Volter Kilpis monumentala epos Alastalon salissa från år 1933 utkom i höstas i svensk tolkning av Thomas Warburton (I salen på Alastalo 1-2, Atlantis). Jag kan svårligen tänka mig någon annan i denna uppgift, en som man har gått bet på förr. Den är både krävande och grannlaga. I Finland innehar verket en minst sagt markant position. En förunderligt sam­stämmig kritisk opinion är i dag redo att som nyskapande konstverk rangera det alldeles i närheten av Kivis Sju bröder. Det var ett omdö­me som Kilpi var mogen för från första början. Men han var mycket länge rätt ensam om det.

I salen på Alastalo utgör egentligen första delen i en skärgårdssvit. Men det vore kanske alltför mycket begärt med en fortsättning på svenska, det som kom ut i fjol är formidabelt nog. Förresten utfördes översättningen på översättarens initiativ, i all tysthet, för att som färdig entusiastiskt omhändertas av Atlantis förlag. I själva verket har Warburton legat i träning för detta storverk som aktiv översättare sedan fyrtiotalets början.

Han har övat sig på hur mångbegåvad finskan är - liksom Kilpis. Han har gjort det på Leino och Haanpää, på Paulaharju och i folkdikt. Och på Kivi: Warburtons Sju bröder (1987) har en avvägd adertonhundratalstouche, med plurala verb och ett ordförråd färgat av Kivis antagna läsning på svenska av europeiska och svenska klassiker. Han har övat sig på hur tänjbart - lik­som Kilpis - ett mycket stort språk kan vara, sådant faktum yppar sig hos Sterne och Djuna Barnes, Dylan Thomas och Faulkner. Och hos Joyce: Warburtons översättning av Ulysses kom år 1946, reviderad år 1992. För att inte nämna långt mer än hundra andra tolkningar. Och med blott ett förbiglidande omnämnande av att han under ett fjärdedels sekel satt med i redaktionen för Nya Argus, med all den ordbrukarvigör man där bekommer.

Utgivningen av I salen på Alastalo har upp­märksammats rätt stort både hos oss och i Sverige. I Finland därför att det är sorgligt be­kant hur Kilpi själv bemödade sig om att bereda sitt verk en chans till ett annat mottagande än det finska. Det var först mot trettiotalets slut han - till sin förläggare - sade sig ha insett att hans verk var "sinetein suljettu sen kielen piirissä, jossa työni tapahtuu" [med insegel in­stängd i det språk där mitt arbete utförs]. Bland annat arvoderade han Elmer Diktonius för en översättning till svenska, som envist vägrade ta fart. (Se Pekka Tarkkas uppsats "Volter Kilpi och Elmer Diktonius" i Nya Argus 1990:7.)

Kilpi var övertygad om att det var cervantesar och shakespearer som var hans likar, hemmavid bara Kivi. Han ville ha möjligheten att ses ur ett större perspektiv men den finska samtidskultu­rens trånga rum hade övertygat honom om att han där bara skulle bli närsynt och trångsynt betraktad. Honom och något fåtal andra. "Vaaskivi ja Viljanen putoavat kyllä persaalleen, kun kuulevat ranskalaisen nimenkin, mutta jos kotona jotain tehdään, niin sitä he eivät saa mahtumaan hampaittensa väliin!" [V. och V. trillar nog på rumpan såsnart de hör blotta nam­net på en fransman, men sånt som händer här hemma har de inte den minsta aptit på] skrev Diktonius sardoniskt till Kilpi. Som experimentator kunde hans verk måhända intressera, men i så fall bokfört som folklivsskildring och på en sådans villkor. Och denna i Finland stora genre, konstaterade han redan i Nationell självpröv­ning år 1917, det enda av hans verk som blev översatt under hans livstid, är i Finland livlös, ytlig och naturalistisk.

I Sverige har man uppmärksammat Kilpi icke minst för sådant som svensk litteratur saknar. som man nu genom honom har funnit att svensk litteratur saknar. Man ser honom sätta sig över språkets gränser men göra det med vär­dig gravitet. Kilpi tar sig friheter som i Eden innan ingen fick namn. men inte styrsellöst utan på en målmedvetet skapande västfinska som sprakar av nytt språkbruk: "kieli on ahjo, jossa ilmaisun rauta sulaa" [språket är en ässja, där uttryckets järn smälter].

Warburtons uppgift har varit att smälta ned och smida om ett redan en gång smitt. I en kort inledning redogör han för problemet som han ser det:

Svårigheter finns också i ordförrådet: fasuuna, kamraatti, kirkonkongi, kuutto, pukspröötti, pykninki, retari har på finska aromer och egen­skaper som fördunstar i den svenska form or­den yrkar på att få. Det är lite som med Janne Kubik i Diktonius egen finska version, Janne Kuutio: där försvinner den extradimension som det finska inslaget i hans svenska ger.

Warburton finner ersättning i ett språkligt re­gister som är rymligt som själva salen på Alastalo. Varjehanda slag av svenska - utom justnu­ets - har hamnat i hans ässja: näsaspetsen, tys­kelin, smätta, jaggu, ur garde, till och med ru­män (fi. ruuma). Och kanske framför allt utförs där nysammansättningar med en varsam vikt­omfördelning (stilla knuffträngsel för pientä tunkemisen kahinaa).

Det är möjligt att jämföra Warburton över tid: kap. XIII, Historien om Albatross, utkom i hans försvenskning år 1970. Den nu reviderade ver­sionen förefaller både mer talad och mer exakt talad: karar för karlar, blankharpojsad för -fer­nissad, gårdagstraj för -harspår.

På tvärs mot allt detta språkliga överflöd står hos Kilpi handlingens njugghet. Åttahundra-femtiotvå sidor tar det för männen i salen att teckna på fundationsbrevet för barken. Det är denna akt och dess upptakt som utgör verkets handling. Tjugo sidor tar det för Pukkila att gå tretton steg över salsgolvet. "Hiljaa hyvää syntyy!" säger Langholmarn, bokens medlargestalt. när det hela är över. ."Vad gott är det sker småningom!" blev det på svenska, lyhört tillva­ratagande den lågmälda finurligheten.

Var har vi stött på denna långsamhet? Svaret gav Kilpi själv då han insisterade på att ha skri­vit inte roman utan epos. Ett. klassiskt episkt grepp finns frilagt i Erich Auerbachs magistrala studie Mimesis, om verklighetsåtergivningens vandlingar i västerländsk litteratur, som med halvsekellång fördröjning nyss har utkommit på svenska i Ulrika Wallenströms lyhörda över­sättning. Auerbach inleder sin bok med en be­traktelse över Odvsséen, i vars XIXe sång hjäl­ten blottar sitt ärr och därmed sin identitet för sin gamla amma. I ett mer andfått berättande, där kanalbyte alltid är en option, skulle här strax börja hända saker. I Odysséen däremot följer här åttio omständliga rader om hur hjäl­ten fick sitt ärr. Hos Homeros liksom hos Kilpi är allting förgrund.

Detta har också med gudalikhet att göra, och däri är Kilpi homerisk. Ett fundamentalt över­sättningsproblem handlar om hur man bibehål­ler hans gestalters överstora resning. Männen i salen på Alastalo är sedda underifrån, de blir olympiska. De betraktas knästående, som Ramon del Valle-Inclån, en av den moderna span­ska prosans store, uttryckte saken. (Valles två andra möjliga perspektiv - i jämnhöjd resp. från luften - tas också i bruk i Kilpis skärgårds­svit som helhet.)

Hur hävdar man knäståendets perspektiv? Ett sätt, mycket eget för Kilpi, är att ständigt sluta sats med utropstecken. Men det som föregår ut­ropstecknen måste övertyga dels om att röstlä­get är sådant att det tål utropets eftertryck, dels om att det faktiskt är gjort för en röst, att det är en tänkbar talakt.

Det är i skärningspunkten mellan minimalt skeende och maximalt språk Kilpis säregna modernism uppstår. Där finns meningsbyggen, perioder, som propsar på - ropar på! - att talas. Men några reellt existerande talare av kött och blod kan svårligen tänkas för dem. Denna egentligen monstruösa men absolut centrala grundegenskap hos I salen på Alastalo finns suveränt gestaltad hos Warburton. Verket är ett språkligt självbärande universum, inte ett som blir bättre av ett höljande yttre, etnografisk kringtext där inbyggarnas villkor och sedvänjor blir bokförda.

Detta är tredje gången Volter Kilpi för War­burton. Förutom Albatrosshistorien år 1970 ut­gav han år 1976 I stugan på Ylistalo, en roman utbruten ur berättelsesamlingen Pitäjän pienempiä [Smärre i socknen], som utgjorde mittparti i skärgårdssviten. Båda dessa försåg han med omfångsrika presentationstexter. För den mångfaldigt större I salen på Alastalo får man reda sig med en tresidig inledning. Därpå är man inne, länge.

Nya Argus 1/1998