I

Det var före radiomasternas tid.

Morfar var nybliven lots. I almanackan skrev han upp de fartyg han lotsade –

namn, destinationer, djupgång.

Exempel från 1884:

Ångf Tiger   Capt Rowan       16 fot     Hull Gefle Furusund

Brigg Ocean   Capt Andersen    8 fot    Sandefjord Hernösand Furusund

Ångf St Pettersburg   Capt Libenberg    11 fot    Stettin Libau Sandhamn

Han tog ut dem till Östersjön, genom den underbara labyrinten av öar och vatten.

Och de som möttes ombord och bars av samma skrov några timmar eller dygn,

hur mycket lärde de känna varann?

Samtal på felstavad engelska, samförstånd och missförstånd men mycket lite av medveten lögn.

Hur mycket lärde de känna varann?

När det var tät tjocka: halv fart, knappt ledsyn. Ur det osynliga kom udden med ett enda kliv och

     var alldeles intill.

Brölande signal varannan minut. Ögonen läste rätt in i det osynliga.

(Hade han labyrinten i huvudet?)

Minuterna gick.

Grund och kobbar memorerade som psalmverser.

Och den där känslan av "just här är vi" som måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.

En blick ner i maskinrummet.

Compoundmaskinen, långlivad som ett människohjärta, arbetade med stora mjukt studsande rörelser, 

akrobater av stål, och dofterna steg som från ett kök.

II

Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt,

Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön.

Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp:

"Man måste tänka på dem som är ute i båtarna."

Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt.

(Vi går tillsammans. Hon är död sen tretti år.)

Det susar ja och nej, missförstånd och samförstånd.

Det susar tre barn friska, ett på sanatorium och två döda.

Det stora draget som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra.

                    Villkoren.

Det susar: Fräls mig Herre, vattnen tränger mig inpå livet.

Man går länge och lyssnar och når då en punkt där gränserna öppnas

eller snarare

där allting blir gräns. En öppen plats försänkt i mörker. Människorna strömmar ut från de svagt

     upplysta byggnaderna runt om. Det sorlar.

Ett nytt vinddrag och platsen ligger åter öde och tyst.

Ett nytt vinddrag, det brusar om andra stränder.

Det handlar om kriget.

Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll,

där tankarna byggs med reservutgångar,

där ett samtal bland vänner verkligen blir ett test på vad vänskap betyder.

Och när man är tillsammans med dem som man inte känner så väl. Kontroll. En viss uppriktighet är

     på sin plats

bara man inte släpper med blicken det där som driver i samtalets utkant: någonting mörkt, en mörk

     fläck.

Någonting som kan driva in

och förstöra allt. Släpp det inte med blicken!

Vad ska man likna det vid? En mina?

Nej det vore för handfast. Och nästan för fredligt – för på vår kust har de flesta berättelser om

     minor ett lyckligt slut, skräcken begränsad i tiden.

Som i den här historien från fyrskeppet: "Hösten 1915 sov man oroligt ... " etc. En drivrnina siktades

när den drev mot fyrskeppet sakta, den sänktes och hävdes, ibland skymd av sjöarna, ibland

     framskymtande som en spion i en folkmassa.

Besättningen låg i ångest och sköt på den med gevär. Förgäves. Till sist satte man ut en båt

och gjorde fast en lång lina vid minan och bogserade den varsamt och länge in till experterna.

Efteråt ställde man upp minans mörka skal i en sandig plantering som prydnad

tillsammans med skalen av Strombus gigas från Västindien.

Och havsblåsten går i de torra tallarna längre bort, den har bråttom över kyrkogårdens sand,

förbi stenarna som lutar, lotsarnas namn.

Det torra suset

av stora portar som öppnas och stora portar som stängs.

III

I den gotländska kyrkans halvmörka hörn, i en dager av mild mögel

står en dopfunt av sandsten – 1100-tal – stenhuggarens namn

är kvar, framlysande

som en tandrad i en massgrav:

                                      HEGWALDR

                                                  namnet kvar. Och hans bilder

här och på andra krukors väggar, människomyller, gestalter på väg ut ur stenen.

Ögonens kärnor av ondska och godhet spränger där.

Herodes vid bordet: den stekta tuppen flyger upp och gal "Christus natus est" – servitören

     avrättades –

intill föds barnet, under klungor av ansikten värdiga och hjälplösa som apungars.

Och de frommas flyende steg

ekande över drakfjälliga avloppstrummors gap.

(Bilderna starkare i minnet än när man ser dem direkt, starkast

när funten snurrar i en långsam mullrande karusell i minnet.)

Ingenstans lä. Överallt risk.

Som det var. Som det är.

Bara därinnanför finns frid, i krukans vatten som ingen ser,

men på ytterväggarna rasar kampen.

Och friden kan komma droppvis, kanske om natten

när vi ingenting vet,

eller som när man ligger på dropp i en sal på sjukhuset.

Människor, bestar, ornament.

Det finns inget landskap. Ornament.

Mr B***, min reskamrat, älskvärd, i landsflykt,

frisläppt från Robben Island, säger:

"Jag avundas er. Jag känner inget för naturen.

Men människor i landskap, det säger mig något."

Här är människor i landskap.

Ett foto från 1865. Ångslupen ligger vid bryggan i sundet.

Fem figurer. En dam i ljus krinolin, som en bjällra, som en blomma.

Karlarna liknar statister i en allmogepjäs.

Alla är vackra, tveksamma, på väg att suddas ut.

De stiger iland en kort stund. De suddas ut.

Ångslupen av utdöd modell –

en hög skorsten, soltak, smalt skrov –

den är fullkomligt främmande, en UFO som landat.

Allt det andra på fotot är chockerande verkligt:

krusningarna på vattnet,

den andra stranden –

jag kan stryka med handen över de skrovliga berghällarna,

jag kan höra suset i granarna.

Det är nära. Det är

idag.

Vågorna är aktuella.

Nu, hundra år senare. Vågorna kommer in från no man's water

och slår mot stenarna.

Jag går längs stranden. Det är inte som det var att gå längs stranden.

Man måste gapa över för mycket, föra många samtal på en gång, man har tunna väggar.

Varje ting har fått en ny skugga bakom den vanliga skuggan

och man hör den släpa också när det är alldeles mörkt.

Det är natt.

Det strategiska planetariet vrider sig. Linserna stirrar i mörkret.

Natthimlen är full av siffror, och de matas in

i ett blinkande skåp,

en möbel

där det bor energin hos en gräshoppssvärm som kaläter tunnland av Somalias jord på en halvtimma.

Jag vet inte om vi är i begynnelsen eller sista stadiet.

Sammanfattningen kan inte göras, sammanfattningen är omöjlig.

Sammanfattningen är alrunan –

(se uppslagsboken för vidskepelser:

                                         ALRUNA

                                                             undergörande växt

som gav ifrån sig ett så ohyggligt skrik när den slets upp ur jorden

att man föll död ner. Hunden fick göra det ... )

IV

Från läsidan,

närbilder.

Blåstång. I det klara vattnet lyser tångskogarna, de är unga, man vill emigrera dit, lägga sig raklång

     på sin spegelbild och sjunka till ett visst djup – tången som håller sig uppe med luftblåsor, som vi

     håller oss uppe med idéer.

Hornsimpa. Fisken som är paddan som ville bli fjäril och lyckas till en tredjedel, gömmer sig i

     sjögräset men dras upp med näten, fasthakad med sina patetiska taggar och vårtor - när man

     trasslar loss den ur nätmaskorna blir händerna skimrande av slem.

Berghällen. Ute på de solvarma lavarna kilar småkrypen, de har bråttom som sekundvisare – tallen

     kastar en skugga, den vandrar sakta som en timvisare inne i mig står tiden stilla, oändligt med

     tid, den tid som behövs för att glömma alla språk och uppfinna perpetuum mobile.

På läsidan kan man höra gräset växa: ett svagt trummande underifrån, ett svagt dån av miljontals

     små gaslågor, så är det att höra gräset växa.

Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen

som växer sig allt bredare

ju längre man sträcker sig ut.

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.

Dröm då naivt om någonting som kommer krypande på taket och försöker reda ut flagglinorna,

försöker få upp

trasan –

flaggen som är så gnuggad av blåsten och rökt av skorstenarna och blekt av solen att den kan vara

     allas.

Men det är långt till Liepāja.

V

30 juli. Fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar

     sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en

     havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig

     sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste

     stanna i sitt element.

2 augusti. Någonting vill bli sagt men orden går inte med på det.

Någonting som inte kan sägas,

afasi,

det finns inga ord men kanske en stil ...

Det händer att man vaknar om natten

och kastar ner några ord snabbt

på närmaste papper, på kanten av en tidning

(orden strålar av mening!)

men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar.

Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?

Musiken kommer till en människa, han är tonsättare, spelas, gör karriär, blir chef för konservatoriet.

Konjunkturen vänder, han fördöms av myndigheterna.

Som huvudåklagare sätter man upp hans elev K***.

Han hotas, degraderas, förpassas.

Efter några år minskar onåden, han återupprättas.

Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan bara uppfatta korta fraser, säger

     fel ord.

Kan alltså inte nås av upphöjelse eller fördömanden.

Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil,

han blir en medicinsk sensation den tid han har kvar att leva.

Han skrev musik till texter han inte längre förstod –

på samma sätt

uttrycker vi något med våra liv

i den nynnande kören av felsägningar.

Dödsföreläsningarna pågick flera terminer. Jag var närvarande tillsammans med kamrater som jag

     inte kände

(vilka är ni?)

– efteråt gick var och en till sitt, profiler.

Jag såg mot himlen och mot marken och rakt fram

och skriver sen dess ett långt brev till de döda

på en maskin som inte har färgband bara en horisontstrimma

så orden bultar förgäves och ingenting fastnar.

Jag står med handen på dörrhandtaget, tar pulsen på huset.

Väggarna är så fulla av liv

(barnen vågar inte sova ensamma uppe på kammarn – det som gör mig trygg gör dem oroliga).

3 augusti. Där ute i det fuktiga gräset

hasar en hälsning från medeltiden: vinbergssnäckan

den subtilt grågulglimmande snigeln med sitt hus på svaj,

inplanterad av munkar som tyckte om escargots – ja franciskanerna var här,

bröt sten och brände kalk, ön blev deras 1288, donation av kung Magnus

("Tessa almoso ok andra slika / the möta honom nw i hymmerike")

skogen föll, ugnarna brann, kalken seglades in

till klosterbyggena ...

                                Syster snigel

står nästan stilla i gräset, känselspröten sugs in

och rullas ut, störningar och tveksamhet ...

Vad den liknar mig själv i mitt sökande!

Vinden som blåste så noga hela dagen

– på de yttersta kobbarna är stråna allesammans räknade –

har lagt sig ner stilla inne på ön. Tändstickslågan står rak.

Marinmålningen och skogsrnålningen mörknar tillsammans.

Också femvåningsträdens grönska blir svart.

"Varje sommar är den sista." Det är tomma ord

för varelserna i sensommarmidnatten

där syrsorna syr på maskin som besatta

och Östersjön är nära

och den ensamma vattenkranen reser sig bland törnrosbuskarna

som en ryttarstaty. Vattnet smakar järn.

VI

Mormors historia innan den glöms: hennes föräldrar dör unga,

fadern först. När änkan känner att sjukdomen ska ta också henne

går hon från hus till hus, seglar från ö till ö

med sin dotter. "Vem kan ta hanu om Maria!" Ett främmande hus

på andra sidan fjärden tar emot. Där har de råd.

Men de som hade råd var inte de goda. Fromhetens mask spricker.

Marias barndom tar slut i förtid, hon går som piga utan lön

i en ständig köld. Många år. Den ständiga sjösjukan

under de långa rodderna, den högtidliga terrorn

vid bordet, minerna, gäddskinnet som knastrar

i munnen: var tacksam, var tacksam.

                                               Hon såg sig aldrig tillbaka

men just därför kunde hon se Det Nya

och gripa tag i det.

Bort ur inringningen!

Jag minns henne. Jag tryckte mig mot henne

och i dödsögonblicket (övergångsögonblicket?) sände hon ut en tanke

så att jag – femåringen – förstod vad som hänt

en halvtimme innan de ringde.

Jag minns henne. Men på nästa bruna foto

är den okände –

dateras enligt kläderna till förra seklets mitt.

En man omkring trettio: de kraftiga ögonbrynen,

ansiktet som ser mig rätt in i ögonen

och viskar: "här är jag".

Men vem "jag" är

finns det inte längre någon som minns. Ingen.

TBC? Isolering?

En gång stannade han

i den steniga gräsångande backen från sjön

och kände den svarta bindeln för ögonen.

Här, bakom täta snår är det öns äldsta hus?

Den låga knuttimrade 200-åriga sjöboden med gråraggigt tungt trä.

Och det moderna mässingslåset har klickat igen om alltsammans, lyser som ringen i nosen på en

     gammal tjur

som vägrar att resa sig.

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann

(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)

det påminner om något ... jag var där ... vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag

där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.

Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk

är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna uppresta och hoprasade. –

Rucklet lyser

av alla dem som fördes av en viss våg, av en viss vind

hit ut till sina öden.

Read by Karsten Pharao.

I

Det var før radiomasternes tid.

Morfar var nybagt lods. I almanakken noterede han de skibe han lodsede –

navne, destinationer, dybgående.

Eksempler fra 1884:

Dampsk. Tiger Capt. Rowan    16 fod    Hull Gefle Furusund

Brig Ocean Capt. Andersen    8 fod    Sandefjord Hernösand Furusund

Dampsk. Skt. Pettersburg Capt. Libenberg    11 fod    Stettin Libau Sandhamn

Han førte dem ud i Østersøen, gennem den vidunderlige labyrint af øer og vand.

Og de der mødtes om bord og blev båret af samme skrog i nogle timer eller døgn,

hvor godt lærte de hinanden at kende?

Samtaler på forkert stavet engelsk, forståelse og misforståelse, men meget lidt bevidst løgn.

Hvor godt lærte de hinanden at kende?

Når der var tæt tåge: halv fart, ringe sigt. Ud af det usynlige kom pynten med ét stort skridt og var

lige ved siden af.

Brølende signal hvert andet minut. Øjnene læste lige ind i det usynlige.

(Havde han labyrinten i hovedet?)

Minutterne gik.

Grund og skær lært udenad som salmevers.

Og denne følelse af »lige her er vi« som måtte fastholdes, som når man barer en randfyldt skål og

intet må spildes.

Et blik ned i maskinrummet.

Compoundmaskinen, sejlivet som et menneskehjerte, arbejdede med store blødt springende

bevægelser, akrobater af stål, og duftene steg som fra et køkken.

II

Vinden fejer i fyrreskoven. Det suser tungt og let.

Østersøen suser også midt inde på øen, dybt inde i skoven er man ude på åbent hav.

Den gamle kvinde hadede suset i træerne. Hendes ansigt stivnede i melankoli når det blæste op.

»Man må tænke på dem der er ude i bådene«.

Men hun hørte også noget andet i suset, nøjagtig som jeg, vi er i familie.

(Vi går sammen. Hun har været død i tredive år.)

Det suser ja og nej, misforståelse og forståelse.

Det suser tre børn raske, et på sanatorium og to døde.

Den store træk der puster liv i visse flammer og puster andre ud.

Betingelserne.

Det suser: Frels mig Herre, vandet trænger ind på livet af mig.

Man går længe og lytter og når så til et punkt hvor grænserne åbner sig

eller snarere

hvor alting bliver grænse. Et åbent sted nedsænket i mørke. Folk strømmer ud fra de svagt oplyste

bygninger omkring den. Brus af stemmer.

En ny trækvind og stedet ligger atter øde og tyst.

En ny trækvind, det bruser om andre bredder.

Det drejer sig om krigen.

Det drejer sig om steder hvor medborgerne er under kontrol,

hvor tankerne bygges med reserveudgange,

hvor en samtale mellem venner virkelig bliver en prøve på hvad venskab betyder.

Og når man er sammen med dem man ikke kender så godt. Kontrol. En vis oprigtighed er på sin plads

bare man ikke med blikket slipper det der driver i samtalens udkant: noget mørkt, en mørk plet.

Noget der kan drive ind

og ødelægge alt. Slip det ikke med blikket!

Hvad skal man sammenligne det med? En mine?

Nej, det ville være for håndfast. Og næsten for fredeligt – for på vor kyst har de fleste beretninger

om miner en lykkelig udgang, rædslen begrænset i tid.

Som i denne historie fra fyrskibet: »I efteråret 1915 sov man uroligt ...« etc. En drivmine blev observeret

da den langsomt drev mod fyrskibet, den sænkedes og hævedes, undertiden skjult af bølgerne,

undertiden dukkende frem som en spion i en folkemængde.

Besætningen lå i angst og skød på den med geværer. Forgæves. Til sidst satte man en båd ud

og fæstnede en lang line til minen og bugserede den varsomt og længe ind til eksperterne.

Bagefter stillede man minens mørke skal op som pynt i en sandet plantage

sammen med skallerne af Strombus gigas fra Vestindien.

Og havblæsten fejer i de tørre fyrretræer længere borte, den skynder sig over kirkegårdens sand,

forbi stenene der hælder, lodsernes navne.

Det tørre sus

af store porte der åbnes og store porte der lukkes.

III

I den gotlandske kirkes halvmørke hjørne, i et lys af mild mug

står en døbefont af sandsten – 1100-tallet – stenhuggerens navn endnu synligt, lysende frem

som en tandrække i en massegrav:

HEGWALDR

endnu synligt. Og hans billeder

her og på andre kummers vægge, menneskemylder, skikkelser på vej ud af stenen.

Øjnenes kerner af ondskab og godhed sprænges der.

Herodes ved bordet: den stegte hane flyver op og galer »Christus natus est« – tjeneren

henrettedes –

ved siden af fødes barnet, under klynger af ansigter værdige og hjælpeløse som abeungers.

Og de frommes flygtende skridt

genlydende over drageskællede kloakkers gab.

(Billederne stærkere i erindringen end når man ser dem direkte,

stærkest når fonten snurrer i en langsom, rumlende karrusel i erindringen.)

Intetsteds læ. Overalt risiko.

Som det var. Som det er.

Kun indenfor er der fred, i kummens vand som ingen ser,

men på ydervæggene raser kampen.

Og freden kan komme dråbevis, måske om natten

når vi ingenting ved,

eller som når man ligger med drop på en stue på sygehuset.

Mennesker, bestier, ornamenter.

Der er ikke noget landskab. Ornamenter.

Mr. B***, min rejsekammerat, elskværdig, i landflygtighed,

frigivet fra Robben Island, siger:

»Jeg misunder Dem. Jeg føler intet for naturen.

Men mennesker i landskaber, det siger mig noget.«

Her er mennesker i landskaber.

Et foto fra 1865. Dampbåden ligger ved kajen i sundet.

Fem figurer. En dame i lys krinoline, som en bjælde, som en blomst.

Mændene ligner statister i et almuestykke.

Alle er smukke, tøvende, næsten udviskede.

De stiger i land en kort tid. De udviskes.

Dampbåden af uddød model –

en høj skorsten, solsejl, smalt skrog –

den er fuldstændig fremmed, en UFO der er landet.

Alt det andet på fotoet er chokerende virkeligt:

krusningerne på vandet,

den modsatte bred –

jeg kan lade hånden glide over de ru klippeflader,

jeg kan høre suset i granerne.

Det er nært. Det er

i dag.

Bølgerne er aktuelle.

Nu, hundrede år senere. Bølgerne kommer ind fra no man's water

og slår mod stenene.

Jeg går langs stranden. Det er ikke som det var at gå langs stranden.

Man må gabe over for meget, føre mange samtaler på én gang, man har tynde vægge.

Hver ting har fået en ny skygge bag den sædvanlige skygge,

og man hører den slæbe også når det er helt mørkt.

Det er nat.

Det strategiske planetarium drejer sig. Linserne stirrer i mørket.

Nattehimlen er fuld af tal, og de mades ind

i et blinkende skab,

et møbel

hvor der bor energien i en græshoppesværm der ribber hektarer af Somalias jord på en halv time.

Jeg ved ikke om vi er i begyndelsen eller i sidste stadium.

Sammenfatningen kan ikke foretages, sammenfatningen er umulig.

Sammenfatningen er alrunen –

(se håndbogen vedrørende overtro:

ALRUNE

undergørende plante

som gav et så uhyggeligt skrig fra sig når den blev rykket op af jorden

at man faldt død om. Hunden måtte gøre det ...)

IV

Fra læsiden,

nærbilleder.

Blæretang. I det klare vand lyser tangskovene, de er unge, man får lyst til at emigrere til dem,

lægge sig så lang man er på sit spejlbillede og synke ned i en vis dybde – tangen der holder sig

oppe med luftblærer, som vi holder os oppe med ideer.

Hornulk. Fisken der er padden som ville være sommerfugl og har held for en tredjedels

vedkommende, gemmer sig i søgræsset men trækkes op med garnene, haget fast med sine

patetiske pigge og vorter – når man vikler den fri af garnets masker bliver hænderne skinnende

af slim.

Heller. Ude på de solvarme laver piler småkrybene, de har travlt som sekundvisere – fyrren kaster en

skygge, den vandrer langsomt som en timeviser – inde i mig står tiden stille, uendelige mængder

af tid, den tid der skal til for at glemme alle sprog og opfinde perpetuum mobile.

På læsiden kan man høre græsset gro: en svag trommen nedefra, en svag buldren af millioner af små

gasflammer, sådan er det at høre græsset gro.

Og nu: de vide vande, uden døre, den åbne grænse

der vokser sig stadig bredere

jo længere man strækker sig ud.

Der er dage hvor Østersøen er et stille, uendeligt tag.

Drøm da naivt om noget der kommer krybende på taget og forsøger at rede flaglinerne ud,

forsøger at hejse

kluden –

flaget som er så gnubbet af blæsten og røget af skorstenene og bleget af solen at det kan være

alles.

Men der er langt til Liepāja.

V

30. juli. Bredningen er blevet excentrisk – i dag vrimler det med vandmænd for første gang i årevis,

roligt og skånsomt pumper de sig frem, de hører til samme rederi: AURELIA, de driver som

blomster efter en havbegravelse, tager man dem op af vandet forsvinder enhver form, som når

en ubeskrivelig sandhed løftes op af stilheden og formuleres til død gel, ja de er uoversættelige,

de må blive i deres element.

2. august. Noget vil siges men ordene går ikke med til det.

Noget der ikke kan siges,

afasi,

der er ingen ord men måske en skrift ...

Det hænder at man vågner om natten

og hastigt nedfælder nogle ord

på nærmeste lap papir, på kanten af en avis

(ordene stråler af betydning)

men om morgenen: de samme ord siger ingenting mere, kragetæer, fortalelser.

Eller fragmenter af den store natlige skrift som drog forbi?

Musikken kommer til et menneske, han er komponist, spilles, gør karriere, bliver chef for

konservatoriet.

Konjunkturerne vender, han fordømmes af myndighederne.

Som hovedanklager indsætter man hans elev K***.

Han trues, degraderes, forvises.

Efter nogle år mindskes unåden, han rehabiliteres.

Da kommer hjerneblødningen: højresidig lammelse med afasi, kan kun opfatte korte vendinger, siger

forkerte ord.

Kan altså ikke nås af ophøjelse eller fordømmelser.

Men musikken er der, han komponerer stadig i sin egen stil, han

bliver en medicinsk sensation i den tid han har tilbage at leve.

Han skrev musik til tekster han ikke længere forstod –

på samme måde

udtrykker vi noget med vore liv

i det nynnende kor af fortalelser.

Dødsforelæsningerne strakte sig over flere semestre. Jeg var til stede

sammen med kammerater jeg ikke kendte

(hvem er I?)

– bagefter gik enhver til sit, profiler.

Jeg så mod himlen og mod jorden og lige frem

og har siden da skrevet et langt brev til de døde

på en maskine der ikke har farvebånd, kun en horisontstribe

så ordene klaprer forgæves og ingenting hænger fast.

Jeg står med hånden på dørhåndtaget, tager pulsen på huset. Væggene er så fulde af liv

(børnene tør ikke sove alene oppe i kammeret – det der gør mig tryg gør dem urolige).

3. august. Udenfor i det fugtige græs

glider en hilsen, fra middelalderen: vinbjergssneglen

den subtilt grågult skinnende snegl med sit hus på sned,

indført af munke der kunne lide escargots – ja, franciskanerne var her,

brød sten og brændte kalk, øen blev deres 1288, doneret af kong Magnus

(»Disse almisser ock andre slige/de møde hannem nu i himmerrige«)

skoven faldt, ovnene brændte, kalken sejledes ind

til klosterbyggeriet ...

Søster snegl

står næsten stille i græsset, følehornene suges ind

og rulles ud, forstyrrelser og tøven ...

Hvor den ligner mig selv i min søgen!

Vinden der har blæst så omhyggeligt hele dagen

– på de yderste skær er alle stråene talt –

har lagt sig stille ned inde på øen. Tændtiksflammen står lige op.

Marinemaleriet og skovmaleriet mørkner sammen.

Også femetagerstræernes grønne blade bliver sorte.

»Hver sommer er den sidste«. Det er tomme ord

for væsenerne i sensommermidnatten

hvor græshopperne syr på maskine som besatte

og Østersøen er nær

og den ensomme vandhane rejser sig mellem rosenbuskene

som en rytterstatue. Vandet smager af jern.

VI

Mormors historie inden den glemmes: hendes forældre dør unge,

faderen først. Da enken mærker at sygdommen også vil tage hende

går hun fra hus til hus, sejler fra ø til ø

med sin datter. »Hvem kan tage sig af Maria!« Et fremmed hus

på den anden side af bredningen tager imod. Dér har de råd.

Men de der havde råd var ikke de gode. Fromhedens maske revner.

Marias barndom ender i utide, hun tjener som pige uden løn,

i stadig kulde. Mange år. Den stadige søsyge

under de lange roture, den højtidelige terror

ved bordet, minerne, geddeskindet der knaser

i munden: vær taknemmelig, vær taknemmelig.

Hun så sig aldrig tilbage,

men netop derfor kunne hun se Det Nye

og gribe fat om det.

Ud af indkredsningen!

Jeg husker hende. Jeg trykkede mig ind til hende

og i dødsøjeblikket (overgangsøjeblikket?) udsendte hun en tanke

så jeg – den femårige – forstod hvad der var sket

en halv time før de ringede.

Jeg husker hende. Men på næste brune foto

er den ukendte –

dateres efter tøjet til midten af forrige århundrede.

En mand omkring tredive: de kraftige øjenbryn,

ansigtet der ser mig lige ind i øjnene

og hvisker: »her er jeg«.

Men hvem »jeg« er

er der ikke længere nogen der husker. Ingen.

TB? Isolation?

Engang standsede han

på den stenede, græsdampende bakke fra havet

og følte det sorte bind for øjnene.

Her, bag tætte krat – er det øens ældste hus?

Det lave, bræddeklædte 200-årige bådehus med gråflosset, tungt træ.

Og den moderne messinglås er smækket i om det hele, lyser som ringen i næsen på en gammel tyr

der nægter at rejse sig.

Så meget sammenkrøbet træ. På taget, de ældgamle teglpander som er rutschet på kryds og tværs

af hinanden

(det oprindelige mønster forrykket af jordens rotation gennem årene)

det minder om noget ... jeg var der ... vent: det er den gamle jødiske kirkegård i Prag

hvor de døde lever tættere sammen end i livet, stenene helt tæt.

Så megen indkredset kærlighed! Teglpanderne med lavernes skrifttegn på et ukendt sprog

er stenene på skærgårdsfolkenes ghettokirkegård, stenene oprejste og væltede. –

Skuret lyser

af alle dem der førtes af en vis bølge, af en vis vind,

herud til deres skæbne.

1

It was before the age of the radio masts.

Grandfather was a new-made pilot. In the almanac he wrote down the vessels he piloted –

names, destinations, drafts.

Examples from 1884:

Steamer Tiger   Capt. Rowan   16 ft    Hull Gefle Furusund

Brigg Ocean   Capt. Andersen   8 ft    Sandöfjord Hernösand Furusund

Steamer St. Petersburg   Capt. Libenberg   11 ft    Stettin Libau Sandhamn

He took them out to the Baltic, through the marvellous labyrinth of islands and waters.

And those who met on board and were carried by the same hull for a few hours, or days,

how much did they come to know one another?

Conversations in misspelled English, understanding and misunderstand­ing but very little

     conscious falsehood.

How much did they come to know one another?

When it was thick fog: half speed, half blind ahead. At one single stride the cape emerged from

     the invisible and was right on them.

Every other minute a bellowing signal. His eyes read straight into the invisible.

(Had he the labyrinth in his head?)

The minutes passed.

Shallows and skerries he memorized like psalm verses.

And that feeling of "we're just here" that must be kept, like carrying a brimful pail without

     spilling a drop.

A glance down in the engine room.

The compound machine long-lived as a human heart toiled with great supple bouncing

     movements, acrobats of steel, and the smells rose as if from a kitchen.

2

The wind is in the pine forest. Sighing heavily and lightly.

The Baltic is also sighing in the middle of the island, far within the forest you are out on the

     open sea.

The old woman hated the sighing in the trees. Her face stiffened in melancholy when the wind

     picked up:

"We must think about the men out in the boats."

But she heard something else as well in the sighing, as I do, we are kin.

(We are walking together. She’s been dead for thirty years.)

There’s sighing, yes and no, understanding and misunderstanding.

There’s sighing, three sound children, one in a sanatorium and two dead.

The great current that blows life into some flames and blows others out.

             The conditions.

Sighing: Save me, O God; for the waters are come in unto my soul.

You go on, listening, and then reach a point where the frontiers open

or rather

where everything becomes a frontier. An open place sunk in darkness.

         The people stream out from the faintly lit buildings. Murmuring.

A new breath of wind and the place lies desolate and silent again.

A new breath of wind, sighing about other shores.

It’s about war.

It’s about places where citizens are under control,

where their thoughts are made with emergency exits,

where a conversation between friends really becomes a test of what friendship means.

And when you are with people you don’t know so well. Control. A certain sincerity is in place

if only you don’t take your eyes off what’s drifting on the outskirts of the conversation:

     something dark, a dark stain.

Something that can drift in

and destroy everything. Don’t take your eyes off it!

What can we compare it to? A mine?

No, that would be too concrete. And almost too peaceful – for on our coast most of the stories

     about mines have a happy ending, the terror short-lived.

As in this story from the lightship: "In the autumn of 1915 we slept uneasily..." etc. A drift-mine

      was sighted

as it drifted slowly toward the lightship, then sank and resurfaced, some­times hidden by the

     waters, sometimes glimpsed like a spy in a crowd.

The crew was in a sweat and shot at it with rifles. No use. At last they put out a boat and made

     fast a long line to it and slowly and carefully towed it to the experts.

Afterwards they set up the dark shell of the mine in a sandy plantation as an ornament

together with the shells of Strombus Gigas from the West Indies.

And the sea wind is in the dry pines further away, hurrying over the churchyard sand,

past the leaning stones, the pilots’ names.

The dry sighing

of great doors opening and great doors closing.

3

In the half-dark corner of a Gotland church, in a glimmer of soft mildew

there’s a sandstone font – 12th century – the mason’s name

is still visible, shines out

like a row of teeth in a mass grave:

                                              HEGWALDR

                                                          the name’s left. And his pictures

here and on the sides of other pots, human swarms, figures stepping out of the stone.

There the eyes’ kernels of good and evil are split.

Herod at table: the roasted cock flies up and crows "Christus natus est" – the waiter was

     executed –  

close by, the child is born, under clusters of faces dignified and helpless as those of young

     apes.

And the fleeing steps of the pious

echoing over dragon-scaled sewer openings.

(The images stronger in memory than when seen direct, strongest

when in memory the font turns like a slow rumbling merry-go-round.)

Nowhere lee. Everywhere risk.

As it was. As it is.

Only in there is there peace, in the vessel’s water that no one sees,

but on the outer walls the battle is raging.

And peace can come drop by drop, perhaps at night

when we know nothing

or when we are lying in a hospital ward on a drip.

People, beasts, ornaments.

There is no landscape. Ornaments.

Mr. B, my amiable travelling companion, in exile,

released from Robben Island, says:

"I envy you. I feel nothing for nature.

But figures in a landscape, that says something to me."

Here are figures in a landscape.

A photo from 1865. The steamer is at the pier in the sound.

Five figures. A lady in a bright crinoline, like a bell, like a flower.

The men are like extras in a rustic play.

They’re all beautiful, irresolute, in the process of being rubbed out.

They step ashore for a little while. They’re being rubbed out.

The steam launch is an extinct model –

high funnel, sunroof, narrow hull –

it’s utterly foreign, a UFO that’s landed.

Everything else in the photo is shockingly real:

the ripples on the water,

the opposite shore –

I can stroke my hand over the rough rock faces,

I can hear the sighing in the spruces.

It’s near. It’s

today.

The waves are topical.

Now a hundred years later. The waves are coming in from no-man’s water

and break on the stones.

I walk along the shore. Walking along the shore is not as it was.

You have to take in too much, keep up many conversations at once, you have thin walls.

Each thing has acquired a new shadow behind the usual shadow

and you hear it trailing along even in total darkness.

It’s night.

The strategic planetarium rotates. The lenses stare in the dark.

The night sky is full of numbers and they are fed

into a twinkling cupboard,

a piece of furniture

where there lives the energy of a locust swarm that denudes the acreage of Somaliland in half

     an hour.

I don’t know if we are at the beginning or coming to the end.

The summing up can’t be done, the summing up is impossible.

The summing up is the mandrake –

(See the encyclopedia of superstitions:

                                                   MANDRAKE

                                                                  miracle-working plant

which when torn out of the ground gave off such an appalling scream

a man would drop dead. A dog had to do it.)


4

From leeward,

close-ups.

Bladderwrack. The weed-forests shine in the clear water, they are young, you want to emigrate

     there, lie down full-length on your mirror image and sink to a certain depth – the weed that

     holds itself up with air bladders as we hold ourselves up with ideas.

Bullhead. The fish who is a toad who wanted to become a butterfly and succeeded a third of

     the way, hides himself in the seaweed but is drawn up in the nets, hooked fast by his

     pathetic spikes and warts – when you disentangle it from the meshes your hands gleam

     with slime.

Rockface. Out on the sun-warmed lichens the insects scurry, they’re in a rush like second hands

     – the pine throws a shadow, it moves slowly like an hour hand – inside me time stands still,

     an infinity of time, the time required to forget all languages and to invent perpetuum mobile.

On the lee side you can hear the grass growing: a faint drumming from underneath, a faint roar

     of millions of little gas flames, that’s what it’s like to hear the grass growing.

And now; the width of water, without doors, the open frontier

that grows broader and broader

the further out you reach.

There are days when the Baltic is a calm endless roof.

Then dream your naïve dreams about someone crawling on the roof try­ing to sort out the

     flag-lines,

trying to hoist

the rag –

the flag that is so eroded by the wind and blackened by the funnels and bleached by the sun it

     can be everyone’s.

But it’s a long way to Liepaja.

5

July 30th. The strait has become eccentric – swarming with jellyfish to­day for the first time in

     years, they pump themselves forward calmly and patiently, they belong to the same line:

     Aurelia, they drift like flowers after a sea burial, if you take them out of the wa­ter their

     entire form vanishes, as when an indescribable truth is lifted out of silence and formulated

     into an inert mass, but they are untranslatable, they must stay in their own element.

August 2nd. Something wants to be said but the words don’t agree.

Something which can’t be said, 

aphasia,

there are no words but perhaps a style...

You can wake up in the small hours

jot down a few words

on the nearest paper, a newsprint margin

(the words radiate meaning!)

but in the morning: the same words now say nothing, scrawls, slips of the tongue.

Or fragments of the high nocturnal style that drew past?

Music comes to a man, he’s a composer, he’s played, makes a career, becomes Conservatory

     Director.

The climate changes, he’s condemned by the authorities.

His pupil K is set up as prosecutor.

He’s threatened, degraded, removed.

After a few years the disgrace lessens, he’s rehabilitated.

Then, cerebral hemorrhage: paralysis on the right side with aphasia, can grasp only short

     phrases, says the wrong words.

Beyond the reach of eulogy or execration.

But the music’s left, he keeps composing in his own style,

for the rest of his days he becomes a medical sensation.

He wrote music to texts he no longer understood –

in the same way

we express something through our lives

in the humming chorus full of mistaken words.

The death-lectures went on for several terms. I attended

together with people I didn’t know

(who are you?)

– then each went his own way, profiles.

I looked at the sky and at the earth and straight ahead

and since then I’ve been writing a long letter to the dead

on a typewriter with no ribbon just a horizon line

so the words knock in vain and nothing sticks.

I pause with my hand on the door handle, take the pulse of the house.

The walls are so full of life

(the children don’t dare sleep alone in the little room upstairs – what makes me safe makes

     them uneasy).

                                                   Sister snail

almost motionless in the grass, the antennae are sucked in

and rolled out, disturbances and hesitation ...

How like myself in my searching!

The wind that’s been blowing carefully all day

– the blades of grass on the outer skerries are all counted –

has lain down peacefully at the heart of the island. The match flame stands straight.

The sea painting and the forest painting darken together.

The foliage on the five-story trees turns black.

“Each summer is the last.” Empty words

for the creatures in the late-summer midnight

where the crickets whirr their sewing machines frantically

and the Baltic is close

and the lonely water tap rises among the wild roses

like the statue of a horseman. The water tastes of iron.


6

Grandmother’s story before it’s forgotten: her parents die young

father first. When the widow knows the disease will take her too

she walks from house to house, sails from island to island

with her daughter. "Who can take Maria?" A strange house

on the other side of the bay takes her. There they have the means.

But that didn’t make them good. The mask of piety cracks.

Maria’s childhood ends too early, she’s an unpaid servant

in perpetual coldness. Year after year. Perpetual seasickness

during the long stints of rowing, solemn terror

at table, the looks, the pike-skin scrunching

in her mouth: be grateful, be grateful.

                                                        She never looked back

but because of that she could see what was new

and catch hold of it.

Out of encirclement.

I remember her. I would press close to her

and at the moment of death (the moment of crossing?) she sent out a thought

so that I – a five-year-old – understood what happened

half an hour before they rang.

Her I remember. But in the next brown photo

the unknown man –

dated by his clothes to the middle of the last century.

A man around thirty: the vigorous eyebrows,

the face looking straight into my eyes

and whispering: "Here I am."

But who "I" am

there’s no one anymore who remembers. No one.

TB? Isolation?

Once coming up from the sea

on the stony slope steaming with grass he stopped

and felt the black bandage on his eyes.

Here, behind dense thickets – is it the island’s oldest house?

The low, two-centuries-old fisherman’s hut, log-cabin style, with heavy coarse grey timbers.

And the modern brass padlock has clicked it all together and shines like the ring in the nose of

     an old bull

who refuses to get up.

So much wood crouching. On the roof the ancient tiles that have slipped downways and

     crossways over each other

(the original pattern deranged over the years by the rotation of the earth)

it reminds me of something... I was there... wait: it’s the old Jewish cemetery in Prague

where the dead live more packed than they were in life, the stones packed packed.

So much love encircled! The tiles with their lichen-script in an unknown tongue

are the stones in the ghetto cemetery of the archipelago folk, the stones raised and tumbled. –

The hovel is lit up

with all those who were driven by a certain wave, by a certain wind

right out here to their fates.

© New Collected Poems, Bloodaxe Books, 2011

http://www.bloodaxebooks.com/ecs/product/new-collected-poems-564

Read by Jarmo Reha.

I

See oli enne raadiomastide aega.

Vanaisa oli äsja lootsiks saanud. Ta märkis kalendrisse

laevad, mida ta lootsis —

nimi, sihtsadamad, süvis.

Näiteks aastast 1884:

Aurul Tiger Kapt Rowan 16 jlg Hull Gefle Furusund

Prikk Ocean Kapt Andersen 8 jlg Sandefjord Hernösand Furusund

Aurul St Pettersburg Kapt Libenberg 11 jlg Stettin Libau Sandhamn

Ta tõi nad välja Läänemerre läbi saarte ja vee imelise labürindi.

Ja need, kes said pardal kokku ja keda kandis seesama alus mõne tunni või päeva,

kui palju õppisid nad üksteist tundma?

Jutuajamised vigases inglise keeles, mõistmine või valestimõistmine, aga väga vähe teadlikku valet.

Kui palju õppisid nad üksteist tundma?

Kui udu oli päris paks: poolel käigul, nähtavust vaevalt üldse. Nähtamatusest tuli neem ühe

     hoobiga ja oli sealsamas ees.

Iga minuti tagant möirgav sireen. Silmad seiramas otse nähtamatusse.

(Kas tal oli labürint peas?)

Minutid läksid.

Rahud ja karid pähe õpitud nagu koraaliread.

Ja see tunne, et »täpselt siin me oleme«, mida peab hoidma nagu siis, kui kannad pilgeni täis

     anumat ja ei läigita piisakestki maha.

Pilk alla masinaruumi.

Compound-aurumasin, pikaealine nagu inimese süda, töötamas pikkade pehmete edasi-

          tagasiliigutustega, terasakrobaadid, ja lõhnasid tuli nagu köögist.

II

Tuul puhub läbi männimesa. Mets mühab raskelt ja

kergelt. Läänemeri mühab ka otse keset saart, sügaval metsas oled väljas avamerel.

Vana naine ei sallinud puude mühinat. Ta näkku tardus melanhoolia, kui tuul tõusis:

»Peab mõtlema nendele, kes on laevadega merel.«

Aga tema ka kuulis mühinas midagi muud just nagu mina, me oleme sugulased.

(Me läheme üheskoos. Ta on kolmkümmend aastat surnud.)

Mühiseb jaa ja ei, valestimõistmist ja mõistmist.

Mühiseb kolm last terveks, ühe sanatooriumi ja kaks surma.

Suur tuulehoog, mis puhub mõnesse leeki elu ja kustutab mõned.

                                            Tingimused.

Mühiseb: Lunasta mind, Issand, vesi kipub mu elu kallale.

Lähed kaua ja kuulad ja jõuad siis punkti, kus piirid avanevad

või pigemini

kus kõigest saab piir. Pimedusse uppunud lage plats. Inimesi valgub välja ümberkaudsetest nõrgalt

        valgustatud hoonetest. Sumin.

Uus tuulehoog ja plats on jälle tühi ja vait.

Uus tuulehoog, kohin üle teiste randade.

Kuskil on sõda.

Kuskil on kohti, kus kodanikud on kontrolli all, kus mõtteid ehitatakse tagavaraväljapääsudega,

kus vestlusest sõpradega saab tõesti selle proov, mida sõprus tähendab.

Ja kui oled koos nendega, keda sa nii hästi ei tunne. Kontroll. Teatav avameelsus on omal kohal,

kui vaid ei lasta silmist seda, mis triivib vestluse piirimail: midagi tumedat, tume plekk.

Midagi, mis võib sisse triivida

ja hävitada kõik. Ärge laske teda silmist!

Millega seda võrrelda? Miiniga?

Ei, see oleks liiga tugev. Ja peaaegu et liiga rahumeelne — sest meie randadel on enamikul

     jutustustel miinidest õnnelik lõpp, hirm on ajas piiratud.

Nagu sellel lool tulelaevast: »1915. aasta sügisel magati rahutult …« jne. Silmati ajumiini

triivimas aegamööda tulelaeva poole; ta vajus ja tõusis, jäi vahel lainete varju ja ilmus vahel välja

     nagu spioon rahvasummas.

Meeskond oli hirmul ja tulistas teda püssist. Asjata. Viimaks saadeti paat sinna

ja kinnitati miini külge pikk nöör ja pukseeriti ta ettevaatlikult ja aegamööda asjatundjate kätte.

Hiljem seati miini tume kest dekoratsiooniks üles ühte liivasesse parki

koos Strombus gigase kojaga Lääne-Indiast.

Ja meretuul tuhiseb eemal kuivades mändides, tõttab üle surnuaia liiva,

mööda viltustest kividest, lootside nimedest.

Kuiv mühin,

suurte väravate avanemise ja sulgumise mühin.

III

Gotlandi kiriku poolpimedas nurgas, mahedas vidusas

valguses seisab liivakivist ristimisvaagen — 12. sajand — kiviraiuja nimi

on alles, särades

nagu hammasterida ühishauast:

                                       HEGWALDR

                                                      nimi on alles. Ja tema pildid

siin ja teiste nõude seintel, inimmöll, kujud tulemas kivist välja.

Silmade kuri ja hea tuum avaneb seal.

Herodes laua ääres: praekukk tõuseb lendu ja kireb »Christus natus est« — ettekandja hukatakse —

sealsamas sünnib laps, tema kohal karjas väärikad ja abitud näod nagu ahvipoegade omad.

Ja vagade kaduvad sammud

kajamas vastu solgitorude lohesoomuselise kurgu kohal.

(Mälupildid on eredamad kui need, mida näed vahetult, kõige eredamad,

kui vaagen pöörleb mälus nagu aeglane kõmisev karussell.)

Tuulevarju ei kuskil. Risk igal pool.

Nagu oli. Nagu on.

Ainult seespool on rahu, astja vees, mida keegi ei näe,

väljas külgedel aga käib võitlus.

Ja rahu võib tulla piiskhaaval, võib-olla öösi,

kui me ei tea midagi,

või nagu siis, kui lamad haiglapalatis tilguti all.

Inimesed, loomad, ornament.

Ei mingit maastikku. Ornament.

Mr. B***, minu reisikaaslane, armastusväärne, maapaos,

Robben Islandilt vabaks lastud, ütleb:

»Ma kadestan teid. Loodus jätab mind ükskõikseks.

Aga inimesed maastikul — see ütleb mulle midagi.«

Siin on inimesed maastikul.

Foto aastast 1865. Auruluup seisab väinas sadamasilla ääres.

Viis figuuri. Daam heledas krinoliinis, nagu kelluke, nagu lill.

Mehed nagu statistid rahvatükis.

Kõik on kenad, kõhklevad, kustumas.

Nad tulevad viivuks maale. Nad kustuvad.

Auruluup on endisaegset tüüpi —

kõrge korsten, varikatus, kitsas kere —

ta on täiesti võõrapärane nagu maandunud UFO.

Kõik muu fotol on jahmatavalt tõeline:

veevirvendus,

teine kallas —

ma saan silitada käega üle karedate kaljude,

ma kuulen kuuskede kohinat.

See on lähedal. See on

täna.

Lained on nüüdisaegsed.

Nüüd, sada aastat hiljem. Lained tulevad sealt, kus on no man's water

ja löövad vastu kive.

Ma käin mööda randa. Mööda randa käimine pole enam, mis ta oli.

Pead liiga paljut vahtima jääma, pidama mitut vestlust korraga, sul on õhukesed seinad.

Igale asjale on tekkinud uus vari hariliku varju taha

ja sa kuuled, kuidas ta lohiseb kaasa ka siis, kui on päris pime.

On öö.

Strateegiline planetaarium pöörleb. Läätsed vaatavad pimedusse.

öötaevas on täis arvusid, mis söödetakse sisse

vilkuvasse kappi,

mööblitükki,

kus on peidus rohutirtsuparve energia, kes sööb poole tunniga paljaks tündrimaa Somaalia pinda.

Ma ei tea, kas me oleme algus või lõppstaadium.

Kokkuvõtet ei saa teha, kokkuvõte on võimatu.

Kokkuvõte on alraun —

(vaata ebausu-käsiraamatut:

                                       ALRAUN

                                                     imettegev taim,

mis, kui teda maa seest välja kisti, tõi kuuldavale nii kohutava karje,

et inimene kukkus surnult maha. Seda lasti teha koeral...)

IV

Tuulealusest küljest,

lähipildid.

Põisadru. Selges vees paistavad adrumetsad, nad on noored, tahaks sinna emigreerida, heita pikali

     oma peegelpildile ja vajuda teatud sügavuseni — adru, mis hoiab end püsti õhupõiekeste abil,

     nagu meie hoiame end püsti ideede abil.

Merihärg. Kala, kes on kärnkonn, kes tahtis saada liblikaks ja kellel see kolmandiku võrra ka

     õnnestus; ta peidab end mererohtu, aga tiritakse välja võrguga, millesse ta on takerdunud oma

     pateeti­liste ogade ja näsadega — kui harutada teda võrgu silmadest välja, hakkavad käed limast

     läikima.

Kaljulava. Väljas päikesesoojas samblikus sebivad ussikesed, nad tõttavad nagu sekundiosuti —

     mänd heidab varju, see liigub tasahilju nagu tunniosuti — minu sees püsib aeg paigal, aega on

     otsatult, seda aega, mida on vaja, et unustada kõik keeled ja avastada perpetuum mobile.

Tuulealuses küljes võib kuulda, kuidas rohi kasvab: tasane trummipõrin altpoolt, miljonite gaasileekide

     tasane mühin, nii on kuulda, kuidas rohi kasvab.

Ning nüüd: veteväli, ei mingit ust, lahtine piir,

mis paisub aina avaramaks,

mida pikemaks end sirutad.

On päevi, kus Läänemeri on nagu tüün lõpmatu katus.

Unista siis naiivselt millestki, mis tuleb roomates

mööda katust ja tahab harutada lahti lipunööre,

tahab tõsta üles

kaltsu —

lippu, mida tuuled on nii räsinud ja korstnad nii tah­manud ja päike nii pleegitanud, et ta võib olla

     igaühe oma.

Aga Liepājasse on pikk tee.

V

30. juuli. Laht on muutunud ekstsentriliseks — täna esimest korda üle aastate kihiseb ta

     millimallika­test, nad pumpavad end rahulikult ja ettevaatlikult edasi, nad kuuluvad samale

     reederile: AURELIA, nad ajuvad vees nagu lilled pärast merematust, kui võtad nad veest välja,

     kaob neil igasugune vorm, nii nagu siis, kui kirjeldamatu tõde kerkib vaikusest üles ja

     formuleerub, saab surnud želeeks, jah, nad on tõlkimatud, nad pea­vad püsima omas elemendis.

2. august. Midagi tahab öeldud saada, aga sõnad ei tule temaga kaasa.

Midagi, mida ei saa öelda,

afaasia,

mingeid sõnu ei ole olemas, aga võib-olla stiil...

Juhtub, et ärkad öösi

ja kirjutad kiiruga paar sõna

lähemale paberile, ajaleheservale

(sõnadest kiirgab tähendust!),

aga hommikul: needsamad sõnad ei ütle enam midagi, kritseldused, eksisõnad.

Või suure öise stiili fragmendid, mis läks mööda?

Muusika tuleb ühe inimese juurde, ta on helilooja, teda mängitakse, ta teeb karjääri, saab

     konservatooriumi rektoriks.

Konjunktuur muutub, võimud mõistavad ta süüdi.

Peasüüdistajaks pannakse ta oma õpilane H***.

Teda vihatakse, alandatakse, saadetakse asumisele.

Mõne aasta pärast ebasoosing väheneb, ta rehabili­teeritakse. Siis tuleb ajuverejooks: parema poole

     hal­vatus koos afaasiaga, ta saab aru ainult lühikes­test lausetest, kasutab valesid sõnu.

Ülendamine ega hukkamõist ei jõua niisiis temani.

Aga muusika on alles, ta komponeerib edasi omaenda

stiilis, niikauaks kui ta veel elab, on temast saanud meditsiiniline sensatsioon.

Ta kirjutas muusikat tekstidele, millest ta enam aru ei saanud —

samal kombel

väljendame meie midagi oma eluga

valestiütlemiste ümisevas kooris.

Surmaloengud kestsid mitu semestrit. Ma olin seal koos kaaslastega, keda ma ei tundnud

(Kes olete teie?)

— pärast läks igaüks koju, profiilid.

Ma vaatasin taevasse ja maha ja otse enda ette

ja kirjutan setsaadik pikka kirja surnutele

masinal, millel pole värvilinti, ainult silmapiiri riba,

nii et sõnad koputavad ilmaaegu ja midagi ei hakka külge.

Ma seisan, käsi ukselingil, katsun maja pulssi.

Seinad on nii elu täis

(laps ei julge magada üksi üleval toas — mis annab mulle

turvalise tunde, teeb teda rahutuks).

3. august. Väljas märjas rohus

roomab tervitus keskajast: viinamäetigu,

õrn hallikaskollane tigu kõikuva kojaga —

tema tõid sisse mungad, kes pidasid lugu escargot’dest — ja siin olid frantsiskaanid,

murdsid kive ja põletasid lupja, saar sai nende omaks 1288, kuningas Magnuse kingitus

(»Nedsynatzed annidh ja muh huewa / Nuedh jaegoth taewa-ricki tedha otma«)

metsad langesid, ahjud lõõmasid, laevad vedasid lupja kloostriehitustele...

                                               Õde tigu

peaaegu liikumatu rohus, katsesarved tõmbumas sisse

ja keerdumas välja, häired ja kõhklused ...

Kui samamoodi olen mina oma otsimistes!

Tuul, mis puhus nii hoolsasti terve päeva

— äärmistel laidudel on kõrred kokku loetud —,

jäi puhkama keset saart. Tuletiku leek seisab püsti.

Mere- ja metsamaalid pimenevad üheskoos.

Ka viiekorruselise puu rohelus saab mustaks.

»Iga suvi on viimane.« Need on tühjad sõnad

olevustele hilissuve südaöös,

kus ritsikad õmblevad masinal nagu arust ära

ja Läänemeri on lähedal

ja üksik ujuvkraana kerkib kibuvitsapõõsaste tagant

nagu rüütli raidkuju. Vesi on raua maitsega.

VI

Vanaema lugu, enne kui see ununeb: tema vanemad surid noorelt,

esmalt isa. Kui lesknaine aru sai, et haigus võtab ka

tema, käis ta majast majja, sõitis saarelt saarele,

tütar kaasas. »Kes võtab Maria oma hoole alla?«

Võõras maja teispool fjordi võttis vastu. Nad olid

jõukad. Aga kes oli jõukas, ei olnud hea. Vagaduse

mask praguneb. Maria lapsepõlv saab enneaegu otsa,

ta on palgata tüdrukuks ja aina külmetab. Hulk

aastaid. Pidev merehaigus

pikkadel paadisõitudel, pidulik terror

lauas, grimassid, suus krõmpsuv

havinahk: ole tänulik, ole tänulik.

                                    Ta ei vaadanud kunagi tagasi,

aga just sellepärast oskas ta näha Uut

ja haarata temast kinni.

Piiramisrõngast välja!

Ma mäletan teda. Ma surusin end tema vastu   

ja surmahetkel (üleminekuhetkel?) saatis ta teele mõtte,

nii et mina — viieaastane — sain aru, mis oli juhtunud

pool tundi enne seda, kui kell lõi.

Ma mäletan teda. Aga peaaegu pruunil fotol

on tundmatu —

dateerida saab ainult riiete järgi: eelmise sajandi keskpaik.

Umbes kolmekümnene mees: tugevad kulmud,

pilk, mis vaatab mulle otse silma

ja sosistab: »Siin ma olen.«

Aga kes on »mina«,

ei mäleta enam keegi. Mitte keegi.

TBC? Isolatsioon?

Ükskord ta seisatas

kivisel auraval rohunõlval mere ääres

ja tundis musti sidemeid silmade ees.

Siin, selle tihniku taga — kas saare kõige vanem maja?

Madal 200-aastane tapitud nurkadega hallidest hatul

palkidest võrgukuur.

Ja moodne messinglukk on klõpsatanud kinni kõige ette ja hiilgab nagu rõngas vana sõnni ninas,

kes tõrgub jalule tõusmast.

Nii palju kükakile laskunud puid. Katusel igivanad katusekivid, risti ja põigiti üksteise peale varisenud

(algse mustri on maa pöörlemine aastatega ära nihutanud).

See meenutab midagi... ma olin seal... oota: see on Praha vana juudi surnuaed,

kus surnud on kitsamini koos kui elades, kivid tihedalt kõrvuti.

Nii palju sissepiiratud armastust! Katusekividel samb­likkude kirjad tundmata keeles —

need kivid on hauakivid saarerahva getto surnuaias, püsti tõstetud ja kokkuvarisenud kivid. —

Osmikust paistavad

kõik need, keda kandis mõni laine või mõni tuul

siia, oma saatusele vastu.

Read by Caj Westerberg.

I

Elettiin radiomastoja edeltävää aikaa.

Äidinisä oli vastavalmistunut luotsi. Luotsaamistaan aluksista hän teki almanakkaan merkintöjä –

nimet, määräsatamat, syväykset.

Esimerkkejä vuodelta 1884:

Höyryl Tiger  Capt Rowan  6 jalkaa  Hull Gefle Furusund

Priki Ocean  Capt Andersen  8 jalkaa  Sandefiord Hernösand Furusund

Höyryl St Pettersburg  Capt Libenberg  11 jalkaa  Stettin Libau Sandhamn

Hän vei alukset Itämerelle, saarten ja veden ihastuttavan labyrintin kautta

Entä he, jotka kohtasivat laivalla – yhteinen alus kantoi heitä joitakin

tunteja tai vuorokausia –

minkä verran he tutustuivat toisiinsa?

Keskustelut virheellistä englantia, yhteisymmärrystä ja väärinkäsitystä

mutta ei juurikaan tietoista valhetta.

Minkä verran he tutustuivat toisiinsa?

Kun oli tiheä sumu: vauhti puoleen, suuntausnäkö vähäinen. Näkymättömästä ilmaantui

     niemenkärki yhdellä ainoalla harppauksella ja oli aivan liki.

Mylvivä äänimerkki joka toinen minuutti. Silmät lukivat näkymätöntä.

(Oliko hänellä labyrintti päänsä sisällä?)

Minuutit etenivät.

Karit ja luodot, ulkoa opitut kuin virsien säkeistöt.

Ja se tunne, että ”juuri tässä me olemme”, josta on pidettävä kiinni niin kuin kantaisi

     piripintaista astiaa läikyttämättä.

Silmäys konehuoneeseen.

Compoundkone, pitkäikäinen kuin ihmisen sydän, työskenteli isoin pehmeästi pomppivin liikkein,

     teräksiset akrobaatit, ja tuoksut kohosivat kuin keittiöstä.

II

Mäntymetsässä tuulee. Humisee raskaasti ja kevyesti,

Itämeri humisee myös keskellä saarta, metsän syvyydessä kulkija on keskellä aavaa merta.

Vanha nainen vihasi puitten huminaa. Hänen kasvonsa jähmettyivät alakuloon tuulen

     noustessa:

”Täytyy ajatella heitä, jotka ovat merellä.”

Hän kuuli huminassa kuitenkin myös muuta, niin kuin minä, me olemme sukua.

(Teemme toisillemme seuraa. Hän on ollut kuolleena kolmekymmentä vuotta.)

Humisee: kyllä ja ei, väärinkäsitystä ja yhteisymmärrystä.

Humisee: kolme tervettä lasta, yksi parantolassa ja kaksi kuollutta.

Suuri veto, joka puhaltaa eloa joihinkin liekkeihin ja toisia sammuksiin.

                                     Ehdot.

Humisee: Pelasta minut, Jumala, sillä vedet käyvät minun sieluuni asti.

Kun pitkään kulkee ja kuuntelee, saavuttaa pisteen, jossa rajat avautuvat

tai jossa pikemminkin

kaikesta tulee raja. Avoin alue, pimeään upotettu. Ihmiset virtaavat ulos ympäröivistä heikosti

     valaistuista rakennuksista. Solisee.

Uusi tuulenhenki, ja paikka on taas autio ja hiljainen.

Uusi tuulenhenki, toisilla rannoilla kohisee.

On kyse sodasta.

On kyse paikoista, joissa kansalaiset ovat valvonnan alaisia,

joissa ajatuksiin rakennetaan varauloskäytävät,

joissa ystävien välinen keskustelu todella testaa ystävyyttä.

Entä kun on seurassa, jota ei kovin hyvin tunne. Valvonta. Tietty vilpittömyys on paikallaan,

kunhan ei irrota katsettaan siitä, mikä ajelehtii keskustelun reunamilla: jotakin tummaa, tumma

     läiskä.

Jokin, joka voi ajelehtia tänne

ja tuhota kaiken. Älä irrota katsettasi siitä!

Mihin sitä vertaisi? Miinaan?

Ei, se olisi liian käsinkosketeltava. Melkein liian rauhanomainen –

meidän rannikollamme useimmat kertomukset miinoista päätyvät onnellisesti, kauhu on

     ajallisesti rajallinen.

Kuten kertomuksessa majakkalaivasta: ”Syksyllä 1915 nukuttiin levottomasti. . . ” jne. Ajomiina

     havaittiin sen ajelehtiessa hitaasti majakkalaivaa kohti, se painui ja kohosi, peittyi

     välillä aaltoihin, vilahti taas esiin kuin vakoilija väkijoukossa.

Ahdistunut miehistö ampui sitä makuulta kivääreillään. Turhaan. Lopulta vene laskettiin vesille,

pitkä köysi kiinnitettiin miinaan, ja se hinattiin varovasti ja hitaasti asiantuntijoitten luo.

Myöhemmin sen tumma kuori asetettiin hiekkaisen istutuksen koristeeksi

yhdessä Länsi-Intiasta tuotujen Strombus gigasin kuorten kanssa.

Etäämpänä kuivissa männyissä puhaltaa merituuli, se kiiruhtaa

hautausmaan hiekan yli,

ohi kallellaan olevien kivien ja luotsien nimien.

Kuiva humina,

kun suuria portteja avataan ja kun suuria portteja suljetaan.

III

Gotlantilaisen kirkon hämärässä nurkassa, missä valo on kevyttä hometta,

on hiekkakivikastemalja – 1100-lukua – kivenhakkaajan nimi

on säilynyt, se hohtaa

kuin hammasrivi joukkohaudassa:

                                                 HEGWALDR

                                                               nimi on säilynyt. Kuvat,

jotka hän on tehnyt, tässä ja toisten maljojen kyljissä, ihmistulva,

hahmoja astumassa ulos kivestä.

Silmät pahuuden ja hyvyyden siemeninä puhkeamassa.

Herodes pöydän ääressä: paistettu kukko nousee siivilleen ja kiekuu ”Christus natus est” –

     tarjoilija mestattiin –

vieressä syntyy lapsi kasvoterttujen alla, kasvot arvokkaat ja avuttomat kuin apinanpoikasten.

Ja hurskaitten pakenevat askeleet

kaikuvat liskonsuomuisten viemärirumpujen kitojen yllä.

(Kuvat väkevämmät muistissa kuin välittömästi nähtyinä,

väkevimmät, kun malja pyörii muistissa hitaana jylisevänä karusellina.)

Leetä ei missään. Kaikkialla vaara.

Niin kuin oli. Niin kuin on.

Vain maljan sisällä vallitsee rauha, vedessä, jota kukaan ei näe,

mutta ulkoseinillä riehuu taistelu.

Rauha saapuu ehkä pisaroittain, ehkä yöllä,

kun emme mitään tiedä,

tai kuin tiputuksessa sairaalan salissa.

Ihmisiä, hirviöitä, ornamentteja.

Ei maisemaa. Ornamentteja.

Mr B***, matkatoverini, rakastettava, maanpaossa,

Robben Islandilta vapautettu, sanoo:

”Minä kadehdin teitä. Luonto ei herätä minussa mitään tunnetta. –

Mutta ihmisiä maisemassa, se aihe puhuttelee minua.”

Tässä on ihmisiä maisemassa.

Valokuva vuodelta 1865. Höyrypursi salmella laiturissa.

Viisi hahmoa. Nainen yllään vaalea krinoliini, kuin tiuku, kuin kukka.

Miehet kuin avustajia kansannäytelmässä.

Kaikki he ovat kauniita, empiviä, pois pyyhkiytymässä.

He astuvat maihin vähäksi aikaa. He pyyhkiytyvät pois.

Höyrypursi on kadonnutta mallia –

korkea korsteeni, aurinkokatos, kapea runko –

se on täysin vieras, laskeutunut UFO.

Kaikki muu kuvassa on hätkähdyttävän todellista:

veden väreily,

vastaranta –

kädelläni sivelen rosoisia kallioita,

kuulen kuusien huminan.

Läheltä.

Tänään.

Aallot ovat tässä.

Nyt, sata vuotta myöhemmin. Se mistä aallot tulevat on no man's water,

ne lyövät kiviin.

Kävelen rannalla. Rannalla käveleminen ei ole enää sitä mitä se oli.

On niin paljon ällisteltävää, on käytävä useita keskusteluja

samanaikaisesti, meissä on ohuet seinät.

Kaikkeen on ilmaantunut uusi varjo tavallisen varjon taakse,

ja sen laahautuminen kuuluu silloinkin kun on täysin pimeä.

On yö.

Strateginen planetaario kiertyy. Linssit tuijottavat pimeään.

Yötaivas on täynnä numeroita, joita syötetään

vilkkuvaan kaappiin,

huonekaluun,

jossa piilee tynnyrialoittain Somalian maaperää puolessa tunnissa paljaaksi syövän

     heinäsirkkaparven energia.

En tiedä olemmeko alussa vai viimeisessä vaiheessa.

Yhteenvetoa ei voi tehdä, yhteenveto on mahdottomuus.

Yhteenveto on velhojuuri –

(katso taikauskosanakirjasta:

                                          VELHOJUURI

                                                             ihmeitätekevä kasvi,

joka, kun se kiskottiin maasta, päästi niin kammottavan huudon,

että poimija kaatui kuolleena maahan. Koira sai tehdä sen...)

IV

Leen puolelta,

lähikuvia.

Rakkolevä. Kirkkaassa vedessä levämetsät loistavat, ne ovat nuoria, sinne tekee mieli muuttaa

     kuin uuteen maahan, tekee mieli laskeutua pitkäkseen peilikuvansa päälle ja vaipua tiettyyn

     syvyyteen – levä, joka pitää itseään pystyssä ilmarakkojen avulla niin kuin me pidämme

     itseämme pystyssä ajatusrakennelmien avulla.

Härkäsimppu. Kala, joka on rupikonna, joka halusi perhoseksi ja onnistuu kolmasosaltaan,

     kätkeytyy meriheinään, mutta vedetään ylös verkoilla, joihin se on takertunut pateettisista

     piikeistään ja nystyröistään – kun sen irrottaa sotkeentuneesta verkosta, kädet tulevat

     limasta hohtaviksi.

Silokallio. Auringonlämpimät jäkälät vilisevät pikkuötököitä, niillä on kiire kuin sekuntiviisareilla –

     männystä heittyy varjo, se vaeltaa hitaasti kuin tuntiviisari – uumenissani aika seisoo,

     loputtomasti aikaa, se aika, mikä tarvitaan kaikkien kielten unohtamiseen ja ikiliikkujan

     keksimiseen.

Leen puolella kuulee ruohon kasvavan: heikko rummutus alhaalta

miljoonien pienten kaasuliekkien pauhu, sellaista on kuulla

ruohon kasvavan.

Ja nyt: veden aava, ei ovia, avoin raja,

joka kasvaa sitä laajemmaksi

mitä kauemmas hakeudut.

Joinakin päivinä Itämeri on liikkumaton ääretön katto.

Ole silloin naiivi ja uneksi jostakin, joka ryömii katolla ja yrittää

selvittää lippuliinat,

yrittää saada rievun

salkoon –

lipun, jota tuulet ovat hiertäneet ja korsteenit savuttaneet ja aurinko haalistanut niin että se

     voisi kuulua kaikille.

Mutta Liepāja on kaukana.

V

30. heinäkuuta. Ulappa on muuttunut erikoiseksi – tänään se kuhisee maneetteja ensimmäistä

     kertaa vuosiin, ne pumppaavat itseään eteenpäin levollisesti ja hienovaraisesti, ne kuuluvat

     kaikki samaan varustamoon: AURELIA, ne ajelehtivat kuin kukat merihautajaisten jälkeen.

     Jos ne nostetaan vedestä, niistä häviää tyystin muoto kuin kuvaamattomasta totuudesta,

     kun se nostetaan esiin hiljaisuudesta ja muotoillaan kuolleeksi hyytelöksi, niin, niitä ei voi

     kääntää kielestä toiseen, niiden on pysyttävä omassa elementissään.

2. elokuuta. Jokin haluaa tulla sanotuksi, mutta sanat eivät suostu.

Jokin, jota ei voi sanoa,

afasia,

sanoja ei ole, mutta ehkä jokin tyyli…

Toisinaan herään yöllä

ja kirjoitan nopeasti joitakin sanoja

lähimmälle paperille, lehden reunaan

(sanat säteilevät merkitystä!),

mutta aamulla: samat sanat eivät tarkoita enää mitään, töherrystä, virhesanontoja.

Tai fragmentteja ohi kulkeneesta suuresta yöllisestä tyylistä?

Musiikki tavoittaa ihmisen, hän on säveltäjä, hänen sävellyksiään

esitetään, hän luo uran, hänestä tulee konservatorion johtaja.

Suhdanteet muuttuvat, viranomaiset tuomitsevat hänet.

Pääsyyttäjäksi asetetaan hänen oppilaansa K***.

Häntä uhataan, hänet alennetaan, hänet karkotetaan.

Muutaman vuoden kuluttua epäsuosio laimenee, hänen maineensa puhdistetaan.

Silloin hän saa aivoverenvuodon: oikeanpuoleinen halvaus ja afasia,

hän ymmärtää vain lyhyitä fraaseja, sanoo vääriä sanoja.

Häntä ei saavuta sen enempää ylistys kuin tuomio.

Mutta musiikki on tallella, hän säveltää edelleen omaan tyyliinsä,

lopun elämänsä hän on lääketieteellinen sensaatio.

Hän kirjoitti musiikkia teksteihin, joita ei enää ymmärtänyt –

niin mekin

ilmaisemme jotakin elämällämme

virhesanontojen hymisevässä kuorossa.

Kuolemaluennot jatkuivat useita lukukausia. Olin läsnä

yhdessä tovereiden kanssa, joita en tuntenut

(keitä te olette?)

– jälkeenpäin jokainen palasi omien asioittensa pariin, profiileja.

Katsoin taivaalle ja maahan ja suoraan eteen,

siitä lähtien kirjoitan pitkää kirjettä kuolleille

koneella, jossa ei ole värinauhaa, vain horisonttijuova,

ja sanat iskevät turhaan, mikään ei tartu.

Seison käsi ovenrivalla, otan talon pulssin.

Seinät ovat elämää täynnä

(lapset eivät uskalla nukkua yksin yläkerran huoneessa – se, mikä

tekee oloni turvalliseksi, tekee heidät levottomiksi).

3. elokuuta. Ulkona kosteassa ruohossa

laahautuu tervehdys keskiajalta: viinimäkikotilo,

hienostuneen harmaankeltainen kiiltävä etana talo kallellaan,

sen toivat tänne munkit, joiden herkkua oli escargots – niin, fransiskaanit olivat täällä,

he louhivat kiveä ja polttivat kalkkia, saaresta tuli heidän vuonna 1288, lahja kuningas

     Maunulta

(”Nämet almusat ia mwdh caltaiset / te cochtatte Henen nytt Taiuan Waldakunnas”)

metsä kaatui, uuneissa paloi, kalkki vietiin purjealuksilla

luostarirakennuksille. . .

                                      Sisar etana

on miltei liikkumatta ruohossa, tuntosarvet imeytyvät sisään

ja kelautuvat ulos, häiriötä ja epäröintiä...

Miten se muistuttaakaan minua omassa etsinnässäni!

Tuuli, joka on puhaltanut sinnikkäästi koko päivän,

– uloimmilla luodoilla jokainen korsi on luettu –

on asettunut lepoon keskelle saarta. Tulitikun liekki palaa suorana.

Merimaalaus ja metsämaalaus tummuvat yhdessä.

Myös viisikerroksisten puitten vihreys mustuu.

”Jokainen kesä on viimeinen”. Tyhjiä sanoja

myöhäiskesän yössä,

kun sirkat ompelevat koneella kuin riivatut,

ja Itämeri on lähellä,

ja yksinäinen vesikraana kohoaa ruusupensaitten keskellä

kuin ratsastajapatsas. Vedessä on raudan maku.

VI

Isoäidin tarina ennen kuin se unohtuu: hänen vanhempansa kuolevat nuorina,

ensin isä. Kun leski tuntee, että sairaus vie myös hänet,

hän kulkee talosta taloon, purjehtii saarelta saarelle

tytär mukanaan. ”Kuka voisi huolehtia Mariasta!” Hänet otetaan

vieraaseen taloon ulapan takana. Heillä on varaa.

Mutta varakkaat eivät olleet hyviä. Hurskauden naamio säröilee.

Marian lapsuus loppuu kesken, hän kulkee palkattomana piikana

alituiseen kylmissään. Vuosia. Ainainen merisairaus

pitkillä soutumatkoilla, aterialla

juhlallinen terrori, ilmeet, hampaissa narskuva

hauennahka: kiitoksia, kiitoksia.

Hän ei katsonut koskaan taakseen,

juuri siksi hän osasi nähdä Uuden

ja tarttua siihen.

Ulos saarrosta!

Minä muistan hänet. Minä painauduin häntä vasten,

kuolinhetkellä (siirtymähetkellä?) hän lähetti ajatuksen.

Puoli tuntia ennen kuin puhelin soi

minä – viisivuotias – ymmärsin mitä oli tapahtunut.

Minä muistan hänet. Mutta seuraavassa ruskeassa valokuvassa

on tuntematon –

vaatteiden perusteella ajoitettavissa viime vuosisadan puoliväliin.

Kolmissakymmenissä oleva mies: voimakkaat kulmakarvat,

kasvot, jotka katsovat minua suoraan silmiin

ja kuiskaavat: ”tässä minä olen”.

Mutta kuka ”minä” on,

sitä kukaan ei enää muista. Ei kukaan.

Tuberkuloosi? Eristys?

Kerran hän pysähtyi

rannan kivisessä ruohoa höyryävässä mäessä

ja tunsi mustan siteen silmillään.

Täällä, tiheän ryteikön peitossa – ehkä saaren vanhin talo?

Matala salvottu 200 vuotta vanha ranta-aitta harmaankarheata raskasta puuta.

Ja kaiken on loksahtaen sulkenut nykyaikainen messinkilukko, se

loistaa kuin nenärengas vanhalla härällä,

joka kieltäytyy nousemasta.

Niin paljon kyyristynyttä puuta. Katolla ikivanhat tiilet, jotka ovat

luisuneet ristiin rastiin toistensa päälle

(alkuperäiset kuviot ovat särkyneet maan kiertoliikkeessä vuosien myötä)

se muistuttaa jotakin. . . olen ollut siellä. . . hetkinen: juutalaisten vanha hautausmaa

     Prahassa,

jossa kuolleet elävät ahtaammin kuin elämässä, kivet vieri vieressä.

Niin paljon saarrettua rakkautta! Kattotiilet, joissa jäkälien

kirjoitusmerkit vierasta kieltä,

ovat saaristoväen ghettohautausmaan kiviä, pystytettyjä ja romahtaneita kiviä. –

Rapistunut aitta loistaa

valoa kaikista heistä, jotka tietty aalto, tietty tuuli toi

tänne ulos kohtaloihinsa.

Read by Hjörtur Pálsson.

I

Það var fyrir daga fjarskiptamastranna.

Afi var nýorðinn lóðs. Í almanakið skráði hann skipin sem hann lóðsaði –

nöfn, ákvörðunarstaði, djúpristu.

Dæmi frá 1884:

Gufusk Tiger Skipstj Rowan    16 fet    Hull Gefle Furusund

Briggsk Ocean Skipstj Andersen    8 fet    Sandefjord Hernösand Furusund

Gufusk Skt Pétursborg Skipstj Libenberg    11 fet    Stettin Libau Sandhamn

Hann sigldi þeim út á Eystrasalt um undurfagurt völundarhús eyja og ála.

Og þeir sem hittust um borð og bárust með sömu fleytunni nokkra klukkutíma eða sólarhringa,

hve vel kynntust þeir?

Samtöl á stafrangri ensku, skilningur og misskilningur en sáralitlu logið af ásettu ráði.

Hve vel kynntust þeir?

Í svartaþoku: hálf ferð, naumast farljóst. Utan úr hinu ósýnilega steig oddinn allt í einu fram í örskots

nánd.

Viðvörunarbaul skipsflautunnar aðra hverja mínútu. Augun réðu rétt í hið ósýnilega.

(Kunni hann völundarhúsið utan að?)

Mínúturnar liðu.

Blindsker og grynningar geymd í minni eins og sálmvers.

Og að finna þetta svona á sér, „já laukrétt, hér erum við“, þetta næmi sem ekki mátti glatast, eins

og þegar borið er barmafullt ílát og ekkert má fara niður.

Litið ofan í vélarrúmið.

Samsett vélin, lífseig eins og mannshjarta, gekk upp og niður með stórum mjúkt fjaðrandi sveiflum,

fimleikarar úr stáli, og lyktirnar stigu upp eins og úr eldhúsi.

II

Vindurinn fer um furuskóginn. Hann þýtur þungt og létt.

Það þýtur líka í Eystrasaltinu inni á miðri eynni, langt inni í skógi er fólk úti á rúmsjó.

Gömlu konunni var meinilla við þytinn í trjánum. Andlit hennar stirðnaði af hugarangri þegar hann

hvessti:

„Það verður að hugsa um þá sem eru á sjónum.“

En hún heyrði líka eitthvað annað í þytnum, alveg eins og ég, við erum skyld.

(Við fylgjumst að. Hún dó fyrir þrjátíu árum.)

Það þýtur já og nei, misskilningur og eindrægni.

Það þýtur þrjú börn heilbrigð, eitt á hæli og tvö dáin.

Stormsveipurinn mikli sem glæðir suma loga, slekkur aðra.

Skilmálarnir.

Það þýtur: Frelsa mig Drottinn, vötnin ætla að drekkja mér.

Maður gengur lengi og leggur við hlustir og kemur þangað sem landamærin opnast eða öllu heldur

þar sem allt verður landamæri. Opið svæði sökkt í myrkrur. Fólkið streymir út úr dauflýstum húsunum í

kring. Það niðar.

Ný vindhviða og staðurinn er aftur auður og hljóður.

Ný vindhviða, það brimar og blæs við aðrar strendur.

Það er stríðið.

Það eru staðir þar sem þjóðfélagsþegnarnir eru undir smásjá,

þar sem engin hugsun er án neyðarútgangs,

þar sem á það reynir til hlítar við samræður í vinahópi hvað vinátta er.

Og þegar fólk er með þeim sem það þekkir ekki ýkja vel. Undir smásjá. Hæfileg hreinskilni á þá því

aðeins við

að fólk missi ekki sjónar á þessu sem er á reki í útjaðri samtalsins: eitthvað dökkt, dökkur blettur.

Eitthvað sem rekið getur inn

og eyðilagt allt. Sleppið ekki af því augunum!

Við hvað á að líkja því? Tundurdufl?

Nei, það væri of áþreifanlegt. Og næstum of friðsamlegt – því að á ströndinni okkar fá flestar sögur

um tundurdufl farsælan endi, með tímanum dregur úr óttanum.

Eins og í sögunni af vitaskipinu: „Haustið 1905 varð fólki ekki svefnsamt...“ o.s.frv. Tundurdufl sást

sem rak hægt í átt að vitaskipinu, það hófst og hneig, stundum í hvarfi í öldurótinu, stundum brá því

fyrir eins og njósnara í mannhafi.

Áhöfnin var full angistar og skaut á það með riffli. Án árangurs. Loks var hrundið fram báti

og langt tó fest við duflið og það dregið ofurhægt og varlega þangað sem sérfræðingarnir voru.

Seinna var dökku hylkinu stillt upp til skrauts í sendnum gróðurreit

ásamt skrokknum af Strombus gigas frá Vestur-Indíum.

Og stormur af hafi þýtur í þurrum furunum fjær, hann þýtur um sandborinn kirkjugarðinn,

framhjá steinunum sem hallast, nöfnum hafnsögumannanna.

Þurr þytur

frá stórum hliðum sem opnast og stórum hliðum sem lokast.

III

Í hálfdimmu horni gotlensku kirkjunnar, í skímu af daufri mygluskán

stendur skírnarsár úr sandsteini – 12. öld – nafn steinsmiðsins

sést enn, skín við augum

eins og tanngarður í fjöldagröf:

HEGWALDR

nafnið sést. Og myndir hans

þar og utan á öðrum kerum, mannmergð, verur á leið út úr steininum.

Þar brýst fram úr augunum kjarni góðs og ills.

Heródes við borðið: steiktur haninn flýgur upp og gelur „Christus natus est“ – þjónninn var líflátinn –

rétt hjá fæðist barnið, í augsýn andlita sem þyrpast saman yfir því hátíðleg og ráðvillt eins og á

apaungum.

Og fótatak guðhræddra á flótta

bergmálandi yfir drekahreistruð gin skolpræsanna.

(Myndirnar grópast fastar í minnið heldur en séðar augliti til auglitis, fastast

þegar skírnarsárinn snýst í hægdrynjandi hringekju minnisins.)

Hvergi skjól. Hvarvetna áhætta.

Eins og það var. Eins og það er.

Aðeins fyrir innan ríkir friður, í vatni kersins sem enginn sér,

en utan á því geisar orrustan.

Og friðurinn getur færst yfir og fallið í dropum, kannski um nótt

þegar við vitum ekki af okkur,

eða eins og þegar látið er leka í æð manns á sjúkrastofu.

Menn, óargadýr, skraut.

Það er ekkert landslag. Skraut.

Mr B***, samferðamaður minn, vingjarnlegur, landflótta,

látinn laus frá Robben Island, segir:

„Ég öfunda ykkur. Náttúran lætur mig alveg ósnortinn.

En fólk í landslagi, það kemur við mig.“

Hér er fólk í landslagi.

Ljósmynd frá 1865. Gufuferjan liggur við bryggju í sundinu.

Fimm manns. Kona í ljósum krínólínkjól, eins og bjalla, eins og blóm.

Karlarnir minna á aukapersónur í alþýðuleik.

Falleg eru þau öll, hikandi, rétt við það að þurrkast út.

Stundarkorn stíga þau á land. Þau þurrkast út.

Gufuferjan er af útdauðri árgerð –

hár reykháfur, sóldekk, mjór skrokkur –

hún er öldungis framandi, fljúgandi furðuhlutur sem er lentur.

Allt annað á ljósmyndinni er furðu raunverulegt:

gárurnar á sjónum,

ströndin hinum megin –

ég get strokið hendinni yfir hrjúfar klappirnar,

ég get heyrt þytinn í grenitrjánum.

Hann er hér rétt hjá. Hann er

í dag.

Þetta eru öldurnar núna.

Nú, hundrað árum seinna. Öldurnar leita inn frá no man´s water

og skella á steinunum.

Ég geng eftir ströndinni. Það er öðruvísi en það var að ganga eftir ströndinni.

Maður þarf að gína yfir of miklu, tala við marga í senn, veggir manns eru þunnir.

Hverjum hlut hefur bæst nýr skuggi bakvið þann gamla

og það má líka heyra hann dragast áfram þegar koldimmt er.

Það er nótt.

Hið þaulhugsaða stjörnuhvolfslíkan hverfist. Linsurnar stara í sortann.

Næturhiminninn er fullur af tölum, og þeim er mokað

inn í blikandi skáp,

húsgagn

sem í býr sama orka og í engisprettusveimi sem étur hvert stingandi strá af hektara lands í Sómalíu á

hálftíma.

Ég veit ekki hvort þetta er upphafið eða endirinn.

Samantekt er vonlaust verk, samantekt er óhugsandi.

Samantektin er alrúnan –

(sjá alfræðibókina um hindurvitni:

ALRÚNA

töfrajurt

sem hljóðaði svo óhugnanlega þegar hún var slitin upp

að fólk datt dautt niður. Hundurinn varð að gera það...)

IV

Frá hléborða,

nærmyndir.

Blöðruþang. Í tærum sjónum lýsir af þangskógunum, þeir eru ungir, mann langar að flytjast þangað,

leggjast endilangur á spegilmynd sína og sökkva niður á tiltekið dýpi – í þangið sem heldur sér á

floti með loftblöðrum, eins og við höldum okkur uppi með hugmyndum.

Marhnútur. Fiskurinn sem er froskurinn sem vildi verða fiðrildi og varð það að þriðjungi felur sig í

sjávargróðrinum, en er dreginn upp með netunum, fastkræktur með sína tilkomumiklu brodda og

bólur – þegar hann er losaður úr möskvunum verða hendurnar glitrandi af slíminu.

Klappirnar. Úti á sólheitum klöppunum skjótast skorkvikindin fram og aftur, þau eru að flýta sér eins

og sekúnduvísarnir – furan varpar skugga, hún fer sér hægt eins og stóri vísirinn – inni í mér

stendur tíminn kyrr, óendanlega langur tími, tíminn sem til þarf að gleyma öllum tungumálum og

finna upp perpetuum mobile.

Á hléborða heyrist gras gróa: daufur dynur að neðan, lágt suð í milljónum lítilla gasloga, þannig er að

heyra gras gróa.

Og nú: víðerni hafsins, án dyra, hin opnu landamæri

sem sífellt breikka

því lengra sem út er seilst.

Þeir dagar koma sem Eystrasalt er lygnt óendanlegt þak.

Látið ykkur þá dreyma í allri einfeldni um eitthvað sem kemur skríðandi eftir þakinu og reynir að

greiða úr flagglínunum,

reynir að draga upp

duluna –

fánann sem er svo slitinn af storminum og reyktur af skorsteinunum og upplitaður af sólinni að hann

getur verið allra.

En það er langt til Liepāja.

V

30. júlí. Fjörðurinn er orðinn sérlundaður – í dag morar allt af marglyttum í fyrsta sinn svo árum

skiptir, þær blaka sér áfram hægt og gætilega, þær eru frá sömu útgerð: AURELIA, þær rekur eins

og blóm eftir að líki hefur verið sökkt í vota gröf, sé þeim lyft upp úr sjó, glata þær allri lögun,

eins og þegar ólýsanlegur sannleikur er hafinn upp úr þögninni og honum breytt í dautt hlaup já,

þær eru óþýðanlegar, þær verða að hvíla kyrrar í sjálfum sér.

2. ágúst. Eitthvað vill fá mál en orðin fallast ekki á það.

Eitthvað sem ekki er unnt að segja,

afasi,

það koma engin orð í leitirnar en kannski stíll...

Við ber að maður vaknar um nótt

og hripar snöggvast nokkur orð

á það blað sem hendi er næst, á spássíu dagblaðs

(merkingin skín af orðunum!)

en að morgni: sömu orð merkja ekkert lengur, eru tómt krot og klúður.

Eða brot af hinum stórbrotna næturstíl sem leið hjá?

Tónlistin vitjar manns, hann er tónskáld, verk hans leikin, hann getur sér orðstír, hann verður

forstöðumaður tónlistarskólans.

Gæfan snýr við honum baki, yfirvöldin fordæma hann.

Nemandi hans K***er gerður aðalákærandi.

Honum er hótað, hann er lækkaður í tign, gerður landrækur.

Eftir nokkur ár dregur úr ónáðinni, hann fær uppreisn æru.

Þá kemur heilablóðfallið: lömun hægra megin og málstol, skilur aðeins stuttar setningar, segir ekki

réttu orðin.

Hann skynjar hvorki vegsauka né útskúfun.

En tónlistin situr eftir, hann semur eins og áður með sínu lagi,

hann verður sífellt fréttaefni í heimi læknavísindanna það sem hann á eftir ólifað.

Hann samdi tónlist við texta sem hann skildi ekki lengur –

á sama hátt

látum við eitthvað uppi með lífi okkar

í suðandi kórnum sem aldrei ratar á réttu orðin.

Dauðafyrirlestrarnir stóðu margar annir. Ég sótti þá

ásamt félögum sem ég þekkti ekki

(hverjir eruð þið?)

– eftir það hvarf hver að sínu, svipir.

Ég leit til himins og jarðar og beint fram

og hef síðan verið að skrifa langt bréf til hinna dauðu

á ritvél sem enginn litaborði er í, bara rönd af sjóndeildarhring

svo að orðin berja árangurslaust að dyrum og ekkert nær að festast.

Ég stend með höndina á hurðarhúninum, tek púlsinn á húsinu.

Það er svo mikið líf í veggjunum

(börnin þora ekki að sofa ein uppi á lofti – það sem veitir mér öryggi veldur þeim kvíða).

3. ágúst. Þarna úti í votu grasinu

heilsa miðaldir sem mjakast áfram á hægri ferð: ætibobbinn

einstaklega grágulur glitrandi snigill með húsið sitt hallandi á bakinu,

innfluttur af munkum sem kunnu vel að meta escargots – já grábræðurnir voru hér,

muldu grjót og brenndu kalk, eyjan varð þeirra 1288, þeim gefin af Magnúsi konungi

(„Ölmusa þessi ok aðrar slíkar / þær hitta hann nú fyrir í himnaríki“)

skógurinn eyddist, það logaði í ofnunum, skipin komu siglandi með kalkið í

klausturbyggingarnar...

Systir snigill

stendur næstum kyrr í grasinu, fálmararnir sogast inn

þokast út, truflanir og hik...

Lifandis ósköp líkist hún mér mikið í leit minni!

Vindinn sem blásið hefur svo staðfastlega í allan dag

– á ystu skerjunum eru dagar stráanna taldir –

hefur lægt svo að inni á eynni er orðið kyrrt. Loginn á eldsýtunni blaktir ekki.

Málverk hafsins og málverk skógarins dökkna í senn þegar dimmir.

Grænka fimmhæðatrjánna sortnar.

„Hvert sumar er hið síðasta.“ Það eru orðin tóm

fyrir verurnar um síðsumarslágnættið

þegar engispretturnar sauma í vél sem óðar væru

og Eystrasaltið er nálægt

og einmana vatnskraninn teygir sig yfir rósarunnana

eins og riddarastytta. Það er járnbragð af vatninu.

VI

Saga móðurömmu minnar áður en hún gleymist: foreldrar hennar deyja ungir,

faðirinn á undan. Þegar ekkjan finnur að sjúkdómurinn ætlar líka að leggja hana í gröfina

gengur hún hús úr húsi, siglir frá ey til eyjar

með dóttur sína. „Hver getur tekið Maríu að sér!“ Ókunnugt heimili

hinum megin fjarðar tekur við henni. Þar hafa þau efni á því.

En þau sem það höfðu voru ekki góðar manneskjur. Gríma guðhræðslunnar springur.

Of snemma er endi bundinn á barnæsku Maríu, hennar bíður ólaunuð vinnukonustaða

í sífelldum kulda. Árum saman. Endalaus sjóveikin

í löngum róðrunum, ógnandi hátíðleikinn

við matborðið, svipbrigðin, gedduroðið sem brakar

í munni: vertu þakklát, vertu þakklát.

Hún leit aldrei um öxl

en einmitt þess vegna gat hún séð Hið Nýja

og náð taki á því.

Burt úr umsátrinu!

Ég man hana. Ég hjúfraði mig að henni

og á dauðastundinni (í andrá umskiptanna?) sendi hún hugskeyti

svo að ég – fimm ára snáði – skildi hvað gerst hafði

hálftíma áður en hringt var.

Ég man hana. Á næstu brúnu ljósmynd

er sá óþekkti –

eftir klæðaburðinum að dæma líklega frá því um miðja öldina sem leið.

Karlmaður nær þrítugu: brúnamikill,

andlit sem horfir beint í augun á mér

og hvíslar: „hér er ég“.

En hver „ég“ er

hefur enginn hugmynd um lengur. Enginn.

Berklar? Sóttkví?

Eitt sinn nam hann staðar í grýttri brekkunni ofan við sjávarkambinn sem ilmaði af grasi

og þreifaði á svörtu bindinu fyrir augunum.

Hér, bakvið þétt kjarr – er þetta elsta húsið í eynni?

Lága 200 ára gamla naustið úr grófum gráum og þungum timburstokkum sem felldir hafa verið saman.

Og nýi messinghengilásinn hefur smollið í utan um þetta allt, gljáandi eins og hringurinn í miðsnesinu

á gömlu nauti

sem tregðast við að rísa á fætur.

Hvílík firn af samangreyptum timburstokkum. Á þakinu ævagamlar þakhellurnar sem losnað hafa og

runnið þvers og kruss hver á aðra

(upphaflega munstrið aflagast í áranna rás við snúning jarðar)

það minnir á eitthvað...ég var þar...bíðið við: það er gamli gyðingagrafreiturinn í Prag

þar sem dauðir eru hver öðrum nánari en í lifanda lífi, yfir þeim steinn við stein.

Hvílíkur innikróaður kærleikur! Þakhellurnar með skrifletur skófanna á óþekktri tungu

eru steinarnir í fátækragrafreit skerjagarðsfólksins, steinarnir uppistandandi og fallnir. –

Af hjallinum stafar birtu

frá öllum þeim sem tiltekin alda, tiltekinn vindur bar

hingað út á vit örlaga sinna.

Read by Baiba Broka.

I

Tas bija krietni pirms radiomastu laikiem.

Vecaistēvs bija tik jauns, gluži nesen iecelts par loci.

Kalendārā viņš rakstīja kuģus, ko vedis –

vārdus, maršrutus, iegrimi.

Ieskatam 1884. gads:

Tvaikonis "Tiger". Kapt. Rovans, 16 ft. Halle, Jēvle, Fīrusunda.

Briga "Ocean". Kapt. Andersens, 8 ft. Sandēfjords, Hernēsanda, Fīrusunda.

Tvaikonis "St. Pettersburg". Kapt. Libenbergs, 11 ft. Štetīna, Lībava, Sandhamna.

Viņš veda tos laukā uz Baltijas jūru pa brīnumainiem salu un ūdeņu labirintiem.

Svešie kuģinieki uz borta, viena korpusa čaulā, stundām vai dienām ieslēgti,

cik tuvu viņi paspēja sapazīties?

Sarunas stomīgā angļu mēlē, saprašanās un pārprašanās, bet reti gan apzināts viltus.

Kā viņi varēja sapazīties?

Kad samilza miglas blīves: pusakla pusgaita. Viena vienīga pēda sānis, un zemesrags izšausies no

neredzamā un taisni virsū.

Ik pa brīdim signāla māviens. Viņa acis lasīja neredzamo.

(Varbūt labirintu viņš zināja no galvas?)

Vilkās minūtes.

Sēkļus un šēras viņš prata kā tēvureizi.

Un sajūta mēs-te-esam jānotur, kā nesot spaini, pilnu līdz malām, ka ne lāsīte neizšļakst pāri.

Skats uz leju mašīntelpā.

Tur tērauda akrobāti, nerimtīgi kā cilvēka sirds, lokaniem kūleņiem dzen kuģi uz priekšu un garaiņi

kāpj kā no virtuves katla.

II

Vējš sila priedēs. Uzelpo smagāk un vieglāk.

Baltijas nopūta salas vidū, meža dziļumos esi atklātā jūrā.

Vecā sieva nīst jūras nopūtas mežā. Viņas seja stingst sūrmē, kad uzšalko vējš:

"Domāsim labāk par vīriem tur ārā, uz kuģa."

Bet viņa dzird arī ko citu – kā es – jo mēs esam rada.

(Mēs ejam blakus. Viņa mirusi kopš trīsdesmit gadiem.)

Nopūta – jā un nē, – saprašanās un pārprašanās.

Nopūta, – trīs veseli bērni, viens sanatorijā, divi miruši.

Lielā plūsma, kas vienu dzīvību uzkur liesmā un nodzēš otru pavisam. Kā gadās.

Nopūta: "Dievs, stāvi man klāt, glāb dvēseli ūdeņu briesmās!"

Ej tālāk un ieklausies, tu nonāksi vietā, kur robežas vaļā vai, pareizāk, viss ir robeža.

Naksnīgs klajs. Ļaudis plūst no mājokļu pusgaismas tumsā. Balsu murdoņa.

Uzbrāž vējš, un atkal neviena. Klusums.

Nopūšas vējš – un nu jau par citiem krastiem,

tiem, kuros karš.

Tiem, kuros cilvēks ir uzraudzīts tā,

ka ik viņa domai ir glābšanas lūkas.

Pat saruna starp draugiem ikreiz un patiešām

ir pārbaudes akmens draudzībai.

Bet no svešākiem – sargies. Zināma atklātība,

protams, jā, taču paturot acīs to ēnu,       

kas dreifē gar sarunas apvārsni.

Tumšo plankumu. Kaut ko melnu,

kas piepeldēs klāt, – un pagalam.

Nenolaid acis ne mirkli.

Kam tas līdzinās? Mīnai?

Pārāk konkrēti, jā, un pārāk nevainīgi arī, jo gandrīz vai visām runām par mīnu pie mūsu krastiem ir

laimīgas beigas, un izbīlis pārskrien ātri.

Kā stāstā no ugunskuģa: "1915. gada rudenī mēs gulējām caurā miegā utt."

Vilnī zvārojās mīna

lēnā dreifā uz ugunskuģi, iegrimst un uznirst,

reizēm ūdenī slēpjas, reizēm paglūn kā spiega acs pūlī.

Komanda baiļu sviedros bliež pa mīnu ar šautenēm. Velti. Jālaiž vien laiva lejā, jāuzmet gara cilpa un

mazpamazām lēni un piesardzīgi jāvelk pie spridzinātājiem.

Vēlāk to mīnas čaulu iesprauž kādā smilšainā dārzā par rotu starp Strombus Gigas gliemežnīcām no

Rietumindijas.

Un jūras vējš sausās priedēs pūš kā pūtis pāri kapsētas smiltīm, ap greiziem kapakmeņiem, loču

vārdiem.

Sausi noelšas lielās durvis, vērdamās vaļā,

un lielās durvis, vērdamās ciet.

III

Pustumša Gotlandes dievnama stūrī maigi vizoša

pelējuma plāvā vēderains smilšakmens pilons –

12. gadsimts – akmeņkaļa vārds te joprojām

spīd kā zobu rinda masu kapā:

                   HEGWALDR

                   Vārds un darbs:

Tie ļaužu spieti, kas drūzmīgi spraucas no šī un no citu pilonu apaļumiem.

Laba un ļauna atzīšanas ābols uz pusēm.

Herods pie galda: cepts gailis sasit spārnus un noķērcas: "Christus natus est" – un sulainim nocērt

galvu –

turpat blakus ir bērniņš dzimis zem seju ķekariem, cienīgiem un bezpalīdzīgiem kā jaunu pērtiķu ģīmji.

Un dievbijīgo iztrūcinātie soļi

bēgot atbalsojas noteku pūķa zvīņās.

(Atmiņu tēli spilgtāki, kad redzēti tieši, vēl spilgtāki,

kad atmiņā pilons griežas kā lēni rūcošs karuselis.)

Nekur aizvēja. Visur risks.

Kā tas ir bijis. Kā būs.

Tikai iekšienē miers, kuģa tilpnes ūdenī, ko neredz neviens,

bet aiz ārsienām plosās karš.

Un miers tikai pa pilītei, varbūt naktī, kad neko

nemanām, vai guļot slimnīcas palātā ar adatu vēnā.

Cilvēki, zvēri, ornamenti.

Ainavu nav. Ornamenti.

Misters B., mans draudzīgais ceļabiedrs, trimdā,

izbēdzis no Nolaupītās salas, saka:

"Es jūs apskaužu. Daba man neizsaka neko.

Bet cilvēki ainavā, tie gan."

Ainavā ir cilvēki.

Foto no 1865. gada. Kuģis pie steķiem zundā.

Piecas figūras. Dāma gaišā krinolīnā kā zvans, kā puķe.

Kungi kā pirmie mīlētāji pliekanā lugā.

Visi tik skaisti, tik nedroši mirklī pirms izdzišanas.

Uz brītiņu izkāpts krastā. Tad viņus nodzēsīs.

Un tvaikonis ir no senpagājušajiem laikiem –

garš skurstenis. Sauljums. Šaurs korpuss –

līdz pēdējam svešāds. NLO nosēdies krastā.

Viss cits šajā foto ir satriecoši reāls:

sīkie viļņi,

pretējais krasts –

es varu pārlaist plaukstu pār klinšu šķautņainiem vaigiem,

es varu sadzirdēt egļu nopūtas.

Tas ir blakus. Tas ir

šodien.

Viļņi ir aktuāli.

Simt gadus vēlāk. Viļņi nāk no nevienam nepiederošiem ūdeņiem un plīst pret klinti.

Es eju gar krastu. Iešana gar krastu arī nav tāda kā senāk.

Jāredz par daudz un jādzird par daudz, un sienas par plānām.

Katrai lietai ir vēl viena ēna aiz parastās,

un to jūt velkamies pakaļ arī vismelnākā tumsībā.

Ir nakts.

Stratēģiskais planetārijs rotē. Lēcas blenž tumsā.

Nakts debesis mudž vienos numuros. Tos savāc

mirdzīgas bufetes atvilktnē,

kur mīt siseņu tūces enerģija, kas var nopostīt Somalilendas platību pusstundā.

Nezinu, vai esam savā sākumā, vai pie gala.

Kopsavilkums nav izdarāms. Kopsavilkums ir neiespējams.

Kopsavilkums ir mandragora.

(Uzšķir māņticības enciklopēdiju:

                 MANDRAGORA

                                  brīnumdarīgais augs,

kas, rauts no zemes, izgrūž tik šaušalīgu kaucienu, ka cilvēks krīt beigts. Jārauj sunim.)

IV

No aizvēja puses.

Tuvplāni.

Brūnaļģes: Zāļu meži staro dzidrajā ūdeni, zāles ir jaunas, gribas emigrēt uz zāļu valstību, izstiepties

visā garumā uz sava atspulga un iegrimt dziļumā, cik nu tā ir – zālēs, kas turas stāvus pie

saviem gaisa pūslīšiem, kā mēs turamies pie savām idejām.

Jūrasbullis: Zivs, kas ir krupis, bet gribētu kļūt par taureni, un daļēji viņai tas izdevies, slēpusies

jūraszālēs, tikusi tomēr tīklā, bezcerīgi sapinusies ar saviem aizkustinošiem dzelkšņiem un

kārpām – tam, kas izpiņķēs viņu no tīkla acīm, rokas spīdēs no gļotām.

Klints: Saules piesildītajā ķērpī kukaiņi rosās, tie tek kā sekunžu rādītāji – priedes mestā ēna lēni un

cienīgi rāda stundas – manī laiks apstājies, laika bezgalība prasa aizmirst visas valodas un atklāt

perpetuum mobile.

Aizvēja pusē var dzirdēt zāli augam: tādu sīku bundziņu rīboņa pazemē, neskaitāmu gāzes liesmiņu

kuslā dārdoņa – tā tas ir, kad dzird zāli augam.

Un tagad: ūdeņu plašums bez durvju, bez logu, robeža

vaļā veras jo plašāk un plašāk,

jo tālāk tu sniedzies.

Dažudien Baltijas jūra ir rāms, bezgalīgs jumts.

Sapņo savus vientiesīgos sapņus par kādu, kas rāpo pa jumtu un pūlas atmudžināt karoga auklas,

pūlas pacelt

to lupatu,

karogu, ko tā izdilinājis vējš, nokvēpinājuši kuģu skursteņi un izbalinājusi saule, ka neatšķirt, kādas

valsts.

Bet – līdz Liepājai tālu.

V

30. jūlijs. Zunds laikam sajucis – virmuļo medūzās reizi pa ilgiem gadiem, medūzas sūknējas uz

priekšu rāmi un pacietīgi, tās visas no vienas dzimts: Aurelia, tās peld kā balti ziedi jūrā bedītam

nelaiķim, izņemtas no ūdens, viņas zaudē jebkādu formu, kā neaprakstāma patiesība, izcelta no

klusuma un pasniegta inertām masām, bet viņas ir netulkojamas, viņām jāpaliek savā elementā.

2. augusts. Kaut kas prasās būt izteikts, bet vārdi neļaujas.

Kaut kas neizsakāms,

aphasia,

nav vārda, bet varbūt stils...

Var pamosties nakts vidū,

piezīmēt dažus vārdus uz tuvākā papīra,

laikraksta malas

(vārdi izstaro nozīmi!)

bet no rīta tie paši vārdi vairs nenozīmē neko, bezjēgas ķeburi, pārteikšanās.

Vai garām paslīdējuša nakts stila fragmenti?

Mūzika nāk pār cilvēku, viņš ir komponists, bieži atskaņots, taisa karjeru, kļūst par konservatorijas

rektoru.

Laiki mainās. Priekšniecībai viņš netīkams.

Viņa skolnieks K. prokurora lomā.

Viņu nosoda, atceļ no amata, padzen.

Pēc dažiem gadiem nežēlastība ir cauri, viņš reabilitēts.

Tad trieka: paralīze sit labo pusi ar afāziju, saprot tikai īsus teikumus, izgrūž nesakarīgus vārdus.

Viņpus slavai un zaimiem.

Bet mūzika palikusi, viņš komponē pats savā stilā.

Uz mūža beigām viņš kļuvis par medicīnisku sensāciju,

raksta mūziku tekstiem, kurus vairs nesaprot –

gluži kā mēs mūža garumā pūlamies kaut ko izsacīt

dūcošā juceklīgā vārdu runas korī.

Piemiņas lekcijas semestriem no vietas. Klausos

kopā ar ļaudīm, kurus nepazīstu

(kas jūs esat?)

tad katrs iet savu ceļu. Profili.

Es skatījos zemē un debesīs, skatījos tālumā,

un kopš tā laika rakstu vēstules mirušajiem

uz rakstāmmašīnas, kurai apvārsnis par lenti.

Vārdi klakst veltīgi, ne zīmes nepaliek.

Es vilcinos ar pirkstiem uz durvju roktura, skaitu mājas pulsu.

Sienas tik pilnas dzīvības.

(Bērniem bail gulēt mazajā bēniņu istabā; kas manī

vieš drošību, viņus biedē.)

3. augusts. Rasotā zālē

šļūkājas sveiciens no viduslaikiem, vīngliemezis,

liegi pelēcīgs, iedzeltens starojums, mājiņa uz vienas auss.

Gliemežus ieviesa mūki, kāri pēc escargots – franciskāņi, viņi lauza te akmeņus, dedzināja kaļķi, sala

piederēja viņiem kopš 1288. gada, karaļa Magnusa dāvana.

Koki gāzās, krāsnis liesmoja, kaļķis sagūla klostera mūros.

                            Brālis gliemezis

gandrīz nekustīgs zālē, radziņi ievelkas,

bīdās laukā, nemiers un šaubas...

Cik līdzīgi man manos meklējumos!

Vējš pūtis rūpīgi augu dienu

– šēru zālītes pārskaitījis visas līdz pēdējai –

nu saritinājies atdusai pašā salas vidū. Sērkociņa liesma stāv taisni.

Jūras glezna un mežu glezna tumst vienlaikus.

Piecstāvīgo koku lapotnes samelnē.

"Katra vasara ir pēdējā." Tukši vārdi

dzīvai radībai vēlas vasaras pusnaktī,

kur sienāži steidzīgi zumina savas šujmašīnas

un Baltijas jūra blakus,

un vientuļais sūknis stāv mežarozēs

kā jātnieka statuja. Ūdens garšo pēc dzelzs.

VI

Vecāsmātes mūžastāsts, kamēr nav aizmirsts: vecāki mirst jauni.

Tēvs pirmais. Kad atraitne zina, ka slimība veiks viņu arī,

viņa iet no sētas uz sētu, iras no salas uz salu

ar bērnu pie rokas: "Kas pieņems Mariju?" Un pieņem bērnu

tā svešā māja viņāpus līcim. Labumu tur liku likām.

Klētīs, ne sirdīs. Dievbijības maska nokrīt,

un cauri ar Marijas bērnību. Bezalgas kalpone salā

un salkumā. Gadu no gada. Nebeidzamas jūrasslimības

nelabums zem garajiem airiem. Baiļu stingums

pie galda. Skatieni. Līdakas āda

čirkst mutē: esi pateicīga, esi pateicīga...

                                        Atpakaļ viņa neskatās nekad,

tāpēc tik labi redz to, kas priekšā,

un tver to ar abām rokām.

Laukā no aplenkuma.

Es viņu atceros. Viņai varēja pieglausties cieši, cieši,

un nāves mirklī (robežu pārejot?) viņa sūtīja domu

tā, ka es, piecgadīgais, sapratu, kas noticis,

pusstundu pirms viņu zvana.

Viņu es atceros. Bet blakus tas brūnais foto

pavisam nepazīstams;

vīrs tā ap trīsdesmit: sparīgas uzacis,

seja veras man tieši acīs

un čukst: "Te es esmu."

Bet kas "esmu"?

Neviena vairs nerast, kurš atcerētos.

TB? Izolācija?

Reiz, kāpdams augšā no jūras

pa akmeņainās piegāzes tvanīgo zāli, viņš apstājās

un juta melnu saiti pār acīm.

Te, aiz biezajiem brikšņiem – vai salas senākais nams?

Zema, divus gadsimtus veca zvejnieku būda, smagu, pelēku baļķu tēsums, un modīgā vara atslēga

spīd kā riņķis degunā vecam bullim, kurš negrib vairs slieties kājās.

Gurdi plokoši baļķi. Un jumta senie dakstiņi noslīdējuši krustām un šķērsām

(zemes griešanās gadu gaitā izļoga stingrās kārtas)

tas man atgādina... es biju... pag – vecā ebreju kapsēta Prāgā,

kur mirušie dzīvo vēl lielākā šaurībā, nekā tas šaisaulē bijis, kur akmens pie akmens un akmens.

Tik daudz mīlestības tie sargā! Dakstiņi ar ķērpju rakstu nezināmā valodā ir šīs arhipelāga tautas

geto kapsētas akmeņi

stāvus un ļimšus –

Būda staro no tiem,

kurus kāds zināms vilnis, kāds zināms vējš

sadzinis te,

viņu liktens pielemtā vietā.

Read by Zita Mažeikaitė-Sajiene

Read by Indrė Valantinaitė.

I

Tai buvo dar prieš radijo bokštų laikus.

Senelis, motinos tėvas, buvo ką tik tapęs locmanu. Kalendoriuj jis pasižymėdavo laivus,

kuriuos lydėdavo –

pavadinimas, paskirties uostai, grimzlė.

Keli pavyzdžiai iš 1884 metų užrašų:

Garl. „Tiger“   Kpt. Roenas   16 pėdų   Hulas Jevlė Furusundas

Brigas „Ocean“   Kpt. Andersenas   8 pėdos   Sandefjordas Hernesandas Furusundas

Garl.  „St. Pettersburg“   Kpt. Libenbergas   11 pėdų   Štetinas Libau Sandhamnas

Jis išvesdavo juos į Baltijos jūrą, per įstabų vandenų ir salų labirintą.

O tie, kurie susitikdavo ant to paties denio ir plaukdavo keletą valandų ar net parų,

ką jie žinojo vienas apie kitą?

Kalbos iškraipytais angliškais žodžiais, supratimas ar ne, bet labai nedaug

sąmoningo melo.

Ką jie žinojo vienas apie kitą?

Užgulus tirštam rūkui: puse greičio ir pusiau aklai. Neįžvelgiamoj migloj –

staiga išniręs kyšulys, tiesiog čia pat, už kelių žingsnių.

Sirenų kauksmas kas pora minučių. Akys teisingai žvelgė net nematydamos.

(Gal jo galvoje buvo labirintas?)

Bėga minutės.

Šcherai ir seklumos lyg psalmių žodžiai įsirėžusios atminty.

Tas jo sutelktas pojūtis „dabar mes esame čia“, šitą jausmą būtina išsaugoti,

pernešti tartum sklidiną indą nė lašo neišlaistant.

Žvilgsnis į mašinų skyrių.

Kompaund–mašina, ilgaamžė kaip žmogaus širdis, švelniai spyruokliuodama dunksi,

plieno akrobatai, kvapai, sklindantys lyg iš virtuvės.

II

Vėjas įsisukęs į pušyną. Tas ošimas ir lengvas, ir sunkus,

pati Baltija ošia salos vidury. Ir miško gilumoj jautiesi lyg būtum jūroj.

Senyva moteris nekęsdavo tokio medžių ošimo. Jos veidą stingdė melancholija,

kai prasidėdavo audra:

„Vis prisimeni tuos, kurie ten, laivuose.“

Tame ošime ji dar kai ką girdėdavo, kaip ir aš, juk mudu giminės.

(Mes vis dar greta. Ji mirus prieš trisdešimt metų.)

Tame ošime ir „taip“, ir „ne“, supratimas ir nesupratimas.

Tame ošime trys vaikai sveiki, vienas sanatorijoj, o du jau mirę.

Stiprus vėjas vienai liepsnai įpučia gyvastį, kitą užgesina.

Pagal aplinkybes.

Tame ošime: Gelbėk mane, Dieve, nes vandenys mano kaklą siekia.

Eini tolyn, klausais ir prieini vietą, kur atsiveria sienos,

o gal veikiau
čia viskas yra siena. Atvira aikštė nugrimzdus į tamsą. Žmonės plūsta

iš menkai apšviestų pastatų. Kuždesiai.

Naujas vėjo gūsis, aikštė vėl tuščia, nurimus.

Naujas vėjo gūsis, atūžęs iš kitų pakrančių.

Jis ūžauja apie karą.

Ūžauja apie vietas, kur žmonės griežtoj kontrolėj,

kur mintys ieško atsarginių kelių,

kur pokalbis tarp draugų – kaip tikros draugystės testas.

O kai esi su tais, kurių gerai nepažįsti. Kontrolė. Tam tikras atvirumas pridera,

tik nepaleidžiant iš akių to, kas dreifuoja kalbos pakrašty: kažkas tamsus,

kažkokia tamsi dėmė.

Ji gali čia įsiveržti

ir viską sugadinti. Nepaleisk jos iš akių!

Su kuo tai palyginti? Su mina?

Ne, tai būtų per daug akivaizdu. Ir per daug taikinga – prie mūsų krantų visos kalbos

apie minas baigdavos laimingai, baimę ribodavo laikas.

Kaip toj istorijoj apie plaukiojantį švyturį: „1915 rudenį visi miegojo neramiai...“ etc.

Pastebėta dreifuojanti mina,

srovė iš lėto ją plukdė prie plaukiojančio švyturio, ji panirdavo ir vėl iškildavo,

čia ją paslepia bangos, čia ji vėl pasirodo tarytum šnipas žmonių minioje.

Iš baimės parblokšta įgula ėmė šaudyti iš šautuvų. Bergždžiai. Galiausiai

jie nuleido valtį,

pririšo miną prie ilgo lyno ir iš lėto, atsargiai nutempė ekspertams.

Paskui tamsus minos kevalas buvo padėtas smėlėtam sode kaip puošmena šalia Strombus gigas

kriauklių iš Vest Indijos.

Vėjas nuo jūros lekia pro sausas pušis, nubėga per kapinių smėlį,

pro pasvirusius akmenis su locmanų pavardėm.

Duslus ūžesys –

platūs vartai atsiveria, platūs vartai užsidaro.

III

Prietemoj Gotlando bažnyčios kampe, švelnioj pelėsinėj blausoj

stovi smiltainio krikštykla – XII amžius – akmentašio vardas

išlikęs, šviečia

lyg dantys masinėj kapavietėj:

                                    HEGWALDR

                                                            vardas išlikęs. Dar jo iškalti piešiniai

čia ir ant kitų indų šonų, susigrūdę žmonės, figūros pusiau išlindusios iš akmens.

Akių branduoliai išsprogę nuo blogio ir gėrio.

Erodas už stalo: keptas gaidys pašokęs gieda „Christus natus est“ – tarnas nužudomas –

šalia užgimęs kūdikis, sukišti veidai orūs ar bejėgiai kaip jauni beždžioniukai.

Skubūs maldingųjų žingsniai

aidi virš žvynuotų drakonų nasrų vandeniui ištekėti.

(Tie vaizdai ryškesni atminty nei žiūrint į juos iš arti, ypač ryškūs,

kai krikštykla iš lėto ima suktis bildančioj atminties karuselėj.)

Jokios užuovėjos. Visur rizika.

Taip buvo. Taip ir yra.

Ramu tik viduj, dubens vandeny, kurio niekas nemato,

o ant išorės sienų – nuožmi kova.

Ramybė kaupiasi lašas po lašo, galbūt naktį,

kai mes nieko nežinom,

arba kai esi prijungtas prie lašinės ligoninės palatoj.

Žmonės, žvėrys, ornamentai.

Jokios gamtos. Tik ornamentai.

Mr. B., mielas, mano bendrakeleivis, išguitas iš savo šalies,

paleistas iš Robben Island, sako:

“Aš jums pavydžiu. Aš nejaučiu gamtos.

Bet gamtovaizdis su žmonėmis man šį tą pasako.“

Štai gamtovaizdis su žmonėmis.

1865–ųjų nuotrauka. Garinis barkasas stovi prie sąsiaurio krantinės.

Penkios figūros. Dama šviesiu krinolinu, primena varpą ar gėlę.

Vyrai kaip statistai iš kaimiško vaidinimo.

Visi gražūs, nedrąsūs, jau pradėję išblukti.

Jie valandėlei išlipo į krantą. O paskui išbluks.

Garinis barkasas pasenusio modelio –

aukštas kaminas, stoginė nuo saulės, siauras korpusas –

atrodo visiškai svetimas, lyg nusileidęs NSO.

Visa kita toj nuotraukoj šokiruojančiai tikra:

vandens ribuliai,

priešingas krantas –

rodos, galėčiau paliesti pirštais gruoblėtas kalno uolas,

išgirsti eglių ošimą.

Visa tai taip arti. Visa tai

dabar.

Ypač bangos.

Dabar, po šimto metų. Bangos ateina iš no man’s water

ir dūžta į akmenis.

Einu pakrante. Tas pasivaikščiojimas pakrante ne toks kaip anksčiau.

Per daug turi aprėpti, kalbėti su daugeliu tuo pat metu,

o sienos tokios plonos.

Kiekvienas daiktas įgavęs naują šešėlį šalia įprasto savo šešėlio,

girdi, kaip jis velkasi net ir tada, kai visai tamsu.

Naktis.

Sukasi strateginis planetariumas. Lęšiai spokso į tamsą.

Nakties dangus pilnas skaičių, jais minta

žiburiuojanti spinta,

baldas,

kuriame slypi skėrių debesies energija, jie per pusvalandį nugriaužia tunlandą

Somalio laukų.

Nežinau, ar mes tik pradžioje ar jau paskutinėj stadijoj.

Santraukos nepadarysi. Ji čia neįmanoma.

Santrauka – tai mandragora –

(žiūrėkite prietarų žodyną:

                                    MANDRAGORA

                                                            stebuklingas augalas,

raunama taip šiurpiai surinka, kad žmogus

krenta negyvas. Tik šuo ją tegali...)

IV

Stambiu planu,

pavėjui.

Pūslėti rudadumbliai. Skaidriam vandeny švyti dumblių miškai, jauni, norėtųsi ten emigruoti, išsitiesti

visu ūgiu ant savo atspindžio ir nugrimzti gelmėn – dumbliai oro pūslelėm laikos paviršiuj, kaip ir

mes laikomės viršuj su savo idėjom.

Ragys. Žuvis, panaši į rupūžę, norėjo pavirsti drugiu, bet jai tepavyko vos trečdalis, slepiasi tarp

jūržolių, bet ją ištraukia tinklu, įstrigusią dramatiškais savo dygliais ir karpom – kol išpainioji,

rankos tiesiog blizga nuo gleivių.

Uola. Saulės įšildytom kerpėm zuja vabaliukai, skuba kaip sekundžių rodyklė – pušis meta šešėlį, jis

juda lėtai lyg valandų rodyklė – manyje laikas sustojęs, begalė laiko, jo tiek, kiek reikia, kad

užmirštum visas kalbas ir išrastum perpetuum mobile.

Pavėjui gali girdėti, kaip auga žolė: silpnas barbenimas iš apačios, silpnas milijonų dujinių liepsnelių

šnaresys, štai ką reiškia girdėti, kaip auga žolė.

O aplink: vandens platybė, be jokių durų, atverta siena,

ji vis labiau plečiasi,

kai tu pats stiebiesi aukštyn.

Būna dienų, kai Baltija – lygus begalinis stogas.

Naiviai pasvajok apie tą, kuris užsiropštęs ant stogo mėgina atpainioti vėliavos raiščius,

mėgina pakelti

tą skiautę –

vėliavą, vėjo taip sudraskytą, kaminų išrūkytą, saulės išblukintą,

kad ji galėtų būti visų.

Bet iki Liepojos toli.

V

30 liepos. Fiordas tapo ekscentrišku – šiandien pirmą kartą po daugelio metų čia pilna medūzų, jos

ramiai ir atsargiai pulsuoja pirmyn, jos priklauso tai pačiai laivybai: AURELIJA, srovės nešamos

plaukia kaip gėlės po jūreiviškų laidotuvių, ištrauksi iš vandens, dings visa jų forma, taip ir

neaprašoma tiesa, iškelta iš tylos ir suformuluota, pavirsta drebučiais, jų nevartaliosi, jos turi

likti savo stichijoj.

2 rugpjūčio. Kažkas prašosi pasakomas, bet žodžiai nesutinka.

Kažkas nepasiduoda, kad būtų pasakytas,

afazė,

žodžių nebėra, gal tiktai stilius...

Kartais naktį prabundi

ir pašokęs užrašai keletą žodžių

po ranka pasitaikiusiam popieriuj, ant laikraščio krašto

(žodžiai trykšta išmintim!)

o rytą: tie patys žodžiai nieko nebesako, keverzonė, apsirikimas.

Galbūt fragmentai aukšto naktinio stiliaus, kuris praėjo pro šalį?

Į žmogų ateina muzika, jis kompozitorius, žinomas, grojamas, padaro karjerą,

konservatorijos vadovas.

Keičiasi konjunktūra, valdžia surengia jam teismą.

Jo mokinys K. paskiriamas pagrindiniu kaltintoju.

Grasinimai, pažeminimas, prarastas darbas.

Po keleto metų nemalonė atslūgsta, jis reabilituojamas.

Paskui kraujas išsilieja į smegenis: dešinė pusė paralyžiuota, afazė, jis suvokia

tik trumpas frazes, ištaria ne tuos žodžius.

Dabar jo nebegali pasiekti nei pasmerkimas, nei liaupsės.

Išlikus tik muzika, jis kuria tuo pačiu savo stilium,

jis tampa medicinos sensacija tam laikui, kuris jam liko gyventi.

Jis rašė muziką tekstams, kurių nesuprato –

ir mes panašiai

kažką pasakojam savo gyvenimu

niūniuojančiam apsirikimų chore.

Paskaitos apie mirtį vyko kelis semestrus. Lankiau jas

kartu su kitais, kurių nepažinojau

(kas jūs?)

– paskui kiekvienas ėjome savo keliu, profiliai.

Žiūrėjau į dangų, į žemę ir į priekį,

nuo tada pradėjau ilgą laišką mirusiems,

rašau mašinėle, kuri neturi spalvotos juostelės, tik horizonto liniją,

žodžiai veltui trinksi, bet nieks neprilimpa.

Stoviu sugniaužęs durų rankeną ir jaučiu namo pulsą.

Sienos pilnos gyvybės

(vaikai bijo vieni miegot kambary viršuje – tai, kas man atrodo saugu,

jiems kelia nerimą).

3 rugpjūčio. Per drėgną žolę

šliaužia sveikinimas iš viduramžių: vynuoginė sraigė,

subtilaus pilkai gelsvo atspalvio sraigė su pakrypusiu savo nameliu,

ją atvežė vienuoliai, kurie mėgo escargots –

taip, čia buvo pranciškonai,

skaldė akmenis ir degė kalkes, 1288 metais sala tapo jų nuosavybe,

karaliaus Magnuso dovana

(„Tokiom mylistom kaip ir ši / danguje apipils ir jį“)

jie kirto mišką, liepsnojo krosnys, kalkes gabeno laivais

vienuolynų  statybai...

                        Sesuo sraigė

beveik nebejuda žolėj, įtraukia čiuptuvėlius

ir vėl išleidžia, kliūtys, abejonės...

Kaip visa tai panašu į mane ir mano ieškojimus!

Vėjas, taip atkakliai pūtęs per visą dieną

– tolimesnėse salose suskaičiavęs kiekvieną smilgą –

pagaliau nurimo šios salos vidury. Degtuko liepsna nebesiblaško.

Jūros ir miško paveikslai tamsėja kartu.

Ir penkiaaukščių medžių žaluma pajuoduoja.

„Kiekviena vasara yra paskutinė.“ Tušti žodžiai

vėlyvos vasaros vidurnakčio būtybėms,

kai žiogai lyg patrakę zirzina siuvamąsias mašinas,

ir Baltijos jūra arti,

ir vienišas vandentiekio čiaupas iškyla

iš erškėtrožių krūmo

lyg raitelio statula. Vanduo atsiduoda geležim.

VI

Senelės istorija, kol nepamiršta: jos tėvai miršta jauni,

tėvas pirmiau. Našlė pajutus, kad mirtis netrukus ir ją pasiglemš,

eina iš namo į namą, plaukia iš salos į salą

su savo dukra. „Gal kas galėtų priglausti Mariją!“ Svetimi namai

kitapus fiordo ją priima. Jie sau gali tai leisti.

Bet žmonės, kurie tai išgalėjo, nebuvo geri. Pamaldumo kaukė pleišėja.

Marijos vaikystė baigiasi per anksti, ji čia tarnaitė be atlygio,

visada šaltyje. Daugelį metų. Nesiliaujanti jūros liga

nuo ilgo irklavimo, prie stalo pakylėtas teroras,

grimasos, lydekos oda, grikšinti

tarp dantų: būk dėkinga, būk dėkinga.

                                                Ji niekada nesidairė atgal,

todėl galėjo įžvelgti Kas Nauja

ir čiupo tai.

Išsiveržė iš apsupties!

Aš ją prisimenu. Aš glausdavaus prie jos,

mirties akimirką (virsmo akimirką?) ji pasiuntė mintį,

ir aš – būdamas penkerių – supratau, kas atsitiko

pusvalandžiu anksčiau, negu mums paskambino.

Aš ją prisimenu. O kitoj parudavusioj nuotraukoj

kažkoks nepažįstamas –

pagal drabužius praėjusio šimtmečio vidurys.

Vyriškis, gal trisdešimties: antakiai vešlūs,

veidas žiūri man į akis ir sako pakuždom: „Čia aš.“

O kas tasai „aš“,

seniai nebėra tų, kurie tai prisimintų. Neliko nė vieno.

TBC? Izoliacija?

Kartą jis sustojo

ant akmenėtos, žole garuojančios atšlaitės prie jūros

ir juodą raištį pajuto ant akių.

Čia, už tankių krūmų – ar tas pastatas seniausias saloje?

Žema dviejų šimtmečių senumo žvejų troba, kryžmai suleisti sunkūs,

pilkom šerpetom nuėję rąstai.

Ir moderni varinė spyna, spragt ir viską uždarė, blizga kaip grandis

seno jaučio šnervėse, bet jis jau nebenori atsikelt.

Tiek daug surambėjusio medžio. Ant stogo senovinės čerpės išsiklaipiusios,

užslinkusios viena ant kitos

(pirminė dėlionė per daugelį metų iškrypo nuo žemės sukimosi)

man kažką primena... aš esu buvęs... palauk: tai senos žydų kapinės Prahoje,

kur mirusieji sugyvena glaudžiau negu tada, kai dar buvo gyvi, akmenys vienas prie kito,

vienas prie kito.

Kiek daug aptvertos meilės! Tos čerpės, tie kerpių rašmenys nežinoma kalba

lyg paminkliniai akmenys šcherų gyventojams geto kapinėse, akmenys,

kadaise stovėję ir nugriuvę. –

Lūšna šviečia

tais, kuriuos kokios nors bangos, kokie nors vėjai

kadaise čia buvo atplukdę į jų lemtį.

Read by Jan Erik Vold, recording: Susanne Skog.

I

Det var før radiomastenes tid.

Morfar var nettopp blitt los. I almanakken skrev han opp de fartøy han loset –

navn, bestemmelsessted, dypgående.

Eksempler fra 1884:

D/S Tiger Capt Rowan  16 fot   Hull Gefle Furusund

Brigg Ocean Capt Andersen  8 fot   Sandefjord Hernösand Furusund

D/S St Pettersburg Capt Libenberg  11 fot   Stettin Libau Sandhamn

Han tok dem ut til Østersjøen, gjennom den vidunderlige labyrinten av øyer og vann.    

Og de som møttes ombord og ble båret av samme skrog noen timer eller døgn,

hvor mye lærte de hverandre å kjenne?

Samtaler på feilstavet engelsk, ting rett oppfattet og misoppfattet men svært lite bevisst løgn.

Hvor mye lærte de hverandre å kjenne?

Når det var tett skodde: halv fart, sikt nær null. Ut av det usynlige korn odden med et byks og

     stod der.

Ulende signal annethvert minutt. Øynene leste rett inn i det usynlige.

(Hadde han labyrinten i hodet?)

Minuttene gikk.

Grunner og skjær lært utenat som salmevers.

Og denne følelsen av «akkurat her er vi» som det gjelder å ta vare på, som når man bærer et

     breddfullt kar vann og ingenting må renne over.

Et blikk ned i maskinrommet.

Compound-maskinen, seiglivet som et menneskehjerte, jobbet med store mykt fjærende

     bevegelser, akrobater av stål og luktene steg som fra et kjøkken.

II

Vinden går i furuskogen. Det suser tungt og lett.

Østersjøen suser også midt inne på øya, langt inni skogen er man ute på åpne havet.

Den gamle kvinnen hatet suset i trærne. Ansiktet stivnet i melankoli når det blåste opp:

«Vi må tenke på dem som er ute i båt.»

Men hun hørte også noe annet i suset, akkurat som jeg, vi er i slekt.

(Vi går sammen. Hun har vært død i tredve år.)

Det suser ja og nei, ting misoppfattet og rett oppfattet.

Det suser tre barn friske, ett på sanatorium og to døde.

Det store blesten som blåser liv i visse flammer og blåser ut andre.

                         Vilkårene.

Det suser: Frels mig, Gud, for vannene er kommet inntil sjelen.

Man går lenge og lytter og når til et punkt der grensene åpnes

eller snarere

der allting blir en grense. En åpen plass satt ned i mørke. Folk strømmer ut fra de svakt

     opplyste bygningene omkring. Det bruser.

Et nytt vinddrag og plassen ligger atter øde og tyst.

Et nytt vinddrag, det bruser om andre strender.

Det handler om krigen.

Det handler om steder der innbyggerne er under kontroll,

der tankene bygges med reserveutganger,

der en samtale mellom venner virkelig blir en prøve på hva vennskap betyr.

Og når man er sammen med slike man ikke kjenner så godt: Kontroll. En viss oppriktighet er på

     sin plass

bare man ikke slipper av syne dette som driver i utkanten av samtalen, noe mørkt, en mørk

     flekk.

Noe som kan drive inn

og ødelegge alt. Slipp det ikke av syne!

Hva skal man se det som? En mine?

Nei det ville være for konkret. Og nesten for fredelig - for på vår kyst har de fleste minehistorier

     en lykkelig slutt, en redsel av begrenset varighet.

Som i denne historien fra fyrskipet: «Høsten 1915 sov vi urolig...» osv. En drivende mine ble

     observert

idet den fløt mot fyrskipet sakte, den sank og steg igjen, iblant skjult av bølgene, iblant

     stikkende opp som en spion i en folkemengde.

Mannskapet lå skrekkslagne og plaffet på den med gevær. Forgjeves. Til slutt satte de en båt

     på vannet

og gjorde fast en lang line til minen og fikk etter lang tid tauet den forsiktig inn til ekspertene.

Etterpå ble minens mørke skall stilt opp i en sandplantering som dekorasjon

sammen med skallene av Strombus gigas fra Vestindia.

Og havbrisen går i de tørre furuene lenger borte, den haster over kirkegårdens sand,

forbi steinene som luter, losenes navn.

Det tørre suset

av store porter som åpnes og store porter som stenges.

III

I den gotlandske kirkens halvmørke hjørne, i et skimmer av mild mugg

står en døpefont av sandstein fra 1100-tallet – steinhuggerens navn

fremdeles synlig, lysende

som en tanngard i en massegrav:

                                              HEGWALDR

                                                           navnet står. Og bildene hans

her og på andre krukkevegger, et menneskemylder, figurer på vei ut av steinen.

Øynenes kjerner av ondskap og godhet presser på.

Herodes ved bordet: den stekte hanen som flyr opp og galer «Christus natus est» – servitøren

     ble henrettet –

ved siden av barnet som fødes, under klynger av ansikter verdige og hjelpeløse lik apeungers.

Og de frommes flyktende fottrinn

som runger over de drageskjellede avløpsrørenes gap.

(Bildene sterkere i erindringen enn når man ser dem direkte, sterkest

når fonten sviver i en sakte susende karusell i minnet.)

Ingensteds ly. Overalt fare.

Som det var. Som det er.

Bare innenfor rår det fred, i krukkens vann som ingen ser,

men på ytterveggene råser kampen.

Og freden kan komme dråpevis, kanskje om natten

når vi ingenting vet

eller som når man ligger på drypp i en sykehussal.

Mennesker, villdyr, ornamenter.

Det fins intet landskap. Ornamenter.

Mr B***, min reisefelle, elskverdig, landflyktig,

løslatt fra Robben Island, sier:

«Jeg misunner dere. Jeg føler ingenting for naturen.

Men mennesker i et landskap, det sier meg noe.»

Her er mennesker i et landskap.

Et fotografi frå 1865. Dampsluppen ligger ved kai i sundet.

Fem skikkelser. En dame i lys krinoline, som en bjelle, som en blomst.

Mennene ser ut som statister i en bondekomedie.

Alle er vakre, usikre, i ferd med å viskes ut.

De går i land en kort stund. De viskes ut.

En dampslupp av utdødd modell –

høy skorstein, soltak, smalt skrog –

den er fullstendig fremmed, en UFO som har landet.

Alt det andre på fotoet er sjokkerende virkelig:

krusningene på vannet,

stranden på den andre siden –

jeg kan stryke med hånden over de ru svabergene,

jeg kan høre suset i grantrærne.

Det er nært. Det er

i dag.

Bølgene er aktuelle.

Nå, hundre år senere. Bølgene kommer inn fra no man's water

og slår mot stein.

Jeg går langs stranden. Det er ikke lenger som det var å gå langs stranden.

Man må gape over for mye, føre mange samtaler på en gang, man har tynne vegger.

Hver ting har fått en ny skygge bak sin vanlige skygge

og man hører den subbe også når det er helt mørkt.

Det er natt.

Det strategiske planetariet dreier. Linsene stirrer i mørket.

Nattehimmelen er full av sifre, og de mates inn

i ett blinkende skap,

et møbel

som rommer all energi til en gresshoppesverm som fortærer arealer av Somalias mark på en

     halvtime.

Jeg vet ikke om vi er i begynnelsen eller i siste akt. 

Sammenfatningen kan ikke gjøres, sammenfatningen er umulig.

Sammenfatningen er alrunen —

(se oppslagsbok for overtro:

                                          ALRUNE

                                                           mirakelplante

som gav fra seg et så uhyggelig skrik når den ble revet opp av jorden

at et menneske falt død om. Hunden måtte gjøre det... )

IV

Fra lesiden,

nærbilder.    

Blæretang. I det klare vannet lyser tangskogene, de er unge, den som kunne emigrere dit,

     legge seg langflat på sitt eget speilbilde og synke til et visst dyp – tangen som holder seg

     oppe på luftblærer, slik vi gjør det på ideer.

Hornulke. Fisken som er padden som ville bli sommerfugl og klarte det en tredjedel på vei,

     gjemmer seg i sjøgresset men følger med garnene opp, fasthaket med sine patetiske pigger

     og vorter – når man vikler den ut av garnmaskene får man hendene glinsende av slim.

Svabergene. Ute på de solvarme hellene piler småkrypene i lavet, de haster som sekundvisere

     – furuen kaster en skygge, den går langsomt som en timeviser – inni meg står tiden stille,

     uendelig med tid, all tid som skal til for å glemme alle språk og oppfinne perpetuum mobile.

På lesiden kan man høre gresset gro: en svak tromming nedenfra, et svakt drønn fra millioner

     av små gassbluss, slik er det å høre gresset gro.

Og nå: havvidden, uten dører, den åpne grensen

som bare vokser og vokser

jo lenger ut man strekker seg.

Det fins dager da Østersjøen er et stille uendelig tak.

Drøm da naivt om noe som kommer krypende på taket og forsøker ordne opp i flagglinene,

forsøker å få opp

floken –

flagget som er så flerret av vind og svertet av røk og bleket av sol at det kan være alles.

Men det er langt til Liepaja.

V

30 juli. Sjøen er blitt eksentrisk - i dag kryr det av glassmaneter for første gang på mange år,

     de pumper seg traust og skånsomt fram, de tilhører samme rederi: AURELIA, de flyter rundt

     som blomster etter en begravelse til sjøs, tar man dem opp av vannet forsvinner all form

     hos dem, som når en ubeskrivelig sannhet løftes ut av stillheten og formuleres til død gelé,

     ja de er uoversettelige, de må bli værende i sitt element.

2 august. Noe vil bli sagt men ordene nekter.

Noe som ikke kan sies,

afasi,

det fins ingen ord men kanskje en stil...

Det hender at man våkner om natten

og slenger ned noen ord i hast

på nærmeste ark, i margen på en avis

(ordene stråler av mening!)

men neste morgen: samme ord sier ingenting lenger, rabbel, feilsigelser.

Eller brokker av den store nattlige stil som dro forbi?

Musikken kommer til et menneske, han er komponist, blir spilt, gjør karriere, blir sjef for

     konservatoriet.

Konjunkturene snur, han fordømmes av myndighetene.

Som hovedanklager setter de opp hans elev K***.

Han trues, degraderes, forvises.

Etter noen år går unåden over, han får oppreisning.

Da kommer hjerneblødningen: høyresidig lammelse med afasi, kan bare oppfatte korte fraser,

     snakker feil.

Kan altså hverken nås av heder eller vanære.

Men musikken fins, han fortsetter å komponere i sin egen stil,

han blir en medisinsk sensasjon den tid han har igjen.

Han skrev musikk til tekster han ikke lenger forstod –

på samme måte

uttrykker vi noe gjennom våre liv

i det nynnende koret av feilsigelser.

Dødsleksjonene pågikk i flere semestre. Jeg møtte opp sammen med mange andre jeg ikke

     kjente

(hvem er dere?)

– etterpå gikk hver og en til sitt, konturer.

Jeg så mot himmelen og mot jorden og rett fram

og siden dengang har jeg skrevet et langt brev til de døde

på en maskin som ikke har fargeband bare horisontlinje

slik at ordene hamrer forgjeves og ingenting fester seg.

Jeg står med hånden på dørhandtaket, tar pulsen på huset.

Veggene er så fulle av liv

(barna tør ikke sove alene ovenpå – det som gjør meg trygg gjør dem urolige).

3 august. Utenfor i det fuktige gresset

sleper en hilsen fra middelalderen seg fram: vinbergsneglen

den subtilt grågulglinsende sneglen med huset på snei,

innført av munker som likte escargots - ja fransiskanerne – var her,

brøt stein og brente kalk, øya ble deres i 1288, donert av kong Magnus

(«Tessa almoso ok andra slika/the möta honom nw i hymmerike»)

skogen falt, ovnene brant, kalken ble fraktet med båt

til klosterbyggingen...

                               Søster snegl

står nesten stille i gresset, følehornene suges inn

og rulles ut, usikkerhet og nøling...

Hvor den ligner meg i min famling!

Vinden som har blåst så iherdig hele dagen

–  på de ytterste skjær er gresset talt opp til siste strå –

har løyet inne på øya. Fyrstikkflammen står rett til værs.

Marinebildet og skogbildet mørkner sammen.

Også femetasjetrærnes grønnsvær svartner.

«Hver sommer er den siste.» Tomme ord

for sensommermidnattens levende vesener

der sirissene syr som besatt på maskin

og Østersjøen er nær

og den enslige vannkranen kneiser blant rosenbuskene

som en rytterstatue. Vannet smaker jern.

VI

Mormors historie før den blir glemt: Hennes foreldre dør unge,

faren først. Når enken merker at sykdommen også skal ta henne

går hun fra hus til hus, seijler fra øy til øy

med sin datter. «Hvem kan ta seg av Maria!» Et fremmed hus

lenger borte i skjærgården tar imot. Der har de råd.

Men de som hadde råd var ikke de gode. Fromhetens maske revner.

Marias barndom tar slutt altfor tidlig, hun går som ulønnet tjenestejente

i en evig kulde. År etter år. Den evige sjøsyken

på de lange roturene, den høytidelige terroren

ved bordet, ansiktsuttrykkene, gjeddeskinnet som knitrer

i munnen: vær takknemlig, vær takknemlig.

                                                                    Hun så seg aldri tilbake

men nettopp derfor øynet hun Det Nye

og kunne gripe fatt i det.

Ut av inngjerdingen!

Jeg husker henne. Jeg presset meg mot henne

og i dødsøyeblikket (overgangsøyeblikket?) sendte hun ut en tanke

slik at jeg – femåringen – forstod hva som var skjedd

en halvtime før de ringte.

Jeg husker henne. Men på neste brune fotografi

er den ukjente mannen –

etter klærne å dømme frå midten av forrige århundre.

En kar rundt de tredve: de kraftige øyenbrynene,

ansiktet som ser meg rett inn i øynene

og hvisker: «Her er jeg».

Men hvem «jeg» er

er det ingen lenger som husker. Ingen.

Tuberkulose? Isolering?

En gang stanset han

i den steinete gressangende bakken opp frå sjøen

og kjente det svarte bindet for øynene.

Her, bak tette busker – er det øyas eldste hus?

Det lave 200 år gamle båtnaustet av tungt grårufset laftetømmer.

Og den moderne messinglåsen har smekket igjen rundt det hele, lyser som ringen i nesa på en

     gammel okse

som ikke vil reise seg.

Så mye sammenrast tre. På taket har eldgammel takstein ramlet på kryss og tvers over

     hverandre

(det opprinnelige mønsteret forskjøvet av jordrotasjonen gjennom alle de år)

det minner om noe... jeg var der... vent: det er den gamle jødiske kirkegården i Praha

der de døde lever trangere enn i livet, steinene tett i tett.

Så mye inngjerdet kjærlighet! Takstein med skrifttegn av lav på et ukjent språk

er steinene i skjærgårdsfolkets ghettokirkegård, steiner som står og steiner som har falt. –

Rukkelet lyser    

av alle dem som ble båret hit av en viss bølge, av en viss vind

ut til sine skjebner.

I

Było to przed epoką masztów radiowych.

Dziadek był świeżo upieczonym pilotem morskim. W kalendarzu notował statki, które przeprowadził –

nazwy, porty docelowe, zanurzenie.

Przykłady z 1884 roku:

Parow. Tiger   Capt. Rowan   16 stóp   Hull Gefle Furusund

Bryg Ocean   Capt. Andersen   8 stóp   Sandöfjord Hernösand Furusund

Parow. St Petersburg   Capt. Libenberg    11 stóp    Stettin Libau Sandhamn

Wyprowadzał je na Bałtyk przez cudowny labirynt wysepek i wód.

A ci, co spotkali się na pokładzie niesieni kilka godzin lub dni przez ten sam kadłub,

na ile zdążyli się poznać?

Rozmowy w kulawej angielszczyźnie, porozumienia i nieporozumienia, lecz niewiele świadomego

kłamstwa.

Na ile zdążyli się poznać?

W gęstej mgle – pół naprzód, prawie po omacku. Z nieprzeniknionego jednym krokiem szkier się

wynurzał tuż-tuż.

Wycie syreny co dwie minuty. Oczy wczytywały się wprost w nieprzeniknione.

(Czyżby cały labirynt miał w głowie?)

Płynęły minuty.

Mielizny i skałki wkute na pamięć jak wersety psalmów.

I ta świadomość, że „właśnie tutaj jesteśmy”, którą trzeba utrzymać jak wypełnione po brzegi

naczynie, nie wolno uronić ni kropli.

Rzut oka pod pokład.

Maszyna parowa, długowieczna jak ludzkie serce, wykonywała wysokie skoki, miękkie odbicia –

akrobaci ze stali, a wonie unosiły się niczym z kuchni.

II

Przez sosnowy las ciągnie wiatr. Szumi ciężko i lekko,

Bałtyk szumi także na środku wyspy, w głębi lasu człowiek jest na pełnym morzu.

Staruszka nie znosiła szumu drzew. Jej twarz zastygała w melancholii, gdy wiatr się wzmagał:

„Trzeba myśleć o tych, co na morzu.”

Lecz słyszała w szumie również coś innego, całkiem jak ja, jesteśmy spokrewnieni.

(Idziemy ramię w ramię. Ona nie żyje od trzydziestu lat).

Szumi na tak i na nie, nieporozumienia i porozumienia.

Szumi troje zdrowych dzieci, jedno w sanatorium dla gruźlików, dwoje zmarłych.

Silny podmuch roznieca życie w niektórych płomykach, inne gasi.

Zależności.

Szumi: Wybaw mnie Panie, bo woda sięga mi po szyję.

Człowiek długo idzie nasłuchując i dociera w miejsce, gdzie otwierają się granice

albo raczej

gdzie wszystko jest granicą. Otwarta przestrzeń zatopiona w mroku. Ludzie wylegają z ledwo

oświetlonych budynków dookoła. Szmer tłumu.

Nowy podmuch – znów robi się pusto i cicho.

Jeszcze jeden – szumi o innych brzegach.

Prawi o wojnie.

Prawi o krajach, gdzie obywatele są kontrolowani,

gdzie myśli mają wyjścia awaryjne,

gdzie rozmowy z przyjaciółmi zmieniają się w próby lojalności.

A w towarzystwie osób niezbyt dobrze znanych. Czujność. Wypada okazać odrobinę szczerości,

o ile człowiek śledzi to, co dryfuje na obrzeżach rozmowy: coś mrocznego, ciemna plama.

Może nagle nadpłynąć

i zniszczyć wszystko. Nie trać tego z oczu!

Do czego to porównać? Do miny?

Nie, to zbyt konkretne. A nawet zbyt pokojowe – na naszym wybrzeżu historie o minach kończą się

zazwyczaj szczęśliwie, strach nie trwa wiecznie.

Jak ta opowieść z latarniowca: „Jesienią 1915 wszyscy spali niespokojnie…” itd. Zauważyli dryfującą

minę,

powoli płynęła w stronę statku wznosząc się i opadając, ginęła w falach, by nagle pojawić się jak

szpieg w tłumie.

Załoga ogarnięta lękiem strzelała do niej z karabinów. Na próżno. W końcu wysłali łódź,

przymocowali długą linę i odholowali minę do ekspertów.

Po wszystkim jej ciemną skorupę umieszczono dla ozdoby na piaszczystym klombie

wraz z muszlami skrzydelników z zachodnich Indii.

A morski powiew przeciąga pośród suchych sosen, spieszy ponad piaszczystym cmentarzem,

mija pochylone nagrobki, nazwiska pilotów.

Suchy szelest

wielkich bram, otwieranych i zamykanych.

III

W mrocznym zakamarku gotlandzkiego kościoła, w aurze delikatnej pleśni

stoi chrzcielnica z piaskowca – XII wiek – imię kamieniarza

zachowane, wyziera

jak szczęka w masowej mogile

HEGWALDR

jego miano. A jego obrazy

tu i na innych naczyniach – ciżba ludzka, postaci wychodzące z kamienia.

Jądra dobra i zła w oczach rozpękają się.

Herod przy stole: pieczony kapłon wzlatuje z okrzykiem „Christus natus est” – karczmarza

stracono –

tuż obok rodzi się dziecko, nad nim skupiska twarzy dostojnych i bezradnych, jak u młodych małp.

A umykające kroki pobożnych

rozbrzmiewają echem w czeluściach łuskowatych kanałów ściekowych.

(Obrazy te wyraźniejsze są we wspomnieniu niż w chwili, gdy się na nie patrzy, najbardziej zaś,

kiedy chrzcielnica wolno wiruje w pamięci głuchą karuzelą).

Nigdzie zawietrznej. Wszędzie zagrożenie.

Jak było. Jak jest.

Pokój panuje jedynie we wnętrzu. W wodzie chrzcielnej, której nikt nie widzi,

a na zewnętrznych ścianach szaleje walka.

Pokój może spływać po kropelce, na przykład nocą

gdy nic do nas nie dociera,

albo gdy człowiek leży pod kroplówką w szpitalnym łóżku.

Ludzie, bestie, ornamenty.

Żadnego krajobrazu. Ornamenty.

Mr B***, mój towarzysz podróży, przemiły, na wygnaniu,

zwolniony z Robben Island, mówi:

„Zazdroszczę wam. Ja nie czuję przyrody.

Lecz ludzie w krajobrazie – to do mnie przemawia.”

Tu są ludzie w krajobrazie.

Fotografia z 1865 roku. Parowiec przy pomoście w zatoce.

Pięć postaci. Dama w jasnej krynolinie, jak dzwonek, jak kwiat.

Mężczyźni niczym statyści w scence rodzajowej.

Wszyscy piękni, niepewni, trochę już zamazani.

Na postoju schodzą na ląd. Zamazują się.

Parowiec z gatunku wymarłych –

wysoki komin, płócienne markizy, wąski kadłub –

jest całkowicie obcy, niczym ufo.

Wszystko inne na zdjęciu jest szokująco realne:

zmarszczona toń,

drugi brzeg –

mógłbym przeciągnąć dłonią po chropawej skale,

usłyszeć szum świerków.

To blisko. To

dzisiaj.

Fale są z ostatniej chwili.

Teraz, sto lat później. Fale nadpływają z no man’s water

biją o kamienie.

Idę wzdłuż brzegu. To nie to samo, co chodzić brzegiem kiedyś.

Trzeba być zachłannym, prowadzić wiele rozmów na raz, człowiek ma cienkie ściany.

Każdy przedmiot ma drugi cień za tym zwykłym –

słychać, jak się wlecze nawet w ciemnościach.

Noc.

Obraca się strategiczne planetarium. Soczewki wpatrzone w mrok.

Nocne niebo usiane cyframi, te zaś są wprowadzane

do migoczącej szafy.

W tym meblu

zmagazynowano energię chmary szarańczy, która ogołaca morgi somalijskiej ziemi w pół godziny.

Nie wiem, czy jesteśmy na początku czy w końcowym stadium.

Nie da się tego podsumować, podsumowanie jest niemożliwe.

Podsumowanie to mandragora –

(zobacz w encyklopedii zabobonów:

MANDRAGORA

magiczna roślina

wydająca tak potworny krzyk, gdy wyrywano ją z ziemi,

że człowiek padał trupem. Pies musiał to robić…)

IV

Od zawietrznej,

zbliżenia.

Morszczyn. W przejrzystej wodzie mienią się lasy morszczynu, młodziutkie. Człowiek chciałby tam

wyemigrować, położyć się na swym odbiciu i opaść na pewną głębokość – morszczyn unoszą

pęcherzyki, tak jak nas idee.

Kur rogacz. Ryba, która jest ropuchą, a chciała być motylem, co udało się jej w jednej trzeciej.

Ukrywa się wśród wodorostów, ale wyciągają ją sieci, o które zaczepia swymi żałosnymi rogami

i brodawkami – gdy się ją wyplącze, ręce mienią się od śluzu.

Skały. Na rozgrzanych słońcem porostach uwijają się owady, spieszą jak wskazówki sekundnika –

sosna rzuca cień, który wędruje wolno wskazując godziny – w moim wnętrzu czas się

zatrzymał. Nieskończoność czasu – tego, co potrzebny jest, by zapomnieć wszystkich języków i

wynaleźć perpetuum mobile.

Po zawietrznej można usłyszeć, jak trawa rośnie: lekkie bębnienie od spodu, lekki grzmot milionów

maleńkich płomyków gazowych – tak właśnie słychać, jak rośnie trawa.

A teraz: wodne przestrzenie, bez drzwi, otwarta granica

która się rozszerza tym bardziej

im dalej człowiek się wychyla.

Są dni, kiedy Bałtyk jest nieruchomym nieskończonym dachem.

Śnij naiwnie o czymś, co wpełza na dach, próbuje rozsupłać liny flagowe,

i wciągnąć

płachtę –

bandera jest tak sprana wiatrem, uwędzona dymem i wybielona

słońcem, że może należeć do wszystkich.

Ale długa jeszcze droga do Liepāja.

V

30 lipca. Zatoka zrobiła się ekscentryczna – po raz pierwszy od lat zaroiło się dziś od meduz,

delikatnie i dostojnie pompują się naprzód, należą do tego samego armatora: aurelia, dryfują jak

kwiaty po morskim pochówku, a kiedy wyjąć je z wody, tracą kształt jak nieopisana prawda

wyłowiona z ciszy i sformułowana w martwą galaretę – no tak, są nieprzekładalne, muszą

pozostać w swoim żywiole.

2 sierpnia. Coś pragnie zostać wypowiedziane, lecz słowa nie wyrażają zgody.

Coś, czego nie da się powiedzieć,

afazja,

nie ma słów, lecz może jest styl…

Bywa, że człowiek budzi się nocą

by nakreślić naprędce parę słów

na świstku papieru, na brzegu gazety

(słowa jaśnieją sensem!)

lecz rano te same słowa nic już nie mówią. Bazgroły, przejęzyczenia.

A może ślady wielkiego stylu przeciągającego nocą?

Muzyka przychodzi do człowieka. Jest kompozytorem, grają go, robi karierę, zostaje rektorem

konserwatorium.

Zmienia się koniunktura, popada w niełaskę u władzy.

Na głównego oskarżyciela powołano jego ucznia K***.

Zastraszony, zdegradowany, zwolniony.

Po paru latach represje słabną, zostaje zrehabilitowany.

Wówczas przychodzi wylew – prawostronny paraliż z afazją. Teraz rozumie tylko krótkie frazy,

używa niewłaściwych słów.

Nie docierają do niego zaszczyty ani oskarżenia.

Lecz muzyka pozostaje. Komponuje nadal we własnym stylu,

staje się sensacją medyczną przez resztę swoich dni.

Pisał muzykę do tekstów, których już nie rozumiał –

podobnie my

wyrażamy coś naszym życiem

w nucącym chórze przejęzyczeń.

Wykłady śmierci ciągnęły się przez kilka semestrów. Uczęszczałem na nie

wraz z kolegami, których nie znam

(coście za jedni?)

– po zajęciach każdy szedł w swoją stronę, profile.

Spojrzałem w niebo, w ziemię i przed siebie

i od tej pory piszę do zmarłych długi list

na maszynie, która zamiast taśmy ma smugę horyzontu

więc słowa łomoczą na próżno, nie zostawiając śladu.

Trzymam rękę na klamce, mierzę puls domu.

Ściany są pełne życia

(dzieci boją się spać same w sypialni na górze – to co daje mi spokój, napawa je lękiem).

3 sierpnia. W wilgotnej trawie

pełznie pozdrowienie z epoki średniowiecza: winniczek

lekko mieniący się szarożółto ślimak z domkiem na bakier,

hodowany przez mnichów, którzy cenili escargots – tak, byli tu franciszkanie,

wydobywali kamienie, wypalali wapno, wyspa należała do nich od 1288 roku z nadania króla Magnusa

(„Tito szczodre odarowania i skutki tego rodzayu / jegożto w niebieskim krolewstwie spotkają”)

padały drzewa, płonęły piece, wapno odpływało

na klasztorne budowy…

Siostra ślimak

stoi w trawie niemal bez ruchu, wciąga czułki

i wysuwa, zakłócenia i niepewność…

Jakże przypomina mnie w tych poszukiwaniach!

Wiatr, co tak wytrwale wiał przez cały dzień

– na najdalszych wysepkach policzone zostały wszystkie źdźbła –

spoczął w środku wyspy. Płomień zapałki wydłuża się.

Landszaft morski i landszaft leśny ciemnieją równocześnie.

Również zieleń pięciopiętrowych drzew jest prawie czarna.

„Każde lato jest tym ostatnim.” To puste słowa

dla stworzeń w środku nocy późnego lata

gdzie świerszcze jak opętane szyją na maszynach

Bałtyk jest blisko

a samotny kran wznosi się nad krzewami dzikiej róży

niczym pomnik jeźdźca. Woda ma posmak żelaza.

VI

Historia babci, nim popadnie w niepamięć: jej rodzice umierają młodo,

najpierw ojciec. Gdy wdowa czuje, że i ją zabierze choroba,

wędruje od chaty do chaty, żegluje od wyspy do wyspy

wraz córką. „Kto zajmie się Marią!” Obcy dom

po drugiej stronie zatoki przyjmuje ją. Stać ich na to.

Lecz ci, którym dobrze się wiedzie, nie są dobrzy. Pęka maska pobożności.

Dzieciństwo Marii kończy się przedwcześnie. Na służbie bez zapłaty

w ciągłym chłodzie. Wiele lat. Wieczna choroba morska

podczas długiego wiosłowania. Uroczysty terror

przy stole, miny, skóra szczupaka chrzęści

w ustach: okaż wdzięczność, okaż wdzięczność.

Nigdy nie oglądała się za siebie,

dlatego właśnie mogła dostrzec Nowe

i tego się uchwycić.

Wyrwać się z matni!

Pamiętam ją. Tuliłem się do niej

a w chwili śmierci (przejścia?) przesłała mi myśl

tak że ja – pięciolatek – zrozumiałem, co się stało

pół godziny zanim zadzwonili.

Pamiętam ją. Lecz na następnej brązowej fotografii

jest ten nieznajomy –

sądząc po ubiorze, z połowy ubiegłego wieku.

Mężczyzna około trzydziestki: gęste brwi,

twarz wpatruje się prosto w moje oczy

i szepcze: „To ja”.

Lecz kim jest „ja”

nikt już nie pamięta. Zupełnie nikt.

Gruźlica? Izolacja?

Pewnego razu stanął

wspinając się na kamienisty brzeg morza z parującą trawą

i poczuł czarną przepaskę na oczach.

Tu, w gąszczu zarośli – czy to najstarszy dom na wyspie?

Dwustuletnia niska szopa rybacka z szarokostropatych bierwion łączonych na zrąb.

I nowoczesna kłódka z mosiądzu, co wszystko zatrzasnęła wewnątrz. Błyszczy jak kółko w

nozdrzach starego byka,

który zapiera się i nie chce wstać.

Tak wiele skulonego drewna. Na dachu starodawne dachówki pozjeżdżały na łeb na szyję

(pierwotny wzór zakłócany latami przez ruch obrotowy ziemi)

przypomina to… byłem tam… już mam: to ten stary cmentarz żydowski w Pradze

gdzie zmarli żyją bliżej siebie niż za życia, nagrobki jeden tuż przy drugim.

Tak wiele ogrodzonej miłości! Dachówki z inskrypcjami porostów w nieznanym języku

to nagrobki na cmentarzu‑getcie ludzi szkierów, nagrobki postawione i pozapadane. –

Rudera jaśnieje

od tych wszystkich, których przygnała tu kiedyś pewna fala, pewien wiatr,

by odnaleźli swój los.

Read by Alexei Khairetdinov.

I

Это было до эпохи радиомачт.

Дедушка как раз стал лоцманом. Он вносил в журнал корабли, которые сопровождал:

название, порт назначения, осадка.

Некоторые записи 1884 года:

п/х Тайгер   капитан Роуэн   16 футов   Халл Евле Фурусунд

бриг Океан   капитан Андерсен   8 футов   Сандефьорд Гернесанд Фурусунд

п/х С.-Петербург   капитан Либенберг   11 футов   Штеттин Либава Сандхамн

Он проводил их в Балтийское море, по поразительному лабиринту из островов и воды.

А те, кто сойдясь на борту, кого тот же корпус нес на себе - несколько дней или часов - 

хорошо ли они успевали узнать друг друга?

Разговор на неверном английском, согласие, разногласия, но почти без намеренной лжи.

Хорошо ли они успевали узнать друг друга?

Если был густой туман - средний ход, почти вслепую. Из незримого только один шаг -

и появлялся мыс, совсем рядом.

Ревущие сигналы, каждые две минуты. Глаза читали прямо по незримому.

(Этот лабиринт был у него в голове?)

Минуты шли.

Мель и шхеры знал, как стих из Псалтыри.

И это чувство “сейчас мы вот здесь”, его необходимо сохранять, как будто несешь сосуд,

доверху полный, и не имеешь права его расплескать.

Взгляд в машинное отделение.

Компаунд-машина, долговечная, как человеческое сердце, работала, совершая большие,

мягко пружинящие движения, акробаты из стали, и запахи поднимались вверх, как из кухни.

II

Ветер в сосновом лесу. Этот гул и тяжкий и легкий.

Посреди острова гул Балтийского моря, ты и глубоко в лесу - в открытом море.

Старуха ненавидела этот гул деревьев. Ее лицо застывало в тоске, когда собирался шторм:

“Всегда думаешь о тех, кто там на лодках.”

Но ей слышалось в этом гуле что-то еще, также как и мне, мы родня.

(Мы идем рядом. Она уже тридцать лет как умерла)

В этом гуле “да” и “нет”, разногласия и согласие.

В этом гуле трое детей живы-здоровы, один в санатории, а двое умерли.

Огромная воздушная тяга, которая в одно пламя поддувает жизни, а другое задувает.

Условия.

В этом гуле: Спаси меня, Господи, уж воды подобрались по самый живот мой.

Идешь долго, слушаешь и вдруг попадаешь в такое место, где граница больше неразличима,

и даже

всё вдруг становится границей. Открытая площадь, погруженная во мрак. Люди

            стекаются из едва освещенных зданий вокруг. Шепот.

Еще порыв ветра - и площадь опять опустела, затихла.

Еще порыв ветра - и гул доносится с других берегов.

И он о войне.

Он о местах, где подконтрольны все жители,

где для мысли строят запасные выходы,

где дружеская беседа становится, поистине, проверкой дружбы.

А если оказываешься в обществе кого-то, кого не так хорошо знаешь. Контроль. Опреде-

ленная откровенность уместна, только если не упускать из виду того, что

дрейфует за краем беседы: что-то темное, темный наплыв.

Оно может прорваться сюда

и разрушить всё. Не упускай его из виду!

С чем же это сравнить? С миной?

Нет, это было бы слишком явным. И уж слишком мирным - поскольку у наших берегов

большинство историй с минами заканчивалось счастливо, ужас был ограничен во времени.

Как в той истории про плавучий маяк: “Осенью 1915 года спали неспокойно...” и т.д. Была

обнаружена дрейфующая мина, ее медленно несло течением к плавучему маяку; она

поднималась и опускалась, то скрываясь за волной, то снова выныривая,

как шпион в толпе людей.

Команда залегла в страхе и стреляла по ней из ружей. Безрезультатно. В конце концов

спустили на воду лодку и привязали мину на длинный трос и долго и осторожно буксировали

ее к профессионалам.

Потом ее мрачный корпус установили на песочной клумбе в качестве украшения

вместе с морскими раковинами гигантского стромбуса из Вест-Индии.

А ветер с моря уходит дальше по сухим соснам, проносится над песком кладбища,

мимо камней, покосившихся, с именами лоцманов.

Сухой гул

врат открывающихся и врат закрывающихся.

III

В полутемном углу церкви на Готланде, освещенная мягким, мерцающим светом стоит купель

из песчаника - 12 век - имя каменотёса

сохранилось, оно сверкает

как ряд зубов из общей могилы:

HEGWALDR

имя сохранилось. И его рисунки

здесь и на стенках других сосудов, толпы людей, фигуры на полпути из камня.

Глазные зёрна наливаются злом и добром.

Ирод за столом: зажаренный петух взлетает и кричит “Christus natus est” - прислужника

казнили -

а рядом рождается ребенок, под гроздьями лиц, достойных и беспомощных, как у обезьянок.

И убегающие шаги благочестивых,

эхом отдающиеся над пастями драконочешуйчатых водостоков.

(В памяти образы сильнее, чем когда их видишь непосредственно, сильнее всего,

когда эта купель, как медленная грохочущая карусель, вращается в памяти.)

Нигде подветра. Всюду риск.

Всегда так было. И есть.

Мир только там внутри, в чаше, в воде, которую никто не видит,

а на стенках снаружи идет сражение.

И мир наступает капля за каплей, быть может, по ночам,

когда мы ничего не знаем,

или как в больничной палате, когда лежишь под капельницей.

Люди, чудища, орнаменты.

Пейзажей нет. Орнаменты.

Мистер Б., симпатичный спутник, эмигрант,

его выпустили с Острова Роббен, говорит:

“Завидую вам. Я не чувствую природу.

А вот пейзаж с людьми мне что-то говорит.”

Вот пейзаж с людьми.

Фотография 1865 года. Паровой баркас стоит у причала в проливе.

Пять человек. Дама в белом кринолине, как колокольчик, как цветок.

Мужчины похожи на статистов в деревенском спектакле.

Все они красивы, в нерешительности, изгладимы.

На короткое время они ступают на сушу. Изглаживаются.

Паровой баркас, вымершая модель -

высокая труба, навес от солнца, узкий корпус -

что-то совершенно нездешнее, приземлившееся НЛО.

Всё остальное на фотографии шокирующе реально:

рябь на воде,

берег напротив -

можно провести рукой по точёным утесам,

можно услышать гул сосен.

Это рядом. Это

сегодня.

Эти волны нынешни.

Сейчас, сто лет спустя. Волны приходят сюда из нейтральных вод

и бьются о камни.

Я иду вдоль по берегу. Прогулки по берегу не такие, как были раньше.

Нужно ухватить слишком многое, вести слишком много разговоров одновременно, эти

тонкие стены.

У каждой вещи за ее привычной тенью появилась новая тень

и слышишь, как она волочится, даже когда совсем темно.

Ночь.

Вращается стратегический планетарий. Линзы уставились в темноту.

Ночное небо полно цифр и ими кормят

блестящий шкаф,

объект,

в котором где живет энергия целой стаи саранчи, которая за полчаса выедает в Сомали несколько

гектаров.

Я не знаю, мы только в начале или уже в последней стадии.

Резюме не сделать, резюме невозможно.

Резюме - это мандрагора -

(смотри Словарь суеверий:

МАНДРАГОРА

чудодейственное растение,

которое издавало столь ужасающий вопль, когда его вырывали из земли,

что человек падал замертво. Заставляли собаку...)

IV

С подветренной стороны.

Крупным планом.

Пузырчатые водоросли. В прозрачной воде светятся леса водорослей, свежие, хочется

переселиться туда, лечь плашмя на свое отражение и неглубоко погрузиться - водоросли,

которые пузырьками воздуха удерживаюся наверху, как мы сверху удерживаемся нашими

идеями.

Рогатка. Рыба-жаба, которая хотела стать бабочкой и достигла успеха на

треть, прячется в морской траве, но ее вытаскивают наверх, зацепившуюся в сетях

своими нелепыми шипами и буграми, - если выпутать ее из сети, руки блестят от

слизи.

Скалистый утес. По согретым солнцем лишайникам снуют букашки, торопливо,

как секундные стрелки, - сосна отбрасывает тень, и она движется медленно, как часовая

стрелка, - во мне время стоит, бесконечно много времени, его хватит,

чтобы забыть все языки и изобрести вечный двигатель.

На подветренной стороне слышишь, как растет трава: слабая дробь снизу, слабый рокот

миллионов крошечных газовых горелок, вот так слышно, как растет трава.

А тут: водная даль, без дверей, открытый рубеж,

она расходится всё шире и шире,

чем выше ты тянешься.

Бывают дни, когда Балтийское море - одна неподвижная бесконечная крыша.

Вот и представляй себе в мечтах что-то, что ползком лезет на крышу и пытается

распутать веревки на флагштоке,

пытается поднять вверх

лоскуток -

флажок,

растерзанный ветром, прокопченный дымовыми трубами, выгоревший на

солнце, он мог бы быть чей угодно.

.

Но до Лиепаи далеко.

V

30 июля. Залив эксцентричен: сегодня первый раз за несколько лет он полон медуз,

размеренно и мягко они прокачиваются вперед, они относятся к одному и тому же

пароходству АУРЕЛИЯ, их несет течением, как цветы после морских похорон; когда достаешь

их из воды, они полностью теряют форму, как невыразимая истина, которая поднимается из

молчания и формулируется в мертвое желе, да, они непереводимы, им нужно всегда быть в

родной стихии.

2 августа. Что-то хочет быть сказанным, но слова на это не идут.

Что-то, что не может быть сказано,

афазия,

слов нет, но, может быть, стиль...

Бывает, просыпаешься ночью

и быстро записываешь несколько слов

на первый попавшийся листок, на полях газеты

(слова светятся значением!)

а утром – те же слова ничего больше не говорят. Каракули, оговорки.

Или обрывки высокого ночного стиля, который проходил мимо.

К человеку приходит музыка, он композитор, его исполняют, он делает карьеру, становится

директором Консерватории.

Меняется конъюнктура, власти устраивают ему процесс.

Главным обвинителем назначается его ученик Х***.

Угрозы, увольнение, изгнание.

Несколько лет спустя немилость ослабевает, его реабилитируют.

У него происходит кровоизлияние в мозг: правосторонний паралич с афазией, он

понимает только короткие фразы, говорит не те слова.

То есть, его не достигает ни превознесение, ни проклятье.

А музыка сохранилась, он и дальше сочиняет в своем собственном стиле,

он становится медицинской сенсацией на то время, которое ему остается прожить.

Он писал музыку к текстам, которые он больше не понимал -

точно так же

мы что-то выражаем нашей жизнью

в гудящем хоре оговорок.

Лекции смерти продолжались много семестров. Я на них ходил

вместе с товарищами, которых я не знал

(кто вы?)

- потом каждый шел своим путем, профили.

Я смотрел в небо и в землю и прямо перед собой

и с тех пор пишу длинное письмо мертвым

на машинке, в которой нет ленты, а только полоса горизонта,

так что удары слов напрасны и ничего не остается.

Я стою, держу ручку двери, чувствую пульс дома.

Стены полны жизни

(дети не решаются одни спать в комнате наверху - меня успокаивает то, что их пугает).

3 августа. По влажной траве

волочится привет из средних веков: улитка виноградная

с деликатным серо-желтым отливом,  улитка со своим качающимся домиком,

ее завезли монахи, которые любили эскарго - да, здесь были францисканцы,

дробили камень, обжигали известь, в 1288 году остров стал их собственностью, подарок

Короля Магнуса

(“Милости и дари равьни / жьдутъ я в цесарьствии небесьскомъ”)

валился лес, горели печи, известь на монастырские строения отправляли на кораблях...

                                                           Сестра-улитка

почти недвижно встала в траве, усики втягивает

и выкатывает, тревоги и колебания...

Как это похоже на меня в моих поисках!

Ветер, весь день основательно дувший,

- на внешних островках все пересчитаны соломинки -

улегся мирно в глубине острова. Пламя на спичке стоит вертикально.

Морской и лесной пейзаж темнеют вместе.

И зелень пятиэтажных деревьев чернеет.

“Каждое лето последнее.” Пустые слова

для всех существ в полночь позднего лета,

когда сверчки крутят, как одержимые, свои швейные машинки,

и Балтийское море вблизи,

и одинокий водопроводный кран вздымается в кустах шиповника,

как всадник на коне. Вода отдает железом.

VI

Бабушкина история, пока ее не забыли: родители рано умирают,

сначала отец. Когда вдова понимает, что болезнь заберет и ее,

она обходит дом за домом, объезжает остров за островом

с дочерью: “Кто позаботится о Марии!” В чужом доме

на другой стороне залива ее берут к себе. Они могут себе это позволить.

Но те, кто смог себе это позволить, не были добрыми. Маска благочестия трескается.

Детство Марии кончается до срока, она бесплатная служанка,

всегда на холоде. Много лет. Постоянная морская болезнь

во время долгих переправ, торжественный террор

за столом, взгляды, щучья кожа, которая скрипит

на зубах: будь благодарна, будь благодарна.

Она никогда не смотрела назад

и именно поэтому она умела видеть новое

и хваталась за него.

Прорыв осады!

Я ее помню. Я жался к ней,

а в момент смерти (момент перехода?) она выслала свою мысль

и я, пятилетний, понял, что произошло,

за полчаса до того, как нам позвонили.

Ее я помню. А вот на следующем коричневом фото

кто-то незнакомый -

судя по одежде середина прошлого века.

Мужчина лет тридцати: густые брови,

лицо, прямо глядящее мне в глаза

и шепчущее: “Это я.”

Но кто этот “я”,

нет больше тех, кто помнит. Никого.

Туберкулез? Изоляция?

Однажды он остановился

на каменистом, в испарине трав подъеме с моря

и почувствовал черную повязку на глазах.

Здесь, за густыми кустами – это самый старый дом на острове?

Низкая двухсотлетняя бревенчатая рыбачья хижина из тяжелого дерева в седых лохмах.

И современный медный замок снова защелкнул всё вместе и блестит, как кольцо в носу у

старого быка, который не хочет вставать.

Так много скрюченного дерева. На крыше древняя черепица, вкривь и вкось

налезающая друг на друга кладка

(первоначальный узор на протяжении лет сдвинут вращением Земли)

что-то это напоминает... я там был... подожди: старое еврейское кладбище в Праге,

где мертвые живут теснее друг с другом, чем в жизни, камни тесно тесно.

Так много окруженной любви! Эти куски черепицы с письменами лишайника на

неизвестном языке

и есть могильные камни на кладбище в гетто для людей с архипелага, камни

установленные и повалившиеся. -

Лачуга светится

всеми ими, кого ветром, волной однажды

вынесло сюда, к их собственным судьбам.

Read by Nils-Henrik Sikku.

I

Dat lei ovdal rádiomasttaid áiggi.

Áddjá lei aitto šaddan loksan. Beaivegirjái čálii fanasfievrruid birra maid lovssii -

namaid, gosa galge, man čiekŋalit fanas vuojui.

Ovdamearka 1884:is:

D/S Tiger    Capt Rowan    16 juolgemihttu     Hull Gefle Furusund

Brigg Ocean     Capt Andersen    8 juolgemihttu     Sandefjord Hernösand Furusund

D/S St Pettersburg    Capt Libenberg    11 juolgemihttu      Stettin Libau Sandhamn

Son doalvvui sin Nuortamerrii, sulluid ja čáziid imašlaš labyrinta čađa.

Ja sii geat deaivvadedje fatnasis ja geat johte dainna seamma fievrruin moatti diibmui dahje

jándora,

man bures oahpásmuvve sii guhtet guimmiiguin?

Ságastallamat doaŋggas eŋgelasgillii, áššit áddejuvvon ja boastut áddejuvvon, muhto hárve buiga

giellásat.

Man bures oahpásmuvve sii nuppi nubbái?

Go lei seahkkaskoaddu: unnit leahttu, ii baljo oainnádat. Oaidnemeahttunvuođas

iđistii fáhkka njárga ja lei áibbas lahka.

Njurgu signála juohke nuppi minuhta. Čalmmit lohke oaidnemeahttunvuođas.

(Leigo sus labyrinta muittus?)

Minuhttat golle.

Coaganat ja sulložat oahppan bajil dego sálmmaid.

Ja dat dovdu “dás de mii leat” man fertešii vurket, dego livččii guoddimin lihtti dievva

čáziin iige oaččo dišket.

Geahčastat mašiidnalatnjii.

Compound-mašiidna, sávri dego olbmováibmu, barggai stuora dávggás lihkastagaiguin,

stálleakrobáhtat ja hájat mat lievllistedje dego gievkkanis.

II

Biegga váccaša beahcevuovddis. Šuvvá lossadit ja geahppasit.

Nuortamearra šuvada maid gasku sullo, vuovddi čiekŋalasas lea son rabas ábi fávllis.

Vuoras nisu vašuhii muoraid šuvvama. Ámadeadju stirddui ahkitvuođas go biekkastii:

“Mii fertet jurddašit sin birra geat leat meara alde fatnasiin.”

Muhto šuvas son gulai juoidá eará, nugo mun, moai letne sogalačča.

(Moai vádjoletne ovttas. Son leamaš jápmán golbmalot jagi.)

Dat šuvvá jo ja ii, áššit boastut ipmirduvvon ja riekta áddejuvvon.

Dat šuvvá golbma dearvvaš máná, okta sanatorijas ja guokte jápmán.

Dat stuorra biegga mii ealáskahttá dihto hilažiid ja earáid bosasta jáddát.

Eavttut.

Dat šuvvá: Beastte mu, Ipmil, go čázit leat lahka sielu.

Guhká vázzá ja guldala ja de olle dasa go ráját rahpasit

dahje baicca

buot šaddá rádján. Rabas sadji šaddan seavdnjadassii. Olbmot ihtet visttiin main leat heajos

čuovggat. Dat márrá.

Ođđasit biekkasta ja báiki báhcá ávdin ja jaskadin.

Ođđasit biekkasta, márrá eará gáttiin.

Lea sáhka soađis.

Lea sáhka báikkiin gos olbmot leat geahču vuolde,

gos jurdagiidda huksejit liigevuolgimiid,

gos ustibiid ságastallan lea ustitvuođa mearkkašumi geahččalus.

Ja go ovttastallá singuin geaid ii dovdda nu bures. Bearráigeahčču. Muhton muddui lea sadji

rehálašvuhtii

jus fal ii luoitte čalmmis dan mii jođaša ságastallama rávddain: juoga seavdnjat, čáhppes dielku.

Juoga mii rávdá sisa

ja bilista buot. Ale luoitte čalmmis dan!

Makkárin galgá geahčastit dan? Miidnan?

Ii dat gal lea menddo dárkil. Ja measta menddo ráfálaš – danne go min rittuin leat eanaš

miidnamuitalusain lihkolaš loahppa, bisttikeahtes ballu.

Nu go muitalusas soahtefatnasis: “Čakčat 1915 eat oađđán bures...” jnv. Oinniimet rievdi miinna

juste go gulul govddodii soahtefatnasa guvlui, iđáhalai, muhtomin bárut dan čihke, muhtomin

báittii dego spiovdna olbmovalvvis.

Fanasveahka veallái suorganan ja báhčaledje bissuin. Duššas. Maŋážassii bidje fatnasa meara ala

ja goallostedje miinna guhkes liidnái ja njozet njámme dan várrogasat áššedovdiide.

Maŋŋil bidjui miinna sevdnjes olggoš sáddogilvagii hearvan

ovttas Oarjeindia Strombus gigasa oaiveskálžžuiguin.

Ja mearraheaibma manná goike beziid mielde dobbelis, dat doapmala girkogárddi sáttu badjel,

meaddil vinju geđggiid, lovssaid namaiguin.

Dat goike šuvva

stuora vearráhiin rahpasit ja stuora verráhiin mat giddejuvvojit.

III

Gotlándda girku beallesevdnjes čiegas, láivves mukka šlietnjagasas

lea gástajuolgi ráhkaduvvon sáttogeađggis - 1100-logus – geađgeduojára namma

ain oidno, báitá

dego bánit mássáhávddis:

HEGWALDR

lea namma. Ja su govat

das ja eará rukkuseinniin, olbmolátna, hámit mat leat guođđimin geađggi.

Čalmmiid bahávuođa ja buorrevuođa guovddážat bahkkejit ovdan.

Herodes beavddi guoras: basson vuoncávaris girdila ja bišku “Christus natus est” – dárju

steavliduvvui –

riegáduvvon máná báldii, ámadeajuid čoalttuid vuolde mat leat árvosačča ja árjjaheami dego

ábegáhttočivggat.

Ja daid hurskásiid báhtareaddji lavkkit

mat skádjet guovdečuomalaš golggiidusrevrriid njielu badjel.

(Govat leat čielgaseappot muittus go dalle go daid oaidná, čielgaseamos

go gástajuolggi muitá jorramin muhtun njoazes šuvvi karuseallas.)

Ii suodji gosge. Juohke sajis várálaš.

Nu go lei. Nu go lea.

Dušše siskkobealde ráđđe ráfi, rukku čázis man ii oktage oainne,

muhto olgoseinniin buollá soahti.

Ja ráfi sáhttá šaddat goaikkanasaid mielde, soaitimis ihkku

dalle go eat dieđe maidege,

dahje dalle go lea veallamin goaikkanasdálkkodeamis muhtun buohcciviesosálas.

Olbmot, gottit, hearvvat.

Ii gávdno eanadat. Hearvvat.

Hearrá B***, mu mátkkoštanguoibmi, ustitlaš, báhtarusas,

beassan Robben Islánddas, dadjá:

“Mun gáđaštan din. Mun in dovdda maidege luonddus.

Muhto olbmot eanadagas, dat gal munnje muitala juoidá.”

Dá leat olbmot láidumiin.

Govva lea jagis 1865. Dámpafatnasaš lea káijas nuoris.

Vihtta hámi. Nissonolmmoš čuvges krinoliinnain, dego biellu, dego lieđđi.

Albmát leat dego statisttat muhtun boandakomediijas.

Buohkat leat fávrrut, eahpesihkkarat, jávkagohtet.

Sii lávkejit gáddái oanehaš botta. Sii jávket.

Dámpafatnasaš jávkán modeallas –

alla suovvabohcci, goarddašandahkki, seakka fanasvuođđu –

lea áibbas amas, muhtun UFO mii lea seivon.

Buot eará govas lea suorggahahtti duohta:

čáhci mas leat bárožat,

sáttogáddi nuppe bealde –

mun sáhtán gieđain gullat rušu lássáid,

mun sáhtán gullat guossamuoraid šuvvame.

Dat lea lahka. Dat lea

odne.

Áigeguovdilis bárut.

Dál, čuođi jagi maŋŋil. Bárut bohtet no man´s water:is

ja diškkodit geđggiide.

Mun váccán gádde guora. Ii leat šat nu go lei váccášit gádde guora.

Ferte njiellat nu ollu, oktanaga doalahit máŋga ságastallamiid, leat asehis seainnit.

Juohke diŋgii lea šaddan ođđa suoivvan dan dábálaš suoivvana duohkai

ja dat gullo šloahtamin maiddái dalle go lea áibbas seavdnjat.

Lea idja.

Strategalaš planetariija jorrá. Linssat gaifájit seavdnjadasas.

Idjaalmmis leat dievva logut, ja dat bibmojuvvojit

seavvi skábe sisa.

muhtun stohpogálvu

mii doallá buot energiija mii lea rásselohku moađis mii guorbada Somalia eatnama

guovlluid

diibmobealis.

In dieđe leat go mii álggus dahje maŋemus oasis.

Ii sáhte čoahkkáigeassit, čoahkkáigeassu lea veadjemeahttun.

Čoahkkáigeassu lea alruna –

(geahča diidaoskku diehtogirjjis:

ALRUNA

oavddu šaddu

mii riežádii nu fasttes jienain go dat gaikkihuvvui eatnamis

ahte olmmoš gahččái jápmán eatnamii. Beana fertii dan dahkat...)

IV

Mieđabealde,

lagasgovat.

Truolladebbot. Šelges čázis báitet debbovuovddit, leat easkkášaddan vuovddit, son gii sáhtášii

dohko fárret, velledit iežas suoivvana nala ja vuodjut vissis čikŋodahkii – debbot mat bissot

ceaggut áibmoráguiguin, nu go mii dahkat jurdagiiguin.

Čoarvecincu. Guolli mii lei cuoppu mii háliidii šaddat beaivvelottážin ja nagodii dan ovtta

goalmmádasosiin, čiehkáda mearrarásiid siste muhto čuovvu fierpmi mielde – darvána iežas

rávkki sákkiide ja spárttuide – go galgá dan luvvet fierbmečalmmiin šearrádit gieđat njivllis.

Šleađđobávttit. Dain gordojuvvon lássáin lihkadit divrrit jeahkáliid siste, dat dopmet dego

sekunddanjuolat – beahci suoivvanastá, dat lihkada hihtásit dego diimmunjuolla – iežan siste

lea áigi bisánan, nohkameahttun áigi, buot áigi mii gáibiduvvo vai vajáldahttit buot gielaid ja

hutkat perpetuum mobile.

Mieđabealde sáhttá gullat suoinni šaddamin: vuollegis rumbodearpan mii boahtá vuolil, vuollegis

julkkas miljovnnaid unna gássahilažiin, nie lea gullat suoinni šaddamin.

Ja dál: áhpi, uvssaid haga, rabas rádji

mii dušše šaddá ja šaddá

dađi fávlelii olmmoš manná.

Gávdnojit beaivvit goas Nuortamearra lea jaskes nohkameahttun dáhkki.

Niegat dalle mánnálaččat man nu birra mii beagi boahtá dáhki nalde ja geahččala

čorget leavgaoaraid,

geahččala cegget

livskku-

leavgga mii lea nu rámssagan biekkas ja čáhpodan suovas ja guvggodan beaivvážis, nu ahte

sáhtášii leat buohkaid leavga.

Muhto lea mealgat Liepajai.

V

Suoidnemánu 30. b. Mearra lea šaddan iešlágánin – odne leat bossučolggat dievvan vuosttaš

geardde máŋgga jahkái, bumpejit iežaset sávrret ja várrogasat ovddasguvlui, gullet seammá

rederiijai: AURELIA, govddodit dego lieđit maŋŋá hávdádusa meara nalde, jus lokte daid čázis

eret de dain jávká buot hápmi, dego muhtun čilgetkeahtes duohtavuohta loktejuvvo eret

jaskatvuođas ja celkojuvvo jápmá dildun, jo daid ii sáhte jorgalit, dat fertejit bissut iežaset

elemeanttas.

Borgemánu 2. b. Juoga galggašii daddjot, muhto sánit biehttalit.

Juoga mii ii sáhte daddjot,

afasiija,

eai gávdno sánit muhto gávdno várra vuohki...

Muhtomin gullá olmmoš ihkku

ja hoahpus ruccista moadde sáni

lagamus báhpira nala, aviissa rávdii

(sánit suotnjarastet jierpmi!)

muhto nuppi iđida: seamma sánit eai mearkkaš maidege, ruccisteamit, boastut

daddjon.

Dahje oasážat dan stuora ijalaš vuogis mii finihii?

Musihkka boahtá olbmui, son lea komponista, čuojahuvvo, háhka doaimma ja šaddá hoavdan

konservatorii.

Konjunktuvrat jorggihit, eiseválddit su cuiggodit.

Váldosivahallin biddjo su oahppi K***.

Son áitojuvvo, heajuhuvvo ja biddjo eret.

Moatti jagis nohká vašši, ja son čuoččáldahttojuvvo.

Dasto boahtá vuoiŋŋamašvardin: olgešbealli gáldná afasiijain, ipmirda dušše oanehis cealkagiid,

hupmá boastut.

Su ii sáhte nappo joksat rámiin iige cuiggodemiin.

Muhto musihkka gávdno, son joatká komponeret iežas vugiin,

son šaddá medisiinnalaš sensašuvdnan dan áiggi go sutnje lea addon.

Son čálii musihka čállosiidda maid ii šat ipmirdan –

seamma ládje

mii muitalat juoidá iežamet eallimiin

dan huraidahtti meaddima koaras.

Jápminlekšuvnnat jotke máŋga áigodagaid. Mun serven máŋga earáiguin geaid

in dovdan

(geat lehpet dii?)

- ja maŋŋil manai juohkehaš geidnosis, hámit.

Mun gehččen albmái ja eatnamii ja njuolga ovddas

ja dan rájes lean mun čállán guhkes reivve jápmán olbmuide

mašiinnain mas ii leat ivdnebáddi dušše horisontalinnjá

nu ahte sánit duššas derpet ja mihkkege ii darvan.

Mus lea giehta uksageavjjas, iskan viesu pulsa.

Seainnit leat nu eallásat

(mánát eai duostta oađđit akto badjin – dat mii dahká mu dorvvolažžan muosehuhttá sin).

Borgemánu 3. b. Olggobealde suolnnis

rundá muhtun gaskaáiggi dearvuohta iežas ovddasguvlui: viidnabávtti riipu

dat subtiila ránesfiskes šealgájeaddji riipu mas visoš lea vitnjut,

mii čuovui muŋkkaid mielde, geat liikojedje escargotsii – jo fransiskánat ledje dás,

bolto geđggiid, bolde kálkka, suolu sii ožžo 1288is, man gonagas Magnus attii

(“Tessa almoso ok andra slika/the möta honom nw i hymmerike”)

vuovdi gahččái, ommanat bulle, kálka dolvojuvvui fatnasiiguin

klosterhuksemii...

Oabbá riipu

orru measta jaskadit suinniid siste, čorvviid geassá sisa

ja njulge, eahpesihkkarvuohta ja eahpádus...

Mo dat sulastahttá mu iežan ráivumis!

Biegga mii lea nu garrasit bosodan olles beaivvi

- fávllimus sulluin lea juohke suoidneoalga lohkkon –

lea váhččen sullo nalde. Riššadolla buollá njuolga bajás.

Mearragovva ja vuovdegovva sevnnjodeaba ovttas.

Maiddái vihttageardásaš muoraid ruonas čáhpoda.

“Juohke geassi lea dat maŋemus. “ Guoros sánit

čakčagease gaskaija ealli sivdnádusaide

gos rásselohkut gorrot mašiinnain dego bijahallon

ja Nuortamearra lea lahka

ja aktonas čáhcebunci faŋká ruvssomiestagiid siste

dego riidejeaddjibáhcci. Čázis lea ruovdesmáhkka.

VI

Áhku muitalus ovdal go vajálduvvo: Su vanhemat jápmet nuorran,

áhčči álggos. Go leaska vávjá ahte dávda joksá maiddái su

vázzá son nieiddainis viesus vissui, borjjasta sullos sullui.

“Gii sáhttá fuolahit Maria!” Amas viessu

suologirdosa dobbelis váldá su vuostá. Sis lea várri.

Muhto sis geas lei várri eai lean buori. Ipmilbalolašvuođa hápma luoddana.

Maria mánnávuohta nohká menddo árrat, son vázzá dego bálkkáhis biigá

agálaš buollašis. Jagis jahkái. Agálaččat rapmaduvvon

guhkes suhkamin, allamielat terror

beavdeguoras, šeasttat, hávgačuopma mii gihčá

njálmmis: leage giitevaš, leage giitevaš.

Son ii goassege vilppastan maŋás

ja áiddo danin áicái son Dan Ođđa

ja sáhtii dasa dorvvastit.

Olggos gárddis!

Mun muittán su. Mun bahkkejin iežan su lahka

ja jápminčalbmeravkaleamis (sirdinčalbmeravkaleamis?) bijai son munnje jurdaga

nu ahte mun – viđajahkásaš - ipmirdin mii lei dáhpáhuvvan

diibmobealle ovdal go čuojahedje.

Mun muittán su. Muhto nuppi ruškes govas

lea diet amas –

gárvvuid mielde mihtiduvvon lea son ovddit čuohtejagi gaskamuttus.

Dievdu mii lea sullii golbmalot jagi: dat stuora gulbmeguolggat,

ámadadju mii geahččá njuolga mu čalmmiide

ja savkala: “dá mun lean”.

Muhto gii “mun” lea

ii oktage šat muitte. Ii oktage.

Tuberkulosa? Sirren?

Oktii son bisánii

dan geađgás njálggahájat suoidnevustui mearas bajás

ja dovddai dan čáhppes liinni čalmmiid ovddas.

Dákko, suhkkes miestagiid duohken leago dat sullo boarráseamos viessu?

Dat vuollegis 200 jahkásaš fanasnávstto ráhkaduvvon lossa rušas hirssaiguin.

Ja dat ođđaáigásaš messetlohkka mii lea lássen buot birra, báitá dego riekkis boares

vuoksánjunis

mii ii dáhto čuoččastit.

Nu ollu gahččan muorra. Dáhkis leat dološ dáhkkegeađggit gahččan hiluid háluid badjálagaid

(álgominsttar lea jagiid mielde sirdásan eananjorrama geažil)

muittuha juoidá ... mun ledjen das... vuorddes: dat leat dat boares juvddálaš girkogárdi Prahas

doppe gos jámehat ellet gáržžibut go eallimis, geađggit báldda bálddalagaid.

Nu ollu ráhkisvuohta áidojuvvon! Dáhkkegeađggit masa jeagil lea sárgon čálamearkkaid amas

gillii 

leat suologierdoálbmoga gettogirkogárddi geađggit, geađggit mat čužžot ja geađggit mat

leat gáhččan. –

Luoggu báitá

sin gaskkas geat deike rivde dihto báru mielde, dihto biekka mielde

iežaset eallinvurbbiide. 

Kindly supported by the Swedish Arts Council, 2017