Stigen går uppför torra myrar, försvinner, dyker upp igen. Efter en stund leder den in i en gles skog. Björkar växer krokigt. Den är gammal stigen, kroppen registrerar det. Jag tar av snett in mot en öppning längre fram. Trampar i mossa, över fallna, murkna björkstammar. Jag vet att marken tar tillbaka, att det jag letar efter knappt längre syns.

Jag går från kåtaplats till kåtaplats. Den första ligger högst upp på höjden med utsikt mot havet längre ned. Den är så gammal att bara eldstaden är kvar. Lite högt gräs och några övervuxna stenar. På de andra finns mjuka ringar av nedfallen torv. Jag har varit här förut och jag vet vart jag ska. Jag går genom ett gammalt rengärde och passerar en kallkälla där vattnet fortfarande är klart.

Jag har aldrig varit på en plats som är lika tyst som den här. Ingen vind hörs fast jag vet att det blåser. Det är länge sedan kåtorna stod upp och barn sprang runt. Det är länge sedan någon satt och vävde utanför, tände elden i árran, slog det vassa skohöet.

De äldre har berättat om hur de hälsade på marken när de kom hit, på fjällen, på boplatserna och på stigarna, men jag vågar inte. Vart hör egentligen jag? Vad är mitt hem? Jag har talat om det med andra barnbarn till tvångsförflyttade. Vilken del av våra nya samebyar och platser kan vi kalla våra? Jag brukar känna mig hemma i utkanten av markerna, på platser jag vet att ingen annan längtar till, sa någon. Jag är utanpå marken där jag bor, säger en annan. Det är inte så att jag vantrivs, men jag når inte in.

Den finsk-samiske poeten Áillohaš har sagt att vi bär våra hem i våra hjärtan. Kan man det om man har tvingats iväg?

Får jag sörja en plats som aldrig har varit min?

Det har gått över 100 år sedan de första tvångsförflyttningarna. Då tog vår släkt för sista gången renarna över strömmen till fastlandet. Sedan dess har boplatsen stått tom. Det är en plats som viskar till oss som vet, som kommer hit ibland. Till de flesta säger den ingenting. Det finns ingen kunskap om dem som har levt här.

Den samiska historien är så. Den är små skillnader i vegetationen, en vag förhöjning i marken, kåtor som har bränts ned. Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig ryms i historieboken. Samtidigt pågår sedan flera år tillbaka rättsprocesser mellan samebyar norrut och norska staten. Samebyarna slåss om rätten till gamla renbetesland som de har tvingats att lämna. I Vapsten i Västerbotten har människorna som bott där sedan tidigare stämt ättlingar till dem som tvångsförflyttades dit. De sitter i rätten, mot varandra, fast i en historia Sverige har tvingat på dem.

Jag lägger mig ned i riset. Att marken tar tillbaka boplatserna är som det ska, men jag sörjer berättelsen som också försvinner. Den rinner mig ur händerna nu och det är därför jag är här. Min váre, min farfar, och hans syskon bodde här. Och deras föräldrar, Risten och Gárena Jovnna. Den här platsen var deras hem.

Jag ville börja med att skriva om dem, men jag kom ingen­stans. Jag hittade bara en svartvit bild i ett arkiv i Helsingfors, ett foto på en mor med tre små barn. Ett av barnen är váre när han är tio år. Kolten är trasig och jag vet varför ingen har lagat den. De är kvar i Gárasavvon, på vinterlandet, mitt i sommaren, när de borde ha varit vid havet. De har fått ett rum i tingshuset för att kunna få bo med sin svårt sjuke sängliggande isá. Om tidpunkten stämmer har någon fotat dem precis när deras far har gått bort. ”Lamhet efter slaganfall” står det som dödsorsak i kyrkboken. Risten blir änka med ett renantal man knappt kan leva på. Sedan tvångsförflyttas hela släkten och hon sätter barnen i rajden. 1923 kommer de fram till Jåhkåmåhkkefjällen.

Tiden därefter är ett hålrum. De ville aldrig berätta. Numera vet jag att min familj inte är den enda, det Sápmi jag har vuxit upp i är fullt av människor som har bundit om sina sår med tystnad.

Det här blir därför en bok som handlar om dem jag kan skriva om, om dem som finns inspelade, bevarade i arkiven och som har velat berätta. De som har bilder, brev, dikter och dokument. Jag är tacksam för minsta lilla berättelse och för det de har delat. I deras historia kan vi ana vår. Ord för ord skriver jag fram min egen familj.

Jag har intervjuat många under åren, både dem som själva har varit med under tvångsförflyttningarna och deras barn och barnbarn. Utöver det har jag fått lov att använda andras intervjuer, som alla är gjorda med äldre som för länge sedan har gått bort. Det är en text byggd på en kör av berättare. Korta berättelser, jojk, minnesfragment. Jag har vävt samman och fogat ihop, ibland med klara färger, men ibland är väven hälften luckor och tystnad. Det muntliga berättandet har mattats ut med tiden.

Jag har fått acceptera att textens form ofrivilligt är som hela den samiska historien, som ett skoband någon har huggit med yxa. Trådarna har inte ens rispats upp, de tar plötsligt bara slut och vårt mönster är så svårt att återuppta.

Under arbetets gång har också de jag själv intervjuat börjat att gå, en efter en. Varje gång känns det som att jag förlorar lite av mig själv. Vem ska vi nu fråga? Jag har hört så många berättelser om tvångsförflyttningar som är andras att skriva. Det gäller inte minst historien om dem som fanns på plats och som i sin tur tvångsförflyttades när de nordsamiska familjerna flyttade in. Jag hoppas på fler som berättar medan tiden finns. För många av dem jag har mött är berättandet ett sätt att läka. På det språk jag älskar mest är det nästan samma ord, att minnas och att berätta. Muitit är ordet för att minnas och att berätta är muitalit. De vi berättar om minns vi.

Giitos eatnat. Tack muore, váre, áhkku, áddjá – mina egna och andras. Det här är min väv till er. Det är så här jag vill jojka er.

02
Rájit
Gränser

Det har alltid funnits gränser, men förr brukade de följa myrkanter, dalar, skogar och fjäll. De nya nordiska riksgränserna går tvärs över alla naturliga system. De skär över betesland, släktband och flyttleder som har använts i tusentals år. När marken skärs upp söndras människor. Det är därför en berättelse om tvångsförflyttningar måste starta just där. Vid gränsen, 1751.

Jag skulle egentligen vilja att den här boken bara bestod av berättelser, men det är svårt att förstå tvångsförflyttningarna utan att också berätta om gränserna. De äldre nämner dem ofta, för det är egentligen gränserna som möblerar om hela deras liv.

1751 är det år då gränsen mellan Norge/Danmark och Sverige / Finland skapas. De nordiska länderna och Ryssland delar markerna mellan sig och skriver ett gränstraktat. För att hantera samerna som sedan lång tid tillbaka levt av marken i ett gränslöst land skapar de också Lappkodicillen, ett tillägg till gränstraktaten. Lappkodicillen erkänner samerna som ett eget folk med rätt till marken. Den låter människor fiska, jaga och bedriva renskötsel som tidigare. Varje höst vandrar renhjordarna till vinterbetet i inlandet. Till våren kommer de tillbaka till havet och sommarbetet. Att människorna rör sig över den nya gränsen är självklart.

Men med tiden försvinner rätten att leva som man har gjort. Under 1800-talet stängs gränserna successivt och renhjordarna tvingas ihop på mindre marker. Det här kulminerar i början av 1900-talet, efter att Norge har blivit en egen nation. I Norge vill man ha markerna för sina norska landsmän. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten. De hör inte till Norge, även om de har levt där i generation efter generation. Renarnas betesängar ska bli sätrar och jordbruk. ”Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen och stämmer lite med civiliserade samhällens intressen och ordning”, säger bland annat Arbeiderpartiets ordförande Christian Holtermann Knudsen i norska Stortinget.

1919 löser Sverige och Norge det gemensamma problemet genom en renbeteskonvention, som begränsar hur mycket ren som får flytta över gränsen. Indirekt bestämmer staterna samtidigt hur många människor som måste förflyttas från sina hem vid Atlantkusten.

Från och med 1919, under hela 1920-talet och början av 1930-talet genomför länsstyrelserna i Sverige regelrätta tvångsförflyttningar av renskötare för att leva upp till avtalet med grannlandet. I konventionen står det att förflyttningarna ska ske i överenskommelse med önskningar ”hos lappbefolkningen”.

I verkligheten har man inget att säga till om.

Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation.

På samiska föds ett eget ord. Bággojohtin. Tvångsförflyttning. Eller sirdolaččat, som de äldre tvångsförflyttade kallar sig. De förflyttade. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.

Jag lämnar nu över till dem, för det är bara de som kan berätta.

”Nu ska du höra … Det var sista sommaren vi var där.
Nej, det var nog sista våren … Márte Jovnna hade en dröm och jag kommer ihåg den, den handlade om att samerna fick fara till kyrkan i Tromsö. Renhjorden kretsade runt, runt kyrktornet tills det föll. Det drömde han …
Han förklarade drömmen för mig, och han sa nu
kommer vi inte få flytta hit mer.

Sedan fick vi veta mer om konventionen och vi fick veta att vi inte får komma tillbaka. Nu får inte Sveriges sápmi komma hit mer. Det var fogden som berättade det för oss.
Du vet, Länsstyrelsen for runt som en kung. Sverige tvingades ta samerna in på sitt land.

Och så blev det.”

”Ur norsk synpunkt har det varit ett önskemål att i största möjliga mån minska bördan av den svenska renbetningen i fylket [ … ] Den reduktion av renstocken i nu ifrågavarande trakter, som på grund härav blir nödvändig, har man å svensk sida tänkt sig kunna bringa till stånd genom att, i överenskommelse med önskningar hos en del av lappbefolkningen i Karesuando och Jukkasjärvi, låta ett antal lappar och renar förflyttas från dessa trakter till sydligare områden i Norrbottens läns lappmark, huvudsakligen inom Jokkmokks och Arjeplogs socknar, där utrymme för dem visat sig stå till buds.”

03
Mearráriikkas
I havslandet

SÁžžÁ, september 1919
Guhturomma Ánne Márjá
Anna Maria Omma

Ánne Márjá minns. Hon minns hur göken gal när de kom ned mot havet. Hon hörde den än här, än där, på olika platser längs vägen. Det var som att den följde efter henne. Den visade sig inte, den hälsade bara, uppfordrande om och om igen. Den tog en alltid oförberedd.

”Göken gal när det faller den in”, tänkte hon. Hon såg sig om, den lät så nära, men syntes aldrig. När de kom fram till kåtan vid Várddaváraš tystnade den. Hon glömde bort den för ett tag.

Hon minns de där sommarljuden. Fåglarna och de grymtande spensliga kalvarna. Hösten den har en annan ton. Ängsligare.

Ánne Márjá lägger in kläder i säcken och snör åt. Tunnare porslinskoppar pusslar hon in i sin gohppogiisá. Medicinflaskor­na stoppar hon i mjölsäcken. Hon och Guhtur har sett över alla kisor de ska packa i. De har lagat där det behövts, smort skinnremmarna och bytt ut de trasiga. Hon vet precis vilka saker som hon vill ha var, händerna tänker själva. Packningen får inte väga mer än 20 kilo om renen ska orka bära. Hon behöver ingen våg. Armarna vet.

Hon drar ihop det torra riset på kåtagolvet och lägger det på elden utanför. Hon går fram och tillbaka med snabba lite hjulbenta steg. Ánne Márjá är som en fjällripa, brukar de andra säga, lika korta ben och lika plötslig när hon rör sig. Hon förmår aldrig gå långsamt. Boaššun längst in i kåtan är så när tom. Det luktar lite unket av jorden när riset är borta. Hon drar in doften och ser sig om. Nu är det bara några uppochnedvända kärl och annat som de brukar lämna. Hon tar upp kvistar hon tappat, går aldrig tomhänt. Det ska vara rent när de kommer nästa sommar. Det här är inte en kåta för de osynliga. För småfolket.

Lågfjällen som ramar in dalen är ännu helt bara. Det finns knappt en snöfläck och de är redan i september. Ett vanligt år har topparna pudrade sjalar av nysnö, men nu är de alla klädda som mitt i sommaren. Ansiktet värmer. Ánne Márjá hör barnen vid stenen bortanför kåtan. Hon ser pojkens röda mösstofs lysa i riset som en omogen hjortronkart. Hon har sytt fast bjällror i Ánnes och Heandarats små bälten, för att de klingande ska berätta för henne om barnen vandrar bort.

Hon stänger den skeva dörren.

Guhtur och Ánne Márjá har sin kåta i närheten av de andra i siidan. De övriga familjegrupperna bor utspridda över ett kilometerstort lågfjäll kring Várddaváraš. Mellan kåtorna står några enstaka ensamma fjällbjörkar. Skogen som växte här när Ánne Márjá var liten har gått åt till ved. Runt om i dalen finns höstfärgade småmyrar med uttorkade hjortronplantor. Starr som börjat gulna. Blåbärsris, daggkåpor, sitnu.

De bor på tröskeln till fjällen och går man upp på de rundade sluttningarna ser man fastlandet på andra sidan fjorden. Havet syns också. Det öppna havet är inte mer än någon mil bort. Ánne Márjá brukar tänka att markerna är hav och fjäll i ett, som gifta med varandra. Hon kan blunda och känna dem i sig. ”Havet går runt fjällen och möter nästa hav. Vi är omringade av toppar och hav. Jag har sprungit överallt i de här fjällen. Jag kan dem.”

De kallar henne för Sážžá. Hon är så vid att man sällan tänker på henne som en ö. Det här är deras sommarland. Havsriket. Senjen, som norrmännen säger. Ánne Márjá kan stigen så väl att hon vet var det är torrast att trampa och vilken fot hon bör sätta på vilken tuva. I Sverige klassas de som svenska medborgare och de har döpts av svenska präster. Skogslandet vid Kangos ligger på svenska sidan av gränsen. Ánne Márjá är alltid där om vintern, men hon längtar aldrig dit. Det är vid havet på norska sidan av gränsen som oron försvinner. Hon dras mot sina sommarbackar, hon är som vajorna om våren. De lyfter alla huvudet mot vinden från kusten. Guhtur har valt ut björkarna till kåtan. De har bett platsen om lov för att få sova ifred. Det är Sážžá som gör henne redo för nästa vinter. Det är bara här hon känner att det finns tid.

När de kom lånade Ánne Márjá och de andra kvinnorna en Singer­maskin nere i Rášmorvuovdi och sydde nya koltar. De knöt koskinn i sjön och lät dem ligga tills håren lossnade. Hon har sytt sommarskor med myrstegstäta stygn och vävt nya vuoddagat till barnen. Hon gör fina band, hon är känd för det. När de tagit in renarna runt sjön har hon firat högtidsstunden med nytvättade kläder. Hon har mjölkat de mest erfarna vajorna, några strilar från varje. ”Vi har gjort ost och eidde har rört till smör. Det är det vi har levt på.” Det är hårt, det färska, rensmöret, vitt som snön. Det smälter som märg i munnen.

Osten, smöret, allt de har, har hon nu packat ned. Sommaren går så fort. Rajderna ska vandra från sommarlandet på ön, över gränsen till Sverige. Ánne Márjá lägger på slitna dovgosat på härkens rygg. Skinnet skyddar mot packningens tyngd och hon vänder hårsidan nedåt för att bördorna inte ska halka runt. Hon står på vänster sida av härken och försöker sela utan att röra överkroppen eller ta för långa steg. Inte skrämma med hastiga rörelser. Om hon jojkar lugnar den sig.

Ánne Márjá lyfter upp Ánne på den härk hon själv leder, hon vet att den klarar av att bära barnen. Hon sätter flickan i en avlång rundad ridkisa. Den har en liten sarg, inte mer än en hand hög, men det räcker för att staga upp tvååringen som inte riktigt kan hålla balansen. Heandarat är stor nog att sitta direkt på renens rygg och greppar hårt om de två spagat som sticker upp framför honom. Hon knyter fast. Kuddar med renhår stödjer honom på var sida. När benen domnar går han en stund bredvid rajden med sin tunna stav.

Ánne Márjá var 22 år när hon blev mor, det är redan fyra år sedan. Tänk, över fyra år sedan hon flyttade med hjorden. Hon som alltid var vid kanten av renhjorden. Det sticker i henne av längtan när Elle tar sin säck och far för att samla och hon hör systerns lättsamma jojk. Ánne Márjá som brukade flyga som en sjöfågel över de här dalarna. Ibland satt de ute vid havet på en sten och jojkade pojkar de träffat och platser de gillat. De jojkade fjällen. Pigorna som kom från Ávkolat hade bra röster som aldrig brast. När det är tungt att flytta brukar hon tänka på tiden när hon var som vildren. ”Att vakta ängarna var egentligen drängarnas och pigornas arbete, men jag var som en vilding. Jag var alltid där. Jag försökte vara i skolan men inte hade jag tid. Jag har aldrig gjort något annat än att vara efter renarna, aldrig någonsin. Roligt, det var det.”

Nuförtiden går hon sällan bortanför dalen. Ibland hämtar hon fisk hos havsfolket vid fjorden. Sist hon var till gårdarna i Rášmorvuovdi fick hon en sirapskaka, som var så färsk att hon fick torka kniven innan hon satte den i bältet. ”Det är bra folk, de har alltid kaffe och mat. Huvva, det är så fint att hälsa på och ta med sig mjölkflaskan som de fyller på. Vi som har följt varandra hela livet.”

Nå nå, brukar de säga. De tar aldrig farväl så stort, de träffas ju igen till våren. Ett för stort farväl är illavarslande.

Rajden går ned över några halvtorra myrar och följer bäcken till vadstället. Ánne Márjá tar in träden hon passerar. Rötterna, vrilarna, nävret. Tack till stigen, backarna. Betet. Bäcken som har stillat sig. Den är svår att vada när vårfloden forsar, men nu går de lätt över utan att blöta koltkanten. Den ena bäckfåran är torr med rundslipade stenar som i ett kullerstensfält. Hon håller hårt i tömmen och drar rajden upp för den branta bäckkanten. Härkarnas bördor glider på sned, rättas till. De hinner ifatt de äldre och barnen som har gått i förväg. De första löven har tagits av vinden och lagt sig på flyttleden.

Det är ingen lång etapp den här gången. De ska bara till Gibostad. Det är norrmännens namn på gårdarna vid Čoalbmi. När Ánne Márjá var liten fanns bara något enstaka hus, men varje år dyker det upp nya åkrar vid fjorden. Deras gamla eldstäder väntar på en ås en bit från närmaste gård. Hon hälsar på kåtaplatsen. Den har höstkläder nu, sist de möttes var det försommar. Samlarna kommer med renhjorden till hjortronmyren.

Ánne Márjá möter bekanta som har rest långt för att hämta sina slaktrenar. Gårdsfolket har kommit för att byta till sig kött, skinn och blod. Höstslakten är årets fest här. Hon registrerar sina egna renar. Hon kan dem utantill, hornen och täckningen. Guhtur tar hand om dem som ska slaktas och säljas. ”Sarvarna är som hästar”, konstaterar hennes kusin Johánas och skrattar. Hon tittar efter dem som saknas, ingen vill lämna renar på ön. Det är inte säkert de finns kvar till sommaren. Det finns alldeles för många bössor hos de bofasta. Nu ska deras djur hälsa de karga gränsfjällen, sedan skogen på vinterlandet.

Elle och tre pojkar ros över med båt för att möta renhjorden på andra sidan. Sundet är inte bredare än att man ser detaljerna på fastlandshusen och kyrkan där Lálle Jákos son har begravts. De väntar på stillan, den knappa timmen då havet pausar mellan ebb och flod. De äldre renarna sticker nosen i vattnet. Det är förunderligt hur de känner på strömmen och lägger sig ned för att vänta. När det blir strömstilla finns luckan de behöver för att ta sig över. På våren brukar renarna dra sig för att gå i, men det går lättare nu. Hjorden simmar som ett täcke över fjorden och rusar uppför sluttningen på fastlandet. Han har satt upp taggtråd för renarna, bonden på andra sidan, men det ser ut som att det ändå går bra.

Ánne Márjá tänder sin pipa och drar in. Familjerna ska ta båten till Finnsnes, sedan hästskjuts till renhjorden. På den breda träbryggan står andra resenärer med sina mörka färglösa kläder och hattar. De äldre barnen hjälper till att bära ut säckar, giissáid och spagat. Alla seldon och packkistor som renarna har burit ska nu med båten. Deras plats är som vanligt på däck utomhus. De sätter sig med valparna och de små i famnen.

Från havet ser de flyttleden och fjällen som den följer. Där är Noađđevárri och sluttningarna kring Várddaváraš där kåtorna ligger. Vuoi, de här markerna. Havsriket. Det salta vattnet. Ánne Márjá sveper yllesjalen om sig och håller Ánne varm i sina armar. Kvinnornas spetsmössor lyser vita i solen. Hon tänker Ipmil sivdnit, ge dem välgång, tills de ser havsriket nästa vår.

Det är först senare hon tänker att hon borde ha tagit ett ordentligt ömt farväl. Hon borde ha stannat längre hos vännerna i Rášmorvuovdi. Tackat för kaffet, sejen och mjölkflaskorna. Samtalen, berättelserna, barndomsstunderna. Och om de vetat hade de gett bort eller sålt sina saker. Hon borde ha tackat minsta lilla stig och Juobmováris klippor. Hon skulle ha besökt sin fars grav.

Det är först senare Ánne Márjá inser att göken sjöng mer än den brukar.

”Det året de sätter bort oss, det är året som göken gal.”

© Elin Anna Labba and Norstedts Agency, 2021