Var välkomna främlingar.
Du skall vara en främling. Snart.
(Johannes Bobrowski, "Anrop",
i Göran Häggs tolkning)

Språket finns kanske bara i det icke-gemensamma
Främmande    Men föds kanske, på nytt och på nytt, i språnget
tvärs över avgrunderna
(Göran Sonnevi, ”Advent 2014”, ur Sekvenser mot Omega)

I
Marjampole är egentligen känt för två saker, menar historikern Karl Schlögel: för att bilda Europas geografiska mittpunkt och för att under några år efter 1991 ha varit centrum för den östeuropeiska handeln med begagnade bilar. Mittpunkt? Det hänger givetvis på mätområdet. Europeiska Unionen, med säte i Bryssel, har bestämt att den ligger drygt två mil norr om Vilnius, i Purnuškės, fortfarande Litauen. Andra har velat sätta passarens spets i Hranice, en tjeckisk landsortshåla där Robert Musils debutbok Den unge Törless förvillelser (1906) enligt legenden tilldrar sig – men då kommer inte Ural- och Spetsbergen med som gränsmarkeringar, man låter cirkelns omkrets korsa Sankt Petersburg och Trondheim i de väderstrecken.

Men allt det där är nog att förminska Marjampoles betydelse. Här finns nämligen också en välbevarad järnvägsstation, en asymmetrisk stilblandning på tröskeln till modern arkitektur, och genom staden går motortrafiken från Moskva via Minsk till Kaliningrad och den östra landvägen, Via Baltica, ned till kontinenten.

Så gott som all judisk befolkning utplånades här under tysk ockupation. På ett dygn, den 1 september 1941, mördades i denna slättstad, under SS-mannen Karl Jägers befäl och ivrig tillskyndan av litauiska medborgare, 1 763 manliga och 1 812 kvinnliga judar, 1 404 judiska barn (förutom 109 mentalpatienter, ”Geisteskranke”). I de centralt belägna stadskvarteren ser man idag en kvarbliven synagoga men inget minnesmärke över dödade. Totalsiffran för Litauen under andra halvåret 1941 blev närmare 140 000 mördade judar, då ansåg Jäger att jobbet var slutfört. Ytterligare åttiotusen tillkom. Få fanns kvar att deportera.

I en park utanför den evangelisk-lutherska kyrkan står en byst av Kristijonas Donelaitis (1714–1780). Det är oklart om denne lärde man satte sin fot här. Donelaitis (eller Christian Donalitius, som han brukade skriva sig själv) var en lantpräst och diktare från Ostpreußen vilken behärskade många språk men skrev sin epik och hexameterlyrik företrädesvis på litauiska. Ungefär en tredjedel av befolkningen i Ostpreußen talade då detta språk. Hans verk förblev outgivet under livstiden, en del originalmanuskript förstördes i samband med Napoleonkrigen. Det är uppenbart att Donelaitis verkade i Johann Gottfried Herders anda, med ett uttryckligt fokus på folkkulturen. Herder (1744–1803) hade en bas i Riga. Donelaitis fick sin utbildning i Königsberg. Han gjorde också termometrar och barometrar, förfärdigade tre pianon, var linsslipare.

Hans diktkonst har fängslat tonsättare och musiker. I Johannes Bobrowskis posthumt utgivna kortroman Litauisk melodi spelar han en viktig roll som skuggfigur, den förste folkpoeten. Man vill göra tysk opera av hans verk, och den ska uppföras i Tilsit, som fram till andra världskrigets slut ännu var en tysk stad. Tilsit, idag Sovetsk på ryska sidan, var också Bobrowskis hemort, född där 1917. Fast Hohe Straße heter sedan länge Ulitsa Pobedy, Segergatan, och de små röda spårvagnarna står stilla – en av dem placerad som utställningsföremål på Lenintorget med dess jättestaty. Inte långt därifrån skymtar stridsvagnar med eldrören riktade österut.

I romanen är det 1936. En färd ut till landsbygden inleds utanför stadens operahus, korsar marknadsplatsen, där det säljs keramik och fisk samt ostar, något salta, av ett slag som fortfarande kan avnjutas, också i Sverige, och vidare på ett smalspår över bron till den lilla orten Willkisckhen (på litauiska Vilkyškiai) med sina tusentalet invånare, där författarens egen mormor en gång bott.

Och järnbron över Memel, gränsfloden, den fasta förbindelsen slagen så sent som 1907, ja, den är ännu uppkallad efter den goda preußiska drottning Luise. Men av järnvägen inte ett spår. Värdshuset i Willkischken, där en bullersam konflikt mellan ortsbefolkning och storgermansk nationalism tornar upp sig, finns inte kvar det heller. Evangeliska kyrkan, sädesmagasin på sovjettiden, har restaurerats, den katolska, i ett hus som tillhörde en judisk textilfabrikantfamilj Epstein vilken fördrevs och aldrig hördes av, fram till 1991 förhörslokal, har också återgått till närmast föregående huvudman. Men se, fantastiskt: den nordliga infartsvägen som vi har valt bär faktiskt namn efter vår hjälte – den tyske diktaren Johannes Bobrowski, soldat i Hitlers armé, fem år i kolgruvor som sovjetisk krigsfånge (Donjetskbäckenet), död i Berlin-DDR 1965 av brusten blindtarm. Också Bobrowski hade gått i skola i Königsberg, numera Kaliningrad. Där lärde han sig spela orgel och klavikord.

Det är om honom berättelsen och resan handlar.

*

Litauen är hjortars och storkars land. Men medan hjortar endast syns på varningsskyltar vid vägkanten, är storken en ledsagare tvärs igenom landskapet. Man ser små kolonier av storkar efter en plöjande bonde, storkföräldrar som matar sina nykläckta ungar i bon på takåsar och telefonstolpar. Här är gott om våtmarker och biflöden till Memel. Strax intill Willkischken rinner den slingrande Jura som fortsätter att dyka upp här och där under resans gång, liksom hos Bobrowski:

Min båt
följer ditt hjärtljud, vattnets
alltid plötsliga brus
under ytan
(i tolkning av Lars-Inge Nilsson)

Minsta vattendrag är nogsamt utmärkt vid passager. Vi stänger av motorn och hör klappret av storknäbbar. Men naturligtvis: Litauen är också lastbilschaufförernas land, det märkte vi på färjan från Karlshamn till Klaipeda – en knubbig maskulinitet av särskilt sort. Och de målade trähusens, med förekomster i diverse kulörer och nyanser; de grönbestrukna eggar fantasin på ett egendomligt sätt, där de lurar bakom växtligheten och, även om de kan vara nog så lappade och skamfilade, behåller sin friskhet mot gulsvedda gräsmattor.

I sin tidiga poesi har Johannes Bobrowski nära till både flora och fauna. Han avlyssnar naturen, läser av dess konturer. Och överallt ser han den vita sanden, överallt sand, grus, damm, tränga fram och lägga sig som täcken längs Memels stränder. Hur lindarna doftar starkt – starkare än bilarnas avgaser – i raviner och alléer, längs åsarnas ryggar, vid majsfälten när vi långt senare tar oss fram och förbi!

Bobrowski – efternamnet avlett från ordet för bäver på slaviska språk, förfäderna bedrev förmodligen jakt på dessa djur – var också en avlyssnare av dialektala vändningar, gamla baltiska munarter. Fast prusiskan tog tyska herrar kål på senast under 1600-talet –

knappt längre tydbart,
urtidens anrop.

Som om man då ännu kämpade mot hednafolk i ordensriddarnas efterföljd. En strof i dikten Christburg, stramt återgiven av Lars-Inge Nilsson, lyder:

Talande
stod de kring
kommendören med de svarta
korsen. Genom att resa galgar
gjorde de sig hemmastadda
i bärnstenslandet.

Resultatet blev folkutrotning.

Nej, Herder var bestämt för sent ute. Han som försökte samla och systematisera, som inte ville utradera, som önskade att kulturer skulle frodas sida vid sida. Hur längre skilja det äkta från falsifikatet? Och vad är nuförtiden kvar av väldet som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet?

I bärnstenens stad, före detta Memel den också, varifrån kådguldet fraktades ned till Venedig, Trieste, Konstantinopel, gjorde jag strax före återvändandet en anteckning i blocket: ”På Lindgatan, som har hetat Adolf Hitler-Straße, i centrala Klaipeda en söndag eftermiddag kvart över tolv hördes från klockspelet i en rådhusliknande byggnad, klädd i rött tegel, Chopins regndroppspreludium i sin klangrika helhet, inbakat i andra melodislingor, vilka tillsammans varade i gott och väl en halvtimme, medan skaror av sommarklädda turister vände konserten ryggen och försökte göra sitt bästa för att inte undgå några ord som utväxlades dem emellan under sjöfåglars läten.”

Nu igen – till poesin! Och till fåglarna. Jag har försökt räkna dem, arter, antal. Där är sommargylling, nötskrika, skata, lärka, duva, kråka, uggla, vipa, trana, örn, vaktel (den minsta skogsfågeln), gök, blåkråka, härfågel, näktergal, mås, hök, vildand, korp, häger, nattskärra, fasan, sångsvan, lövfågel (lövsångare?), gultrast, div (?), men var är storken, eller var hägern möjligen en stork? Jo, visst lyfter där en stork till slut, i en av Bobrowskis sena noteringar! Jag ser framför mig barndomens fågelplanscher i färg och känner mig förtrogen, kanske förtrollad, som i den svenska terrängen. Sak samma med träden. Ek, björk, al, fläder, tall, gran, ask, ceder, vide, pil, poppel, persikoträd, ett par gånger lind. Och fiskarna (sill, spigg, gädda, abborre, ål) och de fyrbenta däggdjuren (varg, häst, hund, björn, gris, katt, utter, nötboskap, lamm – saknar jag räven?). Spindlar, fladdermöss, paddor, möss, råttor, sniglar, bin, fjärilar och syrsor kompletterar bilden. Det är det östersjöiska, lätt att betrakta som en utkant, men också kanske alltför lätt att välvilligt uppfatta som en gemenskap. Det tyska och det judiska, det som höll samman, var håller det alltjämt till annat än i den smärtsamma återerinringen?

Bobrowski återkom själv som stridande till marker, mytomsjungna, där tyskar, litauer, ryssar, polacker, judar, zigenare länge hade sammanlevat – men nu som främling.

I dikten Kaunas 1941, mellankrigstidens huvudstad, utplåningsåret, sägs det att stränderna ropar från djupet – här i Göran Sonnevis lyhörda, samtidigt omisskännliga version:

Den höftsjuka flickan
gick ut framför skymningen den gången,
hennes klänning av mörkaste rött.
Och jag känner igen trappstegen,
sluttningen, det där huset. Det finns ingen
eld. Under taket
lever judinnan, lever i judarnas stumhet,
viskande, som vitt vatten
döttrarnas ansikte. Utanför porten
larmar mördarna förbi. Mjuka
går vi här, i gravlukten, i vargarnas spår.

Hur många brottsplatser är sedan gömda? Den litauiska journalisten Rūta Vanagaitė har letat i skogarna och jagat vittnen, förövare, överlevande. Uppsökt fyrtio avrättningsplatser, uppskattningsvis en femtedel av totalantalet. Nu är det eftervärlden som viskar, tonar ned, aktivt glömmer. Hennes farfar bekämpande sovjetiska ockupanter och dog som hjälte i Gulag. I arkiven finner hon hans dossier och skräms: han var en av dem som upprättade judelistor det där året, 1941. Landsmännen blev de värsta mördarna, tyskarna hälsade de som befriare från ”bolsjeviker och judar”.

*

Själv var Bobrowski lutheran. Till Berlin kom han första gången fem år efter maktövertagandet, för fortsatta högre studier, i främst konsthistoria, med siktet på att bli museiman. Kriget avbröt dem. Under nazismen tillhörde han bekännelsekyrkan (Die bekennende Kirche), ett motståndsnäste; på farmödernet fanns det hugenottblod, farfadern var praktiserade baptist. Bobrowski lämnade sedan inte sin konfessionella hemvist, den var märkbart manifest också under DDR-åren, fram till den förtidiga bortgången. Anställd som redaktör på ett östtyskt bokförlag, men helgjuten kommunist blev han nu aldrig. En yngling sköts och förblödde under ett flyktförsök vid Checkpoint Charlie i augusti 1962, alldeles utanför Bobrowskis arbetsplats. Bobrowski skrev:

De ser, de som krävde
ditt blod, de ser:
såret upphör inte att vara sig.
(Tolkning: Lars-Inge Nilsson)

Sina egna verk fick han förlagda främst i Väst men också i Öst. Bland diktare han tyckte om att översätta var Boris Pasternak. ”Svår att inordna i den litterära offentligheten”, summerar DDR-forskaren Werner Mittenzwei, själv partimedlem, korthugget. Skuld och synd är teman som aldrig viker undan hos honom, kommenterar Gerhard Wolf, Christas make. Det gäller också den egna skulden. I en novell, Rainfarn, blickar författaren i slutraderna självkritiskt på sin egen föreställda passivitet, när han låter en familj fotvandra med kassar och korgar över Luisenbrücke, begabbade av tyska stövelklädda gränsvakter, under det att han själv har gjort sig osynlig – osynlig i egna ögon, enligt levandegjort skrock – genom att fästa några stjälkar av renfana i hattbandet för att slippa träda fram i dagsljuset.

I Memel borde han ha kastat dem. Vad borde han sedan ha gjort vid muren i Berlin? Ensam har han inte varit i sitt beråd. Redan Gygas hos Platon (Staten) kunde ju med sin ring göra sig osynlig och ostraffat begå orätta handlingar.
 
II
Flodstränderna är långa sträckor skonade från all bebyggelse. Det glittrar så läckert i strömfåran. Där syns inga fiskare, inga farkoster alls, ingenstans en badplats, inte en simmare, däremot en och annan dykdalb. Det får en att tänka på Norrlandsälvar. Oftast betraktar resenären Memel uppifrån, sällan från sidan. Om man får tro berättaren Bobrowski måste det i alla fall strax utanför staden, bortom en ynklig talldunge, ha funnits ett naturistbad för bägge könen, tyskt påfund, inhägnat av ett plank med två rader av kvisthål, för smygtittare i olika åldrar.

Och vad kan man mer få syn på i denna författarens födelsestad, när förra seklet var någorlunda ungt? Kanske en herr doktor Wilhelm Storost (1868–1953), känd under sitt litauiska författarnamn Vilius Storostas-Vydūnas, en småväxt herre, vegetarian, som har suttit vid sitt balkongbord, när en kåre plötsligt tar med sig alla hans excerpter och han rusar ut på gatan efter dem: ”hela hans litauiska historia, som hade legat utbredd på det där bordet, hundratals lappar. Hjälp honom, kanske hela hans litauiska historia är i fara.” (Rainfarn) Och även om han i novellen lyckades samla ihop sina många papperslappar, så var den faktiskt det, i fara alltså. Storost eftersträvade i sin forskning och sitt författarskap en förståelse mellan de olika folkgrupperna i detta blandområde, han svärmade desslikes för den hedniska kulten och hans verk från 1932 om tysk-litauisk koexistens blev mycket riktigt en nagel i ögat på storgermansk revanschism och maktambition. Boken konfiskerades redan året därpå, den förträfflige doktorn fick sitta av några månader i finkan. Johannes Bobrowskis sympati för honom, liksom för Donelaitis, är inte att ta miste på. Den genomsyrar Litauisk melodi.

I romanen firas midsommar, ungefär samma tid på året som när vi tar oss fram längs småvägarna i det Memelland Tyskland fick avstå från efter Versaillesfredens undertecknande 1919, också vid midsommartid – först ställt under internationell kontroll, år 1923 annekterat av Litauen. Och litet senare på säsongen, året var 1807, ingicks på en flotte i floden ett hemligt fördrag mellan fransmännens kejsare och Rysslands – en tidig Hitler-Stalin-pakt – som skulle avsevärt krympa det svenska riket. Huset på numera Jurij Gagarin-gatan, där Alexander I tog in under ett par veckors tid, är utmärkt med en minnesplatta. Napoleon hade velat ta med sig tyska kyrkans stolta torn, påstår Bobrowski: försett med ”trappstegsgavel, i fyra etage, med kopparkupol och dubbla gallerier, mycket vackert”. Ja, den havande drottning Luise ska också ha varit där, väl blott en anekdotisk närvaro, tillfogar skrivaren, för att ”rädda Preußen” från världserövraren. Det gick inget vidare. Men efter Borodino och Moskva korsade fransmannen Memel under reträtt, som en slagen man, med krigskassan nedgrävd i omgivningarna, på det lilla berget Rombinus. I mitten av 1990-talet, berättar en gammal bondkvinna, bestämmer sig den litauiska regeringen för att gräva där: ”Det kan man förstå, statskassan är tom.”

Dock nu, i boken, är det således 1936. I Willkischken rustar man för fest. Där nere i byn orerar de tyskfosterländska, gapiga typer, uppe på Rombinus tänder litauiska ungdomar sina brasor; dånande tal hålls, det dansas; uråldriga myter och sagofigurer återkallas, rentav åkallas, som offerriter; kunskaper från arkeologiska utgrävningar har tillkommit i sen tid:

Uppe på berget är litauerna, deras eld brinner redan högt. De sjunger en stund. Elden brinner på den stora stenen, klart och lugnt, bara ibland kommer en vindil rakt uppifrån ner i den öppna rundeln och böjer flammorna åt sidan. Då lägger det sig vita, snabba ljusvägar över marken ända fram till tallstammarnas mur, tät som en palissad, och ända in bland buskarna. Och snabbt är det borta igen, detta ljus, bara i de upplyfta ansiktena dröjer det ännu kvar.

Någon har börjat berätta nu när ungdomarna försvinner ner för berget, och de kvarvarande flyttar sig närmare tillsammans: en gammal historia om flickan Neringa som växte sig så stark och stor att hon blev högre än de högsta granarna, och som lyfte hästar och vagnar ur dynernas sand och som när det var storm förde skeppen i trygg hamn eller drog dem i en kedja in i Memels skyddande mynning. Tillsammans med alla fiskarna vid kusten byggde hon en damm till skydd mot den niohövdade havsdraken Galwirdas’ elakhet, så att han nu fick stanna utanför och tumla sig i det öppna havet, vilket han då gjorde med fördubblat raseri. Tills jägaren Naglia kom från Schamaiten, slog ihjäl draken och gifte sig med Neringa. Då hölls det ett bröllop som man ännu idag talar om i Litauen. Liksom dammen som ännu idag bär Neringas namn: Neringa eller Kurische Nehrung.

Hur utdragen var inte tvekampen mellan magi och mystik, så utförligt skildrad i Keith Thomas' klassiska studie Religion and the Decline of Magic (1971)! Det pagana dröjer sig kvar som en underström eller som ett alternativ, besvärjelsen lever sida vid sida med bönen. Schamaiten uppe i det nordvästra hörnet – latiniserat Samogitien, på litauiska Žemaitija, på jiddisch Zámet – var den sist kristnade delen av det medeltida hertigdömet Litauen.

Till den smala halvön, uppkallad efter den osedvanligt storvuxna flickan, skulle tyska turister småningom söka sig i välbeställda skaror. Så sent som 1929 byggde sig Thomas Mann ett sommarhus där, i ”Nordens Sahara”. Men då var han tvungen att medföra visum. Det var detta de tysknationella inte kunde smälta. De ville förnyad Drang nach Osten und Norden, likriktning. Upplagt för bråk.

*

Det är lunchdags i småstaden Jurbarkas, bilen parkerad, tid för andningspaus och reflektion. Av mötet med det tyska ser man inte många lämningar nu, inte här eller någon annanstans. Men Bobrowskis diktning är en mötesplats i sig själv; och han får gärna guida oss på resande fot, genom den medhavda litteraturen.

Nå, tänker jag först: Inte är det kanske så märkligt att musiken, både den ordlösa och den tilldiktade, intar en så prominent plats både i hans poesi och i hans prosa. Han spelade ju klavikord själv, doktor Storost hade försörjt sig som musiklärare, prästen Donelaitis byggde klaver. Herdepipor hör man väl inte precis i Bobrowskis berättelser, som ibland tycks utspela sig i ett slags folkkulturmuseum, men väl tuba, trombon, kornett – tja, litet Birger Sjöberg-stämning har emellanåt lätt att infinna sig. Bobrowski har diktat om både Bach och Mozart. Men bykantorn i Willkischken å sin sida visar sig inte särskilt imponerad av den förre mästaren:

Det är ju om man får säga så heligt alltsammans: just precis Bach, men om ni frågar mig så hjälper det inte om man spelar som en ängel: det går bara så där fram och tillbaka, ungefär som när man lyssnar på en såg. (Litauisk melodi)

Är då Bobrowski, modernisten, månne mera släkt med den Sjostakovitj som skapade sina preludier och fugor efter att ha besökt det krigsskadade Leipzig där Johann Sebastian Bach länge, länge var verksam? Sorgemusik, skärvor av ett oblitt öde, en maskinålderns smärta, inte nödvändigtvis mindre helig för det.

Gerhard Wolf har pekat på några drag som är karakteristiska för prosaisten Bobrowskis gestaltning och språkbehandling. Mycket ofta ser det ut som om denne inte skulle ha någon plan för sitt berättande: han tar om (som man repeterar motiv i musiken), korrigerar sig själv, improviserar sig fram. Enkla huvudsatser föredras, framställningen sker ofta i presens. Bobrowski lägger sig nära det talade ordet, ibland rena rotvälskan – han utnyttjade faktiskt en tysk ordbok över fult språk eller förbrytarslang (Gaunersprache) som arbetsmaterial. Anföringstecken avstår han helst ifrån, de finns ju inte heller i det muntliga föredraget. Utvikningar är legio. Själv slås jag av hur naturligt han tryfferar sina texter med talesätt och visdomsord (”Den som inte tror blir inte salig, den som inte mal blir inte mjölig”) och med ett flöde av ramsor ur den inhemska sångskatten. Bisaker och bifigurer tar stor plats, beskrivningarna av vad som sker kan understundom kännas något vidlyftiga – Wolf talar om ”episk omständlighet” och om en ”intuitiv berättarkonst”, som hos den av Bobrowski beundrade ryssen Isaak Babel. Bobrowski vill inte fastna i ”litteraturtyskan”, säger han själv; han väjer inte för jargong och i syntaxen hemfaller han gärna åt satsförkortningar. De som kommer till tals är inte historiens hjältar, snarare dess maskrosbarn eller efterlevande.

”Inte minst i detta”, noterar jag i min svarta mollskinsbok när vi har slagit oss ned i lövskuggan på ett torg i Jurbarkas, ”märker man förbundenheten med den Herderska traditionen: för denne tänkare kunde minsta smörkärna ur det folkkulturella förrådet ha betydelse långt utöver det etnografiska sammanhanget, det ena föremålet eller hugskottet inte viktigare än det andra – en linje som har trängt in i modern forskning om föremål och deras funktionalitet.”

Och så här kan Bobrowski börja en skröna närmast, som om den ännu befann sig på skisstadiet, den handlar i allt väsentligt om en vinglig promenad, med flaska i näven, till ett namnsdagskalas – jag inbillar mig att det ägde rum någonstans här i närheten, fast geografin är inte kartfäst:

Fingal heter han. Herr Fingal. Alla vet vem han är. Snart, redan i morgon, tror jag, om ett par timmar alltså, har han en av sina många namnsdagar. Så många förnamn, så många namnsdagar. Sju stycken. Där borta går han, han håller en lätt hatt i handen och vänder sig två gånger om, fortsätter sedan och säger till en gråsparv: Min nådiga.

Fingals bostad ligger utanför staden. Där allt är grönt vid en grön banvall. Här ska man vara när det regnar. När grönskan blir så total och djup och tung, att man kan gömma sig bakom den och halvvägs upp på berget se sig omkring och blicka neråt. Man urskiljer ingenting annat där nere än på sin höjd detta monstrum till hus vars putsade väggar översköljs av regnet. (In Fingals Haus)

Benedikt, Veit, Hilarius, Arno, Bruno, Valentin, Cyprianus. Sju stycken! Som alla ska firas av herr Fingal, litteratören, och hans vänner. Det säger oss någonting, också i anslutning till Herder. Att hos denna del av mänskligheten är födelse och död, triumf och nederlag, någonting snabbt övergående, namnen du har, benämningarna, blir bestående. Och plötsligt kommer alla dessa namnsdagsmottagningar i den ryska litteraturen för mig, hos Dostojevskij, Tolstoj, ja, hos Nabokov också ….

*

Klaus Wagenbach, en av Bobrowskis västtyska förläggare (och för övrigt hedersordförande i det internationella Johannes Bobrowski-sällskapet), uppger i ett eftermäle att denne skrev fort, flera dikter, många sidor prosa om dagen. Då gjorde han sig svårtillgänglig, var ”fåordig och dyster”, rökte som en borstbindare när han gick till verket – inför omvärlden förebar han sjukdom, knappast ett originellt beteende. Däremellan kunde det gå månader utan en rad.

Någon yrkesförfattare blev Johannes Bobrowski aldrig, hann inte bli. Den egentliga debuten kom 1961 med diktsamlingen Sarmatische Zeit. De första diktproven härstammar från 1941, när han vid sjön Ilmen i trakten av Novgorod under det tyska fälttåget mot Sovjetunionen konfronterades med den ryska naturen – och även med Chagalls hembygd, i Vitebsk. Lång förberedelse, kort återstod. Med en uppläsning år 1960 i Gruppe 47 slog han igenom; med romanen Levins Mühle. 34 Sätze über meinen Großvater från 1964 nådde han berömmelse, tilldelades Heinrich Mann-priset året därefter.

I ett litet museum i Willkischken finns föremål från hans bostad sedan 1938, belägen i Berlin-Friedrichshagen, lummig förstadsidyll med drag av hans barndoms miljöer. Här härbärgerades en koloni av diktare och konstnärer runt förra sekelskiftet. Bland dem var Ola Hansson och under en kortare tid (hösten 1892) August Strindberg. I närbelägna Köpenick, där Spree blir bred som en sjö och regattor utkämpas, hade de vendiska vanerna sin borg, fram till dess germanska markgrevar kuvade dem på 1200-talet och de fick fortsätta som strandsittare och marginaliserat småfolk, latent upprorsbenägna. Kolonisation. Tolerans fanns inte.

Bobrowski försökte här ute, till hälften på skämt, skapa en ny ”diktarkrets”, där det skulle dyrkas god litteratur och drickas gott.
 
III
Sarmatien kallade romerska geografer och historieskrivare de glesbefolkade landen öster om Weichsel fram till Don; Östersjön var för dem Sarmatiska havet. Det var där den litauiska stormakten utbredde sig. Kiev, Kursk, Minsk, Smolensk, kända platser från den moderna krigshistorien, ligger på dess forna territorium. Hit begav sig judar undan Tyska ordens förföljelser. Under senmedeltiden ingicks personalunion med Polen. Det framryckande Moskva tog åt sig litauiska besittningar, och med ”dubbelrepublikens” styckningar under senare delen av 1700-talet kom delar av det kvarvarande området att tillfalla Ryssland; Preußen och Österrike fick sitt i väst och söder. Efter första världskriget blev Polen stormakt, Litauen reststat, Tyskland revanschistiskt. Något enhetligt Baltikum framtonar ej.

Nazisterna sökte Lebensraum här.

Kommande blodsutgjutelser sveper som en aning genom Johannes Bobrowskis kortnovell Mäusefest ett litet mästerverk i konsten att antyda.

Två dagar har gått av andra världskriget. Tyska trupper har ryckt in i Polen. Den judiske skomakaren Moise Trumpeter lutar sig mot väggen i sin verkstad. Han väntar på månens strålar och på mössen som ska hoppa upp på disken och dansa och smaska i sig brödsmulor och slamsor av läder. Och så kommer de. Det gör de alltid efter arbetsdagens slut. Dörrklingan klämtar. Men två dagar in på andra världskriget kommer där också in en pojke, tysk soldat, i sjuttonårsåldern. Han förstummas när han hör juden tala tyska, om också med jiddischvändningar (”Wenn Sie mechten hineintreten, Herr Leitnantleben”). Mössen försvinner i ett svep. Moise får pojken att sätta sig. Då kommer mössen tillbaka och smaskar i sig. Pojken reser sig. Mössen avlägsnar sig blixtsnabbt igen, möss kan den konsten. Pojken tar inte adjö när han går. ”Vanlig artighet har blivit omöjlig inför utsikten av ett nästa möte”, kommenterar Bobrowski-biografen John P. Wieczorek.

Vad ska man göra? Tyskarna har anlänt i mängder. Pojken är kommenderad hit. Kriget ger honom en möjlighet att se världen, ska han också få uppleva England? Han har föräldrar och syskon där hemma. En alldeles vanlig grabb. Moise väntar på vad månen ska säga honom, och månen säger: ”Du kommer inte att springa iväg du, stackars Moise, och gå och gömma dig vill du inte. Det var en tysk, det såg du väl. Säg bara inte att den pojken inte är sån, eller i varje fall inte värsta sortens. Det är ingen skillnad på dem längre. När de väller in över Polen, hur kommer det att gå med ditt folk då?” Moise lyssnar och vet att månen har rätt. Ansiktet på honom vitnar, han går knappast att skilja från väggen bakom honom som är vit den också. Moise – det låter som ju möss på tyska! Men nu är ingen tid för mirakler eller att smita undan. Likt den fromme östjuden Mendel Singer i Joseph Roths roman Job. Historien om en enkel man (1930) konstaterar Moise: ”Jag kommer att bråka med min Gud.” Ett varsel och en varning för framtida olyckor, emellertid knappast så att det räcker för att sätta sig till motvärn. Och när Mendel Singer äntligen nåddes av miraklet, i New York, var han en bruten människa.

*

Förebuden hade varit åtskilliga. Det slutande 1800-talet blev pogromernas era i det ryska riket, till vilket Litauen räknades. Men även judar i gränslandet mellan Öst och Väst fick känna på. De blev offer för tidens identitetspolitik, en sorts accepterad kriminalitet.

Levins Mühle är historien om ett brott, brottsplatsen en kvarn, brottet allmänt bekant men det kommer aldrig att beivras. Den gamla vanliga visan (kunde Bobrowski ha sagt). Korruption och kontakter. Tyska Polen: kejsarriket har bara några år på nacken. En stor och blomstrande by på landsbygden, någonstans vid Weichsels nedre lopp, Neumühl, befolkningen merendels tysk. ”Tyskarna hette Kaminski, Tomaschewski och Kossakowski och polackerna Lebrecht och Germann. Och så var det nämligen också.”

Farfar i romanen är kvarnägare – välbärgad och inflytelserik, framträdande frikyrkoman och begiven på sprit, med en väldig diafragma. Levin är jude och har öppnat en konkurrerande kvarn. Men Levin driver sina affärer på modernt vis: han betalar för säden och säljer mjölet vidare; hos farfadern måste bönderna betala för att få sin säd mald. En natt sprängs Levins kvarndamm. Alla vet vem som har varit framme. Levin står utblottad och väcker talan. Farfar har pengar och hållhakar. Tjänstemännen vänder ryggen till. Processen skjuts upp. Folk går på krogen, på cirkus och i kapellen. Olika trosriktningar antingen bekämpar eller håller sig på avstånd från varandra: baptister, lutheraner, adventister, sabbatarier, metodister, mennoniter (troligen med rötter från Holland). Landsbygden är rik, också på fattiga. Några av dessa, anhängare till Levin, får huset där de bor bränt till grunden. Det är också farfars verk. Men denne blir samtidigt offer för gyckel i lokalsamhället, bland annat under en cirkusföreställning, som ett par zigenare och några lösdrivare har satt upp. Farfar säljer sin kvarn, flyttar till en angränsande stad, under det att arvingarna kräver att få sin del av köpeskillingen och de kyrkliga vill ha gåvor av honom.

Berättelsen baseras på verkliga händelser, från den Bobrowskiska familjehistorien. Men, som Wieczorek kan visa, i verkligheten blev farfadern ruinerad och tvungen att emigrera till Amerika. Levin fick upprättelse. Västpreußen var inte laglöst land. Är det författarens egen skuldmedvetenhet som spökar återigen?

*

Tillbaka över vattnet till utgångspunkten, den ort varifrån den unge soldatkungen Karl på senhösten 1700 satte sin här på förnyad krigsfot och skeppade över den till Baltischport (Paldiski) strax före infarten till Finska viken för rask marsch mot Narva, av Axel Oxenstierna tänkt som svenska rikets andra huvudstad. De goda tyskspråkiga borgarna i Reval hade en gång begärt den svenska kronans beskydd mot tyska ordensriddare i söder. Werner Bergengruen (1892–1964), Rigason med svenskt påbrå, tecknade ett porträtt av den olycklige hertigen de Croÿ som förlorade slaget den 20 november för tsar Peters räkning och gjorde sig ett namn som fyllbult och storskrävlare. I fartygsbaren, på väg i motsatt riktning, ser vi Tysklands plattmatch vid öppningen av fotbolls-VM i Ryssland. Ett hopslaget schackspel ingår i inredningen.

Johann Georg Hamann (1730–1788), ”Der Magus in Norden”, Herders läromästare, satt för sin del i Königsberg som hamntjänsteman, grubblande, en tvivlare på upplysningsförnuftet och universalismen. Ut över horisonten blickade han:

Värld. Jag ser i regnet
ett moln, vitt. Det är jag.
Utför Pregel
båten. Ur dimmorna. Värld.
Ett helvete, där Gud bor.
Värld. Jag säger med Sancho:
Gud, jag säger: han förstår mig.
(”Hamann”, i tolkning av Lars-Inge Nilsson)
 
Denna essä har gjorts möjlig genom bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond

© With kind permission of Dixikon, 2018

Verk av Johannes Bobrowski på svenska:

Fjorton dikter, tolkade av Jan Andrew Nilsen och Sebastian Lybeck, i En diktare är ingen sockersäck. Nio obekväma poeter i DDR. Stockholm: FIB:s Lyrikklubb 1968.
Food and Drink and Travelling Accessories. Essays in Honour of Gösta Berg. Ed:s Alexander Fenton & Janken Myrdal. Edinburgh: John Donald 1988.
Litauisk melodi. Lund: Bo Cavefors Bokförlag 1970. Översättning: Estrid Tenggren. (I tyskt original: Litauische Clavichord.)
Den sarmatiska slätten. Dikturval i tolkning av Göran Hägg. Stockholm: FIB:s lyrikklubb/Tidens Förlag 1975.
Sex dikter tolkade av Göran Sonnevi i hans Framför ordens väggar. Dikter i översättning 1959–1992. Stockholm: Bonniers 1992.
Skuggland. Dikturval i tolkning och med kommentarer av Lars-Inge Nilsson. Lund: Ellerströms 2001.
(Romanen Levins Mühle finns inte i svensk översättning. Däremot föreligger en norsk utgåva: Levins mølle, översatt av Lotte Holmboe. Oslo: H. Aschehoug & Co 1966.)

Referenser
Werner Bergengruen, Döden i Reval. Kuriösa berättelser från en gammal stad. Stockholm: Dialogos 2017.
Anders Hammarlund, Ravband. En skärning i Europa. (Arbete under publicering)
Ulla Lachauer, Die Brücke von Tilsit. Begegnungen mit Preußens Osten und Rußlands Westen. Reinbek bei Hamburg: Rowohlt Verlag 1994.
Ulla Lachauer, Paradiesstraße. Lebenserinnerungen der ostpreußischen Bäuerin Lena Grigoleit. Reinbek bei Hamburg: Rowohlt Verlag 1997.
Werner Mittenzwei, Die Intellektuellen. Literatur und Politik in Ostdeutschland 1945–2000. Berlin: Aufbau Taschenbuch Verlag 2003.
Karl Schlögel, Marjampole oder Europas Wiederkehr aus dem Geist der Städte. München & Wien: Carl Hanser Verlag 2005.
Klaus Wagenbach, ”Nachwort”, i Johannes Bobrowski, Levins Mühle. 34 Sätze über meinen Großvater. Roman. Berlin: Verlag Klaus Wagenbach 2017. (3:e uppl.)
Rūta Vanagaitė, Mūsiškiai. Vilnius: Alma littera 2016.
Wolfram Wette, Karl Jäger. Mörder der litauischen Juden. Frankfurt/Main: Fischer Taschenbuchverlag 2011.
John P. Wieczorek, Between Samartia and Socialism. The Life and Works of Johannes Bobrowski. Amsterdam–Atlanta, GA: Rodopi 1999.
Gerhard Wolf, Johannes Bobrowski. Leben und Werk. Berlin: Volk und Wissen Volkseigener Verlag 1967.