Print

Mälestused

Original Text

Kui ma nüüd mais 1907 jälle Helsingi jõudsin, siis oli mul mu lähima elamise kohta ometi mingi kava olemas. Olin saanud kodumaal olles pisut kirjanduslikku honorari, mis võimaldas vähemalt paar kuud kergemini elada. Ja ma tahtsin seda võimalust kasutada suve veetmiseks Ahvenamaal.

         Mul polnud varem küll suurt aimu sest saarestikust, nagu polnud meil vist üldse kellelgi. Kuid möödunud talvel olid kunstnikest kaaslased oma sealsest suveidüllist nii palju rääkinud, et see huvi paratamatult nakkus. Jälle saabus suvi, Helsingi elu tundus mõttetuna – ja kuskil pidin ma ometi olema. Miks siis mitte kas või tollel imeväärsel Ahvenamaal, millest ma küll palju peale ta veidra nime ei teadnud.

         Jäin veel paariks päevaks Helsingi ja algasin siis teekonda. Sõitsin Hyvinkää kaudu ja nägin jälle pisut Soome sisemaad, peamiselt aga mulle seni tundmatut Lääne-Soomet. Nagu kõikjal lõunas, nii sõdis seegi maaosa üldise käsituse vastu Soomest nagu ,,tuhande järve maast”. Tõenäoliselt järvi vaevalt nime poolestki, ja põhjamaise ürglooduse asemel kõikjal tihedalt asustatud vana talu- ning isegi mõisakultuuri-alad.

         Lõpuks Turu – Soome vanim linn ning kauaaegne pealinn. Nüüd oli ta küll vaid provintsikeskus, ja kõnesoleval ajal polnud temas praeguse kahe ülikooli asemel veel ühtegi, kuid vanad kultuuritraditsioonid andsid end ometi tunda. Elanike arvult ei ületanud ta meie Tartut, küll aga heaoluliselt ilmelt. Ikka jälle ,,Euroopa” meie tolleaegse elu räpasuse ja hoolitsematuse kõrval! Sain vaid kiirülevaate linnast, ilma et oleksin võinud temaga lähemalt tutvuda, veel vähem ta ümbrusega. Seda aga märkasin küll, et Turu oli tollal, olgugi Rootsile lähemal, keelelt ometi soomelisem kui Helsingi. Ja veel märkasin, et mõne lihtmehe suus see keel oli mõnes suhtes eesti keelele lähemgi kui ametlik soome keel. Kuid ma ei teadnud siis veel, et samad ühised keelendid kuulusid ka Mikael Agricola rajatud soome vaimulikku kirjakeelde, mis põlvnes ikka neiltsamult aladelt.

         Õhtu eel lahkus suurepoolne laev Turu sadamast – Aura jõe suudmest. Ta lõppsihiks oli Stokholm, kuid ta läks Ahvenamaa saarestiku kaudu ja nõnda siis ka minu sihtkoha suunas. Liikusime aeglaselt välja jõesuudmest, lahkusime ka nagu mannermaast, ilma ometi merele jõudmata. Teadsin Turu saarestiku olemasolu, olin vaadelnud ka tema kaarti, kuid sellisena polnud teda ometi kujutlenud. Ikka vaid maa, lakkamata maa, ainult loetlematuist väinadest ja lahtedest käristatud! Tundus, nagu oleks kuiva isegi rohkem kui märga. Ainult siin-seal avanes mõni ulatuslikum veeperspektiiv, et siis jälle metsaste kaljusaarte vahele kaduda. Õhtu saabus, öö jõudis, kuid vaatepilt püsis samana. Ja ma ei raatsinud hetkekski laevalaelt lahkuda. Laev mürtsus pimedas, tõstes peegelsiledal pinnal musti laineid. Aeg-ajalt pilgutas pilvedest kuuvalgust, ja siis tundus ümbrus veelgi fantastilisemana. Ikka mustad metsalatvadest sakilised saartemassid! Vahel ka otse kõrval madal kaljulaid, nagu sügavusest pinnale kerkinud ürgeluka selg. Laev liikus ettevaatlikult, kuid sihikindlalt kõige selle fantastika keskel.

         Nii tutvusin esmakordselt selle maailma ühe tihedama arhipelaagiga, aimamata, et tulevikus teda veel palju kordi läbistan. Ja seejuures polnud mul ka täit käsitust sellest, et liikusime just välisliini mööda, mis polegi veel nii saarterikas kui sisemine, mida kasutavad ainult väiksemad laevad. Veel vähem oli mul aimu, kus siin Turu saarestik lõppes ja Ahvenamaa oma algas. Üks vee ja maa segu kõik! Võisin vaid kujutleda, kui aeglaselt siin muiste esimesed inimhõimud edasi liikusid, vallutades ikka saar-saarelt ja väin-väinalt seda maailma.

         Nüüd tean ma küll, et Ahvenamaa saari ja saarekesi loetakse olevat umbes kuus ja pool tuhat, neist asustatuid ainult poolteistsada. Kuid nendega liitub vahenditult Turu saarestik, nii et kümnetuhandeline koguarv pole vist mitte liialdav. Seda kõike on raske korraga kujutleda, nagu on raske kujutleda mõnd sektorit taeva tähepildist. Veel vähem sain ma tollal mingit üldkäsitust sest saartekaosest.

         Nii oli sõit kestnud tundi seitse. Ja soe kevadöö hakkas juba valgenema, kui lähenesime laeva ainsale peatumiskohale Ahvena saarestikus. See oh Föglö saare juures, ja nagu selgus, veel võrdlemisi kaugel päris Ahvenamaast. Kõhklesin juba, mis peaksin peale hakkama ses võhivõõras kohas, kui selgus, et oh küllalt teisigi, kes just sedakaudu suurele saarele pürgisid. Laev laskis meid lagedale rannale ja jätkas siis teed Stokholmi poole. Meie aga leidsime varsti uue edasiliikumisvahendi. See oli väike kalamehepurjekas, kuhu oma kompsudega asusime. Puri tõmmati üles ja algas jälle sõit, ikka samasugust saartelabürinti mööda. Päike oli tõusnud ja valgustas hommikustesse udujoomedesse mähkuvat saarestikku. Ületasime Föglö mere, siis Lemlandi ja Lumparlandi vahelise kitsuse, ületasime ka võrdlemisi lageda Lumpari mere ning jõudsime lõpuks Lemströmi kanali juurde, mis eraldab Lemlandi Ahvenamaa mandrist. Kõigeks selleks kulus tundi neli.

         Kuna mu kaaslased kanali suhu jõudnud saarestikuaurikuga varsti Maarianhamina poole edasi sõitsid, siis jäin mina siia maha. Sest vahepeal oli juba telefoneeritud sinna tallu, kus mu kunstnikest kaaslased möödunud aastal suvitasid, ja ma ootasin nüüd küüdimeest järele. Aeglaselt tõmbus maanteesild pärast auriku läbilaskmist jälle kanali kohale, ja üksik kaarikumees sõitis kõrinal üle silla. Vesi loksus kanali luipade kivikallaste vahel ja kahel pool nende otsas veikles meri päikese helenduses. Siis vaid idülline, uinutav vaikus üksikul rannal...

         Mõne aja parast saabus küüdimees, – nagu selgus, peremees ise, – ja samuti kaarikul. Talle olevat öeldud, et tuleb suveks külaline, mis siis muud, kui sõidame, – nii palju oligi sest juttu. Ja siis sõitsime paar kilomeetrit mööda kitsast, kuid head maanteed sisemaa poole. Imelik, kui merelt vaadates ei paistnud saarel muud olevatki kui aina tühjad kaljud ja metsad, siis vilas nüüd kahel pool teed punaseks värvitud maju, põlde ning kopleid. Ja siis kerkis kõrgendikul rida halle tuulikuid — nagu selgus, oli neid kaheteistkümne talu kohta kolmteistkümmend. Meie aga pöörasime mäerinnakult alla üksiku tahu juurde ning ohimegi päral.

         Talumaja oli, nagu nad Ahvenamaal peaaegu kõik on: all ühel pool suure lõukaga suur peretuba, kus elatakse ja sisetöid tehakse; teisel pool niisama suur saalitaoline ruum, mida vaid pidulikumail puhkudel kasutatakse; nende vahel, uksega eeskotta, veel üks väiksem kamber, aga üleval pööningul kummaski otsas ärklitoad. Ning ühe viimastest, aknaga loodesse, saingi enese kasutamiseks.

         Nagu kohe selgus, oli see sama tuba, kus oli eelmisel aastal elanud Konrad Mägi. Ukse taga pööninguäärtel nägin veel ta savivoolinguid, sees seintel ta maalivisandeid, kummutilaekaist leidsin aga tema luuletiste käsikirju. Nüüd pidi siia minu proosa lisaks tulema!

         Mis aga kõige veidram, hoolimata neist avaraist ruumest, ei elanudki pererahvas ise siin, vaid teises, umbes samasuguses väiksemas majas. Milleks oli küll kaks elumaja ehitatud, see jäigi mulle saladuseks. Igatahes leidus siin suvivõõrastele enam kui küllalt ruumi.

         Pererahvast nägin esiotsa vaid peremeest, ta venda ja teenijaplikakest. Peremees Verner Johansson, kellest mu eelkäijad olid juba küllalt jutustanud, oli noorepoolne kõhetu mees. Ta oskas ka soome keelt, nii palju kui oli seda suutnud kord Viiburis soome sõjaväes sundaega teenides õppida. Mis ta eestlastest teadis, seda polnud palju. Õieti ei teadnud ta muud, kui et tema mullusuvised külalised olid kuulunud sellesse rahvusse. Nii et puha boheemlasist koosnev imeväärsete eluviisidega tõug! Ja ta meenutas kohe mu eelkäijate seiklusi saarel nagu mingeid Gösta Berlingi lugusid. Tema vend, samuti mitte vana, kuid juba hallipäine mees, oli hoopis laiemalt maailmas liikunud. Seal oli taga meremehe, uusmaailma kaevandustöölise ja kes teab mis muid elukutseid veel. Ta polnud küll vist kunagi Soome mandrile saanud, kuid oli seevastu Ameerikas just soomlaste linna elama sattunud ja seal õieti ka esimest korda oma kodumaa enamusrahvuse keelt kuulnud. Ja kuna need juba tema keelt ära ei õppinud, siis ei jäänud tal muud üle, kui nende oma õppida. Ning nii esineski siin see erakordne juhus, et samas talus koguni kaks meest kuidagi soome keelega hakkama said, kuna muidu kogu külas ühtki säärast ei leidunud ja kogu saarelgi vaid nime poolest leidus. Sest see oh tollal täielikult rootsikeelne ala ja on seda nüüd oma maakonna-autonoomia tõttu veel kindlamini.

         Olime all saalis ühiselt mu saabumiskohvid joonud ja esimesed rääkimised rääkinud, leidsin enese jälle üleval oma toakeses. Oli küll keskpäev ja arvatavasti ka argipäev, kuid sellest hoolimata üllatas mind ääretu vaikus. Akna ees avaneval õueosal, mäerinnakut mööda tõusvas koplis ja selle taga maantee ääres punavate majade umber ei liikunud ainustki elulist. Samuti liikumatult seisid vastu heledat kevadtaevast poole tosina tuuliku tiivad, mida nägema ulatusin. See rahu otse uinutas pärast magamatut ööd ja muljeterikast reisi...

         Nii algas Ahvenamaal Jomala kihelkonnas Önningby külas Nedra Knapansi talus minu üksiklaseelu, mis kestis täpselt kolm kuud.

Olen rääkinud oma esimesest teekonnast Ahvenamaale sellepärast nii üksikasjalikult, et see mulle tõeliselt mingi uue alguseks osutus ja et need üksikasjadki just sellepärast nii teravalt mu meelde jäid.

         Seni olin kogu oma teadliku elu jooksul alati paljude huvide ristkeerises nagu lõhki käristatud. Ikka võtsin igasuguseist üritusist osa, innustusin kõige erinevamaist asjust ja suhtlesin kõige mitmekesisemate inimestega. Nüüd osutusin esimest korda täitsa üksi olevat, ilma mingi kindlama sidemeta oma ümbrusega. Nägin ju küll siingi veel inimesi, kuid nad olid hoopis väljaspool mind, juba mu keeleoskamatusegi pärast. Talus oli üldse vähe elanikke, liiatigi et mõlemad peremeestest vennad olid poissmehed. Ja neist soome keele oskajaist ei näinud ma pärisperemeest vahel päevade kaupa, ning teine vend kadus lõpuks sootuks silmapiirilt. Nii puutusin taluski kokku peamiselt ainult tollesama pisut juhmi-võitu teenija-plikakesega, kes mu argielu eest hoolitses. Aga temaga ei saanud ma niikuinii pikemalt rääkida.

         Nii olin jäänud ümbritseva looduse ja omaenese mõtete seltsi. See tähendas enesepiiramist, kuid ka süvenemist. See oh esiteks puhkuseks ja võimaldas siis hoopis pingelisemat keskendumist. Sellesse kolmesse kuusse sisaldus palju ning tagantjärele tundub see aeg igavikuna.

         Kõigepealt ristlesin mõne päevaga läbi oma lähima ümbruse – aetud ikka oma igavesest uudishimust iga uue koha vastu.

         Nedra Knapansi talu asetses muust külast eraldi ja teda ümbritsesid kõikjalt põllud ning karjakoplid. Ilma võõra ala riivamata pääses siit nii metsa kui ka mereranda. Juba talu õuestki paistis üle laskuvate põldude ja niitude tükk Lumpari merd, kuid see oli siiski kauge ja igav rand. Seevastu tuli minna piki karjatanumat, mööduda talu pukkjalast-tuulikust, siis läbi kõrge kadariku ja lõpuks kevadiselt värske kaasiku. Maapind laskus, ning siis paistis puude tagant juba mere läikiemist. Otse rannas oli rida pärani ustega võrkmaju ja kuivale kistud venesid. Kas ja kes siin kalastas, seda ei näinud ma õieti kunagi. Küllap tehti seda ainult juhuslikult ja üksnes omaks tarbeks. Igatahes ei mänginud kalastus talude majapidamises olulist osa. Aga lesti ja ahvenaid leidus siin rohkesti, – kuigi Ahvenamaa enese nime ärgu tuletatagu viimastest. Seda võiks tõlkida eesti keelde sõnaga Vesimaa.

         Valgmast paremat kätt ulatus lahe rand kaugele merre. Seal oli vee lähedal üksainus ülevalt alla veerenud kivimürakate murd, selle taga aga metsane kaljurinnak. Kõik lõppes kaugele küündiva kivise neemega, kuhu polnud kellelgi asja. Ja see täitsa üksik rannik sai mu meeldivamaks oleskelupaigaks. Vaiksemailgi suvepäevil purunesid siin ometi Lumpari merelt tulevad ummikud vastu kaljusid. Paiguti laskus siledaks hõõrutud kivipõrand luipa merre, ja vahutav vesi voolas seda mööda lakkamata üles ning alla.

         Õieti tundsin ma seni reaalse mere asemel ainult mingit dekoratiivset suurusmõistet. Ka siin polnud päris tõelist merd, sest avaramgi koht saarestikus – Lumpari meri – oli vaid kümmekond kilomeetrit üle mõõta. Kuid seda rohkem tutvusin nüüd mere intiimsete rannapiltidega. Punaseid ja ruskeid kaljumasse, kõrkjarandu veelinnustikuga, liivikuid oma veejoone igavese liikuvusega... Suve jooksul toimus siin palju nähtavaid ja nähtamatuid protsesse, mis kajastusid värvivarjundite, lõhnade või millegi sõnulseletamatu muutumises. Sügisel lõhnas ja kohises meri hoopis teisiti kui kevadel.

         Aga samuti paelusid ka veevälja kaugused – igal aasta- ja päevaajal isesugused. Oli silmipimestavat kiirgust, põuaudu opaalset helendust, kuid samuti ka mustjat sina, kui mere kohale kuhjunud äikesepilved vetepinna nagu liuapõhja lohku vajutasid.

         Kaugel eemal õhetas roosakaspunane kivisaar heledas päikesepaistes. Ta tõusis mere rohe-sinakast sügavusest nagu suurist kaljurahnest kükloopidekindlus. Ta ümber kees valge vahutuisk, ta kohal keerlesid kajakaparved. See oli nagu kujutlus kaugeilt eksootilistelt meredelt!

         Ja kord sügise poole sain otse põhjamaise ilmutamisraamatu nägemuse osaliseks. Kõige siniselgemal päeval nägin äkki Lumparlandi kohal vesihalli hiiglapilve. Arvasin olevat süttinud viimse kui metsatuka tol saaremandril. Kuid sest mõttest veel toibumata märkasin, kuidas see hall mass taevani ulatuva müürina kiiresti lähenes. Nüüd oli ta juba keset Lumpari merd, nüüd juba meie rannal ja nüüd mattis ta meid endidki – kõik paari minuti jooksul See oh piimvalge, äärmiselt tihe udu, millist ma veel eluilmaski polnud näinud. Peaaegu käsikaudu kobades jõudsin viimaks koju. Ja udulummutis ise kadus alles ööpäeva pärast – niisama äkki.

         Tutvunud lähema ümbrusega, võtsin varsti ette pikemaid käikusid. Juba paar päeva pärast siiajõudmist tegin rännaku saarestiku pealinna ja ühtlasi ka ainsasse linna – Maarianhaminasse. Selleks tuli hommikul minna jalgsi juba tuntud Lemströmi kanali juurde ja sealt siis aurikuga edasi sõita. Varsti paistiski ees puude keskele kaduva linnakese katustik. Tõsi, selle pealinna elanikearv ei ületanud paari tuhandetki, samuti kui kogu saarestiku elanikkond piirdus paarikümne tuhandega. Kuid kuna paljude teetundide kaugusel ei leidunud ühtki muud keskust, siis olid sellel siin ikkagi kõik linna tunnused ja omadused (ning praegu peab temas isegi autonoomse maakonna kohalik parlament oma istungeid!). Paar hiigellaia tänavat, mis ulatusid üle maakitsuse ühest sadamast teiseni, lisaks paar põiktänavat. Tänavate keskel puuderead ja nende all otse õitsvad heinamaad. Ümber aga aedadesse hajutatud helehallid eramajakesed ning ametlikud asutised. Ei küll mingeid mineviku traditsioone kas või meie Kuressaare ulatuses, seevastu aga värske supellinna siivsus. Ning rahvaski oma välimuse ja käitumisega selle kohane. Ei kuulnud ühtki sõna soome keelt ja rootsi keelelgi oli tihtipeale ,,riigikeele” laulev kõla. Ainsal äritänaval üksnes ,,Anderssonide” ja ,,Lundströmide” sildid.

         Linna pargis olevast kõrgest tornist avanes suurepärane vaade: idas taevaranna uttu kaduva saarestiku ilmlõpmatus, läänes aga mõnede üksiksaarte taga juba avamere helendus ning veel sellegi taga vahest juba Rootsi ranniku ebamäärane vinetus. Sama pilt nagu mõnelt Soome järveala voorelt, ainult veel avaram ja mereliselt karmim.

         Suve jooksul tegin neid linnarännakuid tihtipeale. Ja iga kord võimalikult ise viisil, mis tähendas ka eri kogemusi.

         Teisel pool Önningby küla oli veel teinegi lähedane merelaht ja seal oli meiegi talul veel teine võrgumaja. Need seal olid ehitatud vee kohale nagu malailaste vaionnid, nii et neisse võis mere pool olevast väravast paadiga sisse sõita. Nüüd hakkasin ma sellest lahest venega oma linnasõitusid tegema. Seda maad oli edasi-tagasi paarteistkümmend kilomeetrit ja venegi oli raske, kuid suvepäevad ka pikad. Ma pingutasin üle avaramate lahtede, kaarlesin neemede ümber ja kinnitasin pärale jõudes oma sõiduki teiste merelaevade kõrvale sadamasilla külge. Tagasiteel peatusin vahel tundide kaupa üksikuil kaljusaarekestel, tegin tuld ja rõõmutsesin oma Robinsoni-põlve üle. Ning vahel olin ma tuulisel päeval mõnes avaramas kohas ka hädas!

         Kuid peale selle sooritasin oma linnateekondi ka maismaad kaudu. Päris maanteed mööda, kus tuli põigata isegi Jomala (loe: Jumala!) kiriku juurde, oli sinna küll paarkümmend kilomeetrit, aga otseteed ainult pool sellest. Need jalgrajad läbisid igasuguseid mõeldavaid maastikke, kaljuplatoost kuni mädasooni; ja üksnes aedasid, millest tuli üle ronida, oli kakskümmend kaheksa, kui ma lugedes ei eksinud. Aga varsti püüdsin ma liikuda hoopis huupi, ainult umbkaudset suunda jälgides. Ja see pakkus kõige rohkem üllatusi.

         Nii sattusin kord keset kõnnumetsa ootamatult põllule, kus kündis mees härgadega. Sedagi imet nägin oma elus õieti esimest korda! Eemalt paistis mehel helevalge kaabu peas olevat, kuid lähemale jõudes selgus, et nõnda valendasid ta lumivalged lopsakad juuksed. Nii astus ta seal härgade taga nagu vägev patriarh, seitse-kaheksakümmend aastat vana, milline tööiga polnud ses kliimas veel ime. Ma võtsin kokku oma keeleoskuse: ,,Ilus ilm täna!” – ,,Jo jo!” vastas vanamees vastutulelikult. – ,,Kui kaugel on siit linn?” küsisin. Ja jällegi veel vastutulelikumalt: ,,Jo jo!!” – Ma tegin veelgi katset: ,,Kas pean paremat või pahemat kätt pöörduma?” Ning vanamees otse hõiskas ülevoolavast lahkusest: ,,Jo jo!!!” Oli selge: see rauk ei kuulnud mu küsimusist midagi. Ta avaldas võõrale ainult oma innustunud viisakust. Ja ma pidin hea õnne peale edasi minema.

         Teine kord sihtisin peaaegu püstboodis kaljuseina mööda üles. Tõusin ikka kõrgemale ja kõrgemale, toetudes käte ning jalgadega kaljukühmudele. Poolel teel olles nägin, kuidas suur rästik omakorda ülevalt mulle vastu laskus. Ehmusime esimesel hetkel mõlemad; kes aga lõpuks võitis, see olin mina. Kuid üleval kaljulael avanev pilt tasus kõik pingutused. See oli nagu ürgnäitelava: muistse ,,hiiglaste nõukogu” istekivide sõõr igiaegsete kääbusmändide vahel, ümber aga imeväärne vaade üle sisemaa ning saarte leegioni!

         Kolmas kord sain eriliste kogemuste osaliseks lausa eksituse tõttu. Linnast tulev saarestikuaurik läks igal õhtupoolikul Lemströmi kanali kaudu. Erandiks oli vaid üks nädalapäev, mil ta tegi suure tiiru Lemlandi umber, minnes lõpuks kes teab kuhu. Ja paha aimamata sattusin ma just ka sellisel päeval laevale, ning eksitus selgus alles kaugel merel olles. Kuidas nüüd vähemalt lähimale Lemlandi rannale pääseda? Viimaks märkasime eemal üksikut kalamehepurjekat. Tuul oli vali ja lainetus vähemalt nii väikestealuste jaoks saarestikuski tugev. Suure vaevaga läks mul korda purjekale üle minna. Ja seal kohtas mind hoopis omapärane pilt. paadi põhjas lamas laulujorutav mees. Oli käinud hinnas oma sõpra Ameerikasse saatmas, olid siis lahkumismures nõnda napsitanud, et mehele nüüd kogu maailm paistis lausa laulupeona. Märkasin huvitavat üksikasja: tal oli kõrvas vaskrõngas, nagu tihtipeale meremeestel. Paati juhtisid ainult kaks last. Vaevalt kaheksa-aastane poisike oli tüüri juures. Pärapingil istudes ei ulatunud ta jalad maha ja tuge otsides ajas ta nad vastu paadi ääri nii laiali kui võis. Ometi oli sellestki toest vähe, ja iga tugevam laine vastu tüüri paiskas poisikese pikali. Kuid sedamaid oli ta jälle tüüripuus kinni, enesel hambad risti ja nägu võitlusrõõmust naerul. Tütarlaps oli aasta või paari võrra vanem. Ta piha ümber oli seotud suurrätik täiskasvanu kombel ja ta näol peegeldus juba hoolitsev tõsidus. Ta hoidis purje ja kohendas aeg-ajalt isa peaalust, et sellel oleks mugavam lamada. Nii suhtusid mereohtudesse lapsed, kes nendega maast madalast harjunud!

         Märgadena, kuid muidu õnnelikult jõudsime viimaks ühele väikesele valgmale. Ma hakkasin mööda metsarada Lemströmi kanali poole astuma, kuid teel üllatas mind tugev äikesevihm. Põliskuused mühasid karvaste kaljupankade vahel, ajuti läks ööpimedaks, siis täitis metsaalust välgu roheline valgus ja äikese raksatused olid kõrvulukustavad. Seisin suure kuuse all, ja vihma valas nagu ämbrist. Kuid niisama ruttu kui äikesepilved saabusid, nad ka kadusid. Jõudsin metsaserva kõrge kaljumäe jalale Lemströmi kanali lähedal. Päike sätendas taevas, kust pilved põgenesid, ja kuum kaljuküngas auras üleni. Ma ronisin ikka kõrgemale ja kõrgemale. Siis kuulsin imepärast asja: see oli tuhandes toonis kostev tilin ja kõlin. Nähtavasti oli kivimäes nii palju pragusid ja õõnsusi, et äkiline vihmavesi nüüd seal tilkudes, igritsedes ning voolates neid hääli sünnitas. Tundus, nagu oleks kogu kaljumassiiv laulnud! Midagi selletaolist pole ma varem ega ka hiljem kuulnud Ja nüüdki sai see mulle osaks ainult tolle eksituse pärast laevaga!

         Risteldes nõnda ses saare osas sattusin vahel kaugemalegi, kord isegi Saltviki kihelkonda. Iseenesest polegi Ahvenamaa peasaar nii väike ja seal saab kuus-seitsekümmend kilomeetrit peaaegu ühes suunas sõita. Kuid ta on käristatud loetlematute lahtedega ja tema üksikud osad ulatuvad fantastiliste harudena merre. Nüüd liikusin kõige sisemaalisemat, põllumajanduslikumat ja jõukamat osa mööda. Paiguti võis isegi unustada saarelise asendi ja kujutleda olevat kes teab kui suurel mandril. Kõige rohkem üllatasid viljakad põllud ja lopsakad lehtmetsad, mille olemasolugi ei võinud aimata merel sõites, kuhu paistsid ikka vaid asustamatud okaspuurannad. Seda elu siin sisemaal võimaldas ometi võrdlemisi hea pinnas ja soe merekliima.

         Ja ma imestlesin ikka selle elu laadi. Ei näinud siin kuskil eriti raskelt tööd murtavat ja neid murdjaidki ei paistnud palju olevat. Kuid majapidamised olid jõukad ja maaelu nii kultuurne kui harva mujal. Kuidas oli see kõik võimalik? Aga küllap oleneski see samast igiaegsest kultuurist. Kunagi polnud siin tuntud võõraste isandate orjamist ega selle järel ka rahva äkilist jalule pingutamist. Kõik, mis siin loodud, oli loodud pikkade aegade jooksul. Valitses tõeliselt vana talupojakultuur. Ja kui meie omagi talu puhaskambris seisis vana, juba ammu igasugusest häälest lahtikuivunud orel, siis osutamaks, et sellel keegi praeguse omaniku esiisadest oli kord mänginud. Ja nii oli soetatud kõik muugi juba paljude sugupõlvede jooksul.

         Aga veel teinegi, juba nüüdisaegsem seletus. Siin nägi võrdlemisi vähe nooremaid mehi ja naisi, vaid ikka elatanud inimesi ning lapsi. Kus olid need keskealised? Nad olid Ameerikas või merel, kust tilkus dollareid siia kodusaarelegi. Harva oli see perekond, kust keegi polnud laiemas maailmas liikunud või praegugi ei liikunud. Ja see seletas ka seda ajaga kaasaskäivat moodsust, mis kõige igipõlisusegi juures vahel üllatas. Oi jah, talutüdrukute siidsukad ja küünarpeadeni ulatuvad ažuurkindad olid siin juba siis käibel, kui meil neist veel undki ei nähtud!

         Ühelt poolt sellest igapõlisest kultuurist, teiselt poolt noorte elujõuliste inimeste vähesusest olenes aga samuti ka siinse elulaadi eriline leebus ja, kuidas ütleksin, temperamendi puudus. Kuritegevus oli peaaegu tundmatu ja väiksemaidki vallatusi esines vähe. Mäletan rahvapidu Maarianhamina pargis. Piduplatsi ei piiranud mingi hundiaed ega korrapidajate ahelik, vaid harilik nöör, isegi mitte postide külge kinnitatud, vaid lihtsalt murule maha pandud. See märkis piiri mille ületamisel tuli pilet muretseda; ja keegi ei ületanud seda seadusvastaselt.

         Mis ime siis, et saartel kardeti eriti soome liikuvat rahvast – selle viinavõtliku iseloomu ja vööl rippuvate pusside parast. Maarianhaminas oli minu teades ainult üks päevane politseinik ja üks öövaht – viimasel pasun kaelas ja pikk Türgi sõja aegne mõõk vööl, kuigi muidu kandis erarõivaid. Aga just selle politseivõimu kogu ta koosseisus sulgeski üks märatsev soomlane Societetshuset’i alla keldrisse. Selle järele valitses ta kogu päeva diktaatorina linna, nii et ärid paanikas suleti ja elu tänavailt kadus. Alles õhtu eel tukastas ta valitsemisväsimusest ja pisteti siis samasse keldrisse, kuna muud politseiputkat polnud.

         Alles suve lõpul sain ma mingi kontakti siinse noorsooga. Nimelt oli Gustav Suits märganud, et ta samal ajal oli kirjavahetuses kahe Önningby suvitajaga, ja juhtis meid ka omavahelisele tutvusetegemisele. Sattusin sedakaudu ka piduõhtule, mis korraldati enne lõplikku laialisõitu ühe suurema talu pühapäevakambris. Oli saabunud nii sellest külast kui naabrusestki noori, küll kohalikke, küll ajutiselt saarel viibijaid. Oli nüüd siingi ülemeelikut nalja ning rõkkavat laulu ja mängu. Aga kui juba sametmustaks muutunud hilissuve öös viimaks teed oma koju otsisin, siis tundsin, et olin eksinud siia siiski hoopis teistsuguste noorushuvide mailt...

         Olin kevadel Ahvenamaale sõites võinud ainult mõned üksikud raamatud kaasa võtta. Need olid vähesed ilukirjanduslikud, aja- ning loodusloolised teosed. Nii polnud mu lugemismaterjal kuigi rikkalik ega mitmekülgne. Kuid just sellepärast süvenesin neisse vähestesse teostesse erilise tähelepanu ja kiindumusega. Õieti ei täitnudki mu aega niipalju lugemine kui loetava uuesti läbi elamine. Vähestestki lehekülgedest hargnes mõtteniite, mida andis merel või metsades liikudes päevade kaupa uuesti kerida.

         Mõnedki murrangud mööduvad nii, et neid hiljem ei saa ajaliselt ega paigaliselt enam lähemalt piiritleda. Minu järsk siia üksindusse sattumine teeb selle käesoleval korral kergemaks.

         Mitte et mu tõsiasjalised teadmised maailma ja inimese arenemisloost oleksid võinud siin imeväärselt-äkki kasvada, kuid mul oli mahti olemasolevagi materjali puhul järele mõtelda. Ja samuti mitte, et oleksin nüüd või kogu elu jooksul loobunud oma seniseist vaateist inimkonna sotsiaalse arenemise kohta, kuid nad said nüüdsest peale isikupärasema varjundi. Kõik senine oli tõsi, kuid seda tõtt ei tulnud võtta nii algeliselt, pinnapealselt ja lihtsustatult kui seni. Kõik kunst võrsub oma ajastu ühiskonnast, peegeldab ja arendab seda ühiskonda. Kuid ta võib seda teha ka objektiivsemalt-kaudsemalt, kui nõutakse seda vahel päevavõitlusevajaduste seisukohalt.

         Mulle hakkas ikka konkreetsemalt selguma mu kirjaniku ülesanne elus. Igatahes, muud ülesannet ma siitpeale enam ei näinud.

         Tegelikult ei toimunud küll miski kiirelt ja järsult. Olin varemgi heidelnud samade mõttekäikudega ja heitlesin veel edaspidigi. Kuid siinne üksinduspõlv soodustas eriti nende esialal püsimist. Juba looduslik ümbruski soodustas seda.

         Üksindased tunnid kuumil suvepäevil kõrgel kaljurinnakul, vaat ega üle madalamalt tõusvate metsalatvade, päikeses lõõmava mere ja põuauttu kaduva saarteräbuga... Või samasugused üksindushetked paadiga merel mõne veest püstloodis kerkiva musta kalju varjus, mille tagant kollane täiskuu tõusis... Või veel sagedamini mu erakulises katusekambris, kui väljas laskus juba sügisõhtu, kui peen vihm lõi aknale ja ma tundsin enese olevat lahtimõtestatud kogu maailmast...

         Jah, see mu väike tuba, mille pilt on igavesti mällu sööbinud: luitunud roosaka-mustriline tapeet, ümarik karrastatud ahi, raamatutega kaetud kõhetu laud, inimnäo asemel kes teab mis lõusta näitav peegel seinal ja ahtake, sügiseks otse kivikõvaks magatud voodi. Kõigest sellest hoovas üksindustunnet, askeetsust, muremeelsust, kuid ometi ka minu eale omast õnnetunnet. See oli küllaltki kehv, kuid sisemiselt ometi nii rikas olemasolu. Kuidas aga valida, destilleerida, vormida seda tunderikkust kunstiks?

         Kõik mu ümber huljutas mõttepilte ja äratas loomingulist inspiratsiooni, mis tihtipeale oli valuliselt palavikuline. Ning just ühel säärasel meeleoluhetkel ma visandasingi oma ,,Palavikkude” katkendlikud read. Kõik neis oli reaalne ja realistlik: Önningby maastikud-veestikud ja Nedra Knapansi katusekamber, ainult sõnastus liiga üleskruvitud-traagiline – veel senise maitse mälestusena...

         Kui ruttu siiski mingi uus stiilitaju läbi murdis, seda osutab ,,Midia” sünnilugu. Algasin selle teose kirjutamist varsti pärast Ahvenamaale saabumist ja lõpetasin ta paari nädala jooksul. Õieti oli see mõeldud ainult talvise veste ,,Kahel pool seina” jätkuna. Midia-nimeline tegelane lahkus seal konspiratiivkorterist, et minna üht ohtlikku ülesannet sooritama. Nüüd tahtsin ses jätkus kirjaldada seda ülesande sooritmist, Midia sissekukkumist ja lõpuks eneseohverdamist armastatud mehe päästmiseks. Niisiis harilik tolleaja maitse kohane joonealuselugu. Kuid kirjutamisel jäi senine kava täitsa kõrvale ja esialale kerkis midagi hoopis muud. Hakkasin oma tegelase isiku- ja arengulugu jutustama, püüdes seda väliselt suruda ühe tuisuse teekonna raamidesse. Jah, midagi samasugust olin teinud juba jutustuses ,,Surm”, suutmata seal oma tegelast ometi konkreetselt näha ja paiskudes kõrvalseikade padrikusse. Nüüd püüdsin ainult olulist silmas pidada ja kõike muud selle ümber tihendada. Tulemuseks oli asjalik elulookirjeldis, katkestatud ainult üksikute plastilisemate teekonnapiltidega. Samuti oli teadlikult jälgitud abstraktset artiklistiili, seda võõrsõnadega veel eriti rõhutades. Jõudnud selle isikuloo kirjeldamisega lõpule, tundus igasugune sündmustikuline arendus juba üleliigsena. Oluline oli antud, vesteline oleks vaid häirinud. Mitte, et oleksin nüüdki kes teab mis meistriteosega hakkama saanud, kuid mulle näis selle olemus ometi terve ja usutav olevat. Teose enese põhjal ei või aga aimatagi, millise sisemise palanguga oli ta sõnastamine toimunud. Kirjutasin mõne osa sest oma kõige talvisemast teosest isegi suveööl paadiga merel olles! Igatahes oli ,,Midia” katse mulle enesele mitmeti tähtis.

         Teiseks niisama põhimõtteliseks katseks, mis tol ajal toimus, oli väikepala ,,Notturno” kirjutamine. Sattusin kord oma rännakuil ka Ahvenamaa muistse keskuse – Kastelholmi lossi juurde. Rajatud juba XIV sajandil, etendanud osa Rootsi dünastiliste heitluste ajaloos, seotud vallutuste, timukatööde, tulekahjude kroonikaga, – nüüd täitsa maha jäetud, osalt väikese muuseumi asukoht, osalt lausa varemeis. Ümbruski, kus pidi kord olema ometi rohkesti elu, nüüd samuti vaikne, – vaid madaldunud sisemaa laht ja idüllised künkad metsistunud kirsipuudega. Kõik see inspireeris ajaloo tühjajooksmise pessimistlikku tunnet. Sealsamas lupja varistaval lossitrepil skitseerisin oma laastu esimese visandi. Unustatud saarestiku-miljöö, kauged ajaloolised varjukujud, ähmane suveöö taust – see võimaldas elimineerida ainest kõik ebaolulise, näha seda peaaegu nagu läbipaistvana. Sellekohaselt kujunes ka stiil vesivärviliselt hõredaks ja stiliseerivalt impressionistlikuks. See oli hoopis teistsugune käsitlemismeetod, võrreldes ,,Midia” abstraktse, kuid psühholoogiliselt süveneva esitamisviisiga.

         Kuid peale selle paari töö ei viinudki ma seekordsel Ahvenamaal viibimisel enam midagi lõpule, olgugi et lakkamata töötasin. Uusi kirjanduslikke kavatsusi, kuid ka neist võrsuvaid probleeme tekkis nii palju, et ma lõpuks nende taha takerdusingi.

         Üldse olid selle erakuelu kogemused mulle ometi viljakad. Avastasin siin tõelist loodust, õppides nägema ta monumentaalseid vorme ja intiimseid varjundeid. Samuti hakkasin leiutama ka isikupärasemaid vahendeid kõige selle sõnastamiseks. Kuid ühtlasi oli neis kogemusis veel nii palju ebateadlikku, et mõndagi alles ajapikka taipasin.

         Nedra Knapansi ärklitoa seinal rippus Konrad Mäe maalivisand, mis kujutas vaadet sellesama toa aknast üles Önningby küla poole. Võrdlesin tihti pilti aknasse paistva maastikuga. Kõik oli seal kooskõlas: esialal karjakoppel, siis tõusev põllukallak ja lõpuks lähima talu tumepunased hooned. Ainult üht detaili ma ei mõistnud. Seal esines ,,looduses” pikk väheldaste akendega palkmaja. Nüüd paistis ta ruske sein täielikult siia, kuid Mäe maalil oli see poolenisti varjatud mingi kollase massiga, mille olemusest ei saanud selgust. Mis pidi see ometi olema? Möödus nädalaid, ja siis nägin ühel hommikul, kuidas kaks meest hakkasid sedasama massi tollest majast välja vihtuma. Nüüd selgus: see visand oli tehtud sügisel, mil Övre Knapansi peremees oma lauda sõnnikust puhastas ja selle esialgu seina äärde kuhjas. Nii oli kunstnik sestki tõsiseigast truult kinni pidanud.

         Jah, sügis... Olin veetnud siin juba kolm kuud. Mu ainelised tagavarad olid ammu läbi, mu rõivad igavesest kalju- ja metsarägastikus rähklemisest räbaldunud. Kõige lisaks hakkas juba see viljakas üksinduski koormama. Ja nii otsustasin jälle oma asukohta muuta.

         Olid juba augusti lõpupäevad, kui Verner Johansson jälle hobuse kaariku ette rakendas ja mu Lemströmi kanali juurde sõidutas. Nüüd sõitsin väikese laevaga sisesaarestiku kaudu ja sõit kestis seitseteist tundi. Öö oli sügispime ja saarestik veelgi fantastilisem. Selline siseühenduse aurik teeb keerukaid käike, põigates sügavatesse lahtedesse ja väljudes jälle sedasama teed kaudu. Nüüd kogus ta saarestiku laidureilt suvitajaid, et neid talveks jälle Soome mandrile viia. Olid enamasti noored inimesed, üliõpilased ja muu õpisklev rahvas. Ja peaaegu kõikjal saadeti neid kohaliku kombe järgi lauluga. Ikka jälle peatusime kuskil mustava kaljuranna või metsaserva varjus, aurik mulistas pimedas, kostsid tagasihoidlik-liigutatud jumalagajätusõnad, ja kui laev jälle irdus, algas rootsi rahvaviis, mida laulsid enamasti haprad tütarlaste hääled. Selle helidesse kaduski lõpuks mustav rand. Mul polnud aimugi, kus me just käisime, kuid tukkudeski kuulsin ikka jälle uuesti seda laulu – kogu öö läbi.

         Järgmisel päeval sõitsin juba Turust Helsingi. Seal tundus alles suviselt igavana. Kirjanikest kaaslased polnud kõik veel tagasi jõudnud, kunstnikud aga valmistusid Pariisi sõidu vastu. Eesti Selts oli suvel Passaažist Alberti tänavale pisut avaramatesse ruumidesse kolinud. Igatahes leidsin siit jälle tuttavaid pagulasi, kelle pool veetsin paar päeva. Sain ka kuidagi reisiraha, nii et suutsin taas kodumaale sõita.

Swedish

Ungdomsminnen
Translated by Heidi Granqvist


När jag kom till Helsingfors igen i maj 1907, hade jag en plan för mitt liv den närmaste tiden. Jag hade nämligen i hemlandet fått några litterära honorar som gjorde livet lättare i åtminstone några månader och den möjligheten ville jag utnyttja till att tillbringa sommaren på Åland.

         Jag hade visserligen inte mycket tidigare kunskaper om den skärgården, vilket antagligen överhuvudtaget ingen av oss hade. Men under den gångna vintern hade mina konstnärskamrater pratat så mycket om sin sommaridyll där, att deras entusiasm ofrånkomligen smittade av sig. Så blev det åter sommar, livet i Helsingfors kändes meningslöst – och någonstans måste jag ju tillbringa min tid. Varför alltså inte på detta fantastiska Åland, om vilket jag dock inte visste mycket mer än dess besynnerliga namn.

         Jag stannade ytterligare några dagar i Helsingfors och gav mig sedan iväg på min färd. Jag åkte över Hyvinge och såg igen lite av Finlands inland, men ändå mest av västra Finland som dittills varit okänt för mig. Liksom överallt i söder, stred även denna del av landet mot den allmänna bilden av Finland som ”de tusen sjöarnas land”. Förmodligen fanns det knappt hälften av detta antal sjöar och i stället för nordisk uråldrig natur syntes överallt ett tätt bebyggt landskap med bondgårdar och till och med herrgårdar.

         Slutligen Åbo – Finlands äldsta stad och långvariga huvudstad. Då var den visserligen bara en provinsstad och på den tiden fanns ännu ingendera av dagens två universitet, men det gick ändå att förnimma de gamla kulturtraditionerna där. Till invånarantalet överskred staden inte vårt Tartu, men däremot gjorde den det med sitt välmående utseende. Återigen ”Europa” jämfört med vår dåtida skräpighet och slarvighet! Jag fick endast en snabb överblick av staden utan att jag kunde bekanta mig närmare med den, än mindre med dess omgivning. Det lade jag dock märke till att Åbo då, trots att staden låg närmare Sverige, språkligt sett var mer finskt än Helsingfors. Och vidare märkte jag att den lokala dialekten som talades av vanligt folk i många avseenden låg närmare estniskan än högfinskan. Jag visste inte ännu då att vi har gemensamma språkuttryck som även ingår i det finska religiösa skriftspråket skapat av Mikael Agricola och med ursprung i just detta område.

         Framåt kvällen avgick det rätt så stora ångfartyget från Åbo hamn vid Aura ås mynning. Fartygets slutdestination var Stockholm, men rutten gick genom Ålands skärgård och alltså även i riktning mot mitt mål. Vi gled långsamt ut ur åmynningen och lämnade till synes också fastlandet, utan att egentligen komma ut på havet. Jag visste att det fanns en skärgård utanför Åbo, jag hade studerat den på kartan, men jag hade ändå inte föreställt mig att den var sådan. Det var bara land, oändligt land, genomskuret endast av oräkneliga sund och vikar. Det kändes som det till och med fanns mer land än vatten. Endast ibland öppnade sig några vidare vattenvyer för att sedan åter försvinna mellan de skogsbeklädda klippöarna. Kvällen kom, natten gick, men utsikten förblev den samma. Och jag förmådde inte lämna fartygets däck ens för ett ögonblick. Ångbåten dunkade fram i mörkret och plöjde upp svarta vågor på den spegelblanka ytan. Stundvis lyste månen fram mellan molnen och då kändes omgivningen än mer fantastisk. Fortfarande en enda massa av öar med flikiga skogstoppar! Ibland dök även skär upp alldeles intill fartygets sida, liksom ryggen på ett forndjur som stigit till ytan ur djupet. Fartyget rörde sig försiktigt, men ändå målmedvetet genom allt detta fantastiska.

         Så bekantade jag mig för första gången med en av världens tätaste arkipelager utan att ana att jag i framtiden skulle komma att korsa den flera gånger. Dessutom förstod jag inte heller att vi rörde oss i den yttre farleden som inte alls är så rik på holmar som den inre, trafikerad endast av mindre båtar. Än mindre förstod jag var Åbolands skärgård slutade och Ålands började. Allt var samma vatten och land! Jag kunde bara föreställa mig hur långsamt de första människostammarna fordom tog sig fram här och erövrade denna värld holme för holme och sund för sund.

         Numera vet jag ju att Åland beräknas bestå av ungefär sex och en halv tusen öar och skär, av vilka endast hundrafemtio är bebodda. Men de bildar ett sammanhängande område med Åbolands skärgård, så ett totalt antal på tiotusen är knappast en överdrift. Allt detta är svårt att föreställa sig på en gång, liksom det är svårt att föreställa sig en sektor av himlens stjärnbilder. Den gången fick jag inte heller någon övergripande bild av detta kaos av holmar.

         Så hade resan pågått i sju timmar och den varma vårnatten började redan övergå i gryning när vi närmade oss det enda stället där fartyget tog i land på Åland. Det var på Föglö och, som jag fick veta, ännu relativt långt från fasta Åland. Jag kände mig villrådig om vad jag borde ta mig till på denna totalt främmande plats, men det visade sig att det även fanns andra som ville ta sig till huvudön den här vägen. Fartyget satte av oss på den öppna stranden och fortsatte sedan sin färd mot Stockholm. Vi fann dock snart ett nytt färdmedel för att ta oss vidare. Det var en liten fiskarbåt, som vi steg ombord på med vårt pick och pack. Seglet hissades och resan fortsatte åter, fortfarande genom en likadan labyrint av holmar. Solen hade gått upp och lyste över skärgården som låg inlindad i morgonens dimslöjor. Vi seglade över Föglöfjärden, sedan igenom det smala sundet mellan Lemland och Lumparland, korsade den relativt stora Lumparn och kom till slut till Lemströms kanal, som skiljer Lemland från fasta Åland. Resan tog inalles fyra timmar.

         Medan mina medresenärer genast åkte vidare mot Mariehamn med skärgårdsångaren som kommit till kanalmynningen, stannade jag kvar där. Det hade nämligen telefonerats till gården där mina konstnärskamrater föregående år hade tillbringat sommaren och jag väntade nu på körkarlen. Långsamt drogs landsvägsbron tillbaka över kanalen efter att ångbåten hade åkt igenom och en ensam trilla körde skramlande över bron. Vattnet skvalpade mellan kanalens branta stenbankar och i dess båda ändar glittrade havet i solljuset. I övrigt rådde det endast en idyllisk, sövande tystnad på den ensamma stranden ...

         Snart kom min körkarl – husbonden själv, visade det sig – i en trilla även han. Han hade fått veta att det skulle komma en gäst till sommaren, så vi körde iväg utan orda mer om saken. Vi åkte några kilometer längs en smal men bra landsväg inåt landet. Det var konstigt att medan det sett från havet inte verkade finnas något annat på ön än tomma klippor och skogar, så skymtade det nu på båda sidor om vägen rödmålade hus, åkrar och hagar. Och så reste sig en rad gråa väderkvarnar på en ås – det skulle visa sig att det fanns tretton kvarnar för byns tolv gårdar. Vi vände dock av nedåt längs sluttningen till en ensam gård och så var vi framme.

         Bondgården var likadan som nästan alla på Åland: på nedre våningen fanns på ena sidan en stor stuga med en stor ugn, där man levde och gjorde inomhusarbete. På andra sidan låg ett likaså stort, salliknande rum, som endast användes vid festligare tillfällen och mellan dem låg en mindre kammare med dörr till farstun. Uppe på vinden fanns ett rum i båda gavlarna. Och ett av de sistnämnda, med fönstret mot nordväst, fick jag för mitt bruk.

         Det stod genast klart att det var samma rum som Konrad Mägi hade bott i föregående år. Ute på vinden såg jag leravgjutningar som han gjort, inne på rummets väggar hängde skisser av honom, i byrålådorna hittade jag hans diktutkast. Nu skulle min prosa läggas till detta!

         Men det allra konstigaste var att trots dessa stora rum bodde gårdsfolket inte själv här, utan i ett annat, ungefär likadant men mindre hus. Det förblev en gåta för mig varför man hade byggt två boningshus. I varje fall fanns här mer än nog med plats för sommargäster.

         Av gårdsfolket såg jag till en början bara husbonden, hans bror och pigan. Husbonden Verner Johansson, som mina föregångare hade berättat en hel del om, var en rätt så ung, magerlagd man. Han pratade även finska, så mycket som han hade lyckats lära sig under värnplikten i Finlands militär i Viborg. Det han visste om ester var inte mycket. Egentligen visste han inte mer än att hans gäster föregående sommar hade hört till det folket. Alltså en ras bestående av rena bohemer med besynnerliga levnadsvanor! Och han återgav också mina föregångares äventyr på ön som om de varit Gösta Berlings sagor. Hans bror, likaså en inte särskilt gammal men redan gråhårig man, hade rört sig vidare i världen. Han hade nämligen varit sjöman, gruvarbetare i nya världen och haft vem vet vilka andra yrken. Han hade visst aldrig besökt Finlands fastland, men hade däremot råkat bo i en finsk stad i Amerika och där för första gången hört sitt hemlands majoritetsspråk talas. Och eftersom finnarna där inte lärde sig hans språk, blev det ingen annan råd än att han måste lära sig deras. Därav kom alltså det ovanliga sammanträffandet att det på samma gård fanns hela två män som kunde göra sig förstådda på finska, medan det i övrigt i hela byn inte fanns en enda sådan och till och med på hela ön bara ytterst få. För Åland var på den tiden ett helt svenskspråkigt område och är det numera i ännu större grad tack vare landskapets självstyre.

         Vi hade druckit mitt välkomstkaffe tillsammans nere i salen och språkats vid lite och jag befann mig igen uppe i min kammare. Det var middagstid och förmodligen vardag, men ändå rådde det en häpnadsväckande, oändlig tystnad. På gårdsplanen som syntes genom fönstret, i hagen som sträckte sig upp längs sluttningen och kring de röda husen vid landsvägen bortom den rörde sig inte en enda levande varelse. Likaså orörliga mot den ljusa vårhimlen stod vingarna på det halvdussin väderkvarnar som jag kunde se. Detta lugn var rentav sövande efter min vakade natt och intrycksrika resa ...

         Så började mitt eremitliv på Åland, i Jomala socken, i byn Önningby på gården Nedra Knapans, som räckte i exakt tre månader.

Jag har beskrivit min första resa till Åland så detaljerat eftersom den verkligen visade sig vara början på något nytt för mig och dessa detaljer just därför etsade sig så skarpt i mitt minne.

         Dittills hade jag under hela mitt medvetna liv ständigt varit liksom söndersliten i korsdraget mellan många olika intressen. Jag deltog hela tiden i olika tillställningar, blev hänryckt av alla möjliga olika saker och umgicks med de mest olika människor. Nu var jag för första gången helt ensam, utan några som helst närmare band till min omgivning. Visserligen såg jag ju också här människor, men de befann sig helt utanför mig, om så bara på grund av mina bristande språkkunskaper. Det bodde överlag lite folk på gården, i synnerhet som båda husbönderna var ungkarlar. Av dessa finskkunniga män såg jag ibland inte den egentliga husbonden på flera dagar, och hans bror försvann till slut helt och hållet. Alltså träffade jag till och med på gården i huvudsak bara den smått enfaldiga pigan som såg till mitt vardagliga liv. Med henne kunde jag dock i varje fall inte föra några längre samtal.

         Mitt enda sällskap var således den omgivande naturen och jag själv. Det innebar en begränsning, men även en fördjupning i mig själv. Det gav för det första en frihet som gjorde det möjligt för mig att koncentrera mig ännu starkare. Dessa tre månader var så innehållsrika att i efterhand känns denna tid som en evighet.

         Allra först utforskade jag i några dagar grundligt min närmaste omgivning – driven av min ständiga nyfikenhet inför varje ny plats.

         Gården Nedra Knapans låg avskilt från den övriga byn och omgavs på alla sidor av åkrar och beteshagar. Utan att alls gå in på främmande mark kom man härifrån såväl till skogen som till havet. Från gårdsplanen kunde man bakom åkersluttningarna och ängarna skymta en del av Lumparn, men den stranden låg ändå långt borta och var tråkig. Däremot skulle man gå längs en boskapsstig, förbi gårdens stolpkvarn, sedan genom en dunge med höga enar och slutligen korsa en vårligt fräsch björkdunge. Marken började slutta nedåt och där glittrade havet redan bakom träden. Alldeles vid strandkanten låg en rad sjöbodar med öppna dörrar och båtar uppdragna på land. Jag såg egentligen aldrig om någon fiskade där och vem det i så fall var. Förmodligen gjorde man det endast då och då och bara för eget behov. I varje fall spelade fisket ingen väsentlig roll i gårdarnas hushållning. Men det fanns dock gott om flundra och abborre här – även om Ålands estniska namn Ahvenamaa (Aborrland) inte ska härledas från detta senare faktum. Namnet Åland kan översättas till estniska som ”Vattenland”.

         Från båthamnen högerut sträckte sig vikens strand långt ut mot havet. Nära vattnet låg en rad stenbumlingar som rasat ned, men bakom dem fanns en skogsbeklädd klippsluttning. Det hela slutade i en långsträckt stenig udde, dit ingen någonsin gick. Just denna ensliga strand blev nu min favoritplats. Till och med stilla sommardagar bröts svallet från Lumparn mot klipporna här. Ställvis sänkte sig det slätslipade stengolvet sluttande ned i havet och det skummande vattnet strömmade oavbrutet upp och ned längs det.

         I själva verket hade jag dittills inte alls upplevt det verkliga havet, utan bara något slags dekorativ tanke om dess storhet. Inte heller här fanns det egentligen ett verkligt hav, för till och med det öppnaste vattnet i den åländska skärgården – Lumparn – var bara ett tiotal kilometer brett. Men i stället utforskade jag nu havets strand in i intimaste detalj. Röda och bruna klippmassor, sävstränder med vattenfågelbon, sandstränder med vattenbrynets eviga rörelse ... Under sommarens gång pågick så många synliga och osynliga processer som avspeglades i förändringar i färgnyanserna, dofterna eller i något som inte går att klä i ord. På hösten doftade och brusade havet på ett helt annat sätt än på våren.

         Likaså fängslade mig vattenvidderna – olika varje tid på året och dagen. Ibland bländande klara, ibland mjölkvita av dis och till och med blåsvarta när åskmolnen som samlats över havet lade sig som ett lock över vattenytan. 

         Långt ute glödde en rosaröd klippa i det klara solskenet. Den steg upp ur havets grönblåa djup liksom en cyklopborg av stora stenbumlingar. Runt den bubblade vitt skum och över den svärmade måsflockar. Den var som en hägring från avlägsna exotiska hav!

         En gång på sensommaren fick jag ta del av en nordisk syn som direkt ur Uppenbarelseboken. En alldeles klarblå dag såg jag plötsligt ett jättelikt, vattengrått moln över Lumparland. Jag trodde att minst en skogsdunge hade fattat eld på ön. Men innan jag hann tänka klart den tanken såg jag hur den gråa massan snabbt närmade sig som en himmelshög mur. Nu var den redan mitt över Lumparn, nu redan på vår strand och nu begravde den även oss – allt under loppet av ett par minuter. Det var en mjölkvit, ytterst tät dimma som jag aldrig hade sett i hela mitt liv. Jag fick nästa treva mig fram för att till slut hitta hem. Denna spöklika dimma försvann först ett dygn senare – lika plötsligt som den hade dykt upp.

         När jag hade bekantat mig med den närmaste omgivningen gav jag mig snart ut på längre färder. Redan ett par dagar efter min ankomst tog jag mig till örikets huvudstad och tillika enda stad – Mariehamn. Först gick man till fots till den redan nämnda Lemströms kanal och därifrån åkte man vidare med ångbåt. Snart skymtade taken i den lilla staden som låg gömd bland träden framför oss. Invånarantalet i denna huvudstad överskred visserligen inte ens ett par tusen, och också hela örikets befolkning uppgick till bara ungefär tjugotusen personer. Men eftersom det inte fanns en enda annan större ort på många restimmars avstånd, så hade denna trots allt alla kännetecken och egenskaper som hör till en stad (och numera håller det självstyrande landskapets lagting till och med sina sessioner där!). Några väldigt breda gator, som sträckte sig över ett näs från den ena hamnen till den andra, därtill ett par tvärgator. Mellan gatorna stod rader av träd och under dem fanns blommande ängar. De omgavs av trädgårdar med glest placerade ljusgråa villor och offentliga inrättningar. Här fanns dock inte några historiska traditioner i den omfattning som exempelvis i vårt Kuressaare, men däremot prydligheten hos en ny badort. Även befolkningen passade in här med sitt yttre och sitt beteende. Man hörde inte ett enda ord finska och också svenskan hade ofta ”riksspråkets” sjungande ton. På den enda affärsgatans skyltar såg man uteslutande namn som ”Andersson” och ”Lundström”.

         Från tornet i stadens park öppnade sig en storartad utsikt: i öster den oändliga skärgården som försvann i dimman vid synranden, i väster bortom några enstaka holmar såg man däremot det öppna havets ljus och bakom det tidvis till och med den svenska kusten i ett diffust dis. Samma bild som från ett berg bland Finlands insjöar, dock ännu mer vidsträckt och med det kärvare havet.

         Under sommarens lopp reste jag ofta in till staden och varje gång försökte jag ta mig dit på ett så annorlunda sätt som möjligt för att få varierande erfarenheter.

         På andra sidan Önningby fanns en annan närliggande havsvik och också där hade vår gård en sjöbod. Där var bodarna byggda på vattnet som malajernas pålhus, så att man kunde köra in i dem med båt genom öppningen mot havet. Nu började jag göra mina stadsresor med roddbåt från denna vik. Sträckan till staden och tillbaka var ungefär två mil och båten var tung, men så var också sommardagarna långa. Med en kraftansträngning tog jag mig över de bredaste vikarna, rundade uddarna och när jag kom fram förtöjde jag min farkost vid kajen intill de andra båtarna. På återvägen stannade jag ibland i timtal på ensliga skär, gjorde upp eld och gladde mig över mitt Robinsonliv. Det hände att jag blåsiga dagar rentav var nödställd på vissa öppnare ställen!

         Men jag tog mig även ibland landvägen till staden. Längs landsvägen, som gick via Jomala kyrka, var det två mil dit, men den rakaste vägen var bara hälften av det. Dessa stigar gick genom all slags tänkbar terräng, från bergplatå till blötmyr och gärdsgårdarna som man måste klättra över var tjugoåtta till antalet, om jag räknade rätt. Snart började jag dock röra mig på måfå och höll bara på ett ungefär den rätta riktningen. Och detta bjöd mig på de största överraskningarna.

         Så råkade jag en gång mitt i skogen oväntat på en åker där en man gick bakom en oxdragen plog. Även detta under såg jag för första gången i mitt liv! På avstånd tycktes mannen ha en klarvit mössa på huvudet, men när jag kom närmare såg jag att det var hans tjocka snövita hår som lyste på det viset. Han stegade där bakom oxarna som en mäktig patriark, sjuttio-åttio år gammal, en arbetsålder som inte var ovanlig i detta klimat. Jag tog till hela mitt ordförråd: ”Vackert väder i dag!” – ”Jo jo!” svarade gubben vänligt. – ”Hur långt är det härifrån till staden?” frågade jag. Och igen ännu vänligare: ”Jo jo!!” – Jag försökte en gång till: ”Ska jag ta till höger eller vänster?” Och gubben rentav ropade av översvallande godmodighet: ”Jo jo!!!” Det stod klart för mig: den stackaren hörde ingenting av mina frågor. Han visade bara sin ivriga artighet mot en främmande. Och jag var tvungen att gå vidare litande på min goda tur.

         En annan gång tog jag mig upp längs en nästan lodrät bergsvägg. Jag klättrade allt högre och högre och tog stöd med händer och fötter i skrevor. Halvvägs upp såg jag hur en stor huggorm ringlade sig nedåt mot mig. Vi blev först båda förskräckta, men jag var den som segrade till slut. Utsikten från bergstoppen var dock värd allt besvär. Det var som en uråldrig scen: en ring av sittstenar för det forna ”jättarnas råd” bland urgamla martallar, omgiven av en fantastisk utsikt över inlandet och legionen av öar!

         En tredje gång fick jag mig speciella erfarenheter på grund av ett misstag. Skärgårdsångaren från staden gick varje kväll genom Lemströms kanal. Det enda undantaget var en veckodag då den gjorde en lång omväg runt Lemland och slutligen gick vem vet vart. Intet ont anande råkade jag ta båten just en sådan dag och misstaget stod klart för mig först långt ute till havs. Hur skulle jag nu komma till den närmaste stranden på Lemland? Till slut såg vi en ensam fiskarbåt längre bort på vattnet. Vinden var hård och vågorna höga åtminstone för en så liten båt till och med i skärgården. Med stort besvär lyckades jag ta mig över i segelbåten. Och där mötte mig en egendomlig syn: på båtens botten låg en lallande man. Han hade varit i staden för att ta farväl av en vän som skulle åka till Amerika och de hade dränkt sin avskedssorg i så mycket brännvin att hela världen nu framstod som en enda stor sångfest för mannen. Jag lade märke till en intressant detalj: i örat hade han en kopparring, vilket var vanligt bland sjömän. Båten styrdes av bara två barn. En knappt åttaårig pojke höll rodret. Där han satt på aktertoften nådde fötterna inte till bottnen utan han särade i stället på benen så brett han kunde och sökte stöd mot båtens sidor. Det här gav ändå alltför lite stöd och varje större våg mot rodret slog omkull pojken. Men han fattade direkt rorkulten igen, med hopbitna tänder men leende av kampglädjen. Flickebarnet var ett eller ett par år äldre. Hon hade en sjal knuten runt midjan på vuxnas vis och hennes ansikte präglades redan av ett ansvarsfullt allvar. Hon skötte seglet och rättade då och då till faderns huvudgärd så att det skulle vara bekvämare för honom att ligga. Så här förhöll sig barnen till farorna på sjön – de var visst vana vid dem sedan födseln.

         Våta, men annars lyckligt kom vi slutligen till en liten hamn. Jag började gå mot Lemströms kanal längs en skogsstig, men på vägen överraskades jag av en häftig åskskur. De höga granarna brusade mellan de sträva klipporna och först blev det mörkt som på natten, därefter fylldes skogen av blixtarnas gröna ljus och åskans muller var öronbedövande. Jag stod under en hög gran medan regnet öste ned. Men lika snabbt som åskmolnen hade dykt upp försvann de igen. Jag kom till skogsbrynet vid foten av en hög bergssluttning nära Lemströms kanal. Solen gassade på himlen, molnen flydde och det ångade om hela den heta klippan. Jag klättrade allt högre och högre. Sedan hördes något vidunderligt: ett plingande och klirrande i tusentals toner. Tydligen fanns det så mycket sprickor och håligheter i klippan att det plötsliga regnvattnet nu droppade, sipprade och rann i dem och åstadkom dessa ljud. Det kändes som om hela bergsmassivet hade sjungit! Något sådant hade jag aldrig tidigare och har inte heller senare hört. Och nu fick jag ta del av detta bara på grund av misstaget med båten!

         Under mina vandringar kors och tvärs i den delen av ön kom jag ibland också längre bort, en gång ända till Saltviks socken. Ålands huvudö är i själva verket inte alls liten och man kan köra sex till sju mil i en riktning på den. Men den är flikig av oräkneliga vikar och delar av den sträcker sig ut i havet som fantastiska förgreningar. Nu rörde jag mig i de innersta, mest välbärgade delarna av ön som dominerades av jordbruk. Ställvis kunde man till och med glömma att man befann sig på en ö och föreställa sig att man var på en hur stor landmassa som helst. Allra mest överraskande var de bördiga åkrarna och frodiga lövskogarna som man inte ens kunde ana från havet, därifrån man endast såg obebodda stränder med barrträd. Detta liv i inlandet var möjligt tack vare en jämförelsevis god jordmån och ett varmt havsklimat.

         Jag häpnades ständigt över hur detta liv tedde sig. Ingenstans såg man någon som skulle ha stretat på med särskilt hårt arbete och överlag tycktes det inte finnas så många som arbetade. Dock var hushållen välmående och lantlivet mer kulturellt än på de flesta andra ställen. Hur var allt detta möjligt? Förmodligen berodde det just på den uråldriga kulturen. Här hade man aldrig upplevt träldom under främmande husbönder och inte heller den därpå följande plötsliga pressen på folket att stå på egna ben. Allt som hade skapats här, hade skapats under en lång tidsperiod. Här rådde en verkligt gammal bondekultur. Även i salen på vår bondgård stod en gammal orgel som för länge sedan hade torkat till ostämbarhet, men den var tecken på att någon av den nuvarande ägarens förfäder en gång hade spelat på den. På samma vis hade också allt annat anskaffats under loppet av flera generationer.

         Men det fanns även en annan, mer samtida förklaring. Här såg man relativt få yngre män och kvinnor, endast äldre personer och barn. Var fanns alla medelålders? De var i Amerika eller till sjöss och därifrån droppade det in dollar även till hemön. Det fanns få familjer där ingen hade rest ut i den vida världen eller var borta just nu. Och det förklarade det tidsenliga modet som ibland överraskade bland allt det uråldriga. Javisst, bonddöttrarna här använde silkesstrumpor och långa handskar som nådde upp till armbågarna, när man hos oss ännu inte ens hade drömt om sådana!

         Denna urgamla kultur å ena sidan och de få unga, livskraftiga människorna å den andra, förklarade likaså lugnet hos livet här och, hur skall jag säga, bristen på temperament. Brottslighet var ett så gott som okänt begrepp och även mindre ofog förekom bara i liten utsträckning. Jag minns en folkfest i parken i Mariehamn. Festplatsen avgränsades inte av något stängsel eller en kedja av ordningsvakter, utan bara av ett vanligt rep som inte ens var fäst vid stolpar, bara helt enkelt lagt på gräset. Det visade gränsen för området dit man måste köpa biljett – och det var ingen som steg olovligt över repet.

         Det var alltså inget under att man i öriket fruktade speciellt finska landstrykare på grund av deras tendens till superi och knivarna som de hade hängande vid bältet. Så vitt jag visste fanns det endast en polis dagtid i Mariehamn och en nattvakt, den senare med ett horn runt halsen och ett långt svärd från turkiska kriget vid bältet, men i övrigt bar han ingen uniform. Men just denna polismakt i hela dess omfattning stängde en härjande finne en gång in i källaren under Societetshuset. Därefter härskade han hela dagen som en diktator i staden och butikerna stängde i panik sina dörrar och livet på gatorna tystnade. Inte förrän sent på eftermiddagen slumrade han in trött av makten och låstes in i samma källare, eftersom det inte fanns någon annan polisarrest.

         Först i slutet av sommaren fick jag kontakt med andra ungdomar här. Gustav Suits hade nämligen insett att han samtidigt brevväxlade med två sommargäster i Önningby och förde oss samman. På så sätt kom jag även att ta del i en festkväll som arrangerades i salen på en större bondgård innan alla slutligen åkte iväg igen. På plats fanns ungdomar såväl från byn som från grannskapet, både lokala och tillfälliga gäster på ön. Det gick livat till här och salen ekade av sång och lek. Men när jag slutligen letade mig hem i den sammetsmörka sensommarnatten, så kände jag att jag ändå hade förirrat mig hit från en sfär av helt annorlunda ungdomsnöjen ...

         När jag på våren reste till Åland hade jag kunnat ta med mig bara några enstaka böcker. Det var ett fåtal skönlitterära, historiska och naturhistoriska verk. Min lektyr var alltså inte särskilt rik eller mångsidig. Men just därför fördjupade jag mig i dessa några verk med särskild omsorg och eftertanke. I själva verket fylldes min tid inte i så hög grad av att läsa, som av att på nytt genomleva det lästa. Från endast några sidor förgrenade sig tanketrådar som jag kunde spinna vidare på i flera dagar när jag rörde mig till havs eller skogs.

         Vissa omvälvningar sker så att man senare inte kan fastställa ögonblicket exakt i tid eller plats. I mitt aktuella fall blir detta lättare eftersom jag plötsligt hamnade här i min ensamhet.

         Detta berodde inte på att mina faktiska kunskaper om världens och människans utveckling skulle ha ökat ovanligt snabbt här, men jag hade möjlighet att reflektera över det befintliga materialet. Och inte berodde det heller på att jag nu eller under resten av mitt liv skulle ha avstått från min dittillsvarande syn på mänsklighetens sociala utveckling, men den fick från och med nu en mer personlig skiftning. Allt som varit dittills var sant, men denna sanning skulle inte tas så primitivt, ytligt och förenklat som dittills. All konst springer ur sitt samtida samhälle, avspeglar och utvecklar detta samhälle. Men den kan göra detta även mer objektivt och indirekt, om det någon gång så krävs för behoven hos dagsaktuella kamper.

         Min livsuppgift som författare började stå allt mer konkret och klart för mig. I varje fall såg jag härefter ingen annan uppgift som möjlig.

         I själva verket hade något skett snabbt och plötsligt. Jag hade redan tidigare kämpat med samma tankegångar och kämpade även framdeles. Men ensamheten här bidrog speciellt till att dessa tankar nu hölls i förgrunden. Till och med den omgivande naturen bidrog till detta.

         De ensamma timmarna på höga bergssluttningar under heta sommardagar med utsikt över trädkronorna som bredde ut sig nedanför, över havet som glödde i solen och flisorna av öar som försvann i diset ... Eller likadana ensamma stunder i båten på havet i skuggan av ett svart skär som steg lodrätt upp ur vattnet med den gula fullmånen bakom sig ... Eller ännu oftare i min ensliga vindskammare när höstkvällen redan mörknade där utanför, duggregnet trummade tyst mot fönstret och jag kände mig avskild i tanken från hela världen ...

         Ja, detta mitt lilla rum har etsat sig i mitt minne för all evighet: den bleknade rosenmönstrade tapeten, den runda plåtklädda ugnen, det rangliga bordet täckt med böcker, spegeln på väggen som i stället för ett människoansikte visade vem vet vad för en nuna och den smala sängen som till hösten hade blivit stenhård. Allt detta andades ensamhet, asketism, dysterhet, men ändå också en lyckokänsla typisk för min ålder. Det var en nog så torftig, men ändå till det inre rik tillvaro. Men hur skulle jag kunna urskilja, destillera, forma denna rikedom av känslor till konst?

         Allt omkring mig fick tankebilderna att flyga och väckte en skaparanda som ofta var som en smärtsam feber. I en stund av just sådan sinnesstämning skissade jag de fragmentariska raderna till mitt stycke ”Feber”. Allting i dem var verkligt och realistiskt: landskapen och vattnen i Önningby och vindskammaren på Nedra Knapans, bara språkdräkten var alltför uppskruvad och tragisk – som ett minne av dåtidens smak ...

         Uppkomsten av ”Midia” visar dock hur snabbt en ny stilkänsla bröt fram. Jag började skriva novellen snart efter att jag anlänt till Åland och avslutade den på några veckor. Egentligen var den tänkt endast som en fortsättning på den vintriga berättelsen ”På två sidor av väggen”. I den begav sig en person vid namn Midia från en konspiratörslägenhet för att utföra ett farligt uppdrag. Nu ville jag i uppföljaren beskriva utförandet av detta uppdrag, Midias anhållande och slutligen hennes självuppoffring för att rädda mannen hon älskar. Alltså en vanlig historia enligt dåtidens smak att publiceras i en dagstidning. Fast när jag började skriva, fick min ursprungliga plan stiga åt sidan och något helt annat trädde fram. Jag började berätta historien om min huvudpersons personliga utveckling och försökte till det yttre pressa in den i en ram som bildades av en färd genom snöstormen. Ja, något liknande hade jag redan gjort i novellen ”Döden”, utan att egentligen ha lyckats se min person på rätt sätt och förirrade mig i snåren av bisaker. Nu försökte jag fokusera blicken endast på det väsentliga och komprimera allt annat omkring det. Resultatet var en saklig livshistoria som endast avbröts av enstaka plastiska bilder från färden. Likaså följde jag medvetet en abstrakt artikelstil och betonade den speciellt med främmande ord. När jag kommit till slutet av denna personskildring kändes all utveckling av händelserna överflödig. Det väsentliga fanns där, mer berättande element skulle bara ha varit störande. Inte för att jag nu heller skulle ha åstadkommit något stort mästerverk, men jag tyckte ändå att den utgjorde en trovärdig helhet. Utgående från verket i sig kan man inte ens ana, med vilken inre brand den hade skrivits. Jag skrev till och med några delar av detta mitt mest vintriga verk till havs i båten under en sommarnatt! I varje händelse var experimentet ”Midia” viktigt för mig på många vis.

         Det andra likaså principiella experimentet som jag gjorde då var att skriva det korta stycket ”Notturno”. En gång under mina strövtåg kom jag till Ålands forna centrum – Kastelholms slott. Det var byggt så tidigt som på 1300-talet, hade spelat en roll i Sveriges dynastiska kamper, dess historia handlade om invasioner, avrättningar och bränder – nu var slottet mer eller mindre övergivet, en del fungerade som ett litet museum, en del låg i ruiner. Även omgivningen, som en gång säkert hade sjudit av liv, var nu likaså tyst – bara en grund vik och idylliska kullar med förvildade körsbärsträd. Allt detta inspirerade en pessimistisk känsla av att historien tillintetgörs. Där på den söndervittrande slottstrappan skissade jag det första utkastet till mitt stycke. Den bortglömda skärgårdsmiljön, de fjärran historiska skuggfigurerna, den disiga sommarnatten i bakgrunden – detta gjorde det möjligt att eliminera allt oväsentligt från ämnet, se det nästan genomskinligt. Där utformades också det akvarellikt lätta och stiliserande impressionistiska skrivsättet. Det var en helt annan behandlingsmetod än det abstrakta, men psykologiskt fördjupande framställningssättet i ”Midia”.

         Utöver dessa få verk avslutade jag dock inte under den vistelsen på Åland något mer, fastän jag arbetade oavbrutet. Det föddes så många nya litterära avsikter hos mig och också problem som dessa ledde till, att jag till sist helt snärjde in mig i dem.

         Överlag var ändå mina erfarenheter av detta eremitliv fruktbara. Här upptäckte jag sann natur och lärde mig att se dess monumentala former och intima nyanser. Likaså började jag uppfinna personligare medel för att uttrycka allt detta. Det fanns emellertid även så mycket omedvetet i dessa erfarenheter, att jag insåg vissa saker först långt senare.

         På väggen i Nedra Knapans vindskammare hängde en skiss av Konrad Mägi som föreställde utsikten från rummets fönster upp mot Önningby. Jag jämförde ofta bilden med landskapet som syntes genom fönstret. Allt stämde: i förgrunden beteshagen, sedan den stigande åkersluttningen och till slut den närmaste gårdens mörkröda byggnader. Det var endast en detalj som jag inte förstod. Där i ”naturen” fanns ett långt timmerhus med få fönster. Nu kunde man härifrån se hela dess bruna vägg, men på Mägis målning var väggen halvt dold av en gulaktig massa som jag inte kunde identifiera. Vad kunde detta vara? Det gick flera veckor och så en morgon såg jag hur två män började kasta ut just sådan massa ur byggnaden. Nu stod det klart för mig: skissen var gjord på hösten när husbonden på Övre Knapans rengjorde sin ladugård på spillning och till en början skyfflade den i en hög vid väggen. Konstnären hade alltså troget hållit fast vid också den detaljen.

         Hösten ja ... Jag hade varit här i hela tre månader. Mina materiella tillgångar hade tagit slut för länge sedan, mina kläder var slitna av allt traskande och klättrande genom skogar och över berg. Därtill började den fruktbara ensamheten nu kännas som en börda. Så jag beslöt mig för bryta upp igen.

         Det var redan slutet av augusti när Verner Johansson åter spände hästen framför vagnen för att köra mig till Lemströms kanal. Nu åkte jag med en liten ångbåt genom den inre skärgården och resan tog sjutton timmar. Höstnatten var mörk och skärgården ännu mer fantastisk. En sådan förbindelseångbåt gör komplicerade manövrar och kör in i djupa vikar och ut igen längs samma rutt. Nu samlade den upp sommargäster från skärgårdens bryggor för att föra dem tillbaka till Finlands fastland. Det var mest unga människor, studenter och annat kunskapstörstande folk. Och så gott som överallt tog man farväl av dem med sång enligt den lokala traditionen. Vi stannade åter vid en mörk klippstrand eller i skuggan av ett skogsbryn, det skvalpade runt ångbåten i mörkret, det hördes dämpade men rörda avskedsord och när båten igen kastade loss, hördes en svensk folkvisa som vanligen sjöngs av spröda flickröster. Till ljudet av de tonerna försvann slutligen den mörka stranden. Jag hade ingen aning var vi just hade varit, men till och med när jag slumrade hörde jag återigen samma visa – hela natten lång.

         Följande dag reste jag från Åbo till Helsingfors. Där var stämningen fortfarande somrigt långtråkig. Av mina författarkamrater hade alla ännu inte återvänt, medan konstnärerna förberedde sig inför avresan till Paris. Estniska föreningen hade under sommaren flyttat från Centralpassagen till något större lokaler vid Albertsgatan. I varje fall träffade jag här igen på bekanta flyktingar och tillbringade några dagar hos dem. Jag lyckades på något sätt skrapa ihop respengar så att jag kunde återvända till mitt hemland. 

  • Country in which the text is set
    Finland
  • Featured locations

    Nedra Knapans, Önningby, Jomala, Åland, Ahvenanmaa, Ahvenamaa
    Lumparn, Lumparland, Lemströms kanal
    Mariehamn
    Kastelholms slott 

  • Impact

    This text describes Tuglas’s first trip to Finland’s Åland Islands in 1907 and his first experience of exile. Although Finland was at that time still part of the Russian Empire, it enjoyed a far greater degree of autonomy from Russian society and culture than Tuglas’s homeland. Furthermore Åland was and still is a Swedish-speaking part of Finland, and since Tuglas did not speak the local language, Åland for him was a truly “foreign country”. It was in this context—isolated by the surrounding sea and a foreign language and confronted with a monumental and strange natural environment of water and rock—that Tuglas developed his own unique style as a writer.

    The question of impact here is perhaps best conceived not so much in terms of the role of this particular text in Estonian literature but the impact of the island (Åland) experience on Tuglas and his developing literary style. In this connection, it is worth noting that the "Åland phenomenon" exerted an effect not only on Estonian literature but also Estonian painting, as exemplified in the work of Konrad Mägi, Aleksander Tassa and Nikolai Triik.

  • Balticness

    The sea and especially the island—particularly the archetype provided by Åland— are leitmotivs in Tuglas's short stories.

    Ingrid Velbaum-Staub

  • Bibliographic information

    Friedebert Tuglas: Noorusmälestusi. Memoirs. Edited and revised by August Eelmäe. Kogutud teosed, vol. 8, p. 193-206 (chapters 70-73), Tallinn 1990.

  • Translations
    Language Year Translator
    Finnish 1986 Raili Kilpi-Hynynen
  • Year of first publication
    1960
  • Place of first publication
    Tallinn, Estonia