I sin svenska litteraturhistoria skriver Göran Hägg 1996 i kapitlet om den Den Svenska Psalmboken av år 1695 som näst sista mening: ”Ingen annan svensk litteratur har på samma sätt bundit samman generationer och landsändar, inga andra texter förkroppsligar till den grad begreppet 'kulturarv' i betydelsen hela folkets kultur under mycket lång tid.”

Några sidor tidigare hade han skrivit: ”Den i vår tid mest älskade psalmen ur 1695 års psalmbok är givetvis nr 317, Den blomstertid nu kommer, vars bibliska bildspråk med tiden blivit själva sinnebilden för svensk sommar.”

Den svenska psalmbokutgivningens historia är lång och komplicerad. Men tillkomsten av Den blomstertid torde ha varit kort. 1691 fick teologie professorn i Uppsala Jesper Swedberg Karl XI:s uppdrag att utarbeta en ny och för hela Sverige gemensam psalmbok. Den kom ut tre år senare men möttes av protester från några tydliga och högljudda håll och blev efter kungligt beslut indragen. Ett nytt redigeringsarbete startade omgående. Några psalmer omarbetades, några ströks och några få nya kom till. Denna omgjorda psalmbok godkändes av kungen 1695, trycktes med melodiuppgifter och noter 1697 och anbefalldes med uteslutande av andra till bruk i kyrkorna året därpå.

Den blomstertid fanns med redan hos Swedberg 1694. Psalmböckerna utgavs utan uppgifter om författare och så skulle det länge förbli. Psalmerna var en del av kyrkans budskap, inte några enskilda diktares, om vid enskilt bruk eller vid gudstjänsten i kyrkorummet. Om många av psalmerna visste man från vilken sångsamling de var komna, många var också hopsamlade av Swedberg eller andra under åtskilliga år, många var författade av Swedberg eller andra samtida, främst Haquin Spegel. Man hemlighöll icke alls för varandra varifrån bidragen kom. Men publiceringen av slika kunskaper hade ingen plats i det kommande alstret.

Den blomstertid har ingen sådan känd bakgrund, den var okänd för sin samtid när den plötsligt trycks i Swedbergs bok. Det går som ett självklart antagande genom den svenska litteraturhistorien eller snarare hymnologien - litteraturhistorikerna har fram till Hägg föga brytt sig om psalmerna - att Den blomstertid var diktad just för 1690-talets psalmbok. Den hade en redan given melodi hörande till Mig gör stor lust och glädje, en psalm med betydande sommarmotiv. Ja, i de två första raderna i den första strofen av trettioen. Men nästan alla stroferna är tacksamma och glada. Författaren, Petrus Johannis Gothus (1536 – 1616), hade kallat dikten ”Sommarsång”. Han hade fått studera i Rostock där han skulle bli boktryckare och författare.

Psalmforskningen har återkommande menat att innehållet i Den blomstertid, alltså psalmens ”materia” går tillbaka på visan Tempus adest floridum, en av många sånger i Piae cantiones, en samling brukad bland skolpojkar i Åbo och finländska studenter i Rostock och som trycktes där första gången 1582. Den i sin tur har en påfallande likhet med den gissningsvis svenska latinska "djäknevisa från 1500-talet" som Nils Ferlin bearbetade och lät bli slutdikt i "Från mitt ekorrhjul" 1957.

Att psalmens materia har gemenskap med den latinska studentvisan ter sig som ett rimligt påstående. Att glädja sig, att prisa och tacka Gud för naturens förnyelse och skönhet var i övrigt ett ovanligt psalmobjekt. Psalmen kallade sig heller icke direkt ”psalm”. Den trycktes med för psalmboken något så ovanligt som en titel eller rubrik. ”En sommarvisa”. Ingen vanlig psalm alltså. En visa. Studenternas och djäknarnas sångliga glädje över blomstertiden har dock föga likhet med psalmbokens mjuka visa.

Författaren?

Det var inget stort hemlighållande beträffande vilka som författat de många psalmerna av vilka ju många var mer eller mindre återanvänt gods från allsköns diktsamlingar och psalmböcker. En del var välkänt nydiktat av exempelvis Swedberg eller Spegel. Bland de allra första som försökte ge en totalbild av författarskapen var Jesper Swedberg själv, som i sin ”Lefwernes Beskrifning”, färdigskriven 1729 men förd till trycket av lundaprofessorn Gunnar Wetterberg först 1941, ägnar ett antal sidor åt uppräknande av merparten av bidragen i psalmboken 1694. Redovisningen omfattar fyra trycksidor och avslutas: ”Om them som här ei nämde äro, har jag ännu ei fått någon kundskap".

Den redovisade kunskapen, berättar Swedberg några sidor tidigare, hade han från sina egna arbetsminnen men mycket hade han också fått ”genom salig Archiebiskopen D. Spegel”. Kanske ger denna hänvisning till doktor Spegel en ny bild av rollfördelningen vid den Swedbergska psalmboken tillkomst.¹ En sorts tyngdpunktsförskjutning mot Spegel. Detta gäller redaktionsarbetet, den ekonomiska satsningen var Swedbergs vilket skulle drabba honom hårt vid bokens indragning.

Bland de ganska fåtaliga icke nämnda psalmerna finner vi Den blomstertid. Men den finns ändå med i levnadsbeskrivningen, ty den av Swedberg arrangerade titelsidan avslutas med femte versen av den väna sommarvisan. Denna portalplacering måste väl tolkas som om visan betydde något mycket speciellt för Jesper Swedberg. Varför han sedan i samma minnesbok säger sig icke veta vem som är författaren är en litterär gåta.

Vid den tid då Swedberg sammanfattade sina minnen disputerade Olaus Plantin Uppsala. Vid två tillfällen, 1728 och 1730, redovisade han sina forskningar om 1695 års psalmförfattare. I den andra avhandlingen menade Plantin – utan att ange någon källa – att Den blomstertid var sammanställd av Israel Kolmodin, en enligt Swedberg flitig medarbetare och god vän. Plantin utpekade också den gamla latinska studentvisan Tempus adest floridum som förebild.

1736 framlade Lars Högmark i Lund en ”Beskrifning” över dem som utarbetat 1695 års psalmbok. Han hänvisar bl.a. till Plantin men också till en rad personkontakter brevledes bl.a. med den nyligen bortgångne biskopen i Skara Jesper Swedberg. Om Den Blomstertid skriver Högmark blott ”D. Kolmodin” samt ”Tempus adest floridum”. Högmarks lilla vackra bok skulle länge förbli den främsta kunskapskällan beträffande psalmboksförfattare och småningom locka boktryckare att ange författarnamnen. 

Med dessa två inbördes beroende vittnesmål var doktor Israel Kolmodin den utpekade författaren. Uppfattningen hade också fått god grogrund i såväl Lund som Uppsala. Kolmodin var vid psalmboksarbetena professor i Uppsala men hade en rad sidouppdrag. Han var gift med en professorsdotter och ter sig som etablerad i stadens kretsar. Han har icke lämnat efter sig några andra dikter än dem han av forskningen utpekats som författare, förbättrare eller översättare till. De är högst fyra stycken. Och vid tre av dem nämns Kolmodin i Swedbergs förteckning. De tre är alltså psalmer och inte kända som några mästarstycken.

Israel Kolmodin blev den 18 juni 1692 utnämnd till superintendent (i praktiken lika med biskop) i Visby. Han skrev i början av juli till prostarna på ön att han skulle komma ned till Gotland till hösten för att vinna kunskap om stiftet, vilket han enligt domkapitlets protokoll av den 4 oktober gjorde. I brevet till prostarna avsåg han att i övrigt tillträda tjänsten i laga tid 1694. Han hade i och för sig fått kungens uppmaning att skynda, men han återvände till Uppsala där han i mars 1693 blev teologie doktor. Under 1693 är han enligt protokollen icke närvarande i domkapitlet.

Denna redovisning om vad som hände åren 1692-94 är ett sammandrag av den gamle teologen och hymnologen Alvar Arvastsons redovisning från 1971. Den publicerades i ”Imitation och förnyelse – Psalmhistoriska studier” och väckte ett visst uppseende under en kort tid. Den drog undan fundamentet för alla föreställningar om att Kolmodin skulle ha skrivit den år 1694 tryckta sommarpsalmen på Gotland.²

Kolmodins efterträdares efterträdare Georg / Jöran Wallin skulle bli den som stadfäste ryktet - och om man så vill - kunskapen om Israel Kolmodin som en stor diktare. I sina Gothländska Samlingar första delen, 1747 och kapitel 3 om Superintendenterna på Gotland behandlar Wallin den långa raden av företrädare innan han kommer till det mycket omfattande avsnittet om sig själv. Om Kolmodin berättar han att Kolmodin gärna vistades i sitt vackra prebendepastorat Lärbro och Hellvi och att han då dagligen ”spatserade” från prästgården i Lärbro till Ganns kyrka och Hångers källa genom ”Skogar och gröna Engar”. Under en sådan spatsertur skulle Kolmodin ha ”componerat” sin psalm. Kapitlet om superintendenterna var enligt Wallins noggranna notis avslutat i mars 1744.

Den blomstertid nu kommer hade nu inte blott fått en författare, den hade också fått en födelseplats. Fr.o.m. sent 1800-tal skulle lokal medvetenhet och patriotism odla minnet av Israel Kolmodin. Han beskrevs redan på 1700-talet som en ljuvlig man eftersom han skrivit en så ljuvlig psalm. Han hade fått en plats i den svenska litteratur- och kulturhistorien. Det fanns dock ingen grav i Visby domkyrka att samlas vid, ty Kolmodins änka hade icke ordnat med något sådant minnesmärke. Det har retat några av hans levnadstecknare. Ville man hylla Kolmodins minne fick man resa till Hångers källa eller som näst bästa plats Lärbro kyrka, där altarets vackra antipendium illustrerade en melodislinga ur sommarpsalmen. Psalmen var och är älskad över hela Sverige och Hångers källa blev därmed ett tidvis intensivt nyttjat turistmål.

Några skalder av betydenhet har också ägnat Kolmodin sin uppmärksamhet. Bland dem Bo Setterlind och Elisabet Hermodsson liksom gotlandsskalden Gustaf Larsson. Hembygdsskildrarna har inte sparat på platsens historia. I Visby stifts julbok 1941 skildrar dåvarande kyrkoherden i Lärbro det gamla odlingslandskapet och jämför det med det nya mekaniserade. Det är en saklig analys. Om källan skriver han: ”Ägarna till Hångers ha växlat under tidernas lopp, men traditionen har levat så stark, att även den inflyttade smålänning som nu äger stället, kan berätta om Kolmodins lustvandringar till Hångers och kan peka ut den flata stenhällen ovanför källan, där diktaren brukade sitta och låta sitt öga smekas av tavlan i väster. Där var inspirationens plats.” Författaren lät sig också avfotograferas på stenhällen. Bilden visar honom med avklippt huvud.

Att i början av 1970-talet komma med näst intill vetenskapliga bevis på att Israel Kolmodin aldrig varit på Gotland en endaste sommardag innan den honom tillskrivna gotlandspsalmen gick i tryck i Stockholm bemöttes inom begränsade akademiska kretsar med överraskning men samtidigt också med att man fann det hela trovärdigt. Andra lyssnade inte eller ville inte tro att det skulle kunna vara sant. Det var värre än att svära i kyrkan. Allan Arvastson nöjde sig icke heller med detta. Traditionen om Kolmodin var sent tillkommen och tveksamt bevisat, hela den stödjande traditionen om det vackra gotländska landskapet var ju en sent tillkommen konstruktion. Han betvivlade helt generellt att Kolmodin var sommarpsalmens diktare.

I stort sett blev Arvastsons undersökning borttigen. I några psalmboksutgivningar satte man ett frågetecken efter Kolmodins författarnamn, efter några decennier år strök man på många håll detta tecken.

Men vem då?

Allan Arvastson visste att förnekar man Kolmodin som författare till en av psalmbokens allra käraste psalmer, så förväntas man också kunna visa vem det var. Denna vetenskapliga tokighet kommer man inte så lätt ifrån i vårt land. Slutstyckena i hans vetenskaplig uppsats handlar om detta.

Kunde det ha varit Spegel, som i Guds Werk ok Hwila på 1680-talet visat stor och glad tacksamhet över skapelsen. Arvastson kände tvekan.
Förmodligen tror man sig också känna till vad Spegel har skrivit. Han publicerade sig ofta, ofta. Han berättade i brev och skrivelser om vad han och andra skrivit. Det finns samlingar på många lärda institutioner av allsköns skriverier. Det finns domkapitelsprotokoll i fyra stiftsstäder. Det fanns också en sorts fyrkantighet i Spegels diktning, föga spontanitet. Han var i mycket en konungens verkställare vilket passar illa för en vän sommarvisa som höll på att fastna i censuren.

Kunde det ha varit Jesper Swedberg? Arvastson undrade, men vi har idag ett gott indicium på att det inte var han. Swedberg stod väl till hos drottning Ulrica Eleonora d.y. – regerande drottning något år efter broder Karl XII:s död. Sedan samregerande med maken Fredrik I. De var ganska maktlösa men hade i vissa utnämningsärenden visst inflytande. Swedberg, nu biskop i Skara sedan många år, berättar om ett sådant ärende. Han ville ha ett gott pastorat till sin son. Han förde på tal sin indragna och förlustbringande psalmbok och undrade om Drottningen hade något exemplar. Nej, men hon hade haft. Man hade vid indragningsbeslutet helt enkelt tagit hennes exemplar. Förmodligen var det bränt.

Swedberg som hade ett litet restlager - boken var tillåten för svenskar i Amerika - erbjöd sig att skänka ett exemplar till drottningen. Han lät binda det vackert och enligt honom dyrt samt satte i inlagan streck för varje psalm som han själv diktat. Denna bok finns idag på Kungl. Biblioteket. Vid Den blomstertid finns inga sådana streck.

För Kolmodins namn hade Arvastson som redan sagts inget förtroende. Men bland dem som trodde på Arvastsons utredning om Kolmodins vistande på Gotland fanns och finns naturligtvis de som kan tänka sig att Kolmodin författat psalmen på fastlandet. Ingvar Bengtsson publicerade i Årsbok för svenskt gudstjänstliv 2015 en stilistisk jämförelse mellan sommarpsalmen och ett samtida prästbrev utfärdat av Israel Kolmodin i Visby 1694.

Bengtsson arbetar med en föredömlig ödmjukhet. Han vill göra jämförelse med ett på latin avfattat och till större delen som formulär tryckt prästbrev (en sorts behörighetsbevis) och en psalm. Han understryker orimligheten och säger sig inte veta om Kolmodin på något vis var ansvarig för den tryckta textens formulering. Bengtsson finner paralleller. Glädjen över Guds gåvor är framträdande på båda håll. Kyrkan var en vingård som Gud ger växten… Anknytning finns till Höga visan.

Bengtsson bevisar naturligtvis ingenting men han gör Kolmidins författarskap till psalmen möjligt, ja det är som om han menade troligt. Till den tankens stöd skall här sägas att Kolmodin nog själv var författare till prästbrevsformuläret, vilket framgår av Lemkes Herdaminne. Det understryker rimligheten i att göra de jämförelser Bengtsson gör.

Det finns dock ett ännu bättre exempel på Israel Kolmodins förkunnelsekonst och nu på svenska, hans långa likpredikan över borgmästaren Johan Wolters i Visby år 1700. Här finns material för Bengtssons fortsatta studier, medan vanliga historiker får lära sig något om en tysk handelslärling som invandrade under 1600-talet - ett senhanseatiskt levnadsöde. Här saknar Kolmodins språk - och här vet vi att det är Kolmodins - all den friskhet och ljuvlighet som finns i sommarpsalmen!

*

Läsning av och studier i den rikhaltiga och växlande litteraturen om 1690-talets psalmarbeten väcker nyfikenhet om många hundra tänkbara och i ögonblicket otänkbara författare till Den blomstertid. Att någon efter mer än trehundra år skulle hitta de icke betvivelbara bevisen på en viss författare är inte sannolikt.

Det jättelika materialet väcker dock direkta och berättigade frågor även hos den som inte är hymnolog eller litteraturhistoriker.
Hemlighöll Jesper Swedberg medvetet författarnamnet? Och fanns det i så fall något generellt skäl därtill, vilket? Alltså två frågor av kanhända en lång räcka där ett slutligt svar förutsätter positiva och tydliga svar hela vägen dit. Sannolikheten för ett gott slutresultat minskar för varje länk i kedjan.

Om Swedberg hemlighöll namnet så finns det bland många okända men tänkbara skäl ett: Att det på något sätt var skadligt för Swedberg eller psalmboken att saken blev känd. Vi känner ett förbjudet men trots dagens feministiska aktiviteter föga uppmärksammat skäl: Den vid tiden ganska nya kyrkolagens bestämmelse om vilka psalmer som fick användas vid gudstjänsten. De skulle vara skrivna av män.

Om Kyrkiosång.

   § 1. Uti Församlingarna skal man och så lofwa Gud med Sång / Spel  

   och Music. The Psalmer som här til warit brukade / och uti Upsala

   Psalmboken äre införde, skola och här efter / wid Gudztienstens

   förrättande siungas. Ther och någre andra / af gudelige och lärde Män

   författade / befinnas / wid öfwerseendet, komma öfwereens med Gudz

   Ord och Trones Reenheet / samt tiena till Andacht och Uppbyggelse / måge the jemwäl tryckas och wid Gudztiensten brukas.

De nya psalmerna måste alltså vara skrivna av män. Om Swedberg hemlighöll namnet så finns det bland många okända men tänkbara skäl ett rimligt: Att det på något sätt var skadligt för Swedberg eller psalmboken att saken blev känd.

Helt ovetenskapligt får man här påminna om psalmens särställning. Göran Hägg har påpekat den. Många har sagt att den är avvikande från så gott som alla andra i psalmboken av 1695. Den är vackrare. Den är ljuvlig och vän. Ord som enligt ovetenskapen är vanligare om kvinnor än om män. Speglar psalmen sin författare så som Andreas Rhyzelius tyckte redan på 1750-talet? Kan vi idag tänka oss att psalmen är skriven av en kvinna - om det nu inte vore för att det då var förbjudet?

Om författaren var en kvinna, fanns det då någon tänkbar diktare nära den krets av lärda herrar som flitigt arbetade med psalmböckerna? Svaret på den frågan är ett tydligt ja. Detta är dock inget bevis på att Sophia Elisabet Brenner författat Den blomstertid nu kommer. Det är bara ett exempel på hur man skulle kunna leta...³

Visby, 1 juli 2020

¹ Swedbergs eget hopsamlade material från psalmboksarbetet hade blivit lågornas rov vid biskopsgården Brunbos brand år 1712.

²  Psalmboksarbetet kulminerade enligt Jesper Swedbergs minnen 1693 – 94. Det hade påbörjats, osagt vilket år, med ett gemensamt arbete med genomgång av den mest anlitade psalmboken, Uppsalapsalmboken. Den var ”icke allenast illa uplagd och tryckt, utan ock upfylt med allahanda otienliga psalmar, och osmakeliga wisor …” enligt Swedberg som fann en meningsfrände i Urban Hiärne, ”min goda och såta wen och broder, som han tå war”. De började i ”stillhet och tystnad” i ängslan för avundsmän. En sorts korresponderande ledamot i arbetet blev prosten i Mora Jacob Boetius. Breven kom och gick en gång i veckan enligt Swedberg.”Doct. Israel Kolmodin … min besynnerliga gode wen, gjorde ock på slutet något ther til. Men alt som sades, i tysthet.”

³ Efterskrift

Mitt första möte med Sophia Elisabet Brenner skedde vid bläddrande i Nova literaria mars Balhtici & Septentrionalis, en tioårig månadstidskrift utgiven i Lübeck och Hamburg kring sekelskiftet 1700.Den är fylld med smånotiser från de någorlunda lärda städerna kring Östersjön, i stort sett lika med det karolinska stormaktsriket och lite till. Då och då en längre artikel, någon enstaka illustrerad som den om gotlänningen Matthias Schacht. Denne var son till den under Spegels tid i Visby avsatte kyrkoherden Hindrik Schacht och var på något sett beskyddad av Thomas Kingo. Han planerade f.ö. en längre artikel om lärda kvinnor. Planerna blev till kvarlåtenskap. En annan längre artikel handlade om Fru Brenner - även den var illustrerad, men bara litet. Ett medaljporträtt skapat av maken Elias. För mig som är realstudent var ett sådant latinskt möte mödosamt. Nordisk Familjeboks andra upplaga bjöd på enkla kontrollstudier.

Mitt andra möte var vid läsningen av Carina Burmans feministiska variant av pikareskroman ”Den tionde sånggudinnan”, 1996. Den bjuder på glad och bildande läsning, är infallsrik och lärd. Kanske var det då jag tänkte: Är det en kvinna så är det kanske Brenner. Ty att det var en kvinna (när det nu inte var Kolmodin) tänkte jag långt innan jag läst Kyrkolagen ordentligt. Jag tänkte helt ovetenskapligt och idag måhända vid akademierna helt förbjudet.

Mitt tredje möte var då jag skrev om Mohammed på kyrkväggen i Gothem och därvid perifert berörde några europeiska reaktioner på Johan eller Jan Sobieskys seger över turkarna vid Wien. Bl. a. Brenners hyllningsdikt samt några månskäreformade och med stjärna försedda vindflöjlar på gotländska kyrktorn.

Sedan dessa udda och för mig intressanta möten har mycket forskats och skrivits om Brenner och hennes tid av riktiga vetenskapskvinnor och –män. Populärartiklarna och recensionerna på de stora tidningarnas kultursidor har varit återkommande. Hon var synnerligen känd och erkänd under det tidga 1700-talet och skulle bli så igen trehundra år senare. 2009 samlades en rad forskare till ett symposium i Lund, som enligt de 2011 tryckta föreläsningarna måste ha varit synnerligen givande, många av essäerna eller uppsatserna är genomlärda och vetenskapligt tunga men likväl lättlästa.

Många av mina kunskaper i föreliggande uppsats är hämtade från Sophia Elisabet Brenner och hennes tid, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet 2011. Mycket är dock hämtat direkt från Jesper Swedberg. Ny forskning har även presterats rörande 1690-talets psalmböcker. Där har jag hållit mig till Spegelkännaren Bernt Olsson, Esbjörn Belfrage och Allan Arvastson samt inte minst till den gamle psalmlärdomsjätten J. W. Beckman: Den Nya Svenska Psalmboken framställd uti Försök till Svensk Psalmhistoria, Stockholm 1845, Stockholm 1845.

Ur Beckmans företal citerar jag gärna:
"Att Högmarcks auktoritet, som wanligtwis gällt såsom ofelbar hos wåra äfwen mest fräjdade Historieskrifware, ofta icke är tillförlitlig, bliwfer utgifwaren nödsakad att på många ställen wisa. Han måste dock beklaga, att han, med den negativa förtjänsten att nedrifwa, hwilken han delar med sin kritiska samtid, ej alltid kan förena den positiva att åter uppbygga. Men då han kommer att fråndöma uppgifwen författare äran af inom kyrkan med uppbyggelse begagnad psalm, utan att alltid tillförlitligt kunna öfwerlämna samma ära åt annan person, äger han å den ena sidan en ursäkt uti den halfdager, som ännu hwilar öfwer wår litteraturhistoria …"

Om Den blomstertids tillkomst skriver Beckman:
"Denna ps. är ock en bland de många, hwilkas werklie författare icke woro kände af Plantin enligt hans yttrande uti förordet till sin första Dissertation. Men p. 80 uti sednare delen av samma arbete säger han, att Kolmodin anses wara förf. till ….. En källa för uppgiften anvisas dock icke…… och wi måste låta Kolmodins namn wid ps. förblifwa fästad." Beckman var tveksam, men …

Alltså: Beckman var tveksam men det var inte Allan Arvastson. Själv har jag ingenting bevisat utom påståendet som travesterar sommargotlänningen Håkan Nesser: Sophia Elisabet Brenner badade aldrig i Hångers källa. För då var hon i Stockholm.