ej heller vill hjärtesår läkas.
          Stelt, bedövat och kallt klappar bröstet av sten.
Dock är det som om i vildmarken ljöd en själarnas suckan,
          som om ett skönare land här hade gått i sin grav.
Sommaren blåser sin kos och fåglarna flyttar i flockar,
          söker sig mildare luft, drar till en kärare trakt.
Ack, men mitt hjärta, som ville dem följa på ilande vingar,
          faller till marken stäckt, slaget i bojor av köld.

Vänner, bröder som kära mig är, ni söner av Tuiskon,
än håller södern sitt glödande grepp om vårt hänryckta hjärta;
må alltså heligt utsäde från den sydliga stammen
rotas i norr, och de gyllene grenarna frodas beständigt.
Innerlig längtan till fagrare nejder skall leda till blomning;
strävan till ljuset och solen bortom förstockningens dimmor
frambringa heliga frukter i kamp emot storm och naturdöd.
Och när den heliga n a t t e n sig välver, med stjärnmyriader
evigt vittnande om ett evärdeligt l j u s bortom mörkret,
och när Orion där vinkar mig till och jag bävar i andakt –
då tycks mig även Norden en dröm om en gudomlig framtid.
Ett vill jag vinnlägga er om, ni mina käraste bröder,
söner av Tuiskon, Fennias barnbarn, Ruteniens framtid:
när ni som jag går att söka det heliga ljusrikets världar,
låt oss då glömma vad stoft vi beträtt. Ty från nordpol till sydpol,
alltifrån Lapplands tjälmark till hägnet av palmer vid Indus,
brusar lika sakrala vår mänsklighets sånger – och v ä r l d e n
heter vårt hem, där v i s h e t och d y g d är tillvarons kronor.
[22] Må de oss kröna, ävensom nordlandets värdiga söner.
Kistor må bäras till ro längs vindlande, barriga stigar,
snöiga kullar må kantas av dystra och tigande granar.
Fridfullt kröner ett träkors graven och vilan från striden
högt på en ås, där vi slumrar i dess mineraliska mörker.
Tyst tågar molnen hän över höjderna dragna av åren;
norrskenet sprider sitt ljus över dem, som av rosor i natten.
Men om odödlighet sjunger Germaniens fåglar om våren,
och utur mörkret springer de fram som jublande flammor,
urnornas upplysta andar, att lysa den kommande världen.