Språkkonstnären och språkkritikern Kurt Tucholsky

Kurt Tucholsky var en av Weimarrepublikens mest lästa författare och skribenter.

Under denna statsbildnings korta tid (1919–1933), inklämd mellan det imperialistiska kejsardömet Tyskland och det nazistiska ”Tredje riket”, pågick en intensiv och ofta våldsam kamp mellan politiska höger- och vänstergrupper. Demokratiskt sinnade försvarare av den unga republiken var i minoritet och arvet efter kejsardömet var mycket påtagligt. De auktoritära strukturerna reformerades aldrig i grunden och ledande byråkrater och tjänstemän från den kejserliga epoken fortsatte att vara verksamma på höga poster: politiker, domare, advokater, militärer, företagare, industriledare.

Efter krigsnederlaget 1918 spred högt uppsatta militärer vanföreställningen om att Tyskland och dess armé hade blivit förrådda av socialdemokrater och ”judiska bolsjeviker” i Berlin som skrivit under fredsvillkoren bakom ryggen på sin armé ute i fält. Denna berömda så kallade dolkstötslegend kom att torgföras av den reaktionära högern, och inte minst av nazisterna. Vänstern, å sin sida, var splittrad och upptagen med inbördes konflikter. Socialdemokraterna som satt vid makten betraktade kommunisterna, snarare än de högerradikala krafterna, som sin största fiende och tog hjälp av högerns frikårer (militära privatförband) för att ”säkerställa ordningen”. Det politiska läget var desto mer prekärt eftersom det under denna tid ofta rådde massarbetslöshet. Perioder av hyperinflation förvandlade medborgarnas besparingar till luft; fattigdomen bredde ut sig och urusla levnadsvillkor för republikens sämst bemedlade miljoner gjorde vardagen till en ständig kamp för mat, värme och tak över huvudet.

Mitt i denna politiska och sociala häxkittel befann sig Kurt Tucholsky. Också han hade tjänstgjort vid östfronten under kriget, dock i relativ trygghet bakom frontlinjen med ansvar för underhåll av krigsmateriel. I den unga Weimarrepubliken blev han känd för sina alster i den fritänkande vänster-veckotidningen Die Weltbühne (”Världsscenen”), som tidigare hade hetat Die Schaubühne. Här gisslade Tucholsky militären och den politiska makten, nagelfor ett korrupt och orättvist system samt kritiserade den utbredda revanschismen efter världskrigsnederlaget och Versaillesfreden. Ofta återkom han till beskrivningar av den enligt honom utbredda underkastelsementaliteten, ”knektandan”, som han menade präglade den tyske småborgaren i gemen. Men lika hatad som han blev av dem han kritiserade – och dessa inbegrep inte bara konservativa krafter och nazister utan också de socialdemokratiska ledare som gjort gemensam sak med högerradikala frikårer – lika älskad blev han för sina kabarévisor, dikter, vardagsbetraktelser (”Ögon i storstad”, ”Mors händer”) eller skildringar av familjegräl kring livets stora frågor (”Var kommer hålen i osten från?”). Ty Weimarrepubliken var, i kontrast till den politiska och sociala instabiliteten, också en kulturell blomstringstid, och Tucholsky var en del av denna. Kabaré- och teaterscener drog storpublik, Robert Wienes skräckfilm Dr Caligaris kabinett och Fritz Langs dystopiska Metropolis bjöd på aldrig tidigare skådade scener och specialeffekter, sånger ur Bertolt Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan var på allas läppar, Alfred Döblins kultbok Berlin Alexanderplatz förnyade romanformen, bildkonstnärerna Käthe Kollwitz, George Grosz och Otto Dix fångade samtidens svarta, groteska och oroande dimensioner – för att bara nämna några få verk ur en lång rad av moderna klassiker. Att läsa Kurt Tucholskys texter från denna period är att få en närmast direkt tillgång till denna Weimaranda, en skattkista av texter som för svenska läsare delvis gjorts tillgänglig tack vare Jan Stolpes urval i Tyskland, vårt Tyskland i översättning av Ulrika Wallenström, samt Ola och Carsten Palmær (Celanders 2016).¹ Men att läsa Tucholsky är också att få stifta bekantskap med en distinkt röst och hållning, ett tilltal som lämnar ett särskilt avtryck hos läsaren.

Kurt Tucholsky, son till bankmannen Alex Tucholsky som gift sig med sin kusin Doris Tucholski, föddes 1890 i stadsdelen Moabit i Berlin. Sin tidiga barndom tillbringade han i pommerska Stettin (idag Szczecin öster om tysk-polska gränsen), för att sedan återvända till Berlin för skolgång. Med sin bakgrund i en miljö av sekulariserat, judiskt borgerskap skulle Tucholsky komma att skriva omkring tretusen texter i vitt skilda genrer, huvudsakligen publicerade under perioden 1913–1932. Hans arbetsförmåga tycktes outtömlig, likaså hans intolerans mot allt vad språkligt slarv hette. Die Weltbühnes grundare Siegfried Jacobsohn fungerade som Tucholskys läromästare och mentor, och Jacobsohns plötsliga död 1926 chockade honom djupt. Den av Kurt så högt älskade fadern Alex dog redan 1905, men hans efterlämnade tillgångar gjorde det möjligt för den äldste sonen att studera juridik utan pengabekymmer. Tjugofyra år gammal disputerade han vid universitetet i Jena 1914 på en avhandling om ett specialfall inom tysk hypotekslagstiftning. Då hade han dock redan etablerat sig om skribent i framför allt Die Schaubühne och en karriär som jurist framstod som alltmer avlägsen. Däremot kom hans juridiska kunskaper väl till pass i hans otaliga artiklar som granskade det tyska domstolsväsendet, men också den lagstiftande församlingen i den unga republiken. Förhållandet till modern Doris var spänt, ja ibland närmast präglat av hat, om man ska tro brev och beskrivningar av Kurt och lillasystern Ellen.² 1943, åtta år efter att hennes äldsta son Kurt avlidit på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg till följd av en överdos sömnmedel, avled Doris Tucholsky i koncentrationslägret Theresienstadt, dit hon deporterats som del av en så kallad ”äldretransport” föregående år.³ 

Tucholsky varnade redan 1919 för en politisk utveckling som riskerade att kantra. I dikten ”Krig mot kriget” skaldar han profetiskt om vad som kommer att ske om motståndet uteblir:

Elden brann i den onda tiden.
Släck den! Alla imperialister
som häckar där på den andra sidan,
de ger oss nya nationalister.
Och så, om tjugo år, är det tid
för nya kanoner och nya krig. –
Det blir ingen fred.
                             Det blir galenskap.
Samma gamla dans på samma vulkan.
Du skall icke dräpa! har någon sagt.
Så lyssna, människor! Var på er vakt!  
Ska det aldrig, aldrig bli slut på morden?
Krig mot kriget!
                            Och fred på jorden.⁴

Ganska exakt tjugo år senare rullade tyska stridsvagnar in i Polen och andra världskriget inleddes. Detta var en utveckling Tucholsky inte skulle komma att uppleva, men som sannolikt inte heller hade förvånat honom. I en text skriven i december 1919 som behandlar rättsprocessen mot officeren Otto Marloh, som låtit massakrera omkring trettio matroser ur ”Folkets marindivision” under revolutionsmånaderna efter krigsslutet, konstaterar Tucholsky: ”Jag resignerar. Jag kämpar vidare, men jag resignerar.”⁵ Marloh frikändes från anklagelserna, vilket Tucholsky förklarar med det benhårda stödet och respekten för den tyska officerskåren hos mannen på gatan: ”[I] det ögonblick då ordet ’rapport’ sätts över en lögn tystnar tvivlet; i det ögonblick då ordet ’tjänst’ yttras måste allt vara i sin ordning. Den preussiske officeren ljuger inte.”⁶ Marloh gjorde senare karriär som nationalsocialist och deltog i förintelsen med att bistå deportationer av romska familjer till utrotningslägret Auschwitz-Birkenau.

Trots talet om resignation så tidigt som 1919 fortsatte Tucholsky att publicera texter, ända fram till 1932, för att under den återstående tiden av livet inte offentliggöra en rad. Men fortsatte skriva gjorde han. År 1932 var han sedan tre år bofast i Sverige, i Villa Nedsjölund i Hindås beläget mellan Borås och Göteborg. Redan 1928 hade han besökt Sverige, närmare bestämt Kivik, tillsammans med väninnan och kärestan Lisa Matthias, och efter ett halvårs inkvartering 1929 i Villa Fjälltorp på Hedlandet nära Mariefred tycktes banden till landet ha blivit än starkare. Här kom han att tillbringa sina sista levnadsår – om än med avbrott för en rad utlandsvistelser – och det var också under denna tid som hans mest kända verk kom till: den kontroversiella och kompromisslösa uppgörelsen med hemlandet, foto- och textmontaget Deutschland, Deutschland über alles (1929) och romanen Schloß Gripsholm (1931).

Under senvåren 1994 anordnade det tyska Kurt Tucholsky-sällskapet ett internationellt symposium ägnat Tucholskys tid i Sverige, i Mariefred där Tucholsky ligger begravd vid foten av en ståtlig ek. Stämde det verkligen att Tucholsky i Sverige helt tystnade som författare, plågad av svenska myndigheter och belagd med yrkesförbud, som författarens belägenhet i Sverige ofta kommit att beskrivas? Nej, fastslog gruppens forskare och Tucholsky-kännare: Bilden är mer komplicerad och nyanserad än så – och så här nästan trettio år senare står sig symposiets resultat väl. Tucholsky sökte nya vägar för sitt skrivande och sin politiska verksamhet, vilket Gripsholms slott – en sommarsaga men också Deutschland, Deutschland über alles är exempel på. Inte minst hans intensiva korrespondens under de sista åren med väninnan och kärlekspartnern Hedwig Müller vittnar om en in i det sista vaksam, dräpande, humoristisk och svartsynt författare som ständigt tog in omvärldens senaste politiska förvecklingar och allt mörkare utveckling.

Denna essä är tänkt att fungera som en introduktion till Kurt Tucholsky, med fokus på författarens tid i Sverige och de verk som han skrev här. Särskild uppmärksamhet kommer ägnas Schloß Gripsholm, denna ”litterära sufflé” utkommen 1931, utifrån hypotesen att romanen ger oss en unik inblick i Tucholskys rika och ofta motsägelsefulla författarliv. Författaren och journalisten Barbro Eberan har tidigare lyft fram några sådana motsägelser, och menat att det är just dessa som gör Tucholsky så intressant: den högborgerliga livsstilen och smaken för lyx som stod i bjärt kontrast till hans socialistiska ideal, hur han kunde fördöma och kritisera ’judarna’ som kollektiv samtidigt som han var antisemitismens svurne fiende, hur hans ständiga jakt på bekräftelse från kvinnor samsades med en rädsla för intimitet och närhet.⁷ Istället för en regelrätt och heltäckande biografi vill jag med essäns tre tematiska nedslag belysa språkkonstnären, relationsmänniskan och maktkritikern Tucholsky. Till dags dato saknas märkligt nog en introduktion till Tucholskys liv och verk på svenska, bortsett från Jan Stolpes koncisa och upplysande förord till utgåvan Tyskland, vårt Tyskland som för första gången utkom 1977. Sedan 1985 delar Svenska PEN ut Tucholskypriset till ”en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller journalist”, som det står på organisationens hemsida – men hur många svenskar känner egentligen till Tucholsky och hur det kom sig att han hamnade i Sverige? Tack vare Strängnäs kommun och dess kulturchef Christer Hermanssons satsning på Kurt Tucholsky har essän kommit till stånd.8 Min förhoppning är att den ska fånga nya läsares intresse, inte bara för detta fascinerande författarskap och levnadsöde, utan också för en tid i Tyskland, i Sverige, i Europa, som angår oss alla än idag.

* * *

Tidigt i romanen Gripsholms slott – en sommarsaga får berättaren Kurt och hans följeslagerska Lydia för sig att spela ett spratt med några tillresta tyska turister. Kurt och Lydia är i och för sig tyskar och turister de också, på sommarsemester i en svensk idyll vid namn Mariefred. Men de har minsann inte anlänt till sevärdheten Gripsholms slott i någon ”stor turistbil”: ”Ur den steg en yngre man, följd av två damer, en äldre och en yngre, och sen lösgjorde sig en tjock herre ur fonden. De talade tyska och stod lite rådvilla runt bilen, som om de hade fallit ned från månen. Sen talade tjockisen fort och högljutt med chauffören. Han förstod honom lyckligtvis inte.”⁹ Kurt lyckas med Lydias hjälp klättra ned i en brunn som leder till en gammal fängelsehåla under slottet, och där i skydd av mörkret inväntar han de intet ont anande landsmännen. Efter en stund närmar sig steg och röster: ” – Här finns ingenting, sa en röst. En brunn tydligen – att användas vid en belägring eller så. Mycket intressant. Låt oss gå vidare. Här finns ingenting.”¹⁰

Kurt ger då ifrån sig ett ”Hooooooo”, varpå det blir ”dödstyst”:

– Vad var det? sa någon. Hörde du?
– Ja, jag tyckte också – men det var säkert något eko –
– Hooooooo-aa-hooooooo-! gav jag på nytt ifrån mig.
– Adolf, för Guds skull – det är kanske något djur som blivit instängt därnere, en hund – kom så går vi härifrån!
– Nej ursäkta, det är inte möjligt! Är – hm – det någon där?¹¹

Kurt höjer insatsen och ger ifrån sig några ännu mer skräckinjagande, lejonlika vrål vilket får besökarna att hastigt och upprört ge sig av. Kvar i underjorden står romanens berättare, och märker snart att det blivit mycket, mycket tyst och mörkt omkring honom. Han ropar efter Lydia, men det kommer inget svar:

Jag lyssnade. Mitt hjärta klappade en aning fortare än jag tillät det att göra. Intet svar. Man ska inte skrämma folk, nej, man ska inte skrämma folk …
– Lydia! Högre: – Hallå! Gumman min!
Intet svar.
Genom min hjärna flimrade: Man måste få skämta. Det var rätt åt de där typerna. Stå still, annars smutsar du ned dig. Du är rädd. Nej, du är inte rädd. Dumheter. Lydia kommer strax.¹²

Efter en stund som känns som en evighet återvänder Lydia (”jag gick omkring och letade efter en toalett, men det fanns ingen. De gamla borggrevarna måste ha lidit av kronisk förstoppning!”¹³). De båda beger sig tillbaka till rummet i slottsflygeln och byter kläder (nere i fängelsehålan var det smutsigt) och är snart ute igen, i solen. De bortskrämda landsmännen återfinns, skakade, vid uteserveringen.

I denna korta episod där berättaren spökar för sina landsmän finner vi humoristen Tucholsky, han som i sina texter ständigt skämtar med och om sina landsmän, ibland elakt och ofta i syfte att påvisa missförhållanden såväl i politiken som i människors vardag. Men i scenen avtecknar sig också hans egen utsatta position, hans melankoli och återkommande tvivel på det egna skrivandets verkan, utstöttheten ur gruppen, det faktum att han var så djupt hatad av tidens reaktionärer, nationalister och nazister, vilket också ledde till att han fråntogs sitt tyska medborgarskap 1933 när Adolf Hitler blivit utnämnd till rikskansler (”Du är rädd. Nej, du är inte rädd. Dumheter.”). I scenen möter vi också väninnan, den ständiga samtalspartnern som ser efter honom, som ingjuter mod och hopp, som hjälper honom med praktiska, intellektuella och existentiella frågor (”Lydia kommer strax.”): Utan andligt och materiellt stöd av Mary Gerold Tucholsky, Lisa Matthias, Gertrud Meyer och Hedwig Müller (för att nämna de viktigaste under dessa år) hade hans liv med stor sannolikhet sett mycket annorlunda ut, och inte minst hans texter. Just gemenskapen med Matthias, Meyer och Müller under de sista Sverigeåren kastar ett nytt ljus på en tid som ofta beskrivits som Tucholskys resignation och isolering i svensk exil. Också lovsången till vänskapen och flörten är påfallande i Gripsholms slott, kryddad med satirisk udd och ständiga ordlekar, en ibland förmanande penna med stråk av melankolisk resignation, mitt i en berättelse som utspelar sig i den svenska sommaridyllen.

Nu ska förstås inte Kurt Tucholsky likställas med berättaren Kurt, alias Peter som han också kallas; Gripsholms slott är fiktion, vilket författaren själv gärna påminde sina 19 vänner om i brev. Ändå vore det ett misstag att bortse från de många paralleller och korrespondenser som finns mellan Tucholskys liv och Gripsholms slott, inte minst när vi har att göra med en skrivande människa som både privat och offentligt iklädde sig så många olika masker och identiteter.

På samma sätt som Tucholskys liv formade hans texter – alldeles oavsett om dessa var journalistiska eller litterära – formade texterna också hans liv. Redan före första världskrigets utbrott kunde medborgarna i dåvarande kejsardömet Tyskland i veckotidningen Die Schaubühne läsa Ignaz Wrobel som gisslade staten och dess vapenskrammel, litteratur- och teaterrecensioner signerade Peter Panter samt dikter och kabarévisor skrivna av Theobald Tiger. Efter kriget tillkom melankoliskt-bitska betraktelser över kälkborgarens leverne av Kaspar Hauser. Bakom alla dessa namn stod Tucholsky, som för övrigt också skrev under sitt eget. Levnadstecknaren Rolf Hosfeld har liknat Tucholskys samlade textproduktion vid en ”mångstämmig utvecklingsroman”, där de uppdiktade figurerna speglar Tucholskys olika roller i livet.¹⁴ I förordet till textsamlingen Mit fünf PS (”Med fem PS”) från 1928 skriver Tucholsky att han blev tvungen att hitta på pseudonymer för att skapa större variation bland skribenterna i Die Weltbühne – ”en veckotidning bör inte ha fyra texter av samma person i ett nummer”.¹⁵ Men namnen började snart att växa på egen hand, i olika riktningar: ”Pseudonymer är som små människor; det är farligt att hitta på namn, att utge sig för att vara någon annan, att lägga sig till med ett namn – ett namn lever. Och det som började som en lek slutade i livlig schizofreni.”¹⁶ Michael Hepp påpekar i sin Tucholsky-biografi att Tucholsky också i privata sammanhang ytterst sällan använde sig av sitt riktiga namn: brev till nära vänner skrev han under med ”Edgar”, ”Adof”, ”Martha Knautschke”, medan hans fru Mary eller senare flickvänner som Lisa Matthias och Hedwig Müller fick alster undertecknade av ”Nungo”, ”Hasenfritzli”, ”Arnold” eller ”Daddy”.¹⁷

Även Gripsholms slott, ett av de sista kapitlen i Tucholskys ”mångstämmiga utvecklingsroman”, för att låna Hosfelds beskrivning ovan, präglas av maskspel och lek med identiteter och könsroller. Men mångstämmigheten omfattar även en tematisk och språklig mångfald, från det ljusa och lätta till det nattsvarta, från driften med torr kanslityska och ett språk ”som går i marschtakt” till reflektioner om nordtyska dialekters uttrycksfullhet. Det svenska språkets egenheter, inklusive lokalbefolkningens kreativa direktöversättningar till hemmasnickrad tyska, ägnas också en kärleksfull uppmärksamhet.

Uppmärksamheten på språkets och språkens alla nyanser har hos Tucholsky också en djupt politisk och samhällskritisk klangbotten. Två decennier innan Victor Klemperers berömda bok om nazisternas språkbruk, LTI. Notizbuch eines Philologen (1947), i svensk översättning LTI: 21 Tredje rikets språk: en filologs anteckningsbok publicerades, nagelfor Tucholsky i otaliga artiklar under 1920-talet och i början av 1930-takel förskjutningar och förvrängningar i det tyska språket.¹⁸ Likt en språklig seismograf identifierade han för honom förhatliga ”modeord”, som han ofta spårade till den militära sfären och dess nationalistiska strävanden. År 1924 lyfter Ignaz Wrobel i Die Weltbühne fram tendensen att sammanlänka allt mellan himmel och jord med attributet ”deutsch” (tysk): ”Det går inte längre att slå upp en tidskrift utan att det tre gånger på varje sida försäkras att ditten eller datten är tyskt, att någon har agerat på ett tyskt vis, hur någon gjort konkurs på tyskt manér, eller liknande”.19 Han går också till storms mot den bland sina skribentkolleger utbredda ”nytyska stilen”, uppblåst av låneord och främmande uttryck i syfte att fördunkla tanken, snarare än att belysa och upplysa den. Sällan är tonen så fördömande hos Tucholsky som när han hittar ”ett soldatord” i den för honom så älskade tyskan: detta är hans gebit, och nåde den som förvanskar hans instrument. Kärleken till språket, men också hans lyhördhet inför försök att förvränga det, genomsyrar också hans sommarbok Gripsholms slott, vars lätta och luftiga anslag samtidigt söker vårda ett idiom under attack. Kring språket, och kärleken till det, står striden, också i en så sömnig och somrig svensk småstad som Mariefred.

Konsten att laga en litterär sufflé

”Gripsholm: nej, särskilt mycket substans har den inte. Men i mitt tycke är det just poängen med en sufflé att den saknar substans, och någon stek stod inte på menyn.” Så beskriver Tucholsky romanen Schloß Gripsholm. Eine Sommergeschichte ungefär en månad efter utgivningen på förlaget Rowohlt i maj 1931.²⁰ I den påhittade korrespondens som inleder berättelsen frågar förläggaren Ernst Rowohlt om inte Herr Tucholsky skulle vilja försöka sig på en ”liten kärlekshistoria” som omväxling, en ”inte alltför omfångsrik roman […], känslosam, häftad, i en lätt ironisk ton och med färgglatt omslag”.²¹ Romanens Tucholsky lovar att fundera på saken och återkomma så snart han återvänt från en resa till Sverige: ”Den här semestern tänker jag inte alls arbeta, bara ligga och titta på träd och ta igen mig riktigt”.²²

Och nog är Gripholms slott – en sommarsaga, som den heter i Birgit Hård af Segerstads översättning från 1987, på många sätt en lättsam berättelse om vänskap och kärlek under långa ljusa nätter i en svensk sommaridyll. Inspirationen till den hade Tucholsky fått då han under ett halvår, från april till oktober 1929, hyrde Villa Fjälltorp i Hedlandet, strax söder om Mariefred med vy över Gripsholms slott på andra sidan vattnet. Men innehållet, försäkrade Tucholsky i ett brev, är med några få undantag uppdiktat: ”Förutom en vag koppling till en verklig person bakom Karlchen, och det faktum att det faktiskt finns ett slott som heter Gripsholm, där jag aldrig bott, är i stort sett allt i denna berättelse påhittat: från brevväxlingen med Rowohlt till (tyvärr! tyvärr!) Lydia, som helt enkelt inte existerar”.²³ Ändå har många menat att Lisa Matthias, Tucholskys följeslagerska vid den här tiden (som också bodde på Fjälltorp tillsammans med författaren i början av vistelsen samt i augusti) är förlagan till romanens ”Lydia”, alias ”Prinsessan”; någonting som Lisa Matthias själv också med emfas slog fast i boken Ich war Tucholskys Lottchen (1962).²⁴ Det är också till henne romanen är ägnad, om än i chiffrerad form: ”Für IA 47 407” syftade på hennes bils registreringsnummer, vilket torde göra Gripsholms slott till ett av mycket få litterära verk tillägnat ett fordon, i det här fallet en Chevrolet National tillverkad 1928.²⁵ Anledningen till påhittet var, enligt Matthias, diskretion. Hon ska inte ha haft något intresse av att ”hela världen” fick reda på deras förhållande och föreslog därför en indirekt hyllning medelst registreringsskylt.²⁶ Möjligen handlade det också om hänsynstagande gentemot Mary Gerold Tucholsky, som vid tidpunkten fortfarande på pappret var Tucholskys fru; deras äktenskap var sedan flera år i praktiken över.²⁷

Romanens berättare Kurt, som understundom även kalllas för Peter, och reskamraten Lydia, alias Prinsessan, lämnar i romanen den hektiska storstaden Berlin för att äntligen få vila ut från arbetsvardagens jäkt. Det lättsamma grundanslaget och skildringen av förälskelse och vänskap delar Gripsholms slott med Tucholskys genombrottsverk från 1912: Rheinsberg: Ein Bilderbuch für Verliebte, som sedan 2012 föreligger i svensk översättning av Ann Farup.²⁸ Till skillnad från det unga ogifta paret i debuten är Sverigeresenärerna i Gripsholms slott emellertid något äldre, något kärvare och än mer frispråkiga. Kurt och Lydia kommer under berättelsens gång att få sällskap av vännerna Karlchen och Billie, vilket komplicerar den amorösa konstellationen. Flört och förälskelse blandas med lustiga upptåg och kvicka iakttagelser, inte minst om det exotiska värdlandet Sverige vars befolkning i alla lägen tycks säga ”jasso” och ”nedo”.²⁹ Ändå kan läsaren ana mullret från en orolig kontinent på väg mot nästa katastrof. I bokens femte del säger Kurt åt Karlchen på skarpen att lägga undan dagstidningen så att de kan lata sig ifred, men det är för sent: ” – Har ni läst …? sa han. Och då var den där. Tiden var där. Vi hade trott att vi skulle kunna hålla oss utanför tidens gång. Det kan man inte, den springer ifatt en.”³⁰

Det som tydligast bryter av mot berättelsens lätta ton är dock skildringen av en barnkoloni i Läggesta, där föreståndarinnan Frau Adriani tilldelas rollen av ondskan förkroppsligad, en närmast övertydlig symbol för en auktoritär ledare besatt av maktutövning. Kirsten Erwentraut har påpekat hur starkt formad Tucholsky vid den här tiden var av Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier och hur dessa kom till uttryck i Adrianis gestalt. Erwentraut har också med rätta påpekat att Tucholskys beskrivning av romanen som blott en lättsam historia rimmar illa med den möda han faktiskt lade ner på arbetet med manuskriptet: för att få fram berättelsens ”lätta och luftiga ton” hade han enligt egen utsago tvingats skriva texten ”4 (fyra) gånger”.³¹ Och om man tar Tucholskys liknelse vid en sufflé på allvar så sägs det att anrättningen kräver otaliga försök innan resultatet blir någotsånär acceptabelt.

Men det finns ytterligare ingredienser i den annars så söta romanen, där det sura och beska också ger sig till känna: jag tänker på berättelsens olika språk som knyter an till den pågående politiska utvecklingen i Weimartyskland. För Gripsholms slott är en roman författad inom ett brett språkligt register: Vid sidan av en muntlig variant av konventionell högtyska kryddad med Berlinslang är det särskilt lågtyskan, även kallad plattyskan (Plattdeutsch, främst talad i Nordtyskland och i Nederländerna) som ges utrymme, direkt i texten men också indirekt, som utgångspunkt för reflektion. Faktum är att den attraktion berättaren känner inför Lydia tydligt kopplas till hennes sätt att tala. Redan före avfärd med taxin mot järnvägsstationen utbrister Lydia vid åsynen av reskamraten: ” – Du bischa all do? (Är du redan här?) sa Prinsessan – till taxichaufförens omåttliga förvåning, det lät som östkinesiska för honom.”³² Det som taxichauffören precis fått höra, får vi veta av berättaren, är en försmak av ”missingsch”:

Missingsch är resultatet när en plattysk försöker tala högtyska. Han kravlar sig upp på den tyska grammatikens hala, nybonade trappa och faller på näsan tillbaka i sin älskade plattyska. Lydia kom från Rostock och behärskade detta idiom till fulländning. Det är inte någon bondsk plattyska, det är något mycket förnämligare. I det språket ter sig högtyskan som en löjlig anakronism – som när en bonde arbetar på åkern iklädd frack och cylinder. ”Der Zylinder ischa en finen statschen Haut, över wen dor nich mit grot worn ist, denn rutscht hei ümmer werrer aff, dat deiht he …” (Cylindern är en fin stadshatt, men för den som inte blir stor av den rutschar den av gång på gång, det är så visst som det är sagt …). I sin plattyska lägger nordtysken ner hela sin humor, sitt godmodiga löje när någon bär sig för idiotiskt åt, sin slagfärdighet när han vittrar falskt prål, och det är något han är specialist på …³³

Tack vare den svenska översättarens val att inkludera Tucholskys ”missingsch” i original följt av en översättning får också svenska läsare möjligheten att smaka på detta blandspråk mellan tyska och skandinaviska.³⁴ Påfallande är hur berättaren tillmäter ”nordtyskens” bruk av plattyska en förmåga att genomskåda ”falskt prål”, en humoristisk och slagfärdig blick på världen, som likaväl kunde beskriva Tucholskys kåseristil. Då handlar det inte bara om en fallenhet för att skingra motståndares språkliga dimridåer eller om att avslöja lånta intellektuella fjädrar, utan också om skribenten Tucholskys förkärlek för det talade språkets alla dimensioner: lokala dialekter, slang, jargonger och olika provinsmål.

I en rad texter publicerade under 1920-talet uppehåller sig Tucholsky vid vardagsspråket, hur mannen på gatan faktiskt talar. ”Man borde i hemlighet stenografera allt som folk säger”, skriver hans alias Peter Panter i Vossische Zeitung 1927.³⁵ Inte ens de realistiskt och naturalistiskt skolade författarna som söker fånga verkligheten i litterär form har lyckats med detta, konstaterar Panter, och fortsätter med en beskrivning av vardagsspråket som en ”djungel, där utfyllnadsord och -uttryck slingrar sig fram likt lianer”, hur språket under en hetsig diskussion ”snubblar över stock och sten, med blåslagna satsdelar” som följd.³⁶ Berlindialekten är en återkommande favorit för Tucholskys observationer, som när han 1924 tecknar ”Knorke”-ordets uppgång och fall i artikeln ”Der Fall Knorke” (”knorke” användes ungefär i bemärkelsen toppen/utmärkt/super).³⁷

Tucholsky utövar också det som han bedömt vara omöjligt för andra, nämligen att fånga denna inomspråkliga mångfald i skrift. I texten ”Ein Ferngespräch” (”Ett fjärrsamtal”) i Vossische Zeitung 1927 iscensätter han i dialogform människans tendens att betrakta sitt eget språk som standard, medan resten av landet tyvärr talar ”dialekt”: ”So wie ick hier spreche – ach wat, Dialekt! Dialekt! Ich spreche keen Dialekt – ich spreche Deutsch, vastehn Se mir?” (Så som jag pratar – vaddå dialekt! Dialekt! Jag talar ingen dialekt – jag talar tyska, hör Ni inte det?).³⁸ Enligt högtysk språknorm skulle det ha sett ut såhär: ”So wie ich hier spreche – ach was, Dialekt! Ich spreche keinen Dialekt – ich spreche Deutsch, verstehen Sie mich?”

Mot bakgrund av Tucholskys upptagenhet vid just det levande, lokala och regionala språket framstår Gripsholms slott faktiskt som ett försök att praktisera en sådan språklig mångfald, dels i form av direkta ”citat” av ”missingsch”, dels i längre passager som beskriver språket och därmed fördjupar porträttet av Lydia:

Många människor finner plattyskan vulgär och tycker inte om den. Jag har alltid älskat det språket, min far talade plattyska lika bra som högtyska. Klaus Groth har kallat plattyskan för ”den skönaste av de båda systrarna”. Det är havets språk. Plattyskan kan vara allt: fint och grovt, humoristiskt och hjärtligt, klart och nyktert och framför allt, om man så önskar, underbart berusat. Prinsessan böjde detta språk till högtyska, som det passade henne, för av missingsch finns det hundratals varianter, från Friesland över Hamburg och ända till Pommern har varje liten ort sin egenart.³⁹

Den förälskade Kurt skildrar hur Lydia ledigt växlar och blandar hög- och plattyska med Berlininfluenser, ett språkbruk som uppvisar tydliga lokala särdrag som härstammar från de nordtyska Östersjömiljöer där Tucholsky själv växte upp i Berlin och Stettin.⁴⁰

Men beskrivningarna syftar inte bara till att teckna ett så levande porträtt av Lydia som möjligt, utan bär dessutom på ett politiskt budskap. Tucholsky gör med Gripsholms slott ett försök att rädda de nordtyska dialekternas rikedom ur klorna på samtida nationalistiskt sinnade glesbygdsromantiker. Detta blir tydligt i bokens tredje kapitel, där ”niederdeutsch”, lågtyskan (som alltså ofta går under beteckningen plattyska) beskrivs som ”den väg tyska språket tyvärr inte gick”:

Hur mycket kraftfullare är inte allting på plattyska, hur mycket bildrikare, enklare, klarare – och de vackraste kärleksdikter som tyskarna har står nedtecknade på dessa blad. Och människorna … vilka hem fanns det inte i det gamla Nordtyskland, särskilt vid Östersjön, en drömvärld av originalitet, godhet och musik, en samling människor som det ges bara en gång här i världen … Mycket av detta har nu fallit i händerna på naiva hembygdsdiktare – fan ta dem – skenbart godmodiga medborgare, under vilkas rökimpregnerade skägg groggen ångar, och som stuvat om den kraftfulla manligheten i sitt gamla språk till en motbjudande nybrygd, full av gemytlighet, dessa havets jägmästare. […] Deras godmodighet försvinner i samma ögonblick som de lite förvirrade blickar in i den nya tiden och stöter på sin politiska motståndare. Då kommer det till synes som de bär inom sig, nämligen småborgaren. Under nätskjortan slår ett hjärta i paradmarsch.⁴¹

Småborgaren, vars hjärta slår ”i paradmarsch” (vilket förstås signalerar militarism), framträder här som en förfulare av en ärevördig och unik, kraftfullt ”manlig” språklig och kulturell tradition, någon som trots idoga försök att framstå som naturlig, folklig och jordnära istället visar sig vara en bluff, en blott ”naiv hembygdsdiktare”. Denna antinationalistiska och antimilitaristiska udd mot dessa småborgare till trots är det slående hur Tucholskys beskrivning av plattyskan måste sägas osa av – ja just det – hembygdsromantik och en idealisering av en gammal, (nästan) förlorad värld. Nordtyskland blir den landremsa som för berättaren – och i förlängningen för Tucholsky – får utgöra en projektionsyta för den kärlek som han en gång i tiden känt för sitt land.⁴² Kärlekshistoriens Lydia går här inte att skilja från landskapet och från språket, som båda en gång i tiden – men inte längre, förstår läsaren – var del av ett annat Tyskland: ”Och jag visste att det bästa hos Prinsessan härstammade från den trakten. Och jag älskade hos henne just den del av detta land som gör det så svårt för en att älska de[t]. Vars rådvilla själar sätter en ära i att göra sig illa omtyckta.”⁴³

Men det är inte bara ”missingsch” och dess särskilda förankring i författaren Tucholskys barndomsmiljöer som bereds plats i Gripsholms slott, utan även det språk som omgärdar romangestalterna på Sverigesemestern: svenskan. I likhet med berättaren Kurts fascination inför ”missingsch”, som han inte alltid förstår men som han likväl beundrar, menar Lydia ungefär i mitten av berättelsen att det främmande språkets skönhet just består i att man inte behärskar det: ”Bönder mötte oss, vi hälsade på varandra, och de sa något som vi inte förstod. – Lär dig inte svenska för bra! sa prinsessan. När man väl kan landets språk perfekt, då är det inte så lyckat längre. För kunskapens träd är inte alltid detsamma som livets.”⁴⁴

Ändå förstår de en hel del av denna svenska, och låter den också färga deras tyska. I början av Sverigevistelsen är det emellertid engelskan som tar plats i romantexten. Tidigt under resan, fortfarande i Stockholm, anlitar de en svensk tolk som ska hjälpa till i jakten på en trevlig semesterort i landet. Tolken i fråga har varit många år i USA, vilket får omedelbart genomslag i hans tyska: ”Med oss talade han för varje dag allt mera flytande tyska, men han blev samtidigt alltmera amerikansk. ’Fourteen days ago’ blev ’Virrzehn Tage zerrick’, och så var det med allt.”⁴⁵ När de senare tar in på sitt rum i Gripsholms slott talar de med ”fru Andersson”, slottsfrun (”jag uttalade hennes namn korrekt ’Anderschon’”,⁴⁶ fastslår berättaren Kurt i förbigående). De frågar henne vad det är för grupp flickor gående i raka led som de tidigare stött på under sin promenad, och det visar sig vara barnkolonin: ” – Det finns väl många barn där? – Ja, eine heile Masse, sa fru Andersson; man måste ofta gissa sig till vad hon menade, för hon översatte tydligen allting ordagrant från svenskan.”⁴⁷ En tysk läsare utan kunskaper i svenska som läser originaltexten höjer nog ögonbrynen vid det ovana, om än grammatiskt korrekta, ”eine heile Masse”, medan en svenskkunnig läsare svag för ordlekar ler åt direktöversättningen. I ett av originalmanuskripten till Schloß Gripsholm som Tucholsky skänkte till Lisa Matthias återfinns den strukna meningen ”Immerhin – wenn wir so schwedisch sprechen könnten…” (ungefär: ”å andra sidan – tänk om vi kunde tala svenska på detta sätt …”.⁴⁸ Fru Andersson uttalar också konsekvent ”Vorsteherin” (föreståndarinnan) som ”Versteherin” (förståerskan). När semesterfirarna vid ett tillfälle misslyckats med att rädda den lilla flickan från barnkolonin bjuder berättaren på ytterligare en direktöversättning från svenskan (av ett idag ålderdomligt uttryck): ”Jetzt haben wir ein bleiches Nein erhalten, wie wir in Schweden sagen” ⁴⁹ (i den svenska översättningen: ”Vi fick ett bleklagt nej, som vi säger i Sverige”⁵⁰).

Med tanke på Tucholskys fäbless för tyskans register och många nyanser, och de livgivande direktöversättningarna från svenskan som ger tyskan en lekfull karaktär i linje med hela romanens form, skulle man kunna tro att Tucholsky välkomnade all sorts mångfald i det tyska språket. Inget vore mer fel. Faktum är att det nog vore svårt 34 att hitta en mer nitisk språkpolis än just Kurt Tucholsky. Angående användandet av slang och dialekt i skriven text var han ytterst sträng mot sina skribentkollegor, som när Peter Panter 1930 i Die Weltbühne slår fast att endast den som har Berlin ”i ryggmärgen” får bruka stadens slang i text; annars blir det bara fel och pinsamt.51 Men än värre är det, framhåller Panter, när tyska författare ”französeln” eller ”amerikaneln”, alltså när de skjuter in franska och engelska ord och uttryck för att imponera på sina läsare.52 Det är just användningen av låneord i syfte att göra sig märkvärdig som Tucholsky är allergisk mot. Att uttrycka någonting på ett tillkrånglat sätt i syfte att verka snillrik, eller för att dölja en brist på vettiga argument, gör honom rosenrasande. År 1929, i en text med rubriken ”Tidningstyska och brevstil”, lägger Peter Panter ut texten om det pågående språkliga förfallet inom partianknutna dagstidningar: ”Man skriver inte: ’Bordet är runt’. Det vore alltför enkelt. Det heter: ’Rent möbeltekniskt har bordet nog på något sätt en cirkelformad gestalt’.”⁵³ Tre år tidigare sågar samme Panter i texten ”Den nytyska stilen” i Die Weltbühne den samtida litteraturkritiken vid fotknölarna, där de största och flitigast återkommande försyndelserna omfattar onödig användning av låneord och fackuttryck, allmän uppblåsthet och en svaghet för tidens modeord.⁵⁴ Tre år senare läxar samme Panter upp självaste Bertolt Brecht för dennes ”marxistiska slang”, som han rätt och slätt avfärdar som ”dålig tyska”.⁵⁵ Diverse fikonspråk har omvandlat tyskan till ”ett monstrum” av främmande ord, där språket nu låter som om man skulle dra upp stöveln ur ett träsk: ”quatsch, quatsch, platsch, quatsch …” (”Quatsch” betyder ”struntprat”).⁵⁶ Panter sammanfattar det språkliga förfallet på följande vis: ”Lögner. Lögner och uppblåsthet. Denna gräsliga stil med sina fackuttryck, med detta pseudovetenskapliga pladdrande som alla någorlunda bildade gymnasister behärskar – det är rakt ingenting.”⁵⁷

Med tanke på denna Tucholskys benhårda hållning, åtminstone som den framstår i dessa texter, är det särskilt stimulerande att läsa hans svar på en insändare som skickas till husorganet Die Weltbühne 1930, med andra ord Tucholskys huvudsakliga journalistiska hemvist. I brevet blir tidskriften beskylld för att göra just det som Tucholsky så passionerat nedsablat, nämligen att använda ”högtravande främmande ord” som försvårar förståelsen. Brevet från en viss ”Erna G”, 18 år, lyder som följer:

Kära Weltbühne!

När jag riktar dessa rader till dig, så ber jag dig ta hänsyn till att jag inte är tiondelen så bildad som dina medarbetare. Jag hör kanske till tidskriftens mest primitiva nybörjare och är arton år gammal. Men detta skriver jag bara för att du inte skall göra dig lustig över följande rader.
Jag har sett av dina uppsatser, att du trots all upphöjdhet över de politiska partierna ändå mest sympatiserar med de vänsterradikala.
Skriver du också för en proletär, som vill orientera sig i tidningen för att kunna döma objektivt? För honom är det som står här som rönnbären för räven. Alltså: much too high.
Jag är själv också bara autodidakt och måste ofta ta lexikonet till hjälp när jag läser artiklarna. Om du är angelägen om att vinna den revolutionära ungdomens och de enkla arbetarnas sympati och intresse, så var någon gång mer sparsam med dina högtravande främmande ord och dina emellanåt svårsmälta filosofiska betraktelser.

Högaktningsfullt
Erna G.⁵⁸

Erna G. förkroppsligar just en sådan läsare som Tucholsky vill nå: en ung person ur arbetarklassen som dessutom är en bildningshungrig autodidakt, en representant för ”vanligt folk”, som också lutar åt vänster. Att en sådan läsare upplever tidskriften som högtravande och svårsmält är inget gott betyg, så Tucholsky – alias, i detta fall, Ignaz Wrobel – låter sitt svar breda ut sig över flera sidor.

Wrobel slår först fast att man i allmänhet kan undvika ungefär hälften av lånorden – de är alldeles onödiga. Han ger också läsaren rätt i att ”när någon i Tyskland skriver ’fenomenologiskt problem’, så är han riktigt nöjd om inte alla förstår det”.⁵⁹ Wrobel påminner om hur han brukat göra sig ”lustig över dem som älskar fackuttryck, dessa ordsnobbar som går omkring och tror att de gjort Gud vet vad för stort när de säger ’finanskapitalets ackumulation’, och på vilka fradgan står kring munnen när de talar om ’den inre sekretionens preponderens’”.⁶⁰

Ändå tar Wrobel/Tucholsky användandet av främmande ord och uttryck i försvar, när det är berättigat – och det är här det blir särskilt intressant, just med tanke på Tucholskys politiska hållning som också är sammanflätad med hans journalistiska stil och litterära språkbruk. Man bör skriva ”allmänbegripligt”, vilket är ”mycket svårare än att skriva dunkelt och lärt”, och detta ska man kunna kräva av någon som skriver för ”en läsekrets av proletärer”. Men, påpekar Wrobel, ”klasskampen” kan bedrivas på olika sätt och begagna sig av olika medel, så även språkliga: ett visst språk lämpar sig för gatan, för att uppnå omedelbar verkan, medan ett annat språk syftar till att ”med filosofins, historiens, ekonomins vetenskapliga redskap teoretiskt avhandla […] hur det förhåller sig med saken”.61 För denna andra sortens klasskamp, och man förstår att det är här som Tucholsky/Wrobel ser sin roll, ”kan nu inte låta bli att begagna sig av de ord och uttryck som redan är förhanden”: ”[V]ill man framlägga invecklade tankegångar som stöder sig på redan existerande sådana, eftersom ingen av oss ju kan börja helt från början”, fortsätter Wrobel, ”så måste man, om inte tvingande propagandaskäl föreligger, betjäna sig av fackspråket.”⁶² Det finns, med andra ord, en avgörande skillnad mellan olika bruk av främmande ord, och dessa bruk går att dela in i två kategorier: ”bildningskaxarna, som vill skrävla med det, och skriftställarna, som vill hålla isär ’induktiv’ och ’deduktiv’ och för denna tankeprocess begagna ord som av hävd alltid fått beteckna den.”⁶³

Med andra ord förespråkar Wrobel ett begripligt och klart språk, som samtidigt rymmer fackuttryck om så är nödvändigt och problemet i fråga kräver det. Ändå viftar Wrobel inte bort problemet med texter som ställer höga krav på förkunskaper, och de känslor som kan väckas hos en läsare som saknar lång skolgång och erfarenhet av universitetsstudier. Att inte förstå ett ord eller ett uttryck kan framkalla känslor av att bli ”utestängd”, ”[m]an känner den egna svagheten; man blir arg, ursinnig … och man vältrar detta ursinne, som egentligen gäller den egna okunnigheten (självförvållad eller inte), på den andre”.64 Han tar sig själv, och sina ”miserabla” kunskaper i engelska, som exempel: ”Läser eller hör jag engelska idag, så smärtar det mig att inte kunna förstå det bra – men jag är inte längre arg på den skrivande eller talande. Han kan ändå inte rå för att jag har lärt mig det så dåligt.”⁶⁵

Wrobels svar till Erna G. mynnar i slutändan ut i ett starkt bildningspatos, som tar komplicerade resonemang med hjälp av lämpliga fackuttryck och främmande ord i försvar, så att ”arbetaren skall sättas i stånd att följa vad som presteras intellektuellt inom språkgemenskapen”.⁶⁶ Den paternalistiska tonen till trots finns här en övertygelse om vikten av ett intellektuellt samtal över klassgränser, som vill kommunicera snarare än att ”bildningskaxa”, argumentera snarare än skrävla. Och kommunikationen, 39 det gemensamma samtalet, är nödvändigt för att åstadkomma politisk förändring. Denna hållning uttrycks bland annat i den kritik han anför mot sina egna ideologiska fränder, i texten ”Provins” publicerad 1929 i Die Weltbühne under pseudonymen Peter Panter. Där varnar han för en högmodig storstadsvänster som fnyser åt landsbygden och därför lämnar fältet öppet åt reaktionära och fascistiska krafter:

Den unga tyska vänstern som bor i Berlin borde mycket oftare bege sig ut i provinsen än vad de för tillfället gör. Det finns hundratals grupper, cirklar, förbund och föreningar som gärna skulle stå för resekostnaderna, på pengarna kommer det inte an. De borde resa: som nyfikna, inte som mästrare; som någon som ger och tar, utan storstadshögmod, som goda kamrater.⁶⁷

Om ”bildningskaxande” och ordvrängande debattörer och skribenter får många slängar av sleven i Tucholskys texter är det ändå ingenting emot vad domstolsväsendet och Weimarrepublikens rättskipning får erfara. Det är också detta område som tydligast kommit att prägla eftervärldens bild av Tucholsky, som en sylvass kritiker av en korrupt och orättvis rättsstat. Men det som inte lyfts fram i lika hög grad är hur denna kritik också tätt sammanhänger med ett fokus på språkbruket. Genom att peka på tidens juridiska jargong förmår Tucholsky påvisa förskjutningar och förvrängningar i synen på människans roll och ansvar i samhället. Gång efter annan framhåller han att domstolarna, istället för att göra objektiva bedömningar av skuldfrågan, tar hänsyn till militär rang och tradition i rättsfall där högre befäl är inblandade.

Redan mycket tidigt i sin skribentkarriär, i texten ”I tjänsten” publicerad i det tyska socialdemokratiska partiets tidning Vorwärts 1913 – alltså fortfarande under kejsardömets tid – skildrar han hur militären bildar en ”stat i staten”. Detta speglas i det flitigt använda ordet ”dienstlich” (i tjänst), menar Tucholsky, med hänvisning till ett aktuellt rättsfall där en löjtnant skjutit ihjäl en fänrik. Bakgrunden: under ett nattligt fylleslag hade löjtnanten hotat med att ta livet av sig och viftat med en revolver, varpå fänriken i förebyggande syfte tagit ifrån honom revolvern. Löjtnanten ska då ha nyktrat till, befallt sin underlydande ”dienstlich” (officiellt, i tjänsten) att lämna tillbaka revolvern, vilket fänriken också gjort, varpå löjtnanten skjutit ihjäl fänriken. Vid tidpunkten för artikeln är rättsfallet ännu inte avgjort, men ordet ”dienstlich” är återkommande i alla dessa domar, menar Tucholsky: ”Om en officer har en fruntimmershistoria, en sammanstötning med en överordnad av privata skäl – alltid blir saken någonstans en tjänsteangelägenhet.”⁶⁸ Detta ”i tjänsten” tycks förvandla alla kritiska invändningar till luft eftersom det, med Tucholskys ord, ”imponerar”: ”Dittills har man stått emot den andra parten som medmänniska och motståndare – men när man inte kommer någon vart längre, beordrar man ’i tjänsten’. I praktiken innebär detta, att befogenheten att kommendera gäller alltid.”⁶⁹ Långt senare, i texten ”Det mänskliga” signerad Ignaz Wrobel från 1928 i Die Weltbühne, tar han åter upp benägenheten att gömma sig bakom ”tjänsten” och diverse yrkestitlar i syfte att undandra sig personligt ansvar: ”Det är tysk vidskepelse att anta, att någon genom indelning i konstruerade, endast utvändigt åtskilda sfärer kan avvältra sig sitt ansvar; att tro att det räcker med att beteckna en svinaktighet som ’tjänstlig’ för att på ett nytt blad a conto ’mänsklighet’ börja på en ny räkning […].”⁷⁰ I otaliga pressklipp och domar identifierar Tucholsky ett språkligt bländverk, ett officiöst ”militärspråk”, som håller nationalistiskt och militaristiskt sinnade förbrytare om ryggen, samtidigt som kommunistiska brottslingar tilldöms långt hårdare straff. Denna särbehandling återspeglas inte bara i en skevhet avseende form av straff, utan också i den faktiska fängelsetiden.⁷¹ I en av otaliga artiklar som behandlar lagtexter påpekar Tucholsky 1929 hur militär personal, också efter att ha blivit dömda till fängelsestraff, fortsätter att åtnjuta särskilda privilegier, fastställda i paragraf 45 ur ”Grundsätze für den Vollzug von Freiheitsstrafen” (”Principer för verkställandet av frihetsberövande straff”): till skillnad från andra fångar ska de få en egen cell, så att de slipper beblanda sig med övriga fångar. Hur kommer det sig att just dessa intagna till varje pris ska vårdas och skyddas – är man rädd att de andra mordiska fångarna ska ha dåligt inflytande över 42 dem, att de ska ”smitta” dem, frågar sig Ignaz Wrobel retoriskt.72 Detta kryperi för militären och för den som står högre i samhällelig rang särskiljer Tyskland från England, Frankrike och USA, menar Tucholsky i en text från 1925: ”Knektandan är djupt rotad i tysken – svagt kittlar det längs ryggen och längre ned: kommer sparken? kommer den inte? Den kommer inte! Heil!”⁷³ I sin anteckningsbok som han förde mellan 1928 och 1935, postumt publicerad som Sudelbuch, heter det: ”En stekt bit kött är inte en bit kött – det är en biffstek. En uniformerad mördare är inte en mördare – det är en general.”⁷⁴

NOTER
1. Tucholsky, Kurt, Tyskland, vårt Tyskland, Celander, Lund, 2016. Urval och kommentar av Jan Stolpe. Prosa i översättning av Ulrika Wallenström. Dikter tolkade av Ola & Carsten Palmær.
2. Hepp, Michael, Kurt Tucholsky, Rowohlt Taschenbuch Verlag 1998, ss. 11–12.
3. Hepp, Michael, Kurt Tucholsky: Biographische Annäherungen, Rowohlt Verlag, Reinbek bei Hamburg 1993, ss. 388–389, not 87.
4. Tucholsky, Kurt, Tyskland, vårt Tyskland, ss. 59–60.
5. Tucholsky, Kurt, Tyskland, vårt Tyskland, s. 65.
6. Tucholsky, Kurt, Tyskland, vårt Tyskland, s. 62.
7. Barbro Eberan, ”’Fienden står återigen till höger’”, Svenska Dagbladet, 11/8 2003.
8. Jag vill rikta ett varmt tack till min redaktör Anna Säflund-Orstadius för arbetet med denna bok. Tack också till Ludvig Berggren, Peter Björkman, Charlotta Seiler Brylla, Maxim Grigoriev, Christer Hermansson och Magnus Utvik som bidragit med viktiga påpekanden och kommentarer till texten.
9. Tucholsky, Kurt, Gripsholms slott – en sommarsaga, översättning Birgit Hård af Segerstad, Tiden, Stockholm 1987, s. 49.
10. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 50–51.
11. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 51.
12. Tucholsky, Gripsholms slott, ss. 51–52.
13. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 52
14. Hosfeld, Rolf, Tucholsky: Ein deutsches Leben, btb, München 2014, s. 48. Översättning av MH om inget annat anges.
15. Tucholsky, Kurt, Mit 5 PS, Ernst Rowohlt, Berlin 1928, s. 11.
16. Tucholsky, Mit 5 PS, s. 11.
17. Hepp, Michael, Kurt Tucholsky, Rowohlt Taschenbuch Verlag 1998, ss. 32–33.
18. Klemperer, Victor, LTI. Notizbuch eines Philologen, Aufbau-Verlag, Berlin, 1947. Klemperer, Viktor, LTI: Tredje rikets språk: en filologs anteckningsbok, översättning Tommy Andersson, Glänta, Göteborg, 2006.
19. ”Man kann keine Zeitschrift mehr aufschlagen, ohne daß einem auf jeder Seite versichert wird, dieses sei deutsch, jener habe deutsch gehandelt, und der dritte habe nach deutscher Art Konkurs oder sonstwas gemacht.” Tucholsky, Kurt, Sprache ist eine Waffe. Sprachglossen, Rowohlt Taschenbuch Verlag 2018, s. 17.
20. Tucholsky i ett brev till Marierose Fuchs, verksam som recensent på den katolska tidskriften Germania knuten till det politiska Zentrum-partiet. Soldenhoff, Richard von (red.), Kurt Tucholsky: 1890–1935: ein Lebensbild: ”Erlebnis und Schreiben waren ja – wie immer – zweierlei”, Quadriga, Berlin 1985, s. 184.
21. Tucholsky, Kurt, Gripsholms slott – en sommarsaga, översättning Birgit Hård af Segerstad, Tiden, Stockholm 1987, ss. 7–9.
22. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 10.
23. Tucholsky i ett brev till Alfred Stern daterat 6/5 1931, Tucholsky, Kurt, Kurt Tucholsky: 1890–1935, s. 184.
24. Lisa Matthias, Ich war Tucholskys Lottchen: Text und Bilder aus dem Kintopp meines Lebens, Marion von Schröder, Hamburg 1962.
25. Tack till Per Dahl på Motorhistoriska riksförbundet som identifierat modellen utifrån fotografier på Matthias bil.
26. Jfr. Matthias, Ich war Tucholskys Lottchen, s. 249.
27. Michael Hepp beskriver ingående förhållandet med Mary Tucholsky (född Gerold) i sin biografi Kurt Tucholsky: Biographische Annäherungen, Rowohlt, Reinbek bei Hamburg 1993, ss. 129–156.
28. Kurt Tucholsky, Rheinsberg: en bilderbok för förälskade, Axplock i samarbete med Vänortsföreningen Mariefred-Rheinsberg, Strängnäs 2012.
29. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 32.
30. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 73.
31. Tucholsky citerad efter Kirsten Erwentraut, ’Auch hier: es geht nicht ohne Freud’. Tucholskys ’Schloss Gripsholm’ – eine kleine Sommergeschichte’?”, i Hepp, Michael & Links, Roland (red.), ”Schweden – das ist ja ein langes Land!”: Kurt Tucholsky und Schweden: Dokumentation der Tagung der Kurt Tucholsky-Gesellschaft Pfingsten 1994 in Mariefred/Schloss Gripsholm, Bibliotheks- und Informationssystem, Univ., Oldenburg 1994, s. 149.
32. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 11.
33. Tucholsky, Gripsholms slott, ss. 11–12.
34. I Gunnar Gunnarssons översättning från 1957 är dessa passager strukna, någonting han beklagar i en not: ”Tyvärr måste översättaren i de följande med tungt hjärta avstå från att på svenska söka återge den munart, Tucholsky här så mästerligt efterbildar. Den är helt enkelt oöversättlig – vi har ingen motsvarighet i vårt språk.” Tucholsky, Gripsholms slott, Tidens förlag, Stockholm 1957, s. 17.
35. Kurt Tucholsky, ”Man sollte mal …”, bland annat publicerad i Kurt Tucholsky, Sprache als Waffe: Sprachglossen, Rowohlt Taschenbuch Verlag, 2018 [1989], ss. 65–67.
36. Tucholsky, ”Man sollte mal …”, s. 65.
37. Kurt Tucholsky, ”Der Fall Knorke”, bland annat publicerad i Kurt Tucholsky, Sprache als Waffe, ss. 87–89.
38. Kurt Tucholsky, ”Ein Ferngespräch”, bland annat publicerad i Kurt Tucholsky, Sprache als Waffe, ss. 89–91.
39. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 15.
40. För fördjupning se Klaus Leeschs essä om Tucholskys förhållande till Östersjöregionen i ”Tucholsky und die Ostsee”, https://www.balticsealibrary.info/essays/item/819-tucholsky-und-die-ostsee.html (åtkomst 3/6 2021)
41. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 77.
42. Jfr. texten ”Heimat” där Tucholsky beskriver sin högst personliga kärlek till ”sitt” Tyskland som ”ligger i Norden”: ”Heimat” i Mary Gerold-Tucholsky & Fritz J. Raddatz (red.),
Kurt Tucholsky. Gesammelte Werke 7. Raddatz (red.), Rowohlt Taschenbuch Verlag 1975, ss. 312–314.
43. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 78.
44. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 86.
45. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 31.
46. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 57.
47. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 58.
48. Handskriftssamlingen, Kungliga biblioteket: L65:7, s. 49.
49. Kurt Tucholsky, Schloß Gripsholm, Ernst Rowohlt Verlag, Taschenbuchausgabe 1956 [1931], s. 116.
50. Tucholsky, Gripsholms slott, s. 114.
51. ”Berlinern soll nur, wer Berlin wirklich in den Knochen hat […].” Kurt Tucholsky, Sprache als Waffe, s. 93.
52. Tucholsky, Sprache als Waffe, s. 93.
53. ”Man sagt nicht: ’Der Tisch ist rund’. Das wäre viel zu einfach. Es heißt: ’Rein möbeltechnisch hat der Tisch schon irgendwie eine kreisrunde Gestalt.’”. ”Zeitungsdeutsch und
Briefstil”, Tucholsky, Sprache als Waffe, ss. 30 – 31, här s. 30.
54. ”Der neudeutsche Stil”, Tucholsky, Sprache als Waffe, ss. 19–26.
55. ”Maienklang und die soziologische Situation”, Tucholsky, Sprache als Waffe, ss. 148–151, här s. 150.
56. ”Maienklang und die soziologische Situation”, Tucholsky, Sprache als Waffe, s. 150.
57. ”Lüge. Lüge und Wichtigtuerei. Dieser unerträgliche Stil mit den Fachadverbien, mit dem pseudowissenschaftlichen Geklön, das jeder halbwegs gebildete Primaner beherrscht – : das ist gar nichts.” I ”Maienklang und die soziologische Situation”, Tucholsky, Sprache als Waffe, s. 150.
58. Kurt Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, i Tyskland, vårt Tyskland, översättning Ulrika Wallenström, Celanders förlag 2016, ss. 298–302, här ss. 298–299.
59. Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, s. 299.
60. Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, s. 300.
61. Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, s. 300.
62. Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, ss. 300–301.
63. Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, s. 302.
64. Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, s. 301.
65. Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, s. 301.
66. Tucholsky, ”De högtravande främmande orden”, s. 302.
67. ”Die jungen Leute der deutschen Linken, die in Berlin wohnen, sollten viel mehr in die Provinz fahren, als sie es heute tun. Es gibt hunderte von Gruppen, Kreisen, Bünden und Vereinen, die gern für die Reisekosten aufkommen – am Geld kann das nicht scheitern. Sie sollten fahren: als Lernende, nicht etwa als Belehrende; als Nehmende und Gebende, ohne Großstadt-Hochmut, als gute Kameraden.” Kurt Tucholsky. Gesammelte Werke 7, s. 75.
68. Kurt Tucholsky, ”I tjänsten”, i Tyskland, vårt Tyskland, ss. 18–19, här s. 18.
69. Tucholsky, ”I tjänsten”, s. 18.
70. Kurt Tucholsky, ”Det ’mänskliga’”, i Tyskland, vårt Tyskland, ss. 243–247, här s. 245.
71. Diskrepansen mellan utdömda straff utifrån den dömdes politiska tillhörighet är historiskt belagd. I ett temanummer av tidskriften Informationen zur politischen Bildung om Weimarrepubliken utgiven av den tyska federala myndigheten Bundeszentrale für politische Bildung redovisas sammanlagt 376 politiskt motiverade mordattentat. Högerradikala grupper stod för 354 av dessa mord, medan vänsterradikala begick 22. I genomsnitt utdömdes 4 månaders fängelse per mord bland högerattentatsmännen, medan mord begångna av vänsterattentatsmän istället i genomsnitt utdömdes 15 års fängelse. Tio vänsterattentatsmän dömdes till dödsstraff. Ingen högerattentatsman fick detta straff. Informationen zur politischen Bildung, nr. 346: 2021, s. 30. Se också Tucholsky, ”Rättsstaten”, Tyskland, vårt Tyskland, ss. 227–233.
72. ”Der § 45” i Kurt Tucholsky. Gesammelte Werke 7, ss. 71–72, här s. 72.
73. ”Tief wurzelt der Knecht im Deutschen – leise kitzelt es im Rücken und tiefer: Kommt der Fußtritt? kommt er nicht? Er kommt nicht! Heil!”. Kurt Tucholsky, ”Persöhnlich”, Sprache als Waffe, ss. 49–51, här s. 50.
74. ”Ein gebratenes Stück Fleisch ist kein Stück Fleisch – das ist ein Beefsteak. Ein uniformierter Mörder ist kein Mörder – das ist ein General.” Kurt Tucholsky, Sudelbuch, Rowohlt, Reinbek bei Hamburg 1993, s. 20.

© Markus Huss arvingar 2025 / Strängnäs biblioteks skriftserie volym 10, 2022

https://www.bokus.com/bok/9789198016291/utsikt-over-gripsholms-slott-en-essa-om-kurt-tucholsky/