I.

Det är betydligt längre och krångligare väg till universitet från en nomads koja än från det avlägsnaste nybygge i obygden, skrev vi i något sammanhang i S. E. T. [Samefolkets egen tidning] en gång. Därmed åsyftade vi bl. a., att det äger nog sin riktighet, att man först måste ha tillägnat sig ett bofast levnadssätt och därmed sammanhängande tradition, innan förutsättningar tillfullo föreligga för att kunna prestera något varaktigare och ändamålsenligare eller tillägna sig, vad man i egentlig mening kallar kultur, som kort sagt betyder odling, vare sig det nu rör sig om uppodling av jord eller om s. k. andlig odling, d. v. s. odling av själsförmögenheterna.

Undertecknad kunde inte förlika sig med en liknande uppfattning, som jag stiftade bekantskap med, när jag på sin tid i samband med juridiska studier studerade rätts- och samhällsläran i Uppsala. Den stötte mig på något sätt, och jag tänkte närmast på, att vi i nomadstadiet ju hade startat ideella sameföreningar, sålunda ett stycke organisation. Och så tänkte jag på mina ornerade hornskedar och alla skidor och akjor, som jag själv och många samer med mig snidat, särskilt akjan som i dess fulländade form är ett sinnrikt slöjdalster, för att inte tala om all annan vacker samisk konstslöjd såväl manlig som kvinnlig, så att jag tyckte på den tiden åtminstone, att den uppsalienska rätts- och samhällsläran var väl ensidig, och att ordet kultur lika bra kunde ha sitt berättigande på människor i nomadstadiet som på nordbor. Varför skulle samerna, enkannerligen nomaderna, av dessa kallas för naturmänniskor i motsats till nordborna, vilka om sig själva alltid hållit styvt epitetet kulturmänniskor, som anses vara ett strå vassare än naturmänniskor, som lär betyda primitiva eller ofullkomliga. Eller varför skulle samernas hedniska religion betraktas som primitiv, ehuru den i själva verket rymde mer än germanernas himmel, Vallhall, där det inte fanns rum för andra än de värsta slagskämparna.

Nåja, ordet kultur är ett tänjbart begrepp och kan tillämpas på folk i alla utvecklingsstadier, det är allenast graden och ändamålsenligheten det skiljer på, och det må ursäktas mig, att jag vid fördjupade insikter måst revidera min uppfattning och vidgår numera gärna att, som sagt, en varaktigare och ända målsenligare kultur tarvar ett bofast levnadssätt. Ett ordnat samhälle med sjukvård, fattigvård, skolor, kommunikationer m. m. låter sig inte åstadkommas i nomadstadiet. Beträffande religionen håller jag däremot alltjämt fast vid, att samernas gamla hedniska religion varit, om inte bättre, så åtminstone fullkomligt lika god som germanernas.

För att emellertid först med några ord taga i sikte den materiella odlingen, så har det föga uppmärksammats, men är dock utomordentligt intressant att konstatera med vilken anpassningsförmåga och förtjänstfulla förutsättningar samerna tillägnat sig ett bofast levnadssätt. I flesta fall ha de först vid 40-års åldern och däröver i brist på renar övergivit nomadlivet och utan den ringaste tradition, i många fall med två tomma händer skapat sig en vacker bärgning som gårdsbrukare. Var kan man uppvisa motsatsen, d. v. s. att en gårdsbrukande nordbo, industriarbetare, kontorist eller akademiker vid medelåldern övergivit sin traditionella levnadsbana och i stället med två tomma händer slagit sig på och med framgång sökt sin utkomst som renskötande nomad? Visserligen är renskötseln numera privilegierad allenast för samer, men det är inte så länge sedan som denna näring stod öppen även för nordbor. Frågeställningen kan måhända anses mindre väl funnen och livet har kanske heller inte menat så, att man från gårdsbruk skall övergå till ett nomadiskt levnadssätt utan tvärtom.

Beträffande odling och förkovring av själsförmögenheterna, så ha även i det hänseendet samerna icke på något sätt stannat i växten, utan tvärtom presterat åtskilligt, som vittnar om förutsättningar och goda anlag. Att från nomadlivet icke utgått lärda män beror helt enkelt på den nyssnämnda alltigenom längre och krångligare vägen till universitetet. Att söner av professorer, läkare, präster, ämbetsmän m. fl. gärna gått i fädrens fotspår och upptagit deras yrken beror icke på någon anmärkningsvärd begåvning hos dem utan helt enkelt därpå, att det legat dem närmast och bekvämast till hands, liksom dessa yrken äro ekonomiskt givande och till på köpet skänka vederbörande mer socialt anseende än andra näringsfång. Och när man från barnsben växt upp i rum med böcker runt omkring från golv till tak och därtill haft förmånen att äga lärda pappor och ömsinta mammor, vilka icke sparat någon möda på att vägleda pojken på den s. k. lärda banan, så måste väl ynglingen vara, bra bortkommen, därest han inte kan absolvera en doktorsgrad eller sluta åtminstone som en smalspårig professor eller dito ämbetsman. Tradition, miljö och träning spela en utomordentlig roll, när det gäller utveckling och försprång på det ena eller andra området. Son av en bonde och son av en renskötare ha ock i regel valt fädrens yrken, enär de liksom fallit av sig självt och medfört minsta besväret.

Trots att samerna saknat nödig tradition beträffande allt vad tankearbete heter, ha de likväl även på detta område utfört en del prestationer — litterära åtminstone —, vilka i likhet med nyssnämnda förhållande om gårdsbruk vittna om förutsättningar och löftesrika anlag. Och hade de förfogat över en allmänbildning, som motsvarat de andliga resurserna, hade vi säkerligen kunnat räkna med ännu vackrare resultat än som nu är fallet.

I en synnerligen välkommen och förståelsefull avhandling i årsskriften »Norrbotten 1937» om Johan Thuri som författare har professor Björn Collinder i samband med Thuri uppmärksammat många andra författare av samisk börd, nämligen H. O. Heika, Peder Jalvi, A. Larsen, Isak Saba och Matti Aikio, samtliga från nordligaste Sameland, och Ante Pirak i Jokkmokk. Vidare nämner prof. Collinder alla dem, efter vilka musikforskaren Karl Tirén upptecknat bortåt ettusen samiska sånger (vuöleh). Till raden av litterära samer får väl vidare räknas Henrik Kvandahl, som, undertecknad veterligt, är den förste av samisk börd, som mera omfattande pejlat litteraturen och med detta till bakgrund försökt sig på samisk historieskrivning. Den är visserligen bristfällig, men utgör dock ett första trevande försök i den vägen, och hade Kvandahl bara ägt nödig humanistisk skolning, hade resultatet säkerligen blivit bättre.

Den måhända märkligaste person med utpräglade diktaranlag som det hårda nomadlivet fött, har dock förunderligt nog utgått från Härjedalen i södra Jämtland, en landsända som man eljest måhända trott var steril på samiska intellekt, enär det på länge inte hörts till något därifrån. Det är Anders Thomasson Fjellner, som föddes på Rutfjället i Härjedalen den 18 sept. 1795 och dog som kyrkoherde i Sorsele den 22 febr. 1876, sålunda något över 80 år gammal. Anders Fjellner har nämligen presterat så pass höglitterära alster, att framlidne professor K. B. Wiklund år 1906 i en liten avhandling, betitlad »Lapparnes sång och poesi» (publicerad i »Småskrifter utgivna av norrländska studenters folkbildningsförening, nr 3, 1906. C. Uppsala. W. Schultz»), funnit sig föranlåten att mobilisera hela sin lärdom för att dels placera den samiska sången och musiken bland etnografiskt gods, dels ock i samband därmed ta till storsläggan för att ordentligt tillintetgöra och slå ihjäl den lille, veke Anders Fjellner och samtidigt avfärda hans litterära produktion på en skräphög. Den Wiklundska kritiken, som är alldeles onödigt hänsynslös, är måhända det säkraste belägget för, att Anders Fjellner efter samiska förhållanden var en litterär ande av ovanliga mått. Och vad hade man inte fått vänta av denne fjällets son, därest han ägt grundlig lärdom och de materiella betingelserna för honom hade varit bättre än de voro. En akademiker av rang tar inte till storsläggan för att slå ihjäl en mygga, det fordras åtskilligt mer innan den obehärskade kritiken kommer i gång.

I trakterna av Rutfjället i Härjedalen leva ännu samer, vilka ha en dunkel kännedom om, att de haft en avlägsen släkting, som blivit präst och hette Fjellner, efter vilken de själva tagit detta tillnamn. Men om den en gång så ryktbare släktingens öden vet traditionen på Rutfjället numera så gott som ingenting. När jag år 1917 besökte Storvallen i Härjedalen, hittade jag där hos ett par äldre samer en kyrkohandbok på samespråket, som jag förvärvade, och om vilken det sades, att den hade tillhört »pristä Fjellner» (pastor Fjellner). Förmodligen hade denne förlagt den någon gång, när han under sin studenttid i Uppsala någon sommar besökte sin hembygd, där han sannolikt hållit någon enkel gudstjänst för sina stamförvanter. Någon klåfingrig har emellertid under senaste tid med en kniv klåttrat och skurit initialerna Fj—dt på den vackra, gedigna skinnpärmen.

På det lilla kala, men soliga Rutfjället, där som sagt Anders Fjellner första gången såg dagens ljus, voro Fjellners föräldrar renskötande samer, men redan 1804 förlorade Anders Fjellner sin far. En avlägsen släkting lär då ha varkunnat sig över den lille 9-årige Anders och, märkligt nog, rentav skickat honom till en skola i Östersund. Härifrån kom Anders till Härnösand, där han idkade nödiga gymnasiestudier för tillträde till universitet, och vårterminen 1818 inskrevs han som student i Uppsala. Huru han egentligen krånglat sig dit, om de förberedande skol- och gymnasiestudierna uteslutande bekostats av släktingar, eller om någon utomstående ekonomiskt starkare hjälpande hand på något sätt trätt emellan, är icke känt, men vore intressant att få närmare utrett. Åtskilligt tyder dock på, att släktingarna gjort sitt bästa, och att det var tack vare dem som Anders över huvud leddes in på studiebanan, vilket är enastående i sitt slag. En renskötares ekonomi förslår dock inte långt beträffande studier, och häri låg väl orsaken till, att Anders Fjellners vistelse vid universitetet icke blev långvarig. Redan efter två år eller 1820 avbrötos hans akademiska studier, som förmodligen varit inriktade på prästbanan, ty år 1821 erhöll Fjellner — enligt Bygdén — förordnande att såsom vikarie bestrida missionärssysslan i Jukkasjärvi och Karesuando socknar. Alltså hamnade han bland sina stamfränder i nordligaste Norrbotten, bland vilka Anders Fjellner med sin genuina »lappnatur» säkerligen fann sig mycket bra. Härunder lärde han sig finska språket praktiskt åtminstone så att han åren 1835—1842, enligt Bygdén, tjänstgjorde som »finsk och lapsk tingstolk». Dessförinnan hade han år 1828 blivit prästvigd i Härnösand, varefter han förordnades som pastorsadjunkt i Jukkasjärvi, och bestred även under någon tid pastorsgöromålen i Karesuando, där han sålunda kom i beröring med och arbetade under den fem år yngre och ryktbare prästen Lars Levi Læstadius som lär ha haft lapskt blod i sina ådror, huru många procent är dock inte bekant, men stamförvantskapet tycks inte ha gjort något starkare intryck på vare sig den ene eller den andre, och varken Læstadius eller Fjellner ha veterligt omnämnt varandra. Læstadius med sin grundliga lärdom kunde väl inte riktigt förlika sig med den mindre bokligt bildade Fjellner. Å andra sidan har väl den veke, poetiske Anders Fjellner inte riktigt kunnat med den något robuste Læstadius och hans drastiska domedagspredikningar. Bägge ha emellertid varit ense om och förtjänstfullt bekämpat den tidens florerande osed med brännvinskrögeriet i Lappmarken, Læstadius genom sina dundrande predikningar, Anders Fjellner bl. a. genom ett från trycket år 1829 utgivet blad, där han sökt fästa statsmakternas uppmärksamhet på tre för den tiden djupa olägenheter för samerna, nämligen för det första skogseldar (svedjande), varigenom renbetet förstördes, for det andra nybyggarnas utestående höhässjor, vilka utgjorde ett trätofrö mellan nybyggare och renskötare och för det tredje brännvinskrögeriet.

År 1838 ingick Anders Fjellner äktenskap med en av päivasläktens döttrar, en sameflicka från Karesuando, härstammande från Paldamo i Finland. Därmed blev Fjellner halvt om halvt renskötare och präst, och när han den 24 febr. 1841 utnämndes till kyrkoherde i Sorsele, anträdde han färden dit med hustru och barn på renskötarvis flyttande och »buförande», enligt v. Düben, med 11 stycken körrenar. Även den, som flyttat och »buförat» med renraider och känner detta förflyttningssätt från alla sidor, hade bra gärna velat se, när pastor och pastorskan Fjellner höll på »buföra» för att tillträda prästgården i Sorsele. Det var emellertid på våren, och snöföret tog slut på sista milen, varigenom det trasslade till sig. (Norrlands Tidningar, supplementblad nr l, Härnösand, 1843.) Den svenska allmogen i Sorsele kunde inte riktigt förlika sig med en själaherde, som kom trasslande och buförande på det viset, men sameallmogen där tog pastor och pastorskan Fjellner från allra första stund med storm och för dem var pastor Fjellner en mäkta lärd man. »Hördu, Andres!» lär en visitator, biskop eller prost, vilken det nu var, vid en visitation i Sorsele ha kallat på Anders Fjellner, vilket duande enligt gumman Grahn i Ammarnäs, som mindes och i ungdomen personligen lärt känna pastor Fjellner mycket väl, var ett absolut belägg för att bland alla präster vid visitationen det allenast var Anders, som begrep något och som skulle göra't. På samernas bröllop och festligheter var också pastor Fjellner medelpunkten. Enligt samma källa: Såtne li kå etja same-goppä, det är: han var som en annan lappgubbe, han.

Om också Anders Fjellner, i motsats till vad eljest varit förhållandet bland samerna, hörde till de få undantagen, som i jämförelsevis unga år fick börja studierna, vid normal ålder kan man nästan säga, så släppte han dock aldrig kontakten med fädrens nomadiska levnadssätt, förrän han vid 47 års ålder tillträdde kyrkoherdetjänsten i Sorsele. Under skolferierna och även under somrarna under sin studenttid i Uppsala lär han alltid ha besökt sin mor och släktingar på Rutfjället, där det på Fjellners tid bedrevs den intensivaste renskötsel man gärna kan tänka sig, på somrarna getning natt och dag och mjölkning morgon och kväll, för att inte tala om kävling och kalvar och stormjölkning i samband därmed minst två gånger i veckan och på vintrarna likaså getning av renhjorden natt och dag vid tider, när rovdjur inställde sig. Att studeranden Anders vid hemkomsten under vinter- och sommarferier inte tilläts att som andra studerande slå dank och gå sysslolös eller dra sig vid eldhärden i kåtan får nog anses som säkert och inte låg han åt det hållet heller. Tvärtom fick han nog göra rätt för sig och biträda vid rengetningen sommartid åtminstone. Därom ger hans ypperliga framställning om »Soldottern» ett nog så talande belägg. Enligt Gustaf v. Düben och O. Donner lär han till den grad bokstavligen ha trott på sägnen om henne, att han själv en dimhöljd dag på fjället tyckt sig höra renskällor och såg »Soldottern» sittande på en sten, men när han närmade sig och omfamnade henne för att få den alstringsstarka hjorden, befanns »Soldottern» allenast vara en sten. Och när Anders Fjellner under åren 1820—1842, alltså i över 20 år vistades i Torne lappmark, levde han där, såsom i föregående redan nämnts, halvt om halvt renskötare och präst, måhända mera renskötare. Man kan sålunda säga, att Anders Fjellner, åtminstone efter hans förhållanden, i osedvanligt hög grad behärskade renskötselyrket, som bl. a. är en förutsättning för att kunna uppfatta och tillgodogöra sig den samiska traditionen, därest man över huvud har fallenhet därför. Det finns många duktiga renskötare, men när det gäller tradition, vet många ingenting, knappast ens hur farfar eller farmor hette, något som dock på intet sätt är kännetecknande enbart för samerna utan gäller lika mycket andra folk. Anders Fjellner ägde emellertid enastående intresse för sitt folks sägner, delvis beroende därpå, att hand var född poet, vilken egenskap man icke torde kunna frånkänna honom.

Diktare och skalder, vilka mer än andra leva i andens värld, ha väl alltid uppfattat folksägnen efter deras behov. Det i deras tycke väsentligaste ha för dem varit nog för upprinnelsen till en dikt. På fragment ha de satt kött och blod, men det mekaniska upptecknandet av folksägnerna, ha de med- eller omedvetet överlämnat åt andra. För diktaren har målet varit vunnet i och med det att han fört dikten framåt. Så var det ock med Anders Fjellner. Han trodde sig i samernas sägner ha funnit fragment till sina stamförvanters historia, på vilka han satte kött och blod och därigenom skapade en slags ansats till ett samernas s. k. nationalepos, kallad Solsonen, som väl får anses som Anders Fjellners märkligaste litterära alster. Beklagligt nog har Anders Fjellner varit oförståndig och nämnt, att han upptecknat den efter en same vid namn Leuhnje i Torne lappmark och även hört dikten i Härjedalen, något som Fjellner tycks ha grundat på sina kortfattade minnesanteckningar, som för en utomstående alls inte motsvara begreppet uppteckna. Det är nu detta som prof. W. bokstavligen tagit på blodigaste allvar och funnit det ohållbart samt att dikten allenast är ett verk av Fjellner, vilken sålunda skulle ha ljugit och förfalskat och därigenom allenast ökat raden av litterära förfalskare. Då sålunda, menar prof. W., dikten om Solsonen icke kan anses vara, såsom Fjellner föregivit, upptecknad direkt ur folkets läppar, är den ingenting värd, därför skoningslöst ned med både Fjellner och hans dikter. Emellertid vidgår prof. W., att nämnda dikt på sin tid »väckte berättigat uppseende» och fann en läsekrets både på norska, tyska och engelska samt på svenska och slutligen på finska. Detta betyder väl i alla fall att dikten i fråga knappast är förtjänt av att skoningslöst kastas på skrothögen. Allt talar ju för att såväl Fjellner som hans dikter äga ett visst existensberättigande. Den stora allmänheten har i sin tur tagit den Wiklundska kritiken på blodigaste allvar och på sina håll har man totalt tagit avstånd från Anders Fjellner, vänt honom ryggen och ryst: »Fy en sån lapp!» Hans bild och de fattiga raderna om honom lära numera — enligt Ernst Manker — ha utplånats ur Nordisk Familjeboks tredje upplaga.

II.

De flesta folk ha sina nationalepos, och den grekiske skalden Homerus lär på sätt och vis vara ursprunget till dylik versifierad diktart, och som väl också som på andra håll givit impulsen till de nordiska litteraturklenoderna, de s. k. Eddakvädena, engelsmännens Beowulf och tyskarnas Nibelungenlied o. s. v. Och när den stora allmänheten i framtiden blir bättre än nu underrättad om, att dessa litteraturalster, inklusive Homerus' Illiaden och Odyssén, visst inte äro upptecknade ur folkets läppar utan tvärtom alster av hovpoeter och andra företrädare av den lärda skaldekonsten, så kommer väl antagligen den upplysta opinionen att svänga om. Och det kanske rent av kommer att yrkas på och med största beredvillighet villfaras, att Anders Fjellner blir förd tillbaka på sin gamla plats i Nordisk Familjebok. Han är om inte samernas Homerus så åtminstone en samernas Snorre.

Det sades nyss, att Anders Fjellner redan efter två år lämnade universitetet i Uppsala. Under liknande förhållanden säger det sig självt, att det blev si och så med hans lärdom, och när han kom till Torne lappmark, där han mera förde ett nomadiskt levnadssätt än kammarlärd präst, så kom det heller föga till någon boklig påbyggnad på egen hand, utan tvärtom smälte hans inhämtade elementära kunskaper ihop, vartill kommer att under liknande förhållanden oförmåga att hantera penna och papper mer eller mindre ofelbart plägar inställa sig. Tankarna finnas nog, men handen och pennan vägra att tjänstgöra. Vad som däremot inte tog skada eller smälte bort däruppe i Torne lappmark det var Anders Fjellners medfödda poetiska ådra, som tvärtom tycks ha frodats och fått tillskott på näring där. Men på papperet blevo rimmen och satserna av nyssnämnda skäl kladdiga och föga begripliga, varför de på egen hand i nödig utsträckning inte orkade lyfta vingarna för att i njutbar form nå fram till trycket. Fru Emilia Demant-Hatt, Danmark, och fröken Anna Bielke, Sturefors, ha, assisterade av professor K. B. Wiklund och nomadskolinspektören, doktor Erik Bergström, på ett oskattbart sätt väglett och hjälpt, så att Johan Thuris tankar övervunnit de formella grammatiska hindren för att på ett njutbart sätt genom trycket nå den stora läsekretsen, och lika oskattbart har den märklige språkforskaren i obygden, komminister Harald Grundström i Jokkmokk, tillgivet och anspråkslöst sörjt för att Anta Piraks tankar fått nödig luft under vingarna och därför nått en bredare läsekrets.

Det tillkommer professorerna Gustaf von Düben, fadern till det av allt, att döma i evärdeliga tider bestående standard- och praktverket »Om Lappland och Lapparne» (1873), och språkforskaren Otto Donner i Helsingfors, Finland, äran och förtjänsten av att åt eftervärlden förståelsefullt och varligt ha tagit vara på och bevarat de Fjellnerska diktklenoderna, vilka för samerna äro lika oskattbara som Eddakvädena äro för nordbor. Den nämnda Wiklundska kritiken har visserligen fördunklat deras vackra mission, men det ordnar sig nog så sant som det vackra och rätta alltid segrar i världen. Det är bara ledsamt, att de tre professorerna, vilka alla ha namn av erkänd rang samt även äro högt skattade av samerna för sina stora förtjänster, skola stå två mot en. Och det känns icke lätt att i detta blad behöva taga ställning till deras skiljaktiga meningar. Men det må ursäktas oss, att vi vilja ha ett litet ord i laget, därför att vi stå i stamförvantskap med Anders Fjellner och på grund därav på visst sätt äro part i målet.

I förutnämnda verk har prof. v. Düben, som är den förste som mera ingående personligen lärt känna, fäst sig vid och uppmärksammat Fjellner, med mästerliga kommentarer på svenska språket återgivit först och främst Fjellners förutnämnda förnämsta dikt: »Solsonen», som i detta blad återgives in extenso efter v. Düben och »Pisjan Pasjans son», den senare en slags hjältedikt, om vilken v. Düben säger, att även denna sångs översättning är gjord av Fjellner, »jag har blott bearbetat den, för vinnande av metrisk form». På de fragment av tradition, som lågo till grund för Fjellners dikter, satte Fjellner kött och blod i versifierad form på samespråket. Jämte dessa omfångsrika och till sitt innehåll vidlyftiga dikter har v. Düben återgivit andra smärre versifierade alster av Fjellner såsom »Tjock pelsen», »Samernas trogne tjänare hunden», och inte minst värdefullt en del fragmentariska, korta dikter om »Soldottern», allt otroligt mästerligt beledsagat och kommenterat. Och särskilt kommentarerna om »Soldottern» ge snart sagt vid handen, att den lärde v. Düben själv varit rengetare sommartid åtminstone. I varje fall vittna kommentarerna härom som allting annat i verket »Om Lappland och Lapparne», att v. Düben ägt enastående förutsättningar att kunna förstå den samiska mentaliteten och samernas tankevärld i övrigt. Häri ligger väl också förklaringen till, att prof. v. Dübens verk om samerna är uppskattat av alla och har ett bestående värde. Och när kyrkoh. Anders Fjellner som nämnt dog i febr. 1876, skrev prof. v. Düben en vacker levnadsteckning med porträtt över honom i den tidens förnäma tidskrift »Ny Illustrerad Tidning 1876, nr 15».

Prof. v. Düben, vars lärdomsmeriter voro aktningsvärda — han var både filosofie och medicine doktor — var egentligen läkare, professor i kirurgi, och han hade inte satt samespråket som mål för sina forskningar. Men märkligt nog tycks han ha hunnit inhämta kunskaper även på detta område mer än tillräckligt för hans behov för det storslagna etnografiska verket »Om Lappland och Lapparne». Förnämligast genom detta kom prof. Donner, som hade språk till specialitet, men också hyste stört intresse för folkpoesi, att intressera sig för Anders Fjellner och hans sånger, något som resulterade uti, att Donner sommaren 1874 beslöt att övervinna svårigheterna med den tidens besvärliga kommunikationer och resolut företog en resa till Sorsele, där han personligen uppsökte och sammanträffade med den då 80-årige kyrkoh. Anders Fjellner, som dock numera hade förlorat synen, så att han i det närmaste var blind. De anteckningar Fjellner delvis hade i behåll från den tid, då hans ögon voro friska, voro fragmentariska, formellt bristfälliga och därför föga begripliga för prof. Donner. Förtjänstfullt och ovärderligt tog emellertid Donner hand om den blinde sångaren, efter vilkens diktamen Donner på samespråket upptecknade samtliga längre sånger eller dikter, som Fjellner på svenska hade tillhandahållit prof. v. Düben. I versifierad form har även Donner upptecknat ett fragment om »Soldottern», vilket i v. Dübens verk återfinnes på prosa. Och lika förtjänstfullt som prof. Donner upptecknade de Fjellnerska sångerna på samespråket, lika förtjänstfullt har han sörjt för, att de på samma språk i tryck blivit tillgängliga i hans arbete »Lieder der Lappen» (Lapparnes sånger), Helsingfors 1876.

Detta arbete är emellertid skrivet på tyska, vilket språk man sålunda måste behärska därest man utöver den samiska texten vill tillgodogöra sig något av prof. Donners framställning eller hans översättning till tyska av de Fjellnerska dikterna. Den samiska texten är dock den värdefullaste och utan prof. Donner hade vi gått miste om den. Jag saknar tyvärr förutsättningar att kunna jämföra Donners återgivna samiska text med hans översättning av den till tyska, men finner däremot den samiska texten till sitt innehåll på ett utmärkt sätt stämma överens med den svenska texten i v. Dübens verk. Den samiska texten är värdefull därför, att man där möter Fjellners sånger pä grundspråket, på vilket han ursprungligen byggt dem, den svenska texten är icke desto mindre värdefull, enär man i den möter sångerna översatta av Fjellner själv. Vid tiden för v. Dübens tillvaratagande av sångerna, hade av allt att döma Fjellner ännu synen så pass i behåll, att han åtminstone nödtorvtigt varit v stånd till att skriva ned en översättning av sina sånger i de fall han inte direkt dikterat dem för v. Düben. I vilket fall som helst har Fjellner gjort sitt bästa och lyckats mycket bra, för att prof. v. Düben allenast genom lätta retuscheringar beträffande det rent formella, utan att därigenom förrycka, kunnat tillgodogöra sig såväl Fjellners sånger som därmed sammanhängande tradition på prosa om »Soldottern». Och fråga är om inte Anders Fjellners medfödda poetiska anlag framträda mer påfallande i den svenska texten än i den samiska, där man delvis spårar inflytande från den finska runometern. I den svenska texten har Fjellner, såvitt jag kan förstå, varken begagnat sig av rim eller av något känt s. k. versmått. Icke förty är där sång och poesi, det lär man väl knappast kunna förneka, och går man saken närmare in på livet, skall man måhända nödgas medge, att där även finns en typisk Fjellnersk meter. Det låter sig inte göra att ordagrant översätta ett poetiskt alster på samespråket till svenska, utan att innehållet därigenom fördärvas, blir rentav banalt, sången och poesien försvinner. Det är därför en lycka, att Fjellner själv återgivit sina poem på svenska, som numera är läs- och skriftspråk även för samerna. I »Tjockpelsen» äro exempelvis de första raderna i den samiska texten jämförelsevis tunga och knappast omedelbart fängslande, men i den svenska texten komma de hoppande och lekande, att man nästan omedelbart ser hur barnen hoppar och leker, de lyda så här:

»Fordom barnen, gossar, flickor,
brukat leka, fägnas, glada
springa kring och hoppa, trampa
fotspår omkring källan, leka
enögd Stalo, leka gubbar.»

III.

Vad är epos och vad är nationalepos och vad var anledningen till att Wiklund tog till storsläggan i syfte att tillintetgöra Anders Fjellner ?
Epos lär vara ett låneord från de gamla grekerna och betyder berättelse och episk dikt, en art av poesi, till vilken grekernas Homerus lär vara fader, och som i versifierad form innehåller en sammanhängande berättelse om förflutna händelser och tilldragelser vare sig diktade eller historiska. Det lär dock inte vara alldeles nödvändigt, att ett epos är skrivet i versifierad form, ty huru många ha förutsättningar till det? Det får därför duga även om eposet är skrivet på prosa, d. v. s. oversifierad eller obunden form så som Johan Thuri skrev, han som ofta blivit kallad samernas Homerus.

I den mån dylik episk diktning vuxit upp bland ett visst folk, skildrar dess öden och äventyr, och sålunda är att betrakta som dess egendom, talar man om ett s. k. nationalepos. Tyskarnas nationalepos heter, som sagt, Nibelungenlied, engelsmännens Beowulf, danskarnas stolthet Saxo Grammaticus och nordbornas de s. k. Eddakvädena från 800 — 1200-talen. Eddorna äro dock att betrakta som isländarnas och norrmännens egendom. Och slutligen ha vi finnarnas stolta nationalepos, som heter Kalevala. Nå, än svenskarna då, vad heter deras nationalepos? frågar måhända någon vetgirig same. Tyvärr sakna svenskarna ett dylikt från äldre tider, vilket dock inte betyder, att de varit mindre begåvade än andra folk, utan endast därpå, att olyckan har velat, att de inte haft tillgång på hovpoeter och företrädare av »den lärda skaldekonsten», med andra ord de ha inte haft varken någon Saxo eller Snorre, vilken senare lär vara fader till isländarnas och norrmännens egentliga Edda, den s. k. Snorres Edda. I grämelsen häröver, skulle man kunna säga, ha litteraturhistorikerna i vårt land offrat mycket arbete på att leda i bevis, att svenskarna åtminstone indirekt äro i viss grad delägare av nämnda Eddakväden, men det är ju ändå inte detsamma som om dessa kväden hade växt upp inom vårt lands gränser, i vilket fall de sålunda hade varit svenskarnas egendom.
Det ser nästan ut som att Anders Fjellner råkat bli offer för den national-episka avunden. På annat sätt kan man näppeligen förklara den bistra kritiken mot honom. Av allt att döma har prof. Wiklund resonerat som så, att när svenskarna inte ha något nationalepos, så skall heller inte finnarna, vilka delvis fått sin kultur från Sverige, ha något, och allra minst skola samerna, som bo inom vårt lands gränser, ha något, det vore att genera Sverige och svenskarna alldeles. Därför ned med både den finske Kalevalaforskaren Lönnrot och Anders Fjellner. De kunde gärna följas åt i fördömelsen, tycks Wiklund ha menat, eftersom han anföll dem i tur och ordning. Det kan synas hårt med en dylik anklagelse, men prof. W. har själv kastat första stenen.

År 1901 riktade sålunda "Wiklund en nådestöt mot den finske Kalevalaforskaren prof. Elias Lönnrot, varvid W. gjorde gällande, att Lönnrots och därmed också finnarnas nationalepos inte var något folkepos, utan en lärd mans, d. v. s. Lönnrots invecklade komposition. Finnarna äro emellertid en stor nation, som kan motta hugg och ge hugg, varför det "Wiklundska anfallet mot Lönnrot, mig veterligt, knappast verkat mer än på sin höjd ett knappnålssting. Helt annorlunda ställer det sig med samerna, som äro en liten folkspillra och därtill en ras, som man gärna blickat ned på. Ett anfall på dem och deras i groende, oansenliga kulturkorn är av ödesdiger art, isynnerhet när det går ut på heder och vandel.

År 1906 kom, såsom redan förut antytts, prof. Wiklunds anfall på Anders Fjellner. Wiklunds »Lapparnes sång och poesi» är förtjänstfull, enär den är utredande, och man får här som i alla andra av hans tryckta arbeten till skänks en hel del, som det skulle ta tid för en annan att leta fram ur arkiven, om man över huvud hade tid därtill. Men tyvärr måste det sägas, att den Wiklundska kritiken av Anders Fjellner överskridit den vedertagna måttfullheten, enär den sökt nå och träffa Anders Fjellners vandel, som dock står över all kritik. Och det kan inte hjälpas, att vi nödgas säga, att den Wiklundska kritiken av Fjellner i nämnda hänseende är sårande för samerna i gemen. Det är detta som är i hög grad beklagligt. Man må leverera kritik och ge hugg, hur mycket som helst, blott man inte angriper sin medmänniskas vandel. Sådant tyder på svaghet. Man bör minnas den gamla alltjämt bestående sanningen: »den som känner sig utan skuld, han kaste den första stenen». På ytterst lösa grunder — löst prat kan man säga — insinuerar Wiklund, att Anders Fjellner i allmänhet hade svårt för att handskas med sanningen, och med långsökta tillhyggen till bevis, vilka knappast kunna tillmätas bevisvärde, får han fram, att Fjellner allenast ökat raden av litterära förfalskare, liksom den Wiklundska framställningen alltigenom går ut på, att Anders Fjellner var en otroligt svekfull individ, vars högsta egenskaper voro att kunna hitta på de vildaste historier och få folk att tro dem. Han skulle i andra fall t. o. m. ha fört v. Düben bakom ljuset, vilket skulle ha tillgått så, att Fjellner för v. Düben berättat om en »vådlig» forsfärd, som v. Düben i »god tro» återgivit i sitt verk »Om Lappland och Lapparne» sid. 97. Enligt mitt förmenande är det hela av mycket oskyldig art, knappast nedsättande varken för Fjellner eller v. Düben. Värre saker ha väl människor berättat för varandra och befordrat till trycket, utan att det ansetts anstötligt eller vanhedrande. Jag citerar i det följande det stycke, som v. Düben — enligt Wiklund — i »god tro» skulle ha återgivit och därmed blivit förd bakom ljuset och överlämnar åt läsaren att själv bedöma.

»Fjellner» — skriver v. Düben i samband med kapitlet om forsfärder och forsbåtar — »säger sig mellan Vittangi och Jukkasjärvi hava befarit en fors, vid namn Pourangi, av följande egendomliga beskaffenhet. Floden är sammanträngd i en ränna mellan en stor klippa och en stenig strand, och i denna ränna rusar vattnet fram, skummande och ofarbart, som i en vanlig fors. Men under vissa, regelbundet återkommande perioder, väller floden upp mot klippan, störtar våldsamt mot denna och kastar vattnet i en båge tvärs över rännan, varest vattnet då flyter lugnt. Under dessa ögonblick och under själva bågen måste man ro fram, ett ögonblick för tidigt eller för sent är given död.»

Den Wiklundska kritiken har bl. a. medfört, att yngre akademiker ansett sig berättigade att smutskasta Anders Fjellner efter formeln: »När pappa sa', att han var ohederlig, så kan jag gott säga, att han var en tjuv.» Torsten Kolmodin ger ett praktblomster härpå i Turistföreningens årsskrift 1916, där han inleder sin reseskildring från Sorsele med följande: »Hedersgumman Grundström i Ammarnäs — för övrigt dotter till den för alla lapplandsforskare väl bekante gamle storljugaren Fjellner...» Det citerade är måhända tillräckligt belysande, och det är förunderligt, att i en årsskrift med anseende något liknande kritiklöst fått passera. Till Kolmodins ursäkt länder måhända, att man är så yverboren, när man är ung student i Uppsala, man vill gärna eftersäga en akademisk lärare.

I detta sammanhang kan det icke gärna underlåtas att säga några ord om den Wiklundska kritiken av samernas musik. Här äro vi inne på ett område, där man på goda grunder kan betvivla prof. Wiklunds sakkunnighet. Ändock har han givit sig in på ämnet och det framgår tydligt, att han i själva huvudpunkterna endast eftersagt, vad forskare före honom skrivit, t. ex. att samernas joikande och därmed sammanhängande toner på sin höjd röra sig inom omfånget av en kvart eller kvint. En av allt att döma vederhäftigare forskning har dock givit vid handen, att samernas musik passerat alla skalor, t. o. m. den s. k. kromatiska skalan. Detta är någonting helt annat än vad W. har att förkunna. Man behöver därför inte ta så allvarligt ett sådant omdöme som »att lapparna ha vanligen ett dåligt musiköra». Det »omutliga sanningskravet» har, som man ser, också sina brister.

Den nordiska mentaliteten har alltid reagerat mot försåt och lömska anfall. Och dess bättre finns det akademiker, som avgjort reagerat mot och tagit avstånd från belackartrafiken.

Framlidne överbibliotekarien L. Bygdén, till börden norrlänning, har i sitt ståtliga livsverk »Härnösands Stifts Herdaminne», en oskattbar uppslagsbok om socknar, kyrkor och präster i Norrland från äldsta tider. bl. a. skrivit en synnerligen förtjänstfull, objektiv levnadsteckning över Anders Fjellner, grundad dels på uppgifter av v. Düben och dels på egna forskningar, i vilket sammanhang han tydligen med nöje omnämner professorerna Düben och Otto Donner, deras förutnämnda arbeten och i övrigt deras insatser och mission beträffande Fjellner, men förbigår alldeles med tystnad prof. Wiklunds kritik av denne och Wiklunds »Lapparnes sång och poesi». Inte ett ord härom. Det är en tyst men nog så sägande protest. Överbibliotekarien Bygdén har av allt att döma resonerat som så, att när det bjöd honom emot att kritiklöst nämna Wiklund var det renhårigast att inte nämna honom alls. I Bygdéns arbete och på det begränsade utrymme, som där stod Bygdén till förfogande, kunde denne givetvis inte inlåta sig på en skriftlig kritik. Av hans levnadsteckning över Anders Fjellner framgår dock, att Bygdén tar Fjellners vandel i försvar, oc.h han säger t. o. m., att Fjellner var »inte utan poetisk begåvning».

Såvitt jag kan förstå, har även prof. Björn Collinder varit inne på liknande tankebanor som Bygdén. I en levnadsteckning över prof. Wiklund i en vetenskaplig årsskrift har prof. C. av förklarliga skäl även i korthet nämnt Wiklunds »Lapparnes sång och poesi», varvid han dock funnit lämpligast att linda in de Wiklundska ärerörigheterna mot Fjellner i en latinsk fras. Till den Bygdénska ståndpunkten lutar av allt att döma även Ernst Manker, som synnerligen förståelsefull omnämnt Anders Fjellner i sitt arbete »Vägen går krokigt». Allenast som upplysning gäller väl Mankers omnämnande där, att det var en »skarpsinnig och i sitt sanningskrav omutlig forskare» (varmed åsyftas Wiklund), som gav Anders Fjellner nådestöten, därför att denne i de sånger, han föregav vara samernas, blandat in sin egen musa alltför mycket. Häremot vilja vi allenast välvilligt invända, att det nog inte tarvade varken skarpsinnighet eller omutligt sanningskrav för att inse, att Anders Fjellner som alla andra nationalepos-författare blandat in sin egen musa. Vi grunda detta bl. a. på vår egen erfarenhet. När jag åren 1906—1907 tog mina första stapplande steg som gymnasist i Stockholm roade jag mig ofta med att i v. Dübens verk bl. a. se igenom Fjellners Solsonen, mest i tro att jag där måhända skulle hitta någon för mig känd vuöle (sång) eller annan känd tradition. Och nog hittade jag där åtskilligt samiskt, bl. a. akkorna, vilka jag givetvis kände igen, framför allt uksakka. Men när jag kom till Fjellners sista raden med dess högpoetiska slut: »bortom danskar, bortom jutar», lade jag varsamt ihop Solsonen tills vidare åtminstone, men var desto mer förtjust i Soldottern, som jag omedelbart förstod. Och jag tror, att den Wiklundska kritiken av Fjellner gott hade kunnat besparas, och jag tror även fullt och fast vidare, att saken hade ordnats av sig självt, och att Anders Fjellners egna stamförvanter i sinom tid hade tillrättalagt det beklagliga missförståndet och placerat Anders Fjellner på sin rätta plats, nämligen som diktare, men inte som mekanisk-autentisk upptecknare av sägner. Och vad v. Düben och Donner beträffar så ha de säkerligen i lika hög grad som Wiklund insett, att Anders Fjellner blandat in sin egen musa, men de ha dess bättre sett saken från en vidare synvinkel och mindre yverboret än Wiklund, och väl är det. Det länder dem allenast till heder.

Förhåller det sig nu verkligen så, att ett nationalepos, såsom prof. W. tycks förutsätta, nödvändigt måste vara ett mekaniskt och språkfulländat upptecknande ord för ord ur folkets läppar, därest det över huvud skall kunna tillmätas värde — ja, då är det nog bäst, att nordbornas Eddakväden först som sist stryka på foten, ty de äro lika litet autentiska uppteckningar ur folkets läppar som Anders Fjellners kväden. Därför tycker man, att skarpsinnigheten och det omutliga sanningskravet allra först borde ha inriktats på sanningssökeri och städning omkring de egna knutarna, innan det utsträcktes längre bort. Logiskt måste väl resoneras så.

Det var ju, såsom det redan i föregående sammanhang antytts, på sätt och vis beklagligt, att Anders Fjellner oförsiktigt nog föregivit, att hans kväden, företrädesvis »Solsonen», var upptecknad tradition, något som bland utomstående i framtiden skulle komma att tolkas bokstavligen och därför tjäna som ett tveeggat svärd mot honom i händerna på den national-episka avundsjukan. Det har sagts, att det naturligtvis var på grund av månheten om sitt folks anseende som Fjellner föregav detta och företog bearbetningar och nydiktningar. Häremot vilja vi allenast invända, att Anders Fjellner var själv av folket, »han var som en annan lappgubbe, han», och på grund därav var i sin fulla rätt att föra sitt folks diktning framåt. För resten skapar man inte en episk dikt, som väckt »berättigat uppseende», på beställning eller på grund av månheten om sitt folk. För en skapelse i den vägen lär visst fordras särskild begåvning, liksom en dylik dikt förmodligen hos diktaren födes och växer upp av sig självt, förestavad av motiv som höjer sig över förtalet och icke har det ringaste med futtigheter att skaffa. Det lärer väl heller inte gå att skilja Anders Fjellner från folket och avfärda hans diktalster med den gesten, att Anders Fjellner var en »högre bildad» man, något som bl. a. lätt kan ge anledning till den måhända nog så svårbesvarade frågan: Huru obildade skola människorna egentligen vara, innan man kan tala om folkpoesi och nationalepos överhuvud?

Vad slutligen Anders Fjellners egen utsago, att han upptecknat sina kviiden, beträffar, så äger nog detta på sätt och vis sin riktighet, enligt Fjellners uppfattning åtminstone. Fjellner har nog gjort vissa anteckningar till hällpunkter för minnet. En typisk sådan anteckning har Donner återgivit under följande Fjellners förkortningar »P. P. alge», som betyder Pisjan Pasjans son. Just mer behövde inte Fjellner för eget behov. Utomordentligt intresserad av sitt folks sägner, uppfattade han dem omedelbart och bevarade dem i minnet. Att han sedan genom nydiktningar förde kvädena framåt, därtill var han som sagt i sin fulla rätt. Ty Anders Fjellner var diktare, men icke någon, enligt vår tids uppfattning, mekanisk-autentisk upptecknare av folklore, något som man tycker även Fjellners vedersakare borde ha insett och åtminstone medgivit. Anders Fjellners kväden grunda sig på stark folktradition. Det finns därför ingen anledning att betvivla Fjellners uppgift, att »lappen Leuhnje» i Torne lappmark lämnat det övervägande stoffet till dikten Solsonen, måhända delvis någon nordisk sägen, eftersom denna dikt kännetecknas av segling och storm på hav, men samerna i Lofoten och Finnmarken lära också ha varit duktiga båtbyggare och seglare. Man får nog också taga Fjellners uppgift för god, nämligen att han trott sig ha hört tradition om Solsonen även i Härjedalen, även om han inte nämnt något därom till Wiklunds finske student.

IV.

Det har inte varit vår mening att med denna framställning briljera med att föra fram ett samiskt nationalepos. För oss och samerna, vilka detta blad företräder, är det tillräckligt glädjande, att det hårda nomadlivet i Anders Fjellner fött en man, hos vilken man, enligt vår mening, tydligt kan spåra en utpräglad poetisk begåvning, ett stycke skald kanske man t. o. m. vågar säga.

Anders Fjellner älskade att uttrycka sig i versifierad form. Det var på något sätt naturligt för honom. Kanske det också ligger någon sanning i, vad Fjellner föregivit, nämligen att samerna fordom i deras vuöleh (sånger) ofta uttryckt sig på detta sätt, ehuru inga påtagliga alster härom bevarats till eftervärlden annat än Fjellners.

Fantasi och fabuleringsförmåga äro två ovillkorliga förutsättningar för en diktare, utan dem kommer han ingen vart. Dessa två resurser, som man varken kan köpa eller lära sig, de måste vara medfödda, tycks Anders Fjellner ha ägt i utomordentligt hög grad. Det är innehåll i Anders Fjellners kväden, och med några ord träffar han osvikligt huvudet på spiken och säger därvid på några rader och på ett njutbarare sätt mer än någon annan för samma sak skulle behöva en hel sida, och det blev intetsägande ändå. Typiska härför äro Anders Fjellners små versifierade alster om Soldottern, varom strax närmare.

Med Anders Fjellners bokliga bildning var det som sagt si och så, men i samernas sägner tycks han formligen ha tumlat och forskat om sina stamförvanters ursprung, varifrån de kommit och delvis hur det gått till, varvid Anders Fjellner tycks ha kommit till det resultatet, att samerna en gång i tiden haft sitt hemvist någonstans på solsidan av Baikalbergen i Asien. Därifrån gjorde Solsonen en äventyrlig båtfärd så långt västerut, att själva solen blev liten, och fjärran bortom »fasta stjärnan» fann han jättarnas land, där det i lavar fanns guld och silver, ärilstenar, sänkestenar, guldet blänkte, silvret sken och där jöklar, solar, månar, stjärnor logo åt sina spegelbilder. I detta härliga land äktade Solsonen jättens dotter, varefter Solsonen med sin jättedotter återvände till Solsonens land igen, där jättedottern födde Kalla-söner, och

Ȁtten slutade i Sverige
med den, ogift, skjutne sonen.
Annan gren åt ryska sidan,
annan åt den södra sidan,
bortom Danskar, bortom Jutar.»

Detta är i korta drag innehållet i Anders Fjellners dikt Solsonen, som är halvt samisk och halvt nordisk. Och inget ont i det. Det visar endast, att Fjellner haft blick och förståelse för det egendomligt lyckliga sammanträffandet mellan två raser, liksom Fjellner i påfallande hög grad beundrat Karla-sönerna. Och med den skjutne sonen i ovan citerade strof lär han helt enkelt ha menat Karl XII.

Pisjan Pasjans son — fråga diktare och tradition om betydelsen av namnet — är Anders Fjellners andra till omfånget betydande dikt. Det är en slags hjältedikt, och hjälten är Pisjan Pasjans son, som tydligen är same, t. o. m. renskötare, vilken framgångsrikt tar hämnd på jätten, som av allt att döma är stalo, därför att denne dräpt Pisjan Pasjans sons fader och tagit dennes renhjord. I envigen, där Pisjan Pasjans son avgjort har övertaget, tycker man, att denne skulle ta död på jätten på grund av dennes illgärningar, men den veke Anders Fjellner, som inte vill se blod flyta, jämkar ihop handlingen med en vidlyftig lärodikt, som anspelar på den kristna kärleken.
I Tjockpelsen, en typisk stalosägen, som vi litet var känner igen, flyter visserligen blod, men det har traditionen satt dit, och Anders Fjellner har allenast satt denna sägen i versifierad form. Några rader därur ha återgivits härovan.

En genuin renskötare av den gamla stammen åtminstone fäster sig dock måhända mest vid Anders Fjellners sägner och kväden om »Soldottern» (piejen niejte), därför att man i henne känner igen traditionen så bra och själv tror sig ha kommit i beröring med henne. Från den intensiva renskötseln på 90-talet och sekelskiftet, då ännu i stort sett vars och ens renhjordar höllos isär och sommartid skiftesvis vallades natt och dag, erinra vi oss från sydligare lappmarker åtminstone den skam, som drabbade den yngling eller flicka, som vid soluppgången föll offer för »slummertyngda ögon», varigenom man löpte risken att, när man vaknade, finna renhopen som uppslukad av jorden. Jag har själv i 15-års åldern en högsommarnatt vid rengetning i trakterna av riksröset nr 204, Jadnemsrös, vid soluppgången fallit offer för slummertyngda ögon. Det ligger så nära till hands vid den åldern. Och när jag vaknade voro sä val renhopen som min kamrat, gammelpojken, som jag litat på alltför mycket, som bortblåsta. Endast färsk rendoft återstod och påminde mig om, att blott för ungefär en timme sedan samarbetade jag med renhopen och gammelpojken till deras belåtenhet. Och jag kände mig själv genomlycklig och nu plötsligt olyckligare än alla andra människor. På avstånd såg jag min far närma sig, och då förstod jag, vilka bannor som väntade mig. Tillräckligt vuxen tog jag emellertid hämnd på gammelpojkar i språng åtminstone. Ty en 40-åring har bra svårt att följa en 20-åring, som likt en ungren tar stigningar lika lätt som sluttningar.

Hemligheten med soluppgången sommartid är den, att då får renbromsen liv och luft under vingarna och för den är renen mer än känslig och nervös. För en renbroms gör en renhop helt om, blir som ett nystan och försvinner på några ögonblick och förblir som sagt som uppslukad av jorden. Detta har satt folkfantasien och därmed sammanhängande diktning i rörelse, men allenast en fantasi och diktning, som är vacker och fostrande, och som ingen annan, enligt mitt och jag tror också enligt andra samers förmenande, förmått i ord så mästerligt tolka som Anders Fjellner. Bort du late vräkling, lär Soldottern — enligt Anders Fjellner — ha sagt, något som vi för övrigt väl känner igen:

»Därför, av den lates öde
varnad, varje gosse, flicka,
alla raske, trogne drängar,
alla flinka, kyska flickor
vakta hjorden hela dygnet,
vaka dagen om och natten
vaka bäst vid dagens gryning,
låta icke morgonsolen
träffa slummer-tyngda ögon,
då är Peijen-neida (Solens dottor) nära
spejande på nejdens ungdom,
glad att löna, snabb att straffa,
driva bort den late vräkling,
skingra nyväckt renhjord, låta
Peive (Solen) ta' sin skänk tillbaka.»

Vem har i så sammanträngd form — på femton korta rader — förmått återge den samiska traditionen i denna del så skönt och träffsäkert? Det är endast skalder givet den gåvan, och Anders Fjellner var ett stycke av dem, ehuru hans skaldskap måhända är svårbegriplig för en utomstående.

Detta är endast ett brottstycke, och det vore frestande att återgiva allt om Soldottern och mycket annat i samband därmed både ur v. Dübens förutnämnda verk s. 329—336 och ur Donner, men det skulle föra för långt, utrymmet tillåter inte denna gång därtill. Det vore för övrigt önskligt, ifall man kunde åstadkomma ett separattryck ur nämnda herrars arbeten om Fjellner och hans dikter med några tjänliga kommentarer.

Anders Fjellner, vars sånger som sagt grunda sig på stark tradition, diktade dem ursprungligen på sitt modersmål, samespråket. Och Solsonen är på detta språk byggd på den finska runometern, vilket tyder på att Anders Fjellner likt andra diktare ägt förutsättningar att tillgodogöra sig impulser och intryck utifrån. Prof. W. har anmärkt, att språket i Anders Fjellners samiska text är »rotvälska», d. v. s. sammanblandning, inget samespråk alls, och att det blott är att beklaga, att så mycket arbete nedlagts för att förklara den. Häremot må allenast invändas, att Anders Fjellner varken var språkmänniska eller hade språk till specialitet. Om han pä grund härav och med hänsyn till de förhållanden varunder han levde, blandade ihop litet sydlapska och nordlapska och därtill litet boklapska, så är det helt naturligt om det blev litet rotvälska. Litteraturhistorikerna ha nedlagt stor möda på att utfundera betydelsen av enbart ordet Edda i Eddakvädena. Det är därför inte annat än på sin plats, att professorerna v. Düben och Donner ägnat förtjänstfull möda åt att tyda Anders Fjellner. Även i detta fall länder det dem allenast till heder.

Det skall villigt medgivas, att det förekom mer en hel del svårbegripliga ord i Anders Fjellners samiska text, beroende på att han framför allt i Solsonen på grund av den stränga metern haft svårt att finna lämpliga ord, varför han delvis måst skapa dylika. I ett versifierat poem på sju strofer, vari Anders Fjellner 1843 hyllade Karl XIV Johan har han använt sig av rim, varvid han givetvis också haft svårt att finna lämpliga ord, exempelvis i följande versrad: »Wälfadällos wuålå-wuöleh», där de två sista orden äro fullt begripliga och av vilka Wålå betyder glädjas, jubla och wuöleh sånger, men Wälfadellos har däremot blivit en förlapskning av ordet »välkommen», ungefär som man numera ofta säger: såtne välkomnädi miäb, det är: han (hon) välkomnade oss. Nyssnämnda Fjellners versrad har i fri översättning på svenska återgivits: »Klingande toner honom välkomne.» Till detta Anders Fjellners hyllningspoem återkomma vi utförligare framdeles.

Anders Fjellners samiska text är dock inte svårare än att en same från sydligare trakter med litet god vilja kan tyda större delen åtminstone. Men vem har tid till det, i all synnerhet som svenskan numera är lässpråk även för samerna. Därför återgiva vi i det följande under kapitel V Anders Fjellners Solsöner eller som den också heter: »Solsonens frierier i Jättarnes land», såsom den återfinnes i svensk text i v. Dübens ovannämnda verk. Allt har avtryckts ordagrant, och de förtjänstfulla, vägledande kommentarerna inom parenteser och noter äro v. Dübens.

V.

Peivebarnen suongah jehtanasan maajisn.
(Solsonens frierier i Jättarnes land.¹)

GIese voro svenner fordom,
flickor allt för få för männen
(nämligen å solsidan, bland dess folk).

Där en man sin hustru famnat,
där sitt blod med hennes blandat.
Modren givit di åt gossen,
starke gossen badat, fostrat.
När han vaggan från sig sparkat
han i arv av avlarn hade
spänstiga och starka senor;
avlarinnan hade ljutit
vett i Kalla-söners ättling.²

--------

En sägen har sagt,
en saga har sjungit³;
fjärran bortom fasta stjärnan⁴,
väster ut om sol och måne,
fanns i lavar guld och silver,
ärilstenar, sänkestenar⁵;
guldet blänker, silvret skiner.
Jöklar sina bilder spegla⁶;
solar, månar, stjärnor skina,
in åt sina spegelbilder.
Solens son sitt fartyg löser,
tar om bord förnämste männen.
Vinden uti seglen blåser,
sjörå't driver båten framåt;
vågorna fly undan männen,
rullande de vrida styr-årn⁷;
östanvinden bringar båten
förbi månen, förbi solens
glänsande och runda skiva.
Sol och måne bliva mindre
än den fasta stjärnan, denna
större blir än stora solen,
rodnande med andra strålar,
bländande med annat skimmer.
År de höllo på att segla,
slogo vågorna mot skeppet,
klämtade mot färjan böljor.
Sist ur vågen stiger landet,
sist sig öppnar jättestranden,
skymtar fram för ögat, glänser.
Jättens unga dotter, blinde
gubbens enda sömmarinna,
vid ett näverbloss på stranden
tvättar kläder, knackar, klappar,
gjuter sakta, låter rinna
vattenströmmar.

(När hon ser främlingen nalkas avbryter hon sin sysselsättning och gör sin toilett:)
Glättar barmen,
den förskönar och försötmar;
låter blicken hastigt fara⁸,
fäster ljusen skarpt på gossen:
(Hon tilltalar honom:)
»Vadan kommer du? vem söker
du, o Solson? Dödens bord-duk
åt min far en lagom läsk-dryck,
åt mig själv en bit att suga,
bröderne en liten smakbit,
svågrarne ett litet kokmål?»⁹

(Solsonen svarar: Det är väl icke så farligt;)
»Sarakka mig gav från far min,
spända senor; starka krafter
sög jag utur modersbrösten:
sköna arv av fader, moder;
Uksakka i mjölken blandat,
gjutit i mitt huvud vettet.
Vem jag söker? jo mot stormen
söker jag en hejdarinna,
ädelt vett som tämjer vreden,
troget följe genom livet,
råderska i livets motgång,
stävjerska i lyckans medgång,
boterska vid hjärtats sorger,
trösterska i nöd och ångest,
smakerska vid jakt och fiskfångst,
kunnig om det andra livet,
av oss, efter oss en ättling.»
(Förtjust av detta friare-tal svarar Jätte-flickan:)
»Hastigt blodet i mig sjuder,
jungfrubarmen ljuvligt sväller,
kära vettet vändes avigt.
Blandom, solson, blandom blodet,
blandom sorger, blandom glädje¹⁰,
min oskyllda moders ättling!»¹¹

(Hon vänder sig så till fadren:)
Bäste fader! dig förtror jag
denna önskan, denna längtan;
ömt min tår jag låter ljuda
åt min mor i sand och näver.»¹²

(Blinde fadren vill dock icke antaga osedde friarcn utan prov; säger därföre:)
»Solson, kom; låt först oss pröva
spända senors fingerkrokar,
draga först var andras händer,
rycka först var andras fingrar,
vilkens fingrar starkast krökas,
vilkens klor väl äro segast.»

(Flickan, som förut-ser Solsonens nederlag, räcker fram ett järn-ankare åt fadren; han drager däri och utbrister:)
»Starke äro de i sanning
Solsid-folkets finger-senor,
denne Solsons finger-krokar.»

(På flickans råd bjuder nu Solsonen åt gubben fäste-gåvor:)
Fäste-mjöd: av tran en tunna,
fäste-syra: en tjär-tunna,
och en hel-klöv såsom tilltugg.¹³

(Gubben smakar, njuter, talar:)
»Sött. sött solsidans mjöd är,
fäste-mjödet sjunker lätt ned.
Ganska stark är solsons-syran,
lockande är fäste-syran,
Utmärkt läckert är ditt tilltugg!»
Då, kan hända, blev han drucken,
hårda skallen blev helt rusig;
trädets, fiskens feta fetma,
lopp till hjärtat, löste upp det.¹⁴
Så i ankaret han griper,
drager, kramar, värmes, svettas.

(Slutligen giver han med sig:)
Blind och ljus-berövad Jätte
leder fram dem, sätter ned dem
på ett dyr-skinn¹⁵, på en val-hud,
ristar upp lillfinger-spetsar,
blandar blodet, hand i handen
lägger, sluter famn i famnen,
knyter kyssars knutar, sliter
Uksakkas fördömda knutar,
skiljer händer, avskär knutar,
knyter nya pannhårs knutar.¹⁶
Bröllops-kittlar fylldes, tömdes.¹⁷
Åt sin spinnerska, sin enda,
åt sin sentråd-flätarinna,
åt sin enda sömmarinna
skänkte blinde gubben hemgift:
klippor utav guld vid stranden,
bröt han lös, lät ned han bära,
silverhällar lät han ro till
lurvig jungfrus hjärte-make,
till kruslockig ungmös hemgift,
i hamp-segel-vingad farkost.

(Han frågar Solsonen:)
»Bär din båt än mera? bär han,
simmarn, mera än på resan?»

(Så full packades båten. Flickan bereder sig särskilt till avfärd:)
Sina jungfru-skor hon avdrar,
helgar sig åt nya plikter,
åt en ny, en oskylld broder;
får i löndom trolldoms nycklar;
bär ur kåtans mitt tre kistor,
tre utur de ungas brudrum;
en är ljusblå, röd den andra,
vit den tredje; innesluta:
fred, krig, eld, blod, sjukdom, pest, död.
Bade-linnets trenne knutar
helgas Sar-, Uks-, Mader-akka:
fläkt och vind och storm de bringa;
flätade, tre kyskhets knutar,
i förvar fick Mader-akka.¹⁸

(Brudparet reser, då hem komma Jätte-sönerna:)
Sönerne från jakten kommo,
jakt på haj, på val och vallross,
saknade i hemmet systern,
kåta-mittens fägring¹⁹
hennes spår och plats blott funno.

(De fråga:)
»Vilken är som henne fångat?
vilken har den fagra lockat?
och åt vilken gav hon handen?
vilken hade manna-senor?
vilken lekte mandoms-bragder?
vilken roar unga flickan?
vilken smeker fagra ungmön?»

(Härpå svaras:)
»Solens son, han som där seglar.»
Båten sköto de på djupet,
att den unga efter jaga,
att brud-ämnet²⁰ återföra.
Starka höras åre-slagen,
mumlet, talet, dån av vågor;
redan nalkas årtulls-gnisslet.
Första knuten flickan löser;
därav blåser fläkt i seglen,
skjuter så på skeppet,
smäller på vågorna²¹;
jättens söner lämnas efter.
Åror starkare de grepo,
svetten pressades ur ögon;
skrik, utmaning, hot och ondska;
gallan sjuder, vreden kokar.
Bruden i sitt sinne glädes,
ögat lyser, hjärtat klappar;
blickar kärligt på sin brudgum,
ser på solens son och säger:
Tål din båt mer starka vindar?»
»Masten, tågen, äro starka!»
Då hon löste andra knuten:
västan började att blåsa,
lyfte havets barn²² i höjden,
sträckte, spände seglens bukar.
Bröderne ur sikte lämnas.
Blodet kokar, hämnden törstar,
upp de sista krafter bjudas,
blodig svett från pannan torkas,
ryggar krökas, händer stelna,
klorna hårdna, fastna, ingro (i årorna),
hjärtat glöder, båten simmar,
världshavs-vågen våldsamt klyves;
åter hota de att hinna (upp Solsonens båt).

(Flickan frågar:)
»Tål väl båten ännu mera?
tål han ännu värre ilar?»
Löste så den tredje knuten.
Då själv Ilmar, himlaherrskarns
förste tjänare, blir vredgad.²³
Stormen vräker, rårna böjas,
spända seglen våldsamt slängas,
båten hoppar, krängs åt sida.
Bruden själv sig drager undan,
lägger sig i båtens botten,
gömmer sin kvicka²⁴ ögon.

(Natten kom och förföljelsen upphörde.)
När som solen åter uppgick
brödren stego på en bergspets
för att se vart systern färdats;
solens sken i sten dem vände,
än vid fisket²⁵ stå de stoder;
kopparbåten blev till klippa.

(Färden är slut; de unga komma till Solsonena hem. Där förnyas vigseln i hans, för jätte-mön, oansenliga stuga:)
Bruden viges på en björnhud,
helgas på en två års ko-hud²⁶,
minskas se'n till mänsko-likhet;
och med hennes kiste-yxa
vidgas lilla stugans dörrar,
breddas huset ut, förstoras.
Och hon Kalla-söner födde.

(Såsom senare tillägg följa dessa fem versar:)
Ätten slutade i Sverge
med den, ogift, skjutne sonen.²⁷
Annan gren åt ryska sidan,
annan åt den södra sidan,
bortom Danskar, bortom Jutar.

1 Originalet är av A. Fjellner antecknat från Tornio Lappmark efter Lappen Leuhnje. Solens söner, solsidans folk, säger F., bebodde förmodligen södra delen av Hög-asien. Den ovan, nordligt, liggande kallades nattsidan, folket nattsidans söner.
2 Kalla barnei maddon maddaj: man skulle kunna kalla dem »karla-söner». De härstamma från Soldottern, om vilken här nedan se »Peijen neida»; de uppfunno skidor, de jagade och tämjde älgar och upphöjdes — »på det sagorna icke skulle glömmas» — till himlen! Där äro de Orion; Carla-vagnen är deras båge; deras älgar träffas i Cassiopea; i Jupiter: blank-älgen; i Venus: färgskiftande älgko; i allmänhet i planeterna, vilka sägas vara unga älgtjurar, vid brunst-tiden bortkörda från hjorden av de gamla; sjustjärnan är deras njalla, o. s. v., allt efter Fjellner. Friis (Mythol., sid. 84) kallar Orion skeppen; Cassiopea rentjuren; sjustjärnan jungfruflocken. Eskimåerna kalla stjärnorna i Orion: de borttappade, och berätta i en saga att de äro säljägare som icke hittat hem. (Tylor, Primit. culture, I, sid. 263.)
3 Egentligen andats. Ojämn meter i originalet.
4 Nuoratun nasti, den fastnaglade stjärnan, nord-stjärnan. Bohe-navle, nord-nageln. Friis.
5 »Aijan kedge», egentligen farfars-stenar. Så kallades med vidjor ombundna stenar, som fasthöllo näten vid sin plats i sjön. Sången tycks antyda att de, liksom ärilstenarna, i jättelandet voro av ädla metaller.
6 I havet. Detta häntyder på glaciärerna längs någon havskust; den norska?
7 Mela = en bred åra, bunden i aktern på båten, att styra denna.
8 Dessa tre rader låta på lapska:
Njabbodalla, tjabbadalla,
njämositis njalgodalla,
vuojuomitis viilotalla.
9 Betyder i korthet: du kommer, du lille, blott att gå döden till mötes, att förtäras av oss jättar.
10 Dessa två rader låta på lapiska:
Mastathemen, varrardemen
vaivitemen, vuoloitemen.
11 = son av henne, den ännu oskyllda, som skall bliva min svärmoder.
12 Häntyder på lapparnas sed att begrava sina döda i sand, omgivna av näver; en idé som ofta återkommer. Se Lapparnes begravningssätt och Soldottren.
13 Tjäran skall motsvara jobmo. »Hel-klöv» är en poetisk omskrivning för häst.
14 De tre versarne lyda på lapska:
Karre skuure kaarehtuovai
muoran, kuolen, vuoja vuojo
vaimoi vieka njuore-nahta.
15 Tjatse-haldein = på havs- eller vatten-värdet.
16 Detta långdragna knytande avser bröllops-ceremonierna. Uksakkas knutar äro svartsjukans. Vid trolovningen knötos ett par knutar, vilka sletos vid äktenskapets fullbordan. Vad som menas med pannhårs knutar är okänt.
17 Bröllops-kalaset antydes med dessa ord, vilkas korthet väl betecknar brådskan.
18 Åt kvinnan anförtrodde Maderakke 3 kistor med deras nycklar; av dem kunde hjälp hämtas i tillfälle av nöd; eller rättare: de inneslöto trolldom, vilken kunde brukas så länge kvinnan var kysk. De tre bade-linnets knutar äro de samma som omtalas här ovan, och deras betydelse såsom trolldom ses här nedan i poemet. Sanguis in coitu primo effusus lavando colligitur in linteolo et adservatur; nodi tres in tali linteolo facti »nodi virginitatis» appellantur et de his in poemate loquitur.
19 Kaska-kåten fauro: artighets-benämning på flickor, husets döttrar, vilka ha sin plats i mellersta rummet av kåtan. Metern är i originalet lika ofullständig som i tolkningen.
20 Giftermålet var icke ännu fullbordat.
21 Jahnam jaokesahta,
baroit baiskesahta.
Metern är avvikande på samma sätt i original och översättning.
22 Vågorna.
23 Det börjar åska. Om Ilmar se Pischan-paschan-pardne.
24 Egentligen kisande.
25 Vaake. »Så kallas Lofoden, men även andra rika fisken.» Fjellner.
26 Hud av två års ren-ko.
27 Carl XII.

[Samefolkets egen tidning 20, 1938, N:r 3]