Gå ner till Strandvägskajen i Stockholm en sommarmorgon och se om där ligger en liten vit skärgårdsbåt med namnet Saltkråkan I. Om det gör det, så är det den rätta båten och man har bara att gå ombord. Prick klockan tio kommer hon att klämta till avgång och backa från kajen, för nu skall hon ut på sin vanliga färd, den som slutar vid öarna ytterst i havsbandet. Saltkråkan I är en målmedveten och energisk liten båt, hon har gått den här traden i mer än trettio år och tre gånger i veckan, antagligen förstår hon inte att hon plöjer farvatten som inte liknar något annat på jorden. Över vida fjärdar och genom smala sund, förbi hundra gröna holmar och tusen gråa skär stävar hon fram helt oförtrutet, det går inte fort, och solen står redan lågt när hon kommer till sin sista brygga, den på Saltkråkan, ön som har gett henne sitt namn. Längre ut behöver hon inte gå. Bortom Saltkråkan är öppna havet med kala kobbar och skär, där ingen bor mer än ejder och mås och annan sjöfågel.

Men på Saltkråkan bor det människor. Inte många. På sin höjd tjugo stycken. Det vill säga om vintern. Om sommarn kommer där sommargäster.

Just en sådan där sommargästfamilj fanns med på Saltkråkan I en dag i juni härom året. Det var en far och hans fyra barn, Melkerson hette de, stockholmare var de, ingen av dem hade varit på Saltkråkan förut. Därför var de nu mycket förväntansfulla, i synnerhet Melker, pappan.

"Saltkråkan", sa han. "Jag tycker om namnet. Det är därför jag har hyrt där."

Malin, hans nittonåring, såg på honom och skakade på huvudet, å, att ha en sån lättsinnig far! Han skulle fylla femtio snart, men han var impulsiv som ett barn och mer pojkaktig och bekymmerslös än små egna pojkar. Nu stod han där, ivrig som en unge på julafton, och väntade att alla skulle vara lyckliga över hans påhitt att hyra sommarnöje på Saltkråkan.

"Det är likt dej", sa Malin, "det är alldeles precis likt dej att gå och hyra sommarnöje på en ö som du aldrig har sett, bara för att du tycker att namnet låter bra."

"Så trodde jag att alla människor gjorde", försvarade sig Melker, men sedan teg han och tänkte efter. "Eller kanske man måste vara författare och mer eller mindre vansinnig för att göra en sån sak? Bara ett namn. .. Saltkråkan, haha! Andra människor kanske far och tittar för^t."

"En del gör det, ja! Men inte du!"

"Nåja, jag är på väg nu", sa Melker obekymrat. "Jag far och tittar nu!"

Och han såg sig omkring med glada blå ögon. Han såg allt som var honom kärt, dessa bleka vatten, dessa öar och holmar, dessa gråa skär av hederligt svenskt urberg, stränderna med sina gamla hus och bryggor och sjöbodar... han kände att han ville sträcka ut handen och klappa alltsammans. I stället tog han Johan och Niklas om nacken.

"Förstår ni att det är vackert? Förstår ni att ni är lyckliga som får bo mitt i det här hela sommarn?"

Johan och Niklas sa att de förstod det, Pelle sa att han också för­stod det.

"Nå, men varför jublar ni inte då", sa Melker. "Får jag be om lite jubel!"

"Hur gör man", undrade Pelle. Han var bara sju år och kunde inte jubla på befallning.

"Man råmar", sa Melker och skrattade okynnigt. Sedan försökte han själv råma lite och hans barn fnissade tacksamt.

"Du låter som en ko", sa Johan, och Malin invände:

"Ska vi inte för säkerhets skull vänta med att råma, tills vi har sett huset du har hyrt?"

Det tyckte inte Melker.

"Huset, det är underbart, det sa agenten. Och man får ju tro folk på deras ord. Ett riktigt sånt där trivsamt gammalt sommarnöje, det försäkrade han."

"Å, om vi vore framme snart", sa Pelle. "Jag vill se det där sommarnöjet nu genast."

Melker tittade på sin klocka.

"Om en timme, min lille gosse! Vid det laget kommer vi att vara ordentligt hungriga allihop, och kan ni gissa vad vi gör då?"

"Äter", föreslog Niklas.

"Just det. Vi sätter oss ute på tomten i solskenet och äter den underbart goda lilla måltid som Malin har lagat åt oss. I gröngräset, förstår ni... vi bara sitter där och känner att det är sommar!"

"Oj", sa Pelle, "nu råmar jag snart."

Men sedan bestämde han sig för något annat. Det var en timme kvar hade hans far sagt, och än fanns det väl saker att göra på den här båten. Det mesta hade han redan stökat undan. Han hade klättrat i alla trappor och kikat i alla spännande skrymslen och vrår. Han hade stuckit in näsan i styrmans hytt och blivit bortkörd därifrån. Han hade gjort en liten visit i matsalen och blivit bortkörd därifrån. Han hade försökt komma upp till kapten på kommandobryggan och blivit bortmotad. Han hade stått och kikat ner i maskinrummet på alla mojänger och vevstakar som dunkade och gick runt. Han hade hängt över relingen och spottat ner i det fräsande vita skum som båten rev upp. Han hade druckit sockerdricka och ätit bullar på akterdäck. Han hade kastat bullbitar åt hungriga måsar. Han hade pratat med nästan alla människor ombord. Han hade prövat hur fort han kunde springa från för till akter och han hade gått i vägen för besättningskarlarna varenda gång som båten la till vid en brygga och gods och bagage skulle langas i land. Ja, han hade gjort allt som en sju års pojke vanligtvis gör ombord på en skärgårdsbåt. Nu såg han sig omkring efter något nytt, och då upptäckte han ett par passa­gerare som han inte hade lagt märke till förut. Långt borta på akter­däck satt en gubbe med en liten flicka bredvid sig. Och på bänken bredvid flickan stod en fågelbur med en korp i. En livslevande korp! Det satte fart på Pelle. Ty han älskade alla slags djur, allt som levde och rörde sig, flög eller kröp under himmelens fäste, alla fåglar och fiskar och fyrfotingar. 'Små trevliga små djur' kallade han dem allesammans, och dit räknade han också grodor och getingar, gräshoppor och skalbaggar och andra småkryp.

Men just nu fanns där alltså en korp, en livslevande korp!

Den lilla flickan log ett älskligt, tandlöst leende mot honom när han stannade framför buren.

"Är det din korp", frågade han och stack in ett pekfinger mellan spjälorna för att om möjligt klappa korpen lite. Det skulle han inte ha gjort. Korpen högg efter honom och han drog kvickt tillbaka handen.

"Akta dej för Hoppiland-Kalle", sa flickan. "Ja, det är min korp ... det är det väl, morfar?"

Gubben bredvid henne nickade.

"Visst! Visst är det Stinas korp", förklarade han för Pelle. "När hon är hos mej på Saltkråkan åtminstone."

"Bor ni på Saltkråkan", sa Pelle förtjust. "Det ska jag också göra i sommar. Pappa och vi ska bo på Saltkråkan, menar jag."

Gubben tittade intresserat på honom.

"Jaså, minsann. Då är det väl ni som har hyrt i gamla Snickar-gården då?"

Pelle nickade ivrigt.

"Ja, det är vi. Är det trevligt där?"

Gubben la huvudet på sned och såg ut att tänka efter. Sedan gav han till ett litet lustigt skrockande skratt.

"Visst! Visst är det trevligt. Beror på hur man tycker förstås."

"Hur så", sa Pelle.

Gubben skrockade till igen.

"Ja, antingen tycker man om när det regnar in genom taket eller gör man det inte."

"Eller gör man det inte", kom det som ett eko från flickan. "Jag gör det inte."

Pelle blev lite fundersam. Det här måste han nog berätta för pappa. Men inte just nu. Just nu måste han titta på korpen, det var alldeles nödvändigt. Den där Stina ville gärna förevisa honom, det märktes. Det var nog roligt att ha en korp som folk kom och ville titta på, allra helst en stor pojke som han själv. Och visserligen var Stina bara en liten jäntunge, högst fem år, men för korpens skull var Pelle villig att göra henne till sin lekkamrat för sommaren eller i varje fall tills han hade hittat någon bättre.

"Jag kan komma och hälsa på dej nån dag", sa han nådigt. "I vilket hus bor ni?"

"I ett rött", sa Stina, och det var ju alltid en ledtråd men heller inte stort mer.

"Du kan fråga var gubben Söderman bor", sa hennes morfar, "för sir du, det vet varenda människa."

Korpen skränade hest i sin bur och verkade orolig. Pelle försökte om igen sticka in ett finger till honom och om igen högg korpen efter honom.

"Han är klok, må du tro", sa Stina. "Klokast i världen säjer mor­far."

Det tyckte Pelle var skryt. Varken Stina eller hennes morfar kunde väl veta vilken fågel som var klokast i världen.

"Min farmor har en papegoja", sa Pelle. "Och hon kan säja 'Far ända in i baljan'!"

"Vad är det för svårt med det", sa Stina. "Det kan väl min farmor också."

Då gapskrattade Pelle.

"Det är väl inte farmor som säjer det heller. Det är papegojan vetja!"

Stina tyckte inte om att man skrattade åt henne. Nu blev hon för­närmad.

"Då ska du säja det då, så att man förstår det", sa hon buttert. Sedan vände hon på huvudet och tittade ihärdigt ut över relingen, hon ville inte prata med den där dumma pojken mer.

"Hej då", sa Pelle och stack i väg för att ta reda på sin egen kringspridda familj. Han hittade Johan och Niklas uppe på övre däck, och så fort han såg dem, visste han att något var på tok. Båda två verkade så bistra att Pelle blev ängslig - hade han gjort något som han borde ha dåligt samvete för?

"Vad är det", frågade han oroligt.

"Titta där", sa Niklas och pekade med tummen. Och då såg Pelle. Lutad mot relingen en bit längre bort stod Malin och bredvid henne en lång ung man i ljusblå polotröja. De pratade och skrattade, och han med polotröjan tittade på Malin, deras Malin, som om han helt plötsligt hade hittat en liten fin guldklimp där han minst hade väntat det.

"Så nu är det färdigt igen", sa Niklas. "Jag trodde det skulle bli bättre, när vi kom bort från stan."

Johan skakade på huvudet.

"Jo, det kan du inbilla dej! Du kan sätta Malin på en liten kobbe mitt ute i Östersjön och inom fem minuter kommer det en kille sim­mande och ska nödvändigt upp på just den kobben."

Niklas blängde på polotröjan.

"Tänk att man inte kan få ha sin egen syster i fred! Man borde sätta upp en sån där skylt bredvid henne ... 'Ankring förbjuden'! "

Sedan tittade han på Johan och de småskrattade båda. Det var ju inte riktigt på allvar som de protesterade när någon kom och började uppvakta Malin, vilket enligt vad Johan påstod hände ungefär en gång i kvarten. Inte riktigt på allvar, ändå fanns där trots allt en liten hemlig ängslan hos dem - tänk om Malin en vacker dag gick och förälskade sig så pass att det slutade med förlovning och gifte och sånt där!

"Hur skulle vi klara oss utan Malin", brukade Pelle säga och det var vad de tänkte och kände allesammans. Ty Malin var familjens ankare och stöttesten. Ända sedan deras mor dog, när Pelle föddes, hade hon varit som en mamma för alla pojkarna Melkerson, Melker inberäknad. En späd och barnslig och ganska olycklig liten mamma de första åren men undan för undan allt mer kapabel att 'snyta och tvätta och skälla och baka bullar' - det var så hon själv beskrev vad hon höll på med.

"Men du skäller bara när det verkligen behövs", försäkrade Pelle alltid. "För det mesta är du len och god och snäll som en kanin."

Tidigare hade Pelle inte förstått varför Johan och Niklas ogillade Malins kavaljerer. Han hade varit alldeles trygg och säker på att Malin var något som i all evighet skulle tillhöra familjen Melkerson, hur många polotröjor som än kretsade omkring henne. Det var Malin själv som utan att veta det gjorde slut på hans lugn. Och det hände en kväll när Pelle låg i sin säng och försökte somna. Det gick inte, för Malin sjöng för full hals i badrummet strax intill. Hon sjöng en visa som Pelle aldrig hade hört förr, och några ord i den visan träffa­de honom likt ett klubbslag, där han låg.

"Som just har tatt studenten och gift sej och fått barn..." sjöng Malin utan att ana vad hon ställde till.

"Som just har tatt studenten" ... ja, men det var ju det Malin hade gjort! Och sedan ... sedan var det förstås bara att vänta på resten! Pelle började svettas, där han låg. Nu förstod han hur det skulle bli, tänk att han inte hade begripit det förut! Malin skulle gifta sig och försvinna, de skulle bli ensamma med bara tant Nilsson som kom fyra timmar om dagen och sedan gick sin väg.

Det var en outhärdlig tanke och Pelle rusade förtvivlad in till sin far.

"Pappa, när ska Malin gifta sig och få barn", frågade han med darrande röst.

Melker höjde förvånad ögonbrynen. Han hade inte hört att Malin hade några planer i den vägen, och han förstod inte att det för Pelle var en fråga om liv och död.

"När ska det bli", envisades Pelle.

"Om den dagen och den stunden veta vi intet", sa Melker. "Det är inget som du behöver grubbla på, min lille kille."

Men grubblat hade Pelle gjort sedan dess, inte varje stund, inte ens varje dag, men med jämna mellanrum, när det fanns särskild anledning. Som just nu till exempel. Pelle glodde bort mot Malin och polotröjan. De höll visst på att säga adjö åt varann som tur var. Polotröjan skulle tydligen av vid nästa brygga.

"Hej då, Krister", ropade Malin, och polotröjan ropade tillbaka:

"Jag tittar över med motorbåten nån dag och ser om jag kan hitta dej."

"Det tycker jag du ska ta och låta bli", mumlade Pelle argt. Och han bestämde sig för att be pappa sätta upp en sådan där skylt som Nik­las hade talat om: 'Ankring förbjuden' skulle det stå på Snickargårdens brygga, det skulle Pelle se till.

Det hade nog varit lättare att få ha Malin i fred, om hon inte varit så söt, det förstod Pelle. Inte för att han hade tittat efter så noga, men han visste att hon var söt. Det sa alla människor, de tyckte det var vackert med ljust hår och gröna ögon, sådana som Malin hade. Det tyckte nog han med polotröjan också.

"Vad var det där för en vidring", frågade Johan när Malin kom fram till dem.

Malin skrattade.

"Ingen vidring alls. En som jag träffade på Bosses studentskiva. Rätt så trevlig."

"En specialvidring", sa Johan hårdnackat. "Honom ska du akta dej för, skriv opp det i din dagbok."

Malin var inte för inte dotter till en författare. Hon skrev hon också, men bara i sin hemliga dagbok. Där förde hon in sitt hjärtas tankar och drömmar och dessutom alla pojkarna Melkersons bedrif­ter, även Melkers. Hon brukade hota dem med det där:

"Vänta bara tills jag låter trycka min hemliga dagbok. Då blir ni avslöjade allihop in på bara skinnet."

"Haha, du blir nog avslöjad själv allra värst", försäkrade Johan. "För du är väl noga med att föra in alla dina schejker i tur och ordning ?"

"Gör ett register, så du inte hoppar över nån i hastigheten", före­slog Niklas. "Per XIV Olof, Karl XV Karlsson, Lennart XVII och Åke XVIII. Det kan bli en liten snygg regentlängd, om du får hållas."

Och just nu var både Johan och Niklas övertygade om att han i polotröjan skulle bli Krister XIX.

"Jag skulle bra gärna vilja veta, hur hon beskriver honom i sin dagbok", sa Niklas.

"Specialvidring med snaggat hår och egenkär uppsyn", föreslog Johan. "Allmänt lös och otrevlig."

"Jo, det kan du inbilla dej att Malin tycker", sa Niklas.

Men Malin skrev inte ett ord om Krister XIX i sin dagbok. Han hoppade av vid sin brygga utan att lämna några spår i hennes sinne. Och bara en kvart senare hade Malin ett mycket mer uppskakande möte som kom henne att glömma allt annat. Det var när båten stä­vade in mot nästa brygga och hon första gången såg Saltkråkan. Om det mötet skrev hon i dagboken:

Malin, Malin, var har du varit så länge? Den här ön har legat och väntat på dig, lugnt och stilla har den legat här ute i havsbandet med sina rörande små sjöbodar, sin gamla bygata, sina gamla bryggor och fiskebåtar och med all sin hjärtslitande skönhet, och du har inte ens vetat det, är det inte hemskt? Jag undrar vad Gud tänkte, när han gjorde den här ön? 'Jag vill ha lite blandning' tänkte han nog. 'Kargt ska det vara, skrovliga grå klippor vill jag ha. Vänt ska det vara, gröna träd, ekar och björkar, blomsterängar och blomstersnår, jo, för jag vill att hela ön ska flyta av skära törnrosor och vit hagtorn i stora drivor den junidag om tusen millioner år, när Malin Melker son kommer dit.' Ja, kära Johan och Niklas, jag vet vad ni tänker, om ni tjuv­läser det här, men det låter ni bli: Får man vara så inbilsk? Nej, jag är inte inbilsk, jag är bara glad, förstår ni, för att Gud hittade på att göra Saltkråkan just så här och inte annorlunda och för att han sen hittade på att lägga ner den som en juvel längst ute i havsbandet, där den har fått vara i fred och förbli sig lik ungefär som han hade tänkt den och för att jag har fått komma hit.

Melker hade sagt:

"Ni ska få se att varenda kotte är nere på bryggan för att titta på oss. Vi kommer att göra sensation."

Riktigt så blev det inte. Det hällregnade när båten la till, och på bryggan stod en enda liten människa och en hund. Människan var av kvinnokön och ungefär sju år. Hon stod stilla, liksom uppvuxen ur bryggan, regnet sköljde över henne men hon rörde sig inte. Man kunde tro att Gud gjorde henne på samma gång som ön, tänkte Malin, och ställde henne där, att vara öns härskarinna och väktare till evig tid.

Så liten har jag aldrig känt mig, skrev Malin i dagboken, som när jag inför det barnets ögon måste gå över landgången i strömmande regn och fullastad med prylar. Hon hade en blick som liksom såg allt. Jag tänkte, att det där måste vara Saltkråkan själv och blir vi inte accepterade av den ungen, så blir vi aldrig accepterade här på ön. Därför sa jag inställsamt som man gör till små barn: "Vad heter du?"

"Tjorven", sa hon. Bara en sån sak! Kan man verkligen heta Tjorven och se så majestätisk ut?

"Och din hund", sa jag.

Då tittade hon mig stadigt in i ögonen och frågade lugnt:

"Vill du veta om det är min hund eller vill du veta vad han heter?"

"Bägge sorterna", sa jag.

"Det är min hund och han heter Båtsman", sa hon, och det var som om en drottning nedlät sig att presentera sitt favoritdjur. Vilket djur förresten! Det var en S:t Bernhardshund, den största jag har sett i mitt liv. Han var majestätisk på samma sätt som sin matte och jag började tro att alla varelser på den här ön var av samma slag och skyhögt överlägsna oss små stackare från stan. Men då kom där en vänlig själ ångande — det visade sig vara öns handelsman, och han var visst gjord efter vanliga mänskliga mått, för han hälsade så snällt på oss och önskade oss välkomna till Saltkråkan och talade om att han hette Nisse Grankvist utan att vi behövde fråga honom. Men sen yttrade han något förvånansvärt.

"Gå hem, Tjorven", sa han till det majestätiska barnet, tänk att han tordes och tänk att han var far till ett sådant barn! Men det hjälpte inte mycket.

"Vem har sagt det", frågade ungen strängt. "Har mamma sagt det?"

"Nej, det är jag som säjer det", sa hennes far.

"Då gör jag det inte", sa ungen. "För nu ska jag ta emot båten."

Och handelsmannen skulle ta emot varorna från stan och hade väl inte tid att ta itu med sin uppnosiga dotter, för hon stod kvar där i regnet, medan vi samlade ihop allt vårt pick och pack. Vi var nog en ömklig syn just då, och inget undgick henne. Jag kände hennes ögon i ryggen, när vi lufsade i väg mot Snickargården.

Och där fanns fler ögon än Tjorvens. Bakom gardinerna i alla fönster i alla hus längs bygatan fanns det ögon som följde vår blöta karavan - kanske vi gjorde sensation i alla fall som pappa hade sagt. Han började bli lite betänksam nu, kunde jag se. Och bäst som vi gick där och när det forsade ner som allra värst, sa Pelle:

"Pappa, vet du om att det regnar in genom taket i Snickargården?"

Då tvärstannade pappa mitt i en vattenpöl.

"Vem säjer det", frågade han.

"Gubben Söderman", sa Pelle, och det lät som om han talade om en gammal bekant.

Pappa försökte verka oberörd.

"Jaså, det säjer gubben Söderman, vem nu denna förträffliga olyckskorp kan vara. Och det vet förstås gubben Söderman - tänk att inte agenten nämnde ett ord om det då!"

"Gjorde han inte det", sa jag. "Sa han inte att det var ett trivsamt gammalt sommarnöje, särskilt när det regnar, för då får man en sån liten tjusig swimming pool i storstugan."

Pappa gav mig en lång blick och svarade inte.

Och sedan var vi framme.

"Goddag, Snickargården", sa pappa. "Får jag presentera familjen Melkerson — Melker och hans stackars små barn."

Det var ett rött tvåvåningshus, och när man såg det, tvivlade man inte på att det kunde regna in genom taket. Men jag tyckte om det i alla fall. Jag tyckte om det från första början. Pappa däremot var livrädd nu, det märktes — jag vet ingen som svänger mellan olika humör så kvickt som han. Han stod stilla och glodde missmodigt på sommarnöjet som han hade hyrt åt sig och sina barn.

"Vad väntar du på", sa jag. "Det blir inte annorlunda."

Då tog han mod till sig och så gick vi in.

© Saltkråkan AB

En dag i juni

Gå ned til Strandvejskajen i Stockholm en sommermorgen og se efter, om der ligger en lille, hvid skærgårdsbåd, der hedder Krageøen I. [...]

© Gyldendal, 1965

A Day in June

Ühel juunikuu päeval

Mine ühel suvisel hommikul Stockholmis alla Rannateekaile ja vaata, kas seal seisab väike valge rannasõidulaevuke nimega ,,Soolavares I”. Kui seisab, siis see just ongi too õige laev, mille pardale tuleb minna. Täpselt kell kümme annab ta ärasõidukella ja hakkab kai juurest eemale nihkuma, sest siis on tal aeg asuda oma harjunud teekonnale, mis lõpeb saarestiku kaugemate skääride juures. ,,Soolavares I” on sihiteadlik ja energiline laevuke, ta on sõitnud seda teed juba üle kolmekümne aasta, ikka kolm korda nädalas, aga arvatavasti ei saa ta ise siiski aru, et künnab vett, mille sarnast pole kuskil mujal maailmas. Ta rühib häirimatult üle laiade lahtede ja läbi kitsaste väinade, mööda sadadest haljendavaist saarekestest ja tuhandeist hallidest skääridest, see ei lähe tal kuigi kiiresti ja päike on juba üsna madalasse veerenud, kui ta jõuab oma viimase sadamasillani, see asub Soolavaresel - saarel, mis laevalegi nime on andnud. Kaugemale ulgumere poole ei tarvitse tal enam sõita. Pärast Soolavarest tulevad veel ainult paljad kivid ning skäärid, kus ei ela kedagi peale hahkade, kajakate ja teiste merelindude.

Aga Soolavaresel elavad inimesed. Neid pole just palju. Oma paarkümmend hinge. See tähendab talvel. Suviti saabuvad siia veel suvitajad.

Nimelt selline suvitajapere sõitiski ,,Soolavares I-1” ühel juunikuu päeval sel aastal. Neid oli isa ja neli last, nende perekonnanimi oli Melkerson ning nad olid stockholmlased, keegi neist polnud varem Soolavaresel käinud. Seepärast olid nad väga ootusärevad, eriti isa Melker.

,,Soolavares!” lausus ta. ,,Mulle see nimi meeldib. Just sellepärast ma seal suvila üürisingi.”

Malin, tema üheksateistkümneaastane tütar, vaatas isale otsa ja vangutas pead. Oo, mis kergemeelne isa see küll on! Ta saab varsti viiskümmend aastat vanaks, kuid on lapsemeelselt äge ja poisikeselikum ning muretum kui ta pojad. Nüüd oli ta õhinat täis nagu laps jõuluõhtul ja ootas, et kõik peavad olema õnnelikud tema leidlikkuse üle üürida suvila Soolavaresel.

,,See on just sinu moodi,” tähendas Malin, ,,see on päris täpselt sinu moodi - minna ja üürida suvila saarel, mida sa ihusilmaga pole näinud, paljalt sellepärast, et saare nimi kõlab sinu meelest ilusasti.”

,,Ma arvasin, et nii teevad kõik inimesed,” kaitses ennast Melker, kuid seejärel jäi ta vait ning mõtiskles. ,,Või vahest peab olema kirjanik ja enam-vähem pöörane, et niisuguse asjaga hakkama saada? Paljalt nimi... Soolavares - hahaa! Vahest teised inimesed sõidavad enne kohale ja viskavad pilgu peale.”

,,Mõned teevad seda küll! Ainult mitte sina!”

,,Nojah, eks mina ole nüüd teel,” arvas Melker muretult. ,,Ma sõidan ja viskan nüüd pilgu peale!”

Ning ta vaatas oma rõõmsate siniste silmadega ringi. Ta nägi kõike seda, mis talle nii armas oli - valkjaid voogusid, saari ja laide, auväärt Rootsi ürgkaljust halle skääre, randu oma vanade majade, paadisildade ja paadikuuridega. Tal oli tahtmine käsi välja sirutada ja kõike silitada. Selle asemel võttis ta Johanil ja Niklasel turjast kinni.

,,Kas te saate aru, et see on ilus? Kas te ka taipate, et olete õnneseened, kui saate suvi otsa kõige selle keskel elada?”

Johan ja Niklas teatasid, et nad saavad sellest aru, ka Pelle ütles, et saab.

,,Aga miks te siis ei juubelda?” küsis Melker. ,,Kas ma tohiksin paluda natuke juubeldust?”

,,Kuidas see käib?” küsis Pelle. Ta oli kõigest seitse aastat vana ega osanud käsu peale juubeldada.

,,Tuleb müügida!” seletas Melker ning naeris üleannetult. Seejärel katsus ta ise natuke müügida ning ta lapsed kihistasid tänu-meelselt.

,,Sa ammud nagu lehm,” ütles Johan ning Malin väitis:

,,Kas me igaks juhuks ei kannataks müügimisega seni, kui oleme näinud maja, mille sa üürisid?”

Melker polnud sellega päri.

,,Müügiagent ütles, et maja on suurepärane. Ja inimeste juttu peab uskuma. Ta kinnitas mulle, et see on tõeline õdus vana suvila.”

,,Oh, oleksime juba kohal,” õhkas Pelle. ,,Ma tahaksin seda suvilat nüüdsama näha.”

Melker heitis pilgu kellale.

,,Tunni aja pärast, mu poiss! Selleks ajaks on meil kõigil kõhud päris, tühjad, ja arvake ära, mis me siis teeme?”

,,Sööme,” pakkus Niklas.

,,Täpselt nii. Me võtame väljas päikesepaistel istet ja laseme hea maitsta sellel imetoredal einel, mille Malin meile valmistab. Päris haljendava muru peal, saate aru... me lihtsalt istume seal ja tunneme, et suvi on käes!”

,,Oi,” ütles Pelle, ,,nüüd ma hakkan varsti müügima.”

Kuid siis otsustas ta ümber. Isa oli öelnud, et jäänud on terve tund, ja siinsamas laeval jäi veel üht-teist teha. Suurema osaga oli ta küll juba hakkama saanud. Ta oli roninud üles-alla mööda kõiki treppe ning piilunud igasse põnevasse prakku ja konkusse. Ta oli pistnud nina tüürimehe kajutisse ning oli sealt välja aetud. Väikese visiidi oli ta teinud ka söögisaali ning sealtki aeti ta välja. Ta oli katsunud ronida kapteni juurde komandosillale ja ka sealt peletati ta minema. Ta oli seisnud ja kiiganud masinaruumi, kus kõik need kepsud ja kaadervärgid pöörlesid ning müdisesid. Ta oli kummardunud üle reelingu ja sülitanud valgesse vahtu, mida laev üles keeras. Ta oli joonud ahtritekil limonaadi ja söönud kukleid. Ta oli loopinud kukleid näljastele kajakatele. Ta oli rääkinud peaaegu viimase kui inimesega laevas. Ta oli proovinud, kui kiiresti saab laeva ninast ahtrisse joosta, ning iga kord sagis ta madrustel jalus, kui laev mõne silla juures randus ja oli tarvis pagasit ning kaupa maale toimetada. Jah, ta oli teinud kõike, mida teeb tavaliselt üks seitsmeaastane poiss skäärilaeva pardal. Nüüd vaatas ta ringi midagi uut otsides ja avastas paar reisijat, keda ta varem polnud tähele pannud. Eemal ahtritekil istus keegi vanamees ja tema kõrval väike tüdruk. Tüdruku kõrval pingil seisis puur rongaga. Päris elusa rongaga! See lõi Pellele elu sisse. Sest ta armastas kõiki loomi, kõiki, kes elasid ja liikusid, lendasid või roomasid päikese all, kõiki linde, kalu ja neljajalgseid. ,,Väikesed vahvad väikeloomad!” hüüdis ta neid kõiki ühtekokku ning luges sinna hulka ka kärnkonnad ja herilased, rohutirtsud ja mardikad ning muud pisiputukad.

Aga nüüd oli siin tervelt ronk, täitsa elus ronk!

Väike tüdruk naeratas talle vastu armsat hambutut naeratust, kui ta puuri ees seisatas.

„On see sinu ronk?” küsis Pelle ja pistis nimetissõrme puuri-varbade vahelt sisse, et võimaluse korral ronka natuke silitada. Kuid seda poleks ta pidanud tegema. Ronk lõi teda nokaga ning ta tõmbas käe kärmelt tagasi.

,,Ole Kargaja-Kallega ettevaatlik,” manitses tüdruk. ,,Jaa, see on minu ronk... eks ju, vanaisa?”

Vanamees ta kõrval noogutas.

,,Muidugi! Muidugi on see Stina ronk,” kinnitas ta Pellele. ,,Vähemalt sel ajal, kui ta minu juures Soolavaresel elab.”

,,Kas teie ka elate Soolavaresel?” küsis Pelle võlutult. ,,Mina elan sel suvel ka. See tähendab, me kõik elame koos isaga Soolavaresel.”

Vanamees silmitses teda huviga.

,,Või nii, tõsi jah. Kas siis teie võtsitegi vana Tisleritalu üürile?”

Pelle noogutas õhinal.

„Jah, meie need olemegi. On seal ka mõnus?”

Vanamees pani pea viltu ja paistis järele mõtlevat. Seepeale laskis ta kuuldavale lõbusa kudrutava naerupahvaku.

,,Kahtlemata! Kahtlemata on seal mõnus. Oleneb muidugi sellest, kuidas kellelegi meeldib.”

,,Kuidas nii?” küsis Pelle.

Vanamees naeris jälle.

,,Nojah, kas sulle näiteks meeldib, kui katus läbi sajab, või ei meeldi.”

,,Või ei meeldi,” kordas tüdruk nagu kaja. ,,Minule ei meeldi.”

Pelle jäi pisut mõttesse. Seda pidi ta ilmselt isale rääkima. Aga mitte otsekohe. Otsekohe oli tal tarvis ronka vaadata, see oli täiesti möödapääsmatu. Too Stina oli heameelega valmis talle ronka näitama, seda oli tunda. Küllap on meeldiv, kui sul on oma ronk, keda inimesed vaatamas käivad, iseäranis, kui tuleb mõni nii suur poiss, nagu seda on Pelle. Muidugi oli Stina ainult pisike plikatirts, kõige rohkem viieaastane, kuid ronga pärast oli Pelle valmis teda oma mängukaaslaseks võtma - kas terveks suveks või vähemalt seniks, kui ta kedagi paremat leiab.

,,Ma võin sind mõnikord vaatama tulla,” tähendas ta armulikult. ,,Missuguses majas te elate?”

,,Punases,” kostis Stina, ja see oli ometigi mingi tunnusmärk, ehkki mitte eriti täpne.

,,Sa võid küsida, kus elab Södermani-vana,” tähendas Stina vanaisa, ,,sest tead, seda oskab sulle öelda viimane kui inimene.”

Ronk kisas kähedalt oma puuris ja näis rahutuna. Pelle katsus uuesti nimetissõrme puuri pista ja ronk virutas uuesti nokaga.

,,Usu, ta on tark,” ütles Stina. ,,Vanaisa ütleb, et ta on kõige targem terve ilma peal.”

See oli Pelle meelest hooplemine. Ei võinud ju Stina ega ta vanaisa teada, missugune lind maailmas kõige targem on.

,,Minu vanaemal on papagoi,” ütles Pelle. ,,Tema oskab öelda: ,,Mine metsa!””

,,Mis kunst see on?” küsis Stina. ,,Seda oskab minu vanaema ka.”

Pelle puhkes täiest kõrist naerma.

,,Ega seda vanaema ei ütle. Seda ütleb ju papagoi!”

Stinale ei meeldinud, kui tema üle naerdi. Ta haavus.

,,Siis ütle nii, et inimesed aru saaksid,” tähendas ta pahuralt. Seejärel pööras ta pea ara ja hakkas innukalt üle reelingu vahtima, tal polnud tahtmist selle rumala poisiga rohkem rääkida.

,,Nägemist siis,” viskas Pelle ja tõttas teele, et otsida üles oma laialipudenenud perekond. Ta leidis Johani ja Niklase ülemiselt tekilt, ning niipea kui ta neid nägi, teadis ta, et miski on viltu. Mõlemad paistsid nii süngetena, et Pelle tundis hirmu - kas tema oli hakkama saanud millegagi, mis oleks pidanud ta südametunnistust vaevama?

,,Mis on lahti?” küsis ta murelikult.

,,Vaata sinna,” tähendas Niklas ja osutas pöidlaga. Ning siis Pelle nägi. Natuke maad eemal seisis reelingule toetudes Malin ja tema kõrval keegi pikk noormees helesinises polosärgis. Nad lobisesid ja naersid ning too polosärgis tegelane vahtis Malinit, nende Malinit nõnda, nagu oleks ta äkitselt leidnud toreda väikese kullatüki sealt, kust ta seda kõige vähem leida oli lootnud.

,,Nüüd on jälle mokas,” ütles Niklas. ,,Ma arvasin, et asi paraneb, kui me linnast minema saame.”

Johan raputas pead.

,,Ära kujuta endale ette! Sa võid panna Malini istuma kas või tillukesele karile keset Läänemerd ja viie minuti pärast tuleb ujudes mõni sell, kes tingimata peab ka just nimelt sellele karile kuivale ronima.”

Niklas kõõritas polosärgi poole.

,,Mõtle, et nad su oma õde ka rahule ei jäta! Peaks ta kõrvale sildi üles panema: „Ankru heitmine keelatud!””

Siis vaatas ta Johanile otsa ja nad itsitasid mõlemad. Ega see nende protest päris tõsine olnudki, kui keegi jälle tuli ja Maliniga kurameerima hakkas, mis Johani kinnituste kohaselt toimus kord veerand tunni tagant. See polnud päris tõsine, kuid ometi varjasid nad seejuures ka tillukest kartust: mõtle ometi, kui Malin ühel ilusal päeval läheb ja armub nii kõvasti, et asi lõpeb kihluse, pulmade ja kõige muu seesugusega!

,,Kuidas me ilma Malinita hakkama saame?” küsis Pelle ikka, ja nõnda mõtlesid nad tegelikult kõik. Sest Malin oli perekonna ankur ja tugisammas. Sellest ajast saadik, kui nende ema Pelle sündides suri, oli ta olnud ema eest kõigile Melkersoni poistele. Melker kaasa arvatud. Ta oli esialgu olnud väike, lapselik ja üsna õnnetu noor mamma, kuid muutunud siis järk-järgult üha võimekamaks, et ,,tatiseid ninu pühkida ja kasida, pahandada ja kukleid küpsetada”, nagu ta ise oma tegevust kirjeldas.

„Aga sa pahandad ainult siis, kui seda tõesti tarvis on,” kinnitas Pelle alati. ,,Enamalt jaolt oled sa hell ja hea ja armas nagu kodujänes.”

Varem polnud Pelle aru saanud, miks Johan ja Niklas Malini kavalere ei salli. Ta oli olnud täiesti kindel, et Malin on midagi niisugust, mis igavesti kuulub Melkersonide perekonna juurde, kui palju polosärke tema ümber ka ei tiirleks. Malin ise oli tahtmatult tema rahu purustanud. See juhtus ühel õhtul, kui Pelle juba voodis lamas ja oli magama jäämas. Tal ei läinud see kuidagi korda, sest Malin viibis kõrval vannitoas ja laulis seal täiest kõrist. Ta laulis laulu, mida Pelle veel kunagi polnud kuulnud, ja mõned sõnad sellest laulust tabasid teda nagu kepihoobid.

,,Oli lõpetanud kooli, abiellus, lapsed sai...” laulis Malin ega aimanudki, mis ta sellega teeb.

,,Oli lõpetanud kooli...” - jah, aga seda oli ju Malin parajasti teinud! Ja siis... siis oli muidugi oodata ka kõike ülejäänut! Pelle läks üleni higiseks. Nüüd ta taipas, kuidas kõik läheb. Mõelda, et ta seda varem polnud mõistnud. Küllap Malin abiellub ja kaob, ning nad jäävad üksi tädi Nilssoniga, kes käib neljaks tunniks päevas ja pärast seda läheb oma teed.

Mõte oli lausa talumatu ning Pelle tormas isa juurde.

,,Isa, millal Malin abiellub ja lapsed saab?” küsis ta väriseva häälega.

Melker kergitas hämmeldunult kulmu. Ta polnud kuulnud, et Malinil oleks mingeid sellesuunalisi plaane, ega taibanud ka, et Pellele oli see eluküsimus.

„Millal?” nõudis Pelle kangekaelselt.

,,Selle päeva ja tunni kohta ei tea meie midagi,” kostis Melker. Ja selle üle sul küll pead murda ei tasu, mu põngerjas.”

Aga tollest ajast peale oli Pelle ikka pead murdnud, küll mitte kogu aeg, isegi mitte iga päev, aga ometi järjekindlalt, kui selleks ilmnes mingi ajend. Nagu näiteks praegugi. Pelle jõllitas Malini ning tolle polosärgi poole. Õnneks olid nad vist parajasti hüvasti jätmas. Ilmselt pidi polosärk järgmises sadamas maha minema.

,,Hüvasti siis, Krister!” hõikas Malin ning polosärk hõikas vastu:

,,Ma tulen mõni päev mootorpaadiga ja vaatan, kas leian su üles.”

,,Selle võid sa rahulikult tegemata jätta,” pomises Pelle kurjalt. Ning ta otsustas, et palub isa panna üles sihuke silt, nagu Niklas oli nimetanud: „Ankru heitmine keelatud” - nõnda pidi seisma Tisleri-talu paadisillal, selle eest kannab ta juba hoolt.

Küllap oleks hõlpsam olnud saavutada, et Malin rahule jäetaks, kui ta nii kena poleks olnud, sellest sai Pelle aru. Mitte et ta seda oleks eriti uurinud, kuid ta lihtsalt teadis, et Malin on kena. Seda ütlesid kõik inimesed, kes pidasid ilusaks heledat pead ja rohelisi silmi nagu Malinil. Küllap arvas nõndasamuti ka too polosärgiga sell.

,,Mis jäledik see oli?” küsis Johan, kui Malin nende juurde jõudis.

Malin naeris.

,,Üldsegi mitte jäledik. Oli üks poiss, kellega ma tutvusin Bosse lõpupeol. Päris vahva tegelane.”

,,Erijäledik,” kordas Johan kangekaelselt. „Vaata temaga ette, võid selle oma päevikusse märkida.”

Malin polnud ilmaasjata kirjaniku tütar. Temagi kirjutas, aga üksnes oma salajasse päevikusse. Sinna kandis ta sisse oma varjatuimad mõtted ja unistused, kuid peale selle ka kõik Melkersoni-poiste tembud, ja Melkeri omad samuti. Ta tavatses neid sellega ähvardada:

,,Oodake ainult, kuni ma lasen trükki oma salajase päeviku. Siis olete kõik viimseni paljastatud.”

,,Hahaa, küllap oled sina ise siis kõige rohkem paljastatud,” kinnitas Johan. ,,Sest küllap sa oled kõik oma šeigid ilusasti järjekorras sinna sisse kandnud?”

„Tee endale register, et sa kiiruga kedagi vahele ei jätaks,” pakkus Niklas. ,,Per XIV Olaf, Karl XV Karlsson, Lennart XVII ja Åke XVIII. Sellest tuleb ilus väike valitsejate sugupuu, kui sa endist viisi jätkad.”

Ning just nüüd olid nii Johan kui Niklas veendunud, et polosärgist saab Krister XIX.

,,Ma tahaksin ainult meelsasti teada, kuidas ta teda oma päevikus kirjeldab,” tähendas Niklas.

,,Pöetud pea ja endasse armunud ilmega erijäledik,” pakkus Johan. ,,Üldiselt lõtv ja eemaletõukav.”

,,Looda sa, et see Malinile meeldib,” arvas Niklas.

Kuid Malin ei kirjutanud oma päevikusse sõnagi Krister XIX-st. Too läks oma sadamasillal maha, ilma et oleks jätnud mingeid jälgi Malini mällu. Kõigest veerand tundi hiljem oli tal sootuks vapustavam kohtumine, mis sundis unustama kõike muud. See toimus siis, kui laev randus järgmise silla juures ja ta nägi esmakordselt Soolavarest. Sellest kohtumisest kirjutas ta oma päevikus järgmist:

,,Malin, Malin, kus sa oled nii kaua olnud? See saar seisis siin ja ootas sind, keset vaikust ning rahu seisis ta siin saarestikuservas oma liigutavate tillukeste paadikuuridega, oma iidse külatänavaga, oma vanade paadisildade ja kalapaatidega, kogu oma südantlõhestavas ilus, mida sa isegi ei aimanud, kas see pole õudne? Ei tea, mida mõtles jumal, kui ta lõi selle saare? Aga küllap ta mõtles: ,,Nüüd tahaksin teha natuke segu. See peab olema midagi karmi, tahan tahumatuid halle kaljunukke. See peab olema ka lahke, tahan haljendavaid puid, tammi ja kaski, lilleaasu ja muidugi õitsvaid põõsastikke, sest ma tahan, et terve saar upuks roosadesse kibuvitsaõitesse ja valgeisse viirpuuhangedesse sellel juunikuu päeval tuhande miljoni aasta pärast, kui Malin Melkerson siia saabub.” Jaa, kallid Johan ja Niklas, ma tean küll, mida te mõtlete, kui te seda siin salamahti loete: ,,Kas tohib olla nii ennast täis?” Aga jätke järele, ma pole ühtigi ennast täis, ma olen ainult rõõmus, kas saate aru, et jumalale tuli pähe luua Soolavares just nõnda ja mitte teisiti, ja et ta pärast taipas panna selle saare kalliskivina saarestiku kõige merepoolsemasse serva, kus see võis rahus jääda peaaegu muutumatult niisuguseks, nagu jumal teda kavandanud, ning et mina sain siia tulla.”

Melker oli öelnud:

„Kull te näete, et viimane kui hing tuleb sillale meid vahtima. Me teeme sensatsiooni.”

Täpselt nõnda see just ei olnud. Kui laev randus, kallas parajasti vihma ja sadamasillal seisis kõigest üksainus väike inimene koos koeraga. Inimene oli naissoost ja umbkaudu seitse aastat vana. Ta seisis seal liikumatult, otsekui kasvaks ta sillast välja, vihma sadas talle selga, kuid ta ei liigutanud ennast. Oleks võinud arvata, et jumal on loonud tema koos saarega, mõtles Malin ning mõttes tegi ta tüdruku saare valitsejaks ja vahiks igavesest ajast igavesti.

,,Nii pisikesena pole ma ennast veel kunagi tundnud,” kirjutas Malin oma päevikusse, ,,kui sel silmapilgul, mil ma tolle lapsukese pilgu all pidin kallava vihma käes kõigi kodinate koorma all mööda silda ronima. Tal oli niisugune pilk, et see justkui nägi kõike. Mõtlesin, et see peab küll olema Soolavares ise, ja et kui see laps meid omaks ei võta, siis ei võta ka saar. Sellepärast küsisin ma meelitlevalt, nagu väikelastelt ikka küsitakse: ,,Mis su nimi on?”

,,Tjorven,” kostis tema. Küll on lugu! Kas on tõesti võimalik kanda nime nagu Tjorven ja nii majesteetlik välja näha?

,,Ja koer?” pärisin.

Siis vaatas ta mulle kindlalt silmaja küsis rahulikult:

,,Kas sa tahad teada, on see koer minu oma, või mis ta nimi on?”

,,Nii seda kui teist,” ütlesin.

,,See on minu koer ja tema nimi on Pootsman,” lausus ta ning see tundus nii, nagu oleks kuninganna suvatsenud esitleda oma lemmiklooma. Pealegi missugust looma! See oli bernhardiin, kõige suurem kõigist, keda ma elus näinud olen. Ta oli niisama majesteetlik nagu ta perenainegi ja ma hakkasin uskuma, et viimane kui olend sellel saarel on samasugune ja taevakõrguselt üle meist, väikestest õnnetuist linlastest. Ent siis tuli tõtates keegi lahke hing - ilmnes, et see on saare poemees, ja tema oli kahtlemata tehtud hariliku inimliku mudeli järgi, sest ta tervitas meid sõbralikult, ütles tere tulemast ja rääkis, et tema nimi on Nisse Grankvist, ilma et oleksime tarvitsenud seda temalt küsida. Aga seejärel sõnas ta midagi jahmatamapanevat.

,,Mine koju, Tjorven,” ütles ta majesteetlikule lapsele - kujutada ette, et ta seda söandas, ja kujutada ette, et ta oli niisuguse lapse isa! Aga parata polnud midagi.

,,Kes seda ütles?” küsis laps nõudlikult. ,,Kas ema ütles?”

,,Ei, mina ütlen,” vastas isa.

„Siis ma ei lähe,” sõnas laps. ,,Mul on vaja laeval vastas olla.”

Poemees pidi linnast saabunud kaupa vastu võtma, küllap polnud tal aega oma ninatarga tütrega maid jagama hakata, sest tüdruk säras edasi vihma käes, kuni meie korjasime kokku oma pudi-padi. Küllap me pakkusime just sel ajal haledat vaatepilti ja ta ei lasknud midagi silmist. Tundsin ta pilku seljal, kui hakkasime Tisleritalu poole vantsima.

Silmi oli seal rohkemgi kui paljalt Tjorveni omad. Kõigis majades külatänava veeres oli kardinate taga silmi, kes jälgisid meie vettinud karavani - vahest tegime ometigi sensatsiooni, nagu isa oli öelnud. Nägin, et ta muutus nüüd pisut mõtlikumaks. Ja just siis, kui me niiviisi vantsisime ja vihma kallas kõige hullemini, ütles Pelle:

,,Isa, kas sa seda tead, et Tisleritalus jookseb katus läbi?”

Isa tardus paigale keset veelompi.

,,Kes seda ütles?” küsis ta.

,,Södermani-vana,” kostis Pelle ja see kõlas nii, nagu kõneleks ta kellestki vanast tuttavast.

Isa püüdis säilitada muretut ilmet.

„Või et nii ütleb Södermani-vana - ei tea, kes see oivaline häda-krääksuja olla võiks. Ja mõistagi teab Södermani-vana seda kõige paremini - mõelda ainult, et siis müügiagent sellest sõnagi ei kõssanud!”

,,Kas tõesti?” küsisin mina. ,,Kas ta ei öelnud, et see on mõnus vana suvituskoht, iseäranis vihma ajal, sest siis on teil elutoas sihuke oma armas väike ujumisbassein?”

Isa heitis mulle pika pilgu ega vastanud midagi.

Siis olimegi kohal.

,,Tervist, Tisleritalu,” ütles isa. ,,Kas tohin esitleda Melkersonide perekonda - Melkerit ja tema vaeseid lapsukesi.”

Maja oli punane ning kahe korrusega ja teda nähes kadus igasugune kahtlus selles, et ta katus võiks mitte läbi sadada. Ent siiski meeldis ta mulle. Ta meeldis mulle esimesest pilgust peale. Isal seevastu tuli surmahirm - seda oli näha. Ma ei tea kedagi teist, kes nii kiiresti erinevate meeleolude võimusse satuks kui tema. Ta seisis liikumatult ja põrnitses pahuralt suvilat, mille ta endale ja oma lastele oli üürinud.

,,Mis sa veel ootad?” küsisin. ,,Ega siin midagi ei muutu.”

Siis võttis ta julguse kokku ja me läksime majja.” 

© Aimée Beekman

Eräs kesäkuun päivä

© WSOY, 1965

Dag nokkurn í júní

Farðu einhvern sumarmorguninn niður á Strandgötubryggju í Stokkhólmi og gáðu hvort þu sérð lítinn hvítan skerjagarðsbát sem heitir Saltkrákan I. Ef hann er þarna, þá er það rétti báturinn og ekki annað eftir en drífa sig um borð. Klukkan á slaginu tíu er flautað til brottfarar og báturinn bakkar frá bryggjunni, því nú skal lagt af stað í áætlunarferðina sem endar ekki fyrr en á eyjunum við ystu sjónarrönd. Saltkrákan Í er duglegur lítill bátur sem veit hvað hann vill, hann hefur farið þessa leið þrisvar í viku í yfir þrjátíu ár, og sjálfsagt hefur hann ekki hugmynd um að hann plægir öldur í hafi sem á ekki sinn líka í öllum heimi. Hann stefnir beint áfram, yfir breiða firði og gegnum mjó sund, framhjá hundrað grænum hólmum og þúsund gráum skerjum, án þe ss að láta nokkuð á sig fá. Hann fer ekki hratt yfir, og sólin er lágt á lofti þegar hann kemur í síðustu höfnina, á Saltkráku, eynni sem hann heitir eftir. Hann þarf ekki að fara lengra. Handan Saltkráku er opið haf, berir drangar og sker og þar búa einungis æðurin og máfurinn og annar sjófugl.

En á Saltkráku býr fólk. Ekki margt. Tuttugu manns þegar flest er. Það er að segja, þetta á við veturna. Á sumrin kemur þangað aðkomufólk til dvalar.

Dag nokkurn í júní fyrir nokkrum árum var einmitt aðkomufólk af þessu tagi með Saltkrákunni I. Þetta var fjölskylda, faðir og fjögur börn hans. Melker hét hann, Melkersson að eftirnafni, og bjó í Stokkhólmi. Ekkert þeirra hafði komið til Saltkráku áður. Enda voru þau afar eftirvæntingarfull, ekki síst Melker sjálfur, pabbinn.

„Saltkráka,“ sagði hann. „Mér finnst nafnið svo fallegt. Þess vegna tók ég hús á leigu þar.“

Malin, nítján ára dóttir hans, leit á hann og hristi höfuðið. O, að eiga svona léttúðugan föður. Hann var að verða fimmtugur, en hann var hugmyndaríkur eins og barn og bæði strákslegri og kærulausari en strákarnir hans. Þarna stóð hann, æstur eins og krakki á aðfangadagskvöld, og ætlaðist til þess að allir væru yfir sig hrifnir af því að honum hafði hugkvæmst að leigja sumarbústað á Saltkráku.

„En hvað þetta er líkt þér,“ sagði Malín, „það er hreint alveg eftir þér að leigja sumarbústað á eyju sem þú hefur aldrei augum barið, bara af því þér finnst nafnið fallegt.“

„Nú, ég hélt að það væri vaninn,“ sagði Melker í varnartón, svo þagði hann stundarkorn og hugsaði sig um. „Eða þarf maður kannski að vera rithöfundur og meira eða minna skrítinn til að gera svoleiðis? Bara nafnið... Saltkráka, haha! Fer annað fólk kannski og athugar staðinn fyrst?“

„Sumir gera það, já. En þú gerir það ekki!“

„Nú jæja, ég er á leiðinni núna,“ sagði Melker áhyggjulaus. „Ég er að fara þangað núna til að líta á hana.“

Og hann horfði í kringum sig glaðlegum, bláum augum. Allt sem hann sá var honum kært, spegilslétt vatnið, eyjarnar og hólmarnir, gráu skerin úr heiðarlegu, sænsku bergi, strendurnar og gömlu húsin, bryggjurnar og naustin. .. hann langaði til að teygja sig til þeirra og klappa þeim. Í staðinn tók hann í hnakkadrambið á Jóhanni og Nikulási.

„Gerið þið ykkur grein fyrir því hvað þetta er fallegt? Gerið þið ykkur grein fyrir því hvað þið eruð heppnir að fá að búa við þetta í allt sumar?“

Jóhann og Nikki sögðust gera sér grein fyrir því. Palli sagðist líka gera sér grein fyrir því.

„Af hverju fagnið þið þá ekki,“ sagði Melker. „Má ég fara fram á smáfögnuð.“

„Hvernig á maður að gera?“ spurði Palli. Hann var ekki nema sjö ára og kunni ekki að fagna eftir pöntun.

„Maður baular,“ sagði Melker og hló undirfurðulega. Svo reyndi hann að baula aðeins sjálfur og börnin hans flissuðu kurteislega.

„Þú ert alveg eins og belja,“ sagði Jóhann, en Malin mótmælti.

„Eigum við ekki að bíða með að baula til öryggis þangað til við erum búin að sjá bústaðinn sem þú leigðir?“

Það fannst Melker ekki.

„Bústaðurinn er dýrlegur, það sagði umboðsmaðurinn. Maður verður að trúa því sem fólk segir. Huggulegur gamall sumarbústaður, hann fullyrti það.“

„Ég vildi við værum komin,“ sagði Palli. „Mig langar til að sjá þennan sumarbústað strax.“

Melker leit á úrið sitt.

„Það er bara klukkutími eftir, stúfur minn! Þá verðum við heldur betur orðin banhungruð maður, og hvað haldið þið að við gerum við því?“

„Fáum okkur að éta,“ sagði Nikki.

„Einmitt. Við setjumst út á hlað í sólskininu og borðum indælu máltíðina sem Malin býr til handa okkur. Á grasið, skiljið þið ... við setjumst á grasið og finnum að sumarið er komið!“

„O,“ sagði Palli. „Nú fer ég bráðum að baula.“

En svo snerist honum hugur. Það var klukkutími eftir, hafði pabbi hans sagt, og hann átti eftir að gera ýmislegt á þessum bát. Að vísu var hann búinn að koma því flestu í verk. Hann var búinn að klifra upp og niður alla stiga og gægjast í allar gættir og skot þar sem eitthvað æsandi gat leynst. Hann hafði rekið nefið inn Í stýrishús og verið rekinn þaðan. Hann hafði skroppið upp í matsal og verið rekinn þaðan. Hann hafði staðið og horft niður í vélarrúmið á vélar, hjól og sveifar sem snerust með dynkjum. Hann hafði hangið út fyrir borðstokkinn og spýtt niður í freyðandi hvítt löðrið sem báturinn þeytti upp. Hann hafði drukkið gos og borðað kökur aftur í skut. Hann hafði fleygt kökubitum í svanga máfa. Hann hafði talað við nærri alla um borð. Hann hafði athugað hvað hann væri lengi að hlaupa frá stefni aftur í skut og þvælst fyrir körlunum í hvert einasta skipti sem báturinn lagðist að bryggju og það þurfti að koma vörum og farangri í land. Já, hann hafði gert allt sem sjö ára strákur gerir um borð í skerjagarðsbát. Nú svipaðist hann um eftir nýju verkefni og kom þá auga á tvo farþega sem hann hafði ekki tekið eftir fyrr. Lengst aftur í skut sat gamall maður og lítil stúlka við hliðina á honum. Og á bekknum hjá stelpunni var búr, hrafnsbúr. Með lifandi hrafni! Það ýtti heldur betur við Palla. Því honum þótti vænt um öll dýr, allt sem lifði og hrærðist, flaug eða skreið undir sólinni, alla fiska og fugla og ferfætlinga. „Falleg lítil dýr,“ sagði hann um þau öll, þar með talda froska og geitunga, engisprettur og járnsmiði og önnur skordýr.

Og þarna var hrafn, sprelllifandi hrafn!

Litla stelpan brosti björtu, tannlausu brosi til hans þegar hann nam staðar fyrir framan búrið.

„Átt þú þennan hrafn?“ spurði hann og stakk vísifingri milli rimlanna til að reyna að klappa hrafninum. Það hefði hann ekki átt að gera. Hrafninn hjó til hans og hann kippti snöggt að sér hendinni.

„Þú skalt passa þig á Hoppíland-Kalla,“ sagði stelpan. „Já, ég á hann... er það ekki, afi?“

Gamli maðurinn kinkaði kolli.

„Jú, jú, Stína á hrafninn,“ sagði hann við Palla. „Að minnsta kosti þegar hún er hjá mér á Saltkráku.“

„Búið þið á Saltkráku,“ sagði Palli hrifinn. „Ég verð líka þar í sumar. Við pabbi ætlum að búa þar.“

Gamli maðurinn horfði á hann áhugasamur.

„Ja, þú segir það. Það eruð þá þið sem hafið tekið gamla Smiðshúsið á leigu?“

„Já, einmitt. Er það gott hús?“

Gamli maðurinn hallaði undir flatt og það var eins og hann hugsaði sig um. Svo hló hann glaðlega og það hlakkaði í honum.

„Ég held nú það. Víst er það gott hús. Ef maður hefur smekk fyrir því.“

„Hvernig þá?“ sagði Palli.

Gamli maðurinn skríkti aftur.

„Ja, annaðhvort finnst manni gott að láta rigna á sig niður um þakið eða ekki.“

„Eða ekki,“ bergmálaði stelpan. „Mér finnst það ekki gott.“

Palli varð hugsi. Þetta varð hann að segja pabba. En ekki alveg strax. Nú varð hann að skoða hrafninn, það var mjög áríðandi. Stínu langaði til að sýna honum fuglinn, það fann hann. Það var áreiðanlega gaman að eiga hrafn sem fólk vildi skoða, ekki síst svona stór strákur eins og hann. Stína var bara smástelpa, fimm ára í mesta lagi, en hrafnsins vegna var Palli til í að vera leikfélagi hennar um sumarið, eða að minnsta kosti þangað til hann væri búinn að finna annan betri vin.

„Ég skal koma og heimsækja þig einhvern daginn,“ sagði hann lítillátur. „Hvar búið þið?“

„Í rauðu húsi,“ sagði Stína, og það var svo sem gott að vita það, en ekki miklu meira.

„Þú skalt bara spyrja eftir Sigurði,“ sagði afinn, „það veit hver einasti maður hver hann er, sjáðu.“

Hrafninn skrækti hásum rómi í búri sínu og virtist órólegur. Palli reyndi aftur að stinga fingri inn til hans og aftur hjó hrafninn til hans.

„Hann er vitur,“ sagði Stína. „Afi segir að hann sé vitrasti hrafn í heimi.“

Það fannst Palla raup. Hvorki Stína né afi hennar gátu vitað hvaða fugl væri vitrastur í heiminum.

„Amma mín á páfagauk,“ sagði Palli. „Og hún getur sagt „farðu beint ofan í balann!““

„Hvað er svona merkilegt við það,“ sagði Stína. „Það getur amma mín líka.“

Þá skellihló Palli.

„Það er ekki amma sem segir það heldur páfagaukurinn, skilurðu það ekki?“

Stínu fannst ekki gaman að láta hlæja að sér. Hún varð móðguð.

„Reyndu þá að segja frá svoleiðis að maður skilji þig,“ sagði hún fúl. Svo sneri hún sér undan og einblíndi út yfir borðstokkinn. Hún vildi ekki tala meira við þennan heimska strák.

„Bless,“ sagði Palli og stökk af stað til að leita fjölskyldu sína uppi, sem var dreifð um allan bát. Hann fann Jóhann og Nikka uppi á efra þilfari, og um leið og hann sá þá vissi hann að það var eitthvað á seyði. Þeir voru báðir svo reiðilegir að hann varð hræddur — hafði hann gert eitthvað sem hann þurfti að skammast sín fyrir?

„Hvað er að?“ spurði órór.

„Sjáðu,“ sagði Nikki og benti með þumalfingrinum. Og Palli sá. Malin stóð skammt frá og hallaði sér upp að borðstokknum, og við hliðina á henni stóð hávaxinn ungur maður í ljósblárri rúllukragapeysu. Þau töluðu saman og hlógu, og sá í peysunni horfði á Malin, systur þeirra, eins og hann hefði fundið gull þar sem minnst vonum varði.

„Nú er allt komið í steik aftur,“ sagði Nikki. „Ég hélt þetta myndi skána þegar við kæmumst burt úr bænum,“

Jóhann hristi höfuðið.

„Skelfingar barn ertu! Þú getur sett hana Malin upp á smásker úti á miðju Eystrasalti og bókað það að innan fimm mínútna kemur strákur syndandi og þarf endilega að komast einmitt upp á þetta sker.“

Nikki skotraði augunum á þann í peysunni.

„Hugsa sér að maður skuli ekki fá að hafa sína eigin systur í friði! Kannski ættum við að setja upp skilti hjá henni. . . Bannað að varpa akkerum!“

Svo leit hann á Jóhann og þeir flissuðu báðir. Það var ekki mikil alvara á bak við mótmæli þeirra við því að ungir menn gerðu hosur sínar grænar fyrir Malin, en það kom fyrir á korters fresti, fullyrti Jóhann. Ekki mikil alvara, en þó bjó þeim uggur í brjósti — hugsa sér ef Malin yrði nú ástfangin einn góðan veðurdag, og það endaði með trúlofun og giftingu og tilheyrandi!

„Hvað eigum við að gera ef Malin fer?“ sagði Palli stundum og þetta hugsuðu þeir allir. Því Malin var kjölfesta fjölskyldunnar og akkeri. Síðan mamma þeirra dó við fæðingu Palla hafði hún verið mamma allra strákanna, pabba síns líka. Lítil, barnsleg og fjarska óglöð lítil mamma fyrstu árin en varð smám saman færari og flinkari við að „snýta og þvo og skammast og baka bollur“ — eins og hún sagði sjálf.

„En þú skammast bara þegar þú verður,“ fullvissaði Palli hana um. „Oftast ertu blíð og góð og elskuleg eins og kanína.“

Einu sinni skildi Palli ekki hvers vegna Jóhanni og Nikka var svona illa við vini Malinar. Hann hafði verið sæll og öruggur í þeirri trú að Malin væri eign þeirra feðga um alla eilífð, hversu margir peysuklæddir strákar sem hópuðust í kringum hana. Það var Malin sjálf sem rændi hann örygginu óvart. Það gerðist kvöld nokkurt þegar Palli lá í rúmi sínu og reyndi að sofna. Það tókst ekki, því Malin söng hástöfum inni í baðherberginu við hliðina. Hún söng kvæði sem Palli hafði ekki heyrt fyrr, og nokkur orð í þessu kvæði komu mjög illa við hann.

„Eftir stúdentsprófið gift'ún sig og eignaðist svo barn. . .“ söng Malin án þess að vita hverju hún var að koma af stað.

„Eftir stúdentsprófið...“ það var Malin búin að taka! Og svo... hlaut hitt að koma á eftir, það var auðskilið! Palli svitnaði þar sem hann lá. Nú vissi hann hvað í vændum var, en að hann skyldi ekki fatta það fyrr. Malin hlaut að gifta sig og fara burt, þá yrðu þeir einir eftir með Nínu sem kom fjóra tíma á daginn og fór svo heim.

Þetta var óþolandi tilhugsun og Palli þaut til pabba síns, fullur örvæntingar.

„Palli, hvenær giftist Malin og eignast barn?“ spurði hann skjálfandi röddu.

Melker lyfti brúnum hissa. Hann hafði ekki heyrt Malin gera neinar áætlanir um slíkt, og hann skildi ekki að fyrir Palla var þetta spurning um líf og dauða.

„Hvenær?“ spurði Palli þrákelknislega.

„Við vitum ei, nær stundin sú upp rennur,“ sagði Melker. „Og vertu ekkert að brjóta heilann þinn um þetta, stúfur minn.“

En síðan hafði Palli brotið heilann. Ekki hverja stund, ekki einu sinni á hverjum degi, en alltaf við og við þegar ástæða var til. Eins og núna til dæmis. Palli glápti á Malin og rúllukragapeysuna. Sem betur fer var svo að sjá sem þau væru að kveðjast. Rúllukragapeysan varð að fara af í næstu höfn.

„Bless, Krister,“ hrópaði Malin, og sá í peysunni hrópaði á móti:

„Ég lít við á vélbátnum einhvern daginn og athuga hvort ég hitti á þig.“

„Það finnst mér að þú gætir látið vera,“ tautaði Palli argur. Og hann afréð að biðja pabba sinn að setja upp skilti eins og Nikki hafði minnst á: „Bannað að varpa akkerum“, það átti að standa á bryggjunni hjá Smiðshúsinu, Palli ætlaði að sjá til þess.

Það hefði verið auðveldara að fá að hafa Malin í friði ef hún hefði ekki verið svona sæt, svo mikið skildi Palli. Hann hafði ekki grandskoðað hana, en hann vissi að hún var sæt. Það sögðu allir. Öllum fannst fallegt að hafa ljóst hár og græn augu eins og hún var með. Það fannst þessum í rúllukragapeysunni sjálfsagt líka.

„Hvaða viðrini var nú þetta?“ spurði Jóhann þegar Malin kom til þeirra.

Malin hló.

„Hann er ekkert viðrini. Ég hitti hann á Garðsballi. Hann er ágætur.“

„Algert viðrini,“ sagði Jóhann þrjóskur. „Þú skalt passa þig á honum, skrifaðu það í dagbókina þína.“

Malin var ekki dóttir rithöfundar fyrir ekkert. Hún skrifaði líka, en að vísu bara í leyndarmálsdagbókina sína enn sem komið var. Þar skráði hún hjartans hugrenningar sínar og drauma og auk þess afrek bræðra sinna, og raunar föður síns líka. Stundum notaði hún bókina sem kúgunartæki á þá.

„Bíðiði bara þangað til ég læt prenta leyndarmálsdagbókina mína. Þá verðið þið allir beraðir inn að skinni.“

„Haha, ætli þú verðir ekki berust sjálf,“ sagði Jóhann. „Passarðu ekki vel að færa vonbiðla þína inn í bókina í réttri röð?“

„Þú skalt búa til skrá yfir þá svo þú gleymir engum í óðagotinu,“ stakk Nikki upp á. „Pétur XIV Ólafur, Karl XV Karlsson, Lennart XVII og Áki XVIII. Það verður orðið drjúgt konungatal ef þú endist eitthvað.“

Nú voru þeir Jóhann og Nikki vissir um að sá í peysunni yrði Krister XIX.

„Mikið langar mig að vita hvernig hún lýsir honum í dagbókinni sinni,“ sagði Nikki.

„Sérstakt viðrini með burstaklippt hár og sjálfselskufullan svip,“ sagði Jóhann. „Í einu orði sagt, leiðindagaur.“

„Já, reyndu að telja þér trú um að Malin finnist það,“ sagði Nikki.

En Malin skrifaði ekki stafkrók um Krister XIX í dagbókina sína. Hann stökk frá borði við bryggjuna sína án þess að skilja eftir nokkur ummerki í huga hennar. Fimmtán mínútum seinna varð Malin hins vegar fyrir annarri reynslu sem hafði miklu meiri áhrif á hana, og varpaði skugga á allt annað. Það var þegar báturinn fikraði sig í átt til næstu hafnar og Malin sá Saltkráku í fyrsta sinn. Um þann fund skrifaði hún í dagbók sína á þessa leið:

Malin mín, hvar hefurðu verið allan þennan tíma? Þarna er eyjan búin að bíða eftir þér, hún hefur legið þarna, úti við ystu sjónarrönd, friðsæl og þolinmóð, með sjóbúðirnar sínar litlu, gömlu aðalgötuna, bryggjur og fiskibáta, svo falleg að það slítur úr manni hjartað, og þú vissir ekkert um hana, finnst þér það ekki bjánalegt? Hvað skyldi guð hafa hugsað þegar hann bjó þessa eyju til? „Nú blanda ég,“ hefur hann hugsað. Hrjúf skal hún vera með skörðóttum gráum klettabeltum. Væn skal hún vera, með grænum trjám, eikum og björkum, blómaengjum og blómstrandi kjarri, af því mig langar til að eyjan verði alsett fíngerðum þyrnirósum og hvítþyrni í stórum breiðum júnídaginn eftir þúsund milljón ár þegar Malin Melkersson kemur þangað. Já, Jóhann minn og Nikki, ég veit hvað þið hugsið ef þið stelist til að lesa þetta, þótt þið eigið að láta það vera: Hefur fólk leyfi til að vera svona ímyndunarveikt? En ég er ekkert ímyndunarveik, ég er bara svo fegin, skiljið þið það, að guð skyldi detta ofan á að gera Saltkráku einmitt svona en ekki einhvern veginn öðruvísi, og leggja hana svo niður eins og gimstein við ystu sjónarrönd þar sem hún hefur fengið að vera óáreitt og sjálfri sér lík þangað til ég fékk að koma hingað.

En sú varð ekki raunin. Það hellirigndi þegar báturinn lagðist að bryggju, og á bryggjunni var ein lítil manneskja með hund.

Manneskjan var kvenkyns og á að giska sjö ára. Hún stóð grafkyrr, eins og hún væri rótföst við bryggjuna, regnið helltist yfir hana en hún hrærði hvorki legg né lið. Það mætti halda að guð hefði búið hana til um leið og eyna, hugsaði Malin, og gaf henni þegar í stað það hlutverk að ráða yfir eynni og vernda hana um alla framtíð.

Mér hefur aldrei fundist ég eins undursmá, skrifaði Malin í dagbók sína, og þegar ég varð að ganga niður landgöngubrúna fyrir augliti þessa barns í úrhellisrigningu og með fangið fullt af dóti. Augnaráð hennar er af því tagi sem ekkert lætur fara framhjá sér. Mér fannst þetta vera Saltkráka í eigin persónu, og ef þetta barn tæki ekki við okkur þá liði okkur aldrei vel á eynni. Þess vegna sagði ég ísmeygilega, eins og maður talar við lítil börn: „Hvað heitirðu?““

„Skotta,“ sagði hún. Mjög blátt áfram! Er hægt að heita Skotta og vera svona hátignarleg í útliti?

„En hundurinn þinn?“ spurði ég.

Þá leit hún einarðlega í augu mér og spurði stillilega: „Ertu að spyrja hvort ég eigi hundinn eða langar þig að vita hvað hann heitir?“

„Hvort tveggja,“ sagði ég.

„Ég á þennan hund og hann heitir Bátsmaður,“ sagði hún, og það var eins og drottning léti svo lítið að kynna eftirlætisdýrið sitt fyrir almúganum. Og hvílíkt dýr. Þetta var sankti bernharðshundur, sá stærsti sem ég hef augum litið. Hann var hátignarlegur á sama hátt og félagi hans, og ég var farin að fá þá hugmynd að allar verur á eynni væru af þessu tagi og himinhátt hafnar yfir okkur vesalingana úr þéttbýlinu. En þá kom vingjarnleg sála aðvífandi — raunar kaupmaðurinn á staðnum, og hann virtist vera steyptur Í sama móti og við hin því hann heilsaði okkur hlýlega, bauð okkur velkomin til Saltkráku og sagðist heita Nissi Grankvist, óaðspurður. En svo sagði hann dálítið sem kom okkur á óvart.

„Farðu heim, Skotta,“ sagði hann við hátignarlega barnið; að hugsa sér að hann skyldi þora það, og að hugsa sér að hann skyldi
eiga þetta barn! Enda höfðu orð hans lítið að segja.

„Hver segir það?“ spurði krakkinn hvössum rómi. „Sagði mamma að ég ætti að koma heim?“

„Nei, ég segi það,“ sagði faðir hennar.

„Þá fer ég ekki fet,“ sagði krakkinn. „Því nú ætla ég að taka á móti bátnum.“

Kaupmaðurinn þurfti að taka við vörum úr bænum og hafði sennilega ekki tíma til að taka í lurginn á sinni hortugu dóttur, því hún stóð kyrr í rigningunni meðan við söfnuðum saman öllu dótinu okkar. Við höfum sjálfsagt verið heldur aumleg ásýndum við þau störf, og ekkert fór framhjá henni. Ég fann að hún horfði á eftir mér þegar við stauluðumst af stað yfir að Smiðshúsinu.

En Skotta var ekki ein um að horfa á eftir okkur. Á bak við gluggatjöld í öllum húsunum við aðalgötuna leyndust augu sem fylgdu okkar blautu lestarferð. Kannski vöktum við dúndurathygli eins og pabbi hafði spáð. Ég sá að hann var orðinn íhugull. Og þar sem við löbbuðum nú þarna og rigningin fossaði og streymdi þá sagði Palli:

„Pabbi, vissirðu það að þakið í Smiðshúsinu lekur?“

Pabbi stakk við fótum í miðjum drullupolli.

„Hver segir það?“ spurði hann.

„Sigurður gamli,“ sagði Palli eins og hann væri að tala um gamlan kunningja.

Pabbi reyndi að láta þetta ekki á sig fá.

„Jæja, segir Sigurður það já, hver sem sú óheillakráka kann að vera. Og sjálfsagt veit Sigurður gamli hvað hann er að segja — merkilegt að umboðsmaðurinn skyldi ekki nefna þetta einu orði!“

„Nefndi hann það ekki?“ spurði ég. „Sagði hann ekki að þetta væri þægilegur gamall sumarbústaður, sérstaklega í rigningum, því þá kæmi svo skemmtileg sundlaug í stofunni.“

Pabbi horfði lengi á mig út undan sér og svaraði ekki.

Og svo vorum við komin.

„Góðan dag, Smiðshús,“ sagði pabbi. „Má ég kynna fjölskylduna fyrir þér — Melker Melkersson og vesalings börnin hans fjögur.“

Þetta var rautt tveggja hæða hús, og þegar maður sá það efaðist maður ekki um að þakið læki. En mér leist vel á það samt. Mér þótti vænt um það frá fyrstu stund. En pabbi var orðinn smeykur, ég fann það — ég þekki enga manneskju sem er eins fljót að skipta skapi og hann. Hann stóð kyrr og góndi fúll á sumarbústaðinn sem hann hafði tekið á leigu handa sér og
börnum sínum.

„Eftir hverju ertu að bíða,“ sagði ég. „Það breytist ekkert við það.“

Þá hleypti hann í sig kjarki og við fórum inn.

© Mál og Menning, Reykjavik, 1979, Silja Aðalsteinsdóttir, 2021

© Zvaigzne, 1998

Vieną birzelio dieną

Nueikite vieną vasaros rytą į Krantinės prieplauką ir pažiūrėkit, ar nematyti ten balto garlaiviuko, pavadinto ,,Varnų sala I". [...]

© Alma littera 1987, 1998

En dag i juni

Gå ned til Strandvägsbrygga i Stockholm en sommermorgen og se om det ligger en liten hvit skjærgårdsbåt som heter Saltkråkan der. [...]

© Cappelen / Damm, 2017

 ОДНАЖДЫ В ИЮНЕ

Спуститесь летним утром к набережной Страндвэгскайен в Стокгольме и посмотрите, стоит ли там маленький белый пароход «Сальткрока-1», из тех, что курсируют в шхерах. Если он там – это то, что вам нужно, скорее поднимайтесь на борт. Ровно в десять часов колокол возвестит об отправлении, и пароходик задним ходом отчалит от пристани и пустится в привычное плавание по островам архипелага. «Сальткрока-1» – упорное трудолюбивое судёнышко – ходит по этому маршруту уже более тридцати лет по три раза в неделю, но вряд ли догадывается, что бороздит водные просторы, подобных которым нет больше нигде на свете. По широким фьордам и через узкие проливы, мимо сотен зелёных островков и тысяч серых шхер усердно держит пароходик курс всё вперёд и вперёд, но плывёт неторопливо, и солнце уже садится, когда он причаливает к последней пристани – на Сальткроке, островке, который и дал имя судну. Дальше плыть не надо. За Сальткрокой начинается открытое море с холодными скалистыми островами, там никто не живёт, кроме гаг, чаек и других морских птиц.
Но на Сальткроке живут люди. Не больно много. Ну, может, человек двадцать. Это если считать зимой. А летом наезжают ещё и дачники.
Однажды июньским днём на «Сальткроке-1» плыло как раз такое семейство. Отец и четверо детей – Мелкерсоны из Стокгольма. Они ни разу прежде не бывали на Сальткроке и поэтому строили удивительные планы, особенно Мелкер-старший – глава семейства.
– Сальткрока, – говорил он. – Понравилось мне это название, вот я и снял там дом.
Малин, его девятнадцатилетняя дочь, посмотрела на отца и покачала головой: ну совсем как ребёнок! Уж скоро пятьдесят, а он непоседлив как мальчишка и, пожалуй, ребячливее и беспечнее собственных сыновей. Вот и сейчас он просто сгорает от нетерпения, как малыш перед Рождеством, и ждёт не дождётся, что все будут радоваться его затее, тому, что он решил снять на лето дом на Сальткроке.
– Как это на тебя похоже! – вздыхает Малин. – Снял дом и даже не удосужился сперва на него взглянуть. Просто потому, что понравилось название острова.
– А разве другие иначе поступают? – удивился Мелкер, но вдруг примолк и задумался. – Впрочем, наверное, и правда на такие чудачества только писатели способны. Но имячко-то какое... Сальткрока! Ого-го! Нет, пусть другие сначала присматриваются.
– Вот-вот, другие именно так и поступают! Но только не ты!
– Ну, я уже в пути, – беспечно отвечал Мелкер. – Вот приплыву и посмотрю всё теперь.
Он радостно огляделся. Его голубые глаза видели всё, что было ему так дорого: прозрачную воду, острова и островки, серые шхеры с почтенными древними скалами, берега, на которых притулились старенькие домишки, пристани и сараи для лодок... вот бы протянуть руку и всё потрогать. Но вместо этого он обнял Юхана и Никласа.
– Да понимаете ли вы, какая это красотища? Как вам повезло, что вы будете жить здесь всё лето!
Юхан и Никлас заверили его, что понимают, и Пелле им поддакнул.
– Так что ж вы не радуетесь? – не унимался Мелкер. – Ну же, ликуйте!
– Как? – поинтересовался Пелле. Ему было всего семь, и он не умел радоваться по команде.
– Да хоть помычите, что ли, – сказал Мелкер и озорно рассмеялся. И тут же сам замычал, отчего мальчики так и прыснули.
– Точно – как корова! – похвалил Юхан, но Малин одёрнула братьев:
– Может, лучше до поры воздержаться от мычания, а сперва посмотреть на дом, который мы сняли на лето?
Но Мелкеру это пришлось не по нраву.
– Дом – просто загляденье, так как агент сказал. А людям надо верить. «Замечательная старенькая дачка», это его доподлинные слова.
– Эх, скорей бы уже добраться до места! – вздохнул Пелле. – Не терпится всё увидеть.
Мелкер посмотрел на часы.
– Через час, сынок! К тому времени мы все порядком проголодаемся, и знаете, что тогда сделаем?
– Поедим, – предложил Никлас.
– Вот именно. Усядемся на полянке на солнышке и отведаем те замечательные припасы, которые приготовила для нас Малин. Прямо на зелёной травке, представляете... Вот это настоящее лето!
– Ого! – воспрял духом Пелле. – Этак я и впрямь замычу!
Но всё же передумал. Плыть оставалось ещё час, так сказал отец, и на корабле и без того было чем заняться. Бóльшую часть судна Пелле уже осмотрел. Он облазил все лестницы и заглянул во все укромные уголки. Даже сунул нос в будку рулевого, но оттуда его выставили. Тогда он наведался в столовую, но его прогнали. Попытался подняться на капитанский мостик, но его отправили на палубу. Постоял немного и посмотрел вниз в машинное отделение, где так здорово стучали и вертелись разные механизмы и шатуны, а затем перевесился через борт и плюнул в шипящую белую пену, бурлившую за кормой. Потом он выпил лимонад и отведал булочек, а крошки кинул голодным чайкам. Пелле поговорил почти со всеми пассажирами и проверил, как быстро может пробежать от носа до кормы. Он болтался под ногами у матросов всякий раз, когда пароходик приставал к берегу и надо было выгружать багаж и товары. Пожалуй, он переделал всё, чем только может заняться семилетний мальчик на борту корабля, курсирующего в шхерах.
Пелле огляделся: чем бы теперь ему заняться? Тут он заметил пассажиров, на которых прежде не обратил внимания. Старик с маленькой девочкой. А рядом на скамейке – клетка с вороном! Ух ты! Настоящий живой ворон! Пелле устремился вперёд. Он обожал всякую живность: всех, кто бегает, летает, плавает или ползает под небесным сводом – птиц, рыб и четвероногих. «Миленькие зверушки» называл он лягушек, ос, жуков и прочих букашек – всех без исключения.
А тут ворон! Настоящий живой ворон!
Когда Пелле остановился у клетки, маленькая девочка улыбнулась ему прелестной беззубой улыбкой.
– Это твой ворон? – спросил Пелле и просунул указательный палец между прутьев, чтобы хоть кончиком ногтя дотронуться до птицы. Вот этого ему делать не следовало! Ворон живо клюнул мальчика в палец, и тот поспешно отдёрнул руку.
– Поосторожнее с Попрыгунчиком Калле, – предупредила девочка. – Да, это мой ворон... ведь так, дедушка?
Старик кивнул.
– Конечно. Знамо дело, это ворон Стины, – объяснил он Пелле. – По крайней мере, пока она гостит у меня на Сальткроке.
– Так вы живёте на острове Сальткрока? – обрадовался Пелле. – Я тоже там буду отдыхать этим летом. Я хотел сказать: папа и мы все будем жить на Сальткроке.
Старик с интересом посмотрел на мальчика:
– Ах, вот оно что! Видать, это вы сняли старую Столярову усадьбу.
Пелле кивнул.
– Ну да, мы. А там здорово?
Старик наклонил голову набок и, казалось, задумался. Потом задорно хохотнул:
– Ещё бы! Конечно, там здорово! Впрочем, дело вкуса.
– Как это? – не понял Пелле.
Старик снова рассмеялся.
– Ну, всё зависит от того, нравится ли вам, когда дождь льёт сквозь крышу или нет.
– Или нет, – эхом повторила девочка. – Мне это не нравится.
Пелле задумался. Стоило бы рассказать папе. Но не сейчас. Перво-наперво надо налюбоваться вороном. Стина не прочь ему показать его, это видно. Хорошо иметь ворона, которым все любуются. Даже такие большие мальчики, как Пелле. Конечно, Стина ещё совсем малявка, лет пять – не больше, но ради ворона Пелле готов подружиться с ней и играть всё лето, или по крайней мере до тех пор, пока не найдётся занятие поинтереснее.
– Хочешь, я зайду к тебе в гости? – сказал он милостиво. – В каком доме ты живёшь?
– В красном, – ответила Стина. Какая-никакая, а примета, хоть и толку от неё чуть.
– Ты спроси, где живёт дедушка Сёдерман, – подсказал старик. – Уж это каждый знает.
Ворон раскаркался в своей клетке, казалось, его что-то тревожило. Пелле вновь попытался сунуть ему палец, и птица снова клюнула его.
– Он умный, правда? – похвалила Стина. – Самый умный на свете, так дедушка говорит.
«Уж больно она хвалится, – подумал Пелле. – Откуда Стине и даже её дедушке знать, какая птица на свете самая умная?»
– У моей бабушки есть попугай, – сказал Пелле. – Умеет говорить «Катись отсюда!».
– Ну и что в этом такого трудного? – хмыкнула Стина. – Моя бабушка тоже так говорит.
Пелле покатился со смеху.
– Да это не бабушка говорит, а попугай!
Стине не понравилось, что над ней смеются.
– Тогда говори так, чтобы было понятно, – надулась она, отвернулась и стала смотреть за борт, у неё пропала охота разговаривать с этим глупым мальчишкой.
– Ну пока, – сказал Пелле и отправился дальше на поиски своей семейки, разбредшейся кто куда. Он отыскал Юхана и Никласа на верхней палубе, и едва их увидел, сразу догадался: что-то не так. Братья были мрачнее тучи, и Пелле испугался – уж не провинился ли он чем-нибудь?
– Что стряслось? – спросил он встревоженно.
– Посмотри сам, – сказал Никлас и указал пальцем.
Чуть поодаль, облокотившись о перила, стояла Малин, а рядом с ней долговязый парень в голубом пуловере. Они болтали и смеялись, и этот тип в пуловере смотрел на Малин – на их Малин – так, словно нашёл слиток золота.
– Вот вам здрасте-пожалуйста! – фыркнул Никлас. – А я-то думал: уедем из города и хоть от ухажёров отдохнём.
Юхан покачал головой.
– Размечтался! Да посади Малин на крошечный островок посреди Балтийского моря, не пройдёт и пяти минут, как к нему подплывёт какой-нибудь ухарь, которому как раз этот островок и понадобился.
Никлас не сводил глаз с парня в пуловере.
– Подумать только: ну никак не оставят её в покое! Хоть табличку вешай: «Бросать якорь запрещено!»
Никлас и Юхан, переглянувшись, прыснули.
На самом деле они не больно-то возражали, когда кто-нибудь ухаживал за Малин, что, как утверждал Юхан, случалось не реже, чем раз в три месяца. И пусть братья протестовали понарошку, всё же в тайне они побаивались: а что, если Малин в один прекрасный день возьмёт да и влюбится, и это закончится помолвкой, свадьбой и всем таким прочим?
– Как мы будем справляться без Малин? – обычно вздыхал Пелле. Это тревожило и всех остальных. Малин была семейным якорем и опорой. Их мама умерла, когда родила Пелле, и сестра заменила мальчикам Мелкерсонам мать, да и Мелкеру тоже. Маленькая, сама ещё ребёнок, и очень несчастная – такой она казалась в первый год, Малин постепенно научилась «чистить носы и стирать, браниться и печь булочки» – так она рассказывала о том, чем занимается.
– Но бранишься ты только за дело, – заверял всегда Пелле. – А вообще-то ты нежная, добрая и ласковая – совсем как крольчиха.
Раньше Пелле не понимал, почему Юхан и Никлас недолюбливают кавалеров Малин. Он был уверен, что Малин навечно принадлежит семье Мелкерсонов, сколько бы парней в пуловерах вокруг неё ни вилось. Но Малин, сама того не ведая, поселила в душе братишки тревогу. Это случилось как-то вечером. Пелле лежал в кровати и пытался заснуть. Но у него ничего не получалось, потому что рядом в ванной во всё горло распевала Малин. Она пела песню, которую Пелле никогда прежде не слышал, и слова её прозвучали для него словно гром среди ясного неба.
«Только-только студенткой стала, тут же свадебку сыграла и ребёночка родила...» – распевала Малин, не ведая, что творит.
«Студенткой стала...» – да это же про Малин! А потом... потом, яснее ясного – жди всего остального! Пелле аж в жар бросило. Теперь-то он сообразил что к чему. И как он раньше этого не понимал! Малин выйдет замуж и исчезнет, а они останутся одни-одинёшеньки, разве что тётя Нильссон будет приходить на четыре часа в день.
Эта мысль была невыносима, и Пелле в отчаянии бросился к отцу.
– Папа, когда Малин выйдет замуж и заведёт детей? – спросил он дрожащим голосом.
Мелкер в изумлении вскинул брови. Он слыхом не слыхивал, чтобы Малин вынашивала подобные планы, и не догадывался, что для Пелле это вопрос жизни и смерти.
– Когда это случится? – не унимался Пелле.
– Сей день нам неведом, – отвечал Мелкер. – А значит, ни к чему и тужить.
Но Пелле думал об этом все дни напролёт, вот и теперь у него был на то повод. Мальчик направился к Малин и типу в пуловере. К счастью, те явно прощались. «Пуловер» собирался сойти на берег на следующей остановке.
– До свидания, Кристер, – сказала Малин, и парень ответил:
– Я как-нибудь приплыву на моторке и отыщу тебя.
– А вот это, пожалуй, ни к чему, – сердито пробормотал Пелле. Он решил попросить отца вывесить-таки то самое объявление, о котором говорил Никлас: «Бросать якорь запрещено». Прямо так и написать на причале у Столяровой усадьбы, уж Пелле об этом позаботится.
Конечно, будь Малин не такой милой, её бы оставили в покое, это и Пелле понимал. Он не больно-то присматривался к сестре, но и так знал, что она красавица. Светлые волосы и зелёные глаза, такие как у Малин, – это красиво. Все так считали. Вот и тот парень в пуловере тоже.
– Что это ещё за придурок? – спросил Юхан, когда Малин подошла к братьям.
Малин рассмеялась.
– Никакой он не придурок. Мы встретились на студенческой вечеринке у Боссе. Он очень даже милый.
– Первостатейный придурок, – упрямо повторил Юхан. – От таких надо держаться подальше. Так и запиши в своём дневнике.
Малин недаром была дочерью писателя. Она вела тайный дневник, куда заносила свои самые сокровенные мысли и мечты, а также всё, что касалось мальчиков Мелкерсонов и самого Мелкера. И частенько пугала их:
– Вот погодите, опубликую свой дневник и разоблачу вас, всю вашу подноготную раскрою.
– Ха-ха, да ты саму себя в первую очередь и разоблачишь! – усмехался Юхан. – Разве ты не записываешь туда всех своих очередных шейхов-ухажёров?
– Составь перечень, чтобы в спешке никого не пропустить, – посоветовал Никлас. – Пер XIV Улоф, Карл XV Карлссон, Леннарт XVII и Оке XVIII. Если ты и впредь будешь продолжать в том же духе, может выйти отличный списочек регентов.
И вот теперь Юхан и Никлас не сомневались, что тип в пуловере станет Кристером XIX.
– Хотел бы я знать, как она опишет его в своём дневнике, – сказал Никлас.
– Первостатейный придурок с прилизанными волосами и самодовольным видом, – выпалил Юхан. – Приставучий и противный.
– Вот-вот, именно такие Малин и нравятся, – проворчал Никлас.
Но Малин ни словечком не упомянула в дневнике о Кристере XIX. Он спрыгнул на своём причале, не оставив в её памяти никакого следа. Зато четверть часа спустя произошла встреча, которая действительно потрясла её, заставив забыть обо всём прочем. Катер причалил у следующей пристани, и Малин впервые увидела Сальткроку. Вот как она описала эту встречу в дневнике:

Малин, Малин, где ты была так долго? Этот остров ждал тебя. Спокойно и неподвижно лежал он в прибрежной полосе – с забавными сараями для лодок, старинной сельской улочкой, старыми причалами, рыбацкими лодками – во всей своей красе, от которой дух захватывает. А ты о нём знать не знала! Интересно, о чём думал Бог, когда создавал этот островок? «Смешаю-ка я всего понемногу, – наверное, решил он. – Пусть на первый взгляд он кажется строгим и невзрачным – повсюду грубые серые скалы, а приглядишься – такая красота: зелёные деревья, дубы и берёзы, пёстрые луга и цветущие кусты. И пусть через тысячу лет в тот июньский день, когда сюда приедет Малин Мелкерсон, весь остров утопает в нежно-розовом шиповнике и белом боярышнике, похожем на огромные сугробы». Да-да, дорогие Юхан и Никлас, знаю, если вы тайком прочтёте эти строки, то подумаете: вот зазнайка! Ну и ладно. И вовсе я не зазнайка, просто я рада, что Господь Бог создал Сальткроку именно такой и что припрятал её словно драгоценность, подальше в море, где она спокойно лежала и ждала меня.

– Вот увидите, – сказал Мелкер, – все жители высыпят на пристань, чтобы поглазеть на нас. Мы произведём сенсацию.
Но вышло всё иначе. Когда пароходик причалил к берегу, лил проливной дождь, и на пристани их встречал лишь один маленький человечек – девочка лет семи, а с ней собака. Девочка стояла неподвижно, словно выросла из причала, дождь поливал её, но она не шевелилась. Можно было подумать, что Бог сотворил её одновременно с островом, удивилась Малин, и поставил здесь повелительницей и стражем на веки вечные.

Никогда я не чувствовала себя такой маленькой, – записала Малин в дневнике, – как тогда, когда под взглядом этого ребёнка спускалась, нагруженная вещами, в проливной дождь по трапу. Девочка словно видела всё насквозь. Казалось, сама Сальткрока смотрит на меня и если эта малышка нас не примет, то и весь остров тоже никогда нас не признает. Поэтому я спросила вкрадчиво, как говорят с маленькими детьми: «Как тебя зовут?»
– Чёрвен, – ответила девочка.
Вот это да! Неужели можно зваться Чёрвен и выглядеть так величественно?
– А собака твоя?
Девочка пристально посмотрела мне в глаза и спокойно спросила:
– Ты хочешь знать, мой ли это пёс или как его зовут?
– И то и другое.
– Это мой пёс, а зовут его Боцман, – ответила она так, словно королева представляла своего фаворита.
Ну и зверюга! Здоровенный сенбернар – я таких в жизни не видывала. Пёс держался столь же величественно, как и его хозяйка. Я уже было решила, что все обитатели этого острова им под стать и на сто голов превосходят нас, бедных маленьких горожан. Но тут, запыхавшись, прибежал приветливый мужчина, владелец местной лавки. Он-то был скроен по обычной человеческой мерке и потому радушно поздоровался с нами и пожелал чувствовать себя на Сальткроке как дома. Он сказал, что зовут его Ниссе Гранквист, так что нам даже спрашивать его об этом не пришлось.
– Ступай домой, Чёрвен, – сказал он этому величественному ребёнку.
Ну и удивились же мы! И как он осмелился? Представляете, он оказался отцом этой девочки! Но она и ухом не повела, лишь строго спросила:
– Кто это сказал? Разве мама велела мне возвращаться?
– Нет, это я тебе велю, – ответил её отец.
– Тогда я никуда не пойду, – заявила девочка. – Мне надо пароход встречать.
Лавочник спешил принять товар, что прибыл из города, и у него не было времени приструнить упрямую дочь. И девочка так и осталась стоять под дождём, пока мы перетаскивали свои пожитки – весьма жалкое зрелище. Она не сводила с нас глаз. Я затылком чувствовала её взгляд, когда мы потрусили к Столяровой усадьбе.
Впрочем, не одна пара глаз встречала нас в тот день, пока мы шли по сельской улочке. В каждом доме за каждой занавеской чьи-нибудь глаза сопровождали наш промокший до нитки караван. Пожалуй, мы всё же произвели сенсацию, как и предрекал папа. Но я заметила, что и он призадумался. А тут ещё Пелле в довершение всех бед возьми и ляпни:
– Папа, а тебе известно, что крыша в Столяровой усадьбе протекает?
Папа так и застыл посреди лужи.
– Кто это сказал? – спросил он.
– Дедушка Сёдерман, – ответил Пелле, словно речь шла о старом знакомом.
Папа не подал виду.
– Ага, значит, дедушка Сёдерман. И кто же этот всезнайка? Конечно, Сёдерману это известно – подумать только, а вот агент об этом ни словом не обмолвился.
– Правда? – переспросила я. – Значит, он не сказал, что эта замечательная старенькая дачка особенно уютна в дождь, когда на полу в гостиной образуется небольшой славненький бассейн?
Папа наградил меня долгим взглядом и ничего не ответил.
Наконец мы пришли.
– Добрый день, Столярова усадьба! – сказал папа. – Позволь представить семейство Мелкерсонов: Мелкер и его бедные малютки.
Это был красный двухэтажный дом. Стоило лишь взглянуть на него, чтобы убедиться: крыша и в самом деле протекала. Но он мне всё равно понравился. С первого взгляда. А вот папа перепугался не на шутку. Право слово, никто на свете так легко не впадает в отчаяние! Он стоял не шевелясь и уныло разглядывал дачу, которую снял для себя и детей.
– Чего вы ждёте? – сказала я. – Другого жилья не будет.
Тогда папа собрался с духом, и мы вошли в дом.

© A36yKa-ATTliKYC

Ovtta geassebeaivvi

Mana soames geasseiđida Stockholmma Strandvägena kájái geahččat lea go das vilges nuorrefanas namain “Saltkråkan 1”. Jus, de lea dat njuolga fanas ja ii leat eanet go njuiket fatnasii. Juste diibmu logis njurggáda dat vuolgimis, ja guođđá kájá, ja vuolgá iežas dábálaš mátkái, man loahpaha áhpeguji fávleleamos sulluin. Saltkråkan 1 lea ealljáris fanas mii diehtá ulbmilis, mátki lea dat vuodján eanet go golbmalot´ jagi, ja golmma geardde vahkus, ama ii niegat ge ahte suilu čáhcegeainnuid mat eai oba gávdno ge eare sajis máilmmis. Badjel govdes čolmmiid ja čađa baskes nuriid, meaddel ollut ruoná sulluid ja duhát geađge sulložiid suilu dat váibbatgeahtte, ii mana jođanit, ja beaivi lea niedjame go dat olle maŋemuš kájái, mii lea Saltkråkan, man maŋis lea ožžon namas. Dobbelii dat ii mana. Go dobbelis lea rabas mearra ja guorba ránes sullot, gos dušše hávda, skávhli ja eará čáhceloddi orru.

Muhto Saltkråkanis orrot olbmot. Eai nu gallis. Soitet nuppelohkkái. Goit dálviidáigge. Geasset gal bohtet dohko geasseguossit.

Ovtta geassebeaivvi diibmá leige diekkar geasse guossebearaš Saltkråkan 1 fárus. Áhčči njelljiin mánáin, goargguin Melkerson, Stockholbmalaččat, ii oktage sis lean leamaš Saltkråkánis ovdal. Danne ledje sii dál hirbmat vuordámušain, Melker, áhčči, eamemuš.

“Saltkråkan”son dajai. ”Liikon dien nammii. Danin láigudin dieppe.”

Su ovccinupp´loh´jáhkkásaš Málin, geahčai sutnje ja šluvggii oaivvis, o, go nie mielahin áhčči lea! Gii hede lea vihttalogi, muhto ealljár dego mánná, dego bártnáš ja eanet šurutgeahtte go iežas bártnážat. Dies dál čuččodii, dego ealljáris mánná juovlaruohtaeahkeda, ja vuorddašii buohkain illudeamiid su fuomášupmai ahte láigudit geassebartta Saltkråkanis.

“Diekkar leat ge” Malin logai.” Juste nie barggat ge, manat láigudit geassebartta sullos man birra it dieđe jur maidege, dan dihte dušše go namma orru vuogas.

“Mun jáhkken buot olbmuid dahkat nie”, bealuštii Melker iežas, muhto jaskodii jurddahit.” Ama ferte leahkit girječálli dahje eanet unnit iešlágánin gii dieinna mállin bargá? Dušše namma. ... Saltkråkan, haha! Earát gal várra mannet galledit álggos.”

“Muhtimat gal! Muhto it don!”

“Nu fal, dál lean goit mátkis” Melker logai gehpesmileain. ”Dál manan gallet!”

Ja son geahčai birra buriin mielain. Oinnii buot maid ráhkistii, guvges alit čáziid, ollut sulluid, albma ruoŧelaš ránes lássáiguin, gáttiin boares viesut, káját ja fanasnávsttut... son dovddai iežas háledit geiget gieđas ja njávkkastit buot. Dan sadjái dohppestii son Juhána ja Niklása čeabehiid birra.

“Ama lea fiinnis dáppe? Ipmirdeahppo ahte doai beassabeahtti orrut dáppe olles geasi?”

Juhán ja Niklás logaiga ipmirdit, Pelle nai logai iežas ipmirdit.

“Na, manne dii ehpet illut de, Melker logai.” Veahášge illudivččiidet!”

“Meinna málliin”, Pelle árvalii. Son lei čiežajahkkásaš iige máhttán illudit gohčumiinna.

“Muhkumiinna”, Melker logai ja bohkosii ilgadit. De geahččalii ieš mugádit ja su mánát himihedje giitevaččat.

“Bidjet dego gussa” Juhán logai ja Málin jotkii:

“Eat go mii sihhkarvuođa dihte vuordde muhkumiinna, dassážii go leat oaidnán viesu?”

Diesa ii Melker liikon.

“Viessu, lea áibbas buorre, nu logai áirras. Olmmoš ferte jáhkkit nuppi olbmui. Son duođastii vel. Lea dakkar albma vuogas boares geassebarta.

“Vuoi, go ollelivččiimet ge”, Pelle logai. ”Hálidivččen dál oaidnit dien geasse bartta.”

Melker geahčai diibmosii.

“Diimmu geažis, reaŋggažan! Várra mii dassážii gal leatge buohkat measta nelgon juo, ja árvidehpet maid mii de dahkat”?

“Borrat”, Niklás árvalii.

“Juste fal. Mii čohkkedit vieso gurrii beaivvádahkii boradit niesti maid Malin lea ráhkadan. Rássegieddái, ama nu ... dušše čohkkádit das ja návddašit geasi.

Pelle logai, ”vuoi”! Hede mun mugádan.”

Muhto mearridii de dahkat juoidá eará. Diimmu vel vuordit lei áhčči dadjan, ja ain gávdnuje dahkamušat fatnasis. Eanas mohkit ledje juo oahppásat. Son lei gorgŋon buot ráhppáin ja guovlalan buot gelddolaš nurkkiin ja mohkiin. Lei coggalan njunis vuodji látnjii ja gevrijuvvon olggos doppe. Lei fitnálan mohki biebmolanjas ja doppe maid gevrijuvvon olggos. Son lei viggan kapteinna stivrenossodahkii muhto ii luiton sisa. Son lei čužžon ja geahččan vulos mášiidnalatnjii gos buot skruvát ja veivvat derpe ja johte birrat birra. Son lei giŋgodan fanasruovddas ja čolgan dan vilges boršu soarpečáhcái maid fanas ráhkadii. Lei juhkan juhkosa ja bullaid borran fatnasa bajitgearddis. Son lei bálkon bullabihtáid nealge skávlliide. Son lei hupman measta juohke ovttain fatnasis. Lei geahččalan man jođanit sáhttá viehkat fatnasa njunnegeažis maŋŋegeahčái ja lei álot bargiide ovddas go fanas ain ollii soames kájái ja go sii galge loktet gálvvuid gáddái. Juoa, son lei dahkan buot maid juo čieža jahkkásaš bárdni dábálaččaid sáhttá dahkkát suologierdo fatnasis. Dál son lei ohcáme juoidá ođđasa, ja áicái ge olbmuid geaid son ii lean oba fuobmán ge ovdal. Fatnasa njunnegeažis čohkkádii olmmái geas lei nieiddaš bálddas. Nieiddaža guoras lei beaŋkka man nalde lei garjá ruovde loddebeasi siste. Ealli garjá! Diet bijai Pelle johtuii. Danne go son liikui buot elliide, buot mat lihkadedje, girde dahje behke almmi vuolabealde, lottit, guolit ja njealljejuolggagat. ”Vuogas eallit” gohčodii son daid, ja meidnii maid rihcecuoppuid ja vieksáid, rássečuoikkaid ja ruovdegoppaid ja eará divrrážiid.

Muhto juste dál lei dies diet garjá, áibbas ealli garja!

Nieiddaš modjestii ustitlaš bánehis mojiin sutnje go son bisánii dan loddebeasi gurrii.

“Du go lea garjá”, son jearralii ja coggalii suorpmas loddebeasi ruovderágu gaskii guoskahandihte garjjá. Man ii livččii galgat. Garjá čuolestii ja hede son gal geassilii eret gieđas.

“Várut ”Gáddenjuikun-Gállás”, nieiddaš logai. “Juoa, mu lea garjá ... ama lea addjá?”

Olmmái su guoras nivkalii.

“Dieđusge!, Stiinná garjá”, čilgii son Pellii.” Dalle goit go son lea mu luhtte Saltkråkanis.”

“Orrubeahtti go Saltkråkanis”, Pelle ilošmuvai. ”Mun nai galggan dán geasi. Mun meidnen mii áhččiineamet galgat orrut Saltkråkanis.”

Olmmái geahčai innogasat sutnje.

“Nu go, juomisnu. Dii han lehpet ge láigon boares snihkkár-stobu?”

Pelle nivkalii.

“Juoa, mii dat leat. Leago buorre viessu?”

Olmmái geahčai állooivviid, orui jurddaheme. De bistii imáslašlágán bohkosiid.

“Juo! Juoa gal dat lea buorre.

“Movt nu”, Pelle jearai.

Olmmái bohkosii fas.

“Go dáhkki ii arvin jeage čázi dasa sáhttá liikot dahje ii.”

“Dahje ii liikot”, dajai nieiddaš dego skájanaš. ”Mun in goit daga dan.”

Pelle jurdilii. Dien son ferte áhččái muitalit. Muhto ii juste dál. Go dál son ferte geahččat garjjá, mii lea áibbas dárbbaslaš. Ja diet Stiinná, geahččalii vissa viissástallat. Ama anin somán go sus lei garjá man olbmot hálidedje oaidnit, ja go son vel son gii lea juo stuora bárdni. Diet Stiinna lei unna nieida-čivggaš, viđejahkkásaš, muhto garjjá dihte sáhttá Pelle váldit su stoahkanguoibmin geasi badjel dahje dassážii go gávdná buoret olbmá.

“Sáhtán boahtit guossái soames beaivvi! Dajai son duođas. ”Guđe dálus orrubeatti”?

“Rukses,” Stiiná dajai, buorre diehtu muhto ii dainna viison.

“Jeara mis gos Södermanni orru” su áddjá logai, ”oaččot diehtit, dan goit dihtet buot olbmot.”

Gárjá rágui sieđđalis jienain ja orui mášohin. Pelle geahččalii fas coggalit suorpmas loddebeassái ja cukkohalai fas gárjái.

“Diet lea viissis”, Stiinná logai. ”Máilmmi viissis, lohkká áddjá.”

Pelle mielas son hirbmidii. Eabá goabbáge sáhte diehtit ii Stiinná iige su áddjá mii máilmmi viisámuš loddi lea.

“Mu áhkus lea pápegoja,” Pelle dajai.” Mii máhttá dadjat´mana juo doppeliidda´!”

“Mii ipmášiid dat lea,” Stiinná logai. ”Dien gal máhttá mu nai áhkku.”

Pelle bistii bohkosiid.

“Ii dat leat áhkku gii dadjá nie. Dat lea papegoja!”

Stiinná ii liikon go su atne boagustussan. Son eddui.

“Fertet dadjat dakkar málliin, vai dan ipmirda”, dajai son suhtus. Ja jorgalii oaivvis nuppos ja geahčai dušše fanasruovdda badjel, iige son hálidan šat hupmat dieinna bieđđu bártniin.

“Hei dasto, Pelle logai ja vulggii ohcat iežas iešguđetguvlui bieđganan bearaša. Son gávnnai Juhána ja Niklása bajimusas, go áicái sudno, de son diđii juoga lei boastut. Oruiga heajos mielas ja Pelle šurragođii-son go lea dahkan juoidáid mii berrešii čuohčat oamedovdui.

“Mii ieal”, jearai son mášoheamiid.

“Gea do” Niklás logai ja cuigii belggiin. Ja Pelle oinnii. Dobbelasas ruovdda vuostá mieiggai Málin ja su guoras čuvgesalit ullobáiddat guhkes nuorra olmmái. Soai boagusteigga humadettin, ja alit ullo-báiddat geahčai Málinii, sin Málinii, dego livččii fáhkkestaga gávdnan golli báikkis gos ii lean vuordime ge dan.

“Diet go vel galggai,” Niklás logai. Jáhkken buot šaddat buorebun go gávppoga guđiimet.”

Juhán šluvgilii oaivvis.

“Dien go jáhkket! Oaččolit doalvut Málina suolui gasku Nuortaábi, ja hede livččii soamis boahtime vuoji gii áiggošii juste dan seamme suolui.”

Niklás gávkkai ullobáiddahassii.

“Jurddaš, ii oappás ge oaččo ráfis atnit! Galggalii cegget dekkar galbba su gurrii ...`Gildon bissáneapmi`!”

Son geahččestii Juhánii ja boagusteigga. Eaba soai duođas vuostehagostallan jus soamis irgalii Málinii, vaikko dat dáhpáhuvai oktii goartilis, Juhána mielas. Ii jur duođas, vaikko gávdnui ge veaháš mášohisvuođadovdu jurddaš jus Málin soames beaivvi ráhkástuvalii dan mađe ahte gihládivččii ja de vel loahpas náitalivččii!

“Movt mii birgešeimmet Málina haga”, Pelle lávii dadjat ja dien sii buohkat dovde ja jurddašedje. Danne go Málin lei bearraša dorvu ja duvdda. Eatni jápmima maŋŋel, go Pelle riegádii, lei Málin leamaš dego eadnin Melkersonne bártnážiidda, nu maid Melkerii. Vuostaš jagiid unni ja mánnálaš ja dego lihkohis eadneriehpu muhto dađistaga stáđismuvai oahpai snissut ja bealkit ja bassat ja láibbastit vel bullaid`- nu son ieš goit lea čilgen buot bargguidis.

“Muhto don bealkkát dušše dalle go lea dárbu”! Pelle duođastii dan álot.” “Leat eanemus linis, buorre ja siivo dego gániidna.”

Ovdal ii lean Pelle ipmirdan manne Juhán ja Niklás eaba liikon Málina irggiide. Son lei leamaš nu vissis ja oadjebas dainna ahte Málin lea okta gii agebeaivái boahtá gullot Melkerssonne bearrašii, vaikko man ollu ullobáiddahat girbmidivčče su birra. Malin lei ieš diehtemeahttumiid loahpahan Pelle oadjebasvuođa. Mii dáhpáhuvai go son oktii vealládii seanggastis nahkariid bivddidettin. Mat eai boahtán, go basadanlanjas gulai son Malina lávllu. Pelle ii lean dan gullan ovdal, ja moadde sáni das deive su ratti dego livččii časkon.

“Studeantta easka váldán, náitalan ja mánnen...” lávllui Málin dieđitgeahtta bohtosiin.

“Studeantta easka váldán ”... dien, lea Málin dahkan! Ja de ... de ii lean eanet go vuordit loahpaid! Das vealludettin bivaštuvvagođii Pelle. Son ipmirdii movt šáttá geavvat, dien ii lean ovdal ipmirdan! Málin boahtá náitalit ja de jávkat, sii bázále iehčaneaset Nilssonne áhkuin gii dušše livččii njeallje diimmu beaivái sin luhtte.

Surgadis jurdda diet ja Pelle viehkalii dorvvuhisvuođainnis áhčis lusa.

“Áhčči, goas Malin náitala ja goas mánne” jearai son doarggisteadji jienain.

Melker loktii čalbmegulmmiidis. Gii ii lean gullan Málinis diekkar áigumušaid, ja iige ipmirdan dan ahte Pelle jearai dien balus dihte.

“Goas son náitala” Pelle nággii.

“Dien beaivái ja dien boddui eai leat mis dieđut”, logai Melker.” Ja dien birra it dárbbat don jurddahit, reaŋggažan.

Muhto Pelle lei šurran dan rájis juo, ii juohke bottu, ii juohke beaivvi ge, muhto duollet dálle ain, go gávdnui ággá dasa. Dego mat juste dál. Pelle gáivvai Málina ja ullobáiddaha guvlui. Lihkus oruiga hivasdahttaleame. Ama ullobáiddat galggai báhcit boahtte stáffui.

“Mana dearvan Krister” huikkihii Málin ja ullobáiddat fas:

“Boađán soames beaivvi mutorfatnasiin oaidnit de gávnnan go du dalle.”

“Mu mielas it galgga dan dahkat”, mulljárdii Pelle suhtus. Son mearridii sihtat áhčis cegget dakkar galbba Snihkkárviesu stáffui dego ´Gildon bisaneapme´ dakkara man birra Niklás lei hupman, dan galggai Pelle ordnet.

Livččii álkkit leamaš Málina oažžut ráfis atnit, jus ii livččii leamaš nu fiinnis, Pelle ipmirdii dan. Ii dan ahte livččii dárkilit geahččan su, muhto diđii ahte lea fávru. Buot olbmot lohke dan, sii atne fiidnán čuvges vuovttaid ja ruoná čalmmiid, dego Málinis juo ledje. Dasa gal várra ullobáiddat nai liikui.

“Mii romahiid dus diet gis lei, Juhán jearai go Málin bođii sin lusa.

Málin boagustii.

“Ii mihkege romáhiid. Okta gean deiven Bosse studeantta feastas. Vuogas olmmái.”

“Eareliiggánis romát”, Juhán garradii. ”Galggat fal váruhit, čále beaivegirjásat dan.”

Ii lean dušši dihte Malin girječálli nieida. Son maid čálii, muhto iežas suollemaš beaivegirjái. Dasa son čálii iežas váimmu jurdagiid ja nieguid ja de vel maid buot Melkersonne bártnážiid bahás daguid, Melkera maid. Son lávii uhkidit sin dáinna:

“Vuordibehtet go deaddilahtan beaivegirjján. De goit bohtet buot din dagut oidnosii, čuoma rádjái.”

“Haha alddat dagut hál goit bohtet oidnosii! Juhán várrii.” Ama merket dárkilit gean ain du šejkiin leat deaivan?”

“Daga registera, vai it fuomášgeahtte vajalduhte ovttage, Niklás árvalii! “Per XIV Olof, Karl XV Karlsson, Lennart XVII och Åke XVIII. Šattálii buorrin hálddahusvuorrun, jus beasat joatkit.”

Sihke Niklás ja Juhán leigga dál oba vissásat dasa ahte ullobáiddahas šattalii Krister XIX.

“Hálidivččen diehtit, movt son govvida su, iežas beaivegirjái” Niklás logai.

“Earenoamáš romát iešbuorre ja ráhkijuvvon oaivvat” Juhán árvalii. ”Dábálaš heabehis šliedda.”

“Dien go jáhkát Málina oaidnun leahkit”, Niklás logai.

Málin ii čállán sánige Krister XIX, as beaivegirjásii. Son han njuikii eret fatnasis iežas stáffus iige guođđán maidege su sivvui. Ja dušše goartila maŋŋel lei Málinis miha árvoseappot deivvadeapme mii vajalduhttihahtii buot earaid. Dat lei go fanas suolggai boahttevaš stáffu guvlui ja go vuostaš geardde oinnii Saltkråkana. Deaivvadeami čálii beaiveirjái:

Málin, Málin gos leat jávkan ná guhká? Dát suolu lea dás vuorddašan du, jaskadit ja ráfálaččat lea dat leabbádan dás áhperavddas, buvrriidisguin, boares gilleluottainnis, stáffuiguin ja bivdofatnasiiguin ja buot iežas čábbodagainnis, ja don it leat diehtán dan, iigo leat gáfat? Maid son ipmil jurdilii, go son luovai dán suolu? `Hálidan seaguhusa´. Vissa jurdilii. ”Galgá guorbbas, ránes roaves bávttit galget. Vuogas ferte leahkit ja ruonis, oalgemuorat ja soagit, lieđđegiettit ja lieđđebohtu, hálidan oba suolu govdut uvgesrukses ruvssuiguin ja eatnat vilges liđiiguin dan beaivvi go Málin Melkerson boahtá dohko, miljuvnnaid jagiid geažis. Na ráhkis Juhán ja Niklás, dieđán dudno jurdagiid, jus suoli logalivččiida dán, alli daga dan: Leago diet jahkihahtti? Na jáhkitgeahtte illudan, iprmideahppi go ahte Ipmil luovai Saltkråkana juste dákkarin, iige earelágánin, ja go son de vel fuobmái bidjat dan leabbát dego šiellan ábi olggumuš ravdiii, gos beassá ráfis leabbát ja leahkit movt lea ja sullii nu movt lea jurddašan ja go mun lean bessan boahtit deike.

Melker lei dadjan:

“Galgabehtet oaidnit ahte buohkat leat kaja nalde vuordimin min. Mii gal boahtit hirpmásduhttit sin.”

Juste nu dat ii šaddan. Arvvii lossadit go fanas gáddii, ja kajas čuoččui dušše okta unna olbmoš ja beana. Lei nieidamánná ja sullii čieža jahkkásaš. Son čuoččui das, dego livččii darvánan kajai, arvi snjoarai su badjel muhto ii son lihkkasan. Lei sáhttit jahkkit ipmil luovai su seammás suoluin, jurdilii Málin, ja bijai su diesa, suolu mearrideadjin ja fáktan ágálassii.

Nie unnin in leat vel iežan dovdan, Málin čálii beaivegirjái, go dalle go šadden dien máná čalmmiid ovddas loses arvedálkin guoddit diŋgagálvvun fatnasis gáddái. Su geahččastagat dego oidne buot. Jurddašin, diet goit ferte leahkit ieš dat Saltkråkan ja jus diet čivga ii dohkket min de mii eat aginisge boađe dohkkehuvvot dán suolus. Danin jerren ge dego lavejit mánáin: ”Mii du namma lea?”

“Tjorven” son loga. Ja diet vel dasa!Tjorven namat go sáhttá leahkit nie gonágasláš?

“Ja du beana”. Jerralin.

De son geahčai njuolga mu čalmmiide ja jearai siivvut:

“Hálidat go diehtit lea go mu beana vai hálidat go diehtit dan nama?”

“Goappašiid”, mun lohken.

“Mu lea beana ja namma lea Båtsman”, son logai, nu vuollegaččat dego dronnet gii muitalii jiellat eallis birra.

Ja aiston makkar ealli! Lei S:t Bernhardsbeana, dat stuorimus maid leaččan oaidnán. Lei gonágaslaš mállet seamme dego su eamit ja mun álgen jáhkkit ahte buot dán suolus leat visot seamme sullasaččat ja miha buorebut go mii gávppotlaš riebut. Muhto de ilmmai okta siivos siellu-gii soitii leahkit suolu gávpeolmmái, ja luvvon dábálaš olmmošlaš mihtomeariid mielde, son buorásdahttii min nu fiidnát ja sávai buresboahtima Saltkråkanii ja de son muitalii Nisse Grankvist lei su namma ja dagai dan almma jearatgeahtte. Muhto de dadjalii heammásduhttimiid.

“Mana ruoktot Tjorven”, dadjalii son dan gonágaslaš mánnái, jurddaš go duostai ja jurddaš lei áhčči diekkar mánnái! Muhto diet ii ábuhan.

“Gii dan lea dadjan”, čivga jearai garrasit.”Eadni go lea dadjan?”

“Ii, mun lean gii dajan dan”, su áhčči logai.

“De in daga dan”, čivga dajai. Go dál áiggun duostut fatnasa”:

Ja gávpeolmmái gii galggai váldit vuostá gálvvu mii bođii gávppogis ii astan nutkalit su ceakkooivvat nieidda, gii ain čuoččui arvvi ovddas, dan botta go mii čohkkiimet diŋggaideamet. Dieđusge oruimet ussilat, ja son gal oinnii buot. Su čalmmit čuvvo min, go mii dulmmodeaimmet Snihkkárvisu guvlui.

Eai dušše Tjorvena čalmmit čuovvon. Láseliinniid duohkin buot viesuin gili luoddabeallás ledje čalmmit mat čuvvo min njuoskan ráiddu-ama bovttiimet ge fuomášumi juste movt áhčči lei lohkan. Son vihkugoađii fuomášumi, oidnen dan. Ja go mii das vácciimmet ja go arvi snjoarai eatnamii de Pelle lohkká:

“Áhččii, dieđát go don ahte Snihkkárvissui arvá sisa?”

Áhčči gal dušše bisanii gasku čáhceláttu.

“Gii dan lohkká”, son jearai.

“Södermanni”, Pelle lohkká, dego livččii hupmame soames oahpes olbmo birra.

Áhččii geahččalii leahkit berošgeahtta.

“Já nie go lohkká Södermánni, gii hal diet nai hárbmadis olmmái šáhttá leahkit. Diet Södermánni go mahkas diehtá dan - imaš go láigudeadji ii namuhan dien dalle!”

“Iigo namuhan dan, mun lohken. “Iigo lohkan dien viesu hui buorrin geassestohpun, ja vel arvedálkin, go dalle han oažžu hui buori vuojadanbáikki stohpui”.

Áhčči geahččestii hilbbus munjje iige vástidan.

Ja de mii olliimet.

“Bures Snihkkárviessu”, áhčči logai. ”Gea dá boahtá Melkersonne bearraš-Melkera ja su mánneriebuit”.

Lei rukses loktaviessu, ja go dan oinnii, de ii aktat ge eahpidan ahte sáhttá arvit sisa. Muhto liikujin goit liikká dasa. Liikojin das juo álgoviđis. Áhččii gal orui hui balus, dat oidnui-In dieđe ovttas gea nie fáhkka dovdduid molsašit dego sus. Áhčči bisanii surolaš mielain gáivašaddat dan viesu maid lei láigodan alces ja mánáidasaide.

“Maid don vuorddat”, mun lohken. “Ii dat buorrán”.

De lihkkasii ja nu mii manaimet sisa. 

The translation was kindly supported by the Swedish Arts Council, 2017