Förhållandet mellan diktens ort och den verkligt upplev­da, reellt existerande staden eller trakten är - milt uttryckt - komplicerat. Det vill helt enkelt säga: oåtkomligt. På samma sätt som sambandet mellan det "verkligen" sedda och upp­levda, sambandet mellan det självbiografiska och diktens ge­stalter går genom bråddjup av ovetbarhet. Vägen går från verklighetsintrycket till dikten - det är nog så sant. Men hur? (på vilka underjordiska vägar, genom vilka jagupplös­ningens och personlighetsbytenas trakter, genom vilka okända jag? - genom vilket "jag" överhuvudtaget?) - ja, det är just det: HUR?

Utgångspunkten var en stor mörk högborgerlig våning, tio rum, våning och läkarmottagning i ett, det kunde ha varit doktor Freuds våning - min mors barndoms våning. Men den låg alltså inte i Wien utan i hamnstaden Göteborg vid Västerhavet, den mest högborgerliga och den mest prole­tära av svenska städer, vår enda kommuniststad.

Livet började i den våningen. Och i tystnaden i den - och i ljuden utifrån övernaturligt och overkligt förstorade i tystna­den som var mitt, det ensamma barnets, element.

Utanför flög eldmoln av gnistor från spårvagnarna, skrek skenorna, ringde kyrkklockorna, tutade bilarna, stampade stenstamparna ner gatubeläggning och slog gnistor de också. Dånade pålkranarna djupt nere i jordens innanmäte. Vackla­de och rasade husväggar som revs, ekade hammarslagen från nybyggen. Ropade röster från pråmarna i kanalerna. Råmade mistlurarna, tutade bogserbåtarna, skallade nithamrarna från varven i hamnen. Och överallt i denna stad byggd på höga nakna elefantgrå granitberg vid havsinloppet - vid Västerhavet, det riktiga havet som nådde ända till Amerika - dånade sprängskott i klipporna som bröts upp till bråddjupa schakt för nya höga hus, gator, tunnlar. Göteborg vid Västerhavet, havet som nådde ut i världen och som här kallas vid det egendomliga namnet Kattegatt: grönt blickan­de, lömskt, livsfarligt - gnistrande, hetsande.

En utåtvänd våldsam stad som inte alls liknade det övriga Sverige, det stelnade drömförsjunkna i sig själv inåtvända tajgalandet. Från Göteborg gick Amerikabåtarna: här var allt uppbrott, rörelse, förändring. Fyra gånger om dagen slet fabriksvisslorna vrålande sönder stadens ljudväv. Överallt skriade, dök, jublade de blixtvita fiskmåsarna, mellan husen, över hamnen, ner i kanalerna. Och alla dramer, allt kokande gråtande skrattande mänskligt liv som trängdes in­nanför de knarrande, knakande, i frostväder smällan­de timmerväggarna i arbetarkasernerna av trä. I ett sådant trähus med vattenpump och avträde på gården bodde mina farföräldrar (ty min barndom rymde också en klassmotsättning som de vuxna fann problematisk, men som för mig var enbart en tillgång - jag älskade de knarrande talande trähusen med sina illaluktande gårdar fulla av barn, skratt, svordomar och grovheter, fullegubbar, hot och fara).

I dessa väldiga träkvarter var alltid dramatiska händelser på gång. Alltid var det till exempel eldsvåda någonstans - från den borgerliga balkongen såg vi de väldiga eldskenen återkastas på natthimlen från trä­stadsvildmarken upp på bergen (och det väluppfostrade skyddade barnet bad intensivt inom sig att den stora eldsvådan, den stora katastrofen någon gång måtte in­träffa - måtte, måtte, måtte det brinna hos oss också någon gång!).

Från jag var åtta år beviljades jag rätten - det var en mycket liberal uppfostringsmiljö detta - att gå ensam i staden utan särskilda tidsrestriktioner: en frihet som jag utnyttjade efter skolan slutat för dagen till långa strövtåg från stadsdel till stadsdel, från spårvagnslinje till spårvagnslinje: staden öppnade sig som en väldig teater, torgen med marknaderna, sjömanskaféerna, positivhalare med markattor, de ballongförsäljande zigenarna, parkerna med sina besynnerliga åldringar som åt ur matpaket av tidningspapper - en stad som var en värld! (Och stadens riktiga teater, en institution som kom att spela en icke överblickbar roll för mig, var på samma sätt: vidöppen - den lysande funktiona­listiska glaslådan där vridscenen snurrade sina magis­ka färglandskap, Peer Gynt som ville genomvandra hela världen, hela jaget.)

Men kärnan i allt detta var: tystnaden. Den botten­lösa tystnaden i den mörka våningen. Och arkandisciplinen omkring denna tystnad - tystnaden som emanerade från min morfar nervläkarens mottagnings­rum. Min morfar vid sitt mahognyskrivbord, bakom den gröna kopparlampan, hans blick vars innebörd jag aldrig lyckades utgrunda, om mycket mild eller mycket sträng? - framför allt: egendomlig.

”Tyst! Morfar ger hypnos!”

Och så teg man. Tystnaden blev bottenlös. Vad hände egentligen där långt borta i andra ändan av vå­ningen, bortom korridoren? Där passerade alla de okända, de som satt i väntrummet med sina egendom­liga ansikten, egendomliga beteenden - ett socialt disparat klientel: societetsdamer med fobier, sömnlö­sa lokförare, fiskare utifrån skärgården med invalidi­serande migräner. Men alla passerade de genom denna hemliga livsfarliga zon som jag aldrig hade rätt att få veta något om: det tysta mottagningsrummet bad om sömn.

Om jag nu vill ge mitt liv ett slags sammanhang - vilket det möjligen inte alls har - ett slags konstnärligt sammanhang, en ariadnetråd, en väg, skulle jag säga att denna barndomsvärld var invigningen, initieringen, möjligheternas spektrum spelades upp. Däref­ter följde förverkligandet - inte ett val, men något som valde i mig (det okända jaget). Och det förutsatte en brutal avvänjning: att allt som inte hörde till detta val skulle tas ifrån mig.

Så när jag var nio år hände mig den fasansfulla ope­rationen, det slutgiltiga navelsträngssnittet. Jag förvi­sades från min stad, min stad som var världen. (Och det var en förvisning för alltid - aldrig mer har jag kunnat återfinna det Göteborg i sinnevärlden.) Till­sammans med mina föräldrar - som inte alls kände sig förvisade; som hade blivit ordinarie läroverkslärare och alltså till och med hade blivit befordrade - råkade jag i exil långt ute på en rå grå tom slätt, avskuren från världen, långt bort från all ära och redlighet. (Verkli­gen förvisning, fullkomlig utstötthet upplevde jag när jag grät om kvällarna i min säng.) Det var östra Skåne, sydöstra Sverige. Öster, ett motbjudande människofientligt väderstreck. Finkorniga isande snövirv­lar drog genom de linjalraka ödsliga gatorna (kasern, härläger) i en platt, trivial, på alla sätt vedervärdig liten stad. Grått, hårt, instängt, inspärrat. Jag växte upp och hatade den och dess militära umgängesritua­ler nästan till psykos.

Men hatet är ibland en bättre konstnärlig rådgivare än den euforiska sympatin. Den mörka musan, skuggjagets tvingande röst.

Och ett nytt hav betraktade mig med bleka ögon. Okända mystiska ögon. Det gröna Västerhavet där man nästan flöt av sig själv var ett för alltid avslutat kapitel.

I stället detta hav av tungt kallt grått vatten över bleka sandbäddar.

I stället detta grå skimmer av ljus och dy - denna underliga kalla dävna smak. Det baltiska havet. Det uråldriga sagohavet.

Österifrån från en karg kust, ett kallt hav steg den nya världen upp i mig. Min första verkliga inre "ort", ett landskap som utan åtskillnad var både verklighet och det imaginäras hemort föddes plötsligt ur denna gråhet som jag av hela mitt medvetande avskydde. I Östersjöns blekskimrande ljus framkallades det ma­giska i landskapet, hos sandkusterna, hos den låga ö av kalkhedar där jag numera ofta bor.

Första gången det magiska landskapet talade var den första förfärliga förvisningsvintern. Plötsligt i allt hatet och gråten såg jag för mig åmynningen ut mot Östersjön - de svarta vattenvirvlarnas olika riktning där vatten möter vatten, det sugs utåt, det sugs inåt. Den höga mörka vinternatten, väldiga stjärnor. Under träden iskanter. I vattnet kämpar en vit häst. Som alla sagoväsen hör Bäckahästen till den värld som inte kan förlossas. Strömmen drar den ut mot havet. (Jag arbetade länge på detta som skulle bli ett rimmat epos, det blev absolut ingenting: det hindrar inte att jag fort­farande, som när jag var nio år, ser för mig Bäckahäs­ten, hur han kämpar mot den nattliga sugande havs­strömmen, hur han sårar sig mot isarna - alltjämt ropar han därute, icke-förlossad.)

Det tomma frusna vilda kustlandskapet arbetade i mig och avsöndrade sitt sekret, sina öden.

Och en dag stod han där rakt framför mig - Perso­nen.

Jag är elva år, jag är på skidor tillsammans med min far ute vid Östersjökusten. De snöiga höga sanddyner­na, låga förvridna tallar - bakom dynerna dånar havet blysvart, köldröken skimrar över vintervågorna. Över dynerna ryker havsskum och snö. Stugan under nätstängerna som gnisslar i stormen är hopsjunken. En mager bandhund skäller rasande. Hönsen kacklar hysteriskt i uthuset. En man kommer ut. Han är tovig och smutsig. Ögonen är genomskinliga som is. Från vilket land, från vilken tid kommer han? Ja, detta är också vårt land, Sverige. Och: vi förstår inte vad han säger. Det är inte svenska, liknar inte heller danska - det liknar bara ett slags urspråk, ett allmänidiom av uråldriga sträva läten.

(Detta är i och för sig inte konstigare än att i Sverige, de tusen och tiotusen dialekternas land det vid den tiden - i början av 40-talet - ännu var fullt möjligt för en som bara var uppfödd på skol- och över­hetsspråket, "rikssvenskan", att hamna i samman­hang där man måste ha tolk.)

Men för mig är innebörden avgörande klar och tydlig, ett varsel: den obegripliga människan.

Och bakom dånar Östersjön, det obegripliga mytis­ka bärnstenshavet - förgångna folkstammars och sa­govärldars hav. Det är inte Europa längre. Det är något annat.

Östersjöns röst hörs sedan tydligare och tydligare i mitt liv - den leder bort den leder hem, som det heter i en psalm.

Allt om böcker 1/1982

© 2016 by Maria Trotzig