Print

Blå Jungfrun

  • Author
    Lennart Sjögren

Mitt i det nordliga inloppet till Kalmarsund mellan Öland och det svenska fastlandet som här utgörs av Småland ligger den där: ”Blå Jungfrun” som en hög klippborg och bevakar all sjöfart som rör sig runt den, så har den gjort sen de tidiga vikingaskeppens tid, fram över de medeltida handelsskeppens farleder och till dagens sjöfart. Och lika gärna som den liknar en klippborg kan man säga att den påminner om ett jättelikt, förhistoriskt havsmonster som tagit sig till ytan och nu skjuter upp sin jättelikt bågformade rygg över horisonten. Den kan också vara ett hägrande Ithaka ur den grekiska arkipelagen med plats för drömmar och visioner.

Denna klippö måste vara något av det första mina ögon fäste sig på när min far som var kustbonde och fiskare tog mig med ner till stranden och lät mig bli bekant med hans arbetsplats. När jag var runt sex år fick jag för första gången följa med ut till ön i hans motorbåt. Sen dess har jag i mitt 76-åriga liv bara besökt den ytterligare en enda gång tillsammans med ett turistsällskap. Jag tillhör dem som vill ha denna klippborg och havsmonster som en plats för drömmar och fantasier, och jag är då i gott sällskap med de fantastiska beskrivningar som sjöfarande och andra skribenter lämnat om denna ö.

Sveriges siste katolske ärkebiskop Olaus Magnus /1490-1557/ skriver i sitt stora verk ”De nordiska folkens historia” bl.a. följande om Blå Jungfrun: ”Vidare bör nämnas, att ej långt från öns /=Ölands/ norra strand höjer sig en väldig klippa, vilken sjöfolket, för att undvika dåliga förebud och storm på havet, kallar Jungfrun, och de som uppehålla sig i hennes hamn pläga giva ställets ungmör /dvs. sjöjungfrurna/ små skänker, vantar, sidenskärp o.dyl. såsom en slags vängåva för att blidka dem. Det ser också ut som om de finge erfara, att ställets gudom ej vore otacksam därför, alldenstund det enligt en gammal sägen någon gång skall hava hänt, att en givare hört en röst, som befallt honom att lämna hamnen, därest han ej ville äventyra sitt liv; och genom att lyda rådet har han undgått faran, medan de övriga förgåtts. På detta berg lära vissa tider av året nordiska häxor hålla möten, för att pröva sina trollkonster och signerier. Den som kommer för sent till denna djävulstjänst underkastas en förskräcklig näpst.”

Mina egna två resor till ön har inte gett mig någon insyn i denna magiska värld, men vad jag minns är en mäktig och ganska orörd natur, ett bergs- och ravinlandskap helt olikt det flackt öländska. Jag minns några harar som sprang upp bland klipporna, jag minns också de djupa grottorna, lövskogen på södersidan, labyrinten ”Trojaborg” som kanske lagts av några skeppsbrutna, och runtom hela ön det blå havet. Högst uppe på toppen står man drygt 86 meter över Östersjöns yta, det är en ganska anmärkningsvärd höjd med tanke på att själva ön noga räknat är bara något över en kilometer lång och 840 meter bred, den sammanlagda ytan är 66 hektar. Genom att både Öland och det småländska kustlandskapet är låglänt ger öns branta höjd ett mäktigt intryck.

Bägge mina resor gjordes sommartid och minnesbilderna blev pastorala. Det finns hårdare, betydligt svartare , oupptecknade minnen som följt med de skeppsbrutna ner i djupet.

Olaus Magnus antyder att de sjöfarande ”kallar” ön för Jungfrun för att slippa faror.

Det skulle då röra sig om ett noanamn, ett ickenamn som uppstår istället för det tabubelagda namnet. Olaus Magnus stora historieverk är skrivet på avstånd och genom hörsägner, vad gäller häxkonsterna på ön säger han också att i den saken ”må var och en hellre följa sin egen tro än lita på andras uppgifter.” Men det finns också flera resenärer som själva kom i kontakt med ön, en sådan är Antonis Goeteeris som under åren 1615-16 var holländskt sändebud i Sverige. Hans rapport liknar till innehållet Olaus Magnus, men han broderar ut på ett ännu mera frikostigt sätt och kan berätta att om en sjöfarande kommer dit utan att veta något om platsens hemligheter ser han inte mycket annat än en kal och ogästvänlig klippa, men om man däremot är bekant med ön, ankrar skeppet utanför och ror iland i en liten båt, då kan man få se och uppleva en helt annan ö. Genast kommer man fram till en rent paradisisk trädgård med äpplen, päron, körsbär och andra frukter som man fritt får plocka. Där står ett silkestält och inne i det finns många ”ganska sköna Jungfrur” i vackra kläder, och med dem är det möjligt att ”utan blygsel kärleks verk driva kan, samt sig pläga och all vällust föröva, utan att hava därav någon skada.” Sändebudet har nu visserligen själv inte fått vara med om allt detta, men han åberopar vad skeppsprästen sagt.

De olika berättelserna och reseskildringarna kan hopas i en lång rad där det faktiska utan förbehåll samsas med det fantastiska. Redan från 1400-talet finns en mirakelskildring som berättar om hur en båt från Lybeck råkat ut för en svår storm nära ön. Men sedan besättningen avlagt ett löfte till krusifixet i Stockholms svartbrödrakloster ”blev vinden gynnsam och man kunde fortsätta utan fara.” Det är tydligen fråga om muntligt traderade berättelser byggda dels på skräck inför naturens oberäknelighet dels på lika gamla drömmar om ett sagoland så olikt vaardagens som tänkas kan. Vad Blåkulla och häxornas vilda leverne med djävulen där finns det en svart och historisk verklighet. I flera av de häxprocesser som grasserade i Sverige under 1600-1700 talen finns Blå Jungfrun med som tänkt mötesplats och åtskilliga kvinnor fick plikta med livet efter att de genom tortyr och vanvettiga anklagelser tvingats ”erkänna” att de deltagit i häxsabbaterna. För en mera modern och på vetenskapliga grunder utförd undersökning av Blå Jungfruns natur svarar

Carl von Linné som besökte ön 1741 i samband med sin resa till Öland och Gotland. Han beskriver öns flora och topografi med den biologiska vetenskapsmannens ögon och vetgirighet, men genom hans stilkonst blir det för en sentida läsare också fråga om ett stycke ”poesi i sak”

De olika, här lösryckta citaten ur reseskildringar från olika århundraden visar hur omspunnen av myter Blå Jungfrun varit och även om ingen idag tror på dem fortsätter de ändå att ge en viss hemlighetsfull nimbus åt den ensliga ön. ”Man vet aldrig, man kan aldrig vara helt säker” anförtrodde mig nyligen en medelålders turist efter en dagstur till ön som slutade med åskväder och en tilltagande vind.

En sägen som fortfarande lever ett halvt liv är föreställningen om en underjordisk kanal som leder från Borgholms slottsruin upp till toppen på Blå Jungfrun och en källa där. En ung kvinna indragen i en otröstlig kärlek kastade sig i den djupa ”Jungfrubrunnen” inne i ruinen och kroppen flöt efter en tid upp i källan på Blå Jungfruns krön – det rör sig om en sträcka på ungefär sex mil under havsbottnen. När denna ödesdigra brunnstörtning ägde rum, vem kvinnan var och vem som fann kroppen vet jag inte.Men sådana berättelser behöver inga belägg, de lever sitt eget suveräna liv och påminner oss om att universum slutar först där vår fantasi slutar.

Det måste väl ha varit något av denna utmanande och magiska attraktion som gjorde att nationalskalden Verner von Heidenstam valde Blå Jungfrun som scenen för sitt välregisserade bröllop sommaren 1896 då han gifte sig med Olga Viberg. Ön som en hednisk ö, utsatt i havet, farlig, mytomspunnen – det måste ha passat den visionäre fantasimänniskan Heidenstam i hans försök att leva upp till renässansens sensualism och totala livsbejakelse. Ett bröllop där en stor del av den dåtida svenska litterära parnassen deltog iklädda togor, flera foton dokumenterar evenemanget – men av bruden finns ingen bild.

Men den som gett Blå Jungfrun en odiskutabel plats i den svenska litteraturen är inte Heidenstams spektakulära happening. Redan drygt etthundrafemtio år tidigare under l800-talets första hälft slutförde Sveriges störste romantiske diktare Erik Johan Stagnelius sitt drama Torsten Fiskare, som utspelas på Blå Jungfrun.

Forskare är ense om att detta drama är Stagnelius sista betydande arbete och det slutfördes antagligen 1823. Stagnelius har där lämnat sina tidigare överromantiserade skådespel bakom sig och i stilen återupptagit och förnyat den komiskt skämtsamma ton som finns i hans tidiga tillfällighetsdikter.. Han har också lämnat de ofta heroiskt patetiska miljöer med riddarborgar och liknande som är scenen för tidigare dramer och här sökt sig till en miljö nära det Öland där han föddes och levde som barn.

Torsten, som är fiskare, hamnar efter en storm i Kalmarsund på Blå Jungfrun. I fjärran ser han konturerna av Öland där hans hustru Annika förgäves väntar på honom. Han anbefaller sin själ ”i skaparns hand” och ber änglarna föra en hälsning från honom till barn och hustru. Så får han plötsligt höra en röst inne från ön som kallar på honom. Sceneriet växlar snabbt. Från att ha varit en otillgänglig klippa förvandlas ön till ett kungarike, där älvkungen Germund härskar tillsammans med drottningen Blanka, dottern Siska, olika tärnor och andra underjordiska väsen.

Det märks tydligt att Stagnelius är väl förtrogen med mytbildningen runt ön, och ur detta myllrande och fantastiska persongalleri skapar han så sitt festliga och satiriskt-komiska lustspel som just genom sin komik kommer att inta en särskild plats i hans författarskap.

Torsten blir inbjuden till kungen som låter honom förstå att han äger ofantliga rikedomar och att fiskaren kunde bli en lämplig man åt deras dotter, som blivit hastigt förälskad i honom. Torsten glömmer nu i ett huj sin stackars förtvivlade hustru som han helt nyss via Gud och änglarna skickat så smäktande hälsningar till, och han ger sig hän åt älskogsfantasier inför sitt stundande nya bröllop. Han får byta ut sina våta fiskarkläder mot en harlekindräkt med narrbjällror, men han märker inte vilken ynklig pajas han egentligen blivit i denna nya dräkt – och att det hela är ett grymt gyckelspel med honom. Han bjuds på vin och dricker sig ganska full, hans språk blir grovt och övermodigt: ”Nå, det var knäveln! - Ja, med skäl man säger: Rik som ett troll. Det sannas här,” - - -

Plötsligt vaknar han i det kalla vattnet. En tärna hånar honom från klippan: ”Var sängen icke mjuk? Var han ej varm? Måhända skall jag bädda om?”

Torsten förstår att det hela varit en villa, och dramat slutar med tärnans milt syrliga råd: ”Så far nu hem till Annika och barnen./ Och i ditt bröst den läran troget göm/ Att misstro lyckan, när hon blir för häftig.”

Så långt Stagnelius, så långt Heidenstam och de folkliga myterna. Blå Jungfrun fortsätter att ligga i Kalmarsund och från att ha varit en klippa som man tidigare närmat sig med skräckslagen undran har den idag blivit en lockande turistattraktion.

Men det kunde lätt gått illa. Ön består av granit, en god granit som i början av 1900-talet lockade stenindustrin till exploatering. Den brytning som hann att sättas igång kunde ha lett till en katastrofal naturförstörelse och en mer eller mindre utplåning av ön om inte medvetna personer i tid observerat vad som höll på att ske. Ärendet kom upp i riksdagen och resulterade i olika utredningar som gick ut på att bevara ön som ett nationellt naturområde. Slutligen löstes det hela genom att finansmannen Torsten Krueger donerade 35.000 kronor för en friköpning av ön, och l926 mottog Kungl. Maj:t Blå Jungfrun som gåva och den förvandlades därmed till Nationalpark.

En viss brytning hade ändå hunnit ske och från min tidiga barndom minns jag hur en då äldre man som en tid funnits på ön som stenarbetare berättade om att hällristningar i den blankslipade graniten hade brutits sönder under arbetets gång. Om sanningshalten i den berättelsen har jag ingen uppfattning, och jag har heller inte hört något i den vägen från annat håll. Kanske ville den gamle stenarbetaren med sin berättelse förgylla och dramatisera minnet av ett hårt arbetsliv.

Hur som helst. Blå Jungfrun ligger kvar på sin plats och fortsätter att genom sina myter och den säreget symmetriska arkitektur som naturen gett den locka dit nutida turister och på nytt sätta fantasin i rörelse.