Työnsin lapsenrattaita, ratkoin ongelmaa, jota Claude

Simon sanoo kirjailijan ainoaksi ammatilliseksi

ongelmaksi, miten kirjoittaa,

kahvi kiehuu, lapsi huutaa seinän takana,

jatkan,

hyvin vähän esineitä,

tai hyvin paljon.

Aurinko paistoi häikäisevästi, Hämeentiellä tuoksui vastapais-

tettu leipä, Elannon, ajattelin ihmisiä,

jotka ovat samanaikaisesti, mutta eri lailla,

kiihtynyt tajuntani

leikkeli kadun äänistä mielivaltaisia,

merkitseviä

yhdistelmiä.

Sattumanvaraisella ja lainalaisella ei todellakaan ole mitään eroa,

miksi kirjailijan tehtävä,

kuten Simon sanoo,

olisi antaa muoto muodottomalle,

miksi juuri kirjailijan pitäisi olla niin avuton.

Juon kahvia.

Sitten kävelin rauhallisesti, kädet selän takana, en ainoastaan

miettinyt, olin myös miettivän näköinen, miten

kirjoittaa,

miten maksaa laskut, miten suhtautua

erilaisiin väitteisiin,

kevät ilahdutti minua.

Nyt kun vaimoni on ostamassa puserokangasta, panisinko Jarl

Souranderin,

avustavan kaupunginvoudin, joka kuitenkin ulos-

mittaa tästä runosta tulevan palkkion, sellaisenaan

tähän runoon, vai puhuisinko

metafyysisestä epätoivosta, apeista vesistä?

Pakettia kantava lippalakkipäinen mies,

tai hississä siivooja

vesiämpäri kädessä, raitiovaunussa ulkotyötä tekevä

nainen jolla on rahapussi taskussa,

näillä on tässä jotakin tekemistä,

tai ei mitään,

seurasin rattaiden erilaista tärinää

erilaisilla kiveyksillä.

En tiedä mitä tapahtuu todella.

Kun olen saanut tämän valmiiksi, käyn ostamassa punaviiniä,

ehkä menemme elokuviin illalla, tai

kapakkaan, mahdollisuuksia ei ole paljon, juon

punaviiniä, kirjoittaen menen en tiedä minne.

Lapsi leikkii helistimellä, ja saattaa olla,

että olen väärässä, arvioinut väärin jonkin tär-

keän etäisyyden, sitä paitsi en ymmärrä historiaa,

enkä että olisi jotenkin arvokasta seisoa

mielipiteittensä takana.

Tapahtumat

seuraavat toisiaan, kuin sykähdykset, astun samaan

virtaan kahdesti, vaikka kolmestikin, en ole sidottu

tottumuksiin enkä muinaisten filo-

sofien väitteisiin.

Tai sitten voisimme taas keittää kahvia ja istua ja rupatella,

ilta kuluisi,

x ja z ovat kiehtovia kirjaimia: Marx,

zodiakki.

Täysikuu valaisee mustia kattoja, moni ihminen tuntee itsensä

yksinäiseksi tänäkin iltana.

Nyt olen elänyt tähän hetkeen asti.

Penti Sārikoski
Translated by Maima Grīnberga

Stūmu bērna ratiņus, risināju problēmu, ko Klods Simons uz-

skata par rakstnieka vienīgo profesionālo

problēmu, kā rakstīt,

kafija vārās, aiz sienas kliedz bērns,

turpinu,

ļoti maz priekšmetu,

vai ļoti daudz.

Apžilbinoši spīdēja saule, Hemes ielā smaržoja svai-

ga maize, ceptaElanto fabrikā, domāju par cilvēkiem,

kas eksistē vienlaikus, bet katrs citādi,

uzbudinātā apziņa

no ielas trokšņiem piegrieza patvaļīgas,

zīmīgas

kombinācijas.

Starp nejaušo un likumsakarīgo nudien nav nekādas atšķirības,

kāpēc rakstnieka uzdevumam,

kā saka Simons,

jābūt veidola došanai bezveidīgajam,

kāpēc tieši rakstniekam jābūt tik neaizsargātam.

Dzeru kafiju.

Pēc tam mierīgi pastaigājos, salicis rokas uz muguras, ne tik vien

apcerēju, bet arī izskatījos apcerīgs, kā

rakstīt,

kā nomaksāt rēķinus, kā izturēties

pret dažādiem apgalvojumiem,

pavasaris mani iepriecēja.

Kamēr sieva pērk audumu blūzei, ko man iesākt ar Jārlu

Souranderu,

pilsētas fogta vietnieku, kurš noteikti ap-

rakstīs manu šī dzejoļa honorāru, vai ierakstīt

viņu dzejolī tieši, vai varbūt runāt

par metafizisku bezcerību, drūmiem ūdeņiem?

Pakas nesējs naģeni galvā

vai liftā apkopēja,

ūdens spaini rokā, sieviete ar maku kabatā,

kurai tramvajā veicami āra darbi,

viņiem te tiešām ir ko darīt,

vai arī nav,

vēroju riteņu atšķirīgo lēkāšanu

pa atšķirīgiem ceļa segumiem.

Nezinu, kas notiek patiesībā.

Kad būšu šo pabeidzis, došos pirkt sarkanvīnu,

varbūt vakarā iesim uz kino vai

krogu, iespēju nav daudz, dzeru

sarkanvīnu, rakstīdams aizeju sazin kur.

Bērns krata grabuli, un var gadīties,

ka esmu maldījies, kļūdaini novērtējis kādu sva-

rīgu attālumu, turklāt es nesaprotu ne vēsturi,

ne arī to, kāpēc ir cienījami neatkāpties

no saviem uzskatiem.

Notikumi

seko cits citam kā puksti, iekāpju tajā pašā

upē divreiz, kaut trīsreiz, mani neierobežo

nedz ieradumi, nedz senatnes filo-

zofu apgalvojumi.

Varbūt mēs varētu atkal uzvārīt kafiju, sēdēt un pļāpāt,

vakars paietu,

x un z ir saistoši burti: Marx,

zodiaks.

Pilnmēness apspīd melnos jumtus, arī šovakar daži cilvēki

jūtas vientuļi.

Nu esmu nodzīvojis līdz šim brīdim.

Translated by Claes Andersson

Jag skuffade barnvagnen, grubblade över problemet, som Claude

Simon säger vara författarens enda professionella

hur skriva,

kaffet kokar, ett barn skriker på andra sidan väggen,

jag fortsätter,

mycket få föremål,

eller väldigt många.

Solen lyste bländande, på Tavastvägen doftade det ny-

gräddade brödet, Elantos, jag tänkte på de människor,

som finns samtidigt, fast på annat sätt,

mitt stegrade medvetande

klippte av gatans ljud godtyckliga,

betydelsefulla

kombinationer.

Mellan det slumpmässiga och det lagbundna finns verkligen ingen skillnad,

varför skulle författarens uppgift,

som Simon säger,

vara att ge form åt det formlosä,

varfor borde just forfattaren vara så hjalplös.

Jag dricker kaffe.

Sedan gick jag lugnt, med händerna på ryggen, jag inte endast

tänkte, jag sag också fundersam ut, hur

skriva,

hur betala räkningarna, hur förhålla sig

till olika påståenden,

våren gjorde mig glad.

Nu när min hustru är och köper blustyg, skall jag stoppa Jarl

Sourander,

biträdande stadsfogden, som i alla fall ut-

mäter honoraret för denna dikt, som sådan

i denhär dikten, eller skall jag tala

om den metafysiska hopplösheten, de förstämda vattnen?

Mannen i skärmmössa som bär på ett paket,

eller städerskan i hissen

med vattenhink i handen, den kroppsarbetande kvinnan i

spårvagnen med en börs i fickan,

dessa har någonting här att skaffa,

eller ingenting,

jag följde vagnens skakningar

olika på olika gator.

Jag vet inte vad som egentligen sker.

När jag har fått denhär färdig, går jag och köper rödvin,

kanske går vi på bio på kvällen, eller

på någon krog, det finns inte många mögligheter, jag

dricker rödvin, skrivande på väg jag vet inte vart.

Barnet leker med en skallra, och det kan hända,

att jag har fel, att jag felbedömt något viktigt

avstånd, dessutom förstår jag mig inte på historien,

och inte att det vore på något sätt värdefullt

att stå för sina åsikter.

Händelserna

följer på varandra, som pulsslag, jag stiger

i samma flod två, tre gånger, jag är inte

bunden av vanor eller av forntida filo-

sofers påståenden.

Eller kunde vi igen koka kaffe och sitta och pladdra,

kvällen skulle förflyta,

x och z är fascinerande bokstäver: Marx,

zodiaken.

Fullmånen belyser de svarta taken, mången människa känner sig

ensam också i kväll.

Nu har jag levt intill denna stund.