Üks ja seesama võlv katab Russalka kuju Tallinnas samamoodi, nagu ta katab perroone ja raudteesildu Riias. Katab kartulipõlde ja õunapuuaedu samamoodi nagu piirivalvekordoneid ning kasarmuid. All lõuna pool lähevad kuusemetsad aeglaselt üle pöögimetsadeks. Ülal on Põhja-Jäämeri ja Valge mere kanal, mille tegemine nõudis inimohvreid rohkem, kui meie üldse arvame. Ülal on ka Karjala Kannas, kus veel praegugi vedelevad Talvesõja surnute luud. All mägedes asuvad Dracula loss ja Ceauşescu riik. Siledate mustade pöögitüvede vahel mäekülgedel keerlevad tohutud udupildid nagu uni ja suits.

Midagi toimub. Kaableid mööda liigub läbi õhu, vee ja maa salajasi käske. Paber kardab valgust. Kuuse- ja pöögimetsade, viljapõldude ning surnuhaudade, vanade tasandike, tuule ja saabuva pimeduse keskel seisavad inimeste eluasemed. Valged õunad kumavad puudes, nende seemned on juba pruunid. Viljad küpsevad.

Mida laias maailmas praegu tehakse? Mida teeb Brežnev? Kas ta joob sularasva, sööb mett peale ja läheb kahe kasuka vahele magama? Kas ta jalg tatsub ja suu matsub? Mis üldse toimub? Ja kus?

Mitte keegi ei tee häält. Vaikus ulatub ülalt Jäämere rannalt alla Doonau jõeni. Ainult ajalehed krabisevad. Veel voolab õhtu sünge hiilgus üle kadunud riikide, kus nüüdki inimesed elavad, kuigi seintel on kõrvad. Tädi Olga on oma silmaga suurt näljahäda näinud. Taresid ei laotud surnuid täis ega pandud põlema, nagu mõned räägivad. Alguses inimesed veel roomasid, pärast suri igaüks sinna ära, kus ta oli. Sinna ta jäigi. Enne surma inimesed ulgusid. Selle suure näljahäda riiklik nimetus oli avarii. Avariipiirkond pandi kinni. Salastati ära. Kes Olga sealt välja tõi, seda keegi ei tea. Olgale anti ühe surnu suhkrut lakkuda, aga miks surnul suhkrut oli või miks ta ise ei lakkunud, kui ta veel elas, või mis surnu see üldse oli, seda ka ei tea.

Nüüd nälga ei ole! Nüüd oskab iga köögitüdruk riiki juhtida! Peaasi et ainult sõda ei tuleks!

Sem pääses minema, aga Anna pidi mõrtsukale kirjaoskust õpetama. Vanaisa haud on New Yorgis. Kusagil on veel haudu. Sahtlites on musti ümbrikke päevapiltidega ja isegi kirju.

Kardin liigub, õhtu tume veetlus on pärit võõrastest keeltest. Telefon turtsub ja uriseb iseenesest. Sellele on paks roheline sohvapadi peale visatud. Ei maksa küsida, miks. Küll see selgub. Puulehed akna taga mustendavad, nagu oleksid nad rauast tehtud, õhus on suve suitsu ja tuld. Tundub, et need puulehed kõmisevad, mitte ei kähise. Nende kõmin täidab terve linna. See tungib aknast sisse ja lämmatab kõik sõnad, mis täna õhtul öeldakse. Neid võib meelde tuletada palju tahes, kuid nad jäävad igaveseks tumeda rauakõmina varju. Need ei ole eestikeelsed sõnad, õigem on öelda — need ei ole emakeelsed sõnad.

Ta istub keset kõrget õhtust ruumi ja laseb teise inimese käel, mehe käel, kobada oma lõualuid ja pealuud. Käsi on noor, kuid kogenud. Luudega harjunud nagu kondisaagijal arstil või viimsepäevainglil, kes surnuid ellu äratab. Ta silmitseb varjatud huviga ebamäärast saviolevust, kelle kallal teise vilunud käed talitavad ja kes vähehaaval tõesti hakkab ellu ärkama. Võõrastusega paneb ta tähele, et sellele tuleb hing sisse. Sellel on mitu korda ümbertehtud silmalaud ja mitu korda ümbertehtud ninaots. Isegi kõrvad on ümber tehtud. Tema silmalaud, tema ninaots, tema kõrvad. Teda üllatab see, et teine oskab teda savist järele teha. Ta vaatab pealt ja kõlgutab jalga. Alles täna keskpäeval oli ta suureline ja arvas sisimas, et teda ei ole üldse võimalik järele teha nii, et hing sisse tuleks. Kindlasti tuleb tema suurelisus sellest, et Issand ei ole veel käskinud oma inglit tema jaoks vitsu soola panna. Issand ootab ja vaatab veel.

Tema aga jälgib samal ajal teise liigutusi, mõõdab teist pilguga, vaatab üksisilmi, uurib häbenemata ja üksikasjalikult otsekui laps külalist. On teist terve päeva näinud savikuju tegemas, aga märkab alles nüüd, et teine on tõesti olemas.

Teisele silma vaadates näeb ta seal alles nüüd midagi, mis teda üllatab ning lummab. Näeb seal iseenda kuju, ja ainult seda. Mitte savist, vaid lihast. Näeb neid neljakümmet kaheksat kilo liha ja luid, mille sees viibimine nõuab julgust ja meelekindlust rohkem, kui võiks arvatagi. Selleks peab olema vaim, või vähemalt masin. Pigem masin, sest masinad lähevad järjest kallimaks ja neid peab ikka õrnemalt hoidma. Masinaid tohib armastada ja isegi peab armastama!

Sellest hoolimata on ta valmis kirjutanud juba kaks raamatut, ja aimab uduselt, et sõnu peab verega immutama, et nad mõjuksid, kuid seda peab tegema nii salaja, et keegi jumala pärast aru ei saaks, mis nende sõnadega õieti tehtud on. Ta on sõnu müünud ja on ka minema visanud, tal on seesama nimi, mis hiljemgi, aga see mõjub teisiti. See on kahekümne ühe aastase nimi. Seda maitstakse, maigutatakse suud, ja ühed ootavad, mis teised ütlevad. Need mängud lähevad temast mööda, nii et ta neid ei märkagi. Tuleb puhtalt välja.

Ta tahab seista valguse käes, aga tahab ka näha, mis on pimedates nurkades. Viisnurgad ja haakristid köidavad teda samamoodi nagu inimeste silmad ja see, mis sealt paistab. Roosi nähes tekib tal himu seda ära süüa. Ta on palju roose ära söönud. Teab täpselt, mis maik on võilillel ja mis maik õunapuuõiel. Seda, et sireli maik on kibe, teab peale tema kogu eesti rahvas. Igal aastal, kui sirelid õide lähevad ja kuuride ning kartulivagude kõrval seisavad otsekui võõraste maailmade saadikud, tundub, et Tallinna ja Tartu kohale laskub jälle seesama surmavaikus, mida ellujäänud oma mälestustes kirjeldavad. Mida magusamalt sirel lõhnab ja mida sinisemalt lehvib taevas, seda eluohtlikum tundub olevat viibimine Balti riikides. Nendest riikidest ei tea keegi, kas neid ongi üldse olemas. Elu nendes on arusaamatu ning saladuslik. Viiskümmend aastat on siin vaid üks silmapilk, unenägu ja aur, mis katab varemeid ja tühje vundamente. Siin võib kiirgav kevadtuul isegi surnuluudele elu sisse lõõtsuda ja nad hauapõhjast välja tuua. Päise päeva ajal on siin kuuldud vanakuradit raadios kõnet pidamas. Siinseid sireleid nähes ei tea kunagi, kas nad õitsevad täna või minevikus, või on nad ainult igatsusepilt, mis paistab isegi teisele poole piiri ära.

Öösiti siin valvatakse. Teritatakse kõrvu, kuulatatakse, kas ei ole kuulda vanakuradi saabumist.

Sirel õitseb omasoodu, vana ärahävitatud valitsuse asemele ilmub uus ning peab jälle istungit.

Tema aga on mänginud terve oma elu Balti riikide ajaloo taustal muretult piltide ja sõnadega. Kreeka ja rooma müüte on ta tarvitanud nagu müügikataloogi, millest ta on valinud välja jumalaid. Ükski jumal ei ole talle meeldinud nii palju, et ta ainult selle ühega oleks leppinud. Ikka on ta lehitsenud raamatut lõpust alguse poole ja algusest lõppu tagasi, uurinud kõiki pilte ja on valmis olnud igalt jumalalt midagi võtma. Kellelt kavala naeratuse ja kellelt tiibadega jalad. Ta on uurinud jumalate põlvi ja suunurki nagu jalgrattaosi, mida ta ei oska kokku panna nii, et saaks uue ja parema ratta.

Nagu juba enne sai öeldud, issanda ingel ei ole veel tema jaoks oma vitsu soolvette pannud.

Praegu on siiski alles 1968. aasta august. Parkett naksub, tõmbetuul ajab raamatukappide ja punasest puust toolide alt tolmurulle välja. Need keerlevad keskpõrandal nagu hallid nõiakerad. Kahe tunni pärast peaks ta rongi peale minema ja rong viiks ta dramaatiliselt ulgudes ja lihtlabaselt rappudes läbi Valmiera, ja läbi Cēsise, ja läbi Sigulda, ja läbi Valga ja läbi Tartu tagasi Tallinna.

Mida põhjalikumalt teine tema konte mõõdab, seda rohkem pakub see talle huvi, sest keegi ei ole neid konte silmitsenud nii ahnelt ja nii endassesüvenenult. Keegi ei ole veel tahtnud tema kontide abil lahendada omaenese elumõistatust ega ole püüdnud neid ei savist, puust ega kivist järele teha nagu jumala konte.

Pea on tal viltu nagu koeral, ta püüab teise öeldud sõnadest aru saada ja ei näita välja, et ta midagi aru ei saa. Eriti suurde segadusse ajab teda ütlus «delo v tom». Ta on seda palju kordi kuulnud ja isegi lugenud, kuid ikkagi ei julge ta öelda, mis see tähendab. On palju teisigi salapäraseid sõnu. Ta on olnud kindel, et tunneb sõnade maailma läbi ja lõhki, tumeda põhjani, aga selgub, et tarvitseb ainult mõnisada kilomeetrit rongiga sõita ja see maailm kaob nagu sinine suits. Mõnisada kilomeetrit rongisõitu võib inimese teha tummaks nagu looma.

«Miks me saksa keelt ei räägi?» küsib teine kärsitult, kuid saksa keel on pealuu pimeduses peidus ja käsu peale välja ei ilmu. Saksa keelt ei ole veel kunagi olnud tarvis rääkida. Harjutusi on ta kirjutanud. Oskab ilma vigu tegemata kirjalikult teatada: «Der große, bunte, fettige Hahn sieht nach links und nach rechts und kräht lauter», samuti «Wenn der Morgen schön ist, geht der Onkel zur Arbeit zu Fuß».

Nii et rääkimisest ei tule neil esialgu suurt midagi välja ja sellega peavad nad harjuma. Nad peavad õppima väheste sõnadega palju ütlema. Näib, et elu on esitanud neile väga pateetiliselt kõlava nõudmise, kuid õnneks nad ei saa ise sellest arugi. Puulehtede värv muutub täiesti mustaks, suur linn peab hinge kinni, on raadiouudiste aeg, õhtu on lõplikult käes.

Temasse see ei puutu. Temale ei tundu teise nimi sugugi literatuurne ega kulunud, ainult väga võõras, Lion. Telefonis öeldakse Lev. Miks, sellest ei ole olnud juttu. Varem ei ole ta tundnud ühtki juuti peale sisserännanud kooliõpetaja, kelle poeg oli saeveski raamatupidaja. Nii kooliõpetajat kui ka saeveski raamatupidajat on ta lapsepõlves jälginud, kuid ei ole nende juures tähele pannud midagi, mis oleks andnud märku nende erilistest sidemetest Jeesusega, kes anti ära, ja Juudasega, kes sai äraandmise eest kolmkümmend hõbeseeklit. Saeveski raamatupidajal oli portsigari kaane peal Stalini pilt ja räägiti, et see kaitsebki teda tagakiusamise eest. Kooliõpetaja, tema ema, pidas vana kollast villakoera ja võis kududa koeravillast kampsuni igaühele, kes ei karda koera haisu. Ka müüs ta kitsepiima, mida keegi ei ostnud. Kas temal võis olla ühendust Jehoovaga, sinu jumalaga? Või Jeesusega, kes on surnud, hauda pandud, kolmandal päeval üles tõusnud ja läinud taevasse, kus ta istub oma isa paremal käel ja tuleb just siis, kui teda enam ei oodata?

Mis side võib olla Lionil nende inimestega ja mis on terna juures erilist või iseäralikku? Üks mis kindel — ta peaks oma silmad maha lööma, kui ta tahab, et need teda ära ei annaks, liiatigi riigis, kus tema nimi on Lev! Nii et esiteks silmad. Teiseks — nahk. See nahk võiks olla isegi ennemuistse kuuvalgel vihtleja neitsi uhkus. Veri kumab sellest läbi nagu tulesüsi. Täiesti võimalik, et vere lõhngi läbi naha imbub ja selles ruumis lehvib otsekui nähtamatu punane kardin. Kui siin oleks kass, siis kass näeks paljal kaelal tuksuva soone kohe ära ning asuks seda varitsema. Aga tema, mida teeb tema?

Teise silmi ja nahka vahtides ta aevastab, sest ruum on täis tolmu ning niiske savi lõhna. Ta on teise näos kõik ära vaadanud, mis seal vaadata on ja see ei huvita teda praegu rohkem, sest ta tahab sel hetkel olla Tallinnas tagasi ja jutustada, mis Riias oli. Tal on himu olla jälle sõnade valitseja, mitte alam. Selleks oleks tal tarvis sõita ainult kolmsada kilomeetrit üles põhja poole. Seal looks ta tänasest päevast müüdi. See päev oleks tal peos. Sõnade abil teeks ta selle igast küljest nähtavaks ja ohutuks.

Ta kujutleb paiku ja kohti, kus ta praegu võiks olla, aga ei ole. Näeb iseennast jutustamas karvastele värsket müüti omaenda savikujust. Võib-olla lisab ta meelitatult, siiski meelitatult, et see kuju läheb näitusele. Aga ehk hoiab ta selle ka oma teada. Tema kujutlus on tõesti elav — ta ei unusta isegi tausta, sinna asetab ta igapäevased kohviku kunded, nurgalaua vanamoorid, kes vihaselt kooki söövad. Ta laseb ettekandjatel sebida ja valgusel läbi suure akna sisse tungida, nii nagu nad sebivad ja nii nagu see tungibki. Läti kirjanikult Skalbelt kavatseb ta varastada ühe lause Daugava jõe kohta. See lause on: «Daugava jões ujus suur kala.» Puulehtede pahaendelisest rauakõminast ei oleks tal Tallinnas midagi rääkida, sest ta ei ole seda veel õieti märganud, kuigi tõsi on see, et ta vahetevahel midagi siiski kuulatab.

Tema pilk on nagu vaga vesi. Näoilmeid vahetab ta aga nii põhjalikult, et tundub, nagu vahetaks ta seejuures ka silmavärvi ja saatusejoont. Sellele, kes teda lähemalt silmitseb, võivad kergesti meelde tulla pajupillid, paljad jalad, lina ja rukis, kuid niisama hästi võivad viirastuda ka süütud sülelapsed ja suured sulid, kes tarvitavad omi laiu naeratusi nagu linnutiibu — löövad ootamatult lahti ja panevad lennult kokku.

See jätab temast kahtlase mulje ja sunnib talle mitu korda teraselt otsa vaatama. Oma juukseid on ta ise kulmude köhalt nüsinud ja tema militaarroheline pagunitega särk on võrdlemisi ära peetud. Selja pealt on see palju heledamaks pleekinud kui rinna eest. Isegi lai nahkrihm on tal olemas nagu teistel, nagu kõigil, kes selle aastanumbri õhku ahmivad ja pealinnade tänavapildi teiseks muudavad. Selle püksirihma on ta välja meelitanud Jenowewaks kutsutud Tartu poisilt.

Tooli all vedelevad tema sandaalid, mille ninarihmad lõikavad paljastesse varvastesse nagu noaga. (Kuid alles siis, kui käidud on kaks kilomeetrit. Seda on ta täpselt mõõtnud.) Veri on ninarihmad kord-korralt kõvemaks teinud. Ta peaks neid ometi viinaga leotama ning kirvesilmaga tümitama!

Teiste riietest loeb ta uudiseid nagu ajalehest, teab, mida märgivad vildikaga täissoditud tennised või särgiseljale joonistatud lihtne lilleõis. Kellel on lühikesed juuksed, see on paljas õhk. Lionil on lühikesed juuksed. Isegi kõrvalehed on näha. Tõsi on seegi, et veel täna hommikul silmitses Lion tema sandaale ning pagunitega särki teatava ja täiesti arusaadava võõrastusega, tema ise aga põlgas võrdlemisi sügavalt Lioni pehmet sinist džemprit, milles on silt: «Pure Wool Reine Wolle». See on tema meelest vanamehe oma. Siiski on ta sellele silma heitnud ja himustaks seda komisjonipoes maha müüa. Salajas ta imestab, miks teine seda juba teinud ei ole ja saadud raha eest halvaad või moosipirukaid ei osta. Nii nagu temal ei ole aimu onust New Yorgis, vanaisa hauast ega isegi mitte sellest, mida tähendab OVIR, nii ei ole teisel õiget ettekujutust ei odavatest moosipirukatest ega ka sellest, mis on suur raha. Suur raha on sada rubla.

Teine ei tea aimatagi, et vähem kui kolmesaja kilomeetri kaugusel on alevid ja vanad maakonnalinnad, väljad ja luhad, mille kohal keerleb isegi kõige säravamail suvepäevil kergeid musti sulgi surmaingli tiivast. Et soode ja rabade, lehmakarjamaade ja võssakasvanud hobusekoplite vahel looklevad kitsad valged teed.

Et korraga tõuseb taevasse terav kirikutorn ja ollaksegi Eestis, Kolga-Jaani alevis, kus ühte ärakadunud hauda on saja aasta eest maetud vana Pika-Mihkli-Ell, kes kogus kust, koerarasva ja kõrvenõgeseid, kes tabas luupainaja otse teolt, käratas: «Sabad üles!» ja nüpeldas luupainaja priske valge perenaisetagumiku püha pihlakavitsaga läbi, nii et vererada taga.

Otse Kolga-Jaani külje all oli veel 1923. aastal leitud hällist sülelapse asemel elus havikala, lõuad laiali ja silmad peas kui parunil. Vanaperenaine on oma kõrvaga kuulnud paja alt posisemist: «Sorts verd pudru pääle! Sorts verd pudru pääle!» Endise pritsimaja ees nähakse ikka veel Einarit ja Oskarit. Ometi on Einar püssitäägiga rehealuse värava külge kõripidi kinni löödud. Oskarist aga jäi sõjaväljale ainult üks mustakspõlenud sõrmekont ja suitsunud Laulude Klade, kuhu nüri pliiatsiga on laialt kirjutatud:

«Meil tagasiteed ei ole,
selge häving on silmade ees.
Vaba Eesti eest paljugi pole,
kui langeks ka viimane mees.
Refr. Lahingrelvade terases-tules
kõlab leekidest Kuradi naer:
Hah-ha-hahhah-haa ...»

Tuleviku lähenemist see aga ei takista. Tulevikus peavad inimesed ka Kolga-Jaani alevis rüselema poes ja ostma seakõrvu ning koitanud jahu, sest kus sa, hing, pääsed, peab ostma, muidu istu või ise laua paale, kui lapsed tulevad koolist ja vinguvad SÜÜA! SÜÜA!

Tulevikus on inimeste näod ka Kolga-Jaanis umbusklikud ja alandlikud, ähvardustega ammu harjunud. Tulevikus hakkab eestlaste piimamannerguid ja teekanne kaunistama arusaamatu ning salapärane ähvardus: «Nu pogodii!», kirillitsas kirjutatud.

Sellest hoolimata ilmuvad vanad visad sinililled ja ülased, kullerkupud ja pääsusilmad, kasteheinad ja karikakrad ikka uuesti nähtavale, nagu polekski buldooser neid igaveseks savi ja muda alla matnud. Jõehaua mustast veest kiirgavad vastu tohutu suured taevapildid ning nende valguses on isegi uus kallis seafarm kõige oma sõnniku ja virtsaga kui eimiski.

Kartul pannakse maha maikuus ja võetakse septembrikuus üles. Juulis ta õitseb. Tema lillad ja valged õied ehivad põlluvagusid otsekui kalmukünkaid, kuhu on maetud ajalugu ja suur unustus. Kolletanud salmikud ja punkritest ning kaevikutest leitud kladed ei väljenda midagi muud kui ainult ehavalguse kurbust mustade kuuskede kohal.

Aprillikuu kollased liblikad lehvivad korra aastas kululagendike ja kokkuvarisenud punkrite kohal nagu rahvalauluread. Pole teada, kust nad on tulnud ja kuhu tuul nad välja ajab.

Sellest, kuidas Prahas täna öösel varjud laes liiguvad, raadio järsku vait jääb ja hing rinnus kinni on, jutustagu need, kes selle öö Prahas vastu on võtnud ja pimeduses valvanud. Selle jaoks on meil olemas Milan Kundera ja Václav Havel. Tagantjärele saavad kõik teada, mis öö see on. Kes ei näe elusat Brežnevit, saab ehk näha surnud Ceauşescut. Midagi saavad kõik näha.

Tema tahab näha oma rongipiletit, sest rong läheb varsti. Ta tahab vaadata, mis koht tal on ja kas see on ka õnnenumber, või mis number see õieti on. Kui ta taskust piletit otsib, langeb ta pilk vanasse musta peeglisse, mis seisab seinal otsekui tükk raami pandud musta ööpimedust. Peeglist paistavad toolid, riiulid ja värviliste patjadega ülekülvatud piljardiroheline diivan. Ruum, mis peeglist paistab, virvendab, nagu oleks ta just samal hetkel tekkinud tühjale köhale. Ööpimedus viskab varju kõigele, mis on. Iseoma nägugi tundub paljas ja kardetav, otsekui oleksid luu ja liha sealt pealt ära võetud. Nüüd ei kaitse seda nägu mitte miski ja selle näo eest ei ole kaitstud mitte keegi.

Ta langetab pea, käel paljastub ja sellele langeb suudlus nagu giljotiinitera.

See palju hiljem ja hoopis teise kirjaniku kirjutatud lause võiks just praegu ilmuda põrandale nende jalgade ette nagu tummfilmi tiiter, kuid ta ei loeks seda niikuinii, sest ta seisab teisega nüüd silm silma ja hammas hamba vastu, näeb väga lähedalt näonahka ja silmaripsmeid, millest rääkimisel ei saa kuidagi jätta tarvitamata vana tuntud hüüdlauset, sünget ja magusat muinasjutuklišeed: «Piim ja veri. Eebenipuu.» Ühe pika hingetõmbe mõõdavad nad teineteist isevärki pilgul, mõõdavad ainult kui ainet ja materjali, kui sõnumit ja märki, kui joont ja vormi, kui saaki. See ühine külm salapilk, mille nad mõlemad ühekorraga ära tabavad ning teadmiseks võtavad, seguneb suudluse veremaiguga, teeb neist hetkeks mänguseltsilised ja relvavennad.

Kes nende näoilmet kõrvalt näeks, sellele võiks väga kergesti meelde tulla rahvajutt kahest näkist, kes saavad kokku külapeol pärna all, kuhu nad teineteise teadmata on tulnud talutüdrukuid ja veskipoisse võrgutama.

Pärnapuu kähiseb, parv reaktiivlennukeid sööstab möirates läbi Läti õhuruumi, rongipiletit ei lähe enam tarvis, selle võib ära visata. Järgnevad tunnid surub ta kokku nagu inimese südame või nagu mustad punase lihaga marjad. Ta litsub need puruks ja joob mahla ära.

Siin ei ole tähtsuseta ära märkida, et tema olemusele on oma jälje jätnud Suur Reede 1951, kui pimedus laskus maa peale, laia lund hakkas sadama, linavästrik külmus jalgupidi maa külge kinni ja õues plekkvannis võitles surmaga suur havi, keda pidi tapma hakatama kohe, kui piiblilooraamatus tuleohvri pildi juures olev peatükk on lapsele ette loetud.

Lehekeeramise pauside ajal võis ta kuulda, kuidas kala sabaga vastu vanni lööb ja vann meeleheitlikult ning kurvalt kõmiseb. Suure kala surmaheitlus ja metallikõmin, lumi, jää ja kirjasõna kuuluvad tema armastusepildi juurde niisama raudselt nagu käsk: «Võta tuli ja nuga!» Just selle pärast otsustab ta nüüd teisele otsa vaadates: «Kui mul peaks olema tarvis Jehoovale tuleohvrit tuua, siis nüüd ma tean, kust ma selle saan. Siis võtan ma selle siit.»

Tuba on pimedaks läinud. Brežnevi tankid on just Prahasse jõudnud. Issanda ingel naeratab pilkavalt ja õrnalt. Tal ei ole käes ei tulist mõõka, ei oda, piiki ega soolast vitsa, vaid ainult üks kõrvenõges, mis annab jõudu kurjale vastu panna ja puhastab hästi verd.

Tehasesuitsud tõusevad püstloodis üles, raud kõmiseb, paljad elektripirnid valgustavad koridore ja trepikodasid. Teist ei tohi usaldada. Endast ei maksa midagi rääkida. Hirm helendab 40-vatiste alasti pirnide valgel nagu kanamuna, nagu või ja koor, nagu ankeedipaber. Pilved hõljuvad otsekui lendlehed üle Läänemere üksildaste pikkade liivarandade, üle sõdurisaapa-ja verekoerajälgede. Metsad ägavad Böömi- ja Määrimaal, tuul lööb Leedu vilja looka ja Läti oa maha. Rohkem usku! Rohkem lootust! Rohkem armastust! Ei tohi unustada, et padja all on telefon, millega ei saa rääkida enne, kui on õpitud salakeelt. Kellele see kord selgeks saab, sel pole enam pääsu, see on ise osaline kõiges, mis toimub. Tuleb meeles pidada, et telefonis ei või tarvitada sõnu «raamat», «paberid», «dokument», «kohver», «kiri», «mehed». Raamat võib olla keelatud, koguni ehk välismaal trükitud, paberid on seesama mis dokument, aga dokument võib alati olla võltsitud. Kohver annab märku asjade ühest paigast teise toimetamisest. Aga mis asjade? Ja mis paigast? Kiri võib olla koguni käsipostiga üle piiri sisse toodud. Mehed võivad mõtelda teisiti, sest põhjust seda arvata on. Mehed on alati kahtlasemad kui naised. Meestele tuleb panna kindluse mõttes naiste nimed ja Pariis ümber nimetada Kiieviks ning New York ümber nimetada Moskvaks. «Tädi juures» aga tähendab Kiievis ja «onu juures» tähendab Moskvas. Ilmaasjata ei ole tarvis ka Tallinna ja Riia nime suhu võtta. Võist ja kanamunadest võib alati rääkida. On koguni soovitav. Rääkida võib ka koertest, aga mitte suukorvist, sest suukorv äratab ilmaasjata tähelepanu, ja kas seda on tarvis. Tädi Olgast, emast, polikliinikust, kapsast ja peedist võib rääkida nii palju kui kulub. Kellaajad olgu päevased, sest õhtu on juba loomult kahtlane. Öö kohta ei maksa midagi öelda, jumal hoidku öö eest.

Kui tahad ütelda: «Tulen tuleva kolmapäeva õhtul kell kaheksa», siis ütle nii: «Tädi Olga saadab tuleval kolmapäeval emale need kaheksa musta palitunööpi ära, mis ema palus.» Või kaheksa ja pool kilo musti sõstraid. Või seitse purki oliive, musti, mitte rohelisi. Või kuuerublased mustad sussid. Igal juhul on õhtu must. Tuleb õppida rääkima tädi Olga elust. Ei tohi kunagi ütelda «telegramm», vaid peab ütlema «pakk võid». Küll selle ära õpib. Karudki pannakse tantsima. Iga asja üle ei maksa imestada. Kui muretsetakse: «Kuzminitšna väimehest pole viimasel ajal midagi kuulda, ei tea, kas ta enam kunstiga ei tegelegi?», siis tähendab see, et väljasõidupaberid on jälle takerdunud ja ametnik, kes asja tutvuse kaudu pidi korraldama, on puhkusel, komandeeringus või teise osakonda üle viidud. Kõik tutvuse kaudu korraldajad on Kuzminitšna väimehed, seda peab meeles pidama, ja ei maksa teist nägugi teha, kui nad ei olegi mehed, vaid on naised. Väimehed on nad ikkagi. Kuzminitšna ise on olemas, talle viiakse läti mett ja maavillast lõnga, mida ema ise turult ostmas käib.

Emast ja tädi Olgast teab ta täna veel väga vähe, Ta saab tulevikus õige kaua päris harilikest sõnadest valesti aru ja seetõttu on tal sellest perekonnast, keda ta täna veel näinudki ei ole, tulevikus salapärased ja metsikud ettekujutused, mida ta ei avalda kellelegi. Talle tundub visalt, et tädi Olga püüab õhtuti ahvenaid, sest tema kuuldes on räägitud, et tädi Olga valutavad õhtuti küünarnukid, nende sõnade sarnane kõla võõras keeles petab teda ära. Salakeel teeb asja eriti segaseks. Ta ei saa kunagi aru, kas räägitakse lihtsalt või ja koore ostmisest, või on OVIR-ist tulnud saatuslikke uudiseid.

Parkett naksub iseenesest. On juba liiga pime. Midagi ei näe. Võib-olla vuhisevad pimedas ruumis terved aastakümned edasi ja tagasi, aga võib-olla liigutab tõmbetuul kardinat. Kui ei oleks nii pime, oleksid kõik ta selgroolülid praegu näha, iga lüli eraldi. Kuigi neid ei või näha, loeb teine nad kokku, nii nagu teeks ta avaldust või annaks vannet, palja käega ja ihuüksi. Oma mõlemad nimed, nii salajase Lioni kui ka avaliku Levi, oma homse päeva ja isegi oma vanaisa haua New Yorgis annab ta praegu liigutava usaldusega naeratuse ja pilgu meelevalda, mida ta ise pimedas ei näegi.

Teine ei või aimata, et needsamad sõrmed, mille luid ta on tänase päeva jooksul tundma õppinud nagu oma viit sõrme, savist järele teinud ja isegi kaks korda ümber teinud, et needsamad sõrmed kirjutavad praegu eesti keeles tema abaluude kohale õhku vene võlusõna: «Havi käsul, minu tahtel», ja et suu, mille nurki ta omast arust juba tunneb ning samuti mitu korda ümber on teinud, et seesama suu naeratab ööpimedusele, nii nagu oleksid inimese saatus ja maa kurbus ainult pilge ja nali.

Issanda ingel kortsutab kulmu ja tuleb lähemale. Öö hauavaikuses liiguvad maad ja rahvad Läänest Itta, nii et koer ka ei haugu.

Historiens skønhed

Historian kauneus

Die Schönheit der Geschichte

Eins

Gegen Abend wird der Himmel höher und gewinnt seine wahre Gestalt, wird zum Kuppelgewölbe, das mit seltsamer und drohender Selbstverständlichkeit alles überspannt, Armeekommissariate, Milizposten und Paßkontrollpunkte. Wen diese Kuppel bedeckt, der kann nicht entkommen.

Diese Kuppel überwölbt das Rusalka-Denkmal in Tallinn ebenso wie die Bahnsteige und Eisenbahnbrücken von Riga, Kartoffeläcker und Apfelgärten ebenso wie Kasernen und Grenzstreifen.

Unten im Süden gehen die Fichtenwälder langsam in Buchenwälder über. Oben im Norden das Eismeer und der Weißmeerkanal, dessen Bau mehr Menschenopfer verlangte, als wir noch ahnen. Ebenfalls im Norden die Karelische Landenge, wo immer noch die Gebeine der im Winterkrieg Gefallenen verstreut liegen. Unten im Süden, in den Bergen, Draculas Schloß und Ceauşescus Reich. An den Berglehnen, zwischen schwarzglatten Buchenstämmen, wogen mächtige Nebelbilder wie Traum und Rauch.

Irgend etwas geht vor. Zu Wasser, zu Lande und zu Luft laufen durch Kabelstränge geheime Befehle. Papier scheut das Licht. Inmitten von Fichten- und Buchenwäldern, Getreidefeldern und Grabstätten, auf alten Ebenen in Wind und anbrechender Dunkelheit stehen die Behausungen der Menschen. An den Bäumen schimmern hell die Äpfel, ihre Kerne sind schon braun. Das Getreide reift.

Was macht zur Stunde die große Welt? Was macht Breschnew? Schlürft er geschmolzenes Fett und löffelt Honig hinterdrein und geht dann schwankend und schmatzend zwischen zwei Pelzmänteln zur Ruhe? Was geschieht überhaupt? Und wo?

Nirgends ein Laut. Von der Küste des Eismeers bis hinunter zur Donau eine einzige Stille. Nur die Zeitungen rascheln. Letzter düsterer Abendglanz überfließt die verschwundenen Staaten, in denen auch jetzt Menschen wohnen, allerdings in Häusern, wo die Wände Ohren haben. Tante Olga hat die große Hungerkatastrophe selbst miterlebt. Es stimmt nicht, daß die Häuser mit Leichen vollgestapelt und dann angezündet wurden, wie manche behaupten. Anfangs krochen die Menschen noch herum und starben dann, wo sie gerade waren. Und blieben so liegen. Bevor es zu Ende ging, heulten sie wie die Hunde. Offiziell wurde die Katastrophe als Havarie bezeichnet. Das Havariegebiet wurde gesperrt, alles geheimgehalten. Wer Olga dort herausbrachte, weiß man nicht. Jemand gab ihr Zucker zu lecken, den einer der Toten hinterlassen hatte, aber wie dieser zu dem Zucker gekommen war und warum er ihn zu Lebzeiten nicht selbst aufgeleckt hatte, weiß auch niemand.

Heutzutage gibt es keinen Hunger. Heutzutage kann jede Köchin einen Staat lenken. Hauptsache, es kommt kein Krieg.

Sem konnte fort, doch Anna mußte einem Mörder Lesen und Schreiben beibringen. Großvater ist in New York beerdigt. Irgendwo sind noch weitere Gräber. In Schubladen liegen schwarzgeränderte Umschläge mit Fotos darin, auch Briefe.

Der Vorhang bewegt sich. Die fremden Sprachlaute draußen geben dem Abend etwas dunkel Faszinierendes. Das Telefon grollt und knurrt vor sich hin. Es ist mit einem dicken grünen Sofakissen zugedeckt. Unnütz zu fragen, warum, es wird sich schon noch herausstellen. Die Baumblätter vor dem Fenster sind schwarz, wie aus Eisen geschmiedet. In der Luft Rauch und Feuer des Sommers. Das Geräusch dieser Blätter scheint eher ein Klirren als ein Rascheln. Es dringt durchs Fenster und erdrückt die an diesem Abend gesprochenen Worte. Wie oft man sich ihrer auch erinnert, immer werden sie übertönt bleiben von jenem dumpfen Eisengeklirr. Es sind keine estnischen Worte.

Sie sitzt mitten in dem hohen abendlichen Zimmer und läßt sich von einer Hand, einer Männerhand, Kiefer und Schädel befühlen. Die Hand ist jung und doch geübt. Geübt im Umgang mit Knochen wie die Hand eines Amputeurs oder eines Erzengels, der Tote erweckt. Mit verhohlenem Interesse schielt sie hin zu der unförmigen Tongestalt, die unter dem Zugriff jener geschickten Hände nach und nach tatsächlich zum Leben erwacht. Sie stellt befremdet fest, daß dieses Ding da eine Seele bekommt. Augenlider und Nasenspitze sind schon etliche Male umgearbeitet worden, auch die Ohren. Ihre Augenlider, ihre Nasenspitze, ihre Ohren. Daß jemand imstande ist, ihren Kopf in Ton nachzubilden, verblüfft sie. Sie schaut zu und baumelt mit den Beinen. Heute mittag noch hatte sie im stillen hochmütig gemeint, sie zu porträtieren, mit ihrer ganzen Seele, sei vollkommen unmöglich. Dieser Hochmut kommt wohl daher, daß Gott sie bisher vor der Salzrute verschont hat. Gott wartet ab und sieht zu.

Sie aber verfolgt jede Bewegung des anderen, mißt ihn mit unverwandtem Blick, studiert ihn eingehend und schamlos wie ein Kind den fremden Besuch. Den ganzen Tag hat sie ihm beim Modellieren zugesehen und nimmt jetzt erst wahr, daß er wirklich da ist.

Wenn sie ihm jetzt in die Augen schaut, sieht sie darin etwas, was sie fesselt und überrascht. Sie sieht dort ihr eigenes Abbild und nur das. Nicht aus Ton, sondern aus lebendem Fleisch. Achtundvierzig Kilo Fleisch und Knochen, in denen zu wohnen mehr Mut und Seelenkraft erfordert, als man denkt. Reiner Geist müßte man sein oder wenigstens eine Maschine. Besser wohl doch eine Maschine, denn die werden immer teurer und verlangen immer sorgsamere Behandlung. Maschinen darf man lieben, man muß es sogar.

Immerhin hat sie schon zwei Bücher verfaßt und ahnt dunkel, daß man Wörter, wenn sie wirken sollen, mit Blut tränken muß, doch insgeheim, damit niemand außer Gott begreift, was man mit ihnen eigentlich angestellt hat. Sie hat Wörter verkauft und auch weggeworfen. Den Namen, unter dem sie schreibt, wird sie auch in Zukunft tragen, nur wird seine Wirkung dann eine andere sein. Vorerst ist es der Name einer Einundzwanzigjährigen. Man schmeckt ihn ab, macht ein spitzes Mündchen und wartet ab, was die anderen sagen. Derlei Spielchen gleiten an ihr ab, spurlos, kaum daß sie davon Notiz nimmt.

Sie möchte im Licht stehen und doch auch in die dunklen Winkel hineinspähen. Sowjetsterne und Hakenkreuze faszinieren sie ebensosehr wie die Augen der Mitmenschen und was darin zu lesen steht. Immer wenn sie eine Rose sieht, möchte sie sie aufessen. Sie hat schon viele gegessen und weiß auch genau, wie Löwenzahn und Apfelblüten schmecken. Der bittere Geschmack des Flieders ist ihr vertraut wie allen Esten. Jedes Jahr, wenn die blühenden Fliederbüsche neben Scheunen und Kartoffelfurchen stehen wie Abgesandte aus fernen Welten, senkt sich über Tallinn und Tartu die gleiche Totenstille, die die Überlebenden in ihren Erinnerungen beschreiben. Je süßer der Flieder, je blauer der Himmel, um so gefährlicher scheint das Leben in den baltischen Staaten, von denen keiner recht weiß, ob sie überhaupt existieren. Das Leben hier ist geheimnisvoll und unergründlich. Fünfzig Jahre sind hier wie ein Augenblick, wie ein Traum oder eine Rauchfahne über Trümmern und leeren Fundamenten. Hier vermag der strahlende Frühlingswind selbst den Gebeinen der Toten Leben einzublasen und sie aus ihren Gräbern zu holen. Hier hat man den Teufel schon am hellichten Tag im Radio gehört. Bei diesen Fliederbüschen weiß man nicht, ob sie im Heute blühen oder im Gestern oder ob sie nur ein Bild der Sehnsucht sind.

Die Nächte vergehen hier ohne Schlaf. Man spitzt die Ohren und horcht, ob der Teufel kommt.

Der Flieder blüht vor sich hin, an die Stelle der abgesetzten Regierung tritt eine neue und hält neue Kabinettssitzungen ab.
Sie aber hat zeit ihres jungen Lebens vor jenem Hintergrund baltischer Geschichte unbekümmert mit Bildern und Wörtern gespielt. Griechische und römische Mythen hat sie benutzt wie Versandhauskataloge und sich nach Belieben ihre Götter herausgesucht. Keiner davon hat ihr so sehr gefallen, daß sie ausschließlich mit ihm hätte paktieren wollen. Immer wieder hat sie das Buch durchgeblättert, von vorn bis hinten und von hinten bis vorn, und eifrig die Bilder studiert, bereit, von jedem Gott etwas zu nehmen, von diesem das schlaue Lachen und von jenem die geflügelten Fersen. Knie und Mundwinkel hat sie begutachtet wie Fahrradteile, die sie gern zu einem neuen, besseren Rad zusammensetzen würde, ohne noch zu wissen, wie.

Es wurde schon gesagt: Gott hat sie bisher vor der Salzrute verschont.

Doch einstweilen befinden wir uns erst im August des Jahres 1968. Das Parkett knarrt, unter den Bücherschränken und den Stühlen aus rotem Holz treibt der Durchzug Fusselröllchen hervor, die als geheimnisvolle graue Knäuel über den Fußboden kullern. In zwei Stunden muß sie zum Zug, der sie mit dramatischem Pfeifen und eintönigem Rumpeln über Valmiera und Cēsis und Sigulda, über Valga und Tartu nach Tallinn zurückbringen wird.

Je gründlicher ihr Gegenüber ihren Knochenbau studiert, desto stärker wird ihr Interesse; so gierig und selbstversunken hat sie noch keiner betrachtet. Noch keiner hat es je unternommen, anhand ihrer Knochen sein eigenes Lebensrätsel zu lösen oder diese gar in Ton, Stein oder Holz nachzubilden wie die einer Gottheit.

Den Kopf schiefgelegt wie ein Hund, versucht sie den Worten ihres Gegenübers zu folgen und läßt sich nicht anmerken, daß sie nichts versteht. Vor allem der Ausdruck «delo w tom» stürzt sie in große Verwirrung. Sie hat ihn schon oft gehört und auch gelesen, könnte aber unmöglich sagen, was er bedeutet. Viele andere Wörter bleiben ebenfalls rätselhaft. Sie war sich immer so sicher, die Welt der Wörter durch und durch zu kennen, bis in die dunklen Abgründe hinein, und nun zeigt sich, daß nichts weiter nötig ist als ein paar hundert Kilometer Zugfahrt, und diese ganze Welt zerfließt wie blauer Dunst. Ein paar hundert Kilometer Zugfahrt können den Menschen stumm machen wie ein Tier.

«Wieso reden wir nicht deutsch?» fragt ihr Gegenüber ungeduldig, aber ihr Deutsch hält sich in finsteren Schädeltiefen verborgen und verweigert den Befehl herauszukommen. Sie mußte noch nie deutsch sprechen. Ihre Übungsaufgaben hat sie gemacht und kann fehlerfrei schriftliche Mitteilungen abfassen: «Der große, bunte, fettige Hahn sieht nach links und nach rechts und kräht lauter» oder: «Wenn der Morgen schön ist, geht der Onkel zu Fuß zur Arbeit.»

Mit dem Sprechen ist es also vorerst nichts, daran müssen sie sich gewöhnen und lernen, mit wenigen Worten viel zu sagen. Das Leben hat da, scheint es, eine hochpathetische Forderung an sie gestellt, doch das begreifen sie zum Glück nicht einmal. Die Blätter draußen werden jetzt ganz schwarz, die große Stadt hält den Atem an, im Radio kommen gleich die Nachrichten, der Abend ist endgültig angebrochen.

Sie kümmert das alles nicht. Der Name ihres Gegenübers klingt für sie weder hochtrabend literarisch noch platt alltäglich, sondern einfach wildfremd. Lion. Am Telefon meldet er sich mit Lew. Warum, ist noch nicht zur Sprache gekommen. Bisher hat sie keine Juden gekannt, außer der aus Russland eingewanderten Lehrerin mit ihrem Sohn, der beim Sägewerk als Buchhalter arbeitete. Als Kind hatte sie die beiden stets beobachtet, ohne jedoch an ihnen Anzeichen für besondere Beziehungen zu dem verratenen Jesus und dem Verräter Judas zu entdecken, der dreißig Silberlinge als Lohn bekam. Der Buchhalter besaß ein Zigarettenetui mit einem Stalinbild auf dem Deckel, das schützte ihn vor der Verfolgung, hieß es. Seine Mutter, die Lehrerin, hielt einen alten gelben Pudel, aus dessen Wolle sie Jacken strickte für alle, denen der Hundegeruch nichts ausmachte. Außerdem verkaufte sie Ziegenmilch, die niemand haben wollte. Ob die Lehrerin wohl Verbindung hatte mit Jehovah, dem Herrn deinem Gott? Oder mit Jesus, der gestorben war und begraben, am dritten Tage auferstanden von den Toten und aufgefahren gen Himmel, wo er sitzet zur Rechten des Vaters, von wannen er kommen wird, wenn keiner mehr damit rechnet.

Was hat Lion mit jenen beiden gemeinsam, und was ist an ihm das Besondere und Eigenartige? Eins ist sicher - er täte gut daran, seine Augen niederzuschlagen, wenn er nicht will, daß sie ihn verraten, zumal in einem Land wie diesem, wo er den Namen Lew führt. Also erstens die Augen. Zweitens - seine Haut, auf die sich selbst die im Mondschein badenden Jungfrauen sagenferner Vorzeit etwas einbilden könnten. Das Blut schimmert durch sie hindurch wie glühende Kohle. Gut möglich, daß auch der Geruch des Blutes sie durchdringt und das Zimmer durchweht wie ein unsichtbarer Purpurflor. Eine Katze, wäre eine hier, hätte sogleich die pochende Ader an seinem blanken Hals erspäht und sich auf die Lauer gelegt. Doch was macht sie statt dessen?

Während sie Augen und Haut ihres Gegenübers betrachtet, muß sie plötzlich niesen, denn das Zimmer ist voll von Staub und vom Geruch feuchten Tons. Sie hat das Gesicht des anderen jetzt zu Ende studiert und das Interesse daran verloren und wünscht sich, sie wäre schon zurück in Tallinn und könnte dort von Riga erzählen. Endlich wieder Herr der Wörter sein und nicht ihr Knecht. Nichts weiter dazu nötig als dreihundert Kilometer Fahrt Richtung Norden, dort ließe sich der heutige Tag in einen Mythos verwandeln und in den Griff bekommen. Mit Hilfe der Wörter würde sie ihn von allen Seiten betrachtbar und gefahrlos machen.

Sie stellt sich Orte vor, wo sie gerade sein könnte, aber nicht ist, sieht sich einer langmähnigen Runde den frischen Mythos von ihrer Tonplastik erzählen. Vielleicht wird sie, immerhin doch geschmeichelt, hinzufügen, daß diese Plastik in einer Ausstellung zu sehen sein wird; kann aber auch sein, sie behält das für sich. Wirklich, ihre Phantasie ist überaus lebhaft — auch den Hintergrund vergißt sie nicht und plaziert dort die tägliche Stammkundschaft des Cafés, die alten Tanten, die am Ecktisch mißmutig ihren Kuchen mampfen, läßt die Kellnerinnen hin und her eilen und durch das große Fenster das Licht einfallen, alles wie in der Wirklichkeit. Sie plant, dem lettischen Dichter Skalbe einen Satz über die Düna zu klauen, und zwar: «In der Düna schwamm ein großer Fisch.» Von dem bedrohlichen Eisengeklirr der Blätter draußen wüßte sie in Tallinn nichts zu berichten, es ist ihr noch gar nicht richtig aufgefallen, wenn man auch sagen muß, daß sie ab und zu aufhorcht und lauscht.

Ihr Blick ist wie stilles Wasser. Ihre Miene dagegen verändert sich so stark, daß es scheinen will, als veränderten sich auch ihre Augenfarbe und ihre Schicksalslinie. Betrachtet man sie näher, können einem leicht Gedanken kommen an bloße Füße und Weidenpfeifchen, an Roggen und Flachs, aber auch Bilder von unschuldigen Schoßkindern und flotten Filous, welche ihr breites Gelächter benutzen wie Vogelschwingen, die sie plötzlich zum Flug ausbreiten und nach dem Flug wieder zusammenfalten.

Das gibt einen zweifelhaften Eindruck von ihr und zwingt dazu, sie öfter scharf ins Auge zu fassen. Die Haare hat sie sich selber abgesäbelt, in Höhe der Augenbrauen, und das militärgrüne Hemd mit den Achselklappen ist schon ziemlich abgetragen. Am Rücken ist es viel stärker ausgeblichen als vorn. Und einen breiten Ledergürtel trägt sie, wie all die anderen, die gierig die Luft dieses Jahres einatmen und das Straßenbild der Hauptstädte verändern. Diesen Gürtel hat sie einem Jungen aus Tartu abgeschmeichelt, den sie Genoveva nennen.

Unter dem Tisch liegen ihre Sandalen, deren Zehenriemen ihr ins nackte Fleisch schneiden wie Messer. Aber erst nach zwei Kilometern, das hat sie genau gemessen. Von dem Blut sind die Riemen immer härter geworden, sie müßte sie in Schnaps einweichen und mit dem Axtrücken bearbeiten.

Anderer Leute Kleidung liest sie wie die Zeitung, weiß genau Bescheid, was filzstiftbekritzelte Tennisschuhe zu bedeuten haben oder eine auf den Hemdrücken gezeichnete schlichte Blume. Leute mit kurzen Haaren sind für sie einfach Luft. Lion hat kurze Haare, man sieht sogar die Ohren. Es läßt sich auch nicht leugnen, daß Lion noch heute morgen die Sandalen und das Hemd mit den Achselklappen mit einer gewissen durchaus verständlichen Befremdung musterte, während sie ihrerseits tiefe Verachtung empfand für seinen weichen blauen Pullover mit dem Schildchen «Pure Wool - Reine Wolle». Für sie sind das Opaklamotten. Dennoch hat sie ein Auge auf diesen Pullover geworfen: Nur zu gern würde sie so was an einen Kommissionsladen verkaufen. Insgeheim wundert sie sich, daß Lion es nicht schon längst selbst getan und sich für das Geld Halwa gekauft hat oder Marmeladepiroggen. So wie sie keine Ahnung hat von dem Onkel in New York und von Großvaters Grab und nicht einmal davon, was die Abkürzung OVIR bedeutet, hat er wiederum keinen rechten Begriff von billigen Marmeladepiroggen und vom großen Geld. Großes Geld - das sind hundert Rubel.

Nicht die leiseste Ahnung hat er davon, daß es keine dreihundert Kilometer von hier Marktflecken und alte Landstädte gibt, Wiesen und Felder, über denen tanzen auch an den strahlendsten Sommertagen leichte schwarze Federn von den Flügeln des Todesengels. Daß es dort Sümpfe und Moore gibt, Kuhweiden und verwilderte Pferdekoppeln, zwischen denen sich schmale, helle Wege dahinwinden.

Daß dort mit einemmal ein spitzer Kirchturm in den Himmel ragt, und dann ist man in Estland, in der kleinen Ortschaft Kolga-Jaani, wo seit hundert Jahren in einem nun verschollenen Grab die alte Ell liegt, die Frau des langen Mihkel, eine Sammlerin von Harn, Brennesseln und Hundefett, die einmal auf frischer Tat einen Nachtmahr ertappte, «Röcke hoch!» brüllte und dem Mahr den drallen weißen Bäuerinnenhintern mit heiliger Ebereschenrute derart versohlte, daß blutige Striemen blieben.

Ganz in der Nähe fand man einmal, das war immerhin schon 1923, in einer Wiege statt des Wickelkindes einen lebendigen Hecht, das Maul weit aufgerissen und Augen im Kopf wie ein deutscher Baron. Eine alte Bäuerin hat mit eigenen Ohren gehört, wie es unterm Breikessel hervormurmelte: «Tu Blut dazu! Tu Blut dazu!» Vor dem früheren Spritzenhaus sieht man auch jetzt noch bisweilen Einar und Oskar. Dabei haben sie Einar seinerzeit mit dem Bajonett durch die Gurgel ans Tennentor geheftet, und von Oskar blieb auf dem Schlachtfeld nichts übrig als ein verkohlter Fingerknochen und eine rauchgeschwärzte Liederkladde, in der mit stumpfem Bleistift von ausladender Hand geschrieben stand:

Es wartet auf uns das Verderben,
doch für uns gibt es kein Zurück.
Wenn es sein muß, dann wollen wir sterben
für das estnische Volk und sein Glück.

(Refr.) Hört, wie durchs Kampfgetöse
höhnisch der Teufel lacht:
Ha-ha-haha-haa...

Doch die Zukunft läßt sich davon nicht aufhalten. In der Zukunft werden die Leute sich auch im Laden von Kolga-Jaani schubsen und drängeln müssen nach Schweinsohren und muffigem Mehl, denn was bleibt dir übrig, mußt es halt kaufen, sonst kannst du dich gleich selber auf den Küchentisch legen, wenn die Blagen von der Schule kommen und ESSEN! ESSEN! schreien.

In der Zukunft werden auch in Kolga-Jaani die Gesichter mißtrauisch und ergeben dreinschauen, längst schon gewöhnt an Drohungen, wie sie dann auch Milch- und Teekannen zieren werden - Nu pogodi!, geheimnisvolle und unverständliche Drohworte in kyrillischer Schrift.

Trotz alledem kommen die alten Märzveilchen und Anemonen, Primeln und Trollblumen, Straußgras und Margeriten hartnäckig immer wieder zum Vorschein, als hätte kein Bulldozer versucht, sie für ewig unter Schlamm und Lehm zu begraben. Im schwarzen Flußwasser spiegeln sich mächtige Himmelsgebilde, ihr Glanz läßt selbst die teure neue Schweinefarm samt Mist und Gülle unerheblich erscheinen.

Die Kartoffeln werden im Mai gesetzt und im September geerntet. Im Juli blühen sie. Ihre lila und weißen Blüten schmücken die Ackerfurchen wie Grabhügel, unter denen die Geschichte und das große Vergessen beerdigt liegen. Die vergilbten Liederkladden, die in Bunkern und Schützengräben aufgefundenen Notizhefte reden von weiter nichts als der Traurigkeit des ersten Frühlichts über schwarzen Fichtenwipfeln.

Einmal im Jahr flattern gelbe Aprilfalter über die Brachwiesen und die verfallenen Bunker wie Zeilen aus einem Volkslied. Ungewiß, woher sie kommen und wohin der Wind sie treibt.

Davon, wie heute nacht in Prag die Schatten an der Decke hin und her huschen, das Radio abrupt verstummt und der Atem stockt, müssen die berichten, die diese Nacht in Prag durchlebt und sie im Dunkeln durchwacht haben. Dafür sind Milan Kundera und Václav Havel zuständig. Im nachhinein erfährt jedermann, was für eine Nacht das gewesen ist. Wenn man den lebenden Breschnew nicht zu sehen bekommt, dann vielleicht den toten Ceauşescu. Etwas kriegen alle zu sehen.

Sie möchte jetzt ihre Fahrkarte sehen, denn bald ist es Zeit für den Zug. Sie möchte wissen, welchen Platz sie hat und ob es auch eine Glückszahl ist, und welche wäre das überhaupt. Während sie in der Tasche danach sucht, fällt ihr Blick in einen alten schwarzen Spiegel, der an der Wand hängt wie ein gerahmtes Stück Nacht. In ihm sind Stühle und Regale zu sehen und ein mit bunten Kissen übersäter billardgrüner Diwan. Der dort gespiegelte Raum zittert leicht, als wäre er gerade eben aus dem Nichts entstanden. Die Nacht wirft ihre Schatten auf jedes Ding. Auch das eigene Gesicht kommt ihr jetzt nackt und schrecklich vor, als hätte man davon das Fleisch und die Knochen entfernt. Dieses Gesicht ist jetzt ganz schutzlos, und jeder ist schutzlos vor diesem Gesicht.

Sie senkt den Kopf und entblößt dabei ihren Nacken, auf den plötzlich ein Kuß herabfährt wie ein Fallbeil.

Dieser viel später und von einem anderen Schriftsteller geschriebene Satz könnte jetzt vor den Füßen der beiden auf dem Boden erscheinen wie der Untertitel eines Stummfilms, doch käme sie ohnehin nicht dazu, ihn zu lesen, denn sie steht dem anderen nun dicht gegenüber, Auge zu Auge, Zahn zu Zahn, und sieht aus nächster Nähe dessen Haut und Wimpern. Wollte man den Anblick beschreiben, käme man nicht umhin, jenes altbekannte traurig-süße Märchenklischee zu verwenden: weiß wie Milch, rot wie Blut, schwarz wie Ebenholz. Einen tiefen Atemzug lang mustern sie einander mit seltsamen Blicken, als Material und Werkstoff, Zeichen und Botschaft, Form und Linie, als reine Beute. Dieser heimliche kühle Blick, den sie beide zugleich beim anderen erspähen und erkennen, vermischt sich mit dem Blutgeschmack eines Kusses und macht sie für einen Moment zu Spielkameraden und Waffengefährten.

Sähe ihnen dabei ein Dritter zu, ihr Gesichtsausdruck könnte ihn erinnern an die Volkssage von Wassernixe und Wassermann, die sich unvermutet beim Fest unter der Dorflinde begegnen, wo sie sich eingefunden haben, um die Müllersburschen und Bauernmädchen zu betören.

Die Linde vorm Fenster raschelt, eine Staffel Düsenjäger donnert durch den lettischen Luftraum. Die Fahrkarte ist nun überflüssig und kann weggeworfen werden. Sie preßt die folgenden Stunden zusammen wie ein Menschenherz, wie schwarze rotfleischige Beeren, zerquetscht sie und schlürft den Saft.

Nicht unwichtig ist es, hier anzumerken, daß der Karfreitag des Jahres 1951 tiefe Spuren in ihr hinterlassen hat, als sich die Finsternis übers Land legte und dichtes Schneetreiben einsetzte, als eine Bachstelze mit den Füßen am Boden festfror und draußen auf dem Hof in einer Blechwanne ein großer Hecht mit dem Tod kämpfte. Er sollte geschlachtet werden, gleich wenn man dem Kind fertig vorgelesen hatte, jenes Kapitel aus dem Buch mit den biblischen Geschichten, das neben dem Bild mit dem Brandopfer anfing.

In den Pausen beim Umblättern konnte sie hören, wie der Hecht mit dem Schwanz gegen die Wanne schlug, die jedesmal verzweifelt und traurig aufwummerte. Der Todeskampf des großen Fisches und das metallene Geräusch, Eis und Schnee und das geschriebene Wort gehören zu ihrem Bild von Liebe ebenso fest wie der Befehl: «Nimm Feuer und Messer!» Deshalb beschließt sie nun auch, während sie ihr Gegenüber ansieht: «Falls ich mal Jehova ein Brandopfer bringen muß, weiß ich jetzt, wo ich es hernehme. Dann nehme ich den da.»

Das Zimmer ist jetzt ganz dunkel. Breschnews Panzer haben inzwischen Prag erreicht. Der Engel des Herrn lacht sanft und spöttisch. In seiner Hand hält er weder Lanze noch Feuerschwert, weder Speer noch Salzrute: nur eine Brennessel, die verleiht Kraft gegen das Böse und reinigt das Blut.

Rauch steigt kerzengerade aus Fabrikschloten, Eisen dröhnt, nackte Glühbirnen beleuchten Flure und Treppenhäuser. Man darf niemandem trauen. Von sich selber erzählt man am besten nichts. Die Angst schimmert im Licht der nackten 40-Watt-Birnen wie ein Ei, wie Butter und Sahne, wie das Papier der Fragebogen. Wolken treiben wie Flugblätter über die langen einsamen Sandstrände der Ostsee, über die Spuren von Armeestiefeln und Suchhunden hin. In Böhmen und Mähren ächzen die Wälder. In Litauen drückt der Wind das Getreide nieder und in Lettland die Bohnen. Mehr Glaube! Mehr Hoffnung! Mehr Liebe! Man muß immer daran denken, daß unter dem Kissen das Telefon steckt, das man nicht benutzen darf, ehe man die Geheimsprache erlernt hat. Wer sie einmal beherrscht, kommt nicht mehr heraus, wird zum Teilhaber von allem, was geschieht. Beim Telefonieren muß man immer daran denken, daß gewisse Wörter nicht benutzt werden dürfen, wie zum Beispiel «Buch», «Papier», «Dokument», «Koffer», «Brief», «Mann». Bücher können verboten oder gar im westlichen Ausland erschienen, Papiere und Dokumente gefälscht sein. Koffer deuten auf den Transport von Gegenständen hin, doch von was für Gegenständen? Und wohin? Briefe sind womöglich als Handpost über die Grenze geschmuggelt. Männer können oppositionelle Ideen vertreten, die Vermutung liegt nahe. Männer sind immer verdächtiger als Frauen, am besten gibt man ihnen sicherheitshalber Frauennamen. Paris wird in Kiew umbenannt und New York in Moskau, will man dagegen tatsächlich von Kiew und Moskau sprechen, muß es heißen «bei der Tante» und «beim Onkel». Auch Tallinn und Riga sollte man nicht unnötig in den Mund nehmen. Von Butter und von Eiern darf man immer reden, das empfiehlt sich sogar. Von Hunden auch, aber von Maulkörben lieber nicht, damit fällt man nur auf, und das muß nicht sein. Auch von Mutter und Tante Olga und von der Poliklinik und von Kohl und Rüben darf man reden, soviel man will. Wenn man Uhrzeiten erwähnt, immer nur solche am hellichten Tag, niemals am Abend: der ist schon von Natur aus verdächtig. Und die Nacht erst, Gott bewahre!, nie ein Wort über die Nacht. Wenn du also sagen willst: <Ich komme nächsten Mittwoch abends um acht>, dann muß sich das so anhören: <Tante schickt Mutter nächsten Mittwoch die acht schwarzen Mantelknöpfe, die sie haben wollte.> Oder achteinhalb Kilo schwarze Johannisbeeren. Oder sieben Dosen Oliven, schwarze, keine grünen. Oder schwarze Hausschuhe für sechs Rubel. Für den Abend immer die Farbe Schwarz. Oder ein Telegramm etwa ist nie ein Telegramm, sondern ein Päckchen Butter. Das lernt man mit der Zeit. Die Bären lernen ja auch das Tanzen. Und man muß sich auch nicht über jede Kleinigkeit wundern. Wenn jemand sich bekümmert: «Der Schwiegersohn von der Kusminitschna hat auch schon lange nichts mehr von sich hören lassen, ich weiß gar nicht: befaßt der sich überhaupt noch mit Kunst?», dann heißt das, daß die Ausreiseanträge wieder mal irgendwo hängengeblieben sind und der Beamte, der die Sache über Beziehungen regeln wollte, in Urlaub oder auf Dienstreise oder in eine andere Abteilung versetzt worden ist. Alle, die in dieser Angelegenheit ihre Beziehungen spielen lassen, sind Kusminitschnas Schwiegersöhne, das sollte man sich merken und nicht mit der Wimper zucken, auch wenn es sich dabei gar nicht um Männer, sondern um Frauen handelt. Es sind eben Schwiegersöhne, und fertig. Die Kusminitschna selbst gibt es tatsächlich, ihr bringt man lettischen Honig und hausgesponnene Wolle, die Mutter auf dem Markt besorgt.

Von Mutter und Tante Olga weiß sie noch sehr wenig. Auch in Zukunft wird sie noch lange ganz alltägliche Wörter falsch verstehen und sich deshalb von dieser Familie, die sie bisher nicht einmal zu Gesicht bekommen hat, mysteriöse und abenteuerliche Vorstellungen machen, die sie niemandem anvertraut. Sie ist der festen Überzeugung, daß Tante Olga abends Barsche angeln geht, weil in ihrem Beisein einmal erwähnt wurde, daß Tante Olga abends die Ellbogen schmerzen; da hat sie sich täuschen lassen vom ähnlichen Klang der fremden Wörter. Und die Geheimsprache macht alles noch verwirrender. Nie ist sie sich im klaren, ob gerade von harmlosem Butter- und Sahneeinkauf die Rede ist oder ob aus dem OVIR schicksalhafte Neuigkeiten gedrungen sind.

Das Parkett knarrt ganz von selbst. Es ist schon zu dunkel, man sieht die Hand vor Augen nicht mehr. Vielleicht sausen jetzt in dem dunklen Zimmer ganze Jahrzehnte auf und ab, oder ist es nur der Durchzug, der den Vorhang bewegt. Wenn es nicht so dunkel wäre, könnte man ihre Rückenwirbel sehen, jeden einzelnen. Und weil er sie nicht sehen kann, zählt er nach, so wie man eine Erklärung abgibt oder einen Eid schwört, mit nackter Hand und ganz allein. Seine beiden Namen, den offiziellen, Lew, und den geheimgehaltenen, Lion, seinen morgigen Tag und selbst Großvaters Grab in New York liefert er nun mit rührendem Zutrauen einem lachenden Blick aus, den er nicht einmal sehen kann.

Er kann nicht ahnen, daß diese Finger, die er im Laufe des Tages kennengelernt hat wie seine eigenen und in Ton nachgeformt und sogar zweimal umgearbeitet hat, daß diese Finger soeben über seinem Schulterblatt auf estnisch eine russische Zauberformel in die Luft schreiben: «Hecht befiehlt es, ich verlang es», und daß dieser Mund, den er schon zu kennen meint und trotzdem auch etliche Male hat umarbeiten müssen, daß dieser Mund im Dunkeln lacht, als wären das Menschenschicksal und der Jammer der Welt nichts weiter als Scherz und Spaß.

Der Engel des Herrn runzelt die Stirn und tritt näher. In der Grabesstille der Nacht gleiten Länder und Völker von Westen nach Osten, so sachte, daß nicht ein Hund anschlägt.

Tælandi fegurd sögunnar

Translated by Sverrir Hólmarsson

Vēstures skaistums

Translated by Rūta Karma

Pret vakaru debesis paceļas augstākas un iegūst savu īsto veidu. Kļūst par kupolu un velvi. Sedz kara komisariātus, milicijas nodaļas un pasu galdus ar savādu un draudīgu pašsaprotamību. Kas atrodas zem šīs velves, tam no šejienes nav glābiņa.

Viena un tā pati velve sedz Rusalkas tēlu Tallinā tāpat, kā tā sedz peronus un dzelzceļa tiltus Rīgā. Sedz kartupeļu laukus un ābeļdārzus tāpat kā robežapsardzes kordonus un kazarmas. Lejā, uz dienvidiem, egļu meži lēnām pāriet dižskābaržu mežos. Augšā ir Ziemeļu Ledus okeāns un Baltās jūras kanāls, kura rakšana prasīja cilvēku upurus vairāk, nekā mēs spējam iedomāties. Augšā ir arī Karēlijas šaurums, kur vēl šobaltdien mētājas Ziemas karā kritušo kauli. Lejā, kalnos, atrodas Drakulas pils un Čaušesku valsts. Kalnu nogāzēs starp gludajiem, melnajiem skābaržu stumbriem veļas milzīgi miglas tēli kā dūmi un miegs.

Kaut kas notiek. Pa kabeļiem gaisā, ūdenī un zemē plūst slepeni rīkojumi. Papīrs bīstas no gaismas. Egļu un skābaržu mežu, labības druvu un kapu, vecu līdzenumu, vēja un tuvās tumsas vidū stāv cilvēku mājokļi. Balti āboli blāvo kokos, to sēklas ir jau brūnas. Augļi briest.

Ko pašlaik dara plašajā pasaulē? Ko dara Brežņevs? Vai viņš dzer tīrus taukus, uzēd medu un guļot sedzas ar kažokiem? Vai viņa kājas un mute kust? Kas vispār notiek? Un kur?

Neviens neizdveš ne skaņas. Klusums sniedzas no augšas, no Ledus okeāna krastiem, līdz lejai, Donavas upei. Tikai avīzes čaukst. Vēl vakara drūmais mirdzums plūst pāri zudušām valstīm, kur arī tagad dzīvo cilvēki, kaut gan sienām ir ausis. Tante Olga ir pati pieredzējusi lielu badu. Būdas nekrāva pilnas ar miroņiem un nededzināja, kā daži stāsta. Sākumā cilvēki vēl tika uz priekšu rāpus, vēlāk katrs nomira tur, kur bija. Turpat ari palika. Pirms nāves cilvēki kauca. Šī lielā bada valstiskais nosaukums bija avārija. Avārijas zona tika slēgta. Padarīta slepena. Kas Olgu no turienes iznesis, to neviens nezina. Olgai deva palaizīt kāda mirušā cukuru, bet kāpēc mirušajam bija cukurs un kāpēc viņš pats nebija laizījis, kad viņš vēl bija dzīvs, un kas tas bija par mirušo, to arī neviens nezina.

Tagad nav bada! Tagad katra ķēkša prot vadīt valsti! Galvenais — lai tikai nebūtu kara!

Sems tika prom, bet Annai vajadzēja mācīt slepkavu lasīt un rakstīt. Vectēva kaps ir Ņujorkā. Kaut kur ir vēl citi kapi. Atvilktnēs ir melnas aploksnes ar fotogrāfijām un pat vēstules.

Aizkars kustas. Vakara tumšā burvība nāk no svešām valodām. Telefons pats no sevis pukst un rūc. Tam uzmests virsū biezs, zaļš dīvāna spilvens. Nav vērts jautāt, kāpēc. Gan tas noskaidrosies. Koku lapas aiz loga melno, it kā būtu taisītas no dzelzs. Gaisā ir vasaras dūmi un uguns. Šķiet, ka šīs lapas dimd, nevis šalc. To dimdēšana pilda visu pilsētu. Tā laužas iekšā pa logu un apslāpē visus vārdus, ko šovakar saka. Tos var saukt atmiņā, cik vien iespējams, taču tie mūžam paliks tumšās dzelzs dimdoņas aizēnoti. Tie nav igauņu valodas vārdi. Pareizāk sakot — tie nav dzimtās valodas vārdi.

Viņa sēž augstas, vakarīgas telpas vidū un ļauj otra cilvēka rokai, vīrieša rokai, aptaustīt savus žokļa kaulus un galvaskausu. Roka ir jauna, bet pieredzējusi. Pieradusi pie kauliem kā kaulu zāģētājam ārstam vai pastardienas eņģelim, kas modina mirušos. Viņa ar slēptu interesi aplūko nenoteikta apveida māla būtni, ap ko rosās otra pieredzējušās rokas un kas pamazām tik tiešām sāk mosties dzīvei. Ar svešāduma sajūtu viņa mana, ka tanī ienāk dzīva dvaša. Tai ir vairākas reizes pārtaisīti plakstiņi un vairākas reizes pārtaisīts degungals. Pat ausis ir pārtaisītas. Viņas plakstiņi, viņas degungals, viņas ausis. Viņu pārsteidz tas, ka otrs prot viņu atveidot mālā. Viņa skatās un šūpo kāju. Vēl šodien pusdienlaikā viņa bija augstprātīga un sevī domāja, ka viņu vispār nav iespējams atveidot tā, lai tanī ienāktu dzīva dvaša. Viņas augstprātība noteikti nāk no tā, ka tas Kungs vēl nav pavēlējis savam eņģelim iemērkt viņai rīkstes sālsūdenī. Tas Kungs vēl gaida un vēro.

Bet viņa pa to laiku vēro otra kustības, nomērī viņu ar skatienu, skatās neatraudamās, pētī nekaunēdamās un visos sīkumos, gluži kā bērns ciemiņu. Viņa visu dienu ir redzējusi otru veidojot māla tēlu, bet tikai tagad ierauga, ka viņš patiešām ir.

Ieskatīdamās otram acīs, viņa tur tikai tagad ierauga kaut ko, kas viņu pārsteidz un apbur. Viņa redz tur pati savu tēlu un tikai to. Ne no māla — no miesas. Redz tos četrdesmit astoņus kilogramus miesas un kaulu, kuros mājošana prasa drosmi un stingru prātu pat vairāk nekā varētu domāt. Tad tev jābūt garam vai vismaz mašīnai. Drīzāk mašīnai, jo mašīnas kļūst arvien dārgākas un pret tām jāizturas arvien saudzīgāk. Mašīnas var mīlēt, un tās pat jāmīl!

Par spīti tam viņa ir uzrakstījusi jau divas grāmatas un miglaini nojauš, ka vārdi jāpiesūcina ar asinīm, lai tie iedarbotos, taču tas jādara tik slepus, lai neviens, Dieva dēļ, nesaprastu, kas ar šiem vārdiem īsti ir izdarīts. Viņa ir vārdus pārdevusi un ir arī aizmetusi; viņai ir tas pats vārds, kas būs vēlāk, bet tas atstāj citu iespaidu. Tas ir divdesmit vienu gadu veca cilvēka vārds. To pagaršo, patur uz mēles, un vieni gaida, ko teiks otri. Šīs spēles viņai paiet garām, tā ka viņa tās pat nemana. Tiek cauri ar veselu ādu.

Viņa grib stāvēt gaismā, bet grib arī redzēt, kas ir tumšos kaktos. Piecstarainas zvaigznes un kāškrusti viņu saista tāpat kā cilvēku acis un tas, kas tajās redzams. Ieraugot rozi, viņai rodas kāre to apēst. Viņa ir apēdusi daudz rožu. Viņa skaidri zina, kāda garša ir pienenei un kāda garša — ābeļziedam. To, ka ceriņu garša ir sūra, bez viņas zina visa igauņu tauta. Katru gadu, kad ceriņi saplaukst un stāv blakus šķūnīšiem un kartupeļu vagām gluži kā svešu pasauļu sūtņi, šķiet, ka pāri Tallinai un Tartu atkal nolaižas tas pats nāves klusums, ko dzīvi palikušie apraksta savās atmiņās. Jo saldāk smaržo ceriņi un jo zilākas plīvo debesis, jo bīstamāka dzīvībai liekas esam atrašanās Baltijas valstīs. Par šīm valstīm neviens nezina, vai tās vispār ir. Dzīve tajās ir neizprotama un noslēpumaina. Piecdesmit gadi šeit ir tikai viens acumirklis, sapnis un tvaiks, kas klāj drupas un tukšus māju pamatus. Šeit starojošais pavasara vējš var kā plēšas iepūst dzīvību pat miroņkauliem un izcelt tos no kapa. Gaišā dienas laikā te ir dzirdēts, kā pats nelabais teic runu pa radio. Redzot šejienes ceriņus, nekad nevar zināt, vai tie zied šodien vai pagātnē, vai arī tā ir tikai ilgu glezna, kas saredzama pat pāri robežām.

Naktīs šeit cilvēki ir modri. Saslien ausis, ieklausās, vai nav dzirdama nelabā ierašanās.

Ceriņi zied savu ziedēšanu, vecas, iznīcinātas valdības vietā parādās jauna un atkal notur sēdes.

Bet viņa visu savu mūžu uz Baltijas valstu vēstures fona ir bez bēdu spēlējusies ar bildēm un vārdiem. Grieķu un romiešu mītus viņa ir lietojusi kā tirdzniecības katalogu, pēc kura viņa ir izvēlējusies dievus. Neviens no dieviem viņai nav paticis tik ļoti, ka viņa būtu apmierinājusies tikai ar to vienu. Vienmēr viņa ir šķirstījusi grāmatu no beigām uz sākumu un no sākuma atpakaļ līdz beigām, pētījusi visus attēlus un bijusi gatava no katra dieva kaut ko ņemt. No viena — viltīgu smaidu, no otra — spārnotas kājas. Viņa ir pētījusi dievu ceļgalus un mutes kaktiņus kā divriteņa detaļas, ko viņa neprot salikt kopā tā, lai dabūtu jaunu un labāku riteni.

Kā jau pirmīt teikts, tā Kunga eņģelis vēl nav iemērcis viņai domātās rīkstes sālsūdenī.

Pašlaik tomēr ir vēl tikai 1968. gada augusts. Parkets čīkst, caurvējš izpūš no grāmatskapju un sarkankoka krēslu apakšas putekļu lēkšķes. Tās virpuļo plāna vidū kā pelēki raganu kamoli. Pēc divām stundām viņai būtu jāiekāpj vilcienā, un vilciens, dramatiski kaukdams un gluži ierasti kratīdamies, aizvestu viņu cauri Valmierai un cauri Cēsīm, un cauri Siguldai, un cauri Valgai, un cauri Tartu atpakaļ uz Tallinu.

Jo pamatīgāk otrs mērī viņas kaulus, jo vairāk tas viņu ieinteresē, jo neviens šos kaulus nav aplūkojis tik negausīgi un ar tādu iedziļināšanos. Vēl neviens nav gribējis ar viņas kaulu palīdzību atrisināt sava paša dzīves mīklu un nav mēģinājis tos ne mālā, ne kokā, ne akmenī atveidot kā Dieva kaulus.

Galvu viņa ir piešķiebusi kā suns, viņa cenšas saprast otra teiktos vārdus un neizrāda, ka kaut ko nesaprot. Sevišķi lielā apjukumā viņu iedzen teiciens «ģelo v tom». Viņa ir to daudz reižu dzirdējusi un pat lasījusi, bet tomēr neuzdrošinās pateikt, ko tas nozīmē. Ir vēl daudz citu noslēpumainu vārdu. Viņa ir bijusi pārliecināta, ka pazīst vārdu pasauli caur un cauri, līdz tumšām dzīlēm, bet izrādās, ka vajag tikai nobraukt dažus simtus kilometru ar vilcienu, un šī pasaule izgaist kā zili dūmi. Daži simti kilometru ar vilcienu var padarīt cilvēku mēmu kā dzīvnieku.

«Kāpēc mēs nerunājam vāciski?» otrs nepacietīgi jautā, bet vācu valoda ir apslēpta galvaskausa tumsā un pēc pavēles ārā nenāk. Vācu valodā nekad vēl nav vajadzējis runāt. Vingrinājumus viņa ir rakstījusi. Bez kļūdīšanās prot rakstveidā paziņot: «Der große, bunte, fettige Hahn sieht nach links und nach rechts und kräht lauter», tāpat «Wenn der Morgen schön ist, geht der Onkel zur Arbeit zu Fuß».*

Tā nu no runāšanas viņiem pagaidām nekas liels neiznāk, un pie tā viņiem jāpierod. Viņiem jāmācās ar nedaudziem vārdiem daudz pateikt. Šķiet, ka dzīve ir izvirzījusi viņiem ļoti patētiski skanošu prasību, bet, par laimi, viņi paši to pat nesaprot. Lapas krāsojas pilnīgi melnas, lielā pilsēta aiztur elpu, ir radio ziņu laiks, vakars nu ir pienācis no tiesas.

Viņu tas neskar. Viņai otra vārds nebūt nešķiet ne literārs, ne nodrāzts, tikai ļoti svešs. Lions. Pa telefonu saka — Ļevs. Kāpēc, par to nav bijis runas. Agrāk viņa nav pazinusi nevienu ebreju, tikai ieceļojušu skolotāju, kam dēls bija gatera grāmatvedis. Gan skolotāju, gan gatera grāmatvedi viņa bērnībā ir vērojusi, bet nav pie viņiem pamanījusi neko, kas būtu licis nojaust viņos īpašu sakaru ar Jēzu, kurš tapa nodots, un Jūdu, kas par nodošanu dabūja trīsdesmit sudraba grašus. Gatera grāmatvedim uz portsigāra vāka bija Staļina bilde, un runāja, ka tā viņu arī pasargājot no vajāšanas. Skolotāja, viņa māte, turēja vecu, dzeltenu, garspalvainu suni un varēja noadīt suņa vilnas kamzoli katram, kas nebaidījās no suņa smakas. Viņa pārdeva arī kazas pienu, ko neviens nepirka. Vai viņai varēja būt kāds sakars ar Jahvi, tavu Dievu? Vai Jēzu, kas nomiris, aprakts, trešā dienā augšāmcēlies un uzkāpis debesīs, kur viņš sēž pie sava tēva labās rokas un atnāks tieši tad, kad viņu vairs neviens negaidīs?

Kāds sakars var būt Lionam ar šiem cilvēkiem, un kas viņā ir sevišķs vai neparasts? Viens ir skaidrs — viņam vajadzētu nodurt acis, ja viņš grib, lai tās viņu nenodotu, īpaši vēl valstī, kur viņa vārds ir Ļevs! Tātad, pirmkārt, acis. Otrkārt — āda. Ar šo ādu varētu lepoties pat senlaiku jaunava, kas pērusies mēnesnīcā. Asinis gail tai cauri kā kvēlošas ogles. Pilnīgi iespējams, ka pat asins smarža izsūcas cauri ādai un plīvo šinī telpā gluži kā neredzams sarkans priekškars. Ja te būtu kaķis, tad kaķis tūlīt ieraudzītu uz atsegtā kakla pulsējošo dzīslu un sāktu tai uzglūnēt. Bet viņa, ko dara viņa?

Aplūkodama otra acis un ādu, viņa nošķaudās, jo telpa ir pilna putekļu un mitru mālu smaržas. Otra sejā viņa ir izskatījusi visu, kas tur skatāms, un tā viņu vairs neinteresē, jo viņa šai brīdī grib būt atgriezusies Tallinā un pastāstīt, kas bijis Rīgā. Viņai ir vēlme atkal būt vārdu pavēlniecei, nevis pakļautajai. Tādēļ viņai būtu jānobrauc tikai trīssimt kilometru uz augšu, uz ziemeļiem. Tur viņa no šīs dienas radītu mītu. Šī diena viņai būtu rokā. Ar vārdu palīdzību viņa padarītu to no visām pusēm redzamu un nekaitīgu.

Viņa iztēlojas vietas, kur viņa pašlaik varētu būt, bet nav. Redz pati sevi stāstām garmatainajiem jauno mītu par savu māla tēlu. Varbūt viņa glaimota, tomēr glaimota, piebildīs, ka šī skulptūra būs izstādē. Bet varbūt arī to viņa paturēs pie sevis. Viņas iztēle ir tiešām dzīva — viņa neaizmirst pat fonu, tur viņa izvieto dienišķos kafejnīcas viesus, stūra galdiņa vecenes, kas nikni tiesā kūkas. Viņa ļauj rosīties oficiantēm un gaismai ieplūst pa lielo logu — tā, kā viņas rosās un tā, kā tā plūst. Latviešu rakstniekam Skalbem viņa grasās nozagt vienu teikumu par Daugavu. Teikums ir šāds: «Daugavā peldēja liela zivs.» Par ļaunu vēstītāju lapu dzelzs dimdēšanu viņai Tallinā nekas nebūtu stāstāms, jo viņa to vēl nav īsti pamanījusi, kaut arī patiesība ir tāda, ka laiku pa laikam viņa tomēr kaut kādās skaņās ieklausās.

Viņas skatiens ir kā klusi ūdeņi. Bet sejas izteiksmi viņa maina tik pamatīgi, ka šķiet, it kā viņa turklāt mainītu arī acu krāsu un likteņa līniju. Tam, kas viņu pavēro tuvāk, var viegli ienākt prātā kārkla stabulītes, basas kājas, lini un rudzi, bet tikpat labi iztēlē var uzpeldēt arī nevainīgi zīdaiņi un lieli blēži, kas savus platos smaidus izmanto kā putna spārnus — negaidot izpleš un pēkšņi lidojumā sakļauj.

Tas rada aizdomīgu iespaidu un liek vairākas reizes cieši paskatīties uz viņu. Savus matus viņa virs uzacīm ir pati apcirpusi, un viņas militāri zaļais krekls ar uzplečiem ir samērā nonēsāts. Uz muguras tas ir izbalējis daudz gaišāks nekā uz krūtīm. Pat plata ādas josta viņai ir tāpat kā citiem, kā visiem, kas aizgūtnēm elpo šī gadskaitļa gaisu un pārvērš galvaspilsētu ielu ainas. Šo bikšu siksnu viņa ir izmānījusi no kāda Tartu puiša, kas iesaukts par Grāfa lielmāti Genovevu.

Zem krēsla mētājas viņas sandales, kuru siksniņas griež kailos kāju pirkstus kā ar nazi. (Bet tikai tad, ja ir noieti divi kilometri. To viņa ir precīzi izmērījusi.) Asinis ir padarījušas siksniņas ar katru reizi cietākas. Viņai taču vajadzētu tās atmiekšķēt degvīnā un izdauzīt ar cirvja pietu!

Citu apģērbā viņa lasa ziņas kā avīzē, zina, ko nozīmē ar flomāsteru apķēpātas tenisčības vai krekliņam uz muguras uzzīmēta vienkārša puķīte. Kam ir īsi mati, tas ir tukšs gaiss. Lionam ir īsi mati. Pat ausis var redzēt. Taisnība arī, ka vēl šorīt Lions aplūkoja viņas sandales un uzplečaino kreklu ar zināmu un pilnīgi saprotamu svešāduma izteiksmi, bet viņa pati izjuta samērā dziļu nicinājumu pret Liona mīksto, zilo džemperi, kurā iešūta zīme: «Pure Wool. Reine Wolle». Tas, viņasprāt, ir veča apģērbs. Un tomēr viņa tam ir uzmetusi aci un tīko to pārdot komisijas veikalā. Slepenībā viņa brīnās, kāpēc otrs nav to jau izdarījis un par dabūto naudu nopircis halvu vai pīrādziņus ar ievārījumu. Tāpat kā viņai nav ne jausmas par tēvoci Ņujorkā, vectēva kapu, pat ne par to, ko nozīmē OVIR, tāpat arī otram nav īsta priekšstata ne par lētiem ievārījuma pīrādziņiem, ne arī par to, kas ir liela nauda. Liela nauda ir simts rubļu.

Otrs pat nenojauš, ka mazāk nekā trīssimt kilometru attālumā ir miesti un vecas apriņķu pilsētas, lauki un pļavas, pār kurām pat pašās mirdzošākajās vasaras dienās virpuļo vieglas, melnas spalvas no nāves eņģeļa spārna. Ka pa vidu purviem un slīkšņām, govju ganībām, krūmiem un aizaugušiem zirgaplokiem līkumo balti ceļi.

Ka pēkšņi debesīs izslienas smails baznīctornis, un tu jau esi Igaunijā, Kolgajāni miestā, un kādā izzudušā kapā pirms simt gadiem ir aprakta vecā Garā Miķeļa Ella, kas krāja mīzalus, suņu taukus un nātres, kas nozieguma vietā pieķērusi lietuvēnu, uzkliedza: «Asti gaisā!» un izpēra lietuvēna trekno, balto saimnieces pakaļu ar svēto pīlādžrīksti līdz asinīm.

Pie paša Kolgajāni miesta vēl 1923. gadā šūpulī zīdaiņa vietā bija atrasta dzīva līdaka atplestiem žokļiem un acīm pierē kā baronam. Vecā saimniece pati savām ausīm bija dzirdējusi zem katla buršanos: «Asins šļuku putrā iekšā! Asins šļuku putrā iekšā!» Bijušā ugunsdzēsēju nama priekšā vēl aizvien rādās Einārs un Oskars. Bet Einārs taču ir ar šautenes durkli cauri kaklam piesists pie rijas vārtiem. Un no Oskara kara laukā palika pāri viens pats melns sadedzis pirksta kauliņš un apkvēpusi Dziesmu Klade, kurā ar neasu zīmuli bija plašā rokrakstā ierakstīts:

«Vairs atpakaļceļa nav dzīvē,

viss bojā ies, placis būs tīrs.

Ja dārga mums tēvzemes brīve,

lai krīt tad ar beidzamais vīrs.

Piedz.: Kaujas ieroču tēraudā, liesmās

gunī sātana smiekli skan:

ha-ha-haha-hā...»

Bet nākotnes tuvošanos tas nekavē. Nākotnē cilvēkiem arī Kolgajāni miestā vajadzēs grūstīties veikalā un pirkt cūku ausis un kožu saēstus miltus, jo kur tu dēsies, jāpērk, citādi liecies vai pats uz galda, kad bērni nāks mājās no skolas un dīks: — ĒST! ĒST!

Nākotnē cilvēku sejas arī Kolgajāni būs aizdomu pilnas un pazemīgas, pie draudiem sen pieradušas. Nākotnē igauņu piena kanniņas un tējkannas sāks rotāt nesaprotams un noslēpumains drauds: «Nu, pogoģī!», rakstīts kirilicā.

Par to nebēdādamas, vecās, sīkstās zilās un baltās vizbulītes, saulpurenes un bezdelīgactiņas, smilgas un margrietiņas parādās arvien no jauna, it kā buldozers nebūtu tās uz mūžiem apracis zem māliem un dubļiem. No upes atvara melnā ūdens atstaro milzīgas debesu ainas, un to gaismā pat jaunā, dārgā cūku ferma ar visiem saviem mēsliem un vircu ir tikpat kā nekas.

Kartupeļus stāda maijā un rok septembri. Jūlijā tie zied. To violetie un baltie ziedi rotā lauka vagas gluži kā kapu kopiņas, kur aprakta vēsture un lielā aizmirstība. Nodzeltējuši piemiņas albumiņi un bunkuros un ierakumos atrastas klades neizsaka nekā cita kā tikai rieta blāzmas skumjas pār melnajām eglēm.

Aprīļa dzeltenie taureņi reizi gadā plivinās pār kūlas klajumiem un sabrukušiem bunkuriem kā tautasdziesmu rindiņas. Nav zināms, no kurienes tie nāk un kur vējš viņus aizdzīs.

Par to, kā Prāgā šonakt griestos slīd ēnas, pēkšņi apklust radio un krūtīs aizraujas elpa, lai stāsta tie, kas šo nakti Prāgā ir sagaidījuši un tumsā bijuši nomodā. Lai to zinātu, mums ir Milans Kundera un Vāclavs Havels. Vēlāk visi uzzinās, kas tā par nakti. Kas neredzēs dzīvu Brežņevu, varbūt redzēs mirušu Čaušesku. Kaut ko redzēs katrs.

Viņa grib redzēt savu vilciena biļeti, jo drīz aizies vilciens. Viņa grib paskatīties, kas viņai par vietu un vai tas ir laimīgs cipars, vai kas tas par ciparu vispār ir. Kad viņa kabatā meklē biļeti, viņas skatiens apstājas vecā, nomelnējušā spogulī, kas stāv pie sienas gluži kā gabals ierāmētas melnas nakts tumsas. Spogulī var redzēt krēslus, plauktus un ar krāsainiem spilveniem nosētu dīvānu biljarda galda zaļumā. Telpa, kas vīd spogulī, ņirb, it kā tā tieši šinī brīdī būtu radusies tukšā vietā. Nakts tumsa met ēnu uz visu, kas ir. Pat pašai sava seja šķiet atkailināta un bīstama, it kā kauli un miesa būtu no tās noņemti. Tagad šo seju nekas neaizsargā, un no šīs sejas nav pasargāts neviens.

Viņa noliec galvu, kakls atkailinās, un uz tā nokrīt skūpsts kā giljotīnas asmens.

Šis daudz vēlāk un pavisam cita rakstnieka rakstītais teikums varētu tieši tagad parādīties uz grīdas pie viņu kājām kā mēmās filmas titrs, bet viņa to tik un tā nelasītu, jo viņa ar otru tagad stāv aci pret aci un zobu pret zobu, ļoti tuvu redz sejas ādu un skropstas, par ko runājot, nekādā ziņā nevar nelietot senu, pazīstamu izsaucienu, drūmu un saldu pasaku klišeju: «Piens un asinis. Ogle.» Vienu garu elpas vilcienu viņi nomērī viens otru ar dīvainu skatu, nomērī tikai kā vielu un materiālu, kā vēsti un zīmi, kā līniju un formu, kā laupījumu. Šis vienlaicīgais aukstais slepus skats, ko viņi abi reizē notver un pieņem zināšanai, sajaucas ar skūpsta asins garšu, uz mirkli padara viņus par rotaļu un ieroču biedriem.

Ja kas redzētu viņu sejas izteiksmi no malas, tam ļoti viegli varētu iešauties prātā tautas nostāsts par diviem ūdens gariem, kas satikušies zaļumballes vakarā zem liepas, kur viņi, viens otram nezinot, ir atnākuši iepīt savos tīklos zemnieku meičas un dzirnavu puišus.

Liepa iešalcas, bars reaktīvo lidmašīnu rēkdams brāžas cauri Latvijas gaisa telpai, vilciena biļete vairs nav vajadzīga, to var izmest. Nākamās stundas viņa saspiež kā cilvēka sirdi vai kā melnas ogas ar sarkanu mīkstumu. Viņa tās pārspiež pušu un sulu izdzer.

Šeit ir svarīgi pieminēt, ka viņas būtībā savas pēdas ir atstājusi 1951. gada Lielā Piektdiena, kad pār zemi nolaidās tumsa, sāka snigt lielām pārslām, cielavai piesala kājas pie zemes un pagalmā, skārda vannā ar nāvi cīnījās liela līdaka, ko tūlīt taisījās kaut, tiklīdz Bībeles stāstu grāmatā bērnam būs izlasīta priekšā nodaļa, kas ir pie attēla par ugunsupuri.

Lapu pāršķiršanas pauzēs viņa varēja dzirdēt, kā zivs ar asti sitas pret vannu un vanna izmisīgi un skumji dimd. Lielās zivs nāves cīņa un metāla dimdēšana, sniegs, ledus un rakstītais vārds pieder pie viņas mīlestības izjūtas tikpat dzelžaini kā pavēle: «Ņem uguni un nazi!» Tieši tādēļ viņa tagad, skatīdamās uz otru, nolemj: «Ja man reiz vajadzētu nest Jahvem ugunsupuri, tad nu es zinu, kur es to dabūšu. Tad es ņemšu to te.»

Istaba ir satumsusi. Brežņeva tanki ir tikko iebraukuši Prāgā. Tā Kunga eņģelis pasmaida izsmējīgi un maigi. Viņam nav rokā ne ugunīga zobena, ne šķēpa, ne pīķa, ne sālsūdenī mērcētas rīkstes, bet tikai viena lielā nātre, kas dod spēku pretoties ļaunam un labi tīra asinis.

Rūpnīcu dūmi ceļas stāvus gaisā, dzelzs dimd, kailas elektrības spuldzes apgaismo gaiteņus un kāpņu telpas. Citam nedrīkst uzticēties. Par sevi nevajag neko stāstīt. Bailes kailo četrdesmit vatu spuldžu gaismā blāv kā vistas ola, kā sviests un krējums, kā anketas papīrs. Mākoņi gluži kā skrejlapas plīv pāri Baltijas jūras vientulīgajiem, garajiem smilšu krastiem, pāri zaldātu zābakiem un asinssuņu pēdām. Meži vaid Bohēmijā un Morāvijā, vējš gāž veldrē Lietuvas labību un lauž Latvijas pupas. Vairāk ticības! Vairāk cerības! Vairāk mīlestības! Nedrīkst aizmirst, ka zem spilvena ir telefons, pa kuru nevar runāt, pirms tu neesi iemācījies slepeno valodu. Kam tas tiek skaidrs, tam vairs nav glābiņa, tas pats ir līdzdalībnieks visā, kas notiek. Jāiegaumē, ka pa telefonu nevar lietot vārdus «grāmata», «papīri», «dokuments», «koferis», «vēstule», «vīrieši». Grāmata var būt aizliegta, var būt pat izdota ārzemēs, papīri ir tas pats, kas dokuments, bet dokuments vienmēr var būt viltots. Koferis liecina par lietu nogādāšanu no vienas vietas uz otru. Bet kādu lietu? Un no kādas vietas? Vēstule var būt pat pārvesta pār robežu un nodota no rokas rokā. Vīrieši var domāt citādi, jo ir pamats tā spriest. Vīrieši vienmēr ir apšaubāmāki nekā sievietes. Vīriešiem drošības labad jādod sieviešu vārdi, un Parīze jāpārdēvē par Kijevu, un Ņujorka jāsauc par Maskavu. Bet «pie tantes» nozīmē Kijevā un «pie tēvoča» nozīmē Maskavā.

Bez vajadzības nav labi ņemt mutē ari Tallinas un Rīgas vārdu. Par sviestu un olām var runāt vienmēr. Pat vēlams. Runāt var arī par suņiem, bet ne par uzpurni, jo uzpurnis lieki pievērš uzmanību, un vai tas ir vajadzīgs. Par tanti Olgu, māti, poliklīniku, kāpostiem un bietēm var runāt, cik tīk. Pulksteņa laikiem vajag būt no dienas, jo vakars jau pēc dabas ir aizdomīgs. Par nakti teikt nevajag nekā, lai Dievs pasarga no nakts.

Ja tu gribi teikt: «Būšu nākamās trešdienas vakarā pulksten astoņos,» tad saki tā: «Tante Olga nākamajā trešdienā aizsūtīs mātei tās astoņas melnās mēteļpogas, ko māte lūdza.» Vai arī astoņarpus kilogramus upeņu. Vai septiņas kārbas olīvu, melno, nevis zaļo. Vai melnas čības par sešiem rubļiem. Visādā ziņā vakars ir melns. Jāmācās runāt par tantes Olgas dzīvi. Nekad nedrīkst teikt «telegramma», bet jāsaka «paciņa sviesta». To jau var iemācīties. Pat lāčus var iemācīt dancot. Par visu nevajag izrādīt izbrīnu. Ja kāds ir noraizējies: «Pēdējā laikā nekas nav dzirdams par Kuzmiņičnas znotu, vai tad viņš ar mākslu vairs nenodarbojas?», tad tas nozīmē, ka izbraukšanas papīri atkal ir aizķērušies un ierēdnis, kam tas caur pazīšanos bija jānokārto, ir atvaļinājumā, komandējumā vai pārcelts uz citu nodaļu. Visi, kas kārto jautājumus caur pazīšanos, ir Kuzmiņičnas znoti, tas jāpatur prātā, un nav vērts pat mainīt sejas izteiksmi, ja tie nav vīrieši, bet gan sievietes. Znoti tie ir tik un tā. Kuzmiņična pati kaut kur ir, viņai tiek vests latviešu medus un lauku dzija, ko māte pati iet uz tirgu pirkt.

Par māti un tanti Olgu viņa šodien vēl zina ļoti maz. Nākotnē visai ilgi viņa nepareizi sapratīs pavisam parastus vārdus, un tādēļ viņai par šo ģimeni, ko viņa šodien vēl nav redzējusi, nākotnē būs noslēpumaini un mežonīgi priekšstati, ko viņa neatklās nevienam. Viņai uzmācīgi šķiet, ka tante Olga vakaros zvejo asarus, jo, viņai dzirdot, ir ticis runāts, ka tantei Olgai vakaros sāp elkoņi, šo vārdu līdzīgais skanējums svešajā valodā viņu apmāna. Slepenā valoda visu padara īpaši neskaidru. Viņa nekad nevar saprast, vai runāts tiek vienkārši par sviesta un krējuma pirkšanu, vai arī no OVIR ir pienākušas liktenīgas ziņas.

Parkets čīkst pats no sevis. Ir jau pārāk tumšs. Neko nevar redzēt. Varbūt tumšajā telpā šurp un turp aiztraucas veseli gadu desmiti, bet varbūt caurvējš kustina aizkaru. Ja nebūtu tik tumšs, tad tagad visi viņas mugurkaula skriemeļi būtu redzami, pa vienam vien. Kaut arī tie nav redzami, otrs tos saskaita, it kā viņš rakstītu iesniegumu vai dotu zvērestu, ar pliku roku un gluži viens. Abus savus vārdus, kā slepeno Lionu, tā publisko Ļevu, savu rītdienu un pat sava vectēva kapu Ņujorkā viņš šobrīd ar aizkustinošu uzticēšanos ļauj smaida un skatiena varai, ko viņš pats tumsā nemaz neredz.

Otram nav ne jausmas, ka tie paši pirksti, kuru kauliņus viņš šīs dienas laikā ir iepazinis kā pats savus piecus pirkstus, atveidojis mālā un pat divas reizes pārtaisījis, — ka tie paši pirksti šobrīd igauņu valodā pār viņa lāpstiņām raksta gaisā krievu buramvārdus: «Pēc līdakas pavēles, pēc mana lūguma,» un ka mute, kuras kaktiņus viņš, savuprāt, jau pazīst un ir tāpat vairākas reizes pārtaisījis, — ka tā pati mute smaida nakts tumsai, it kā cilvēka liktenis un zemes skumjas būtu tikai izsmiekls un joks.

Kunga eņģelis sarauc pieri un panāk tuvāk. Nakts kapa klusumā zemes un tautas slīd no Rietumiem uz Austrumiem, tā ka ne suns neierejas.

* «Lielais, treknais gailis ar raibajām spalvām palūkojas pa kreisi un pa labi un dzied skaļāk», tāpat «Kad rīts ir jauks, tēvocis dodas uz darbu kājām». (Vācu val.)

Skremmande vakkert

Translated by / Frå estisk ved Turid Farbregd

1

Mot kvelden lyfter himmelen seg høgare og tek si verkelege form. Blir kuppel og kvelv. Han kvelver seg på ein underleg sjølvsagd og trugande måte over krigskommissariat, militsstasjonar og passkontor. Den som held til under denne kvelven, har ingen veg bort.

Denne same kvelven står over Russalka-statuen i Tallinn liksom over perrongane og jernbanebruene i Riga. Han femner om potetåkrar og eplehagar til liks med grensestasjonar og kasernar. Nede i sør går granskogane langsamt over til bøkeskogar. Lengst oppe er Nordishavet og Kvitsjøkanalen som under bygginga kravde fleire menneskeoffer enn vi til vanleg er klar over. Der oppe er også Det karelske neset der beina etter dei falne i Vinterkrigen framleis ligg og sleng. Nede i fjella ligg Drakulas slott og Ceauşescus rike. Mellom dei slette svarte bøkestammene i liene slyngjer veldige skoddebilete seg som draum og røyk.

Eitkvart er i ferd med å skje. Langs kablar i lufta, i vatnet og jorda rører det seg hemmelege ordrar. Papiret er lysredd. Midt mellom granskogar, bøkeskogar, kornåkrar og graver, gamle sletter, vinden og den skumrande kvelden står menneskebustadene. Dei kvite epla skin på trea, kjernane inni er alt brune. Fruktene blir modne.

Kva driv folk på med i den vide verda no? Kva gjer Bresjnev? Drikk han smelta feitt, et honning attåt og går og legg seg mellom to skinnfellar. Subbar han med føtene, smattar han med tunga? I det heile, kva er det som går for seg? Og kvar?

Ingen gir lyd frå seg. Stilla rekk ovanfrå ishavsstranda og ned til breidda av Donau. Berre avisene raslar. Framleis strøymer det døkke kveldsskinet over forsvunne rike der det bur folk no òg, endå om veggene har øyre. Tante Olga har med eigne auge sett den store hungersnauda. Bondehusa vart ikkje stabla fulle av døde, eller tende eld på, slik somme seier. Den første tida kravla folk enno omkring, sidan døydde kvar og ein der han var. Og der vart han liggjande. Folk ulte før dei døydde. Det offisielle namnet på den store hungersnauda var ulykke. Ulykkesområdet vart avstengt. Det vart hemmeleghalde. Kven som fekk Olga ut derifrå, er det ingen som veit. Olga fekk sukkeret til ein død å slikke på, men kvifor den døde hadde sukker eller kvifor han ikkje slikka det i seg sjølv medan han levde, eller kven den døde i det heile var, er heller ikkje kjent.

No er det ingen svolt! No kan kvar kjøkkenjente styre staten! Hovudsaka er at det ikkje blir krig!

Sem slapp unna, men Anna måtte lære mordaren å lese og skrive. Bestefar er gravlagd i New York. Det er graver andre stader også. I skuffene er det svarte konvoluttar med fotografi og jamvel brev.

Gardina rører på seg. Sjarmen ved den mørke kvelden kjem seg av dei framande språka. Telefonen freser og murrar for seg sjølv. Det er slengt ei tjukk grøn sofapute over han. Ingen vits i å spørje kvifor. Det vil nok vise seg. Blada svartnar på trea utanfor glaset, det er som dei skulle vere gjorde av jern. I lufta er det sommarrøyk og eld. Det verkar som blada skulle skramle, ikkje suse. Skramlinga fyller heile byen. Ho trengjer inn gjennom vindauga og kveler alt som blir sagt denne kvelden. Ein kan halde fast ved orda alt ein orkar, dei blir likevel verande i skuggen av jernskramlinga. Det er ikkje estiske ord. Rettare sagt – dei er ikkje på morsmålet.

Ho sit midt i det høge kveldsrommet og let handa til eit anna menneske, ei mannshand, leite over kinnbeina og kraniet. Handa er ung, men rutinert. Van med bein liksom handa til legen som sagar bein, eller dommedagsengelen som vekkjer dei døde til liv. Ho ser med skjult interesse på den ubestemmelege leirfiguren som dei øvde hendene hans arbeider med og som litt etter litt verkeleg byrjar å vakne til liv. Ho legg forvirra merke til at den blir levande. Den har augnelokk og nasetipp som er forma på nytt mange gonger. Jamvel øyra er gjorde på nytt. Hennar augnelokk, hennar nasetipp, hennar øyre. Ho er forundra over at han kan gjenskape henne i leire. Ho ser på og vippar med foten. Så seint som midt på dagen var ho hovmodig og tenkte med seg sjølv at henne er det uråd å gjenskape slik at biletet blir levande. Hovmodet kjem sikkert av at Herren enno ikkje har sett engelen sin til å salte riset for henne, han ventar og ser enno ei stund.

Men ho følgjer samtidig rørslene til den andre, måler han med auga, stirer utan avbrot, granskar han i detalj utan å sjenere seg, slik eit barn glaner på ein gjest. Ho har sett han heile dagen i arbeid med leirfiguren, men merkar først no at han verkeleg er der.

Når ho ser han i auga, er det først no ho merkar noko som overraskar og fascinerer henne. Ho ser sitt eige bilete, og berre det. Ikkje av leire, men av kjøt og blod. Ho ser dei førtiåtte kilo med kjøt og bein som det krev meir mot og karakterstyrke å vere inne i enn nokon kunne tenkje seg. Til det trengst det ei sjel, eller i det minste ein maskin. Helst ein maskin, for maskinane blir heile tida dyrare og må stellast med stadig større omsorg. Maskinar er det lov å vere glad i, ein bør jamvel vere glad i dei!

Trass i dette har ho alt skrive to bøker og aner uklart at orda må gjennomsyrast av blod for å ha verknad, men ein må gjere det så i løynd at ingen for guds skuld skjøner kva som eigenleg er gjort med dei orda. Ho har selt ord og ho har slengt frå seg ord. Namnet hennar er det same som ho skal ha seinare også, men verknaden av det skal bli ein annan. No er det namnet til ein tjueeinåring. Folk smaker på det, smattar, og somme ventar til dei andre har uttalt seg. Det spelet går henne forbi utan at ho merkar det. Ho kjem meinlaus ut av det.

Ho vil stå i lyset, men vil også sjå kva som skjuler seg i dei mørke krokane. Sovjetstjerna og hakekrossen er like fengslande som menneskeauge og det ein kan lese av dei. Når ho ser ei rose, får ho lyst til å ete henne. Ho har ete mange roser. Ho veit nøyaktig smaken på løvetann og epleblom. At syrinblomen er beisk, veit ikkje berre ho, men heile det estiske folket. Kvart år, når syrinblomane spring ut slik at det bortved skjula og langs potetfòrene tykkjest stå sendebod frå ei framand verd, sig den same dødsstilla ned over Tallinn og Tartu som dei overlevande skildrar i memoarane. Dess søtare syrinen angar og dess blåare himmelen bølgjar, dess livsfarlegare kjennest det å opphalde seg i dei baltiske landa. Ingen veit riktig om desse landa verkeleg finst. Livet der er uforståeleg og løyndomsfullt. Femti år er berre som ein augneblink, ein draum og eit slør som ligg over ruinar og tomme grunnmurar. Her kan den strålande vårvinden til og med blåse liv i daudingbein og hente dei opp av den djupe grava. Midt på blanke dagen har ein høyrt djevelen halde tale i radioen. Når ein ser syrinane her, veit ein aldri om dei blømer no eller i fortida, eller om dei berre er eit bilete skapt av lengten og synleg også på den andre sida av grensa.

Om nettene vaker ein. Spisser øyre, lyttar om ein ikkje skulle høyre vondemannen kome.

Syrinen blømer på syrinars vis, i staden for den styrta gamle regjeringa står det fram ei ny og held igjen sesjonar.

Men ho har heile livet sorglaust leikt med ord og bilete mot ein bakgrunn av baltisk historie. Greske og romerske mytar har ho brukt som eit slag varekatalogar der ho har valt ut gudar. Ingen gud har ho likt så godt at ho har nøgd seg med den eine. Alltid har ho bladd gjennom boka bakanfrå og framanfrå, granska alle bileta og vore klar til å ta noko frå kvar gud. Den lure smilen frå ein og vengeføtene frå ein annan. Ho har granska kne og munnvikar på gudane som var det sykkeldelar som ho ikkje greier å setje saman til ein ny og betre sykkel.

Som det alt vart sagt, har Herrens engel enno ikkje lagt riset i saltlake for henne.

No er det likevel framleis berre august 1968. Det knest i parketten, gjennomtrekken jagar fram lodottar under bokskapa og mahognistolane. Dei trillar ut på golvet som grå trollnøste. Om to timar må ho gå på toget, og mens toget uler dramatisk og vaggar sindig, fører det henne gjennom Valmiera, og gjennom Cēsis, og gjennom Sigulda, og gjennom Valga og gjennom Tartu tilbake til Tallinn.

Dess grundigare han tek mål av knoklane hennar, dess meir interessert blir ho, for aldri har nokon augnefare dei beina så grådig og sjølvfordjupa. Ingen har tidlegare ved hjelp av beina hennar ønskt å løyse si eiga livsgåte eller prøvd å gjenskape dei i leire, tre eller stein som om dei var beina av ein gud.

Ho skakkar på hovudet liksom ein hund, ho prøver å forstå dei orda han seier og ikkje vise at ho ikkje skjøner noko. Særleg blir ho forvirra av uttrykket «delo v tom». Ho har høyrt det mange gonger, og til og med lese det, men framleis ville ho ikkje våge å seie kva det tyder. Det er også mange andre mystiske ord. Ho har vore sikker på at ho kjenner orda si verd på kryss og tvers, ned til den mørke botnen, men det viser seg at det skal ikkje meir til enn at ho reiser nokre hundre kilometer med toget, så forsvinn den verda lik ein blå røyk. Ei togreise på nokre hundre kilometer kan gjere mennesket til eit umælande dyr.

«Kvifor snakkar vi ikkje tysk?» spør han utolmodig, men det tyske språket sit gøymt i mørkret inni hovudskallen og kjem ikkje fram på kommando. Tysk har ho hittil aldri hatt bruk for å snakke. Oppgåver har ho skrive. Skriftleg kan ho feilfritt melde: «Der große, bunte, fettige Hahn sieht nach links und nach rechts und kräht lauter» liksom «Wenn der Morgen schön ist, geht der Onkel zur Arbeit zu Fuß».

Så for det første blir det ikkje stort av samtalen deira, og det må dei venne seg til. Dei må lære å seie mykje med få ord. Det ser ut som livet har stilt eit krav som verkar veldig patetisk, men heldigvis forstår dei det ikkje sjølve. Lauvet blir heilt svart på trea, den store byen held pusten, det er tid for dagsnytt, kvelden er komen.

For henne betyr det ikkje noko. For henne verkar namnet hans verken litterært eller vanleg, berre veldig framandt. Lion. I telefonen seier dei Lev. Årsaka til dette har det ikkje vore snakk om. Tidlegare har ho ikkje visst om ein einaste jøde utanom ein innvandra lærar og sonen som var bokhaldar på sagbruket. Både læraren og bokhaldaren på saga har ho hatt framfor auga i barndommen utan å leggje merke til noko ved dei som kunne vitne om det spesielle sambandet deira med Jesus, som vart sviken, og med Judas, han som fekk tretti sølvpengar for sviket. Bokhaldaren hadde eit bilete av Stalin på sigarettetuiet, og det vart sagt at det verna han mot forfølging. Læraren, mor hans, hadde ein gammal gul terrier og kunne strikke genser av hundehår til alle som ikkje var redde hundelukta. Ho selde også geitemjølk, som ingen kjøpte. Kunne ho ha samband med Jehova, som er guden din? Eller med Jesus som er død og gravlagd, oppstanden tredje dagen og faren til himmelen der han sit ved høgre handa til far sin og kjem igjen akkurat når ingen lenger ventar han?

Kva band kan Lion ha til desse menneska og kva er annleis eller spesielt ved han? Eitt er sikkert – han bør slå ned auga om han ikkje vil at dei skal avsløre han, særleg i eit land der namnet hans er Lev! Altså, først auga. For det andre – huda. Den huda kunne jamvel møya i det gamle eventyret vore stolt av der ho bada i måneskinet. Blodet lyser gjennom huda som glør. Slett ikkje utenkjeleg at også lukta av blodet siv ut gjennom huda og svever som ei usynleg raud gardin her i dette rommet. Om det hadde vore ein katt her, så ville katten ha sett den pulserande åra på halsen og lagt seg på lur. Enn ho då, kva gjer ho?

Medan ho ser på auga og huda hans, må ho nyse, for rommet er fullt av støv og lukta av våt leire. Ho har sett alt som er å sjå i andletet hans og er ikkje lenger interessert i det, for den augneblinken ønskjer ho at ho var tilbake i Tallinn og fortalde korleis det var i Riga. Ho stundar etter igjen å vere herskar over orda, og ikkje lenger ein undersått. For å kunne det, trengst det berre at ho reiser tretti mil mot nord. Der ville ho gjere denne dagen om til myte, ta full kontroll over han. Ved hjelp av orda ville ho gjere dagen synleg frå alle kantar, og ufarleg.

Ho føresteller seg stader og plassar der ho kunne vore no, men ikkje er. Ho ser seg sjølv fortelje dei langhåra vennene den ferske myten om seg sjølv i leire. Og ho nemner smigra – ja, likevel smigra – at skulpturen skal på utstilling. Men kanskje held ho det også for seg sjølv. Fantasibiletet er verkeleg levande – ho gløymer ikkje eingong bakgrunnen, der plasserer ho dei faste kafégjestene, ved bordet i hjørnet konene som hissig proppar i seg kaker. Ho let oppvartarane springe omkring, og lyset trengje inn gjennom det store vindauget slik dei verkeleg spring omkring og slik lyset trengjer inn. Av den latviske forfattaren Skalbe har ho tenkt å stele ei setning om elva Daugava. Setninga lyder slik: «Det sumde ein stor fisk i Daugava.» Ho ville ikkje ha noko å fortelje om den illevarslande jernskramlinga av blada på trea, for ho hadde ikkje lagt skikkeleg merke til den enno, endå om det er sant at ho no og då likevel høyrer eitkvart.

Blikket hennar er som stille vatn. Men andletsuttrykk skifter ho så grundig at det verkar som om ho samtidig skifta augnefarge og lagnadsline. Den som ser nærare på henne, vil lett kome til å tenkje på seljefløyter, nakne føter, lin og rug, men like lett kunne ein kome i tankar om uskuldige småbarn og store kjeltringar som nyttar breie smilar lik fuglevenger – slår dei uventa ut og faldar dei saman medan dei flyg.

Det etterlet seg eit tvilsamt inntrykk av henne og tvingar ein til å sjå skarpt på henne fleire gonger. Ho har sjølv kjaksa og klipt håret sitt over augnebryna. Den militærgrøne skjorta med skulderklaffar er nokså utsliten og meir avbleikt på ryggen enn framme. Ho har også ei brei lêrreim liksom dei andre, liksom alle andre som snappar i seg lufta frå dette årstalet og forandrar gatebiletet i hovudstadene. Denne buksereima har ho prata til seg av ein gut i Tartu som dei kalla Genoveva.

Under stolen ligg sandalane hennar og sleng, reimane skjer som knivar i dei nakne tærne. (Men først når ho har gått to kilometer. Det har ho nøyaktig mål på.) Blodet har kvar gong gjort tåreimane hardare. Ho må sjå til å få lagt dei i blòt i brennevin og banke dei mjuke med ein øksehammar.

Ho les kleda dei andre har på seg liksom ho les avisa, og ho veit kva det tyder når tennisskoa er rabla fulle med filtpenn eller det er teikna ein enkel blom på skjorteryggen. Den som har kort hår, er luft for henne. Lion har kort hår. Ein ser jamvel øyreflippane. Sant er det at seinast om morgonen såg Lion på sandalane og skjorta hennar med ei viss og heilt forståeleg misnøye, og ho sjølv kjende ei nokså djup forakt for den mjuke blå genseren hans med lappen «Pure wool Reine Wolle». Ho tykkjer det er eit gammalmannsplagg. Likevel har ho sett på genseren og kunne ha lyst til å selje han i ein kommisjonsbutikk. I sitt stille sinn undrast ho på kvifor Lion ikkje alt har gjort det og kjøpt honningkaker eller berlinerbollar for pengane. Liksom ho ikkje aner noko om morbror i New York eller grava til bestefar og slett ikkje kva OVIR tyder, har han inga førestelling verken om billege berlinerbollar eller kva som er store pengar. Store pengar er hundre rublar.

Han kan ikkje falle på den tanken at mindre enn tre hundre kilometer borte er det tettbygder og gamle kjøpstader, åkrar og enger. Eller at det over desse, jamvel på den mest strålande sommardagen, svever lette svarte fjører av vengen på dødsengelen. At det buktar seg smale kvite vegar mellom myrar og våtlende, kubeite og krattvaksne hestehagar.

At det brått reiser seg eit spist kyrkjetårn mot himmelen, og så er ein i Estland, i kjøpstaden Kolga-Jaani der gamle Eli til Lange-Mikkel for over hundre år sidan vart lagd i ei bortgløymd grav, ho som samla piss, hundefeitt og brennesler, ho som, når ho tok mara på fersk gjerning, brølte: «Opp med stakken!» og piska mara så det stod blodige spor etter det heilage rognetre-riset på den kvite matmorbaken.

Så seint som i 1923 hadde ein like ved Kolga-Jaani i ei vogge funne ei levande gjedde i staden for reivungen. Gjedda låg der med vidope gap, og auga stod i hausen som på ein tysk baron. Gamlekona på garden har med eigne øyre høyrt ei mumling under gryta: «Ein skvett blod til grauten! Ein skvett blod til grauten!» Framfor den gamle brannstasjonen kan ein enno sjå Einar og Oskar. Einar står der nagla fast til grindestolpen bortved tørkehuset med ein bajonett gjennom strupen. Men av Oskar vart det ikkje anna igjen på slagmarka enn ein svartbrend fingerknok og eit svidd Songhefte der det med butt blyant og breie bokstavar stod skrive:

Ingen vegar fører heim igjen,
auget møter berre død og gru.
For vårt fagre frie Estland
fell vi gjerne kvar ein mann.
Refr. Gjennom våpengny og kulesprut
         høyrest fanden med ein lått så glad:
        Hah-ha-hah-ha-hah-ha …

Men alt dette hindrar ikkje framtida i å nærme seg. I framtida må også folk i Kolga-Jaani stå i trengselen i butikken for å kjøpe griseøyre og møllete mjøl, for kva utveg har du elles, om du ikkje vil setje deg på bordet sjølv når barna kjem heim frå skulen og gnålar på MAT! MAT!

I framtida har også folk i Kolga-Jaani mistenksame og underdanige andlet, lenge har dei levd med truslar hangande over seg. I framtida begynnar mjølkespanna og tekannene til estarane å få til pynt ein uforståeleg og mystisk trussel i kyrillisk skrift: Nu pogodi!

Trass i dette kjem dei gamle seige blåveisane og kvitsymrene, ballblomane og nøkleblomane, kveinstråa og prestekragane stadig på nytt til syne som om bulldosaren likevel ikkje hadde gravlagt dei under leire og søle til evig tid. Av det svarte vatnet i elvedjupet skin det fram veldige himmellandskap, og i lyset frå dei er til og med den nye dyre grisefarmen med mengdene av møkk og mig berre noko inkjevetta.

Potetene blir sette i mai og tekne opp i september. I juli blømer dei. Lilla og kvite blomar pyntar forene som om dei var graver der historia og ei stor gløymsle er lagde i haug. Dei gulna diktbøkene og kladdehefta som er funne i bunkrar og skyttargraver, uttrykkjer ingenting anna enn vemodig skumring over svarte graner.

Ein gong om året flagrar dei gule sommarfuglane i april liksom liner av ei folkevise over blakke sletter og samanstyrta bunkrar. Ingen veit kvar dei kom frå eller kvar vinden fører dei.

Korleis skuggane i Praha rører seg i taket i natt, radioen brått blir stum og pusten set seg fast i brystet, det får dei fortelje om som har teke imot denne natta i Praha og vakt i mørkret. Det har vi Milan Kundera og Václav Havel til. Etterpå får alle vite kva natt det er. Den som ikkje ser den levande Bresjnev, får kanskje sjå den døde Ceauşescu. Eitkvart får alle sjå.

Ho har lyst til å sjå billetten sin, for toget går snart. Ho vil sjå nummeret på sitjeplassen, om det er eit lykketal eller kva nummer det kan vere. Då ho rotar etter billetten i lomma, fell blikket på den gamle svarte spegelen der han heng på veggen som eit stykke innramma nattemørker. I spegelen ser ho stolane, hyllene og den biljardgrøne sofaen overstrødd med puter i alle fargar. Rommet i spegelen dirrar som om det i same augneblinken skulle ha dukka opp for å fylle ein tom plass. Nattemørkret kastar skuggar over alt som er. Hennar eige andlet kjennest nake og farleg som om kjøt og bein var fjerna. No er det ingenting som vernar det andletet, og ingen er verna framfor det.

Ho bøyer hovudet, nakken blir avdekt og det fell ein kyss på den liksom ein giljotin.

Den setninga, skriven mykje seinare og av ein heilt annan forfattar, skulle nett no kunne dukke opp på golvet framfor føtene på dei liksom teksten i ein stumfilm, men ho ville ikkje ha lese den i noko fall, for no står ho auge til auge og tann mot tann med han, ser huda i andletet og augnehåra, og når det er tale om dei, er det uråd å la vere å bruke det gamle velkjende utropet, den dystre og søte eventyrklisjéen: «Mjølk og blod. Ibenholt.» Eit langt andedrag måler dei kvarandre med eit spesielt blikk, måler berre som stoff og materie, som bodskap og teikn, som line og form, som fangst og bytte. Dette felles kalde hemmelege blikket som dei begge to samtidig forstår og noterer seg, blandar seg med blodsmaken i kyssen, gjer dei for ein augneblink til leikekameratar og våpenbrør.

Den som kunne sett andletsuttrykka deira, ville lett fått for seg folkeeventyret om dei to nøkkane som møttest under eit lindetre på bygdedansen der dei utan å vite om kvarandre har kome for å lokke bondejenter og møllargutar.

Lindetreet suser, ein flokk jetfly styrtar seg brølande gjennom det latviske luftrommet, togbilletten trengst ikkje lenger, den kan ho kaste. Timane som følgjer, trykkjer ho saman slik ein pressar eit menneskehjarte eller svarte bær med raudt fruktkjøt. Ho klemmer dei sund og drikk safta.

Her er det ikkje uvesentleg å merke seg at langfredag 1951 har sett sine spor på veremåten hennar. Det var den dagen då mørkret la seg over jorda, eit tett snøvêr sette inn, føtene til linerla fraus fast til marka, og i ei blekkbalje ute på tunet kjempa ei stor gjedde med døden; den skulle avlivast straks barnet hadde høyrt til ende det kapitlet i bibelsoga der det stod eit bilete av Abrahams brennoffer.

I pausane, når bokblada vart vende, kunne ho høyre fisken slå sporden mot baljen som klang fortvila og sorgfullt. Dødskampen til den store fisken og metallklangen, snøen, isen og skriftlesinga er for henne like uløyseleg knytte til omgrepet kjærleik som ordren: «Ta eld og kniv!» Nettopp av den grunn bestemmer ho seg no medan ho ser på andletet hans: «Om det skulle bli nødvendig for meg å føre fram eit brennoffer for Jehova, så veit eg no kvar eg kan ta det. Eg tek det her.»

Det har vorte mørkt i rommet. Stridsvognene til Bresjnev har nettopp nådd Praha. Herrens engel smiler ironisk og ømt. I handa har han verken eit brennande sverd, spyd, eller ris, men berre ei brennesle som gir kraft til å motstå den vonde og som reinsar blodet vel.

Røyken frå fabrikkane står loddrett til vers, jernet skramlar, dei nakne lyspærene lyser opp i korridorar og trappeoppgangar. Ein må ikkje stole på andre. Det svarer seg ikkje å snakke om seg sjølv. Redsla skin i lyset av dei nakne 40-watts pærene som eit egg, som smør og fløyte, som eit spørjeskjema. Skyene svever lik flygeblad over dei lange audslege sandstrendene langs Austersjøen, over spora etter soldatstøvlar og blodhundar. Skogane jamrar i Böhmen og Mähren, vinden legg kornåkrane i Litauen og bønnemarkene i Latvia flate. Meir tru! Meir håp! Meir kjærleik! Vi skal ikkje gløyme at under puta står det ein telefon som ein ikkje får snakke i før ein har lært det hemmelege språket. For den som har dette klart for seg, er det ikkje lenger noka redning, han har del i alt som skjer. Ein skal hugse på at i telefonen kan ein ikkje bruke ord som «bok», «papir», «dokument», «koffert», «brev», «menn». Boka kan vere forboden, kanskje til og med trykt i utlandet, papir er det same som dokument, og eit dokument kan alltid vere forfalska. Kofferten er eit signal om at ting blir flytta frå ein stad til ein annan. Men kva for ting? Og kvar ifrå? Brevet kan einkvan ha teke med seg som handpost over grensa. Mennene kan tenkje annleis, for det er det grunn til å tru. Menn er alltid meir mistenkjelege enn kvinner. For å vere sikker bør ein setje kvinnenamn på mennene, døype Paris om til Kiev og kalle New York for Moskva. «Hos moster» tyder i Kiev og «hos onkel» vil seie i Moskva. Ein skal ikkje nemne Tallinn eller Riga i utrengsmål. Smør og egg kan ein alltid snakke om. Det er jamvel tilrådeleg. Ein kan også snakke om hundar, men ikkje om munnkorg, for den vekkjer unødvendig oppsikt, og det trengst då vel ikkje. Om tante Olga, mor, poliklinikken, kålhovud og raudbetar kan ein snakke alt ein orkar. Klokkesletta bør vere om dagen, for i kvelden ligg det innebygd noko mistenkjeleg. Natta bør ein ikkje seie noko som helst om, gud bevare oss for natta.

Når du vil seie: «Eg kjem neste onsdag klokka åtte om kvelden,» så seier du altså: «Neste onsdag sender tante Olga dei åtte svarte kåpeknappane som mor bad om.» Eller åtte og eit halvt kilo solbær. Eller sju glas oliven, svarte og ikkje grøne. Eller eit par svarte tøflar til seks rublar. I alle fall er kvelden svart. Ein må lære å snakke om tante Olga og korleis ho har det. Ein må aldri nemne «telegram», men seie «ei pakke smør». Det lærer ein. Når ein jamvel får bjørnar til å danse. Ingen grunn til å undre seg over alt mogleg. Når nokon er uroleg fordi «Svigerson til Kusminitsjna har ikkje late høyre frå seg i det siste, kan det tenkjast at han ikkje driv med kunst lenger?», så tyder det at utreisepapira igjen har stoppa opp ein stad og tenestemannen som for gammal vennskaps skuld skulle ordne saka, er på ferie, på tenestereise, eller overflytta til ei anna avdeling. Alle som ordnar noko for skuld kjennskap, er svigersønene til Kusminitsjna, det må ein hugse på, og ikkje med ei mine vise noka forundring om dei ikkje er menn, men tvert om kvinner. Svigersøner er dei i alle fall. Kusminitsjna sjølv eksisterer, til henne tek ein med seg latvisk honning og ekte ullgarn som mor går på torget og kjøper.

Ho veit enno svært lite om mora og tante Olga. Langt inn i framtida misforstår ho heilt vanlege ord, og derfor har ho lenge mystiske og ville førestellingar, som ho ikkje avslører for nokon, om den familien ho enno ikkje har sett. Ho er overtydd om at tante Olga fiskar åbor om kvelden, for det har vore snakk om at olbogane hennar verkjer om kvelden, og ho er narra av at orda lyder nesten likt på det framande språket. Det hemmelege språket gjer det heile ekstra forvirrande. Ho skjøner aldri om dei berre snakkar om å kjøpe smør og fløyte, eller om det frå OVIR har kome lagnadstunge meldingar om utreisa.

Parkettgolvet knirkar av seg sjølv. No er det altfor mørkt. Ein ser ingenting. Kanskje suser heile tiår fram og tilbake i det mørke rommet, eller kanskje er det gjennomtrekken som rører på gardina. Hadde det ikkje vore så mørkt, ville alle ryggknokane hennar vore synlege. Endå om han ikkje ser dei no, reknar han dei ein for ein, akkurat som han skulle ha kome med ei erklæring eller skrive ein søknad, berre med handa og heilt aleine. Begge namna sine, både det hemmelege Lion og det offisielle Lev, morgondagen sin og jamvel bestefarsgrava i New York overgir han med ein rørande tillit til den smilen og dei auga som han ikkje eingong kan sjå i mørkret.

Han aner ikkje at dei same fingrane som han i dag har lært å kjenne like godt som sine eigne fem fingrar og som han har skapt i leire og jamvel gjort på nytt to gonger, at dei same fingrane no skriv på estisk ein russisk trylleformel i lufta over skulderblada hans: «Som gjedda byr, som eg vil!», og at munnen med munnvikar som han også meiner han kjenner og likeins har gjort på nytt mange gonger, den munnen smiler no mot nattemørkret som om ein menneskelagnad og jordas sorg berre var spott og spe.

Herrens engel rynkar på augnebryna og kjem nærare. I den gravstille natta rører land og folk seg frå Vest mot Aust, og ikkje ein kjeft merkar noko.

Красота историй

Translated by J. Kallonen

Historiens förfärande skönhet

Translated by Birgitta Göranson & Ivo Iliste

1

Mot kvällen välver sig himlen högre och antar sin verkliga form. Den blir kupol och valv. Täcker krigskommissariaten, milisstationerna och passkontoren med en märklig och hotfull självklarhet. Den som vistas under detta valv har ingen väg bort.

På samma sätt som valvet täcker Russalkastatyn i Tallinn, täcker det också plattformarna och järnvägsviadukterna i Riga. Täcker potatisåkrarna och fruktträdgårdarna på samma sätt som gränsbevakningstornen och kasernerna. Längre söderut övergår granskogarna långsamt i bokskogar. Däruppe i norr finns Ishavet och Vitahavskanalen, som krävde fler människooffer att bygga än vad vi ens föreställer oss. Däruppe finns också Karelska näset, där benen efter de stupade i Vinterkriget fortfarande ligger och skräpar. Därnere bland bergen finns Drakulas slott och Ceausescus stat. Mellan de släta, svarta bokstammarna på bergssluttningarna dansar ofantliga dimbilder som drömmar och rök.

Någonting håller på att ske. Längs kablar rör sig hemliga order genom luft, vatten och jord. Pappret räds ljuset. I barr- och bokskogar, bland sädesfält och gravar, på urgamla slätter, i vinden och det annalkande mörkret står människornas boställen. De vita, genomskinliga äpplena skimrar i träden, deras frön är redan bruna. Frukterna mognar.

Vad gör man i den vida världen nu? Vad gör Brezjnev? Lapar han stekflott, äter honung därtill och lägger sig att sova mellan två fällar? Tassar han fram på sina tassar och smackar med läpparna? Vad är det som sker? Och var?

Ingen ger ett ljud ifrån sig. Tystnaden sträcker sig från Ishavets kust till Donaus stränder. Bara tidningarna prasslar. Kvällens dystra skimmer strömmar fortfarande fram längs vattendragen, över försvunna riken där människorna lever än i våra dagar, fastän väggarna har öron. Tant Olga har med egna ögon sett den stora hungersnöden. Böndernas gårdshus lastades inte fulla med lik eller stacks i brand, som några berättar. I början kunde människorna fortfarande krypa omkring, senare dog alla var de än råkade vara. Och där blev de kvar. Människorna ylade inför döden. Statens benämning på denna stora hungersnöd var haveri. Haveriområdet spärrades av. Hemligstämplades. Ingen vet vem som hämtade ut tant Olga därifrån. Olga fick sockret som tillhört en död att slicka på, men varför den döde hade socker eller varför han själv inte slickade på det medan han fortfarande levde, eller vem den döde över huvud taget var, det är det ingen som vet.

I våra dagar finns inte längre någon svält! Nu begriper sig varenda kökspiga på att leda staten! Bara det inte blir krig!¹

Sem slapp undan, men Anna måste lära mördaren konsten att läsa och skriva. Morfars grav finns i New York. Det finns fler gravar på andra håll. I skrivbordslådorna ligger svarta kuvert med foton, och även brev.

Gardinen rör sig. Kvällens mörka tjusning stammar från främmande tungomål. Telefonen fnyser till och morrar av sig själv. En tjock, grön soffkudde har kastats över den. Det lönar sig inte att fråga varför. Det visar sig nog. Trädens löv utanför fönstren är svartaktiga som vore de gjorda av järn. Sommarens rök och eld ligger i luften. Det verkar som om det mullrar i löven, inte susar. Mullret fyller hela staden. Det tränger in genom fönstret och kuvar alla ord som sägs ikväll. Man kan påminna sig dem hur mycket som helst, men orden kvävs ändå för alltid under det dova järnmullret. Dessa ord är inte på estniska. Det vore riktigare att säga — de är inte på vårt modersmål.

Hon sitter på kvällen mitt i det rymliga rummet och låter den andra människans hand, mannens hand, treva längs käken och nacken. Handen är ung men erfaren. Den är van vid ben, på samma sätt som en fältskär eller en Ärkeängel på Yttersta Dagen som väcker döda till liv. Hon granskar med dolt intresse den otydliga varelse av lera som hans vana händer handskas med, och som verkligen så småningom börjar vakna till liv. Förbryllat lägger hon märke till att den får liv. Den har ögonlock som ändrats flera gånger, och en nästipp som ändrats flera gånger. Till och med öronen har ändrats. Hennes ögonlock, hennes nästipp, hennes öron. Hon är förvånad över att han har förmåga att göra henne av lera. Hon ser på och gungar med foten. Men så sent som mitt på dagen var hon högmodig och tänkte för sig själv, att det var fullständigt omöjligt att göra en bild av henne på ett sådant sätt att livets andedräkt uppenbarade sig inuti den. Säkerligen beror hennes högmod på att Herren ännu inte bett sin ängel att blötlägga riset åt henne i saltlake. Herren väntar och ser ännu saken an.

Men hon iakttar samtidigt hans rörelser, mäter honom med blicken, granskar honom stint och i detalj utan att skämmas, som ett barn med en besökare. Hon har hela dagen sett honom forma lerfiguren, men märker först nu att han verkligen finns till.

När hon ser honom i ögonen är det först nu hon hittar någonting som överraskar och lockar henne. Hon ser bilden av sig själv, och bara den. Inte av lera, utan av kött och blod. Ser dessa fyrtioåttta kilo kött och blod som det krävs mer mod att vistas i, och mer karaktärsstyrka, än man skulle kunna tro. För detta behovs en själ, eller åtminstone en maskin. Snarare en maskin, de blir allt dyrare och de måste vårdas allt ömmare. Maskiner får man älska, man måste rentav älska dem!

Trots detta har hon redan skrivit två böcker och anar vagt att orden måste genomsyras av blod för att verka, men det måste ske så hemlighetsfullt att ingen för guds skull förstår vad som egentligen gjorts med orden. Hon har sålt ord och kastat bort dem också, hon har precis samma namn som hon kommer att ha längre fram, men det förefaller annorlunda. Det är namnet på någon som är tjugoett år gammal. Man smakar på det, smackar med läpparna, och somliga avvaktar vad andra ska säga. Detta spel går henne förbi, hon lägger inte ens märke till det. Hon klarar sig undan utan att låta sig störas.

Hon vill stå mitt i ljuset, men hon vill också se vad som finns i de mörka hörnen. Sovjetstjärnan och hakkorset fängslar henne lika mycket som människornas ögon och det hon skönjer där. När hon ser en ros får hon lust att äta upp den. Hon har ätit många rosor. Vet precis hur maskrosen smakar och äppelblom. Att syrén smakar beskt vet inte bara hon utan hela det estniska folket. Varje år när syrénerna börjar blomma invid skjul och potatisfåror likt sändebud från främmande världar, då känns det som om samma dödens tystnad sänker sig över Tallinn och Tartu som skildras av överlevande i deras memoarer. Ju sötare syrénen doftar och ju blåare himlen gnistrar, desto hotfullare känns det att vistas i de baltiska länderna. Ingen vet om de här staterna verkligen finns. Livet här är obegripligt och hemlighetsfullt. Femtio år här är bara ett ögonblick, en dröm och en slöja som täcker ruiner och öde husgrunder. Här kan den strålande vårsolen värma liv även i döda ben och hämta upp dem från gravarnas golv. Mitt på ljusa dagen har man här hört djävulen hålla tal i radion. När man ser syrénerna här vet man aldrig om de blommar just idag eller i det förgångna, eller om de bara är en bild av längtan synlig också på andra sidan gränsen.

Här vakar man på nätterna. Spetsar öronen, lyssnar, kanske kan man höra Hin Ondes ankomst.

Syrénen blommar som den vill, i stället för den störtade gamla regeringen kommer en ny och på nytt håller man sina sessioner.

I hela sitt liv har hon emellertid sorglöst lekt med bilder och ord mot fonden av de baltiska ländernas historia. Hon har använt sig av grekiska och romerska sagor som en mytkatalog där hon valt ut sina gudar. Hon har inte tyckt så mycket om någon av gudarna att hon skulle ha nöjt sig med en enda. Hon har alltid bläddrat i boken först bakifrån och framåt och sen från början och mot slutet igen, granskat alla bilderna och varit beredd att ta någonting från var och en av gudarna. Det sluga leendet från en och de bevingade fötterna från en annan. Hon har granskat gudarnas knän och mungipor som vore de cykeldelar hon inte har förstånd att montera ihop till en ny och bättre cykel.

Som redan nämnts har Herrens ängel ännu inte lagt riset i blöt i saltlake åt henne.

Just nu är det fortfarande bara augusti år 1968. Parkettgolvet knarrar, vinddraget jagar fram dammråttorna under bokhyllor och mahognystolar. De virvlar runt mitt på golvet som grå häxnystan. Om två timmar borde hon ta tåget och tåget ska dramatiskt tjutande och banalt krängande ta henne genom Valmiera och Cesis, genom Sigulda, Valga och Tartu tillbaka till Tallinn.

Ju grundligare den andre granskar hennes ben desto intressantare blir det för henne, för ingen annan har granskat dem så begärligt och så självupptaget. Ingen har hittills med stöd av hennes lemmar löst sin egen livsgåta eller försökt återskapa dem i lera, trä eller sten, likt benen från en gud.

Hon lägger huvudet på sned som en hund, hon försöker förstå orden den andre uttalar och visar inte att hon ingenting begriper. Hon råkar i särskilt bryderi över uttrycket ”delo v tom” (”saken är den att”). Hon har hört det många gånger och till och med läst det men vågar ändå inte säga vad det betyder. Det finns också många andra hemlighetsfulla ord. Hon var tidigare säker på att hon kände ordens värld utan och innan, ända ner i dess mörka botten, men det visar sig att man bara behöver åka tåg några hundra kilometer för att den världen ska gå upp i rök. En tågresa på några hundra kilometer kan göra en människa till ett stumt djur.

”Varför talar vi inte tyska?” frågar den andre otåligt, men det tyska språket sitter undangömt i huvudets mörker och kommer inte fram på befallning. Hon har ännu aldrig behövt tala tyska. Hon har skrivit språkövningar. Hon kan utan att göra fel i skrift meddela "Der grosse, bunte, fettige Hahn sieht nach links und nach rechts und kräht lauter" liksom "Wenn der Morgen schön ist, geht der Onkel zur Arbeit zu Fuss".

Så till en början blir det inte mycket till samtal dem emellan och det måste de vänja sig vid. De måste lära sig att säga mycket med få ord. Livet tycks ha ställt ett mycket patetiskt klingande krav på dem, men som tur är inser de det inte ens. Lövens färg skiftar helt i svart, den stora staden håller andan, det är tid för nyheterna på radio, kvällen är här.

Det angår inte henne. Den andres namn förefaller henne inte alls litterärt eller utnött, bara mycket främmande. Lion. I telefon säger man Lev. De har inte berättat varför de gör så. Tidigare har hon inte känt någon enda jude, förutom en invandrad lärarinna vars son var bokhållare vid sågverket. När hon var liten iakttog hon både lärarinnan och bokhållaren men la inte märke till någonting hos dem som kunde tyda på särskilda förbindelser med Jesus, som blev förrådd, eller med Judas, som fick trettio silverpenningar för förräderiet. Bokhållaren på sågen hade en bild av Stalin på sitt cigarrettetui och det påstods, att det var just det som skyddade honom mot förföljelserna. Lärarinnan, hans mor, höll sig med en gammal gulblek jycke till pudel och kunde sticka en tröja av hundhår åt den som inte var rädd för hundstanken. Hon erbjöd också getmjölk, men ingen köpte. Kunde hon ha kontakt med Jehova, Lions gud? Eller med Jesus som är död, lagd i graven, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande vid sin faders högra sida för att återvända just då man inte längre väntar på honom?

Vilken kontakt kan Lion ha med dessa människor och vad är det för särskilt eller egendomligt med honom? Ett är säkert — han borde slå ner sin blick om han inte vill att den ska förråda honom, i synnerhet i ett land där han heter Lev! Ögonen alltså, för det första. För det andra — huden. En bastubaderska från sägentiden som gav sig ris med björkruska i månljuset hade kunnat vara stolt över den huden. Blodet skimrar under den som glödande kol. Det är fullt möjligt att till och med doften från blodet sipprar genom huden och svävar omkring i rummet här likt en osynlig röd gardin. Om det funnits en katt här så skulle den omedelbart få syn på den pulserande ådern på Lions nakna hals och börja lurpassa på den. Men hon själv, vad gör hon?

När hon betraktar Lions ögon och hud nyser hon, för rummet är fullt av damm och lukten av fuktig lera. Hon har sett allt som finns att se i hans ansikte, och det intresserar henne inte längre, för i detta ögonblick vill hon vara tillbaka i Tallinn och berätta om hur det var i Riga. Hon känner ett begär att återigen härska över orden, inte bara lyda under dem. För att kunna det behöver hon åka bara trettio mil norrut. Där skulle hon skapa en myt av denna dag. Med ordens hjälp skulle hon göra den synlig från alla håll, och ofarlig.

Hon föreställer sig platser och orter där hon skulle kunna vara just nu, men där hon inte är. Hon ser sig själv berätta den nyfödda myten om sig själv i lera för de långhåriga kompisarna. Kanske lägger hon till smickrat, jo nog smickrat ändå, att skulpturen ska visas på utställning. Eller kanske behåller hon det för sig själv. Hennes inre föreställning är verkligen levande — hon glömmer inte ens omgivningen, där placerar hon de vanliga kafégästerna, tanterna som sitter vid hörnbordet och vresigt sätter i sig bakelser. Hon låter personalen springa runt och ljuset tränga in genom det stora fönstret, precis som de i verkligheten springer runt och ljuset tränger in. Av den lettiske författaren Skalbe har hon tänkt stjäla en rad om floden Daugava. Raden lyder: "En stor fisk sam i Daugava." Hon skulle inte ha någonting att berätta om lövens illavarslande järnmuller för hon har ännu inte på allvar lagt märke till det, fast det är sant att hon alltemellanåt ändå lyssnar till någonting.

Hennes blick är som ett djupt vatten. Men hon växlar ansiktsuttryck så grundligt, att det verkar som om hon samtidigt också bytte ögonfärg och ödeslinje. Den som betraktar henne närmare kan lätt komma att tänka på videflöjter, nakna fötter, lin och råg, men lika lätt kan man se drömsyner med oskuldsfulla små barn och stora skurkar som använder sina breda leenden likt fågelvingar — oväntat breder de ut dem, och fäller ihop dem mitt i flykten.

En åskådare skulle få ett misstänksamt intryck av henne och vara tvungen att se skarpt på henne flera gånger. Hon har själv slarvigt klippt av sin lugg ovanför ögonbrynen och hennes militärgröna skjorta med axelklaffar är ganska nött. Den har blekts mycket mer på ryggen än på framsidan. Hon har till och med ett brett läderskärp som alla andra, som alla som flämtande andas in det årets atmosfär och förändrar huvudstädernas gatubild. Den livremmen pratade hon till sig av en kille i Tartu som kallades Genoveva.

Under stolen skräpar hennes sandaler, de främre remmarna skär in mellan hennes tår som knivar. (Men först när hon har gått två kilometer. Det har hon mätt noggrant.) För varje gång har blodet fått remmarna att stelna ytterligare. Hon borde äntligen lägga dem i blöt i sprit och banka dem mjuka med ett yxhuvud!

Hon tyder andras kläder som om hon läste nyheterna i tidningen, vet vad tennisskor fullklottrade med spritpenna betyder eller en enkel blomma ritad på en skjortrygg. Den som har kortklippt hår är som tomma luften. Lion har kortklippt hår. Till och med örsnibbarna syns. Det är också sant, att så sent som på morgonen tittade Lion på hennes sandaler och hennes skjorta med ett visst och helt begripligt främlingsskap, och hon själv kände ett rätt påtagligt förakt för Lions mjuka blå tröja med lappen Pure Wool Reine Wolle i. Enligt hennes åsikt är det gamla gubbar som har sådana tröjor. Men ändå har hon kastat sina blickar på den och önskar att hon kunde sälja den i en kommissionsbutik. I sitt stilla sinne förvånas hon över att han inte redan har gjort det och köpt halva eller syltpiroger för pengarna. På samma sätt som hon inte har någon aning om morbrodern i New York, morfars grav eller ens vad OVIR² betyder, så har han heller ingen riktig föreställning om vare sig riktiga syltpiroger eller om vad som är stora pengar. Stora pengar är hundra rubel.

Han kan inte ens föreställa sig att det på mindre än trettio mils avstånd finns samhällen och gamla residensstäder, åkrar och ängar över vilka det även den mest strålande av sommardagar svävar lätta svarta fjädrar från dödsängelns vingar. Att det mellan myrarna och kärren, kornas betesmarker och hästarnas igenbuskade hagar slingrar sig smala vita vägar.

Att det plötsligt reser sig ett spetsigt kyrktorn mot himlen och så befinner man sig redan i Estland, i Kolga-Jaani köping, där man för hundra år sedan i en bortglömd grop begravde Långe Mikkels gamla Ell, hon som samlade urin, hundfett och brännässlor och när hon tog maran på bar gärning röt ”Upp med kjolen!” och piskade marans fylliga bondmorebak med helgat rönnris så att blodet droppade.

Alldeles intill Kolga-Jaani hade man så sent som 1923 i en vagga i stället för ett spädbarn hittat en levande gädda, med käften vidöppen och ögon som en elak tysk godsägare. Gammelmor hade med egna öron hört den besvärjande rösten från härden: ”En skvätt blod till gröten! En skvätt blod till gröten!” Framför den gamla brandstationen kan man fortfarande se Einar och Oskar. Ändå har Einar naglats fast vid grinden bredvid rian med en bajonett genom strupen. Men av Oskar blev det på slagfältet bara kvar en svartbränd fingerknota och en rökskadad Anteckningsbok för Visor, där det med trubbig blyertspenna och breda bokstäver stod skrivet:

Vi har ingen väg tillbaka
blott förintelsen finns här.
Livet kan vi ock försaka,
Estlands frihet målet är.
(Ref.) Där vapnen ljuder under stridens hetta
Hörs Satans skratt ledsaga detta:
Ha-ha-ha, ha, ha

Men allt detta hejdar inte framtiden från att närma sig. I framtiden måste även människorna i Kolga-Jaani trängas i butiken och köpa grisöron och anlupet mjöl för vart ska du annars ta vägen, du måste köpa det, i annat fall är det bara att sätta sig själv på bordet när ungarna kommer hem från skolan och gnäller efter MAT! MAT!

I framtiden är uttrycken i människornas ansikten också i Kolga-Jaani misstänksamma och undergivna, sedan länge är de vana vid hotelser. I framtiden börjar folks tillbringare och tekannor pyntas med en ofattbar och hemlighetsfull hotelse: ”Nu pogodi!” (”Vänta bara!”) med bokstäver i kyrillisk skrift.

Trots detta uppenbarar sig gamla sega blåsippor och anemoner, daldockor och majvivor, vengräs och prästkragar ständigt på nytt, som hade bulldozern inte alls begravt dem för gott under lera och gyttja. Från flodbäddens svarta vatten glittrar spegelbilder av ofantligt stora himlar och i ljuset från dem är inte ens den nya, dyra svinfarmen med all sin gödsel och dynga värd ett vitten.

Potatisen sätter man i maj och tar upp i september. Den blommar i juli. De lila och vita blommorna smyckar fårorna som om de vore gravkullar över historien och en stor glömska. De gulnade poesiböckerna och anteckningshäftena som man hittat i bunkrar och skyttegravar uttrycker ingenting annat än gryningens sorg över de mörka granarna.

Aprils gula fjärilar fladdrar en gång om året över slätterna med fjolårsgräs och sammanstörtade bunkrar likt rader ur en folkvisa. Man vet inte varifrån de kommer eller vart vinden driver dem.

Hur skuggorna rör sig i taken i Prag denna natt, hur radion plötsligt tystnar och man tappar andan, det får de berätta som mötte den natten i Prag och vakade i mörkret. Till detta har vi Milan Kundera och Václav Havel. I efterhand får alla veta vilken sorts natt det är. Den som inte får se den levande Brezjnev får kanske säda den döde Ceausescu. Någonting får alla se.

Hon vill se sin biljett för tåget går snart. Hon vill se vad hon har för sittplatsnummer och om det dessutom är ett lyckonummer eller vad det över huvud taget är för nummer. När hon letar efter biljetten i fickan faller hennes blick i den gamla svarta spegeln där den hänger på väggen som ett stycke inramat nattmörker. I spegeln syns stolar, hyllor och den biljardgröna soffan översållad med brokiga kuddar. Rummet i spegeln glittrar som hade det i samma stund uppenbarats ur tomma intet. Nattens mörker kastar sina skuggor över allting. Även hennes eget ansikte tycks vara naket och farligt, som om skallens ben och kött avlägsnats under det. Nu skyddas inte längre detta ansikte av någonting alls, och alls ingen är skyddad emot det.

Hon böjer huvudet, nacken blottas och en kyss faller ner på den som giliotinens bila.

Den meningen, skriven långt senare och av en helt annan författare, skulle just nu kunna hamna på golvet framför deras fötter, som en textrad ur en stumfilm, men hon skulle i alla fall inte kunna läsa den för hon står ansikte mot ansikte med honom, mun mot mun, ser ansiktets hud och ögonbrynen så helt nära, och apropå det är det omöjligt att låta bli att använda det gamla välkända uttrycket, den dystra och söta sagoklichén: ”Mjölk och blod. Ebenholts.” Ett långt andetag mäter de varandra med en säregen blick, mäter varandra som material och materia, som budskap och tecken, som linje och form, som byte i jakten. Denna gemensamma kyliga, hemliga blick som bägge genast förstår och noterar, blandas med kyssens blodsmak, gör dem för ett ögonblick till lekkamrater och vapenbröder.

Den som från sidan såg deras ansiktsuttryck skulle mycket lätt kunna komma att tänka på folksagan om hur en näck mötte en annan näck under en lind på by festen, dit de kommit varandra ovetande för att locka med sig bondpigor och mjölnargossar.

Linden susar, en rote reaplan rusar tjutande genom Lettlands luftrum, tågbiljetten behövs inte längre, den kan kastas bort. De följande timmarna trycker hon samman som om hon krossade en människas hjärta eller svarta bär med rött fruktkött. Hon pressar sönder dessa bär och dricker deras saft.

Det är inte oväsentligt att notera här, att långfredagen 1951 satt sina spår i hennes väsen, dagen då mörkret lägrade jorden, ymnig snö började falla, sädesärlan frös fast vid marken och en stor gädda utkämpade sin dödskamp i en plåtbalja på gårdsplanen. Gäddan skulle avlivas så fort barnet hade hört färdigt kapitlet intill bilden med Abrahams brännoffer i boken med bibelberättelser.

Under pauserna, när bladen vändes i boken, kunde hon höra hur fisken piskade med stjärten mot baljan och hur baljan ekade sorgset och förtvivlat. Den stora fiskens dödskamp och ljudet från plåten, snön, isen och Skriftens ord hör lika oupplösligt till hennes föreställning om kärleken som befallningen: ”Tag eld och kniv!” Just därför beslutar hon sig nu, när hon ser på Lions ansikte: ”Om det skulle bli nödvändigt för mig att ge Jehova ett brännoffer så vet jag nu varifrån jag ska ta det. Då ska jag ta det härifrån.”

Rummet har blivit mörkt. Brezjnevs stridsvagnar har just anlänt till Prag. Herrens ängel ler spotskt och ömsint. I sin hand har han varken flammande svärd, spjut eller ris som legat i saltlake, utan bara en brännnässla som ger kraft att motstå Den Onde och som rensar blodet väl.

Röken från fabrikerna stiger lodrätt, järnet mullrar, nakna glödlampor lyser upp korridorer och trapphus. Man får inte visa förtroende för varandra. Man bör inte berätta någonting om sig själv. Skräcken lyser under de nakna fyrrtiowattslamporna, lik ett hönsägg, lik smör och grädde, lik ett frågeformulär. Molnen svävar som flygblad över Östersjöns långa ensliga sandstränder, över spåren efter soldatstövlar och blodhundar. Skogarna stönar sakta i Böhmen och Mähren, inför vinden slokar sädesfälten i Litauen och bönstjälkarna slås ner i Lettland. Mera tro! Mera hopp! Mera kärlek! Vi får inte glömma att det under kudden finns en telefon som man inte kan tala i förrän man lärt sig det hemliga språket. För den som en gång fått detta klart för sig finns inte längre någon räddning, han är delaktig i allt som sker. Man måste komma ihåg, att i telefon får man inte använda sig av orden ”bok”, ”papper”, ”dokument”, ”väska”, ”brev” eller ”män”. Boken kan vara förbjuden, kanske rentav tryckt utomlands, papper är detsamma som dokument, men dokument kan alltid vara förfalskade. Väska anger att någonting förflyttas från ett ställe till ett annat. Men vad? Och varifrån? Ett brev kan till och med ha förts in i landet som hemlig handpost. Män kan tänka annorlunda, det finns anledning att anta det. Män är alltid mer misstänkta än kvinnor. För säkerhets skull måste män alltid ges kvinnonamn, Paris döpas om till Kiev och New York kallas för Moskva. Men ”hos faster” betyder i Kiev och ”hos farbror” betyder i Moskva. Man bör inte heller utan anledning ta namnen Tallinn och Riga i sin mun. Det går alltid att prata om smör och ägg. Det är rentav att rekommendera. Det går också att prata om hundar, men inte om munkorgen för ordet munkorg väcker onödig uppmärksamhet och den behövs verkligen inte. Man kan prata av hjärtans lust om faster Olga, mor, polikliniken, vitkål och kålrötter. Tider bör anges med dagtid för kvällen är redan till sin natur något misstänkt. Man bör inte säga någonting alls om natten, gud bevare oss för natten.

Om du vill säga: ”Jag kommer onsdag kväll klockan åtta”, så ska du säga så här: ”Nästa onsdag skickar faster Olga de åtta svarta knapparna till kappan som mor bad om.” Eller åtta och ett halvt kilo svarta vinbär. Eller sju burkar oliver, svarta, inte gröna. Eller svarta tofflor som kostat sex rubel. Kvällen är hur som helst svart. Man måste lära sig att prata om faster Olgas liv. Man får aldrig säga ”telegram” utan alltid ”ett paket smör”. Det lär man sig nog. När somliga till och med har fått björnar att dansa. Det finns ingen anledning att bli förvånad över någonting. Om man är bekymrad över att ”Kuzminitsjnas svärson inte har hört av sig på senaste tiden - hur är det, sysslar han inte längre med konst?” så betyder det att utresepapperen har fastnat någonstans igen och tjänstemannen, som skulle ordna saken för gammal vänskaps skull är på semester, tjänsteresa eller har blivit omplacerad till en annan avdelning. Alla de som ordnar någonting för bekantskaps skull är svärsöner till Kuzminitsjna, det måste man komma ihåg, och man får inte sätta upp en förvånad min om det visar sig att de inte alls är några karlar utan kvinnor i stället. Svärsöner är de i vilket fall som helst. Kuzminitsjna själv finns i sinnevärlden, man tar med sig lettisk honung och ullgarn till henne som mor själv varit och handlat på torget.

Hon vet fortfarande mycket litet om modern och tant Olga. Långt in i framtiden missförstår hon ofta helt vanliga ord, och därför har hon senare hemlighetsfulla och vilda föreställningar, som hon inte avslöjar för någon, om denna familj som hon idag ännu inte ens har sett. Envist föreställer hon sig att faster Olga metar abborrar på kvällarna, för man har berättat för henne att faster Olgas armbågar värker på kvällen, och de för henne snarlika orden på ett främmande språk bedrar henne. Det hemliga språket gör det hela särskilt förvirrande. Hon förstår aldrig om man verkligen bara talar om att handla smör och grädde eller om det har kommit ödesdigra nyheter från OVIR.

Parkettgolvet knarrar av sig självt. Det är redan för mörkt. Ingenting syns längre. Kanske brusar hela årtionden fram och tillbaka i det mörka rummet, eller kanske är det vinddraget som rör gardinerna. Om det inte vore så mörkt skulle alla hennes ryggkotor vara synliga, varje kota för sig. Trots att de inte syns räknar han ihop dem som om han skickade iväg en ansökan eller svor en ed, med öppen hand och mol allena. Båda sina namn, såväl det hemliga Lion som det officiella Lev, sin morgondag och till och med sin morfars grav i New York överlämnar han med ett rörande förtroende till gcdtycket i det leende och den blick som han inte ens kan se i mörkret.

Den andre kan inte ana, att samma fingrar som han idag lärt känna som sina egna fem fingrar, som han skapat i lera och till och med gjort om två gånger, att dessa fingrar nu på estniska i luften över hans korsrygg ritar en rysk trollformel: ”Som gäddan befaller, som jag vill!”, och att munnen som han också redan tycker sig känna och likaså har gjort om flera gånger, att samma mun nu ler mot nattmörkret som om människans öde och jordens sorg blott vore spott och spe.

Herrens ängel rynkar på ögonbrynen och kommer närmare. I nattens gravlika tystnad rör sig länder och folk från Väst mot Öst, och inte en katt bryr sig.

¹ Paroller från Sovjettiden, från Lenins dagar resp tiden efter Andra Världskriget

² Visaavdelningen