När en människa dör

förändras hennes porträtt.

Blicken blir annorlunda, läpparna

ler ett annat leende.

Jag märkte detta en gång, när jag kom

från en diktares begravning.

Sedan dess är jag uppmärksam,

och har ofta fått det bekräftat.[1]

Dikten kunde stå som motto för Achmatovas liv och dikt – många är de som går under omkring henne och inte alla kan hon följa till graven, för de har ingen grav. Anna blir själv gravristare, hon diktar epitafier, minnesdikter där den döda ihågkommes och hedras. Vi finner sådana dikter tillägnade hennes mördade diktarbröder – Mandelsjtam, Narbut, Pilnjak, förbjudna namn, förbjudna verk i Stalintidens Ryssland – men också till diktarsystern – Marina Tsvetajeva som ger upp 1941 och tar sitt liv. ”Alla som inte fått någon grav, alla har jag begråtit” – Achmatova framstår som den stora gråterskan i rysk dikt.

I den ryska folkloren finns genren gråtekväde (pritjitanie). Bondekulturens pritjitatel’nitsy, gråterskor - ”läser till den döde, läser för den döda” och uttrycker på så sätt de efterlevandes sorg. Achmatova blir en sådan pritjitatelnitsa.

Anna Andrejevna Gorenko (namnet Achmatova har hon efter sin mormorsmor, som var tatarisk furstinna) föddes i juni 1889 (11 juni enligt julianska kalendern/ 23-24 juni) på Svarta havets strand, bokstavligen, i familjens sommarhus. Fadern Andrej var officer i Svartahavsflottan, familjen bodde i Odessa.

Men det är inte havet, stranden, söderns sol som blir poesins plats, locus poesis, hos Anna.

När hon är två år flyttar familjen till Tsarskoje selo (finska Saarsalo, som hos 1700-talsdiktaren Derzjavin ännu hette Sarskoe selo) utanför Petersburg, fadern hade övergått till handelsflottan och fått tjänst i staden.

Tsarskoje selo blir ”tsarens park i all sin väldighet” i Achmatovas dikt, där finns kejsarinnan Katarinas sommarslott, där finns lycéet som diktaren Pusjkin gått i hundra år tidigare, och där står antikens statyer vid dammarna, ännu de samma som på Pusjkins tid

Det är i ”hägnet av Tsarskoe selo” som Anna träder in i litteraturen – i det närvarande finns det förflutna.

Hon är främmande för tidens symbolistiska poesi men finner oväntat en själsfrände i diktaren Innokentij Annenskij, som är rektor för lycéet i Tsarskoje selo. Hans postumt utgivna diktsamling ”Cypresskrinet” (Kiparisovyj larets) som utkommer 1910 öppnar för en ny poetik:

Tingen är vad de är och syftar inte på något annat, något ”bortom”. Men i tingen finns närvaron av människorna som rört vid dem, tingen blir minnesbärare. Achmatova för in i dikten konkreta detaljer som inte är symboler utan bevarar sin verklighetsförankring. I hennes tidiga dikt ”Visa” (1911)är ogräset, mållorna, just mållor (lebeda):

I soluppgången

sjunger jag om kärlek,

på knä i trädgårdslandet

rensar jag mållor.

 

Jag rycker upp dem, kastar bort -

må de förlåta mig.

Vid gärdesgården står en flicka

barfota, hon gråter.

 

Högljutt ropar hon sin klagan,

det får mig att rysa.

Stark är lukten av vissnad målla,

varm ännu av sol och liv.

 

Sten får jag i stället för bröd,

sådan är min grymma lott.

Över mig finns bara himmel

och i mig din röst.

Achmatova sammanställer ogräset och barfotaflickan. Just sådana sammanställningar, där ett visst känsloläge indirekt uttrycks, kommer att bli hennes poetiska riktmärke. Sammanställningen är ofta oväntad och det krävs av läsaren en tolkning av vari förbindelsen ligger.

Achmatova är inte ensam om att föra in den konkreta verkligheten i poesin.

I Osip Mandelstams första diktsamling ,Kamen’ (Sten), ses diktaren som en murare. Dikten byggs sten för sten, Mandelstam besjunger kyrkorna Notre Dame, Hagia Sofia, förandligad materia. Achmatova och Mandelstam ingår båda i en grupp petersburgsdiktare ledda av Annas man Nikolaj Gumiljov. Gruppen kallar sig akmeister (<grek. akme: den högsta punkten, blomningen). Långt senare (mars 1944) skriver Achmatova om ”sin tids barn” som aldrig hann nå denna ”högsta punkt”, om alla dem ”som inte hann fram”, om kretsen kring henne men även många, många andra:

Min tids barn

fick aldrig smaka honung. Och nu

viner vinden långt därborta,

sjunger till de dödas minne.

Hos oss blev ingenting fullbordat

och räknade var våra timmar.

Men till den plats där vattnet delas,

där vårens blomning är som rikast,

dit var det blott ett andetag...

Men hemsk var vägen vi fick vandra

i skenet av två krig.

Ibland beskrivs tiden före 1914 som en glad och lättsinnig tid, den ryska konsten blomstrar, teatern förnyas, i Petersburg verkar kabaréer som ”den herrelösa hunden” (Brodjatjaja sobaka), det är karneval - som före den stora fastan. Och fastan kommer – i augusti 1914.

”Jag tog avsked av den ’vilda flickan’ när jag hörde krigets järnskodda steg”

säger Achmatova. Tidigt ser hon tecknen till undergång. Hon vistas på släkten Gumiljovs gods i Tver-guvernementet och hon hör bondkvinnornas klagan när männen tas ut till krig. Intensivt lever hon sin tid i dikten. 1915 skriver hon:

Vi tänkte: vi är fattiga, vi har ingenting.

När vi sedan förlorade det ena efter det andra,

så blev varje dag,

en minnesdag –

och vi började sjunga sånger

om Guds stora givmildhet

och om vår förlorade rikedom.

Ju längre kriget varar desto fler blir avskedena, av dem som stupat, av dem som lämnar staden Petersburg där maten blir knapp, oron och brödköerna växer.

Slutet på en hel tid uttrycker Achmatova i dikten PETROGRAD 1919 – ett porträtt av staden och av livet där.

Inlåsta i en förvildad stad

har vi för alltid glömt

stäpperna, sjöarna, städerna

och himlens rodnad i vårt stora land.

Inringade av blod

blir vi allt mattare

för varje dag av grymhet…

Vill ingen hjälpa oss?

För att vi stannat kvar,

för att vi älskat så vår stad

och inte flugit bort på fria vingar.

För att vi här för oss bevarat

palatsen, elden, vattnet.

 

Nu närmar sig en annan tid

och hjärtat kallnar av dödens vind.

Och som en gravsten över oss

lägger sig Petri stad.

Hennes vänner och släktingar har kastats ut över hela Ryssland, några har lämnat landet - Achmatova kan inte lämna Ryssland, sonen Lev, född 1911, bor hos farmor i Tver.

Den ryska kulturen ligger i spillror, men ännu, några år in på tjugotalet, lever den.

En prosaförfattare som Zamjatin finns kvar, han leder en skrivarskola där Michail Zosjtjenko är lärling, nya författare stiger fram – Boris Pilnjak, Isak Babel. Diktarna Mandelstam och Pasternak finns i landet, de strävar att finna sin plats i den ”nya tiden”. Majakovskij flätar i sina dikter ett rep om sin egen hals utan att förstå det själv. Jesenin begår självmord i sorg och förvirring – revolutionen hämtade bara med sig död, hans bonde-Ryssland går snart under.

Nu talar Anna redan för många andra än hon själv: inbördeskriget far härjande över landet – många är kvinnorna som ”bittert syr nya kläder” – en svepning åt sina stupade män. I augusti 1921 skriver hon:

Du fick inte leva,

stiga upp ur snön.

Tjugoåtta stick,

fem kulor i kroppen.

Bittert sydde jag

åt vännen nya kläder.

Blod, blod älskar

Den ryska jorden.

Achmatova försöker inte tillägna sig den nya tidens språk, regimens språk.

Hon har drabbats av ett dråpslag när hennes första man och sonen Levs far, Nikolaj Gumiljov arresterats och arkebuserats utan rättegång i augusti 1921, grundlöst anklagad för anstiftan till uppror.

Hösten gråter som en änka,

svartklädd, hjärtat svept i dimma...

Hon går igenom mannens ord

och snyftar utan uppehåll.

Och så förblir det tills den tysta snön

förbarmat sig över den trötta sörjande...

Att glömma smekningar

och smärta

är inte mindre än att ge sitt liv.

Achmatova kan inte begrava Kolja, barndomskamraten från Tsarskoje selo, diktarbrodern i akmeiströrelsen, fadern till sonen Lev – ingen vet var bolsjevikerna grävt ner kropparna, ”någonstans utanför staden”, i riktning mot Ohta...

Men varje augusti månad skall Achmatova minnas den döde och när Gumiljov skulle ha fyllt 50, den 15 april 1936, skriver hon Besvärjelse (Zaklinanie), efter mönster från den ryska folkdikten:

Genom fängelseporten

Genom finska träsken

Längs otrampad stig

Över oslagen äng

Genom nattliga spärrar

Till kyrkklockans klang

Objuden

Obunden

Kom till mig i kväll.

 

Из высоких ворот,

Из заохтенских болот,

Путем нехоженым,

Лугом некошеным,

Сквозъ ночной кордон,

Под пасхалъный звон,

Незваный,

Несуженый, -

Приди ко мне ужинатъ.

Gumiljov ligger inte i vigd jord, han är en vålnad, en som inte får ro och nu vill hon bjuda honom till sig.

I rysk folktro kan gränsen mellan döda och levande upplösas, överskridas under vissa tider. En sådan tid är nyåret, tolv dagar mellan jul och trettondag, och Achmatova har redan 1923 bjudit sina döda vänner till fest:

Nyårsballad

En dyster måne bland mörka moln

ser med grumlig blick in till mig.

Sex gäster har jag dukat för,

men en plats vid bordet står tom.

 

Vi hälsar det nya året,

min man, mina vänner och jag.

Varför tycks mina fingrar så blodiga,

varför bränner vinet som gift?

 

Då lyfter värden sin fyllda skål

med stel och allvarlig min:

“Jag dricker för älskade ängar och fält,

för jorden vi ligger i nu.”

 

Och en vän såg mig rätt i ansiktet

och mindes, Gud vet vad det var,

men han utbrast: “Och för hennes dikt,

där vi alla lever ännu!”

 

Men en tredje som ingenting visste,

då han gick från sitt jordeliv,

sade som svar på min tanke:

”Låt oss dricka för den i vår krets

som ännu saknas bland oss”.      

Dikten publicerades i en litterär tidskrift 1924 och från och med nu upphör Achmatova att vara en publicerad diktare – ingenting kunde vara mera främmande för tidens optimistiska paroll-litteratur än detta de dödas gravöl, och så förstås, Achmatova är ”Gumiljovs änka” - vi ”hälsar det nya året, min man, mina vänner och jag”. Till och med utan namns nämnande har regimens bandhundar nosat fram det förbjudna namnet GUMILJOV ur dikten.

Då lyfter värden sin fyllda skål

med stel och allvarlig min:

”Jag dricker för älskade ängar och fält,

För jorden vi ligger i nu.”

Achmatova känner sig alltmera främmande i den nya staten.

Dikterna ”kommer inte” till henne under andra hälften av 1920-talet.

Då vänder hon sig till honom som inspirerade henne redan på de skuggiga parkgångarna i Tsarskoje selo – PUSJKIN. Men det är inte dikter hon nu skapar, utan forskning om diktaren. Med sin europeiska bildning förmår hon se Pusjkin i hans samtid, där den franska författaren Benjamin Constant var lika närvarande som någon rysk diktare. Achmatova avnationaliserar Pusjkin, för in honom i det europeiska kultursammanhang som den ryska litterära eliten levde i. Forskningen om Pusjkin blir en hommage till en kulturmiljö som nu gått under. Likt hela Tsarskoje selo:

Pilträdets blad har vissnat för längesen

men i dikterna glänser de som silver.

Förvildad ros blev purpurfärgat nypon

och läroverkets sånger ger oss styrka än.

Ett halvsekel har gått… Hemsökt av ett märkligt öde

glömde jag i vardagstöcknet årens gång…

Jag återvänder inte dit! Men med mig över Lethes vatten

tar jag de levande konturerna av Tsarskoje selo.

1930-talet blir för Achmatova – som för tusentals och tusentals andra – ett skräckens decennium, då människor arresteras godtyckligt, enligt kvoter och listor, och det piskas upp en hysterisk stämning av misstänksamhet och angiveri. Då andra redan håller på att förlora fotfästet, bland dem diktarbrodern Mandelstam, lyckas Achmatova bevara sin klarsynthet och, märkligt nog, sin diktarförmåga.

Under åren 1935-40 skriver hon REQUIEM, en minnesmässa över alla dem som förgås i fängelserna, i lägren. Diktcykeln kan inte skrivas ner förrän 1962. I det sovjetiska Ryssland trycks den först 1987.

Sonen Lev arresterades första gången 1935, tillsammans med Nikolaj Punin som Achmatova då levde samman med. Bägge släpptes efter att Achmatova lyckats lämna över ett brev till Stalin genom författaren Pilnjaks bekanta. Men 1938 arresteras sonen Lev på nytt och Achmatova skriver i Requiem:

Sjutton månader ropar jag redan,

ber dig komma hem.

Jag har kastat mig för bödelns fötter,

du är min son, min ständiga fruktan.

Allt är ett virrvarr

och jag kan inte reda ut

vem som är vilddjur och vem människa

och när straffet skall mätas ut.

Här finns bara dammiga blommor

och klingande rökelsekar,

spåren leder ingenstans.

Men rakt på mig stirrar

och hotar med snar undergång

en väldig stjärna.

 

Nej, detta är inte jag, det är någon annan som lider.

Jag hade aldrig stått ut, och det som har hänt

kan nu kläs i svarta tyger

och lyktorna föras bort...

Natten är här.

 

Jag har sett ansikten förstöras,

skräcken krypa under ögonlocken,

plågan rista in sin kilskrift

i släta kinder, jag har sett

svarta lockar gråna till silver.

Uppgivet slocknar leendet på läpparna

och i det torra skrattet darrar fruktan.

Och jag ber nu för andra än mig själv,

för alla dem som då stod där med mig,

i bister köld, i julihetta

vid Krestys röda blinda mur.

Kresty heter fängelset mitt i Petersburg vid Nevans strand. Det är byggt i korsform – därav namnet.

I mars 1940 skriver hon slutraderna på Requiem:

Nu närmar sig åter minnestimmen,

jag ser er, jag hör er, jag känner er hos mig:

hon som knappt kunde gå fram till luckan,

och hon som var främling hos oss,

och hon som knyckte på sitt vackra huvud

och sa: “Det här är som hemma för mig.”

Vid namn vill jag nämna dem alla

men listan är borta och ingen vet var.

Så jag väver en skyddande svepning av ord,

de fattiga ord jag hörde dem säga.

Jag minns dem alltid och överallt

och glömmer dem aldrig i olyckans stund,

Och täpper man till min plågade mun

som talar

för hundra miljoner,

då skall de i sin tur fira mitt minne

på kvällen före min dödsdag.

Och får någon för sig i detta land

att resa en stod till mitt minne,

då ger jag mitt tillstånd med ett förbehåll:

den skall inte stå där jag föddes,

med havet förbinder mig inget mer,

mitt sista band har för längesen brutits,

och inte vid stubben i tsarens park

där skuggan tröstlöst söker mig än,

nej, här skall den stå, där jag stått

i trehundra timmar vid reglad port.

Ty jag fruktar att jag i min salighet

skall glömma polispiketernas vrål,

glömma hur vidrigt dörren slogs igen,

hur den gamla skrek som ett sårat djur.

Och från mina stelnade bronsögonlock

skall smältsnön rinna som tårar

och fängelseduvan skall kuttra långt borta

och skeppen gå tysta på Nevans våg.

Ett fåtal människor känner till Requiem. Achmatovas förtrogna blir under dessa år Lidija Tjukovskaja vars man också är arresterad. Annas son har dömts till 5 års läger, Lidijas man till 10 år ”utan rätt till brevskrivning”. Ingen vet ännu vid denna tid att tillägget betyder dödsstraff, arkebusering. Tjukovskaja blir den som i MINNET bär Requiem och många andra dikter som Achmatova inte vågar hålla nerskrivna på papper.

Achmatovas närmaste diktarbröder går under. 1936 har hon besökt Mandelstam som förvisats till Voronezj och där sett ”den i onåd fallne diktaren” som ännu skriver dikter, men ”skräcken vakar växelvis med Musan, natten går, men ingen gryning är att vänta”. 1938 arresteras Mandelstam på nytt och går under i ett läger utanför Vladivostok samma år, förvirrad, uthungrad.

Men det vet ingen vid denna tid. Och just ovissheten är det värsta.

1938 skriver Achmatova också en dikt till författaren Boris Pilnjak. Vid ett möte ”på en konvaljstig” i Peredelkino utanför Moskva hade Pilnjak bett Achmatova skriva en dikt tillägnad honom. ”Alla andra har fått dikter, varför får jag ingen?”

När hon skriver den är Pilnjak redan arresterad, men ingen vet vad som hänt honom:

Kanske bara du kan tyda detta...

När mörkret brusar sömnlöst runtomkring,

då slås med ens en kil av sol och av konvalj

rakt in i svart decembernatt.

På stigen kommer du emot mig

och skrattar ljust och sorglöst.

Men barrskogen och dammens vassrugg

svarar med ett egendomligt eko...

Inte väcker jag väl någon som är död?

Förlåt mig då, jag kan inte annat:

Jag sörjer dig som vore du min egen,

och grips av avund är jag hör någon gråta.

Att kunna gråta denna hemska tid,

begråta dem som ligger kastade i klyftan...

Men innan tårarna når ögonvrån,

har vätskan dunstat bort och kvar finns ingen svalka.

Men det är inte bara Pilnjak som ”ligger kastad i klyftan” och på så sätt når dikten långt ut över det personliga, blir ett vittnesbörd om

ALLA SOM INTE HAR NÅGON GRAV.

Märkligt nog träffades de två diktarinnorna Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva aldrig när de var som mest uppburna, i tiden före 1917. Achmatova fanns i Petersburg. Marina var Moskva-diktare. Många är hennes dikter om staden. Denna är från år 1916:

Облака – вокруг,

Купола – вокруг.

Надо всей Москвой

- Сколько хватит рук!

...

В дивном граде сем,

В мирном граде сем,

Где и мертвой мне

Будет радостно –

 

Moln runtom

Kupoler runtom

Över hela Moskva

Hela famnen full

...

I denna märkliga stad

I denna fridens stad

Ska jag vila glad

I min grav.

 

Så kommer inte att ske.

Marina hade dock redan tidigt uppmärksammat Achmatova och samma år, 1916, skrivit en hel diktcykel (10 dikter) tillägnade henne:

 

O du, gråtens musa, den allraskönaste!

O du, vita nätters dallrande dis!

Du sänder svart storm över Ryssland

Och din klagan tränger igenom oss som pilar.

 

О муза плача, прекраснейшая из муз!

О ты, шалъное исчадие ночи белой!

Ты черную насылаешъ метелъ на Русъ,

И вопли твои вонзаются в нас как стрелы.

Men Tsvetajeva lämnar Ryssland år 1922. Hon reser efter sin man, Sergej Efron, som krigat på den vita sidan i inbördeskriget. 1939 kommer hon tillbaka med sonen Georgij, igen i spåren efter sin man. Sergej Efron har sett sig tvingad att återvända. Engagerad av den sovjetiska säkerhetstjänsten i Parias har han blivit inblandad i mordet på en före detta agent. Med sig har Sergej tagit dottern Ariadna. Men i juni 1939 är dottern och mannen redan arresterade (Sergej Efron arkebuseras omedelbart) men också Marinas syster Anastasija sitter i läger. Alla vänder sig i förskräckelse från Tsvetajeva, som från en pestsmittad – ”vit emigrant” och hennes närmaste är arresterade.

Då träffas hon och Achmatova för första och enda gången i mars 1940 och Achmatova skriver dikten Sent svar:

Gycklande, osynliga dubbelgångerska,

var gömmer du dig i svarta snår,

trycker i trasig starholk,

hoppar omkring på kullfallna kors

och ropar högt från Marinka-tornet:

”Idag har jag kommit hem,

hör här alla älskade åkrar och fält

vad som har hänt mig i livet.

Mina kära har störtats i avgrunden

och mitt fadershus är förött.”

Nu vandrar vi, Marina,

i det nattliga Moskva

och efter oss följer miljoner,

ett tyst och tigande folk.

Det ringer till begravning,

det dånar av stormens tjut

och spåren av oss försvinner

i drivor av yrande snö.

...”ropar högt från Marinka-tornet” – raden syftar på det torn i Kreml där polskan Marina Mniszek satt inspärrad under Oredans tid i början av 1600-talet. Marina Tsvetajeva har skrivit flera dikter till och om den polska Marina Mniszek – både beundrande och fördömande henne som ständigt följer honom som hon tror har den rättmätiga makten, Dimitrij, kallad ”Falske Dimitrij”.

När Tsvetajeva sommaren 1941 följer med den stora flykten från Moskva och hamnar i det gudsförgätna Jelabuga, orkar hon inte längre och tar sitt liv i augusti. Gravplatsen är okänd.

Achmatova har berättat hur dikterna bara ”rasade över” henne 1940. Den långa apokalyptiska dikten Hela världen kring kom till i mars 1940 ”i ett enda andetag” när de sovjetiska trupperna stormade Viborg. Senare skall Achmatova skriva en dikt, på sätt och vis tillägnad Viborg, en dikt som är ett porträtt av staden och vinterkriget.

I Viborg

En väldig undervattenstrappa

är porten till Neptuni rike –

skuggan av Skandinavien förstenad –

allt i en enda bländande vision.

Sången tiger, musiken är stum,

men luften brinner av deras vällukt,

och vit ligger vintern på knä

och iakttar allt i uppmärksam bön.

I september 1941 är det panik i staden Leningrad. Många väntar att staden skall falla i de framryckande tyska truppernas händer. Leningrad-radion vill sända budskap till världen utanför: vår stad ger inte upp. Vem vill tala? Det blir de utstötta, de ur kulturlivet bannlysta – Achmatova och Dmitrij Sjostakovitj – som vågar ställa upp.

Om Sjostakovitjs musik och dess betydelse för henne skriver Achmatova 1957.

Musik

Den brinner undergörande

och blixtrar av fasetter.

Den ensam talar med mig

när andra inte vågar närma sig.

När sista vännens blick vänts bort

var den hos mig i graven

och sjöng som vårens första åska,

som hade alla blommor givits röst.

Sjostakovitj hade utsatts för ett hårt angrepp 1948 av samme politruk Zjdanov som 1946 angripit och anklagat Achmatova.

Under kriget hade censuren lättat och Achmatova hade fått höras – om än mycket begränsat. Olycksbror 1946 blir nu författaren Michail Zosjtjenko som med sina korta humoristiska berättelser dokumenterat det sovjetiska vardagslivet och, inte minst, det nya sovjetiska språket – med oerhörd framgång hos läsarna. Man kan undra om det var just framgången, populariteten hos läsarna som fått politruken Zjdanov att välja Achmatova och Zosjtjenko till offer. De skriver ”ideologiskt skadliga” verk, enligt partiet. Achmatova tar emot det nya slaget med böjt huvud, Zosjtjenko blir en stum författare under de kommande tolv åren fram till sin alltför tidiga död 1958, 63 år gammal. Achmatova är en av de få som följer honom till graven – på bykyrkogården i Systerbäck på Karelska näset.

Jag lyssnar till en fjärran röst

Men här finns ingen, ingenting.

Hans kropp läggs ner i jorden,

den goda svarta jorden.

Varken granit eller tårpil

sörjer hans lätta stoft.

Men från viken blåser vinden

och begråter honom.

Till skillnad från Zosjtjenko tystnar inte Achmatova som diktare efter 1946, även om hon får förtjäna sitt levebröd som översättare. År 1949 när sonen Lev arresteras igen bränner hon sitt arkiv, sina manuskript i väntan på att hon också skall arresteras. Tiden 1948 – 1953 blir lika hemsk som 1930-talet.

När Stalin dör och Chrusjtjov tar makten öppnas dock portarna till den sovjetiska lägervärlden, GULag. Också Achmatovas son Lev återvänder 1956 – han har suttit fängslad i sammanlagt 14 år för att han bär sin fars namn, Lev Nikolajevitj Gumiljov. Hos många tänds hoppet 1956 att man nu skall kunna andas friare. Sjostakovitjs musik kan framföras på nytt. Achmatova får en liten diktsamling utgiven 1958. Men där finns inte dikterna från 30-talet, inte Requiem, inga senare dikter. Också tidiga dikter stympas, inga epigrafer eller tillägnelser finns med. Achmatova skriver 1955:

Under brokig duk

syns inte bordet.

Jag var inte diktens mor,

styvmor var jag.

Vita blanka sida,

jämna rad av verser!

Ofta såg jag dem brinna,

stympade av skvaller,

slagna av piskor,

märkta, märkta

som straffångens rygg.

En diktarbroder, som står Achmatova nära, har gått igenom Stalintiden utan arrestering – Boris Pasternak. Men nu, när man tror att den värsta tiden är förbi, drabbas också han. 1958 besluter Svenska Akademien att belöna honom med Nobelpriset. Romanen Doktor Zjivago har kommit ut i Italien. Pasternak utsätts omedelbart för förföljelse i sovjetiska massmedia:

28 okt. Literaturnaja gazeta: ”Internationella reaktionära krafter gör ett provocerande utfall”. Svenska Akademien val tolkas som en provokation mot hela sovjetstaten. Pasternak ser sig tvingad att avsäga sig priset under hot om att han annars måste lämna Ryssland för alltid. Händelsen tär hårt på honom och han dör i maj 1960. Achmatova, som själv ligger på sjukhus, skriver ett epitafium, ett diktarporträtt:

En röst, oefterhärmlig, tystnade igår

och han som talade med lundarna

har lämnat oss.

Han blev det veteax som ger oss liv,

det stilla regn som han besjöng.

Och världens alla blommor

slog ut vid denna död.

Men det blev tyst på vår planet

som bär det anspråklösa namnet – Jord.

Upprättelse får Achmatova bara några år före sin död. 1963 har hennes Requiem publicerats i väst på ett emigrantförlag, utan hennes tillåtelse givetvis. Den hade tecknats ner bara året innan (efter att bara ha existerat i MINNET i tjugo år). Achmatova tilldelas nu ett stort poesipris i Italien 1964 och kan resa dit för att ta emot det – det har gått femtiotvå år sedan hon besökte Italien. Också resan följande år 1965 till Oxford, där hon blir hedersdoktor, sker ”i sista stund”.

Kulturlivet i Ryssland drabbas snart av en ny istid, och arresteringarna börjar igen (författarna Sinjavskij och Daniel). I sista stund är det också för Achmatova personligen. Hon har haft flera hjärtinfarkter. I september 1964 dör hennes barndomsväninna Valerija Sreznevskaja och Achmatova skriver sin sista minnesdikt, ett farväl till Valerija:

Så kan det inte vara,

du fanns ju alltid där:

i lindens svala skugga,

under blockaden och på sjukhuset,

i fängelsecellen och där fåglarna var onda,

gräset högt och vattnet skrämmande.

Allt förändrades, men du fanns alltid där.

Nu är det som hade man tagit halva min själ,

den som var du – och där låg grunden

till något mycket viktigt. Med ens glömde jag allt…

Men från andra sidan kallar din klara röst på mig

och ber mig att inte sörja utan vänta på döden

som på ett under.

Visst! Jag skall försöka.

Karelska näset den 9 september 1964

 

I januari 1966 är Achmatova igen intagen på Botkin-sjukhuset i Moskva och skriver följande rader:

När musiken spelade upp

vaknade jag till – det var vinter.

Och den väntande vid bryggan

var döden själv.

Någon månad senare, den 5 mars, dör hon. Hon vilar bland tallarna på Karelska näset, i byn Komarovo (Kellomäki), inte långt från byn Raivola där Edith Södergran 43 år tidigare fick sin grav.