Print

Die Reise nach Tilsit

Original Text

Die Reise nach Tilsit
Eine litauische Geschichte

 

Wilwischken liegt am Haff. Ganz dicht am Haff liegt Wilwischken. Und wenn man von dem großen Wasser her in den Parwefluß einbiegen will, muß man so nah an den Häusern vorbei, daß man Lust bekommt, ihnen vom Kahn aus mit ein paar Zwiebeln – es können auch Gelbrüben sein – die Fenster einzuschmeißen.

Um die schönen, blanken Fenster wäre es freilich schade. Denn Wilwischken ist ein sauberes Dorf und ein reiches Dorf. Seine Einwohner betreiben neben der Haff- und der Flußfischerei einträgliche Acker- und Gartenwirtschaft, und die Zwiebeln von Wilwischken sind berühmt.

Die stattlichste Wirtschaft von allen ist die, die an der Mündung der Parwe gleichsam die scharfe Ecke bildet, und sie gehört dem Ansas Balczus.

Der Ansas Balczus ist nicht etwa ein gewöhnlicher Fischer, der bei jedem Raubfang sein Teil einscharren muß und nie genug kriegt, der am Montagabend seine Barsche in Heydekrug unterm Preis ausbietet und am Dienstagnachmittag betrunken heimfährt; der Ansas Balczus ist beinahe schon ein Herr, der mit den Deutschen deutsch spricht wie ein Deutscher, der sich sein Glas Grog süßt wie ein Deutscher und der sich bei seinen Prozessen so gut zu verteidigen weiß, daß er die Anwaltskosten sparen kann.

Er hat sich auch eine feine Frau genommen, der Ansas Balczus. Sie stammt aus Minge und ist die Tochter von dem reichen Jaksztat, dem die großen Haffwiesen gehören. Daß er die Indre Jaksztat bekommen würde, hätte keiner geglaubt, denn um die rissen sich alle, und sie ging so blaß und sanft an ihnen vorbei, als ob sie eine Sonnentochter gewesen wäre.

Nun hat er sie aber und kann stolz auf sie sein. Sie hat ihm drei hübsche Kinder geboren, und sie sorgt für die Wirtschaft, als wäre sie mit der Laime, der freundlichen Göttin, im Bunde. Ihre Butter wird ihr von den Händlern schon weggerissen, wenn sie noch in der Milch steckt, ihr Johannisbeerwein ist der kräftigste weit und breit, und im Brautwinkel stehen seit vorigen Weihnachten zwei rote Plüschsessel. Man erzählt sich sogar, daß sie der kleinen Elske, wenn sie sieben Jahre alt sein wird, ein Klavier kaufen will. Und dabei geht sie noch ebenso sanft und blaß ihres Wegs, wie sie es als Mädchen getan hat, und wird so rot wie ein Nelkenbeet, wenn man sie anspricht.

So ist die Indre Balczus. Und wenn ich der Ansas wäre, ich würde meine Hände zum Himmel heben, morgens und abends, daß sie meine Frau ist und keine andere.

Und so war es auch früher, aber seit die Busze als Magd ins Haus gekommen ist, hat es sich sehr verändert. So sehr verändert, daß die Nachbarfrauen schon lange die Köpfe zusammenstecken, wenn von dem Hof des Balczus Schimpfen und Weinen herüberschallt.

Das Schimpfen kommt von dem Ansas. Die Stimme kennt ein jeder. Aber weinen tut nicht die Indre – wenn sie's tut, so nur ganz leis und in der Nacht –, es sind die drei Kinder, die da weinen über all das Üble, das ihre Mutter erleiden muß. Und manchmal mischt sich auch ein Lachen darein, ein gar nicht gutes Lachen, hart wie Glas und schadenfroh wie Hähergeschrei.

Der Teufel hat diese Busze ins Haus gebracht. Wenn sie nicht selbst eine Besitzerstochter wäre und als solche stolzen und hoffärtigen Sinnes, hätte sie so viel Schaden gar nicht anrichten können. Warum muß die überhaupt dienen gehen mit ihren blinkernden Achataugen und dem Fleisch wie von Apfelblüten? Wer weiß, wie vielen die schon die Köpfe verdreht hat! Aber sie nimmt sie und läßt sie laufen, und wenn sie irgendwo einen ganz verrückt gemacht hat, dann lacht sie und geht in einen anderen Dienst.

Hier in dem Hause des Balczus sitzt sie nun als das leibhaftige Gegenteil der stillen und sanftmütigen Frau. Singt und schmeißt und rumort vom Morgenstern an bis in die späte Nacht, schafft für dreie und wird schon aufgebracht, wenn man ihr nur sagt, sie möchte sich schonen.

Seit nun gar der Wirt bei ihr in der Kammer gewesen ist, kennt sie überhaupt keinen Spaß mehr. Es ist ein Elend, mitanzusehen, wie sie die Herrschaft mehr und mehr an sich reißt, und er ist schwach und tut, was sie will.

Sonst kommt das wohl in Wirtschaften vor, wo die Frau arm eingezogen ist oder aber kränklichen Leibes und darum die Dinge gehen läßt, wie sie gehen. Aber der Indre gegenüber, dem reichen Jaksztat seiner schönen Tochter, die bloß zu fein und zu hochgeboren ist, um sich mit so einem Biest auflegen zu können, da versteht man die Welt nicht mehr.

Eines Tages, als er wieder betrunken gewesen ist und sie geschlagen hat, kommt die Nachbarin, die Ane Doczys, zu ihr und sagt: »Indre, wir können das nicht mehr mit ansehen, wir ringsum. Wir haben beschlossen, ich schreib's deinem Vater.«

Die Indre wird noch blasser, als sie schon ist, und sagt: »Tut's nicht, sonst nimmt er mich mit, und was wird dann aus den Kindern?«

»Wir tun's doch«, sagt die Doczene, »denn solch ein Frevel darf nicht sein auf der Welt.«

Und die Indre bittet auch noch für ihren Mann und sagt: »Spricht es sich immer weiter herum, so kommt er ganz sicher ins Unglück. Heiraten darf er sie nicht wegen des Ehebruchs. Auf den müßt' ich klagen, denn nur so kann ich die Kinder zugesprochen kriegen. Schon jetzt betrinkt er sich immer häufiger. Was dann erst wird, das überlegt sich ein jeder.«

»Aber soll denn das immer so fortgehen?« fragt die Doczene.

»Sie ist schon aus fünf Brotstellen weggelaufen, wenn sie genug gehabt hat«, sagt die Indre, »und mit ihm wird sie's nicht anders machen.«

Aber die Ane Doczys, mitleidigen Herzens, wie Nachbarinnen sind, denen es morgen ebenso gehen kann, warnt sie wieder und wieder.

»Wir haben uns auch erkundigt«, sagt sie, »das sind dann immer Saufbengels gewesen und Duselköpfe. So einen wie deinen Mann läßt die nicht los.«

Dies Wort führt der Indre so recht zu Gemüte, was für einen vortrefflichen Mann sie gehabt hat, ehe die Busze ins Haus kam. Aber sie weint und klagt nicht, denn es ist nicht ihre Art. Sie wendet nur ein wenig das eingefallene Gesicht und sagt: »Wie Gott will.« Nun, vorerst geht es so, wie die Doczene will.

Die kommt nach Hause und sagt zu ihrem Mann, der auf der Ofenbank liegt und schläft: »Doczys«, sagt sie, »hier sind die Wasserstiefel. Setz die Segel ins Mittelboot, wir fahren nach Minge.«

»Aus welchem Grund fahren wir nach Minge?« fragt er ungehalten; denn er schläft, will Ruhe haben.

Aber die Doczene, in Wut bei dem Gedanken, daß es ihr morgen ebenso gehen kann, fackelt nicht viel und stößt ihn herunter. Er bekommt auch noch die schweren Stiefel angezogen, und eine halbe Stunde später fahren die beiden nach Minge.

Am Tage darauf kommt der alte Jaksztat in Wilwischken an. Er ist nicht zu Kahn gekommen, das hätte zu armemannsmäßig ausgesehen, sondern hat den Umweg über Land nicht gescheut, um seinem Schwiegersohn mit dem Verdeckwagen und dem neusilbernen Kummetgeschirr unter die Nase zu reiben, welcherart das Haus ist, aus dem seine Frau herstammt.

Des reichen Jaksztat erinnern wir uns noch alle. Der obeinige, kleine Mann mit dem lappigen Knochengesicht und den ewigen Rasiermesserkratzern war ja bekannt genug. Als er starb, ist er schließlich gar nicht so reich gewesen. Aber das tut nichts zur Sache.

Die Busze, die ihre Augen überall hat, sieht als erste das Fuhrwerk vorfahren und tritt aus dem Hause.

Was er wünsche, fragt sie, die Arme einstemmend, und funkelt ihn an.

Er, nicht faul, nimmt seinem Kutscher die Peitsche aus der Hand und reißt ihr eins über. Lang übers Gesicht und den nackten rechten Arm herunter flammt die Strieme.

Und was tut sie? Sie packt den alten Mann, zieht ihn vom Wagen und fängt ihn mit den Fäusten zu verprügeln an. Der Kutscher springt vom Bock, der Ansas Balczus kommt aus dem Hause gestürzt, und beiden Männern zusammen gelingt es erst, ihn der wütenden Frauensperson zu entreißen. Weiß Gott, sie hätte ihn sonst vielleicht umgebracht.

So schlimm dies Vorkommnis an und für sich sein mag, in der nun folgenden Unterredung gibt es dem Alten Oberwasser. Denn so weit vom Wege abgekommen ist der Ansas Balczus doch noch nicht durch seine Kebserei, daß er nicht wüßte, welche Schande ein solcher Empfang dem Hause weit und breit bereiten muß.

Nun steht er in seiner ganzen Länge mit dem hinter die Ohren gestrichenen gelben Flachshaar und dem braunen Sommersprossengesicht vor dem Alten und weiß nicht, wo er die Augen lassen soll. Der schnauft immerzu vor Zorn und weil ihm noch vom Herumrangen die Luft fehlt.

»Wo ist deine Frau?«

Wie soll der Ansas Balczus wissen, wo seine Frau ist? Die läuft in ihrer Ratlosigkeit oft genug aus dem Hause, dorthin, wo sie vor Schimpf und Schlägen sicher ist.

»Ich bin der reiche Jaksztat!« schimpft der Alte. »Mir soll so was passieren!«

Der Ansas Balczus entschuldigt den Überfall, so gut es geht. Aber was kann er viel sagen?

»Diese Bestije, diese Patartschke muß sofort aus dem Hause!«

»Na, na«, brummt der Ansas. Wäre das nicht eben geschehen, so hätte er wahrscheinlich die Brust ausgestemmt und geschrien, das sei seine Wirtschaft, hier hab' er allein was zu sagen, aber jetzt brummt er bloß: »Na, na.«

Der Alte merkt sofort, daß sein Weizen blüht, und nun legt er los. Es gibt nicht viel Schimpfwörter im Litauischen, die der Ansas für sich und sein Frauenzimmer nicht zu hören gekriegt hat in dieser Stunde.

Und schließlich ist er ganz windelweich, sitzt auf der Ofenbank und weint.

Indre kommt nach Hause. Sie hat die beiden Ältesten aus der Schule geholt und geht über den Hof, den kleinen Willus auf dem Arm, schlank und rank, geradeso wie die katholische heilige Jungfrau.

Wie sie das väterliche Fuhrwerk sieht, schrickt sie zusammen, setzt das Kindchen auf die Erde und sieht sich um, als wüßte sie nicht, wo sie sich am raschesten verstecken soll.

Aber noch rascher ist der Alte. Zur Tür hinaus – und sie packen – und sie hereinziehen – hast du nicht gesehen!

»Jetzt fällst du vor ihr auf die Knie«, fährt er den Schwiegersohn an, »und küssest den Saum ihres Gewandes!«

So ohne Willen, wie der auch ist, das will er doch nicht. Aber der Alte hilft kräftig nach, und richtig, da liegt er vor ihr und sagt mit einem Schluchzer: »Ich weiß, ich bin ein Sünder vor dem Herrn.«

»Steh auf, Ansas«, sagt sie in ihrer milden Weise und legt die Hand auf seinen Kopf. »Wenn du dich jetzt zu sehr demütigst, vergißt du es mir nachher nicht, und es bleibt alles beim alten.«

Ach, wie gut hat sie ihn gekannt!

Aber vorläufig geht er auf alles ein und verspricht dem Alten, daß die Busze mit seinem Willen den Hof nicht mehr betreten soll und daß sie jetzt auf der Stelle abgelohnt werden soll.

Die Indre warnt den Vater, so Hartes nicht zu verlangen. Aber er besteht darauf.

Er hätte es lieber nicht sollen.

»Die Busze! Wo ist die Busze?«

Da kommt die Busze. Sie hat das Gesicht mit einem Taschentuch verbunden wie eine mit Zahnschmerzen, und um den rechten Arm hat sie eine nasse Schürze gewickelt. Zum Kühlen.

Sie stellt sich in die Tür und sieht die drei ganz freundlich an.

»Na also, was ist?« sagt sie. »Ich hab' zu tun.«

»Du hast hier nichts mehr zu tun«, sagt der Alte, »und das wird dir dein Brotherr gleich klarmachen.«

»Da bin ich doch neugierig«, trumpft sie als eine, die ihrer Sache sicher ist.

Der Ansas Balczus weiß nicht, wo anfangen und wo aufhören. Aber weil sie mit ihrem verbundenen Gesicht nicht gerade sehr hübsch aussieht, wird es ihm leichter. Er stottert was von »Hausfrieden« und »man muß Opfer bringen« und so. Sehr würdereich sieht er nicht aus.

Sie lacht laut auf und lacht und lacht. »Haben sie dich richtig kleingekriegt, du Dreckfresser?« fragt sie. »Ums übrige wirst du ja bald wissen, wo du mich finden kannst.«

Damit dreht sie sich um und schlägt die Tür hinter sich zu. – – – Jetzt könnte der Friede wohl wiederkommen. Und anfangs scheint es auch so. Der Ansas tut freundlich zu seiner Frau, und als er mit Fischen auf den Heydekrüger Markt gefahren ist, bringt er ihr aus dem Hofmannschen Laden sogar ein Seidenkleid mit. Aber er hat einen schiefen Blick, und wenn er kann, geht er ihr aus dem Wege.

Die Indre schreibt nach Hause: »Es ist alles wieder gut.« Aber auf das Papier sind ihre Tränen gefallen.

Denn die Busze ist immer noch da. Sie hat sich bei den Pilkuhns eingemietet, die hinten am Abzugsgraben wohnen, und was das für Gesindel ist, das weiß in Wilwischken ein jeder. Sie tut so, als arbeitet sie in den Wiesen, aber man kann kaum ins Dorf gehen, dann trifft man sie irgendwo. Sie hat sogar die Dreistigkeit, den beiden Kindern, wenn sie aus der Schule kommen, Gerstenzucker zu schenken.

Und wohin geht der Ansas, wenn es dunkel wird? Kein Mensch weiß. Er geht an der Parwe entlang, wo die Weidensträucher so dicht stehen, daß sich kein Abendrot zum Wasser hinfindet. Und die Leute, die vor den Türen sitzen, reden leise hinter ihm drein: »Jetzt trifft er sich mit der Busze.«

Es ist eine Schande zu sagen: Er trifft sich wirklich mit der Busze. Dort, wo sich kein Abendrot zum Wasser hinfindet, sitzen sie bis in die Nacht hinein und schmieden Pläne, wie es werden soll. Aber was sie auch übersinnen – die Frau, die Indre, steht immer dazwischen. »Laß dich scheiden!«

Laß dich scheiden! Leicht gesagt. Aber die Kinder! Der Endrik, der Älteste, soll einmal das Grundstück erben. Und die Elske, die ihm selbst aus den Augen geschnitten ist, wird demnächst gar Klavier spielen. Solche Kinder stößt man nicht von sich. Von dem kleinen Willus gar nicht zu reden. Außerdem hat der Schwiegervater, der reiche Jaksztat, die zweite Hypothek hergegeben. Wo kriegt man die her, wenn er kündigt?

Aber die Indre muß fort! Die Indre muß aus dem Wege! Die Indre mit ihrem Buttergesicht. Die Indre, die ihm nachspioniert. Die Indre, die allabendlich von Tür zu Tür läuft, um ihn schlecht zu machen vor den Leuten. Die Pilkuhns wissen, daß es nichts Abscheuliches gibt, was sie nicht erzählt von ihm. Sogar daß er einen Bruchschaden hat, hat sie erzählt. Woher sollen es die Pilkuhns sonst wissen? Ja, so schlecht ist sie bei all ihrer Scheinheiligkeit.

Also die Indre muß fort. Das ist beschlossene Sache. Es fragt sich bloß, wie.

Er natürlich will nichts davon hören, aber es muß ja doch sein.

Manche Frauen sterben im Kindbett – man braucht kaum einmal nachzuhelfen, aber das kann lange dauern und bleibt eine unsichere Sache.

Gift? Das kommt aus. So sicher, wie zwei mal zwei vier ist. Und wer's dann getan hat, weiß heute schon das ganze Dorf. Ertrinken? Aber die Indre geht nicht aufs Wasser. Das ganze vorige Jahr ist sie nicht einmal auf dem Wasser gewesen.

Sie wird schon gehen – man muß ihr nur zureden.

Na, und dann? Wird sie etwa freiwillig reinspringen? Ja, selbst wenn sie's täte, wer würde es glauben? Kommt man ohne sie zurück, sitzt man auch schon in Untersuchung.

Gift oder Ertrinken – es ist ein und dasselbe.

Aber die Busze hat einen klugen Kopf, die Busze weiß Rat.

Ob er schwimmen kann.

Er kann schon schwimmen. Aber in den schweren Stiefeln nutzt einem das nichts. Da wird man auf den Grund gezogen wie die »Kulschen« – die kleinen Steine im Staknetz.

Dann muß man barfuß 'raus. Jetzt im Sommer fährt jeder barfuß 'raus.

Er, der Ansas, hat das nie getan, und das wissen die Leute.

Ob die Indre schwimmen kann.

Wie die bleiernen Entchen – so kann die Indre schwimmen.

»Also, es wird gehen«, meint nachdenklich die Busze.

» Was wird gehen?«

Ob er sich des Unglücks erinnert, im vorigen Sommer, an der Windenburger Ecke, wobei die zwei Fischer ums Leben gekommen sind?

Wie soll er sich dessen nicht erinnern. Der eine der Toten ist ja sein Vetter gewesen.

Ob er auch weiß, wie es geschehen ist.

Genau weiß es niemand, aber man nimmt an, daß sie betrunken gewesen sind und die gefährliche Stelle verschlafen haben, die Stelle hinter dem Leuchtturm, wo der Wind plötzlich einsetzt und wo man scharf aufpassen muß, will man nicht kentern wie ein zu hoch beladener Heukahn.

Ob man das Kentern nicht auch künstlich machen kann!

Ja, wenn man durchaus ersaufen will.

Ob man sich nicht aufs Schwimmen einrichten kann!

Bis an Land schwimmt keiner.

Ob man es nicht den Schuljungens nachmachen kann mit Binsen oder Schweinsblasen, die einen stundenlang über Wasser halten! Man kann schon. Aber es ist ungebräuchlich und würde bemerkt werden.

Dann müßte man sie nach dem Gebrauch aus der Welt schaffen.

»Ja, aber wie?«

Die Busze wird nachdenken.

So reden und beraten sie Stunden und Stunden lang, Nacht für Nacht. Die Busze fragt, und er antwortet. Und aus dem Fragen und dem Antworten backen sie bei langsamem Feuer den Kuchen gar, an dem die Indre sich den Tod essen muß.

Eins bleibt immer noch das Schwerste: wie sie am besten zu dem Ausflug zu bringen ist. Mehrere müssen es sein, die glücklich verlaufen, ehe der Schlag geführt werden kann. Wo aber die Gründe hernehmen, um die häufigen Fahrten zu rechtfertigen? – Und wie selten auch weht der Süd oder der Südwest, bei dem allein das Unternehmen gelingen kann, und noch dazu in der gehörigen Stärke. Darum muß noch etwas Besonderes gefunden werden, ein Grund wie kein anderer. Einer, der jede Vorbereitung unnötig macht und gegen den es keinen Widerspruch gibt.

Bis dahin aber, das legt ihm Busze immer wieder ans Herz, heißt es freundlich zu der Indre sein, damit ihr jeder Verdacht genommen wird und auch die Nachbarn glauben können, es sei nun alles wieder in Ordnung.

Und er ist freundlich zu der Indre – so freundlich, wie's einer versteht, der sich nie im Leben verstellt hat. Er schlägt das Herdholz klein und trägt es ihr zu, er hilft ihr beim Garnkochen, er bessert den Stöpsel im Rauchfang, er küßt sie beim »Guten Tag« und »Gute Nacht«, und er schläft sogar an ihrer Seite, aber er rührt sie nicht an.

Die Indre drückt sich still an die Wand, wenn er um Mitternacht heimkommt, um den Dunst der Magd nicht zu atmen, den er nach wie vor an sich herumträgt.

Und schließlich – die Busze hat es so verlangt – bringt er auch das schwerste Opfer und geht des Abends nicht mehr ins Sumpfweidendickicht. Von nun an verkehren sie nur durch den Briefträger. Die Aufschriften sind von einem jungen Kanzlisten in Heydekrug, dem er weisgemacht hat, er könne nicht schreiben, auf Vorrat gefertigt, und drinnen stehen Zeichen, die nur sie beide verstehen.

So muß auch die Indre glauben, der heimliche Verkehr habe aufgehört. Aber täuschen läßt sie sich doch nicht. Ihr ist manchmal, als habe sie die Gabe des zweiten Gesichts, und oft, wenn er sich vor ihr wunder wie niedlich macht, denkt sie sich: »Wie seh' ich ihn doch durch und durch!«

Eines Tages kommt er besonders liebselig auf sie zu und sagt: »Mein Täubchen, mein Schwälbchen, du hast böse Tage gehabt, ich möchte dir gern etwas Gutes bereiten, such es dir aus.«

Sie sieht ihn nur an und weiß schon, daß er Hinterhältiges im Sinne führt. Und sie sagt: »Ich brauche nichts Gutes. Ich hab' ja die Kinder.«

»Nein, nein«, sagt er, »es muß sein. Schon wegen der Nachbarn. Auch deinem Vater will ich einen Beweis meiner Sinnesänderung geben. Weißt du nichts, so denke nach, und auch ich werde mir den Kopf zerbrechen.«

Am nächsten Tag kommt er wieder. Aber sie weiß noch immer nichts.

Da sagt er: »Nun, dann weiß ich es. Du hast noch nie die Eisenbahn gesehen. Laß uns nach Tilsit fahren, damit du einmal die Eisenbahn siehst.«

Sie sagt darauf: »Die Leute erzählen sich, daß die Eisenbahn nächstens bis nach Memel geführt werden soll, und Heydekrug wird dann eine Station werden. Wenn es so weit ist, kann ich ja einmal zum Wochenmarkt mitfahren.«

Aber er gibt sich nicht zufrieden.

»Tilsit ist eine schöne Stadt«, sagt er, »wenn du nicht hinfahren willst, so weiß ich, daß du einen bösen Willen hast und an Versöhnung nicht denkst, während ich nichts anderes im Sinne habe, als dir zu Gefallen zu leben.«

Da fällt ihr ein, daß er die Zusammenkünfte mit der Magd wirklich aufgegeben hat, und sie beginnt in ihrer Meinung wankend zu werden.

Und sie sagt: »Ach Ansas, ich weiß ja, daß du es nicht aufrichtig meinst, aber ich werde dir wohl den Willen tun müssen. Außerdem sind wir ja alle in Gottes Hand.«

Der Ansas hat die Gewohnheit, daß er rot werden kann wie irgendein junges Ding. Und weil er das weiß, geht er rasch vor die Tür und schämt sich draußen. Aber ihm ist zumut, als muß er es tun und ein Zurück gebe es nicht. Als wenn ihn der Drache mit feuriger Gabel vorwärts schubst, so ist ihm zumut. Und darum fängt er an demselben Tage noch einmal an.

»In Tilsit ist ein Kirchturm«, sagt er, »der ruht auf acht Kugeln, und darum hat ihn der Napoleon immer nach Frankreich mitnehmen wollen. Er ist ihm aber zu schwer gewesen. Eine so merkwürdige Sache muß man doch sehen.«

Die Indre lächelt ihn bloß so an, sagt aber nichts.

»Außerdem«, fährt er fort, »gibt es ja ein Lied, das geht so:

Tilschen, mein Tilschen, wie schön bist du doch!
Ich liebe dich heute wie einst,
Die Sonne wär' nichts wie ein finsteres Loch,
Wenn du sie nicht manchmal bescheinst.

Nun weißt du hoffentlich, was für eine schöne Stadt Tilsit ist.«

Wie er sich so zereifert, lächelt ihn Indre noch einmal an, und er wird wieder rot und redet rasch von anderen Dingen.

Am nächsten Morgen aber sagt er ganz obenhin: »Nun, wann werden wir fahren?« Als ob es längst eine abgemachte Sache wäre.

Sie denkt: »Will er mich los sein, so kann er es auf tausend Arten. Es ist das Beste, ich füge mich.«

Und zu ihm sagt sie:

»Wann du wirst wollen.«

»Nun, dann je eher, je besser«, sagt er.

Es wird also der nächste Morgen bestimmt.

Und wie die Busze es ihm eingegeben hat, läuft er am Nachmittag von Wirtschaft zu Wirtschaft und sagt: »Ihr wißt, liebe Nachbarn, daß ich mich schlecht aufgeführt habe. Aber von nun an soll alles anders werden. Zum Zeichen dessen werde ich mit der Indre eine Vergnügungsfahrt nach Tilsit machen. Damit will ich sozusagen die Versöhnung festlich begehen.«

Und die Nachbarn beglückwünschen ihn auch noch. Genau, wie die Busze es vorhergesagt hat.

Was aber tut die Indre inzwischen?

Sie legt die Sachen der Kinder zurecht, schreibt auf ein Papier, was sie am Alltag und am Sonntag anziehen sollen und wie die Stücke Leinwand, die sie selber gewebt hat, künftig einmal zu verschneiden sind. Auch ihre Kleider verteilt sie. Das neue seidene kriegt die Ane Doczys, und die Erbstücke kommen an Elske. Dann legt sie noch ihr Leichenhemde bereit und was ihr sonst im Sarge angezogen werden soll. Und dann ist sie fertig.

Auf dem Hof spielen die Kinder. Sie denkt: »Ihr Armen werdet schlechte Tage haben, wenn die Busze erst da ist.«

Dann geht sie hinüber zur Ane Doczys, kurz nachdem der Ansas dagewesen ist, und sagt: »Dem Menschen kann leicht etwas zustoßen. Ich weiß, daß ich von dieser Reise nicht wiederkommen werde.«

Die Ane ist sehr erschrocken und sagt: »Warum sollst du nicht wiederkommen? Nach Tilsit ist bloß ein Katzensprung. Und es soll ja auch ein Versöhnungsfest sein.«

Die Indre lächelt bloß und sagt: »Wir werden ja sehn. Darum versprich mir, daß du auf die Kinder achtgeben wirst und dem Großvater schreibst, wenn es ihnen nicht gut geht.«

Die Ane weint und verspricht alles, und die Indre geht heim. Sie bringt die Kinder zu Bett und betet mit ihnen und stärkt sich in dem Herrn...

In der Frühe, lang' vor der Sonne, fahren sie ab.

Er, der Ansas, hat seine Sonntagskleider an, und auch sie hat sich geschmückt, denn es soll ja ein Versöhnungsfest sein. Sie trägt die rote, grüngestreifte Marginne, den selbstgewebten Rock, in dem sie vor neun Jahren mit ihm zur Versprechung nach der Kirche gefahren ist, und ein klares Mädchenkopftuch gegen die Sonnenstrahlen.

Auch zu essen und zu trinken hat sie mitgenommen und in dem vorderen Abschlag verstaut.

Er ist auf Klotzkorken und hat die leichten Wichsstiefel in der Hand. Im letzten Augenblick bringt er noch etwas angetragen, in Sackleinwand gepackt, das wirft er neben sich vor das Steuer und sieht sie verstohlen dabei an, als ob er eine Frage erwartet.

Aber sie fragt nichts.

Wie er das Großsegel setzt, gewahrt sie, daß ihm die Hände zittern. Er will sich nichts merken lassen und sagt:

»Es ist ein hübsches kleines Windchen, wir können zu Mittag in Tilsit sein.« Sie sagt: »Mir ist es gleich.«

Und er meint: »Ob es hin auch noch so rasch geht, zurück muß man kreuzen.«

Dann wirft er das Schwert aus und setzt auch den Raginnis, das kleine Vorsegel. Er sitzt nun halb zugedeckt von all der Leinwand, so daß sie ihn kaum sehen kann.

Der Kahn fährt wie an der Leine, und rings in dem Wasser glucksen die Fischchen.

Über das weite Haff hin ist es nach Westen wie eine blaugraue Decke gebreitet, nur drüben die Nehrung steht dunkelrot im Morgenschein.

Wie sie um die Windenburger Ecke herumkommen, dort, wo die Landzunge sich spitz in das Wasser hineinstreckt, lockert er erst die Segelleine und wirft dann mit raschem Griff das Steuer um, denn von nun an geht es mit vollem Wind geradeswegs nach Osten.

So oft sie zum Vater nach Minge fuhr, vor dieser Stelle hat sie schon immer Angst gehabt, denn wenn irgend einmal ein Unglück geschehen ist, dann war es nur hier.

Und sie sucht in ihrer ungewissen Angst das liebe Minge, das in der Ferne ganz deutlich zu sehen ist, und denkt bei sich: »Ach Vater, wenn du wüßtest, was für einen schlimmen Weg die Indre fährt.«

Aber sie ist still im Herrn. Nur die gefährliche Stelle macht ihr das Herz eng.

Und dann fährt der Kahn glatt auf die Mündung zu, die mit ihren Grasbändern rechts und links schon lang' auf sie zu warten scheint.

Da liegt nun vor ihr der breite Atmathstrom, breit wie die Memel selber, von der er ein Arm ist, und das hübsche kleine Windchen macht auf dem Wasser ein Reibeisen.

»Zwei Mundvoll mehr wären gut«, sagt der Ansas halb abgewandt zu ihr herüber, »denn wenn der Gegenstrom auch schwach ist, der Kahn merkt ihn doch.«

Sie denkt bloß: »Ich möchte nach Minge.« Aber Minge liegt längst im Rücken. Denn drüben ist schon Kuwertshof, das einsam zwischen Wasserläufen gelegene Wiesengut, von dem die Leute sagen, daß, wer darauf wohnen will, sich Schwimmhäute anschaffen muß, sonst kann er nicht vor und nicht zurück.

»Auch ich kann nicht vor und nicht zurück«, denkt sie, »und muß stillhalten, wie er es bestimmt.«

Nun macht der Strom den großen Ellbogen nach Süden hin, und die Segel schlagen zur Seite, so daß sie ihn mit seinem ganzen Körper sehen kann. Sie sitzt auf der Paragge, dem Abschlag vorn an der Spitze, und er hinten am Steuer. Der Mast steht zwischen ihnen.

Ihr ist, als will er sich vor ihren Blicken verstecken. Er rückt nach rechts, er rückt nach links, aber es hilft ihm nichts.

»Armer Mann«, denkt sie, »ich möchte nicht an deiner Stelle sein.« Und sie lächelt ihn traurig an, so leid tut er ihr.

Auf der rechten Seite kommt nun Ruß, der große Herrenort, in dem so viel getrunken wird wie nirgends auf der Welt. Vor dem Rußner Wasserpunsch fürchten sich ja selbst die Herren von der Regierung.

Zuerst mit den vielen Flößen davor der Anckersche Holzplatz und eine Sägemühle und dann noch eine und noch eine.

Die Dzimken, die Flößer, die mit den Hölzern stromab aus Rußland kommen, sitzen in ihren langen, grauen Hemden auf der Floßkante und baden sich die Füße. Hinter ihnen rauchen die Kessel zum Frühstücksbrot.

»Er wird mir wohl Gift 'reintun«, denkt sie. Aber noch hat sie das mitgebrachte Essen in ihrer Hand, und was anderes wird sie nicht zu sich nehmen.

Die Insel Brionischken kommt mit ihrer neuen Sägemühle. Auch hier liegen Holztriften fest, und die Dzimken, die Tag und Nacht Musik machen müssen, fassen schon an, die Kehlen zu stimmen. Eins von den Liedern kennt sie:

Lytus lynòju, rasà rasòju,
O mùdu abùdu lovò gulèju.

Sie denkt: »Wenn alles so wäre wie einst, dann würden wir jetzt mitsingen.«

Die Dzimken winken ihnen auch einladend mit den Händen, aber keines von ihnen beiden grüßt wieder. Und viele andere haben ihnen während der Fahrt noch zugewinkt, aber niemals haben sie Antwort gegeben.

Hinter Ruß kommt, wie wir ja wissen, eine traurige Gegend. Links das Medszokel-Moor, wo die Ärmsten der Armen wohnen, rechts das Bredszuller Moor, das auch nicht viel wert ist. Aber dahinter erhebt sich auf Hügeln und Höhen der Ibenhorst, der weitberühmte Wald, in dem die wilden Elche hausen.

Und sie muß an jenen Frühlingstag denken, vor sieben Jahren. Sie trug damals die Elske im sechsten Monat und war in der Wirtschaft schon wenig mehr nütze. Da sagte er eines Tages zu ihr: »Wir wollen nach Ibenhorst fahren, vielleicht daß wir die Elche sehen.« Aber er nahm nicht wie heute die Waltelle – das Mittelboot –, denn damit kommt man in den kleinen Seitenflüssen nicht vorwärts, sondern den Handkahn. In dem fuhren sie nun eng aneinander gedrückt durch das Gewirr der fließenden Gräben, durch Rohr und Binsen, stunden- und stundenlang. Und sie hatte den Kopf auf seinem Schoß liegen und sagte ein Mal über das andere: »Ach, was brauchen wir Elche zu sehen, es ist ja auch so ganz wunderschön.« Und schließlich sahen sie doch einen. Es war ein mächtiger Bulle mit einem Geweih, rein wie zwei Mühlenflügel. Der stand ganz nahe im Röhricht und kaute und sah sie an. Ansas sagte: »Sehr wild scheint der nicht zu sein, ich fahr' einfach auf ihn los.« Aber die Elske in ihrem Leibe, die wollte das nicht und machte einen heftigen Sprung. Und als sie ihm das sagte, da wußte er nicht, wie rasch er umkehren sollte.

An jenen Frühlingstag also muß sie denken, und dabei kommt mitten aus ihrer Ergebung der Jammer plötzlich über sie, so daß sie die gefalteten Hände vor die Stirn legt und dreimal weinend sagt: »O Gott, o Gott, o Gott!«

Dann sieht sie, daß er das Ruder festmacht und über die Großmastbank zu ihr herübersteigt.

»Worüber klagst du eigentlich?« hört sie ihn sagen.

Sie hebt die Augen zu ihm auf und sagt: »Ach Ansas, Ansas, weißt du nicht besser als ich, warum ich klage?«

Da dreht er sich auf seinen Hacken um und geht stumm zum Hinterende zurück.

Auf einer der entgegenfahrenden Triften spielt ein Dzimke die Harmonika.

Sie denkt: »Nun wird die Elske wohl nie mehr Klavier spielen lernen... und der Willus wird auch niemals ein Pfarrer werden.« Denn das hat sie sich in ihrem Sinne vorgenommen, weil es ein gottgefälliges Werk ist.

Sie denkt weiter: »Ich werde es mir noch vorher von ihm versprechen lassen.« Aber wie kann sie wissen, wann das Schreckliche kommen wird, so daß sie noch Zeit behält zum Bitten? Jeden Augenblick kann es kommen, denn oft ist alles menschenleer – auch an den Ufern weit und breit.

»Was mag er nur in der Sackleinwand haben?« denkt sie weiter. »Da drin muß es sein, womit er das Schreckliche ausüben will. Aber was kann es sein?« Das Paket ist rund und halbmannslang und etwa wie ein Milcheimer so stark. Als er es vor der Abfahrt auf den Boden warf, ist kein Schall zu hören gewesen. Es muß also leicht sein von Gewicht.

»Das Beste ist«, denkt sie, »ich lasse es kommen, wie es kommt, und nutze die Zeit, um Frieden zu machen mit dem Herrn.«

Aber der Herr hat ihr den Frieden längst gesandt. Sie weiß kaum, um was sie beten soll. Denn um die Rettung zu beten, ziemt ihr nicht. Da braucht sie ja nur zu schreien, wenn irgendein Floß kommt. Und so betet sie für die Kinder. Immer der Reihe nach und dann wieder von vorne.

Wie lange Zeit so verflossen ist, kann sie nicht sagen. Aber die Sonne steht schon ganz hoch, da hört sie von drüben seine Stimme: »Bring mir zu essen, ich hab' Hunger!«

Das Herz schlägt ihr plötzlich oben im Halse. »Jetzt wird es geschehen«, denkt sie. Aber wie sie ihm die Neunaugen und die Rauchwurst hinüberträgt und Brot und Butter dazu, da zittert sie nicht, denn jetzt denkt sie wieder: »Nein, so kann es nicht geschehen, er wird sich eine andere Art und Weise suchen.«

Und dann, wie er fragt: »Ißt du denn nichts?« kommt ihr plötzlich der Gedanke: »Es wird gar nicht geschehen. Und nur mein trüber Sinn malt es mir aus.«

Aber sie braucht ihn nur anzusehen, wie er dasitzt, in sich zusammengekrochen und die Blicke irgendwohin ins Weite oder aufs Wasser gerichtet, bloß nicht auf sie, dann weiß sie: »Es wird doch geschehen.«

Mit einmal faßt sie sich ein Herz und fragt: »Was hast du da in der Sackleinwand?«

Er zieht finster den Mund in die Höhe und antwortet: »Meine Wasserstiefel.« Aber sie weiß, das das nicht wahr sein kann, denn deren Absätze sind eisenbeschlagen und hätten beim Hinschmeißen geklappert.

Dann packt sie die Speisen zusammen und geht nach dem Vorderende zurück.

Die Sonne sticht nun sehr, und sie muß ihr Kopftuch tief in die Augen ziehen.

Längst haben sie die arme Moorgegend verlassen, auch der schwarze Rand des Ibenhorstes ist untergesunken, und hinter dem Damm dehnt sich die fruchtbare Niederung, wo der Morgen tausend Mark kostet und die Bauern Rotwein auf dem Tische haben.

Die Klokener Fähre kommt, hinter der Kaukehmen liegt, der große, reiche Marktort, in dessen bestem Gasthaus nur studierte Leute aus und ein gehen dürfen. »Wenn der Willus Pfarrer sein wird, wird er dort auch aus und ein gehen dürfen. Aber der Willus wird ja nie Pfarrer sein. Wird etwa die Busze ihn auf die hohe Schule gehen lassen?«

Nun dauert es noch etwa eine Stunde, dann kommt die Stelle, an der die Gilge sich abzweigt. Sie sieht das blanke Gewässer nach rechts hin im Grünen verschwinden, fragt aber nichts.

Da kriegt der Ansas mit einemmal die Sprache wieder und sagt: »Du, Indre, von nun an heißt es nicht mehr der Rußstrom, jetzt ist es die Memel.«

Sie bedankt sich für die Belehrung, und dann wird es wieder still. So lange still, bis Ansas plötzlich den Arm hebt und ganz erfreut nach vorne zeigt.

Sie wendet sich um und fragt: »Was ist?«

»Was wird sein?« sagt er. »Tilsit wird sein.«

Sie sieht nicht nach Tilsit. Sie sieht bloß nach ihm. Er lacht übers ganze Gesicht, weil sie nun bald da sind.

»Es wird nicht geschehen«, denkt sie. » Der Mensch kann sich nicht freuen, der so Schreckliches mit sich herumträgt.«

Und dann wird er ganz ärgerlich, weil sie so gar keine Neugier zeigt.

»Da vorne bauen sie die große Eisenbahnbrücke«, sagt er, »und hinten steht auch Napoleons Kirchturm, aber du siehst dich nicht einmal um.«

Sie entschuldigt sich und läßt sich alles erklären. Und so kommen sie immer näher.

Die Mauerpfeiler, die aus dem Wasser wachsen, und die Eisengerüste hoch oben, die in der Luft hängen wie der Netzstil beim Fischen – so was hat sie wirklich noch nie gesehen.

»Alles war Unsinn«, denkt sie. »Es wird nicht geschehen.«

Und dann kommen Holzplätze, so groß wie der Anckersche in Ruß, und Schornstein nach Schornstein, und dann die Stadt selber. Mit Wohnhäusern, noch höher als die Speicher in Memel. Denn Memel kennt sie. Dorthin ist sie früher manchmal zum Markt mitgefahren und um die See zu sehen.

Napoleons Kirchturm hätte sie sich wunderbarer vorgestellt. Die acht Kugeln sind wirklich da, aber das Mauerwerk steht darauf, als ob es gar nicht anders sein könnte.

Ansas zieht die Segel ein und lenkt dem steinernen Ufer zu. Dort, wo er festmacht, liegen schon ein paar andere Fischerkähne, mit deren Besitzern er sich begrüßt. Es sind Leute aus Tawe und Inse, die ihren Fang am Morgen verkauft haben.

»Kommt ihr Wilwischker jetzt auch schon hierher«, sagt einer neidisch, »und verderbt uns die Preise?«

Ansas, der sich gerade die Wichsstiefel anzieht, antwortet ihm gar nicht. Für solche Gespräche ist er zu stolz.

Indre breitet das weiße Reisetuch über den vorderen Abschlag und setzt die Speisen darauf. Neben den Neunaugen und der Rauchwurst hat sie auch Soleier und selbstgeräucherten Lachs mit eingepackt. Und da sie seit halb vier in der Frühe nichts mehr gegessen hat, merkt sie jetzt, daß ihr schon längst vor Hunger ganz schwach ist.

Sie sitzen nun beide auf den Kanten des Bootes einander nahe gegenüber und essen das Mitgenommene als Mittagbrot. Geld, um in ein vornehmes Gasthaus zu gehen und sich auftafeln zu lassen vom Besten, hat Ansas wohl übergenug. Aber das ist nicht Fischergewohnheit.

Sie denkt nun gar nicht mehr an das Schreckliche, aber das Herz liegt ihr von all dem Fürchten noch wie ein Stein in der Brust.

Jetzt ist es der Ansas, der nicht viel essen kann, denn die Erwartung, ihr alles zu zeigen, läßt ihm keine Geduld. Er steht auf und sagt: »Nun kann es losgehen.« Aber vorher kehrt er noch nach hinten zurück, das Hängeschloß zu holen, damit der Kahn nicht etwa inzwischen verschwindet.

Dabei kommt er mit einem Fuß zufällig unter den runden Sack, der vor dem Steuersitz liegt. Der fliegt wie von selber hoch, so leicht ist er, und sinkt dann wieder zurück. Sie sieht, wie er dabei erschrickt und zu ihr herüberglupt, ob sie's auch nicht bemerkt hat. Und der Stein in ihrer Brust wird schwerer.

Aber wie sie das Ufer hinanschreiten und er ihr alles erklärt, denkt sie wieder: »Es kann nicht sein, es muß eine andere Bewandtnis haben.«

Dann biegen sie in die Deutsche Straße ein, die breit ist wie ein Strom und an ihren Rändern lauter Schlösser stehen hat. In den Schlössern kann man sich kaufen, was man will, und alles ist viel schöner und prächtiger als in Memel.

Der Ansas sagt: »Hier aber ist das Schönste« und weist auf ein Schild, das die Aufschrift trägt: »Konditorei von Dekomin«.

Und da ein kaltes Mittagsbrot nie ganz satt macht, so beschließen sie auch sogleich hineinzugehen und die leeren Stellen im Magen aufzufüllen.

Und wie sie eintreten, o Gott, was sieht die Indre da! In einer langen, schmalen Stube, in der es kühl und halbdunkel ist, steht nicht weit von der Wand ein Tisch, der von einem Ende bis zum andern reicht und der ganz bedeckt ist mit Kuchen und Torten und sonstigen Süßigkeiten aller Art.

»Da wollen wir nun schwelgen«, sagt der Ansas und reckt sich.

Aber sie traut sich noch nicht, und er muß ihr die Stücke einzeln auf den Teller legen. Auch einen schönen Rosenlikör bestellt er. Der ist süß wie der Himmel und klebt an den Fingern, so daß man immerzu nachlecken muß.

»Darf ich auch den Kindern was mitbringen?« fragt sie.

»Nun, das versteht sich«, sagt er und lacht.

Da sticht ihr plötzlich der Gedanke ins Herz, daß sie die Kinder vielleicht niemals mehr sehen wird. Ganz abgeängstigt blickt sie ihn an – und siehe da! auch sein Gesicht hat sich verändert. Der Mund steht ihm offen, ganz hohl sind die Backen, und die Augen schielen an ihr vorbei.

»Es wird doch geschehen«, denkt sie und legt den Teelöffel hin, ißt auch nicht einen Bissen mehr; nur die Krumen, die rings um den Teller verstreut auf dem Steintisch liegen, wischt sie mit den Fingerspitzen auf und denkt dabei – – ja, was denkt sie? Nichts denkt sie. Und auch er sitzt da wie vor den Kopf geschlagen und redet kein Wort.

Also wird es doch geschehen!

Dann, wie er aufsteht, sagt er: »Nun laß dir einpacken.« Aber sie kann nicht. »Bring du es ihnen«, sagt sie, und er tritt an den Tisch und sucht aus. Aber er weiß nicht, was er aussucht, denn seine Augen gehen immer nach ihr zurück, als will er was sagen und traut sich nicht.

Dann, wie sie wieder auf die Straße hinaustreten, die von der Nachmittagssonne geheizt ist wie ein Backofen, gibt er sich einen Ruck und fängt von neuem mit dem Erklären an. Dies ist das und jenes ist das. Aber sie hört kaum mehr hin. Ganz benommen ist sie von neuer Angst. Die kommt und geht, wie die Haffwellen ans Ufer schlagen.

Dann stehen sie vor einem Kurzwarenladen, in dessen Schaufenster auch Kindersachen ausliegen. »Wir wollen 'reingehen«, sagt sie. »Du kannst den Kindern ein Andenken mitbringen.«

»Andenken? An wen?« fragt er und stottert dabei.

»An mich«, sagt sie und sieht ihn fest an.

Da wird er wieder rot, wendet die Augen ab und fragt nichts weiter.

Es wird also ganz sicher geschehen.

Sie sucht für den Endrik eine Wachstuchschürze mit roten Rändern, damit er sich nicht schmutzig macht, wenn er im Sand spielt; für die Elske eine blaue Kappe gegen die Sonne und für den kleinen Willus – was kann es viel sein? – ein Sabberschlabbchen, unter das Kinn zu binden. »Vielleicht werden doch noch einmal Pfarrerbäffchen daraus«, denkt sie und verbeißt ihre Tränen.

Der junge Mann, der die Sachen einwickelt, sagt zu Ansas gewandt: »Vielleicht haben Sie auch für die Frau Gemahlin einen Wunsch.«

Er steht verlegen und geschmeichelt, weil man die Indre eine »Frau Gemahlin« nennt, was von einer litauischen Fischersfrau wohl nicht häufig gesagt wird.

Und der junge Mann fährt fort: »Vielleicht darf ich auf unsere echten Schleiertücher aufmerksam machen, denn, wenn ich mir die Bemerkung erlauben darf, das, welches die Frau Gemahlin augenblicklich trägt, ist etwas – durchgeschwitzt.«

Indre erschrickt und sucht einen Spiegel, denn noch hat sie nicht den Mut gehabt, sich irgendwo zu besehen. Und der junge Mann breitet eilig seine Gewebe aus. Die sind rein wie aus Spinnweben gemacht und haben Muster wie die schönsten Mullgardinen.

Ansas wählt das teuerste von allen – er getraut sich gar nicht, ihr zu sagen, wie teuer es ist –, und der junge Mann führt sie vor eine Wand, die ganz und gar ein Spiegel ist. Wie sie das Tuch am Halse geknotet hat, so daß es die Ohren bedeckt und die Augen verschattet, da weiß er sich vor Entzücken gar nicht zu lassen.

»Nein, wie schön die Frau Gemahlin ist!« ruft er einmal über das andere. »Nie hat dieser Spiegel etwas Schöneres gesehen!«

Und sie bemerkt fast erschrocken, wie der Ansas sich freut.

Im Rausgehen wendet er sich noch einmal um und fragt den jungen Mann, ob er wohl weiß, wie die Züge gehen.

»Zur Ankunft oder zur Abfahrt?« fragt der junge Mann.

Und Ansas meint, das wäre ganz gleich.

Da lächelt der junge Mann und sagt, bald nach viere komme einer an, und gegen sechse fahre einer ab. Man habe also die Auswahl. Ansas bedankt sich und sagt, als sie draußen sind: »Wir wollen lieber die Abfahrt nehmen, denn da sieht man ihn in der Ferne verschwinden.«

Aber bis sechs ist noch viel Zeit. Was kann man da machen?

Der Indre ist alles egal. Sie denkt bloß: »Wenn es doch geschehen soll, warum hat er dann noch so viel Geld für mich ausgegeben?« Und in ihr Herz kommt wieder einmal die Hoffnung zurück.

Ansas ist vor einer Mauer stehen geblieben, auf der ein Zettel klebt:

JAKOBSRUH
heute vier Uhr
GROSSES MILITÄRKONZERT
ausgeführt von der Kapelle
des litauischen Dragonerregiments Prinz Albrecht.

Und darunter steht alles gedruckt, was sie spielen werden.

Der Stein in Indres Brust ist nun ganz leicht geworden; kaum zu fühlen ist er. Aber sie hat Zweifel, ob bei einem solchen Vergnügen, das augenscheinlich für die Deutschen bestimmt ist, auch Litauer zugegen sein dürfen – und dazu noch in ihrer Landestracht.

Aber Ansas lacht sie aus. Wer sein Eintrittsgeld bezahlt, ist eingeladen, gleichgültig ob er »wokiszkai« spricht oder »lietuwiszkai«.

Indre zweifelt noch immer, und nur der Gedanke, daß es ja ein litauisches Dragonerregiment ist, welches die Musiker hergibt, macht ihr Schamhaftigkeit etwas geringer.

So fahren sie also in einer Droschke nach Jakobsruh, jenem Lustort, der bekanntlich so schön ist wie nichts auf der Welt. Bäume, so hoch und schattengebend wie diese, hat Indre noch nie gesehen, auch nicht in Heydekrug und nicht in Memel. Am Haff, wo es nur kurze Weiden gibt und dünne Erlen, könnte man sich von einer solchen Blätterkirche erst recht keinen Begriff machen.

Aber trotz ihrer Freude ist ihr vor dem fremden Orte noch bange genug, denn ringsum sitzen an rotgedeckten Tischen lauter städtische Herrenleute, und als Ansas vorangeht, einen Platz zu suchen, recken alle die Hälse und sehen hinter ihnen her. Es ist, um in die Erde zu sinken.

Ansas dagegen fürchtet sich nicht im mindesten. Er findet auch gleich einen leeren Tisch, wischt mit dem Schnupftuch den Staub von den Stühlen und befiehlt einem feinen deutschen Herrn, ihm und ihr Kaffee und Kuchen zu bringen. Genau so, wie es die anderen machen.

So ein mutiger Mann ist der Ansas. Man fühlt sich gut geborgen bei ihm, und alle die Angst war ein Unsinn.

Nicht weit von ihnen ist eine kleine Halle aufgebaut mit dünnen Eisenständern und einem runden Dachchen darauf. Die füllt sich mit hellblauen Soldaten! O Gott, so vielen und blanken Soldaten! Während es doch sonst nur drei oder vier schmutzige Vagabunden sind, die Musik machen.

Zuerst kommt ein Stück, das heißt »Der Rosenwalzer«. So steht auf einem Blatt zu lesen, das Ansas von dem Kassierer gekauft hat. Wie das gespielt wird, ist es, als flöge man gleich in den Himmel. Dicht vor den Musikern haben sich zwei Kinderchen gegenseitig um den Leib gefaßt und drehen sich im Tanze. Da möchte man gleich mittanzen.

Und hat sich doch vor einer Stunde noch in Todesnöten gewunden! Wie das Stück zu Ende ist, klatschen alle, und auch die Indre klatscht.

Rings wird es still, und die Kaffeetassen klappern.

Ansas sitzt da und rührt sich nicht. Wie sie ihn etwas fragen will – so gut ist sie schon wieder mit ihm –, da macht er ihr ein heimliches Zeichen nach links hin: Sie soll horchen.

Am Nebentisch sprechen ein Herr und eine Dame von ihr.

»Wenn eine Litauerin hübsch ist, ist sie viel hübscher als wir deutschen Frauen«, sagt die Dame.

Und der Herr sagt: »In ihrer blassen Lieblichkeit sieht sie aus wie eine Madonna von – –«

Und nun kommt ein Name, den sie nicht versteht. Auch was das ist: »Madonna«, weiß sie nicht. Für ihr Leben gern hätte sie den Ansas gefragt, der alles weiß, aber sie schämt sich.

Da fängt sie einen Blick des Ansas auf, mit dem er gleichsam zu ihr in die Höhe schaut, und nun weiß sie, was sie schon im Laden geahnt hat: Er ist stolz auf sie, und sie braucht nie mehr Angst zu haben.

Dann hört die Pause auf, und es kommt ein neues Stück. Das heißt »Zar und Zimmermann«. Der Zar ist der russische Kaiser. Daß man von dem Musik macht, läßt sich begreifen. Warum aber ein Zimmermann zu solchen Ehren kommt, ein Mensch, der schmutzige Pluderhosen trägt und immerzu Balken abmißt, bleibt ein Rätsel.

Dann kommt ein drittes Stück, das wenig hübsch ist und bloß den Kopf müde macht. Das hat sich ein gewisser Beethoven ausgedacht.

Aber dann kommt etwas! Daß es so was Schönes auf Erden gibt, hat man selbst im Traum nicht für möglich gehalten. Es heißt: »Die Post im Walde«. Ein Trompeter ist vorher weggegangen und spielt die Melodie ganz leise und sehnsüchtig von weit, weit her, während die andern ihn ebenso leise begleiten. Man bleibt gar nicht Mensch, wenn man das hört! Und weil die Fremden, die Deutschen, ringsum nicht sehen dürfen, wie sie sich hat, springt sie rasch auf und eilt durch den Haufen, der die Kapelle umgibt, und an vielen Tischen vorbei dorthin, wo es einsam ist und wo hinter den Bäumen versteckt noch leere Bänke stehen.

Dort setzt sie sich hin, schiebt das neue Kopftuch aus den Augen, damit es nicht naß wird, und weint, und weint sich all die – ach, all die ausgestandene Angst von der Seele.

Und dann setzt sich einer neben sie und nimmt ihre Hand. Sie weiß natürlich, daß es der Ansas ist, aber sie ist vor Tränen ganz blind. Sie lehnt den Kopf an seine Schulter und sagt immer schluchzend: »Mein Ansuttis, mein Ansaschen, bitte, bitte, tu mir nichts, tu mir nichts.«

Sie weiß, daß er ihr nun nichts mehr tun wird, aber sie kann nicht anders – sie muß immerzu bitten.

Er zittert am ganzen Leibe, hält ihre Hand fest und sagt einmal über das andere: »Was redest du da nur? Was redest du da nur?« Sie sagt: »Noch ist es nicht gut. Ehe du es nicht gestehst, ist es noch nicht ganz gut.«

Er sagt: »Ich habe nichts zu gestehen.«

Und sie streichelt seinen Arm und sagt: »Du wirst es schon noch gestehen. Ich weiß, daß du es gestehen wirst.«

Er bleibt immer noch dabei, daß er nichts zu gestehen hat, und sie gibt sich zufrieden. Nur wenn sie daran denkt, daß daheim im Dorf die Busze sitzt und lauert, läuft es ihr ab und zu kalt über den Rücken.

Mit aneinandergelegten Händen gehen sie zu ihrem Tische zurück und kümmern sich nicht mehr um die Leute, die nicht satt werden können, ihnen nachzusehen.

Und weil nun ringsum die Kaffeetassen verschwunden sind und statt ihrer Biergläser stehen, bestellt sich Ansas auch was bei dem feinen Herrn – aber kein Bier bestellt er, sondern eine Flasche süßen Muskatwein, wie ihn die Litauer lieben.

Und beide trinken und sehen sich an, bis Indre sich ein Herz faßt und ihn fragt: »Mein Ansaschen, was heißt das – eine Madonna?« »So nennt man die katholische heilige Jungfrau«, sagt er.

Sie zieht die Lippen hoch und sagt verächtlich: »Wenn's weiter nichts ist.« Denn die Neidischen, die sie ärgern wollten, haben sie schon als Mädchen so genannt, und sie ist doch stets eine fromme Lutheranerin gewesen.

Und sie trinken immer noch mehr, und Indre fühlt, daß sie rote Backen bekommt, und weiß sich vor Fröhlichkeit gar nicht zu lassen.

Da plötzlich fällt dem Ansas ein: »O Gott – die Eisenbahn! Und die Uhr ist gleich sechs!«

Er ruft den feinen Herrn herbei und bezahlt mit zwei harten Talern. Dann fragt er nach dem kürzesten Weg zum Bahnhof. Aber wie sie nun dorthin laufen wollen, ergibt es sich, daß sie nicht mehr ganz gerade stehen können.

Die Leute lachen hinter ihnen her, und die Dame am Nebentisch sagt bedauernd: »Daß diese Litauer sich doch immer betrinken müssen.«

Hätte sie gewußt, was hier gefeiert wird, so hätte sie's wohl nicht gesagt.

Die Straße zum Bahnhof führt ziemlich nah an den Schienen entlang. Sie laufen und lachen und laufen.

Da mit einmal macht es irgendwo: »Puff, Puff, Puff.«

O Gott – was für ein Ungeheuer kommt dort an! Und geradeswegs auf sie zu.

Indre kriegt den Ansas am Ärmel zu packen und fragt: »Ist sie das?«

Ja, das ist sie.

Wie kann es bloß so viel Scheußlichkeit geben! Der Pukys mit dem feurigen Schweif und der andere Drache, der Atwars, sind gar nichts dagegen. Sie schreit und hält sich die Augen zu und weiß nicht, ob sie weiterlachen oder noch einmal losweinen soll. Aber da der Ansas sie beschützt, entscheidet sie sich fürs Lachen und nimmt die Schürze vom Gesicht und macht: »Puff, Puff.« Genauso kindisch, wie die Elske machen würde, wenn sie den Drachen sähe, mit dem die Leute spazierenfahren.

»Wohin fahren sie?« fragt sie dann, als die letzten Wagen vorbei sind.

Ansas belehrt sie: »Zuerst nach Insterburg, dann nach Königsberg und dann immer weiter bis nach Berlin.«

»Wollen wir nicht auch nach Berlin fahren?« bittet sie.

»Wenn alles geordnet ist«, sagt er, »dann wollen wir nach Berlin fahren und den Kaiser sehen.« Dabei wird er mit einemmal steinernst, als ob er ein Gelübde tut.

O Gott, wie ist das Leben schön!

Und das Leben wird immer noch schöner.

Wie sie auf dem Wege zur inneren Stadt an dem »Anger« vorbeikommen, jenem großen, häuserbestandenen Sandplatz, auf dem die Vieh- und Pferdemärkte abgehalten werden, da hören sie aus dem Gebüsch, das den Spazierweg umgibt, lustiges Leierkastengedudel und sehen den Glanz von Purpur und von Flittern durch die Zweige schimmern.

Nun möchte ich den Litauer kennenlernen, der an einem Karussell vorbeigeht, ohne begierig stehenzubleiben.

Die Sonne ist zwar bald hinter den Häusern, und morgen früh will Ansas beim Kuhfüttern sein, aber was kann der kleine Umweg viel schaden, da man ja sowieso an vierzehn Stunden kreuzen muß.

Und wie sie das runde, sammetbehangene Tempelchen vor sich sehen, dessen Prunksessel und Schlittensitze nur auf sie zu warten scheinen, da weist Ansas mit einemmal fast erschrocken nach dem Leinwanddache, auf dessen Spitze ein goldener Wimpel weht.

Sie weiß nicht, was sie da gucken soll.

Er vergleicht den Wimpel mit den Wetterfahnen rings auf den Dächern. Es stimmt! Der Wind ist nach Süden umgeschlagen – und das Kreuzen unnötig geworden. In sieben Stunden kann der Kahn zu Hause sein.

Also 'rauf auf die Pferde! Die Indre wehrt sich wohl ein bißchen – eine Mutter von drei Kindern, wo schickt sich das? Aber in Tilsit kennt sie ja keiner. Also, fix, fix 'rauf auf die Pferde, sonst geht's am Ende noch los ohne sie beide.

Und sie reiten und fahren und reiten wieder, und dann fahren sie noch einmal und noch einmal, weil sie zum Reiten schon lange zu schwindlig sind. Die ganze Welt ist längst eine große Drehscheibe geworden, und der Himmel jagt rückwärts als ein feuriger Kreisel um sie herum. Aber sie fahren noch immer und singen dazu:

»Tilschen, mein Tilschen, wie schön bist du doch!
Ich liebe dich heute wie einst!
Die Sonne wär' nichts wie ein finsteres Loch,
Wenn du sie nicht manchmal bescheinst.«

Und die umstehenden Kinder, die schon dreimal Freifahrt gehabt haben, singen dankbar mit, obwohl sie Text und Weise nicht begreifen können.

Aber schließlich wird der Indre übel. Sie muß ein Ende machen, ob sie will oder nicht. Und nun stehen sie beide lachend und betäubt unter den johlenden Kindern und streuen in die ausgestreckten Hände die Krümel der Konditorkuchen, die sie aus Versehen längst plattgesessen haben.

Ja, so schön kann das Leben sein, wenn man sich liebt und Karussell dazu fährt!

Dann nehmen sie Abschied von den Kindern und den Kindermädchen, von denen etliche sie noch ein Ende begleiten. Um ihnen den Weg zu zeigen, sagen sie, aber in Wahrheit wollen sie bei Gelegenheit noch ein Stück Kuchen erraffen. Und sie hätten auch richtig was gekriegt, wenn sie bis zur Dekominschen Konditorei ausgehalten hätten. Aber die liegt ja, wie wir wissen, am andern Ende der Stadt.

Daselbst lassen sie beide sich noch einmal ein schönes Paket zurechtmachen, aber diesmal sucht die Indre aus. Der Ansas bestellt derweilen noch zwei Gläschen von dem klebrigen Rosenlikör und nimmt zur Sicherheit für vorkommende Fälle gleich die ganze Flasche mit.

Wie sie zu ihrem Kahn hinabsteigen, ist die Sonne längst untergegangen. Aber das macht nichts, denn der Südwind hält fest, und der Mond steht schon bereit, um ihnen zu leuchten.

Unter solchen Umständen ist ja die Fahrt ein Kinderspiel.

Ansas schöpft mit der Pilte das Wasser aus, damit die Bodenbretter hübsch trocken sind, wenn die Indre sich etwa langlegen will. Aber sie will nicht. Sie setzt sich auf ihren alten Platz vorn auf die Paragge, damit sie dem Ansas zusehen und sich im stillen an ihm freuen kann.

Und dann geht es los.

Die Ufer werden dunkler, und eine große Stille breitet sich aus. Sie muß immerzu daran denken, in welcher Angsthaftigkeit das Herz sie drückte, als sie vor acht Stunden desselben Weges fuhr, und wie leicht sie jetzt Atem holen kann.

Sie möchte am liebsten ein Dankgebet sprechen, aber sie will es nicht allein tun, denn er gehört ja wieder zu ihr... und nötig hat er es auch.

Aber er hat jetzt nur Blick für Segel und Steuer, denn die Brückenpfeiler sind da und viele Kähne, die auf beiden Seiten vor Anker liegen.

Manchmal nickt er ihr freundlich zu. Das ist alles.

Alsdann breitet sich der Strom, und der Mond fängt zu scheinen an. Die Wellchen sind ganz silbern in der Richtung auf ihn zu und setzen sich und fliegen auf wie kleine weiße Vögelchen.

Sie kann den Ansas gut erkennen, er sie aber nicht, denn der Mond steht hinter ihr. Darum sagt er auch plötzlich: »Warum sitzt du so weit von mir weg?«

»Ich sitze da, wo ich auf der Hinfahrt gesessen hab'«, sagt sie.

»Hinfahrt und Rückfahrt sind so verschieden wie Tag und Nacht«, sagt er.

Und sie denkt: »Bloß daß jetzt Tag ist und damals Nacht war.«

»Darum komm herüber und setz dich neben mich«, sagt er.

Ach, wie gerne sie das tut!

Aber als sie ihm näher kommt, da fällt ihr Blick auf die Sackleinwand, die zwischen seinen Füßen liegt und die sie bisher nicht bemerkt hat.

Wie sie die wiedersieht, wird ihr ganz schlecht. Sie sinkt auf die Mittelbank nieder und lehnt ihren Rücken gegen den Mast.

»Warum kommst du nicht?« fragt er fast unwirsch.

Nun weiß sie nicht, was sie tun soll. Soll sie ihn fragen, soll sie's mit Stillschweigen übergehen? Aber das weiß sie: Dorthin, wo prall und rund der Sack liegt, um dessen Inhalt er sie belügt, dorthin kann sie die Füße nicht setzen. Sie würde glauben, auf ein Nest von Schlangen zu treten.

Und da kommt ihr der Gedanke, Klarheit zu schaffen über das, was gewesen ist. Jetzt gleich im Augenblick. Denn später kommt sie vielleicht nie.

Sie faßt sich also ein Herz.

»Willst du mir nicht sagen, mein Ansaschen, was du in der Sackleinwand hast?«

Er fährt hoch, als hätte ihn eine aus dem Schlangennest in den Fuß gebissen, aber er schweigt und wendet den Kopf weg. Sie kann sehen, wie er zittert.

Da erhebt sie sich und legt die Hand auf seine Schulter, hütet sich aber, der Sackleinwand zu nahe zu kommen.

»Mein Ansaschen«, sagt sie, »es ist ja jetzt wieder ganz gut zwischen uns, aber ehe du nicht alles gestehst, geht die Erinnerung an das Böse nicht weg.«

Er bleibt ganz still, aber sie fühlt, wie es ihn schüttelt.

»Und dann, mein Ansaschen«, sagt sie weiter, »geht es auch wegen des lieben Gottes nicht anders. Ich hab' vorhin beten wollen, aber die Worte blieben mir im Halse. Denn du standest mir nicht bei. Darum sag es schon, und dann beten wir beide zusammen.«

Da fällt er vor ihr auf seine Knie, schlingt die Arme um ihre Knie und gesteht alles.

»Mein armes Ansaschen«, sagt sie, als er zu Ende ist, und streichelt seinen Kopf. »Da müssen wir aber tüchtig beten, damit der liebe Gott uns verzeiht.«

Und sie läßt sich neben ihm auf die Knie nieder, faltet ihre Hände mit den seinen zusammen, und so beten sie lange. Nur manchmal muß er nach dem Steuer sehen, und dann wartet sie, bis er fertig ist.

Zum Schluß segnet sie ihn, und er segnet sie, und dann stehen sie wieder auf und sind guter Dinge.

Nur was in der Sackleinwand ist, hat er vergessen zu sagen. Sie zeigt darauf hin und will es wissen.

Aber er wendet sich ab. Er schämt sich zu sehr.

Da sagt sie: »Ich werde selber öffnen.« Und er wehrt ihr nicht.

Und wie sie den Sack aufreißt, was findet sie da? Zwei Bündel grüne Binsen findet sie, mit Bindfaden aneinandergebunden. Weiter nichts.

Sie lacht und sagt: »Ist das die ganze Zauberei?«

Aber er schämt sich noch immer.

Da errät sie langsam, daß er damit nach dem Umschlagen des Kahnes hat davonschwimmen wollen, wie die Schuljungens tun, wenn sie im tiefen Wasser paddeln.

»Solch ein Lunterus bin ich geworden!« sagt er und schlägt sich mit den Fäusten vor die Brust.

Aber sie lächelt und sagt: »Pfui doch, Ansaschen, der Mensch soll sich nicht zu hart schimpfen, sonst macht er sich selber zum Hundsdreck.«

Und so hat sie ihm nicht nur verziehen, sondern richtet auch seine Seele wieder auf. – – –

Wie sie sich neben ihn setzt – denn er will sie nun ganz nahe haben –, da merkt sie, daß sie mit ihrem Leibe den Gang des Steuers behindert, darum breitet sie zu seinen Füßen das weiße Reisetuch aus, das sie im vorderen Abschlag verwahrt hat, und legt sich darauf – doch so, daß ihr Kopf auf seine Knie zu liegen kommt. Und nun ist es genauso wie damals in Ibenhorst, als die Elske noch unterwegs war.

Und so fahren sie dahin und wissen vor Glück nicht, was sie zueinander reden sollen.

Von den Uferwiesen her riecht das Schnittgras – man kann den Thymian unterscheiden und das Melissenkraut, auch den wilden Majoran und das Thimotheegras und was sonst noch starken Duft an sich hat. Der Stromdamm zieht vorüber wie ein grünblaues Seidenband. Wo zufällig der Rasen den Abhang hinuntergeglitten ist, da leuchtet er wie ein Schneeberg. Und der Mondnebel liegt auf dem Wasser, so daß man immer ein wenig aufpassen muß.

Außer den plumpsenden Fischchen, die nach den Mücken jagen, ist nicht viel zu hören. Nur die Nachtvögel sind immer noch wach. Kommt ein Gehölz oder ein Garten, dann ist auch die Nachtigall da und singt ihr: »Jurgut – jurgut – jurgut – wazok, wazok, wazok«... Und der Wachtelmann betet sein Liebesgebet: »Garbink Diewa«. Sogar ein Kiebitz läßt sich noch ab und zu hören, obgleich der doch längst schlafen müßte.

Und dann kommt mit einemmal Musik. Das sind die Dzimken, die ihre Triften während der Nacht am Ternpfahl festbinden müssen. Aber Gott weiß, wann die schlafen! Bei Tage rudern sie und singen, und bei Nacht singen sie auch.

Ihr Feuerchen brennt, und dann liegen sie ringsum. Einer spielt die Harmonika, und sie singen.

Da hört man auch schon das hübsche Liedchen »Meine Tochter Symonene«, das jeder kennt, in Preußen wie im Russischen drüben. Ja, ja, die Symonene! Die zu einem Knaben kam und wußte nicht wie! Das kann wohl mancher so gehen. Aber der Knabe ist schließlich ein Hetman geworden, wenigstens hat die Symonene es so geträumt.

»Der Willus muß ein Pfarrer werden«, bittet die Indre schmeichelnd zu Ansas empor.

»Der Willus wird ein Pfarrer werden«, sagt er ganz feierlich, und die Indre freut sich. Denn was in solcher Stunde versprochen wird, das erfüllt sich gleichsam von selber.

So fahren sie an dem Floß vorbei, und bald kommt ein nächstes. Darauf spielt einer gar die Geige. Und die andern singen:

»Unterm Ahorn rinnt die Quelle,
Wo die Gottessöhne tanzen
Nächtlich in der Mondenhelle
Mit den Gottestöchtern.«

Ansas und Indre singen mit. Die Dzimken erkennen die Frauenstimme und rufen ihnen ein »Labs wakars!« zu. Zum Dank für den Gutenachtgruß will Ansas ihnen was Freundliches antun und läßt sich die Mühe nicht verdrießen, das Segel einzuziehen und an dem Floß anzulegen.

Nun kommen sie alle heran – es sind ihrer fünfe –, und der Jude, dem die Trift gehört, kommt auch.

Ansas schenkt jedem etwas von dem Rosenlikör ein, und sie erklären, so was Schönes noch nie im Leben getrunken zu haben.

Und dann singen sie alle zusammen noch einmal das Lied von den Gottestöchtern, von dem Ring, der in die Tiefe fiel, und den zwei Schwänen, die das Wasser getrübt haben sollen.

Zum Abschied reicht Ansas allen die Hand, und die Indre auch. Und der Jude wünscht ihnen »noch hundert Johr«!

Wären's bloß hundert Stunden gewesen, der Ansas hätt' sie brauchen können.

Da die Flasche mit dem Rosenlikör nun einmal hervorgeholt ist, wäre es unklug gewesen, sie wieder zu verstauen. Sie trinken also ab und zu einen Tropfen und werden immer glücklicher.

Noch an mancher Trift kommen sie vorbei und singen mit, was sie nur singen können, aber halten tun sie nicht mehr. Dazu ist der Rosenlikör ihnen zu schade.

Manchmal will auch der Schlaf sie befallen, aber sie wehren sich tapfer. Denn sonst – weiß Gott, auf welcher Sandbank sie dann sitzen blieben!

Nur eins darf der Ansas sich gönnen – nämlich von dem Abschlag hernieder auf die Bodenbretter zu gleiten. So kann er die Indre in seinem linken Arm halten und mit dem rechten das Steuer versehen.

Und die Indre liegt mit dem Kopf auf seiner Brust und denkt selig: »Der Endrik – und die Elske – und der Willus – und nun sind wir alle fünfe wieder eins.«

Mit einemmal – sie wissen nicht wie – ist Ruß da. Sie erkennen es an dem Brionischker Schornstein, der wie ein warnender Finger zu ihnen sagt: »Paßt auf!«

Die Dzimken, die dort mit ihren Triften liegen, sind nun richtig schlafen gegangen. Auch ihr Kesselfeuer brennt nicht mehr. Aber ob die tausendmal stillschweigen, was macht es aus? Von Ruß gibt es ein hübsches Liedchen:

»Zwei Fischer waren,
Zwei schöne Knaben,
Aus Ruß gen Westen
Zum Haff gefahren.«

Das singen sie aus voller Kehle, und um hernach die Kehle anzufeuchten, wollen sie sich noch einen Schluck von dem Rosenlikör genehmigen, aber siehe da – die Flasche ist leer.

Sie lachen furchtbar, und der Ansas wird immer zärtlicher.

»Ach, liebes Ansaschen«, bittet die Indre, »gleich kommt der große Ellenbogen, und dann geht es westwärts, bis dahin muß du hübsch artig sein.«

Ansas hört noch einmal auf sie, und da ist auch schon der blanke Szieszefluß, da wo die Krümmung beginnt. Er holt die Segelleine mehr an und steuert nach links. Es geht zwar schwer, aber es geht doch immer.

Bis nach Windenburg hin, die anderthalb Meilen, läuft der Strom nun so schnurgerade, wie nur die Eisenbahn läuft. Kaum daß man hinter der Mündung der Mole ein wenig auszuweichen braucht.

Bei Windenburg freilich, wo die gefährliche Stelle ist, dort, wo gerade bei Südwind der Wellendrang aus dem breiten, tiefen Haff seitlich stark einsetzt, dort muß man die Sinne doppelt beisammen halten – aber bis dahin ist noch lange, lange – ach, wie lange Zeit!

»Indre, wenn du mir meine Sünden wirklich vergeben hast, dann mußt du's mir auch beweisen.«

»Ansaschen, du mußt aufpassen.«

»Ach was, aufpassen!« Wenn man so lange blind und verhext neben der Besten, der Schönsten, neben einer Gottestochter dahergegangen ist und die Augen sind wieder aufgetan, was heißt da aufpassen?

»Meine Indre!«

» Mein Ansaschen!« – – –

Und nun liegen sie in ruhiger Seligkeit nebeneinander. Der Kahn fährt dahin, als säße die Laime selber am Steuer.

»Ansaschen – aber nicht einschlafen!«

»Ach, wo werd' ich einschlafen.« – – –

»Ansaschen – wer einschläft, den muß der andere wecken.«

»Jawohl – den – muß – der andere wecken.« – – –

»Ansaschen, du schläfst!«

»Wer so was – sagen kann – der schläft – selber.«

»Ansaschen, wach auf!«

»Ich wach'. Wachst du?«

Und so schlafen sie ein.

 

Die Ane Doczys hat keine Ruh in ihrem Bett. Sie weckt also ihren Mann und sagt: »Doczys, steh auf, wir wollen aufs Haff hinausfahren.«

»Warum sollen wir aufs Haff hinausfahren?« fragt der Doczys, sich den Schlaf aus den Augen reibend. »Fischen tu' ich erst morgen.«

»Die Indre hat solche Reden geführt«, sagt die Doczene, »es ist besser, wir fahren ihnen entgegen.«

Da fügt er sich mit Seufzen, zieht sich an und setzt die Segel.

Wie sie aufs Haff hinausfahren, wird es schon Tag, und der Frühnebel liegt so dicht, daß sie keine Handbreit vorauf sehen können.

»Wohin soll ich fahren?« fragt der Doczys.

»Nach Windenburg zu«, bestimmt die Doczene.

Der Südwind wirft ihnen kurze, harte Wellen entgegen, und sie müssen kreuzen.

Da, mit einemmal horcht die Doczene hoch auf.

Eine Stimme ist hilferufend aus dem Nebel gedrungen – eine Frauenstimme.

»Gerade drauf zu!« schreit die Doczene. Aber er muß ja kreuzen.

Und sie kommen schließlich doch näher – ganz nahe kommen sie. Da finden sie die Indre auf dem Wasser liegen, wie die Wellen sie auf und nieder schaukeln.

Wie hat es zugehen können, daß sie nicht ertrunken ist?

Rechts und links von ihrer Brust ragen halb aus dem Wasser zwei Bündel von grünen Binsen, die sind mit einem Bindfaden auf dem Rücken zusammengebunden.

Sie ziehen sie in den Kahn, und sie schreit immerzu: »Rettet den Ansas! Rettet den Ansas!«

Ja – wo ist der Ansas?

Sie weiß von nichts. Zuletzt, als sie wieder hochgekommen ist, da hat sie seine Hände gefühlt, wie er wassertretend die Binsen an ihr befestigte. Und von da an weiß sie nichts mehr von ihm.

Sie rufen und suchen, aber sie finden ihn nicht. Nur den umgeschlagenen Kahn finden sie. An dem hätte er sich wohl halten können, aber er ist ihm sicher davongeschwommen, dieweil er die Binsen an Indres Leib befestigte.

Fünf Stunden lang suchen sie, und die Indre liegt auf den Knien und betet um ein Wunder.

Aber das Wunder ist nicht geschehen. Zwei Tage später lag er oberwärts friedlich am Strande.

 

Neun Monate nach dem Tode des Ansas gebar ihm die Indre einen Sohn. Er wurde nach ihrem Wunsch in der heiligen Taufe Galas, das heißt »Abschluß«, benannt. Doch weil der Name ungebräuchlich ist, hat man ihn meistens nach dem Vater gerufen. Und heute ist er ein ansehnlicher Mann.

Der Endrik hält die väterliche Wirtschaft in gutem Stande, die Elske hat einen wohlhabenden Besitzer geheiratet, und der Willus ist richtig ein Pfarrer geworden. Seine Gemeinde sieht in ihm einen Abgesandten des Herrn, und auch die Gebetsleute halten zu ihm.

Die Indre ist nun eine alte Frau und lebt im Ausgedinge bei dem ältesten Sohn. Wenn sie zur Kirche geht, neigen sich alle vor ihr. Sie weiß, daß sie nun bald im Himmel mit Ansas vereint sein wird, denn Gott ist den Sündern gnädig.

Und also gnädig sei er auch uns!

Lithuanian

Kelionė į Tilžę
Translated by Adomas Druktenis
 

Vilviškiai stovi prie marių. Visai prie pat marių stovi Vilviškiai. Ir, norint iš didžiųjų vandenų įsukti į Parvės upę, reikia plaukti taip arti pro namus, kad nors imk ir iškulk svogūnais — galima ir morkomis — jiems langus.

Gražių, šviesių langų, be abejo, būtų gaila, nes Vilviškiai yra švarus ir turtingas kaimas. Jo gyventojai ne tik žuvauja mariose ir upėse, bet taip pat gauna nemažą naudą iš žemės darbo ir daržų, o vilviškiecių svogūnai yra plačiai žinomi.

Labiausiai visame kaime šviečia tas kiemas, kuris su Parvės žiotimis sudaro lyg ir smailų kampą,—jis pri­klauso Ansui Balčiui.

Ansas Balčius ne šiaip sau žvejys; jis ne iš tų, kurie po kiekvieno brakonieriško valksmo riejasi dėl savo dalies, ir vis jiems negana, o pirmadienio vakare iškiša savo ešerius Šilutėje pusvelčiui ir antradienį popiet gir­ti grįžta namo; Ansas Balčius jau kone ponas, su vokiečiais jis šneka vokiškai kaip tikras vokietis, jis grogą saldinasi kaip tikras vokietis ir taip moka ginti savo bylas, jog jam nereikia švaistyti pinigų advokatams.

Žmoną jis paėmė irgi šaunią, tasai Ansas Balčius. Jinai kilimo iš Minijos, duktė to turčiaus Jakštaičio, kuriam priklauso didžiosios pamario pievos. Niekas ne­būtų patikėjęs, kad jis gaus Indrę Jakštaityte, nes dėl jos visi varžėsi, o ji, baltutė ir švelni, praeidavo pro juos tartum būtų buvusi kokia saulės duktė.

O vis dėlto jis ją t u r i ir gali didžiuotis. Ji pagim­dė jam tris gražius vaikučius ir taip sumaniai tvarko ūkį, jog atrodo, kad ją globoja pati deivė Laimė. Jos sviestą, vos tik sumuštą, išgraibsto prekijai, jos serben­tų vynas visoje apylinkėje stipriausias, o seklyčios garbingiausioje vietoje nuo pernykščių kalėdų stovi du raudoni pliušiniai krėslai. Žmonės dargi taip šneka, kad kai mažajai Elzikei sueisią septyneri metai, Indrė ža­danti nupirkti jai pianiną.

Ir vis tiek ji ir dabar, kaip ir mergaudama, tebevaikšto baltutė ir švelni ir užkalbinta parausta kaip gvazdikų lysvė.

Tokia yra Indrė Balčiuvienė. Ir jeigu aš būčiau Anso vietoje, rytą vakarą dėkočiau, pakėlęs į dangų rankas, kad j i, o ne kita yra mano žmona.

Anksčiau Ansas taip ir darė, bet nuo to laiko, kai į namus įkėlė koją samdinė Bušė, viskas labai pasikeitė. Taip labai pasikeitė, jog kaimynės jau seniai kuždasi, sukišusios nosis, kai iš Balčių kiemo pasigirsta plūdimai ir raudos.

Plūstasi Ansas. Š i t ą balsą pažįsta kiekvienas. Bet rauda ne Indrė — j e i g u ji ir rauda, tai tik patyliu­kais ir naktį,— tat trys vaikučiai apverkia visas skriaudas, kurias turi kentėti jų motina. O tarpais į tas aima­nas įsimaišo ir juokas, itin nedoras juokas, šaižus kaip stiklas ir piktdžiugiškas kaip kėkšto čerškėjimas.

Velnias ir atnešė tą Bušę į namus. Jeigu ji pati nebūtų buvusi ūkininko duktė ir nerietusi dėl to nosies, tai nebūtų galėjusi pridaryti tiek bėdos. Ir aplamai, kam jai eiti tarnauti, jeigu jos tokios spindinčios kaip agatas akys ir kaip obels žiedas oda? Kas žino, keliems vyrams ji jau buvo apsukusi galvas! Bet ji juos sutvar­ko ir pameta, o jei kurį visiškai išvaro iš proto, tada juokiasi ir eina tarnauti pas kitą.

Čia, Balčiaus namuose, sėdi ji dabar kaip tikra tylios ir švelnios žmonos priešingybė. Dainuoja, trankosi ir triukšmauja nuo apyaušrio iki išnaktų, dirba už tris ir užsiplieskia, jeigu kas jai pasako, kad taip nesigaluotų.

O nuo to laiko, kai šeimininkas pabuvojo pas ją ka­maroje, ji nebe juokais pastatė ragus. Skaudu žiūrėti, kaip ji vis labiau ir labiau glemžiasi valdžią į savo ran­kas, o jis yra silpnas ir daro, kaip ji nori.

Paprastai tokių atvejų pasitaiko Vilviškiuose, kad ūkio vadžias iš rankų paleidžia atitekėjusi neturtinga ar pasiligojusi žmona. Bet kad šitaip atsitiktų Indrei, gra­žiajai turtingojo Jakštaičio dukteriai, kuri tiktai yra per tauri ir iš perdaug geros šeimos, kad prasidėtų su tokia bestija — čia tai jau nebežinai žmogus nė ką be­sakyti.

Vieną dieną, kai jis vėl įsigėrės ją sumušė, atėjo kaimynė Anė Dočienė ir sako:

— Indre, mes, kaimynai, nebegalime ilgiau į visa tai žiūrėti. Nutarėme parašyti tavo tėvui.

Baltutė Indrė dar labiau išblyško ir sako:

— Nereikia, nes atsiims jis mane — ir kur tada dings vaikai?

— Vis tiek rašysime,— nenusileidžia Dočienė, — nes tokios paleistuvystės negalima pakęsti pasaulyje.

Bet Indrė dar prašo pasigailėti ir jos vyro.

— Jei tik apie tai pasklis gandai — jis žuvęs. Vesti jis negali, nes pats pažeidė santuoką. O reikalauti ištuokos turėčiau aš, nes tik tokiu būdu galėčiau atgauti vaikus. Jau dabar jis vis dažniau pasigeria, o kas bus tada — kiekvienam aišku.

— Tai negi dabar visą laiką taip ir bus? — klausia Dočienė.

— Jau iš penkių šeimininkų ji pabėgo, kai tiktai at­sikando,— sako Indrė,— nusibos jai ir Ansas.

Bet Anė Dočienė, būdama gailestingos širdies kaip ir visos kaimynės, kurių rytoj gal irgi tas pats laukia, nesiliauja įtikinėjusi.

— Mes jau teiravomės — sako ji,— anie visi buvo girtuokliai ir apkiautėliai. Tokio vyro, kaip tavasis, ji nepaleis.

Šie žodžiai stačiai perveria Indrei širdį — kokį šaunu vyrą ji lurčjo, kol į namus nebuvo įkėlusi kojos Buše, Bet ji neverkia ir nedejuoja — tai ne jos būdui, pakreipia sulysusį veidą ir sako:

— Tebūnie dievo valia.

Tačiau kol kas viskas klostosi pagal Dočienės valią.

Jinai pareina namo ir sako savo vyrui, kuris guli ant prieimurio ir miega.

— Dočy, še tau pušnis. Iškelk valtelės bures, plauk­ sime į Miniją.

— Kurių galų mums plaukti į Miniją? — klausia jis supykęs; mat, jeigu žmogus mieg jis nori ramybės.

— Bet Dočienė, pagalvojusi kad gal rytoj ir jos tas pats laukia, įniršta ir, daug negaiždarna, nutraukia jį nuo priemdrio. Ji dar užmauna jam sunkias pušnis, ir po pusvalandžio plaukia abudu į Minija.

Bytojaus dieną atvyksta į Vilvįškius senis Jakštaitis Jis ne valtimi atplaukė, tai būtų atrodą perdaug pras­ čiokiškai, bet nepatingėjo padaryti per sausumą vingį, kad galėtų dengta brika ir sidabru blizgančiais pakinktais nušluostyti savo Žentui nosį ir parodyti, ko verti namai, iš kurių kilusi jo žmona.

Turtingąjį Jakšiai t į dar prisimename visi. Juk šis klišas, mažas žmogelis glebaus ir kaulėto veido, amži­nai susibraižęs skustuvu, buvo gana plafiiai pagarsėjęs. Beje, prieš mirtį jis buvo jau gerokai nusigyvenęs. Bet mums tai nesvarbu.

Buše, kuri viską pamato, pirmoji pastebi atvažiuo­jančią briką ir išeina iš trobos.

Ko jis nori, klausia ji įsisprendusi ir varsto jį akimis.

Jis — ne pėsčias, ištraukia vežėjui iš rankų botagą ir Snioja jai Per visą veidą ir pliką dešiniąją ranką nusiplieskia randas.

O ji ką? Ji čiumpa senį, ištempia jį iš brikos ir ima velėti kumščiais. Vežėjas nušoka nuo pasostės, Ansas Balčius išpuola iš trobos, ir tik abiem vyrams kartu pavyksta išplėšti jį iš įtūžusios moteriškes nagų. Dievaži, jeigu jie nebūtų įsikišę, ji būtų senį, ko gera, nugalabijusi.

Šis įvykis, aišku, nemalonus, bet užtat senis dabar, kalbėdamas su žentu, jausis pranašesnis. Mat, Ansas Balčius dar nėra taip toli išklydęs iš doros kelio, kad nežinotų, kokia geda namams prieš visą apylinkę dėl šitokio sutikimo.

Stovi jijs dabar kaip įbestas, už ausų sušukuotais lininiais plaukais ir rudu strazdanotu veidu prieš senį ir neturi kur akių dėti.

Tas inopščia iš pykšo ir vis dar negali atgauti kva­po po imtynių.

— Kur tavo žmona?

Kaip gali Ansas Balčius žinoti, kur jo žmona? Ji labai dažnaū apimta nevilties, bėga iš namų tenait kur nereikia bijoti nei barnių, nei smūgių.

— Aš esu turtingasis Jakštaitis,— plūstasi senis,— Ir šitaip mane užpulti!

Ansas Balčius bando atsiprašinėti dėl to užpuolimo. Bet ką čia daug beatsiprašysi?

— Kad man Šita bestija, Šita patarška tuoj pat išsineždlntų iš namų!

— Na, na,— murma Ansas. Jei ne tas nelemtas įvy­kis, jis tikriausiai būtų atstatęs krūtinę ir sušukęs, kad tai jo namai ir tik jis vienas galįs čia įsakinėti, o dabar tik murma: „Na, na.“

Senis tuoj sumeta, kad dabar jo viršus, ir praplium­pa. Vargu ar yra lietuvių kalboje keiksmažodžių, kurių Ansas nebūtų išgirdęs savo ir savo mergšes adresu fiią valandą.

Galų gale jis susigraudina kaip kūdikis, atsisėda priemūrio ir verkia.

Grįžta namo Indrė. Ji parsivedė iš mokyklos abu vyresniuosius vaikus ir, liekna kaip nendrė, eina per kiemą mažuoju Vilium nešina, nelyginant švenčiausioji panelė.

Pamačiusi tėvo briką, ji krūpteli, pastato vaikutį ant žemės ir dairosi aplink, lyg ieškodama, kur čia greičiau pasislėpus.

Bet senis dar greitesnis. Tiesiog kaip žaibas šauna pro duris, čiumpa dukterį ir ima tempti į trobą.

— Dabar pulk prieš ją ant kelių,— koneveikia jis žentą,—ir bučiuok jos pridurkus?

Kad ir koks jis bevalis, tačiau su Šituo nesutinka. Bet .senis, pašupęs už pakarpos, priliečia ir, aure klūpo jis prieš ją ir kūkčiodamas veblena:

— Aš žinau, nusidėjau viešpačiui.

 
to be continued, coming soon!

Swedish

Resan till Tilsit
Translated by Gösta Gideon Molin
 

Wilwischken ligger vid haffet. Alldeles tätt invid haffet ligger Wilwischken. Och när man kommer från det stora vattnet och vill vika in i floden Parwe, då måste man förbi husen så nära att man känner sig frestad att ta ett par lökar - det duger också med kålrötter - och slå in fönstren med, där man sitter i båten.

Det vore visserligen skada på de rena, blänkande fönsterrutorna. Ty Wilwischken är en renlig by och en rik by. Jämte fisket i haffet och floden ägna innebyggarna sig åt inkomstbringande åkerbruk och trädgårdsskötsel, och lökarna från Wilwischken äro berömda.

Den vackraste gården av alla är den som liksom bildar det skarpa hörnet vid Parwes mynning, och den tillhör Ansas Balczus.

Ansas Balczus är inte någon vanlig fiskare, som vid varje fiskafänge måste riva till sig sin andel och aldrig får nog, och som på måndagsaftnarna bjuder ut sina abborrar till underpris i Heydekrug och far hem drucken på tisdagskvällarna. Ansas Balczus är allaredan nästan en herreman. Han talar tyska som en tysk med tyskarna, rör i socker i sin toddy som tyskarna, och vid sina processer kan han föra sin talan så bra, att han inte behöver kosta på sig någon juridisk hjälp.

Han har också tagit sig en fin fru, Ansas Balczus. Hon är bördig från Minge och dotter till den rike Iaksztat, ägaren till de stora haff-ängarna. Ingen hade trott, att han skulle få Indre Iaksztat, ty henne tävlade alla om, och hon gick förbi dem så blek och stilla, som om hon hade varit en dotter till solen.

Men nu har han henne och kan vara stolt över henne. Hon har fött honom tre vackra barn, och hon sköter hushållet som om hon vore i förbund med den välvilliga gudinnan Laime. Handlarna riva till sig hennes smör, innan det knappt är kärnat, hennes vinbärsvin är det starkaste som bjuds på långa håll, och sedan förra julen står det två röda plyschfåtöljer i högsätet, där brudparet brukar sitta vid bröllop.

Man berättar till och med, att hon ämnar köpa ett piano till lilla Elske, när hon fyller sju år.

Och hela tiden gir hon sin vag fram lika blek och stilla, som hon gjorde när hon var flicka, och hon blir så röd som en nejlikesäng när någon tilltalar henne.

Sådan är Indre Balczus. Och om jag vore Ansas, skulle jag tacka himlen varenda morgon och kväll för att hon är min hustru och ingen annan.

Så var det också förut, men sen Busze kom som piga i huset har mycket ändrat sig. Det har ändrat sig så mycket, att grannhustrurna ha viskat med varandra en lång tid, så ofta som det hörs gräl och gråt från Balczus' gård.

Grälet kommer från Ansas. Den rösten känna alla igen. Men det är inte Indre som gråter - om hon gör det, så är det helt tyst och om natten. Det är de tre barnen, som gråta över allt det onda som deras mor får lida. Och mången gång blandas det också in ett skratt, ett skratt som inte alls är gott utan hårt som glas och skadeglatt som när skatorna skratta.

Satan själv har fört in denna Busze i huset. Om hon inte hade varit dotter till en självägande bonde och därför haft ett styvt och högmodigt sinne, skulle hon inte ha kunnat komma så mycket ont åstad. Varför måste hon överhuvud taget gå som piga - hon med sina gnistrande agatögon och sitt hull som äppelblom? Vem vet hur många hon har förvridit huvudet på redan? Men hon tar dem och låter dem löpa, och när hon har lyckats göra någon alldeles tokig på den plats där hon är, då skrattar hon och går i tjänst hos någon annan.

Har i Balczus' hus går hon nu som den förkroppsligade motsatsen till den stillsamma och saktmodiga hustrun. Hon sjunger och bullrar och rumsterar från tidigt på morgonen till sent in på natten, arbetar för tre och blir rent av förnärmad, om man ber henne skona sig.

Sedan det nu gått så långt, att husbonden varit inne hos henne i kammarn, tål hon överhuvud taget inte att bli motsagd. Det är rent ömkligt att se, hur hon rycker till sig makten mer och mer. Och han är svag och gör vad hon vill.

Annars kan väl sådant förekomma i sådana familjer, där hustrun har kommit fattig till huset eller är sjuklig och klen och därför låter saker och ting gå vind för våg. Men när det gäller Indre, den rike Iaksztats vackra dotter, som är alldeles för fin och av för god härkomst för att byta ord med en sådan varelse, då är det svårare att förstå.

En dag, när han har varit drucken igen och slagit henne, kommer grannhustrun, Ane Doczys, till henne och säger: »Indre, vi kan inte se på det har längre, vi grannar. Vi har bestämt, att jag ska skriva till din far.»

Indre blir ändå blekare än hon är förut och säger:

»Gör inte det, för då tar han mig med sig, och vad ska det bli av barnen då?»

»Vi gör det i alla fall», säger mor Doczys,» för en sån ogudaktighet kan inte få tillgå.»

Men Indre ber nu också för sin man och säger: »Blir det nu utspritt vitt och brett och mer an det allaredan är, så kommer han alldeles säkert i olycka. Gifta sig med henne får han inte för äktenskapsbrottets skull. Och det måste jag anklaga honom för, om jag ska kunna få behålla barnen. Allaredan nu dricker han sig full allt oftare. Hur det ska bli då, det kan var och en förstå.»

»Men ska det alltid få fortsatta på det har viset?» frågar Ane.

»Hon har allaredan gett sig i väg ifran fem husbönder, sen hon har fått nog», säger Indre, »och hon kommer att göra likadant med honom.»

Men Ane Doczys har ett medlidsamt hjärta, som grannkvinnor ha, när det kan gå på samma sätt för dem i morgon. Hon varnar henne om och om igen.

»Vi har hört oss för om den saken», säger hon, »och det har vant fylltrattar och trögbockar allihop. En sån karl som din man släpper hon inte loss.»

Det ordet kommer just Indre att tänka på vilken förträfflig man hon hade, innan Busze kom i huset. Men hon gråter inte och beklagar sig inte, för det är inte hennes sätt. Hon vänder bara bort sitt infallna ansikte en smula och säger: »Som Gud vill.»

Nå, tills vidare blir det som mor Doczys vill.

Hon kommer hem och säger till sin man, som ligger på spiselbänken och sover: »Doczys», säger hon, »här är sjöstövlarna. Gör seglet klart i mellanbåten, vi ska fara till Minge.»

»Varför ska vi fara till Minge?» frågar han förtretad, för den som ligger och sover vill vara i fred.

Men mor Doczys, som blir ursinnig vid tanken på att det kan gå likadant för henne i morgon, sölar inte utan kör upp honom. Han får också de tunga sjöstövlarna på sig, och en halv timme senare äro båda två på väg till Minge.

Dagen därpå kommer gamle Iaksztat till Wilwischken. Han kommer inte i båt - det hade sett för fattigmansmässigt ut. Han har inte dragit sig för omvägen över land för att kunna komma med täckvagnen och seldonen av nysilver och sticka sin svärson i näsan med vad det är för ett slags hus som hans hustru är kommen ifrån.

Alla komma vi väl ihåg den rike Iaksztat. Den hjulbente lille mannen med det rynkiga och skinntorra ansiktet och den eviga skråman efter rakkniven var ju välbekant nog. när han dog, visade det sig att han inte hade varit så allra värst rik. Men det gör ingenting till saken.

Busze, som har ögonen med sig överallt, är den första som ser täckvagnen komma och kommer ut ur huset.

Hon sätter händerna i sidan, ser på honom med gnistrande ögon och frågar vad han önskar.

Han tvekar inte. Han rycker piskan ur handen på sin kusk och sveper till henne. En lång strimma flammar upp över ansiktet och hennes bara högra arm.

Och vad gör hon? Hon hugger tag, i gubben, drar ner honom från vagnen och börjar bulta på honom med knytnävarna, Kusken hoppar ner från kuskbocken, Ansas Balzcus rusar ut ur huset och först med bägge männens förenade krafter lyckas det att rycka honom bort från den rasande kvinnan. Gud vet om hon inte hade tagit död på honom annars.

Hur obehaglig denna händelse än är i och för sig, så ger den gubben övertaget i den diskussion som följer nu. Ty så förvriden har Ansas Balczus ännu inte hunnit bli av sin kärlekshandel, att han inte förstår vilken stor skandal ett sådant mottagande av hans svärfar måste tillfoga huset.

Nu står han framför sin svärfar så lång han är med sitt lingula hår, som är bortkammat bakom öronen, och sitt solbrända, fräkniga ansikte och vet inte var han skall göra av ögonen.

Gubben flämtar ännu av upphetsning och av brist på luft efter nappataget.

»Var är din hustru?»

Hur skall Ansas Balczus kunna veta var hans hustru är? Hon springer i sin rådvillhet ofta bort ur huset till någon plats där hon är säker för skällsord och slag.

»Jag är den rike Iaksztat», grälar gubben, »och mig ska någonting sådant hända!»

Ansas Balczus försöker ursäkta överfallet så gott det går. Men vad skall han väl säga?

»Det där odjuret, den där slinkan måste genast bort ur huset!»

»Ja, ja», mumlar Ansas. Hade inte det där hänt alldeles nyss, så skulle han säkert ha satt fram bröstet och skrikit att det var hans gård och att ingen annan hade någonting att säga till om här, men nu mumlar han bara: »Ja, ja.»

Gubben märker genast att han har vatten på sin kvarn, och nu sätter han igång. Det finns inte många skällsord i litauiskan, som Ansas inte får höra om sig och sin frilla den stunden.

Till slut är han alldeles förkrossad och sitter och gråter på spiselbänken.

Indre kommer hem. Hon har varit i skolan och hämtat sina bägge äldsta och kommer över gården med lille Willus på armen, smart och rak, alldeles som katolikernas heliga jungfru.

När hon får syn på sin fars täckvagn, blir hon förskräckt. Hon sätter ner barnet på marken och ser sig omkring, som om hon inte visste var hon fortast skulle kunna gömma sig.

Men gubben är raskare i vändningarna. Det är ett ögonblicks verk för honom att rusa ut, få fatt i henne och släpa in henne.

»Nu faller du på knä för henne», ryter han till sin svärson, »och kysser fållen på hennes kjol.»

Så viljelös han än har blivit - det vill han ändå inte. Men gubben hjälper kraftigt till, och där ligger han riktigt nog på knä framför henne och säger med en snyftning: »Jag vet att jag är en syndare inför Herren.»

»Stig upp, Ansas», säger hon på sitt blida sätt och lägger handen på hans huvud. »Om du ödmjukar dig för mycket nu, kan du aldrig förlåta mig det efteråt, och då blir allting vid det gamla.»

Så väl hon kände honom!

Men än så länge går han in på allting och lovar gubben att Busze inte skall beträda gården mer med hans vilja och att hon skall få ut sin lön på fläcken.

Indre varnar fadern för att begära någonting så hårt. Men han står på sig. Det hade varit bättre om han inte gjort det.

»Busze! Var är Busze!»

Och Busze kommer. Hon har bundit om ansiktet med en näsduk som om hon hade tandvärk, och om högra armen har hon lindat ett vått förkläde. För att bli avkyld.

Hon ställer sig i dörren och ser helt vänligt på alla tre.

»Nå, vad är det frågan om?» säger hon. »Jag har att göra.»

»Du har ingenting att göra här vidare», säger gubben, »och det kommer din husbonde genast att göra klart för dig.»

»Det vill jag se först», snäser hon som en som är saker på sin sak.

Ansas Balczus vet varken var han skall börja eller sluta. Men eftersom hon just inte ser så fager ut med sitt ombundna ansikte blir det lättare för honom. Han stammar någonting om »husfreden» och att »man måste uppoffra sig». Så allra värst vördnadsbjudande ser han inte ut.

Hon slår till ett skratt och skrattar och skrattar.

»Har de fått dig riktigt mör nu, din stackars krake?» säger hon. »Förresten får du ju snart reda på var du kan träffa mig.»

Därmed vänder hon och går och smäller igen dörren efter sig.

Nu kunde ju husfriden ha kommit tillbaka. Det ser också ut så till att börja med. Ansas låtsas vara vänlig mot sin hustru, och när han kommer tillbaka från Heydekrug, där han varit på torget med fisk, har han till och med köpt en sidenklänning åt henne i Hoffmans butik. Men han har en ostadig blick, och så ofta han kan går han ur vägen för henne.

Indre skriver hem: »Nu är allting bra igen.» Men hennes tårar ha fallit på papperet.

Ty Busze är kvar alltjämt. Hon har hyrt in sig hos Pilkuhns, som bo borta vid avloppsgraven, och hurudant pack det är vet varenda människa i Wilwischken. Hon låtsas gå i arbete ute på ängarna, men man kan knappt gå in i byn utan att råka på henne någonstans. Hon är till och med så oförsynt, att hon bjuder de båda barnen bröstsocker, när de komma från skolan.

Och vart går Ansas, när det blir mörkt? Ingen människa vet det. Han går längs utmed Parwe, där videsnåren stå så tätt, att aftonrodnaden inte kan leta sig fram till vattnet. Och folket, som sitter utanför sina husdörrar, viskar till varandra när han går förbi: »Nu går han och träffar Busze.»

Det är sorgligt att säga, men så är det, han går verkligen och träffar Busze.

Därborta, där aftonrodnaden inte kan leta sig fram till vattnet, sitta de långt in på natten och smida planer om hur det skall bli. Men vad de än fundera ut - hustrun, Indre, står alltid i vägen.

»Låt skilja dig!»

»Låt skilja dig!» Det är lätt sagt. Men barnen! Endrik, den äldste, skall en gång ärva gården. Och vidare skall Elske, som är hans ögonsten, lära sig att spela piano. Sådana barn stöter man inte ifrån sig. För att nu inte tala om lille Willus. Och dessutom har Iaksztat, den rike svärfadern, lämnat hypoteket nummer två. Var skall man ta det ifrån, om han säger upp?

Men Indre måste bort! Indre måste ur vägen!

Indre med sitt mjölkansikte. Indre, som spionerar på honom. Indre, som varenda kväll ränner från dörr till dörr för att tala illa om honom. Pilkuhns ha reda på, att det inte finns något avskyvärt, som hon inte berättar om honom. Till och med att han har ett litet bråck har hon talat om. Varifrån skulle Pilkuhns ha fått reda på det annars? Ja, så usel är hon i all sin skenhelighet.

Indre måste alltså ur vägen. Det är en avgjord sak. Det är bara fråga om sättet.

Han vill naturligtvis inte höra talas om det, men det måste ju ske.

Många kvinnor dö i barnsäng - man behöver knappt hjälpa till en gång, men det kan dröja länge och är alltid osäkert.

Gift? Det kommer ut. Så säkert som två gånger två är fyra. Och vem som har gjort det, det vet genast hela byn. Drunkning? Men Indre ger sig aldrig ut på sjön. Under hela förra året var hon inte ute på sjön en enda gång. Hon följer nog med ut, om man bara övertalar henne.

Och om hon också gör det! Skall hon då hoppa i frivilligt? Och om hon verkligen gjorde det - vem skulle väl tro det? Kommer man tillbaka utan henne blir det snart förhör om saken.

Gift eller drunkning - det är sak samma. Men Busze är knepig, Busze vet råd.

Kan han simma?

Visst kall han simma. Men i tunga sjöstövlar hjälper det inte mycket. Man går till botten som de små rullstenarna i Staknetz.

Då måste man ge sig ut barfota. Nu på sommaren fara alla människor ut barfota.

Han, Ansas, brukar aldrig göra det, och det känner folk till.

Kan Indre simma?

Som en gråsten - så kan Indre simma.

»Det ska alltså gå», säger Busze fundersamt.

»Vad ska gå?»

Kommer han ihåg olyckshändelsen förra sommaren vid Windenburgsudden, där två fiskare satte livet till?

Det är klart, att han kommer ihåg det. En av de drunknade var ju kusin till honom.

Vet han också hur det gick till?

Säkert känner ingen till det, men man antar att de hade varit berusade och sovit när de kommo till det farliga stället, stället strax bakom fyren, där vinden plötsligt pressar på och man måste se upp väl om man icke vill kantra som en för högt lastad höpråm.

Kunde man inte också laga att man kantrade med flit.

Jo, om man nödvändigtvis vill dränka sig.

Kunde man inte vara förberedd på att simma?

Ända till land simmar ingen.

Kundeman inte göra som skolbarnen och skaffa sig sävbuntar eller svinblåsor, som hålla en över vattnet i timtal?

Det kunde man nog. Men det brukas inte, och det skulle väcka uppseende.

Då måste man skaffa dem ur världen sen man använt dem.

»Ja, men på vad sätt?»

Busze skall tänka efter.

Så sitta de och prata och rådgöra timme efter timme, natt efter natt. Busze frågar, och han svarar. Och av frågorna och svaren baka de vid långsam eld den kaka färdig, som Indre skall äta sig döden på.

En sak är och förblir det värsta: hur han lättast skall kunna locka henne med sig på en utflykt. Det måste först vara flera stycken, som förlöpa lyckligt, innan planen kan utföras. Men var skall man ta anledningar ifrån till att rättfärdiga de täta utflykterna? - Det är också sällan det blåser från syd eller sydväst, och det är bara vid den vinden som företaget kan lyckas, och det till på köpet om det blåser ganska friskt. Därför måste man hitta på något alldeles särskilt, en alldeles speciell anledning. En anledning som gör alla förberedelser onödiga och som det inte finns någon invändning mot.

Men ända till dess - det lägger Busze honom på hjärtat om och om igen - gäller det att vara vänlig mot Indre, så att hon inte hyser några misstankar, och så att även grannarna kunna tro att allt är i sin ordning igen.

Och han är vänlig mot Indre - så vänlig en människa kan vara, som aldrig har förställt sig i hela sitt liv. Han hugger småved och bär in den åt henne, han hjälper henne med näten, han lagar spjället, han kysser henne till godmorgon och godnatt, han sover till och med vid hennes sida, men han rör henne aldrig.

När han kommer hem vid midnatt, trycker Indre sig tyst tätt mot väggen för att inte behöva känna flickans lukt, som han för med sig nu som förut.

Och slutligen - Busze har velat ha det så - bringar han också det svåraste offret och går inte längre till videsnåren vid floden om kvällarna. Från och med nu meddela de sig med varandra endast genom brevbäraren. Utanskrifterna har han på förlag - han har beställt dem av en ung kanslist i Heydekrug, som han har inbillat att han inte kan skriva - och inuti breven stå tecken, som bara de två kunna tyda.

På så sätt måste också Indre tro, att deras hemliga umgänge har upphört. Men därför låter hon sig ändå inte föras bakom ljuset. Det förefaller henne ibland, som om hon hade gåvan att se i syne, och ofta när han gör sig till för henne tänker hon för sig själv: »Vad jag ändå genomskådar honom lätt!»

En dag kommer han till henne alldeles särskilt älskvärd och säger: »Min lilla duva, min lilla svala, du har haft en svår tid, och jag ville gärna bereda dig en glädje. Tänk efter själv vad du vill ha.»

Hon ser på honom och märker genast att han har något försåt i tankarna. Och hon säger: »Jag behöver ingen särskild glädje. Jag har ju barnen.»

»Nej, nej», envisas han, någonting särskilt måste det vara. Om inte för annat så för grannarnas skull. Jag ville också gärna ge din far ett bevis på att jag har ändrat sinne. Vet du ingenting nu, så tänk bara efter. Jag ska också fundera.»

Dagen därpå kommer han igen. Men hon har fortfarande inte tänkt ut någonting.

Då säger han: »Nå, men då vet jag vad det ska vara. Du har aldrig sett något järnvägståg än. Vi reser till Tilsit, så du kan få se tåget en gång.»

Då svarar hon: »Folk säger, att järnvägen härnäst ska dras fram ända till Memel, och då blir Heydekrug station. Kär det har kommit så långt, kan jag ju resa med dig dit en torgdag.»

Men han ger sig inte tillfreds.

»Tilsit är en vacker stad», säger han, »och om du inte vill fara med mig dit, då vet jag att du har ont i sinnet fortfarande och inte tänker på försoning, under det jag inte tanker på något annat än att leva så att du har glädje av det.»

Då erinrar hon sig, att han verkligen har slutat upp med sina möten med flickan, och hon börjar vackla i sitt beslut.

Och hon säger: »Ack, Ansas, jag vet ju, att du inte menar det uppriktigt, men jag måste väl göra dig till viljes. För övrigt står vi ju alla i Guds hand.»

Ansas har den egenskapen, att han rodnar som en ung flicka. Och eftersom han vet det, går han hastigt ut och skäms därute. Men han känner sig som om han måste göra det där och att det inte finns någon återvändo. Han känner sig som om den lede knuffade fram honom med en rödglödgad gaffel. Och därför gör han ett nytt övertalningsförsök redan samma dag.

»I Tilsit finns det ett kyrktorn», säger han,»och det står på åtta klot. Därför ville Napoleon ta det med sig till Frankrike. Men det blev för tungt för honom. En så märkvärdig sak måste man ju se.»

Indre bara småler egendomligt mot honom, men säger ingenting.

»Dessutom» fortfar han, »finns det ju en visa, som låter så här:

Tilsit, min stad, du är fager och täck,

som fordom jag älskar dig än,

och solen hon skulle bli svart som en säck

om du inte lyste på den.

Nu förstår du antagligen hur vacker stad Tilsit är.»

När han förivrar sig så, småler Indre mot honom en gång till, och han blir röd igen och börjar hastigt tala om något annat.

Men nästa morgon säger han så där i förbigående:

»Nå, när ska vi resa nu?» Precis som det vore en länge sen avgjord sak.

Hon tänker: »Vill han bli mig kvitt, så kan det ske på tusen vis. Det är bäst jag ger efter.»

Och högt säger hon: »När du vill.»

»Ju förr dess bättre då», säger han.

Och på aftonen går han från gård till gård, som Busze har lärt honom att göra, och säger: »Kära grannar, ni vet att jag har burit mig illa åt. Men nu ska allting bli annorlunda. Till tecken på det ska jag ta Indre med mig på en nöjesresa till Tilsit. Jag vill så att säga fira en försoningsfest på det sättet.»

Och grannarna önska honom lycka till. Alldeles som Busze har förutsagt.

Men vad gör Indre under tiden?

Hon lägger barnens saker i ordning, skriver upp på ett papper, vad de ska ha på sig i vardagslag och om söndagarna, och hur linnevävarna, som hon själv har vävt, ska delas upp dem emellan. Även om sina kläder bestämmer hon. Den nya sidenklänningen skall Ane Doczys ha, och de ärvda högtidsplaggen ska gömmas till Elske. Hon gör också sin svepning i ordning - linne och annat, som hon ska ha på sig i kistan. Och sedan är hon färdig.

Barnen leka ute på gården. Hon tänker: »Ni små stackare får onda dagar när Busze väl är i mitt ställe.»

Sedan går hon bort till Ane Doczys, strax efter det Ansas har gått därifrån, och säger: »Det kan lätt hända en människa någonting. Jag vet, att jag inte kommer tillbaka från den här resan.»

Ane blir mycket uppskrämd och säger: »Varför skulle du inte komma tillbaka? Det är ju inte lång väg till Tilsit. Det ska ju också vara en försoningsfest..»

Men Indre småler bara och säger: »Vi får väl se. Lova mig därför, att du håller ett öga på barnen och skriver till morfar, om de inte ha det bra.»

Ane gråter och lovar allt, och Indre går hem. Hon lägger barnen till sängs och ber med dem och stärker sig i Herren . . .

Tidigt på morgonen, långt före soluppgången, ge de sig iväg.

Han, Ansas, har tagit på sig sina söndagskläder, och även hon har klätt sig vackert, ty det skall ju vara en försoningsfest. Hon bär sin röda, grönrandiga »marginne», kjolen, som hon själv har vävt och som hon bar för nio år sedan när hon for till kyrkan med honom. Och på huvudet har hon en bjärt flicksjalett till skydd mot solstrålarna.

Hon har också tagit mat och dryck med sig och stuvat ner i ruffen i fören.

Han har träskorna på sig och bär sina lätta blanka skinnsstövlar i handen. I sista ögonblicket kommer han bärande på ännu någonting som är inpackat i säckväv. Han kastar det bredvid sig vid rodret och ser därvid förstulet på henne som om han väntade en fråga.

Men hon frågar ingenting.

När han hissar storseglet, märker hon, att hans händer darra. Han vill inte låta märka något och säger: »Det är en fin bris, vi kan vara i Tilsit vid middagstiden.»

Hon säger: »Mig gör det detsamma.»

Och han menar: »Om det också går raskt undan dit, får vi nog kryssa på hemvägen.»

Sen slår han på stort och sätter också till »raginnis», focken. Han sitter nu halvt gömd bakom all segelduken, så att hon knappt kan se honom.

Båten glider snörrätt framåt, och runt omkring den plumsa små fiskar i vattenbrynet.

Västerut ligger det liksom ett blågrått täcke utbrett över det vida haffet, endast landtungan längst borta ligger dunkelröd i gryningsljuset.

Som de komma om Windenburgsudden, där landtungan sticker ut som en kil i vattnet, släcker han först på skotet och kastar sedan om rodret med ett raskt grepp, ty nu bär det för fulla segel rakt mot öster.

Hon hade alltid varit rädd för det stället förut, var gång hon for till sin far i Minge. Ty om det någon gång hände en olycka, så var det alltid här.

Och i sin hjälplösa ångest söker hon med ögonen sitt kära Minge, som avtecknar sig helt klart i fjärran, och tänker för sig själv: »Ack far, om du visste, vilken farlig resa Indre är ute på.»

Men hon är lugn i Herren. Endast det farliga stället kommer hennes hjärta att krympa ihop.

Och sedan styr båten rak kurs på flodmynningen, som redan länge tycks ha väntat på dem med sina vassbänkar på bägge sidor.

Nu ligger den breda Atmathfloden framför dem, lika bred som själva Memel, av vilken den är en arm, och den friska brisen krusar vattnet så det ser ut som ett rivjärn.

»En aning mer vind skulle inte skada», säger Ansas och vänder sig halvt om mot henne, »för om motströmmen också är svag, så märker båten den i alla fall.»

Hon tänker bara: »Jag ville fara till Minge.» Men Minge ligger för länge sedan långt bakom dem. Ty rakt framför dem ligger redan Kuwertshof, strandängsgodset, som ligger ensamt mellan vattendragen, och om vilket folk säger att den som bor där måste skaffa sig simhud mellan tårna, annars kan han varken komma fram eller tillbaka.

»Jag kan heller varken komma fram eller tillbaka», tänker hon, »utan måste hålla mig stilla och följa med som han bestämmer det.»

Här gör floden den skarpa svängen åt söder, och seglen slå åt sidan, så att hon kan se honom helt och hållet där han sitter. Hon sitter på »paragge», den lilla ruffen i fören, och han i aktern vid rodret. Masten står emellan dem.

Det förefaller henne som om han ville gömma sig för hennes blick. Han flyttar sig till höger och han flyttar sig till vänster, men det tjänar ingenting till.

»Stackare», tänker hon, »jag ville inte vara i dina kläder.» Och hon småler sorgset emot honom, så ont gör det henne om honom.

Till höger kommer nu Russ, den stora herrgårdsbyn, där det drickes mer än på något annat ställe i världen. För vattenpunschen i Russ ha ju till och med herrarna i regeringen stor respekt.

Först kommer det Anckerska virkesupplaget med de många flottarna framför, och sedan ett sågverk och sedan ett till och ett till.

Dzimkerna, flottkarlarna, som komma från Ryssland nedför floden med timmerflottarna, sitta på flottkanten i sina långa, gråa tröjor och bada sina fötter. Kittlar med frukostmat ånga bakom dem.

»Han kommer nog att ge mig gift», tänker hon. Men ännu har hon själv hand om den medförda matsäcken, och någonting annat tänker hon inte förtära.

Nu kommer ön Brionischken med sitt nya sågverk. Här ligger det också timmerflottar fastgjorda, och dzimkerna, som måtte göra musik dag och natt, börja redan att klara struparna.

En av deras visor känner hon till:

 Lytus lynòju, rasà rasòju,

O mùdu abùdu lovò gulèju.

Hon tänker: »Vore nu allting som förr, så skulle vi sjunga med.»

Dzimkerna vinka också inbjudande åt dem med händerna, men ingen av dem båda hälsar tillbaka. Det har varit många förut under resan, som ha vinkat åt dem, men de ha aldrig besvarat hälsningen.

Efter Russ kommer det ju som bekant en dyster trakt. Till vänster Medszokelkärret, där de fattigaste bland de fattiga bo, och till höger Bredszullerkärret, som inte heller är mycket värt. Men där bakom reser sig över kullar och höjder Ibenhorst, den vittberömda skogen, där de vilda älgarna hålla till.

Och hon kommer ofrivilligt att tänka på en vacker vårdag för sju år sedan. Hon gick då i sjätte månaden med Elske och var inte till någon vidare nytta längre i hemsysslorna. Då sade han till henne en dag: »Vi ska ta och resa till Ibenhorst, vi kanske kan få syn på älgarna.» Men den gången tog han inte »waltelle» - mellanbåten - som nu, för den kommer man inte fram med i de små bifloderna, utan roddbåten. I den foro de sedan, tätt tryckta intill varandra, genom virrvarret av små slingrande vattendrag, mellan vass och säv, den ena timmen efter den andra. Hon hade lagt huvudet i hans knä och sade gång på gång: »Inte behöver vi se några älgar. Det är ju så gudomligt i alla fall.» Men till sist fingo de ändå syn på en. Det var en väldig älgtjur med en hornkrona som två väderkvarnsvingar. Han stod helt nära dem i vassen och åt och tittade på dem. Ansas sade: »Den där ser inte så värst farlig ut, jag tar och ror rakt på honom.» Men Elske i hennes liv var inte med om det utan gjorde en häftig rörelse.

Och när hon talade om det för honom, då visste han inte hur fort han skulle vända.

Hon kan sålunda inte annat än tänka på den där vårdagen, och bäst hon sitter och tänker på den, kommer hela hennes olycka för henne på en gång. Och hon knäpper ihop sina händer och pressar dem mot pannan och säger snyftande tre gånger: »Min Gud, min Gud, min Gud!»

Då ser hon, att han har gjort fast rodret och kliver fram till henne över stormasttoften.

»Vad gråter du för egentligen?» hör hon honom säga.

Hon lyfter upp ögonen mot honom och säger: »Ack, Ansas, vet inte du bättre än jag varför jag gråter?»

Då svänger han helt om på klacken och går tyst tillbaka till aktern.

På en av flottarna, som komma emot dem, sitter en dzimke och spelar handklaver.

Hon tänker: »Nu får väl Elske aldrig lära sig att spela piano . . . och Willus blir väl heller aldrig präst.» Det hade hon annars alltid haft i sinnet, ty det är en Gudi behaglig gärning.

Och hon tänker vidare: »Jag skall ändå låta honom lova mig det innan...» Men hur skall hon kunna veta, när det förskräckliga kommer, och laga att hon får tid att be honom? Det kan komma vilket ögonblick som helst, ty ofta är det alldeles människotomt runt omkring - även på stränderna så långt ögat kan se.

»Jag undrar vad han kan ha i säckväven?» tänker hon vidare. »I den måste han ha gömt det som han ska göra det förskräckliga med. Men vad kan det vara?» Paketet är runt och en halv manslängd och som ett mjölkämbar i omfång ungefär. När han kastade det ifrån sig vid avresan, hördes inte någon smäll. Det måste alltså vara helt lätt.

»Det är allra bäst», tänker hon, »att jag låter det komma som det kommer, och använder tiden till att göra frid med vår Herre.»

Men vår Herre har sänt henne friden för länge sedan. Hon vet knappast vad hon skall be om en gång. Ty be om räddning vill hon inte. Då behövde hon ju bara ropa, när de möta någon flotte. Därför ber hon för barnen. Alltid i tur och ordning, och sen om igen från början.

Hur lång tid som har förflutit så vet hon inte. Men solen står redan ganska högt på himlen, när hon plötsligt får höra hans röst mitt emot sig: »Ge mig lite mat nu, jag är hungrig.»

Hon får plötsligt hjärtat ända upp i halsgropen, »Nu ska det ske», tänker hon. Men när hon räcker över nejonögonen till honom och den rökta korven med smör och bröd till darrar hon inte, för nu tänker hon om igen: »Nej, så kan det inte ske, han kommer att välja ett annat sätt.»

När han sedan frågar: »Äter du ingenting?» slår henne plötsligt den tanken: »Det kommer alls ingenting att ske. Det är bara mitt dystra sinne som målar ut det så för mig.»

Men hon behöver bara se på honom, där han sitter tyst och inbunden med blicken riktad någonstans långt borta i rymden eller på vattnet, men aldrig på henne, så vet hon: »Det kommer ändå att ske.»

Med ens tar hon mod till sig och frågar: »Vad har du där i säckväven?»

Han mörknar, och det rycker i hans mungipor när han svarar: »Mina sjöstövlar.» Men hon vet att det inte kan vara sant, för de ha järnbeslagna klackar, och det skulle ha hörts när han slängde byltet ifrån sig.

Sedan plockar hon ihop maten och går tillbaka till fören.

Solen börjar bränna hett, och hon måste dra ner sin huvudduk över ögonen.

De ha för länge sen lämnat den fattiga kärrtrakten bakom sig. Även Ibenhorsts mörka, taggiga horisontlinje har sjunkit ner bakom dem, och på andra sidan fördämningen ligger nu det fruktbara låglandet, där varje tunnland jord är värt tusen mark och bönderna ha rödvin på bordet.

Sedan kommer Klokenerfärjan, och bakom den ligger Kaukehmen, den stora och rika köpingen, där bara studerat folk får komma och gå i det bästa värdshuset.»När Willus blir präst, får han också komma och gå där. Men Willus får ju aldrig bli någon präst. För inte kommer väl Busze att låta honom gå i högskolan?»

Nu dröjer det en timme ungefär, och sedan kommer stället där Gilge grenar ut sig från huvudflöden. Hon ser den blanka vattenytan försvinna i grönskan till höger, men frågar ingenting.

Då får Ansas med ens mål i munnen och säger:

»Du, Indre, nu är vi inte på Russ längre, utan nu är det Memel.»

Hon tackar för upplysningen, och sen blir det tyst igen. Alldeles tyst ända tills Ansas plötsligt lyfter armen och pekar rakt framåt med glad uppsyn.

Hon vänder sig om och frågar: »Vad är det?»

»Vad skulle det vara», säger han,»om inte Tilsit?»

Hon ser inte på Tilsit. Hon ser bara honom. Han skrattar med hela ansiktet för att de nu snart äro framme.

»Det kommer inte att ske», tänker hon.»Den människan kan inte vara glad, som har någonting så förfärligt i sinnet.»

Nu blir han rent av förargad för att hon inte alls visar sig nyfiken.

»Där framme håller de på och bygger den stora järnvägsbron», säger han,»och bortanför står också Napoleons kyrktorn, men du vänder dig inte om och tittar en gång.»

Hon ursäktar sig och låter förklara allting för sig. Under tiden komma de allt närmare.

De murade bropelarna, som växa upp ur vattnet, och järnställningarna högt ovanför, som hänga i luften som fiskares nät hänga på tork på sina stolpar - någonting sådant har hon verkligen aldrig sett förut.»Det var bara inbillning alltihop», tänker hon.»Det kommer inte att ske.»

Sen komma virkesupplagen, lika stora som det Anckerska i Russ, och skorsten efter skorsten, och sedan själva staden. Med boningshus som äro ännu högre än magasinen i Memel. För Memel känner hon till. Dit brukade hon ofta följa med förr till marknaden eller för att se på havet.

Napoleons kyrktorn hade hon föreställt sig märkvärdigare. De åtta kloten finnas där verkligen, men murverket vilar på dem lika tryggt som om det inte alls kunde vara på annat sätt.

Ansas revar seglen och håller ned mot stenkajen. Där han gör an båten, ligger det redan förut ett par andra fiskarbåtar, och han utbyter hälsningar med deras besättning. Det är folk från Tawe och Inse, som har varit inne i stan på morgonen och sålt sin fångst.

»Kommer ni Wilwischkenbor nu hit också», säger en av dem avundsjukt,»och förstör marknaden för oss?»

Ansas, som just håller på att dra på sig sina blankskinnsstövlar, svarar inte. Han är mycket för stolt för att svara på någonting sådant.

Indre breder ut den vita reshandduken över ruffen i fören och dukar fram matsäcken på den. Utom nejonögonen och den rökta korven har hon också tagit med sig i saltvatten hårdkokta ägg och hemrökt lax. Och eftersom hon inte har ätit någonting sedan halv fyra på morgonen märker hon nu, att hon är alldeles matt av hunger.

De sitta nu båda två mitt emot varandra, helt nära på var sin båtkant, och äta sin matsäck som middagsmål. Visserligen har Ansas pengar med sig, och det mer än nog, för att ta in på ett fint värdshus och låta duka fram för sig av det bästa huset förmår. Men det brukas inte så bland fiskarfolk.

Hon har nu alldeles slutat upp med att tänka på det förfärliga, men all den fruktan hon har utstått gör att hjärtat ännu tynger som en sten i hennes bröst.

Denna gången är det Ansas, som inte just äter någonting, så ivrig och otålig är han att få visa henne allting. Han reser sig och säger: »Nu kan vi börja.» Men först går han bort till aktern ett slag och hämtar hänglåset, så att inte båten hittar på att försvinna under tiden.

Slumpen fogar det så, att han får ena foten under det runda säckbyltet, som ligger borta vid rodret. Det flyger upp i luften alldeles som av sig självt, så lätt är det, och faller ljudlöst ner igen. Hon ser hur han rycker till av förskräckelse och hastigt kastar en förstulen blick på henne för att se, om hon har märkt något. Och stenen i hennes bröst blir tyngre.

Men när de sen promenera framåt kajen och han förklarar allting för henne, tänker hon om igen: »Det är inte möjligt, det måste finnas någon annan förklaringsgrund.»

Nu vika de in på Tyska gatan. Den är bred som en flod, och husen som kanta den på bägge sidor äro idel palats. I de palatsen kan man få köpa allt vad man önskar, och allting är mycket vackrare och finare än i Memel.

Ansas säger: »Här är det bästa av alltihop», och pekar på en skylt på vilken det står »Dekomins konditori».

Och eftersom man aldrig blir riktigt mätt av kall middagsmat, besluta de sig genast för att gå in där och fylla upp tomrummet i magen.

Gud så överraskad Indre blir, när de komma in! Det är ett långt, smalt rum, svalt och halvmörkt och inte långt från väggen står det ett långt smalt bord, som räcker från ena ändan av rummet till den andra och är alldeles betäckt med bakelser och tårtor och sötsaker av alla upptänkliga slag.

»Nu ska vi smörja kräset ordentligt», säger Ansas och sträcker på sig.

Men hon är för blyg ännu för att ta för sig, och han måste lägga för henne gotterna på tallriken. Han beställer också in rosenlikör. Den är söt och god och klibbar vid fingrarna, så att man ideligen får lov att slicka av dem efteråt.

»Jag får väl ta med mig lite hem till barnen också?» frågar hon.

»Ja, det förstås», säger han och skrattar.

Då sticker plötsligt den tanken henne i hjärtat, att hon kanske aldrig får se barnen mer. Hon ser på honom i stor ångest - och med ens märker hon, att även hans ansikte har förändrat sig. Han står där med öppen mun och håliga kinder, och hans ögon se ängsligt bort förbi henne.

»Det kommer ändå att ske», tänker hon och lägger ifrån sig teskeden. Inte en bit mer äter hon. Hon plockar bara upp smulorna, som ligga kringströdda runt omkring på stenbordet, och tänker under tiden - ja, vad tänker hon på? På ingenting. Han också sitter där som om han fått ett slag för huvudet och säger inte ett ord.

Alltså kommer det ändå att ske!

Till slut reser han på sig och säger: »Låt slå in lite åt dem då!» Men hon förmår inte.»Du får ta det med dig till dem», säger hon, och han stiger fram till disken och väljer. Men han ser inte vad han väljer ut. Hans ögon vända sig gång på gång mot henne, som om han ville säga någonting och inte vågade.

När de sen stiga ut på gatan, som ligger het som en ugn i middagssolen, rycker han upp sig och börjar visa och förklara igen. Det här är det, och det där är det. Men hon hör knappast på honom längre. Den nya ångesten gör henne alldeles som förlamad. Den kommer och går, som havsböljorna slå mot stranden.

Nu stanna de framför en kortvaruaffär, som bland annat har småbarnsplagg i skyltfönstren. »Här går vi in», säger hon. »Du kan ta med dig ett minne till barnen.»

»Ett minne? Av vem då?» frågar han och stammar lite.

»Av mig», säger hon och ser stadigt på honom.

Då blir han röd igen, vänder bort ögonen och gör inga mer frågor.

Alltså kommer det säkert att ske.

Hon väljer ut ett vaxduksförkläde med röda ränder åt Endrik, så att han inte ska smutsa ner sig när han leker i sanden. Åt Elske väljer hon en liten blå mössa som skyddar bra mot solen, och åt lille Willus - vad kan det vara för vackert? - en haklapp.»Kanske blir det ändå en prästkrage av den med tiden», tänker hon och har svårt för att hålla tårarna tillbaka.

Den unge mannen, som slår in sakerna, vänder sig till Ansas och säger: »Kanske min herre önskar någonting åt nådig frun också?»

Han står där förlägen och smickrad för att Indre får heta»nådig frun». Det händer väl inte en litauisk fiskarhustru så ofta.

Och den unge mannen fortfar: »Jag får kanske fästa er uppmärksamhet på våra äkta tyllsjaletter? Om jag får tillåta mig den anmärkningen, så är den som nådig frun har på sig för tillfället något fuktig av svett.»

Indre blir förlägen och tittar efter en spegel, för hon har inte haft mod ännu att granska sitt utseende.

Och den unge mannen breder beskäftigt ut sina sjaletter. De äro alldeles som gjorda av spindelväv och ha mönster som de vackraste nettelduksgardiner.

Ansas väljer ut den vackraste av allesamman - han törs alls inte tala om för henne hur dyr den är - och den unge mannen visar henne fram till en vägg, som helt och hållet består av en spegel. När hon sen har knutit fast sjaletten under hakan, så att den täcker över öronen och även skuggar för ögonen, då kan han inte hålla inne med sin förtjusning längre.

»Nej, men vad nådig frun ser bra ut!» utropar han gång på gång.»Aldrig har den här spegeln sett någonting vackrare.»

Och hon märker nästan med förskräckelse, hur glad Ansas blir.

Just som de äro på väg ut vänder han sig om i dörren och frågar den unge mannen, om han vet hur tågen gå.

»Menar min herre ankomst- eller avgångstiderna?» frågar den unge mannen.

Och Ansas säger, att det gör alldeles detsamma.

Då skrattar den unge mannen och säger, att ett tåg kommer strax efter fyra och ett annat går strax före sex. Man har alltså att välja på.

När de komma ut på gatan, tänker Ansas efter ett slag och säger: »Vi tar hellre och ser på det avgående, för då ser man det försvinna långt borta i fjärran.»

Men det är långt till klockan sex ännu. Vad skall man ta sig för?

För Indre är allting likgiltigt. Hon tänker: »Om det ändå ska ske, varför ger han då ut så mycket pengar för mig?»

Och än en gång får hoppet insteg i hennes hjärta. Ansas har stannat framför en mur, där det står att läsa på ett uppklistrat plakat:

JAKOBSRUH

I dag klockan fyra

Stor militärkonsert

utförd av det litauiska

Dragonregementet Prins

Albrechts musikkår.

Och därunder står det tryckt allt vad de komma att spela.

Stenen i Indres bröst har nu blivit mycket lättare. Den känns knappt längre. Men hon tvivlar på att litauer - och det till på köpet i nationaldräkt - få lov att besöka ett sådant nöje, som tydligen är avsett för tyskarna.

Men Ansas bara skrattar åt henne. Den som betalar sin inträdesavgift har rätt att komma in, antingen han sedan talar »wokiszkai» eller »lietuwiszkai».

Men Indre tvivlar fortfarande, och endast den tanken att det ändå är ett litauiskt dragonregemente, som släpper till musikanterna, gör hennes förlägenhet lite mindre.

Alltså ta de en droska och åka till Jakobsruh, en nöjesplats, vilken som bekant är vackrare än allting annat i världen. Så höga lummiga träd som där har Indre aldrig sett förut, inte ens i Heydekrug eller Memel. Vid haffet, där det bara växer låga videbuskar och glesa alar, kan man omöjligen göra sig något begrepp om ett sådant lövtempel.

Men trots sin glädje är hon fortfarande ganska rädd för den främmande platsen. För runt omkring sitter det idel stadsherrskap vid bord med röda dukar, och när Ansas går fram för att söka reda på en plats åt dem, sträcka alla fram huvudena och titta efter dem. Hon tycker, att hon vill sjunka i jorden.

Ansas däremot är inte det minsta bortkommen. Han letar snart reda på ett ledigt bord, slår dammet av stolarna med sin näsduk och ger order åt en fin tysk herre att komma med kaffe och bakelser. Precis på samma sätt som alla de andra göra.

En sådan modig man är Ansas. Man känner sig alldeles trygg hos honom, och all rädslan var bara dumheter.

Inte långt ifrån dem står det en liten paviljong med smala järnpelare och ett litet runt tak. Den fylls nu med ljusblåa soldater. Gud, så många och så stiliga soldater! Annars brukar det ju bara vara tre eller fyra smutsiga vagabonder, som stå för musiken.

Först spelas det ett stycke, som heter »Rosenvalsen». Det står att läsa på ett blad, som Ansas har köpt av kassören. När man hör det spelas, är det rakt som man skulle flyga upp i himmelen. Tätt framför musikanterna står det två små barn, som ha tagit varandra om livet och dansa runt. Indre har nästan lust att dansa med.

Och ändå är det bara en timme sen hon vred sig i dödsångest!

När stycket är slut, klappa alla i händerna, och Indre klappar med.

Det blir tyst runt omkring, och man hör kaffekopparna slamra.

Ansas sitter alldeles stilla. Just som hon tänker fråga honom om någonting - så bra tycket hon om honom nu - ger han henne ett litet hemligt tecken att hon skall lyssna till vänster om dem.

Där, vid närmaste bord, sitter det en herre och en dam och tala om henne.

»När en litauiska är vacker, är hon mycket vackrare än vi tyskor», säger damen.

Och herrn säger: »Hon ser så blek och älsklig ut som en madonna av - -»

Och nu kommer det ett namn, som hon inte förstår. Hon vet inte heller vad »madonna» betyder. Hon ville rysligt gärna fråga Ansas, som har reda på allting, men hon skäms för det.

Då uppfångar hon en blick från Ansas, en blick som liksom ser högt upp till henne, och nu vet hon, vad hon anade redan i butiken: han är stolt över henne, och hon behöver inte vara rädd längre.

Nu är det slut med pausen, och det kommer ett nytt musikstycke. Det heter »Tsar och timmerman». Tsaren är den ryske kejsaren. Att man gör musik om honom, är inte svårt att förstå. Men varför en sådan ära visas en timmerman, en människa, som går i smutsiga, vida byxor och ideligen mäter bjälkar, det är en gåta.

Sen kommer stycket nummer tre, men det är inte så vackert och gör en bara trött i huvudet. Det har en viss Beethoven satt ihop.

Men sen kommer någonting! Inte ens i drömmen skulle man ha kunnat tro, att det fanns någonting så vackert. Det heter »Posten i skogen». En hornblåsare har gett sig av i förväg och spelar melodien dämpat långt, långt bortifrån, och de andra ackompanjera honom lika dämpat. Man är inte människa längre, när man hör det! Och för att inte främlingarna, tyskarna, runt omkring ska märka vad hon tar sig till, rusar hon upp och förbi människohopen som står runt omkring musiken och förbi en mängd med bord tills hon kommer i ensamheten bland några bänkar som stå tomma och gömda bakom träden.

Där sätter hon sig, skjuter upp sin nya tyllsjalett ur ögonen, så att den inte skall bli våt, och gråter. Hela - ack, hela den utståndna ångesten gråter hon ut ur sin själ.

Då kommer någon och sätter sig bredvid henne och tar hennes hand. Hon vet naturligtvis, att det är Ansas, men hon är alldeles förblindad av tårarna. Hon lutar sitt huvud mot hans axel och säger mellan snyftningarna: »Ansas lille, Ansas lille, jag ber dig, gör mig ingenting, gör mig ingenting!»

Hon vet ju, att han inte längre tänker på att göra henne någonting, men hon kan inte låta bli - hon måste be honom om och om igen.

Han skälver i hela kroppen, håller hennes hand hårt i sin och säger gång på gång: »Vad talar du om? Vad talar du om?»

Hon säger: »Än är inte allt gott och väl. Innan du bekänner, är inte allt gott och väl.»

Han säger: »Jag har ingenting att bekänna.»

Hon stryker hans rockärm och säger: »Du kommer att bekänna det. Jag vet, att du kommer att bekänna det.»

Men han fortfar att försäkra att han ingenting har att bekänna, och hon ger sig tillfreds. Bara när hon tänker på, att Busze sitter på lur hemma i byn, går det då och då en kall rysning över hennes rygg.

Hand i hand gå de tillbaka till sitt bord och bekymra sig inte det minsta om människorna runt omkring, som aldrig kunna tröttna på att titta efter dem.

Och eftersom kaffekopparna nu ha försvunnit, runt omkring dem och det i stället står ölglas på borden, beställer Ansas också någonting av den fine herrn - men inte öl, utan en flaska sött muskatvin, som litauerna äro så förtjusta i.

Och de dricka bägge och se på varandra, tills Indre tar mod till sig och frågar: »Du, Ansas, vad menas med - en madonna?»

»Det är den katolska heliga jungfrun, som kallas så», säger han.

Då gör hon en föraktfullt min och säger: »Jaså, var det ingenting annat.» För alla avundsjuka, som ville förarga henne, hade kallat henne så redan som flicka, fast hon alltid hade varit en rättrogen luteran.

De dricka med varandra gång på gång, och Indre känner, att hon blir alldeles röd om kinderna. Hon är så glad, att hon knappt kan sitta stilla.

Då kommer Ansas plötsligt ihåg: »Herregud - tåget! Och klockan som strax är sex!»

Han ropar på den fine herrn och betalar honom med två blanka taler. Och sen frågar han honom efter din kortaste vägen till bangården. Men när de sen ge sig av i ilande fart, är det inte mer än jämnt att de kunna stå stadigt på benen.

Människorna skratta bakom dem, och damen vid deras grannbord säger beklagande: »Tänk att litauerna aldrig kan låta bli att berusa sig,»

Hade hon vetat, vad det var för en fest som de hade firat här, skulle hon nog inte ha sagt så.

Gatan till bangården går tämligen nära utmed järnvägen. De springa och skratta och springa.

Då låter det plötsligt någonstans: »puff, puff, puff.»

Gud - vad är det för ett vidunder, som kommer därborta! Och raka vägen emot dem!

Indre hugger tag i Ansas' rockärm och frågar: »Är det det?»

Ja, det är det.

Hur är det möjligt, att det kan finnas någonting så rysansvärt? Pukys med sin eldsvans och Atwars, den andre draken, äro rakt ingenting mot det här. Hon skriker och håller för ögonen och vet inte om hon skall skratta eller börja gråta igen. Men eftersom Ansas är där och beskyddar henne, beslutar hon sig för att skratta. Hon tar förklädet från ansiktet och härmar: »puff, puff.» Precis lika barnsligt som Elske skulle göra det, om hon finge se draken, som folk är ute och reser med.

»Vart reser de?» frågar hon sedan, när de sista vagnarna ha gått förbi.

Och Ansas undervisar henne: »Först till Insterburg och sen till Königsberg och sen hela vägen till Berlin.»

»Kan inte vi få resa till Berlin också?» ber hon.

»När allting är klart igen», säger han,»så ska vi resa till Berlin och se kejsaren.» Och i detsamma blir han plötsligt alldeles allvarsam, som om han hade avlagt ett löfte.

Gud, vad det är skönt att leva!

Och det blir allt bättre och bättre.

När de äro på väg inåt staden igen och komma till»Ängen», den stora sandslätten, där det står tätt med småhus och där kreaturs- och hästmarknaderna bruka hållas, få de höra lustigt positivspel bland buskarna kring promenadvägen, som går runt kring Ängen, och de se purpur och paljetter lysa mellan kvistarna.

Nu skulle jag vilja se den litauer, som kan gå förbi en karusell utan att stanna och vara nyfiken.

Solen börjar visserligen snart att krypa ner bakom hustaken, och tidigt på morgonen måste Ansas vara uppe och fodra kreaturen, men den lilla omvägen kan ju inte göra så mycket till eller från, när man i alla fall får lov att kryssa så där en fjorton timmar.

När de få syn på den runda sammetsklädda lilla paviljongen framför sig, där praktstolarna och slädsitsarna bara tyckas stå och vänta på dem, blir Ansas med ens nästan förskräckt och pekar upp mot tälttaket, där en liten gyllene vimpel vajar i toppen.

Men hon förstår inte riktigt vad hon skall titta efter där.

Då jämför han vimpeln med vindflöjlarna på taken runt omkring. Det stämmer! Vinden har slagit om på syd - nu behöva de inte kryssa. På sju timmar kan deras båt föra dem hem.

Alltså, upp på hästarna! Indre spjärnar väl emot en smula -en mor till tre barn, inte passar det sig! Men i Tilsit finns det ju ingen som känner igen dem. Raskt upp på hästarna alltså, annars börjar det väl utan dem.

Och de rida och åka och rida omigen, och sen åka de en gång till och en gång till igen, för nu ha de blivit alldeles för yra för att våga rida. Hela världen har för längesedan blivit en stor karusell, och horisonten snurrar baklänges omkring dem som en eldring. Men de åka alltjämt och sjunga under tiden:

»Tilsit, min stad, du är fager och täck,

som fordom jag älskar dig än.

Och solen hon skulle bli svart som en säck,

om du inte lyste på den.»

Och barnen, som stå runt omkring och ha fått åka fritt tre gånger, sjunga tacksamt med, fast de varken förstå orden eller kunna följa med melodien.

Men till slut blir Indre alldeles för yr. Hon måste sluta antingen hon vill eller inte. Och nu stå de bägge två skrattande och yra i mössan bland de stimmande barnen och strö smulorna av konditoribakelserna, som de för längesen ha råkat sitta sönder, i händerna på dem.

Ja, så härligt kan livet vara, när man håller av varandra och till på köpet får åka karusell!

Sen ta de farväl av barnen och barnflickorna, av vilka några följa med dem ett stycke. För att visa dem vägen, säga de, men i själva verket för att om möjligt få sig en bit bakelse till. Och det skulle de nog mycket riktigt ha fått, om de bara hade gett sig till tåls att följa med till Dekomins konditori. Men det ligger ju, som vi veta, i andra ändan av staden.

När de kommit tillbaka dit, låta de än en gång göra i ordning ett litet duktigt paket åt sig, men den här gången är det Indre, som väljer ut. Under tiden beställer Ansas ett par glas till av den simmiga rosenlikören, och för säkerhets skull - ifall något skulle komma på - köper han hela flaskan och tar med sig.

När de gå ner till sin båt har solen för länge sen gått ner. Men det betyder ingenting, för sunnanvinden håller i sig, och månen har redan gått upp och är snart färdig att lysa dem.

Under sådana omständigheter blir ju resan en barnlek.

Ansas tar öskaret och öser båten läns, så att bottenbrädena ska vara riktigt torra, ifall Indre skulle vilja sträcka ut sig. Men hon har ingen lust till det. Hon sätter sig på sin gamla plats på »paragge» i fören, så att hon kan sitta och se på Ansas och vara glad åt honom i all stillhet.

Och så bär det i väg.

Stränderna mörkna, och en stor stillhet utbreder sig. Hon kan inte annat än gång på gång tänka på med vilken stor ångest i hjärtat hon reste samma väg för åtta timmar sen, och på hur lätt hon kan andas nu.

Helst skulle hon vilja be en tacksägelsens bön, men hon vill inte göra det ensam, för nu tillhör han ju henne igen . . . och han behövde också göra det.

Men för tillfället har han bara ögon för segel och roder, för nu äro de vid bropelarna, och en massa båtar ligga för ankar på bägge sidor.

Han nickar glatt emot henne emellanåt. Det är alltsammans.

Så småningom vidgar floden sig, och månen börjar lysa. De små vågorna bli vita som silver på sidan åt månen till, och de slå ner och flyga upp igen som små vita fåglar.

Hon kan urskilja Ansas mycket väl, men inte han henne, för hon har månen bakom ryggen. Därför säger han också plötsligt: »Varför sitter du så långt bort ifrån mig?»

»Jag sitter där jag satt vid bortresan», säger hon.

»Bortresan och hemresan är så olika som dag och natt», säger han.

Och hon tänker: »Ja, nu är det dag, och då var det natt.»

»Därför ska du komma hit och sitta hos mig», fortfar han.

Å, så gärna hon gör det!

Men när hon kommer närmare honom, faller hennes blick på säckvävsbyltet, som ligger mellan hans fötter, och som hon inte har kommit att observera förut.

När hon får se det igen, blir hon tung till mods. Hon sjunker ner på mittelbänken och stöder ryggen mot masten.

»Varför kommer du inte?» frågar han nästan ovänligt.

Nu vet hon inte hur hon ska göra. Ska hon fråga honom, eller ska hon halka över det med att tiga? Men hon känner på sig, att hon inte kan sätta fötterna där säcken, om vars innehåll han har ljugit för henne, ligger svällande och rund. Hon skulle tycka, att hon trampade i ett ormbo.

Och nu kommer hon på den tanken att skaffa sig klarhet över vad som har förefallit. Nu på ögonblicket. Sen kan det kanske aldrig bli klart.

Hon tar alltså mod till sig.

»Vill du inte tala om för mig, Ansas lille, vad du har där i säckväven?»

Han rycker till, som om någon av invånarna i ormboet hade bitit honom i foten, men han tiger och vänder bort huvudet. Hon kan se hur han darrar.

Då stiger hon upp och lägger handen på hans axel, men hon aktar sig väl för att komma för nära intill säcken.

»Käre Ansas lille», säger hon, »nu är ju allting gott emellan oss igen, men innan du bekänner allt, går minnet av det onda inte bort.»

Han sitter alldeles tyst, men hon känner hur upprörd han är.

»Och ser du, Ansas», fortsätter hon, »vår Herre vill inte att det går bort annars. Jag har redan försökt att be, men orden stocka sig i halsen på mig. För du hjälpte mig inte. Därför ska du tala om det nu, och sen be vi bägge två tillsammans.»

Då faller han på knä för henne, slår armarna om hennes knän och bekänner allt!

»Stackars min Ansas», säger hon, när han har slutat, och smeker hans huvud. »Då måste vi be riktigt på allvar nu, så att vår Herre förlåter oss.»

Hon glider ner på knä bredvid honom och knäpper ihop sina händer med hans, och så be de länge tillsammans. Men då och då måste han se till rodret, och då väntar hon tills han är färdig.

Till sist välsignar hon honom, och han välsignar henne, och så stiga de upp och äro glada igen.

Han har bara glömt att tala om vad som finns i säcken.

Hon pekar på den och vill veta det.

Men han vänder sig bort - han skäms för mycket.

Då säger hon: »Jag ska se efter själv.» Och han hindrar henne inte.

Och när hon sliter upp säckväven, vad finner hon då? Två buntar grön säv, hopbundna med snören. Ingenting annat.

Hon skrattar och säger: »Var det hela trolleriet?»

Men han sitter fortfarande skamsen.

Då går det långsamt upp för henne, att han hade tänkt simma bort på vassbuntarna, sedan båten kantrat, på samma vis som skolbarnen hålla sig uppe när de ge sig ut på djupt vatten.

»En sån usling var jag!» säger han och slår sitt bröst med knytnävarna.

Men hon skrattar och säger: »Fy, Ansas, människan får inte anklaga sig allt för hårt, för då gör hon sig själv till en stackare.»

På så vis inte bara förlåter hon honom utan hjälper honom att upprätta sig själv i sina egna ögon.

När hon sen sätter sig bredvid honom - för nu vill han ha henne alldeles intill sig - märker hon, att hon är i vägen för rodret, och då går hon och hämtar den vita resehandduken, som hon har förvarad i ruffen i fören. Den breder hon ut vid hans fötter och lägger sig där, men så, att hennes huvud kommer att ligga i hans knä. Och nu är det alldeles som den där gången i Ibenhorst, när lilla Elske var på väg.

Så går deras resa, och de känna sig så lyckliga, att de inte veta vad de ska säga till varandra.

Från strandängarna kommer doften av nyslaget hö - man kan urskilja timjan och meliss och även vild mejram och timotej och andra örter med stark lukt. Flodvallen drar förbi dem som ett blågrönt sidenband. Endast här och var, där grästorvorna ha rasat ner för sluttningen, lyser den vit som en snödriva. Och måndimman ligger över vattnet, så att man måste vara en smula uppmärksam hela tiden.

Utom de små fiskarna, som plumsa i vattenbrynet och snappa efter myggen, är det inte mycket som stör tystnaden. Men nattfåglarna hålla sig fortfarande vakna. Kommer man förbi en dunge eller en trädgård, genast är näktergalen framme och sjunger sitt: »jurgut - jurgut- jurgut - wazok, wazok, wazok». Och vaktelhannen ber sin kärleksbön: »Garbink Diewa.» Till och med en vipa låter höra sig då och då, fast hon borde ha somnat för länge sen.

Men med ens blir det musik. Det är dzimkerna, som om nätterna måste ha sina flottar fastgjorda vid ternpålarna. Men gud vet, när de sova! Om dagen flotta de och sjunga, och på natten sjunga de också.

De ha gjort upp en liten eld och ligga runt omkring den. En av dem spelar handklaver, och allesamman sjunga.

Och så få de höra den vackra visan »Min dotter Symonene», som alla människor känna till, både i Preussen och därborta i Ryssland. Ja, ja, den Symonene! Hon som råkade få en liten gosse och inte visste hur det kunde komma sig! Det kan nog hända mången. Men gossen blev en hetman till sist - åtminstone drömde Symonene det.

»Willus måste få bli präst», ber Indre och ser smeksamt upp till Ansas.

»Willus ska bli präst», svarar han mycket högtidligt, och Indre gläder sig. Ty det som lovas i en sådan stund, det går i uppfyllelse liksom av sig självt.

Så fara de förbi flotten, och snart kommer nästa. Där är det till och med en som spelar fiol. Och de andra sjunga:

»Under lönnen är en källa,

och i månens sken det klara

dansa gudars söner sälla

om med gudadöttrars skara.»

Ansas och Indre stämma in i sången. Dzimkerna höra att det är en kvinnoröst och hälsa dem med ett »lab wakars!». Och till tack för hälsningen vill Ansas göra dem en liten glädje. Han drar sig inte för att reva seglet och lägga till vid flotten.

Nu komma de fram allesamman - de äro fem stycken - och juden, som äger flotten, visar sig också.

Ansas låter var och en få smaka på rosenlikören, och allesamman förklara att de aldrig i hela sitt liv ha druckit någonting så gott.

Sen sjunga de allesammans visan om gudadöttrarna om igen, och om ringen som föll i sjön och om de två svanorna, som grumlade vattnet.

Till slut räcker Ansas alla handen till avsked, och Indre gör likadant. Och juden önskar dem»hundra år till».

Om det också bara hade varit hundra timmar, kunde Ansas ha behövt dem.

När flaskan med rosenlikören nu en gång har blivit framtagen, så vore det ju dumt att stuva ner den igen. I stället ta de sig en droppe emellanåt, och allt gladare bli de.

De fara förbi ännu många flottar till och sjunga med i alla visor som de känna till, men de stanna inte vidare vid någon. Det hade varit skada på rosenlikören.

Emellanåt håller sömnen på att överraska dem, men de anstränga sig duktigt för att stå emot. För annars vete vår Herre på vilken sandbank de kunde bli sittande!

Ett kan Ansas i alla fall tillåta sig - nämligen att glida ner och sitta på bottenbrädena. På det viset kan nan hålla vänstra armen om Indre och sköta rodret med den högra.

Och Indre ligger med huvudet mot hans bröst och tänker hänryckt: »Endrik - och Elske - och Willus - nu är vi ett igen alla fem.»

Så med ens - de veta inte hur - ha de kommit ut i Russ. De märka det på skorstenen i Brionischken. Den står där som ett varnande finger och säger: »pass på!»

Dzimkerua, som ligga där med sina flottar, ha verkligen lagt sig att sova nu. Och det är inte heller någon eld under deras kokkittel. Men vad gör det väl, om de äro aldrig så tysta? Det finns en vacker visa om Russ:

»Två raska fiskargossar

de seglade på Russ,

de seglade åt väster

mot haffet ut från Russ.»

Den visan sjunga de med full hals, och sen ämna de ta en liten klunk till av rosenlikören för att fukta strupen. Men kan man tänka sig - då är flaskan redan tom.

De skratta hejdlöst, och Ansas blir allt smeksammare.

»Käre Ansas», ber Indre, »nu kommer snart den stora kröken, och då bär det av åt väster. Till dess måste du vara riktigt ordentlig.»

Ansas hörsammar henne, och nu komma de strax till den blanka Szieszefloden, där kröken börjar. Ansas halar åt sig skotet bättre och styr åt vänster. Det går visserligen trögt, men det går ändå.

Nu är det halvannan mil till Windenburg, och ända dit flyter floden lika snörrätt som en järnväg. Det är nätt och jämnt man behöver göra en liten sväng i själva mynningen för vågbrytaren.

Men sen vid Windenburg, när man kommer till det farliga stället, där vågsvallet ute från stora öppna haffet just vid sunnanvind pressar på från sidan, där måste man visserligen vara dubbelt på sin vakt - men det dröjer länge än innan man kommer ända dit - riktigt länge ändå!

»Indre, om du verkligen har förlåtit mig mina synder, så måste du också ge mig ett bevis på det.»

»Ansas lille, du måste passa på!»

»Du pratar - passa på! När man har kunnat fara så långt blind och förhäxad i sällskap med den bästa, den vackraste, med en av gudarnas döttrar och ens ögon åter ha blivit öppnade, vad behöver man då passa på för?»

»Min Indre!»

»Min lille Ansas!» - --

Och nu ligga de i varandras armar i stum tycka igen, och båten glider fram som om Lairne - lyckogudinnan - själv sutte vid rodret.

»Ansas lille -du får inte somna!»

»Å - inte somnar jag!» - -

»Ansas - om någon somnar, då får den andre lov att väcka honom.»

»Ja - ja - då - får den andre lov - väcka honom-»

»Ansas, du sover!»

»Den som kan - påstå det - den - sover själv.»

»Ansas lille, vakna!»

»Jag är vaken. Är du det?»

Och så somna de båda två.

---------------------

Ane Doczys kan inte få någon ro i sin säng. Därför väcker hon sin man och säger: »Stig upp, Doczys, vi ska fara ut på haffet.»

»Vad ska vi ute på haffet och göra?» frågar Doczys och gnuggar sömnen ur ögonen.»Jag ska inte fiska förrän i morron.»

»Indre pratade så besynnerligt», säger Ane, »det är bäst vi far ut och möter dem.»

Då ger han med sig, fast motvilligt och pustande, klär på sig och hissar segel.

När de fara ut på haffet, är det ljusa dagen redan, men morgondimman ligger så tätt att man inte kan se en handsbredd ifrån sig.

»Vart ska jag styra?» frågar Doczys.

»Åt Windenburgshållet», bestämmer mor Doczys.

Sunnan driver korta, höga vågor emot dem, och de måste kryssa.

Med ens reser mor Doczys sig och lyssnar spänt.

Det är en röst som skriker på hjälp ute i dimman - en kvinnoröst.

»Styr rakt emot!» skriker mor Doczys. Men han måste ju kryssa.

Till sist komma de ändå närmare - de komma alldeles inpå.

Och så få de se Indre flyta på vattnet, och vågorna slunga henne upp och ner.

Till höger och vänster om hennes bröst sticker någonting till hälften upp ur vattnet. Det är två buntar av grön säv, hopbundna över ryggen med ett snöre.

De få upp henne i båten, och hon skriker om och om igen: »Rädda Ansas! Rädda Ansas!»

Ja - var är Ansas?

Det vet hon ingenting om. När hon till sist kom upp till vattenytan, då hade hon känt hans händer, medan han trampade vatten och knöt fast sävbuntarna över ryggen på henne. Men sen vet hon inte vad det har blivit av honom.

De ropa och leta och ropa. Men de finna honom inte. De hitta bara båten, som ligger stjälpt med kölen i vädret. Han skulle nog ha kunnat hålla sig fast vid den, men den har troligen flutit ifrån honom medan han knöt fast simdynorna vid Indre.

De söka i fem timmar och Indre ligger på sina knän och ber om ett under.

Men det skedde intet under. Två dar därefter fann man honom uppkastad på stranden.

Nio månader efter Ansas' död födde Indre honom en son. Efter hennes önskan fick han i det heliga dopet namnet »Galas», vilket betyder försoning. Men eftersom namnet inte är brukligt, kallades han mest efter sin far. Och än den dag i dag är han en ansedd man.

Endrik håller sin fädernegård i gott skick. Elske är gift med en välbärgad bonde, och Willus har mycket riktigt blivit präst. Hans församling ser i honom en av Guds utsände, och även läsarna gå och höra honom.

Indre är en gammal kvinna nu och lever på sitt undantag hos äldste sonen. När hon går i kyrkan, buga alla sig för henne. Hon vet, att hon nu snart skall förenas med Ansas i himmelen, ty vår Herre är nådig mot syndare.

Må han vara lika nådig mot oss!

  • Country in which the text is set
    East Prussia, Germany
  • Featured locations
    Tilsit (now Sovetsk, Kaliningrad Oblast, Russia) and the Neman River delta
  • Impact
    Die Reise nach Tilsit (A Trip to Tilsit) appears to one of the very few texts from the comprehensive oeuvre of the once best-selling author Hermann Sudermann that has survived him—an “enduring masterpiece of German literature”, as Franz Werfel wrote in 1927. The story was written in 1917 when Sudermann was sixty and was published the same year in the collection Litauische Geschichten (Lithuanian Stories) together with three other stories (Miks Bumbulis,Jons und Erdme, Die Magd). When Sudermann died in 1928, 100,000 copies of Litauischen Geschichten had been printed. Die Reise nach Tilsit has gone through repeated reprints (most recently: Munich 1971, 1989 and Frankfurt am Main 1978) and has been filmed several times (1927, 1939, 1969, 1981, among them F. W. Murnau's Sunrise. American silent film with George O'Brien and Janet Gaynor).
  • Balticness

    At the end of the eighth chapter of his Bilderbuch meiner Jugend (Picture Book of my Youth), the author writes that the story’s subject matter was not invented but taken from a real episode he owed to his friend Koch, the former director of the Tilsit secondary school. Looking back over his life, Sudermann writes that he did not have to search for the “great subjects” of poetry and prose in distant places but instead found a “well of poetic procreation” in “Lithuanian East Prussia”: “Hosts of models swarmed around me every day, demanding that I give their images colour and outline…” (chapter 14). “We are always living in fairy tales, but we only seldom realize it.”

    To write down the story, Sudermann retreated from turbulent Berlin to Memelland (now the Klaipėda Region in Lithuania), where he had grown up. The result was a picture of Lithuanian life on the eastern reaches of the German Empire that is not only ‘colourfully’ and ‘mythically’ balladic and exotic but also—particularly in terms of the landscape and language—realistic and true to detail. The perspective of his Lithuanian figures, which the narrator adopts, is after all an attempt to bridge the Lithuanian-German divide, and can be considered a valuable addition to the series of predominantly critical descriptions of German-Lithuanian coexistence in the Baltic region by authors ranging from Ernst Wichert (Litauische Geschichten, 1872-1896) to Arnold Zweig and Johannes Bobrowski.

    Hans Peter Neureuter

  • Bibliographic information
    Hermann Sudermann: Die Reise nach Tilsit und andere Litauische Geschichten, München/Wien: Langen Müller, 1989, S. 9-50
  • Translations
    Language Year Translator
    English 1930 Lewis Galantiere
    Latvian 1938 Elza Egle
    Lithuanian 1960 Adomas Druktenis
    Swedish 1918 Gösta Gideon Molin
  • Year of first publication
    1917
  • Place of first publication
    Stuttgart & Berlin: Cotta