I enstaka norska bygder ha trähus i vikingatidens byggnadsstil funnits kvar ända till våra dagar tack vare folkets särpräglade vanefasthet. Byggnadsstilen höll sig kvar i fjälldalarna fram till tolvhundratalet eller ännu längre, och sedan bodde man i åtskilliga århundraden i likadana hus som förfäderna hade byggt och ägt på Erik Blodyx och Egil Skallagrimssons tid.

Kalevalasångerna äro i den finska bokvärlden motstycken till dessa gammalnorska storbondehem. Hur gamla sångernas ämnen äro vet ingen - men de äldsta dikterna synas gå till­baka till samma skede som de stora isländska ättesagorna eller en något senare tid. Vissa brottstycken gå enligt fornforskarnas mening ytterligare ett halvt årtusende tillbaka i tiden. När det talas om bronssirade mantlar, föras vi till ett skede som ligger före vikingatiden, och vi möta beskrivningar av vapen med en djurornamentik som är känd från svenska och norska gravar från sexhundratalet.

Tidsbestämningen är missledande såtillvida som de finska fornkvädena blevo upptecknade först på adertonhundratalet (bortsett från några korta stycken som upptecknades på sex­ton- och sjuttonhundratalen). Dikter som gå i folkmun från släktled till släktled kunna inte gärna förbli oförändrade - de förnyas i samma mån som språket förändras, eller noga taget något långsammare.

Under medeltidens slutskede var Finland ännu till största delen obebyggt. Nordgränsen för den någorlunda samlade finska bosättningen tycks ha gått ett fåtal mil norr om det nu­varande Tammerfors. Pirkkala socken, som gränsar till Tam­merfors stad, omfattade datortiden ett område som numera är uppdelat i åtminstone sexton kyrksocknar. Pirkkalaborna äro i hävderna kända under namnet birkarlar. De äldsta säkra underrättelserna om birkarlarna gå tillbaka till början av trettonhundratalet. Redan tidigare - och kanske långt tidi­gare - hade dessa finska bönder lagt stora delar av lapparnas land under sitt välde. De voro sammanslutna i ett slags han­delskompanier, som hade tillvällat sig ensamrätten till att driva köpenskap med lapparna. Svenska kronan stadfäste denna ensamrätt, troligen på tolvhundratalet. Det är mycket möj­ligt att det fanns svenskar också bland de i Lappland verk­samma birkarlarna, men det kommer oss inte vid i detta sam­manhang. Huvudsaken är att det redan på Birger Jarls tid fanns finska storbondeätter som hade blivit rika och mäktiga tack vare den lappländska pälshandeln och som voro tämligen obundna av varje främmande statsmakt. Pälshandlarnas årliga långfärder skedde för det mesta båtledes: först utför åarna och älvarna fram till den sydösterbottniska havskusten, sedan över Bottniska viken till nuvarande Norrbotten. Dessa båtfär­der, som skymta flerstädes i de bevarade fornkvädena, voro ett slags sentida vikingafärder, låt vara i jämförelsevis liten skala och under jämförelsevis lugna förhållanden.

Under slika omständigheter kunde vikingatidens anda leva kvar längre än annorstädes i Norden. De sydvästfinska stor­männen, som ledde sina ättartal från namnkunniga vikingar och forntida sagohjältar, ja kanske från de gamla gudarna, voro rika nog för att kunna hålla hov med hirdmän och hus­karlar. De måste ha känt till de skandinaviska konungarnas sed att löna skalder, som hugfäste välgörarens bragder och lovsjöngo hans höga förfäder. Den mäktige Lapplandsfararen, som tronade vid långbordet "under vackert välvda taket, som är krönt av frejdad kroppås", hade kanske inte själv utkämpat några märkliga strider, men han var en ättling av stora forntidshjältar. Nog fanns det ämnen för skalden att kväda om: Ilmarinen, den gudomlige smeden, som i tidernas mor­gon hade smitt himlavalvet med så överlägsen skicklighet, att "intet spår av hammarn spörjes, ingen ser var tången tagit"; Väinämöinen, den gudalike uråldrige trollkarlen och sång­aren, som kunde lägga allting under tonkonstens välde; Kaukomielis glada överdåd och otaliga kärleksäventyr; det rikedomsbringande undertinget Sampo, som liknade en kvarn, men som ingen egentligen visste någonting om, utom att det hade gått i stycken under en strid och sjunkit i havet; de jät­telika Kalevasönernas mandomsrön i en avlägsen forntid; arvsägner om ättestrider, blodshämnd och brödrafejd.

Man kvad också om världens skapelse och om odlingens uppkomst. Under intryck av det nordiska vintermörkret sjöng man om hur en gång solen och månen blevo bortstulna och gömda i jordens innandöme. Man sjöng om himmelsguden eller åskguden Ukko, och man hade kanske ett och annat att för tälja om skogsguden eller jaktguden Tapio och hans hus­folk, om kvinnliga naturväsen som Ilmatar, Luftens dotter, Päivätär, Soldottern, och Kuutar, Måndottern. Men om man på denna tid hade utförliga gudasagor, så ha dessa sagor i varje fall sedermera gått förlorade.

De finska fornkvädena sakna inte släkttycke med Eddasång­erna. Versmåttet påminner med sitt fyrfotade fallande grund­schema och sitt stavrim om det norröna fornyrdislag, låt vara att den fornfinska versbyggnaden i vissa avseenden är friare, i vissa avseenden åter strängare än den norröna.

Åtskilliga granskare ha fäst sig vid att de finska hjältarna syssla så mycket med trolldom. Det är sant att Väinämöinen och Lemminkäinen voro stora trollkarlar. Men de voro inte därför okrigiska. Magin var för vikingatidens människor vad elkraft och radium, narkos och hypnos äro för oss. Det finns lika mycket magi i Eddasångerna som i de finska fornkvä­dena. Lätt räknade äro de Eddasånger där det inte förekom­mer någonting som har med trolldom att göra. Några av sångerna äro magiska alltigenom. När Sigurd Fafnesbane har väckt Sigdrifa ur hennes magiska sömn, ger hon honom en hel kurs i trolldomsteknik.

För de gamla nordborna var magin all kunskaps och vis­doms blomma; de kallade den helt enkelt "mångkunnighet". Den tanken, att man i alla skiften kunde lita enbart till svär­det, tedde sig för de flesta av dem orimlig - liksom det för de flesta vetenskapligt skolade människor i våra dagar ter sig orimligt att någon skulle kunna upphäva naturlagarna. Myc­ket av det som vi kalla vidskepelse var för våra hedniska för­fäder ingenting annat än en upplyst insikt i naturens ordning. Kunskap var makt för dem som för oss; men de drogo inte kunskapens rågångar på samma sätt som vi göra.

Framställningen av Joukahainens lärdom i visdomstävling­en med Väinämöinen är avsiktligt komisk - ett av de inte så alldeles få humoristiska inslagen i Kalevala. Men det tema som här varieras i en scherzosats är i sig självt allvarsmättat. Liksom i visdomstävlingen mellan Oden och Vaftrudner i Eddan går det på livet. "Med dödsvigd mun yppade jag min forntidsvisdom", utbrister den grundlärde jätten Vaftrudner, när han kommer till korta och märker vem han har givit sig i kast med. Likaledes är Joukahainen helt i Väinämöinens våld så snart det har visat sig att hans förmenta visdom är idel barnjoller och käringprat. Denna strid har ingenting med krigiskt eller okrigiskt sinnelag att göra - den ligger på ett annat plan. Såtillvida skulle kvädet om tvekampen mellan Väinämöinen och Joukahainen lika gärna ha kunnat vara norskt eller isländskt. Det särspräglat finska ligger väl i skild­ringens åskådliga sakrikedom. Vi kunna både se och höra hur det gick till in i den minsta enskildhet när de två åkdonen tornade ihop mittpå vägen, och det är inte utan att vi känna lukten av hästarnas svett, där de stå och skälva sida vid sida ögonblicket efter sammanstötningen. Detta är äkta episkt.

Det är framförallt i naturskildringarna som de gamla finska skalderna röja mästarhanden. I Eddasångerna märker man mycket litet av landskapet, djuren, växterna. Mycket sällan möter man någonting sådant som Gudruns jämförelse mellan Sigurd och hennes bröder: "Sådan var Sigurd bredvid Gjukes söner, som en lilja (efter ordalydelsen: en vitlök) i gräset, eller som en lysande ädelsten uppträdd på ett snöre." I de finska kvädena däremot lever hela naturen med i allt som händer och sker. Kullervo står den historiska och geografiska verkligheten minst lika fjärran som vad Sigurd Fafnesbane gör - men beskrivningen av vägen till fiskarkojan uppe vid gränsen till Lappland, dit Kullervos föräldrar ha tagit sin till­flykt, är så åskådlig och noggrann, att man nästan tycker sig ha gått den vägen själv.

Vi ha kanske tagit oss munnen för full när vi ha talat om dessa finska fornkväden. Vi känna inte dessa medeltida kvädens ordalydelse, inte heller hur långa de voro. Vi veta inte stort mer än att kvädena ha funnits och att åtminstone delar av dem ingå i de kväden som under adertonhundratalet upp­tecknades huvudsakligen i Fjärrkarelen och Ingermanland.

Den vikingatidspräglade diktning som blomstrade i Fin­lands gamla kulturbygder under medeltidens slutskede tyckes i det närmaste ha dött ut på sina stamorter innan någon hade beslutat sig för att fästa den på papperet. Den nödgades vika för den stigande upplysningen och det lutherska prästerskapet. Folket vände sin håg till det slags diktning som företrädes av våra senmedeltida folkvisor, och prästerna ingrepo hårdhänt eller åtminstone högljutt mot vad de ansågo vara hednisk styggelse. Men vid den tiden hade de gamla kvädena spritt sig till Fjärrkarelens skogsbygder, där de provensalska trubadu­rerna och de schmalkaldiska artiklarna voro alldeles okända

Fjärrkarelens bönder läste inga böcker - inte ens bibeln. Deras själsodling och deras högre sällskapsliv rörde sig om­kring de gamla finska kvädena. Vid alla samkväm sjöngos kväden, gärna till ackompanjemang av den femsträngade cittran, som kallas kantele eller kannel. Sångaren hade ofta en medhjälpare, som sjöng med på slutet av varje vers och upp­repade en hel vers någorlunda likadant, då sångaren gjorde ett uppehåll för att dra sig till minnes hur han skulle fortsätta. Det förekom också att de två sångarna höllo varandra i hand under sången, medan kantelen trakterades av en tredje man.

Det är endast under särskilt gynnsamma omständigheter som stora diktverk kunna förbli oförändrade om de överläm­nas muntligen från släktled till släktled - som fallet har varit med de fornindiska Vedahymnerna. De finska fornkvädena ha blivit utsatta för stympningar, omdiktningar, tillfogningar, omkastningar och sammanfogningar. De ha förändrats för varje gång de ha gått från en sångare till en annan, och ännu mera för varje gång de ha kommit till en ny trakt. Den finske folkdiktsforskaren Julius Krohn och hans efterföljare, fram­förallt hans son Kaarle Krohn, ha lagt ned ett väldigt arbete på att jämföra de i olika trakter gjorda diktuppteckningarna med varandra, dikt för dikt eller ämne för ämne för att med historisk-geografisk metod söka återställa kvädena i deras äldsta skick, och Kaarle Krohn har till och med givit ut en samling berättande kväden, sådana de enligt hans mening böra ha tett sig under medeltiden; men det må vara tillåtet att tvivla på att han härvidlag har träffat det rätta.

Hur avskilt och gammaldags det karelska bondesamhället än må ha varit för några hundra år sen var det dock i väsent­liga stycken alldeles olikt vikingatidens krigarliv. Det fanns inte längre några storvulna hövdingar, som kunde löna hirdskalder. Landet låg sedan urminnes tid under främmande välde, och av forna härfärder längs älvarna och tvärsöver Bottenviken fanns det väl knappast ens några minnen kvar. Om man gjorde några långfärder, vandrade man en och en med ränsel på ryggen för att driva köpenskap i liten skala. Tidens hjälteideal förkroppsligades inte av krigiska höv­dingar eller sjörövare, utan av nybyggaren, som röjde mark och byggde hemman i vilda skogen, eller av björnjägaren, som morgon efter morgon kunde vakna vid sin nying snö i håret. Livet gick mestadels sin gilla gång i bondgårdens och byalagets snäva krets. Den krigiska äventyrshågen får maka åt sig och ge bänkrum åt det lantliga snusförnuftet. Diktningen hämtar ämnen från folksagans eller - för att ut­trycka sig tydligare efter vår tids sätt att se - barnsagans värld. Man sätter nog så uddlösa sagomotiv på vers och sticker in dem i de gamla ättekvädena. Ibland är det sådant välkänt allmängods som i alla tider har gått tullfritt från land till land, ibland är det väl inhemska novelletter och anekdoter, ibland är det gammalt arvegods som har ordnats enligt folk­sagans teknik, med dess trefaldiga upprepningar och andra tidskrävande konstgrepp.

"Länge låg min dikt i frosten, undanskjuten i skymundan", heter det i inledningen till Lönnrots Kalevala. Intresset för den gamla folkdiktningen tog fart under senare hälften av sjuttonhundratalet, främst tack vare historikern Henrik Gab­riel Porthan. Den förste som veterligen upptecknade finska hjältesånger på ett målmedvetet sätt var provinsialläkaren Zachris Topelius den äldre, skaldens fader. Han började teck­na upp kväden år 1803 och gav ut sin första samling fornsånger av trycket 1822. Det var Topelius som visade forsk­ningen vägen till de trakter där de gamla hjältesångerna hade bevarats bäst.

De första tryckta samlingarna av finsk folkdiktning utkommo i Uppsala 1818 och 1819. Bägge voro på sätt och vis frukter av den nationella nitälskan som frodades i den finska studentnationen i Uppsala på adertonhundratiotalet under påverkan av tyska och svenska nyromantiska strömningar. Den ena samlingen utgavs av den finske studenten Carl Axel Gottlund, den andra av den tyske juristen H. R. von Schröter.

Uppsala var vid denna tidpunkt en groningsgrund för den finsknationella väckelse, som under det följande årtiondet sat­tes i gång av A. L Arwidsson, längre fram namnkunnig i Sve­rige som utgivare av Svenska fornsånger. De svenska nyro­mantikerna voro delaktiga - och det ingalunda på ett omedve­tet sätt - i nitälskan om att tillvarata den finska folkdiktningen och att skapa en självständig finsk nationalkänsla. För dem som voro gripna av Johann Gottfried von Herders förkun­nelse voro dessa två uppgifter oskiljaktiga.

Ar 1817 yttrade Gottlund i Svensk Literatur-Tidning, i en anmälan av den tyske historikern Friedrich Rühs bok Finnland und seine Bewohner:

"Skulle derföre Finlands unga Literatörer (ty af de äldre läror i denna del föga vara att hoppas) vara måne om foster­jordens productioner, söka att vårda och upparbeta sin in­hemska Literatur, - hvilket fält skulle ej öppna sig för deras bemödanden! De skulle här finna ställen, som de fåfängt söka i en utländsk vitterhet - ja, Rec. går så långt, det han påstår, att om man ville samla de gamla nationalsångerna, och deraf bilda ett systematiskt helt, det må då föröfrigt blifva Epos, drama eller hvad annat som hällst, skulle deraf en ny Homeros, Ossian eller Nibelungen Lied kunna uppstå; och förhär­ligad skulle den Finska Nationaliteten, med glansen och äran af egen originalitet, i medvetandet af sin sjelfhet, och prydd med glorian af sin egen utveckling, väcka samtidens och efterverldens undran."

Det första steget till förverkligandet av Gottlunds kungs­tanke togs av språkforskaren och tidningsmannen Reinhold von Becker under medverkan av Topelius. Beckers viktigaste insats ligger i att han förde tanken vidare till sin lärjunge Elias Lönnrot.

Lönnrot hann under sin långa levnad uträtta mer än de flesta. För utformandet av finskan som kulturspråk gjorde han väl lika mycket som bibelöversättaren Michael Agricola, ja kanske ännu mer. Men skapandet av ett finskt folkepos tedde sig nog för honom från början som hans huvudsakliga livsuppgift, och det är på Kalevala han har vunnit världs­rykte. Läkarbanan valde han för levebrödets skull. Det är kännetecknande för hans inriktning att hans doktorsavhand­ling rörde sig om Finnarnes magiska medicin. Fem år in­nan han blev medicine doktor hade han disputerat för den filosofiska magistergraden med en avhandling på latin om den fornfinska gudomligheten Väinämöinen.

Hur Lönnrot med tiden kom att se på sin uppgift framgår av förordet till hans år 1849 utgivna slutgiltiga samling av finska hjältesånger: "Väl minnandes, att de komma att utgöra det äldsta säregna minnesmärket över Finlands folk och språk, så länge dessa finnas till, har man med all möjlig omsorg och flit sökt ordna dem och foga dem samman så väl, som man blott har kunnat, och samla allt som kvädena ha bevarat till kännedom om dåtidens liv, seder och händelser."

Det gällde alltså först och främst att resa till de avlägsna bygder där den gamla diktningen levde kvar, och bärga in allt som fanns att bärga. Åt det arbetet ägnade sig Lönnrot med så okuvlig flit, att han tjugu år efter sin första forskningsfärd med tillförsikt kunde säga, att det inte längre fanns mycket mera kvar att uppteckna. Till den första upplagan av Kalevala, som utkom 1835 - företalet dagtecknades den 28 februari, och den dagen firas numera i Finland som Kalevalas dag - samlade han snart sagt allting själv, men sedan fick han flera goda medarbetare, främst att nämna Daniel Europaeus, som har samlat ännu mer än Lönnrot.

Men insamlandet av stoffet var när allt kommer omkring en lätt sak i jämförelse med ordnandet och hopfogandet. Den slutgiltiga Kalevala utgör ett slags sammanhängande helt, om­fattande 22795 versrader - enligt den gängse anordningen; om man fogar ihop verserna parvis till långverser, såsom här har skett, blir det givetvis ungefär hälften så många versrader - medan de längsta sammanhängande uppteckningarna knappt uppgå till ett halvt tusental versrader eller det genomsnittliga omfånget av en enstaka sång i Lönnrots Kalevala. För att åstadkomma denna väldiga enhet har Lönnrot tillgripit flera olika tillvägagångssätt. Som helhet betraktad är Kalevala ett slags mosaik. Lönnrot har inte diktat mer än ett tusental vers­rader, och de flesta av dem äro mer eller mindre formelartade bindeverser, som förmedla övergången från ett stycke till ett annat. Många äro de verser som Lönnrot har bearbetat med lätt hand - oftast bara för språkformens men stundom också för innehållets vidkommande. Personnamn och andra egennamn hade han ingen respekt för, utan dem ändrade han eller bytte ut efter eget gottfinnande, liksom de folkliga sångarna hade gjort före honom. Så till exempel lär namnet Kalevala, som förekommer så ofta i Lönnrots epos, överallt vara insatt av honom.

I sin iver att få med allt som kunde fogas in i den stora hel­heten tog Lönnrot stundom upp samma motiv upprepade gånger, och detta har fört med sig inte endast longörer, utan också motsägelser. Strävan efter fullständighet har länt till men för det episka sammanhanget. Värst är det med besvär­jelserna, som kunna pågå hundratals, ja ett halvt tusental verser i följd. Men också bröllopssångerna, som i motsats till besvärjelserna äro både vackra och lärorika, flyta nog så ymnigt Lönnrot var på det klara med de vådor som denna kompo­sition förde med sig. 1862 gav han ut en förkortad upplaga, som utgjorde endast två femtedelar av 1849 års Kalevala. Men "Nya Kalevala" hade på något mer än ett årtionde hun­nit bli kanonisk, och den förkortade upplagan tyckes inte ha haft någon framgång. När nu efter ett århundrade en riks­svensk tolkning ges ut, har det synts självklart att 1849 års Kalevala skall respekteras. Men då en femtedel av texten utgöres av besvärjelser, ter det sig som en gärd av pietet att skära ner de längsta av dem. Samtidigt har ett och annat mindre parti, som estetiskt bryter av mot omgivningen, tagits bort utan men för sammanhanget. Alltsomallt ha 2 655 kort­rader uteslutits.

Lönnrot lade ner en oändlig möda på att skräda och sovra det väldiga sångstoff som han hade till sitt förfogande. De enskilda kvädena och brottstyckena förelågo mestadels i in­bördes avvikande uppteckningar, som Lönnrot noggrant jäm­förde med varandra vers för vers för att ur varje uppteckning såvitt möjligt välja ut det bästa. Han filade bort metriska ojämnheter och gav språkformen en helstöpt prägel.

I våra dagar har man givit ut snart sagt all finsk forndiktning sådan den har upptecknats ur folkets mun. Med alla varianter blir det vidpass halvannan million verser. Denna samling är den oumbärliga kunskapskällan för alla som vilja utforska den finska folkdiktningen för dess egen skull eller för det ljus den kastar över finnarnas forna seder och före­ställningsvärld; även historikerna ösa ur denna källa. Men den som vill ha omedelbara intryck av den finska fornsångens skönhetsvärden bör inte vända sig till uppteckningarna, utan till Lönnrots Kalevala.

1948

© Eje Collinder