När det regnar och havet är grått, blir jag sjuk...

Jag skrattar med solen, jag driver med vinden, jag retas med sjön:

hög sjö är det enda jag älskar.

Jag bor i en grotta med många flädermöss,

men jag är fin och vit med bedrägliga ögon.

Mina fötter äro det vackraste jag sett,

jag sköljer dem ständigt i vatten och skum.

Mina händer äro sköna och bländande,

jag strålar upp som hela den muntra och leende kusten.

Vandrare, som gå förbi, blickar jag i ögonen

att de bliva trånsjuka och rolösa för hela livet.

Ack, men när jag stöder huvudet i handen  

vad är det som alltid gör mig så ont?

Jag stötte mig så hårt mot en klippa den gången, jag ville dö,

för att jag förgäves sträckt ut min arm

mot en främling, som jag en gång sett...

read by / gelesen von: Meriam Abbas

Wenn es regnet und das Meer ist grau, werde ich krank…

Ich lach mit der Sonne, treib mit dem Wind, kabbel mich mit der See:

das einzige was ich liebe ist hohe See.

Ich lebe in einer Fledermaushöhle,

aber hübsch und weiß bin ich mit trügerischen Augen.

Das schönste was ich kenne sind meine Füße,

ich spüle sie ständig in Wasser und Schaum.

Zart und blendend sind meine Hände,

ich erstrahle wie die ganze heitere, lächelnde Küste.

Wandrern, die vorüberlaufen, blicke ich in die Augen

daß sie betört und ruhelos werden fürs ganze Leben.

Ach, wenn ich jedoch den Kopf auf die Hand stütze -

was ist es, das mir immer so weh tut?

Ich stieß mich damals so hart an der Klippe, ich wollte sterben,

weil ich vergebens den Arm ausstreckte

nach einem Fremden, den ich einmal kurz sah…