Därefter har jag bland annat sysslat med maritim inventering i stort format 1975-1982. Anledningen var ett ursprungligt uppdrag att intervjua ortsfolk för att söka rester av maritim kultur under vattnet eller i strandkanten, skeppsvrak och därtill anknutna lämningar, som lösfynd, kulturlager, t.ex. i hamnar etc. Men mycket snart började jag att utvidga sökandet till en helhet, vad jag har kallat det maritima kulturlandskapet, ett nätverk av förbundna företeelser. Från början och allt framgent gällde det Norrlandskusten, alltså Bottenhavet och Bottenviken. Där ligger flertalet av Sveriges (och Nordeuropas) labyrinter. Jag kom efter hand att i tillägg till min övriga verksamhet att besöka platser för ett stort antal av Norrlandskustens ca 150 stenlabyrinter.

En stor hjälp bestods jag då av vår mest framstående labyrintkännare, John Kraft. Vi träffades när vi båda studerade ekonomiska kartor på ATA, Antikvariskt-Topografiska Arkivet i Stockholm någonstans i mitten av 1970-talet. Han är nu min pålitlige trätobroder i vissa labyrintsammanhang, dock inte alla. Men hans samlade material ligger genom hans generositet också till grund för min forskning i ämnet. Vad som särskilt fascinerat Kraft har varit inlandslabyrinter utan anknytning till kusten och deras eventuella samband med förhistoriska gravar, gravfält och därmed eventuella mötes- och kultplatser från samma tid. Det kan röra sig om 15-20 platser i Sverige. Ett arbete som finns med bland referenserna till Kraft är den närmast klassiska Labyrint och ryttarlek från 1977 eller The Goddess in the Labyrinth från 1985 plus några få andra. Det ar de som präglat nästan alla senare författares uppfattning om de äldsta trojeborgarna i Norden. Det är nästan omöjligt, att hävda en annan och bli förstådd. Men det är många som har kokat soppa, på Ernst Krauses vidlyftiga (och fruktansvärt intressanta!) avhandling från 1893, Die Trojaburgen Nordeuropas,...

I Krafts fall har dessutom kultiska eller teofora ortnamn i samband med labyrinterna givit upphov till en utarbetad teori om indelning av förhistoriska samhällen i Sverige i hedniska kultförbund (Kraft, Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien, 1999). Den ställer jag mig synnerligen skeptisk till, men förbigår den här. Men det gäller överhuvudtaget forskare som tror på naturlig kontinuitet i geografiska platser och i vissa trosuppfattningar över tid, ibland från bronsålder, vanligare från sen järnålder, det vill säga sen "hednisk tid," till mer eller mindre recenta företeelser, Jag förespråkar i stället diskontinuitet, inte minst i det mycket synliga skiftet hedendom till katolicism. Dessutom anser jag att flera skiften i innebörd har inträffat, både efter själva anläggningen av labyrinten och senare. Vad beträffar kustlabyrinterna har Kraft dock gjort grundläggande undersökningar kring sambandet med fiskarmiljöer som fortfarande präglar min egen uppfattning av dessa. Där är vi överens om dateringarna. Men hans slutsats att labyrinterna har uppkommit och brukats som ett magiskt universalmedel för kustfiskare köper jag bara till hälften (Kraft, Labyrinter i magins tjänst, 1982). Nog har de använts så i senare tid, men de har i de flesta fall, enligt min uppfattning, inte uppkommit av den anledningen. Också här tycker jag mig alltså överallt se tydliga spår av diskontinuitet.

Två forskare vid Umeå universitet, Rabbe Sjöberg och Noel Broadbent, kom efter hand att datera ett väl uttänkt urval kustlabyrinter (43) i Norrland tidigast till omkring 1300 med hjälp av lavmätning eller lichenometri (Broadbent, Datering av labyrinter genom lavtillväxt, 1987, Broadbent & Sjöberg, Hur gamla är labyrinterna efter Västerbottenskusten?, 1990, Sjöberg, Lichenometric Datings of Boulder Labyrinths along the Upper Norrland Coast, 1996; karta, Fig 1). Lavarten är kartlav, Rhizocarpon geographicum. Metoden i fråga är dessutom bara möjlig i vårt område i karg natur av stenig skärgårdstyp. Från början användes den av naturgeografen Wibjörn Karlén vid Stockholms universitet på ändmoräner vid glaciärer ovan trädgränsen i fjällen, där lavarten Rhizocarpon alpicola tillkom. Tillväxten är i det förra normalfallet 4 mm på hundra år, i det andra 6 mm under samma tidrymd, med tillägg för en etableringsfas, som då inträffar när tidigare permanent is har smält av moränen eller när stranden ovan högvattennivån permanent har torrlagts av landhöjningen. Det innebär att vi har ett allmänt korrelat i just landhöjningen och dessutom en minimidatering på de labyrinter som ligger på en viss höjdkurva. Dubbelkoll har gjorts gentemot vittringsstudier på exponerade ytor (Sjöberg, Vittringsstudier med Schmidts Test-hammare, 1987).

Jag har själv bevittnat och delvis deltagit i de kritiskt utförda analyserna och har ingen anledning att betvivla resultaten. Efter några strödda dateringar från ca 1300 kommer en topp i dateringarna under mitten av 1500-talet. Men det fanns en hel del som var senare, 1600- till 1800-tal. Och kustlabyrinterna har bevisligen lagts ända in i vår tid. Andra stenlagda figurer som de s.k. kompassrosorna, ibland grannar till labyrinter, ligger också i nyare historisk tid, både i Väster- och Österbotten. En enda inlandslabyrint i Norrland, vid laxfisket vid Edefors i Luleälven, Norrbotten, har av Thomas Wallerström genom arkeologisk undersökning daterats till en möjlig tidsrymd mellan 1300 och 1600, genom associerade jämförelser av flera sökschakt, men är inte slutgiltigt publicerad (Wallerström, Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, 1995, del II, bilaga 4, s 97ff).

En ytterligare intressant faktor är att åtminstone en labyrint har lagts ovanpå en vikingatida tomtning vid Bjuröklubb i Västerbotten (Broadbent, Lapps and Labyrinths, 2010: 88f). Noel Broadbent tolkar detta som om resterna av en ursprunglig samisk säljägarbosättning (vikingatida eller 1100-tal) under medeltiden (omkring 1500) observerats av kolonisatörer söderifrån. Tidsspannet utesluter inte en annan reflektion av apotropeisk natur. De senare kolonisatörernas labyrintbygge kan nämligen tolkas som om de ville skydda sig mot spåren av den ursprungliga befolkningen. "Lappar" var, liksom för övrigt finnar, bevisligen kända för att utöva trolldom redan under tidig medeltid. Och man bör ha känt till, liksom man gjorde senare, att samisk befolkning funnits också vid kusten. Den kulturella bakgrunden framgår av titeln på Broadbents bok i ämnet, Lapps and Labyrinths. Dessutom kan därmed de medeltida labyrinterna i Övre Norrland ses som en bekräftelse på att de är en samtida och ursprunglig motsvarighet till dem som lades av andra svenska kolonisatörer vid Finlands och förmodligen även Estlands kuster.

En annan observation av mig var att de första enstaka labyrintbyggena måste ha spritts stänkvis och kanske i stort sett samtidigt utefter kusterna. Det allmänna intrycket skulle då kunna jämföras med Mats Rehnbergs klassiska metodstudie i etnologi, Ljusen på gravarna (1965) som ju naturligtvis baseras på recenta historiska källor. Med utgångspunkt från den första som byggts på en ö eller vid en vik på fastlandet hade man lagt de övriga på samma ställe eller i samma område. Det finns koncentrationer av upp till 9-10 labyrinter. Ön Snöan i Västerbotten visade upp en följd av anläggningar daterade från 1400-tal till 1800-tal. Det finns åtskilliga andra öar som kan antas ha ungefär samma förlopp, både i Sverige och Finland,

Ett tag kring 1990 tyckte jag att flera av de som daterats tidigast stämde med början av farliga kustpartier längs Norrlandskusten. Sådana ställen utmärkte sig för särskilt många förlisningar och vrak. Placeringen stämde också, tyckte jag, med övergångar från djupa och relativt säkra farvatten till grundare, med flera skär och stenar i vattenytan. En analys av John Kraft visade som nämnt, att kustlabyrinterna hade ett tydligt samband med säsongsfiskelägen. Av denna anledning ville jag se labyrinterna som en slags markörer för tidig lotsning. Det var rimligen hos lokala fiskare man bör finna de första (informella) lotsarna. Numera har jag övergivit min idé om lotsning. Observationen av de farliga kustpartierna anser jag dock fortfarande har ett visst värde.

När vi nu talar om labyrinter menas en speciell figur, den klassiska. Den utgår frän formen av ett enkelt likarmat kors. I varje hörn markerar man en punkt. Från dessa fyra punkter dras sedan linjerna runt korsen efter ett enkelt system (Fig. 2). l mina senare texter har jag nog inte nog betonat denna första korsfigurs innebörd. Men det finns andra som har vant mera klarsynta! Förutom alla andra möjliga liturgiska och andra implikationer är korset är den. symbol som mest förekommer i folkliga sammanhang - som just labyrinterna - i kristen tid och miljö för att avvända det onda. De tjänstgör alltså som vitterkors på bodar eller helgar vägar och gravar. Även labyrinter förekommer ibland i samma funktion. Jag har tidigare anfört flera exempel frän både Sverige, Finland och Estland. De kan förutom i andra avvärjande sammanhang förekomma, på insidan av locket till kistor (Fig. 3). Korset är således alltid det första som läggs ut vid uppbyggnaden av en labyrint. Det kan således aldrig vara en slump om den har uppfattats som apotropeisk, avvärjande, av den som lagt den.

Korset fungerar inom folktraditionen i otroligt många fall som hinder för det onda, av vilken natur detta onda än har ansetts vara. Som medel mot övernaturliga varelser är det som bekant oslagbart, jämte ting av järn. Det kan även nämnas, att korset som avvärjande medel inte ens behöver vara avsiktligt konstruerat; det räcker med att korsande linjer uppkommit, l en sägen från Kinnekulle i Västergötland om "Ryttaren och Brattefortsfruas silverbägare," som ingår i en kommande volym redigerad av mig, stjäl en ryttare under trettioåriga kriget en bägare från trollen och jagas därefter med frenesi av dessa. Då hör han en röst från skyn som uppmanar honom att rida i åkern i stället för "på ängen den gröna." Orsaken är att plogen gjort korsande mönster i åkern. Detta framgår tydligare i andra versioner av denna vandringssägen (af Klintberg, The Types of the Swedish Folk Legend, 2010: K 91), När trollen ändå kommer mycket nära kastar ryttaren sig själv och hästen i skydd bakom bogårdsmuren till Kinne-Kleva gamla kyrka. Dit, men inte längre, kan trollen följa honom.

Enligt min nya uppfattning finns två huvudmotiv i folkligt symbolbruk. Det vill säga för att använda korset och labyrinten. Men det första är alltid det apotropeiska. Det andra är det profylaktiska, förebyggande. Enligt min vidare uppfattning är det senare en sekundär utveckling i detta fall, både vid bygget/avbildningen och vid den tolkning som kan efterträda den ursprungliga. Jag ser så att säga flera "paradigmskiften," ändringar av den folkliga världsbilden. Någon kontinuitet är ytterst osannolik inom en ram på några hundra år, inte minst när i princip varje ny generation kan införa nya berättelser om anledningen till att man byggt och/ eller använder labyrinten. Det är inte skeppsbrutna sjömän eller sysslolösa fiskare som byggt labyrinterna när de inte hade något annat att göra. Och den muntliga traditionen är också i stort sett värdelös av det skälet att det magiska momentet alltid försvagas när en troende berättar för utomstående och icke-troende om vad som försiggår och varför. Magin skall hållas hemlig. Därför vet vi egentligen ingenting om vad man tänkte och gjorde...

Den typ av labyrint som avses är en som är lagd med stenar, en fältlabyrint. En gammal folklig term på den är också trojenborg (med varianter) och det finns flera andra namn knutna till olika sägentyper, gärna med ursprung i andra klassiska, städer (Rom, Jerusalem, Babylon) eller som antyder en befästning. Den svenskspråkiga termen i Finland är ju jungfrudans. Inlandets torv- och häcklabyrinter i Tyskland och England har en helt annan bakgrund, kulturellt, socialt och symboliskt.

I Norden finns labyrinter utlagda i sten längs de flesta kuster (Fig. 4). Särskilt vanliga är de vid norra Östersjön, inom Sverige (ungefär 300, Fig. 5) och Finland (ungefär 150, Fig. 6). Men i Norge finns de bara längst i söder och längst i norr, totalt kanske 30. I norr verkar de kunna anknyta till de ryska på andra sidan gränsen och kring västkusten av Vita havet (idag kanske 25). Estland har kanske 6 och Island 4 (idag bara en bevarad). Många teorier har lagts fram för att förklara dessa fornlämningar och deras geografiska fördelning. Här görs alltså ett försök till ny tolkning av deras bakgrund. Även om man ständigt måste komma ihåg att de kulturella miljöer där de uppträder är mycket olika så överensstämmer närmiljöerna fullständigt. Dessa kustlabyrinter - som kanske är minst 85 % av samtliga - har alla således ett tydligt samband med maritima miljöer och maritim kultur, inte bara geografiskt.

Då stöter vi ånyo på det största problemet för en minsta gemensamma nämnare. Det finns nämligen som sagt ett mindre antal stenlabyrinter som inte ligger vid kusten utan i inlandet. Hur skall man se på dem? Uppenbarligen kan de inte ha en direkt samband med dem vid kusten. Eller kan de det? Att labyrinterna kanske inte var äldre än medeltid var ett viktigt spår. Det finns ju också inlandslabyrinter som flera, inklusive John Kraft, hade försökt att datera till förhistorisk tid. l sådana fall låg de vid gravfält, och i något fall även vid kusten. Andra i inlandet är bevisligen lagda efter förebilder i kända labyrinter och i sen tid. En tänkbar utveckling som belagts i ett fåtal fall var att stenar till labyrinten tagits från ett närbeläget gravröse, eventuellt ingående i ett gravfält. Min förebild var lavdateringarna av labyrinten på Högberget i Jävre, Norrbotten, från omkring 1300. Den ligger bredvid ett gravröse som ligger i typiskt bronsåldersläge. Men här visade det sig att ha gått till just på detta. sätt. Vid ett gravfält vid Lassander, i Närpes, Österbotten trodde sig Mikael Herrgård ha observerat något liknande.

Den klassiska labyrinten är en mycket speciell symbol, som i Europa knappast kan ha någon annan bakgrund än antikens labyrinter. Från ca 1200 f.Kr. stammar de första. De är då knutna till Kreta och troligen också med det senminoiska palatset på Knossos. Enligt envis tradition är detta palats den ursprungliga labyrinten, på grekiska labyrintbos, och det tolkas då som "dubbelyxans hus (eller plats)." Till detta palats anknyter den berömda sägnen eller myten om Thesevs från Aten och Ariadne som själv bor i palatset. Thesevs tar sig in i labyrinten och längst in i den dödar han odjuret Minotaurus. När han skall ta sig ut igen kan han göra det med hjälp av en tråd som han fått av Ariadne, alltså den klassiska ariadnetråden. Palatset ansågs enligt de grekiska myterna vara byggt av den förste arkitekten Daidalos (på latin Daedalus). Senminoisk tid på Kreta är delvis samtidig med vår bronsålder, som beskriver tiden ca 1500-500 f.Kr. Men vi har, som påpekas här som ett huvudargument, inga bilder av labyrinter under bronsålder eller ens järnålder (500 f Kr-1000 e.Kr.). Nog finns spiraler och liknande cirkelfigurer men inte den specifika labyrintfiguren som vi skildrat ovan. Labyrinten var relativt vanlig i mosaikgolv i romerska hus. Eftersom den uteslutande tycks finnas innanför dörren eller porten är det rimligt att tro att den är apotropeisk, den skall avvända det onda. Eventuellt är det just mot det onda ögat som är så dominant i Medelhavsvärlden. Figuren förekommer också som t.ex. graffiti. Figuren borde, tycker man, i så fall kunnat bli känd i skandinavisk (romersk) järnålder. Så är inte fallet. Men den är alltså inte heller lagd i sten som hos oss.

Man frågar sig då rimligen hur detta eventuellt förhistoriska samband kan fås att stämma med en medeltida och senare datering för våra trojeborgar eller jungfrudanser. Det vore ju egendomligt, för att inte säga otroligt, att man skulle ha importerat denna ytterst speciella symbol två gånger. Antingen är den av förhistorisk ålder, närmast järnålder, men för all del kanske äldre, eller också bara medeltida som äldst. Jag beslutade mig tidigt för att jämföra de lagda stenlabyrinterna med labyrintbilder. Men det finns således inga i något enda nordeuropeiskt sammanhang i förhistorisk tid. Detta gjorde mig konfunderad, och borde även göra andra konfunderade. Nog har det importerats både symboler och annat från den klassiska världen, men inte just denna. Skulle de finnas där borde de finnas bland bronsålderns oerhört rika hällristningsfigurer, som ju går in också en bit i järnålder. Denna, period skulle täcka tiden ca 1800 f.Kr-ca Kr.f. Vore det järnålder skulle vi se den under främst romersk järnålder, kanske med en början ca 200 e.Kr. fram till ca 400 e.Kr. Därefter börjar den europeiska medeltiden. Om vi talar om Norden befinner vi oss i medeltidens början 600 år framåt i tid, ca 1050 e.Kr.

Men det visar sig då mycket riktigt att vi har ganska många (ca 25) bilder av labyrinter, målade och ristade, inne i medeltida kyrkor (Fig. 7). I några fall (6-7) finns det faktiskt också - eller snarare har funnits - scenlabyrinter på svenska kyrkogårdar! En finns dock fortfarande bevarad, på Fröjels kyrkogård på Gotland (Fig. 8). Ser man på bilderna av labyrinter inne i kyrkor verkar de nästan alla var från senmedeltid, 1400-tal, särskilt kring sekelskiftet 1500. Inget hindrar att stenlabyrinter på kyrkogårdar först tillkom under medeltid, men de går inte att datera med lichenometri som dem vid nordliga kuster.

Labyrintfiguren måste ha införts i Norden genom den katolska kyrkan. Men det sker först i högmedeltid, tidigast på 1200-talet. Troligen blir den allmänt känd först i senmedeltid, 1400-tal. På kontinenten känner vi framförallt de stora, golvmosaikerna i katedraler som Chartres nära Paris under 1100-talet. Men de har funnits på många andra håll. Dessa labyrinter är visserligen runda men avviker genom mera geometriska former i det inre. I texter framgår tydligt att byggmästare eller arkitekter för kyrkorna med denna figur jämfört sig med den mest berömde av de antika arkitekterna, alltså Daedalus. Arvet från antiken är uppenbart och alltså även uttalat. Men det har således till en början i katedralernas golv ingenting att göra med en symbol som skall beskydda. Även i Norden kände man till arvet. På det lärda Island kallades scenlabyrinterna Volundarhús, efter Volund, Daedalus' motsvarighet i nordisk myt. Men fortfarande finns på kontinenten inga stenlagda labyrinter. De framstår som en unikt nordisk företeelse. Följaktligen bör funktionen hos dessa också vara en för Nordeuropa unik företeelse.

Det blev jungfrudanserna på Malax Storskär i Österbotten, som fick mig att lansera min nya teori om en gemensam innebörd hos labyrinter (jfr Lena Talvitie, Storskär – en jungfru i havet, 2008). Jungfrudanserna (minst 3, troligen 4) omger där en kyrkogård (Fig. 9-10). Det finns ytterligare en labyrint i anslutning till ett stort röse som bör betraktas som en gravplats (karta Fig. 11). Ytterligare några få sådana platser kunde raskt letas upp, både i Sverige och Finland. Inte var det en jungfrudans för ungdomliga lekar som hade åsyftats här! Det stod för mig klart att bygget gjordes mot möjliga gengångare av dem som inte hamnat i egentligt vigd jord.

Högarna var så bundna till äldre vägar och stigar att, när de senare nästan utplånats i terrängen, offervarpen kan indicera dessa. "Verpa fylgjer vegen på samme måten som skyggen fylgjer mannen" säger den norske folkloristen Svale Solheim (Kastrøysar, 1973:17). I ett fall har jag fått veta under seminariet i Vasa, att ett offerkast har legat i närheten av flera, jungfrudanser på gamla kyrkvägen mellan Närpes och Seinäjoki. Förutom kvistar och sten kunde man bland annat offra mynt i ett kast eller varp (t.ex. Louise Hagberg, När döden gästar, Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning, 1937: 512), När detta skrives har vi just genom idoga hembygdskännare i Närpes kunnat konstatera, att mynt lagts ned kontinuerligt under mittstenen i åtminstone några jungfrudanser. Dessa mynt är från senare tid och har tydligen bytts ut efter hand. De daterar alltså inte jungfrudansen. Men samtidigt kan labyrinterna alltså ha förnyats kontinuerligt på ett liknande sätt som är själva orsaken till uppbyggnaden av offerkasten (med tack till Per Lytz och Charlie Nyberg, Närpes, och även Mikael Herrgård, Österhankmo).

Om man betänker uppbyggnaden av gravplatsen på Storskär i Malax (Fig. 12) har man anledning att ånyo tänka på kasten. Pehr Kalm skriver 1742 från Homborgsund i Bohuslän:

"Begravningsplats såg jag denne dag på en holme ut mot havet; storleken av den var som en. stor stuga byggd i fyrkant med mur omkring av gråstenar samt ingång på alla sidor; se hosstående figur. Där inuti voro 4 gravar och på vardera en stenrösa. De som dött på skepp eller eljest omkommit på sjön, sades bliva på sådana ställen begravne. Somliga stenrösen voro större än de andra; jag frågade om orsaken därtill. Den gamle skepparen vid namn Falck, som rodde mig, sade, att de som ligga under de större stenrösor, hava längre legat där begravne än de som har små stenrösor på sig, ty folket, som komma och gå där förbi pläga alltid taga en sten och kasta på graven." (Kalm, Västgöta och bohuslänska resa 1742. 1960 (1746): 132)

Fanns det något samband med gravar också för kustlabyrinterna? Det menade jag mig finna efter ett antal stickprov. Det hade ju visat sig att många trojeborgar låg vid farliga ställen, där fartyg hade förlist, många under dramatiska förhållanden. Man skulle kunna räkna med förluster i människoliv. Men det var svårare att finna tydliga gravar. Nästan alla kuster med labyrinter har steniga klapperstränder som naturlig förutsättning. Det betyder att det borde finnas gravrösen. I ganska många fall fanns det något som kunde vara det. Eller också fanns störningar i strandklapper som tydde på att man grävt i närheten. Här måste man minnas att det normala vid ett dödsfall var att man begravdes vid sin egen sockenkyrka. Men i detta fall kunde det vara anonyma, främmande sjömän, eller fiskare - som inte heller alltid var lokala - som drunknat vid en olycka till sjöss. När sådana påträffades av fiskarna vid stranden på ön var det vanligt ända in i sen tid att de fick en tillfällig grav under ett lågt röse. Ofta var den döda kroppen i dåligt skick, eller misstänktes bära på pest. Man ville också få den i skydd undan djur och fåglar. Kanske man bättrade på röset successivt, som ovan. Sedan hände det oftast att den döde genom kyrkans försorg grävdes upp och fraktades in till socknens kyrkogård och återbegravdes där. De flesta större fiskelägen, hade nämligen ett kapell, som präster från fastlandet besökte under vissa helger. Men dessa kapell hade inte själva begravningsrätt. Kvar blev på stranden en grop i klappern där den ursprungliga begravningen ägt rum.

Skulle då platsen där den döde ursprungligen hade begravts under det nu försvunna röset bära på någon fara för gengångare? Det är en fråga som inte kan få ett slutgiltigt svar i varje enskilt fall. Det sägs så i traditionen om andra gravar. Men jag känner till att det räcker med att platsen så att säga har blivit besudlad av ond bråd död för att man i gammal tid skall, försöka skydda sig för gastar. Då får man jämföra just med sådana företeelser som offerkast vid gamla vägar. Här finns pålitliga traditioner upptecknade, något som saknas i fråga om labyrinter.

Jag tyckte mig dock kunna anmäla en viss skepsis när det gällde vissa labyrinter. Där tror jag nämligen inte att döda någonsin hade begravts. Jag drog därför slutsatsen att de i stället kan ha ansetts ge skydd mot ilandflutna lik. Det är ju en särskilt obehaglig händelse att finna en död människa, inte minst om man bor på samma ö där liket kommit iland. En annan variant på samma tema kunde vara ett skydd mot egen ond bråd död. Om man ånyo jämför med offerkast var avsikten med dessa enligt många uppgifter inre bara att skydda mot den dödes gast utan också - kanske sekundärt - för att hindra att man själv råkade ut för samma öde.

Under medeltiden fanns många metoder att undvika ond bråd död. Det ansågs att bilden eller skulpturen av den Helige Kristoffer i en kyrka gav ett skydd under just den dagen, från soluppgång till solnedgång. Därför var det många kyrkor som bar sådana målningar eller statyer. Kunde man bara hälsa en sådan med korstecknet skulle man klara sig. Kunde man kanske tänka sig att d.e målningar av labyrinter som fanns i kyrkorna har uppfattats på samma sätt? Obevisbart men varför inte?

I min bok Livets och dödens labyrint. En tolkning av kustlabyrinternas upprinnelse och funktioner (2016: 88f) hade jag en djärv teori om anhopningen av stenlabyrinter vid skärgården nära Onsala-halvön i Halland. En sjökatastrof för västslaviska sjörövare skulle ha inträffat där år 1157 med hundratals döda enligt medeltida källor. De överlevande skulle ha tagits av daga i land. Jag spekulerade då i att minnet av detta kunde ha producerat labyrinterna, närmast under följande århundraden. Här kan jag inte underlåta att nämna att också den äldsta kända kyrklabyrinten i Grinstad, Dalsland, troligen målad ca 1250 i "fransk" version, kunde ha varit ett minne av en liknande sjökatastrof (Fig. 41a-b i Westerdahl 2016: 61). Enligt uppgifter tidigast från 1600-talet skulle den ha inträffat på 1130-talet och ha omfattat 16 kyrkbåtar från Grinstad med flera hundra människor på väg över Vänern efter kyrkbesök i Skalunda i Västergötland (Westerdahl, Vänern - landskap, människa, skepp, 2003: 41ff, Kristningsstigen och Kristningsmarka i ortnamn från 1100-talets Gautland, 2004, Skeppsvrak och ättestupor, 2015: 81ff). Men denna tanke har slagit mig först nu. Det är naturligtvis inget annat än spekulation och omständigheterna är förvisso olika.

Det har hävdats att vissa kustlabyrinter har trotts vara lyckobärande. De anses då ha lagts ut därför att man ville ha en framgångsrik fiskefärd. Det är inget som hindrar att så har skett. Men jag vill följaktligen hävda att detta kan vara en sekundär utveckling. Och på samma sätt som tidigare kan man jämföra med offerkasten. I detta fall verkar den lyckobringande funktionen då finnas också vid kusten, t.ex. i Bohuslän. Den är i övrigt knuten till fäbodar (sätrar) i norra Sverige och i någon mån lokalt till Gotland. Labyrinter liksom offerkast har alltså enligt min åsikt bytt innebörd under århundradena. Men min bestämda uppfattning är att den ursprungliga bakgrund som jag skisserat, för att skydda mot gastar och mot döden både för labyrinter och offerkast, på en del håll varit verksam ganska nära vår egen tid, låt oss gissa ända fram till 1850-1900. Sådana namn på varpen som likvål, likvarp, manvarp, spökhög och troligen kallvarp på Gotland (som dock tolkats på annat sätt, jag tror att där finns ett karl- som då skall tolkas på samma sätt som man, i överförd bemärkelse 'död man.') bär syn för sägen. När de kallas kummel, rör eller röse bär de samma term som gravarna.

Ett annat exempel på förändrad funktion beskrivs enligt min mening av den finländska termen jungfrudans. Det är väl belagt att ungdomar lekt en slags danslek inne i labyrinter, tidigast möjligen redan i slutet av 1700-talet, men åtminstone under 1800-talets första hälft. En "jungfru" stående i labyrintens mitt skulle räddas av en ung man som då måste undvika att stiga fel i labyrintgången, även när han skulle bära ut "jungfrun" ur stensättningen. Jag menar alltså att denna "sekulariserade" sedvänja inte är ursprunglig.

Redan den norske socialantropologen Knut Odner hade 1991 formulerat åsikten att labyrinterna hade att göra med det farliga i fångstlivet vid kusten. Den tanken utgår från de brittiska antropologernas Malinowskis och Radcliffe-Browns teori, om anxiety-ritual, som baseras på observationer i Sydostasien (Söderhavet; Malinowski, Magic, Science and Religion, 1925, 1948, Radcliffe-Brown, The Andaman Islanders, 1933). Farhågorna ökar dramatiskt i farliga omgivningar och kräver ritualer och speciella tabu-beteenden. Fiskar man i skyddade innanfarvatten behövs däremot ingen ritual alls. Denna teori utgår från en vetenskaplig ståndpunkt som brukar kallas funktionalism. En annan företrädare för den var den kände norske folkloristen Svale Solheim som studerade liknande beteenden (Solheim, Nemningsfordommer ved fiske, 1940, Kastrøysar, 1973). Det kunde gälla sådana saker som just namngivning: minns Holmen Grå ovan (Solheim 1940)! Under en följd av år har jag utvecklat sådana kognitiva synpunkter på det maritima kulturlandskap som för mig från början mest inriktades på materiella ting. En gång var även jag funktionalist. Min första teori om kustlabyrinterna, den om lotsningen, var i grunden präglad därav.

Ett nyare teoretiskt perspektiv blev mode på 1990-talet. I nordskandinavisk miljö blev det ofta frågor om samisk etnicitet och identitet, med motmakt i förhållande till storsamhället. Den viktigaste företrädaren blev arkeologen Bjørnar Olsen i Tromsø som speciellt studerade just labyrinter (Olsen, Labyrinter på Finnmarkskysten, 1988, Material metaphors and historical practice, 1991, Labyrinter i Norge, 1995). Han fick för övrigt en följeslagare i Rabbe Sjöberg när det gällde labyrinters roll i ett (katolskt) motstånd mot protestantismen i Övre Norrlands skärgårdar (Sjöberg, Labyrinter dold magi i protest mot storsamhället, 1995).

I ett citat från 1995 säger Olsen: "Labyrintene blir på detta vis ett slags svar fra de samiske samfunnene på kirkene som kristne, fysiske manifestationer." Att labyrinterna i norr representerade samisk kultur är det flera än han som har hävdat. Det är uppenbart att anläggningarna där överallt ligger nära samiska gravar. Om jag (och som det visar sig, flera) nu visat på det universella i föreställningar om gengångare, varför skulle inte detta gälla samer? Bjørnar Olsen och Åse Sørgård (Steinlabyrinter i nord: en ferd langs kysten fra Nord-Troms til Kvitsjøen, 2007) försöker förklara sambandet med passageriter utförda av nåjder (noaiddet) för att visa den döde vägen till dödsriket. Ett batteri av antropologiska modeargument förs fram. Men är inte samer underkastade samma elementära trosuppfattningar som andra människor? Att forskare nästan alltid talar om kult, ritual och schamanism i Finnmark och på Kolahalvön förefaller mig som. ett lite obehagligt utslag av exotism. Det verkar till och med som ett vetenskapligt syndrom - ibland utan faktiska belägg! Samisk kultur tycks alltid säruppfattas. Religion är en sak, folkliga trosföreställningar definitivt en annan. Dock vill jag rekommendera socialantropologen Kerstin Eidlitz-Kuoljoks klarsynta och illusionslösa verk om naturfolks trosföreställningar i norr (Moder jord och andra mödrar, 1999, Bilden av universum bland folken i norr, 2009).

Har samer särskilda kult- och ritualgener? Varför i så fall gäller inte det också "pomorer," "nenetser," finnar" eller "nordgermaner?" Att dessutom föreställa sig att det är självklart att labyrinterna är avsedda från början för ritualer efter själva konstruktionen, kan, som jag påpekat ovan, vara ett sätt att lura sig själv. Kanske det också här rentav är andra än materiella varelser, som är tänkta att gå i, tvingas in i eller snarare fångas av labyrinterna? Alltså gengångare, de dödas andar.

Skall man nödvändigtvis ställa labyrinter i samband med etnicitet är det intressant att studera fördelningen inom Östersjön (jfr fig. 4). De tätaste förekomsterna finns i de svenska expansionsområdena under medeltiden, i nordligaste Sverige, utefter Finlands kuster och dessutom finns det spridda, förekomster i Estland, vilket också stämmer bra. På finska kallas jungfrudanser jatulintarhat, jättegårdar, vilket inte har någon relevans och dessutom kan beteckna andra typer av fornminnen (t.ex. Risla, Jättekyrkor i Österbotten, 2001). För Rysslands del kan man konstatera att labyrinten knappast har någon hemortsrätt alls inom den grekisk-ortodoxa världen (uppgift av geografen Vjacheslav Mizin, som bl.a. specialstuderat labyrinter). Som vi påpekat kommer figuren från den romersk-katolska kyrkan. Det kan nog vara ett belägg för en översiktlig datering, men är det etniska begreppet överhuvudtaget intressant? Det tycks snarare som om vi för kusten kan tala om uttryck för en gemensam maritim kultur i både öst och väst, norr och söder. Det gäller utövare inom både fiske och sjöfart, men även inom (säl)jakt och handel. Det är en kulturform vars utövare utmärker sig för den största dödlighetsprocenten och därmed risken av alla kända näringar i historisk tid. Först gruvarbetare kommer omsider i närheten.

Dessutom antydde redan Knut Odner 1981 med utgångspunkt från förekomster just i Nordnorge att labyrinten kunde ha varit helig genom sin form och att det från början inte förutsattes att man gick i den. Det är också ovan min åsikt att den fungerat i första hand som symbol eller tecken. Den har byggts vid ett tillfälle, och alltså inte påbyggts successivt om vi skall jämföra med offerkasten ovan. Vandringen i labyrinten kan vara helt sekundär.

Den maritima miljön är gemensam för våra labyrinter. Inte minst ligger de på öar. Men det finns då en ytterligare faktor som inte behöver anknytas till maritim miljö. Gastar går inte över något vatten. Vattnet som skiljelinje mellan levande och döda är en fundamental tanke i religionshistorien, alltså inte bara bland nordbor. En klassisk artikel om universaliteten i detta påstående är uppsatsen "För strömdrag rygga de tillbaka" av etnologen Martti Haavio från 1947. Det betyder att närheten av gravar till ett vatten eller en våtmark i sig är ett apotropeiskt uttryck. Man kan också åberopa stranden som ett uttryck för liminalitet. Det innebär att en tröskel (latinets limen, liminis) eller gräns mellan två världar, livet och döden, går just här, och i vattenlinjen. Labyrinterna kan vara en garanti för att de döda vid kusten inte besvärar de levande som ibland måste vistas på platsen. Därför begraver samer sina döda på öar (sam. Jabmesuoloi, dödens öar). Inom det finsk-ugriska området i Karelen är föreställningen särskilt stark (t.ex. Korpela, The World of Ladoga. Society, Trade, Transformation and State Building in the Eastern Fennoscandian Boreal Forest Zone c. 1000–1555, 2008). Även de ryska pomorerna och de grekisk-ortodoxa klostren vid Vita Havet måste ha blivit påverkade av den finsk-ugriska kulturella miljö de kom till under medeltiden.

Slutligen vill jag deklarera att jag inte var först med den tanke som jag lägger fram här, även om jag kommit på den själv. Arkeologen Åse Sørgård upplyser om detta i sin avhandling Steinlabyrinter i nord (2007). Det var nämligen en sovjetisk historiker, N.N. Vinogradov, som satt i fångläger på Solovjetskij-öarna i Vita havet, den egentliga Gulag-arkipelagen. 1927 lade han fram ett litet arbete som i huvudsak spreds bland hans medfångar. Vinogradov hade lagt märke till gravar i närheten av kända labyrinter inom ögruppen. Avsikten med dem skulle, enligt honom, ha varit att villa bort de dödas själar, så att de inte kunde bli gengångare. Det kanske inte exakt är min åsikt, men det spelar inte så stor roll. Rätt skall vara rätt.

Iakttagelser av samma empiriska natur om samband mellan gravar och labyrinter har därmed företagits, i samiska områden i norr, i Ryssland i öster och längs Östersjöns kuster i söder. Det är inte alltför djärvt att antaga att det rör sig om nära besläktade folkliga föreställningar. Inte heller att de vanställts genom sentida moraliska filter och folklig ovilja att avslöja sig själv som vidskeplig. Som synes av titeln och innehållet i min bok Livets och dödens labyrint (2016) har jag alltså lämnat fältet öppet för andra tolkningar, men då av ovan anförda skäl. Jag tror att dessa andra bruk och tolkningar är sekundära, men också att de mycket väl förutom att de förändrats över tid också kan tillhöra samma tid och samma område. Om någon frågar mig om för vilken "skola" denna text fungerar vill jag svara att den anknyter till strukturalism i sin syn på liminalitet och en för maritim kultur utmärkande motsättning mellan hav och land. Dessutom försöker den att genom empati (evt: inlevelse i) med denna kultur uppnå förståelse av dess materiella lämningar.