[ur ett tal på Nya Utrikespolitiska sällskapet 23 november 2020]

Väst och öst möts än idag vid den finska östgränsen, som ursprungligen var gränsen mellan Sverige och Novgorod och kulturellt mellan Rom och Bysans. Kristendomen nådde de finskspråkiga stammarna först från öst. Sammandrabbningar och krig utlöstes av kampen om handelsvägar och tillträde till havet. Slaget vid Neva 1240 är en historisk milstolpe där fursten i Novgorod Alexander slog den svenska hären. Gränsdragningen var bristande och öppen för dispyter. Samtidigt trängde svedjebrukande finska bönder allt djupare österut. Gränsen var länge en konfessionsgräns, men vid inget skede en språkgräns. På bägge sidor av gränsen talades finska dialekter.

Freden i Teusina (Täyssinä) 1595 slutade i en gemensam gränsdragning mellan Sverige och Ryssland. Det var första gången på över 270 år. Försvaret av Sveriges östgräns och de ”olidliga förhållandena” i gränstrakten var ett ständigt huvudbry för Gustav Vasa och hans söner. Försvaransvaret tyngde speciellt slottshövitsmannen i Viborg. I ett adelsmöte 1547 i Åbo, sammankallat av Gustav Vasa, kom ett förslag att skapa en bred zon av bränd mark längs östgränsen, som skulle omöjliggöra ett anfall från Ryssland. Denna defensiva idé skulle förhindra att fienden kunde försörja sig i det härjade landet. Såsom Kari Tarkiainen uttrycker sig i sin magistrala bok Moskoviten: ”Självklart tyckte kungen illa om detta förslag.” (Tarkiainen 2017, 60)

Situationen förändrades med freden i Stolbova 1617 som fick Gustav II Adolf att konstatera ”Nu kunde Sverige för första gången i historien leva lyckligt i lugn och ro, utan hot österifrån.” (Tarkiainen 134) På många sätt liknar Stolbovafreden 1812 års Rysslandspolitik. Båda skapade ett långvarigt lugn vid Sveriges östgräns, oavsett om den låg vid Ladoga eller Torne älv. Ännu på 1930-talet påmindes det finska sändebudet Paasikivi i Stockholm av en del svenskar att Ryssland har varit en god granne för dem.

Trots att Sverige med Stolbovafreden inte uppnådde sina utstakade mål - Kolahalvön och Vita havskusten, inklusive Archangelsk - så hade landet med införlivandet av Kexholms län, Nöteborg och Ingermanland som biland (voittomaa) utökat sin folkmängd med en stor karelsk-ortodox befolkning. Stämningarna i gränstrakten blev med tiden fientliga mot Sverige. De nya undersåtarna i Kexholms och Ingermanlands län visade fortfarande en stor lojalitet mot Ryssland. Eftersom man inte kunde lita på det ortodoxa karelska folket om det skulle bli en brytning med Ryssland, grubblade Gustav Adolf 1619 på om hela den karelska stammen borde deporteras till Estland, och de folktomma trakterna i de östra provinserna koloniseras med pålitliga lutheranska finnar. (Tarkiainen 140) Utan aktiva deportationsåtgärder men med ökande tryck från de lutheranska pastorerna och den växande skattetyngden lämnade en stor del av den karelska befolkningen Kexholm och Ingermanland, speciellt efter det s.k. ruptur-kriget 1656–58, och bosatte sig i Novgorod och Tver. I stället flyttade lutherska bönder från Savolax och Karelen (savakot ja äyrämöiset) till Ingermanland.

Både den Stora och den Lilla ofreden ledde till kännbara territoriella förluster. De nydragna gränserna med Ryssland var varken språk- eller etniska gränser. Till exempel guvernementet Ingermanland runt St. Petersburg förblev lutheranskt och språkligt finskt ända till Stalins tider. Efter Gustavs krig 1788–90 utnämndes kommendören för Savolax- brigaden, general Curt von Stedingk, sedermera greve och Sveriges sista fältmarskalk, till svensk ambassadör i St. Petersburg. I en rapport från sina resor i den ryska delen av Finland, det så kallade Gamla Finland, var von Stedingk orolig för landet: ”Finland, det är vårt skydd, den damm som skall hejda denna strida flod (ryssarna). Den måste vara fast, men det är den inte. Utan detta land är vi mindre än intet.”

Med hänvisning till befästningsarbeten på den ryska sidan konstaterar von Stedingk i en rapport 1795 följande: ”Kejsarinnan behöver inte mer frukta att se kriget närma sig hennes huvudstad (…) En av de obotliga skador det sista kriget gjort oss, är att ryssarna blivit uppmärksamma på det onda vi kunde göra dem. Kejsarinnan kan nu göra oss mycket ont utan att särdeles skada sig själv.”

Ännu tydligare blir von Stedingk när han refererar kejsarinnans mäktigaste rådgivare Furst Potemkins vision om den bästa försvarsplanen mot Sverige — ett ryskt Columbi ägg: ”Ödelägga Finland, bortföra befolkningen och tvinga den att bosätta sig i glesbefolkade delar av Ryssland.” (von Platen 208, 220–221)

I sin Potemkinbiografi citerar Simon Sebag Montefiore samma tankegångar men uttryckta redan under brinnande krig: ”But Gustavus was still advancing on land. In one of those moments when Potemkin envisaged ruthless evacuation of people, he half-jokingly suggested depopulating Finland, dispersing its people and making it into a wasteland.” (Montefiore 449) – Stalinistiska metoder skulle vi säga idag.

Återföreningen av Gamla Finland 1812 med de ”Höfdingedömen, hwilka af Hans Kejserliga Maj:ts wapn under detta krig blifwit från Kronan Swerige eröfrade” blev Storfurstendömet Finland. Dorpatfreden 1920 bekräftade denna gräns plus Petsamo. Kritikerna smädade resultatet som ”skamfreden i Dorpat”. Fredsförhandlarna med Paasikivi i spetsen hade förspillt möjligheten att förena Fjärr-Karelen med det självständiga Finland.

Dorpatfredens gräns var naturligtvis ingen språkgräns. Först med Stalins deportationer i mitten av 1930-talet tömdes gränsområdet i Norra Ingermanland. Detsamma kunde observeras i Ladoga-Karelen där gränsbefolkningen på bägge sidor av gränsen var ortodox och ofta besläktad.

Överraskningen i Kreml var total när hela befolkningen i Karelen i skyddet av den finska armén evakuerades under och efter vinterkriget. Paasikivi noterade Stalins irritation i sin dagbok. Stalin hade blivit informerad om att den finska befolkningen hade tvingats lämna sina hemman. Efter att Röda armén hittade ett tömt Viborg utbrast Molotov till svenskarna : ”Betraktar de oss som barbarer?” De överlämnade områdena förblev tomma även efter fortsättningskriget och vapenvilan september 1944.

Den av Finland praktiserade "ethnic auto-cleansing", som det väl på modernt språk kunde kallas, är historiskt unik. Man skulle kunna hävda att Finland av nödtvång fullföljde Potemkins råd. Stalins nationalitetspolitik har gjort sitt och Sovjet-Karelen förlorat sin livskraft redan långt före Sovjetunionens fall. Slutresultat är en knivskarp gräns och den av Stalin erövrade marken har förblivit övergiven mark (voittomaasta joutomaaksi).

I och med att Finland inte mera har en irredenta, såsom Fjärr-Karelen före kriget, har gränsen som en gång kändes orättvis genom åren blivit naturlig och därmed en essentiell faktor i det finsk-ryska naboskapet.